Veckoresumé #47

Richard Gere som gigolo, Håkan Hellström, Helen Mirren som drottning och två dudes som inte kan hitta sin bil.

AMERICAN GIGOLO (1980)

En tre decennier gammal Richard Gere spelar titelrollen i detta romantiska kriminaldrama om den unge gigolon (manshora om man så vill, även om jag personligen föredrar de eleganta synonymerna hållherre och yrkescharmör) Julian, som trivs rätt bra med sitt liv – han tjänar pengar, träffar damer, bor i en bra lägenhet, spatserar runt i dyra kostymer och har ganska mycket fritid över. Personer i hans omgivning börjar oroa sig över att han inte inser hur fragilt hans liv är och hur hårt slaget av en tappad kund skulle kunna slå. När slaget väl kommer är det nog hårdare än vad någon hade kunnat ana – en av hans kunder mördas och Julian blir huvudmisstänkt. American Gigolo har beskrivits som en sexuellt laddad och spännande klassiker, men den har också skrapats av tidens tand. Tyvärr är den inte tillräckligt bra. Idén är spännande – en sällan skildrad manlig prostitutionsvärld placerad i Los Angeles och presenterad av en här fräsch Richard Gere – en idé som också tilltalade Gere då han fann den extremt främmande och utmanande. Han pekade också på karaktären Julians homosexuella undertoner som något spännande. Gere var med facit i hand ett bra val på flera punkter. Han har (1980) kroppen, charmen och den ungdomliga manligheten som behövs. Men om man lyfter ut och granskar scen för scen har han fallit offer för filmens svagheter och dragits in i filmens problem. Den är nämligen långa stunder ytterst tråkig. Den sensuella miljön lyckas inte förföra, karaktärsutvecklingen engagerar inte och någon spänning är inte ens nära att infinna sig. Att filmens höjdpunkter är när Gere halvnaken hänger upp-och-ner och tränar svenska glosor, samt mellanklippen när han åker i sin bil och lyssnar på musik, är inte ett bra betyg (även om soundtracket innehåller några sköna spår, bland annat Blondies Call Me som skrevs särskilt för filmen). Speltiden på två timmar måste fyllas ut med en tätare, starkare, vassare story om det ska hålla en intresserad hela vägen, vilket den ändå godkända American Gigolo alltså inte lyckas med.

KÄNN INGEN SORG (2013)

Om förra årets bästa marknadsföringsdrag var Being: Liverpool kan det här årets reklamtriumf tillskrivas Håkan Hellström. Känn ingen sorg bygger som bekant på hans texter och musik, som används flitigt genom hela filmen. Jag är ingen stor HH-lyssnare (man ska alltid vara försiktig med Gaisare), men har länge tänkt dyka in helhjärtat i hans diskografi, en handling som den här filmen nu fört mig närmare att utföra (därav ett lyckat reklamknep från den gode Håkan). Pål (Adam Lundgren), i viss utsträckning (?) Hellströms alter ego, är en nervös och osäker person med stor musikalisk talang, som dock ballar ur och försätts i total panik så fort han hamnar i ett sammanhang där han ska uppträda inför folk. Det hinner hända mycket i den här filmen, men sammanfattningsvis kan sägas att Pål studsar mellan huvudsakligen fyra olika personer under filmens gång. Barndomsvännen och livskamraten Johnny (Jonathan Andersson), den boxande kanske-mer-än-vän?-vännen Lena (Josefin Neldén), farfadern som uppfostrat honom (Tomas von Brömssen) och sist men inte minst personen som vänder hela Påls värld upp och ner – den tappa-hakan-vackra och extremt förföriska Eva (Disa Östrand). Känn ingen sorg greppar tag i ens arm och drar in en i en fartfylld resa med många mellanstationer. Kärlek, vänskap, Göteborg, ungdom, musik, svek, bröllopshaveri, drömmar, flykt från arga IFK:are, panik, ångest, mardrömstågresa, fester, nostalgi, tårar, glädje, farliga drogaffärer… Ja, listan fortsätter. Jag ger upp försöket att sammanfatta filmen i en liten text, för det händer så jäkla mycket och det handlar samtidigt mer om känslor och upplevelser. Helhetsintrycket är positivt – en härlig och varm film med en stark ton av vemod i eftersmaken. Skådespelarna imponerar, särskilt Lundgren (aka Elijah Wood) och Disa Östrand, och von Brömssen är alltid ett kärt återseende. Musikanvändningen är finfin med många kollageaktiga scener till kraftfullt härliga Hellström-låtar och berättandet är energifullt och färgstarkt. En dramatisk upplösning ökar hjärtfrekvensen stadigt och resan avslutas fint. Jag hade gärna delat ut ett högre betyg om det inte hade varit för ett par invändningar. Mot slutet för man in ett litet sidospår som involverar droger, som ska bli avgörande för hela upplösningen, något som känns påtvingat och inte tillräckligt utvecklat. Känslan är att det kommer från ingenstans och frågan är om det verkligen hade behövts. Karaktären Lena försvinner helt från storyn en lång stund och kommer sedan tillbaka som om ingenting hänt, vilket känns märkligt, och tidsmarkörer ger (medvetet?) olika utfall genom filmen – när utspelar den sig? Manuset är ojämt, karaktären Pål lite överdriven ibland och vissa musikalinslag rejält over the top. Nog sagt om det, ingen vinner på att sitta här och älta sådana petitesser när vi snackar om en bra, härlig film som får en sjukt stark trea!

THE QUEEN (2006)

1997 var ett händelserikt år för Storbritannien. I samma veva som att Tony Blair (Michael Sheen) besöker slottet och har sitt första möte med drottning Elizabeth II (Helen Mirren), ett mycket formellt och trevande sådant, nås drottningen av beskedet att prinsessan Diana omkommit i en bilolycka i Paris. Blairs första tid som premiärminister blir av en annan karaktär än förväntat och hans främsta utmaning blir att hitta ett sätt att hantera denna nationella kris. The Queen hade nästan kunnat heta The Prime Minister, för Blair får ungefär lika mycket fokus som drottningen. Det är han som slits mellan de olika inställningar som finns – kungafamiljens hårt kritiserade agerande där de drog sig undan och vägrade kommentera händelsen då det rörde sig om en redan förlorad familjemedlem å ena sidan, det sörjande och upprörda folket där vissa gick så långt som att kräva monarkins avskaffande å andra sidan. Den brittiska skådespelarensembeln med Helen Mirren, Michael Sheen och James Cromwell i spetsen gör ett gediget arbete, i en stabil film som underhåller lite lagom och lär ut grunderna i vad som hände i samband med Dianas död. Manuset är skrivet på ett sådant sätt att subtil kritik mot de stela och konservativa monarkiska traditionerna framgår tydligt, ofta utformad som absurda kommentarer eller ageranden i olika situationer. Några gånger funkar det som komiska detaljer, några gånger blir det övertydligt. The Queen får en avljumnande trea.

DUDE, WHERE’S MY CAR? (2000)

Nu kanske vissa sätter halsen i kaffet (”Hur i h*#@/(-: kan det här tramset få samma betyg som The Queen?!” etc), och visst, jag hade inte heller väntat mig en så positiv reaktion på denna annars förmodade usla film. Skenet bedrar ibland och är klockan tre på natten befinner man sig ofta i ett mer accepterande tillstånd. Jesse (Ashton Kutcher) och Chester (Seann William Scott) är två svettiga polare med till synes låg IQ men mycket spontan livsglädje. En dag vaknar de upp och inser att de inte minns någonting av den föregående kvällen. En okänd man har flyttat in, i köket finns chokladpudding för en livstid och Jesses bil är borta. De bestämmer sig för att gå ut och leta efter bilen, varpå gårdagkvällens pusselbitar faller på plats en efter en, fortfarande dock obegripligt osannolika och oklara. De får reda på att de befunnit sig på en strippklubb, strött pengar omkring sig, köpt skräddarsydda träningsoveraller, kraschat sina tvillingflickvänners hus och blivit indragna i jakten på någon form av rymdvapen som kan förinta jorden. Dude, Where’s My Car? är löjlig, på ytan ful och i princip helt tom på substans av värde. Men den framkallar ändå en hel del skratt och har lagt ribban så lågt vad gäller skämtens intelligens att det faktiskt funkar många gånger. Lite Hot Shots! alltså (dock inte så lyckat). Skådespelarna är inte bra, men har ändå en ovillkorlig glädje och en avslappnad inställning som gör det till en trevlig liten jakt på ledtrådar till vad som egentligen hänt och var bilen är någonstans. En svag trea kan jag allt bjuda på.

Slutligen har jag även sett Hitchcock-klassikern Strangers on a Train som var alldeles lysande (4/5). Scott var inte lika imponerad, men nog gillade han den allt, den gode kotten.

Veckans topp 3

1. Känn ingen sorg
2. The Queen
3. Dude, Where’s My Car?

Veckoresumé #46

Veckans tema är abstrakta filmer då fyra av veckans filmer har försatt mig i drömlika världar där illusioner och fantasi är i fokus. Trevlig läsning!

STATE OF PLAY (2009)

Om det är något som Hollywood älskar mer än uppföljare är det remakes. Bekvämligheten är total när man slipper komma på en ny idé och istället kan använda en redan existerande handling. I oktober kommer Hollywoods version av Chan-wook Parks mästerverk Oldboy. Förra månaden dök Disneys mastodontprojekt The Lone Ranger (nyfilmatisering baserad på tv-serien The Lone Ranger från 1949) upp på biodukarna. Nästa år kommer både Godzilla och RoboCop att få varsin uppfräschning. Nyfilmatiseringar har alltid funnits och 2009 var inget undantag. Politiska thrillern State of Play, baserad på en brittisk tv-serie från 2003, utspelar sig i Washington D.C. och följer tidningsreportern Cal McAffrey (Russell Crowe) och hans kollegors arbete med att lösa mordet på en kongressmans (Ben Affleck) älskare. Med intensiva förhör, mystiska ledtrådar och intressanta karaktärstvister är State of Play en ganska ordinär men ändå spännande thriller som erbjuder en stabil grupp skådespelare med namn som Helen Mirren, Rachel McAdams, Robin Wright, Jason Bateman och Jeff Daniels. Tillsammans med Mirren som förbannad nyhetschef gör Crowe den bästa insatsen och lyckas lämna sin annars torra sida med en härligt lufsig och svettig aura. State of Play bjuder inte på något nytt men langar fram ett spännande och välgjort drama, perfekt för en regnig sommarkväll. Betyget konspirerar sig fram till en stabil trea.

A FIELD IN ENGLAND (2013)

En grupp soldater under det engelska inbördeskriget bestämmer sig för att desertera från slagfältet och korsa ett stort fält för att bege sig till en pub där god öl och vackra kvinnor utlovas. Men på deras vandring stöter de på en alkemist som tar tillfånga soldaterna och tvingar dem att finna en skatt som han tror sig ligga nedgrävd någonstans under den stora grässlätten. Vad som följer är tillsammans med Upstream Color årets mest abstrakta och oklara film. Brittiske regissören Ben Wheatley placerar filmen i en drömlik värld där det är svårt att urskilja vad som är fantasi och vad som händer på riktigt. Karaktärerna upplever psykedeliska transer, hypnotiska trick och våldsamma stunder. Obehagliga slow-motion-scener blandas med epileptiska hypermontage med obskyra bilder. Det svartvita fotot är gudomligt snyggt och lyfter filmens estetik till höga nivåer. Rollprestationerna är intensiva och blottande i psykisk och bokstavligt talat fysisk form då könsorgan och köttsår är förekommande. Det är svårt att greppa tag i vad A Field in England försöker få fram som budskap, om den ens har något? Men det är omöjligt att glömma filmen och dess annorlunda och imponerande stil. Trots sin oklarhet är det en väldigt bra och häftig upplevelse som förtjänar en halvstark fyra i betyg.

JACOB’S LADDER (1990)

Jacob Singer (Tim Robbins) är en före detta Vietnam-veteran bosatt i New York. Han plågas ofta av mardrömmar och minnen från sin traumatiska karriär som soldat i krig. Mardrömmarna tar gradvis över hans undermedvetna och Jacob börjar även se illusioner i vaket tillstånd. Jacob tappar långsamt greppet om verkligheten och han slits mellan sin oroliga flickvän och hans inre demoner. Jacob’s Ladder är en psykologisk thriller med mörker och skräck som sitt främsta verktyg. Likt A Field in England kan det som tittare vara svårt att urskilja vad som utspelar sig i Jacobs verklighet och vad som bara är en del av hans mardrömmar och illusioner. Det skapar en viss förvirring men är samtidigt charmen med filmen. Jacob’s Ladder innehåller många oväntade stunder och konspirationer som är komplexa och intressanta. Symbolism är också en viktig del av filmen med referenser till Bibeln och satanistisk konst. Tim Robbins är fenomenal i huvudrollen och är en stor del av filmens styrkor. Jacob’s Ladder är spännande, obehaglig och smart och får en svag fyra i betyg.

KILL LIST (2011)

Ben Wheatleys kanske mest kända och ökända film är thrillern Kill List som kretsar kring två vänner som utgör ett lönnmördarteam som bestämmer sig för att genomföra det första uppdraget på väldigt länge sedan deras senaste som gick snett. Istället för att fokusera på action och våld börjar Kill List som ett diskbänksdrama där en av vännerna Jay (Neil Maskell) har ett klassiskt familjebråk med sin fru (MyAnna Buring) framför sin son. Detta effektiva drama är en stor del av filmen och kretsar kring Jay och hans familj samt hans lönnmördarvän Gal (spelad av Michael Smiley, som även spelar alkemisten i A Field in England). Men den mordiska titeln vittnar om att våld skall komma. Något det gör med full styrka. Men Kill List är extremt obehaglig, inte bara när våld förekommer men också under scenerna med diskbänksdramat. Wheatley använder sig av musik, foto och klippning på ett sätt som hela tiden varnar om att något vidrigt kommer att hända inom kort. Rollprestationerna är riktigt vassa från samtliga tre – Maskell, Buring och framförallt Smiley. Kill List är likt Wheatleys vandring genom brittiska fält abstrakt och en aning drömlik, dock inte i samma utsträckning som fältfilmen. Filmen är provocerande och ibland lite sinnesjuk, särskilt med det skrämmande slutet. Men det är en effektiv och stilfull film som förtjänar en stark trea i betyg.

OBLIVION (2013)

Som vi redan har konstaterat är remakes extremt vanliga i dagens filmvärld. Det är därför alltid lite intressant när något nytt dyker upp, även om det i de flesta fallen innebär extremt dyra CGI-tunga filmer. Bara den här månaden kommer Pacific Rim och Elysium, två sci-fi-filmer med nya handlingar som inte är remakes eller uppföljare. Tidigare i år kom en sådan film från Tron: Legacy-regissören Joseph Kosinski vid namn Oblivion. Jorden har utstått en attack från utomjordingar som resulterade i ett blodigt krig där mänskligheten faktiskt lyckades vinna, men till en tung kostnad. Jorden som planet skadades under kriget till den utsträckning att mänskligheten var tvungen att lämna Jorden och bosätta sig på Saturnus måne Titan. 60 år senare är Jorden en öde planet med endast Jack Harper (Tom Cruise), en reparatör av drönare, och hans kommunikationsledare och älskarinna Victoria (Andrea Riseborough). Deras uppgift är att reparera och kontrollera ett stort antal drönare (obemannade luftfarkoster) som i sin tur har i uppgift att skydda och reparera gigantiska kraftstationer från kvarlämnade ”Scavs” (utomjordingarna som attackerade Jorden). Kraftstationerna suger upp havsvattnet som genererar energi åt kolonierna på Titan. Mystiska händelser och oprovocerade attacker får Jack Harper att ifrågasätta sitt arbete och dess administration och han bestämmer sig för att ta reda på vad som kan vara fel. Oblivion är en otroligt snygg och stilren film på det visuella planet. Den luktar perfektion med fantastisk CGI, vacker och hårresande natur, ultracool teknologi och supersnygg design. Det mesta går i slickat, stilrent vitt med mjuka linjer och kanter. Musiken drar in tittaren i stämningen och den futuristiska världen och ljudeffekterna är nästan på Star Wars-nivå. De är så bra att de är värda att lyssnas på utanför filmens kontext. Handlingsmässigt bjuder Oblivion på ett par överraskningar och häftiga actionsekvenser. Men det går inte att förbise att filmen är väldigt inspirerad av andra filmer, trots att det inte är en remake. Premissen lånar starkt från bland annat Wall-E och Matrix. Men som helhet är det inget jag störde mig på särskilt mycket då filmen känns väldigt fräsch. Prestationerna är stabila med en levererande Tompan. Andra skådespelare som förekommer är Morgan Freeman, Nikolaj Coster-Waldau, Melissa Leo och Olga Kurylenko som alla gör godkända insatser. Dock är Kurylenko den som gör den tråkigaste och stelaste insatsen. Den bästa gör Andrea Riseborough som överraskar och slänger fram ett brett känsloregister. Att Riseborough är riktigt bra visste jag redan men det kom som en överraskning att en riktigt mänsklig och stark rollprestation skulle förekomma i en film som Oblivion. Kosinski överraskar också då han har lyckats få fram en spännande, smart och stilfull film som prickar rätt på många punkter. Oblivion är en underhållande sci-fi-rulle som har en visuell nivå som är svår att överträffa. Stark trea i betyg.

ONLY GOD FORGIVES (2013)

Dansken Nicolas Winding Refn samarbetade med Ryan Gosling 2011 i mästerverket Drive. Ganska naturligt hamnade därför Refns nyaste projekt på min pepplista, särskilt eftersom Gosling är med igen. Gangstern Julian (Ryan Gosling) driver en thaiboxningsklubb i en thailändsk storstad som fungerar som täckmantel för hans brors och hans mors drogimperium. När Julians bror Billy (Tom Burke) mördas anländer snart brödernas mor Crystal (Kristin Scott Thomas) från USA för att ta hand om Billys lik och övertala Julian att leta upp sin brors mördare. Julian inleder jakten men möter fort motstånd från en ökänd sheriff (Vithaya Pansringarm) som har sin egen syn på rättvisa. Drive var en fåordig och långsam film där det visuella var i fokus. Likheterna till Only God Forgives är stora. Båda filmerna har en tyst och timid protagonist. De involverar båda brutalt våld och fokuserar mycket på ljud och ljus. Båda filmerna har ganska små handlingar som endast sträcker sig över några dagar och inte involverar stora grupper karaktärer. De är både kryptiska och stundtals oklara. Only God Forgives är en väldigt oklar film där själva handlingen är svår att tolka ur havet av slow-motion-scener och mystiska illusioner. Vad är det filmen egentligen handlar om? Har den ens någon handling? Det är två frågor som många kritiker och biobesökare har frågat sig efter att ha sett Refns våldsdrama. Många tycker också att filmen bara är en våldsglorifiering. Min åsikt är den att våldet är väldigt rått och brutalt men absolut inte i samma mängd som i många andra filmer. Våldet förekommer endast ett par gånger i filmen och inte mycket mer än i Drive. Handlingsmässigt tycker jag filmen är väldigt svår att tolka och efter att jag såg den förstod jag ingenting av vad filmen handlade om och vad den ville framföra. Desperat efter en förklaring använde jag mig av internet och fann denna teori. Om den är rätt eller inte har ingen betydelse men det öppnade upp mina tankar om filmen och underlättade när jag såg filmen för andra gången. Jag insåg att Refns mening med filmen är att berätta en otydlig handling öppen för egna tolkningar och teorier. Det är lite av magin med film. Refn ville inte berätta en vanlig gangsterberättelse på det vanliga viset utan istället placera det i en drömlik och svävande tillvaro där ord inte är det viktiga utan upprepande bilder och visuella element är verktyget för händelseförloppet. Refn har själv sagt att det inte är vad som syns på bilden som är det viktiga utan det är det som inte visas som är det viktiga. Prestationerna är som sagt fåordiga och en aning tråkiga, något av filmens svaghet. Gosling är rent ut sagt tråkig i huvudrollen något som tar emot en aning att erkänna. Kristin Scott Thomas prestation är den som sticker ut och imponerar mest. Hon är aggressiv, otrevlig och grym på ett osympatiskt men imponerande vis. Only God Forgives var inte alls som jag förväntade mig och var en besvikelse på vissa punkter. Men det var också en fräsch överraskning som bryter mot många konventionella filmgrepp och som etsar sig fast i huvudet efteråt. Betyget slår sig fram till en halvstark trea.

Veckans topp 3

1. A Field in England
2. Jacob’s Ladder
3. Oblivion

Veckoresumé #31

Våren är här och med den kommer uppsatser, prov och korpenmatcher. Vi beklagar den låga uppdateringsfrekvensen just nu, men hoppas att denna väldigt långa resumé kan täcka behovet för några dagar framåt!

A DANGEROUS METHOD (2011)

David Cronenberg är en regissör som gjort sig känd för sina väldigt egna och ofta märkliga filmer. Jag har inte helhjärtat dykt ner i hans filmuniversum än och kan absolut inte göra någon ordentlig bedömning efter bara tre filmer (The Dead Zone, Cosmopolis och denna, vilka knappast räknas som några av hans mest representativa verk), men än har han inte imponerat nämnvärt på mig, med undantag för The Dead Zone med Christopher Walken som är en helt klart bra film. A Dangerous Method handlar i vilket fall om de två psykologerna (de var författare och läkare och lite annat också) Carl Gustav Jung och Sigmund Freud och deras möten och diskussioner i både arbete och privatliv. Jung och Freud spelas av Michael Fassbender respektive Viggo Mortensen, medan en tredje part, den psykiskt sjuka men fagra och intelligenta Sabina Spielrein, spelas av Keira Knightley. Spielrein var till en början en av Jungs patienter, men skulle senare komma att influera och påverka hans syn på psykologi när hon blev involverad i hans arbete. Filmen kretsar dels kring utvecklingen av Jungs och Freuds behandlingsformer, framförallt hur psykoanalysen tog form, och dels kring Jungs relation med Sabina Spielrein. Filmen har vissa fördelar, men också tungt vägande nackdelar. Den har potential att bli riktigt bra då dess tema är intressant, den har en bra skådespelarbesättning (även Vincent Cassel) och är snyggt filmad. Den lider dock av ett stort problem, vilket är att den är alldeles för seg och oengagerande. Det som skulle kunna väcka stort intresse kvävs av stela dialoger, en handling utan nerv och ganska gråa karaktärer. Filmen är trots detta OK och precis på gränsen mellan en tvåa och en trea i betyg.

IN THE LOOP (2009)

Om den förra filmen var seg så är den här brittiska komedin raka motsatsen. Storbritanniens minister för internationell utveckling, Simon Foster (Tom Hollander), uttalar sig plumpt om att ett krig i Mellanöstern är ”unforeseeable”, vilket skapar rubriker och osäkerhet inom regeringen. Han blir tillsagd att hålla tyst och förhålla sig till Storbritanniens neutrala linje. Förhoppningen om att stormen ska lägga sig brister dock när han på nytt uttalar sig klantigt om att britterna måste ”climb the mountain of conflict”, vad nu det ska betyda. I ett skört skede trappas det politiska spel som Foster dragit igång upp och det dröjer inte länge förrän USA blivit en central del av detsamma. Foster reser till Washington med sin nyanställde nybörjarassistent, som varken är kapabel att komma i tid eller hålla tyst om sekretessbelagda dokument, för att reda ut denna känsliga situation – vilket slutar i ett enda stort kaos. Inte blir det lättare för den stackars Simon av att han ständigt läxas upp och blir utskälld, verbalt trakasserad och nedslagen av den bryske och kroniskt förbannade Malcolm Tucker (Peter Capaldi), en av premiärministerns närmsta män. Foster & Co dras in i ett snår av krismöten och specialistgrupper, oklara allianser och åsiktskrockar, och allt mynnar ut i att de mer eller mindre på egen hand måste stoppa ett annalkande krig. Det blir långa stunder precis så roligt som det låter, tack vare ett vasst manus, sköna skådisar och de klockrena skämt som kännetecknar den så ofta lyckade brittiska satiren. Bland alla roliga karaktärer vill jag lyfta fram två som sticker ut allra mest: Peter Capaldis rövhål Malcolm Tucker som står för en oavbruten leverans av grova, fyndiga och ofta politiskt anspelande svordomar, och framförallt Tom Hollanders osäkre, klantige och mesige minister Simon Foster som det är omöjligt att inte tycka synd om. In the Loop ligger precis på gränsen mellan en trea och en fyra, och hade storyns upplösning haft en lite kraftigare utväxling hade betyget blivit det sistnämnda.

ABRE LOS OJOS (1997)

(En: Open Your Eyes). Ett romantiskt, thrilleraktigt, mystiskt drama med sci-fi-element från den spanske regissören Alejandro Amenábar. En rik, ung man vid namn César, spelad av Eduardo Noriega, träffar sitt livs stora kärlek, Sofía (Penélope Cruz), på en fest. De träffas flera gånger och kommer närmare varandra. Plötsligt råkar César ut för en bilolycka och skadas allvarligt. Hans ansikte vanställs och hela tillvaron förändras när han tvingas försöka fortsätta sitt liv med ett avskräckande yttre. Med i bilden finns en annan kvinna, som utger sig för att vara Sofía, och César slits mellan dröm och verklighet – en problematik som eskalerar ju längre som går. Till slut vet han inte vad han ska tro om någonting, vem som är vem och vem han själv är. Abre los ojos är en både spännande, skrämmande och filosofisk film med en överhängande mystik och obehaglig stämning. I Noriegas karaktär och hans livsöde finns en stor tragik som framhävs med hjälp av starkt skådespeleri och den mörka atmosfär som genomsyrar filmen. Twistar och nya dimensioner i storyn gör att man måste vara uppmärksam genom filmen, annars är det lätt att förvirra sig i Césars medvetandes alla lager. Under filmens andra hälft flaxade koncentrationen till något från min sida och intresset avtog då och då, men på det stora hela är Abre los ojos en spännande och på många sätt intressant film. För att sammanfatta den med ett ord: kuslig.

VANILLA SKY (2001)

När en för amerikanerna utländsk film gör succé vill de allt som oftast göra om den och tjäna pengar på originalets framgångar. Under kategorin amerikanska remakes finns Cameron Crowes tolkning (läs kopia) av Alejandro Amenábars film som beskrivits ovan, Abre los ojos. Visst finns det bra remakes, vissa som till och med är bättre än originalet, och vissa som är helt annorlunda och tillför något nytt. Vanilla Sky är varken bättre eller annorlunda, då den i princip är en scen för scen kopia av sin förlaga, minus den stämning och den tyngd som finns i Abre los ojos. Eduardo Noriega är utbytt mot Tom Cruise (som jag vanligtvis tycker mycket om), medan Penélope Cruz gör samma roll igen fast i en sämre klingande engelsk tappning. I rollen som den andra kvinnan har man placerat Cameron Diaz, som inte alls passar in och som långa stunder är rent ut sagt usel. Abre los ojos vackra, klassiskt orkestrala musik har ersatts av lättsamma poplåtar som raserar stämningen gång på gång. Har man sett originalet finns verkligen ingenting att hämta i Vanilla Sky, en film vars enda syfte är att göra folk som inte orkar läsa undertexter nöjda. Till och med ljusarrangemangen på nattklubben där David (César) är exakt likadana. I och med språkbytet försvinner den mörka atmosfären och den allvarliga tonen, som ersätts av svajande genreblandningar med malplacerade skämt och ett stundtals retarderat manus. Nej, en fet tumme ner!

DÉFICIT (2007)

Gael García Bernal är ett av Mexikos och hela Latinamerikas största namn på skådespelarfronten. Han har vid 34 års ålder varit inblandad i över 30 filmer och TV-produktioner, och 2007 gjorde han sin regidebut med detta samhällskritiska drama. Déficit handlar om hur den unge Cristobal (García Bernal), vars rika föräldrar flytt landet då de uppenbarligen inte tjänat sina pengar helt enligt reglerna, bjuder hem en bunt vänner för ett grillparty vid poolen. Det klagas på det okänsligt behandlade tjänstefolket, det dricks, det röks, det rings telefonsamtal till föräldrar i andra länder, det ges besked om intagning på Harvard, det raggas hit och dit, och det struntas i att det pågår strejker i byn precis utanför huset. Bubblan av den isolerade rikedomen är på väg att spricka, men först drar gänget igång en ravefest med hög musik och ecstasy i omlopp. Trots sin ringa längd (79 minuter) och begränsade spelplats lyckas filmen berätta en hel del om läget i Mexiko och krocken mellan olika samhällsklasser. Lågbudgetkänslan skiner igenom gång på gång och ibland känns det som en hemmavideo, men det är berättelsen som står i fokus och den lyckas García Bernal hyfsat bra med, varför filmen får en svag trea i betyg.

CRIMES AND MISDEMEANORS (1989)

En av Woody Allens mer allvarliga filmer. Judah (väl spelad av Martin Landau) försöker avsluta en otrohetsaffär, som han ångrar mer och mer. Det blir dock mycket problematiskt, eftersom kvinnan i fråga känner sig sviken och vill berätta om affären för Judahs fru. Judah inser att han måste hitta på något för att lösa detta, varpå han tar kontakt med en god vän som känner yrkesmördare… Parallellt med denna historia springer Cliff (Woody Allen) runt och gör dokumentärfilmer, vissa projekt mer tilltalande än andra. Just nu jobbar han på ett porträtt av den egocentriske TV-producenten Lester (Alan Alda), vilket han gör bara för pengarna, som han ska använda för en viktigare film om en intressant, livsbejakande och fantastiskt rolig psykolog som pratar om meningen med livet. Medan Lester babblar på om vilket geni han är inleder Cliff en relation med hans producent Halley (Mia Farrow), vilken utgör ytterligare en dimension i Allens snåriga värld av problematiska relationer. Detta är som sagt en av hans mörkare filmer, en betydligt mer svart komedi än hans vanligtvis romantiska, skrattäta alster. Mörka teman som otrohet, mord, religion, livsåskådning och moraliska dilemman behandlas med ett stort allvar men också en lagom dos humor – det finns riktigt roliga stunder också! Filmens yta är för övrigt extremt grå, brun och trist, och den sena 80-talsstilen framstår som fruktansvärt torr och dyster – kanske ett medvetet drag från Allen. I betygsväg en stark trea, inte långt ifrån en fyra.

TO THE WONDER (2012)

Terrence Malick har många gånger gjort filmvärlden rikare, med klassiker som The Thin Red Line, Badlands, Days of Heaven och senast den svåra The Tree of Life som definierar uttrycket vattendelare. To the Wonder är något av en lightversion av den sistnämnda och kretsar kring den romantiska men stormiga relationen mellan en fransyska (Olga Kurylenko) och en amerikan (Ben Affleck). De träffas i Paris, blir förälskade, flyttar till ett nybyggt hus i USA. Så mycket mer behöver (och kan) inte sägas om handlingen, för det mesta av filmen går ut på att dessa människor går runt på åkrar, smeker varandra, tittar ut genom fönster, vandrar mot solnedgången och upplever kärlek, ångest och existentiella tvivel. Malick har kastat om hela kronologin, knappt använt sig av någon dialog och låtit karaktärerna uttrycka sig i poetiska och luddiga voice-overs där de abstrakt beskriver hur de hör samman med naturen och hur deras kärlek finns i dem etc. Dessa voice-overs är ett av filmens största problem – de saknar substans och blir för mig bara pretentiöst ludd, det känns mest bara bajsnödigt. Filmen är ohyggligt repititiv och story- och karaktärsutvecklingen är minimal. Det är mer av ett bildkollage än en film, om än ett på ytan otroligt vackert sådant. Fotot är gudomligt, den klassiska musiken likaså och Malicks flytande kameraföringar mot solens strålar får de ganska normala miljöerna att kännas som ett paradisiskt landskap skapat av någon form av gud. Just det, apropå Gud – Javier Bardem är med också och spelar en präst. Han funderar över sin tro och tvivlar på meningen med livet, sedan är frågan vad han egentligen har med någonting att göra. Jag påpekar återigen att jag tycker mycket om Terrence Malick, men dessa 112 minuter hinner kännas plågsamt långa och den där mäktiga känslan som finns i The Tree of Life finns inte här. Den stora peppen på Malicks kommande projekt är dock opåverkad!

PHIL SPECTOR (2013)

Vad är det där för en filur tänker ni? Jo, det är faktiskt Al Pacino, och bredvid honom sitter Helen Mirren! Pacino, som fyllde 73 häromdagen, fortsätter att välja intressanta roller och i den här HBO-producerade filmen spelar han den legendariske men kontroversielle musikproducenten Phil Spector. Värt att observera är att detta inte är en fullskalig biografi i den bemärkelsen att den inte täcker Spectors liv och karriär utan istället enbart fokuserar på tiden kring rättegången 2003 där Spector stod åtalad för mord på en ung kvinna. Mirren spelar Spectors försvarsadvokat Linda Kenney Baden, som är den karaktär som huvudsakligen för filmen framåt. Det är hennes arbete som är i fokus, även om Phil Spector naturligtvis står för de mest spektakulära insticken. Pacino gör en fin insats och visar mästertakterna i särskilt en scen där han lever ut ett brett känsloregister med maximal intensitet. Helen Mirren kan också det där med skådespeleri och är helt och hållet stabil. Musiken i filmen är som väntat riktigt bra och ”The Wall of Sound” gör sig påmind medan Spector reflekterar över sin karriär parallellt med att rättegången förbereds, rättstekniska detaljer utreds och folket rasar mot Spector, övertygade om hans skyldighet. Filmen inleds med en försvarande text där HBO stämplar filmen som fiktion, vilket kan tyckas märkligt eftersom HBO vanligtvis inte backar från vågade budskap och påståenden. Till vilken grad filmen skiljer sig från verkligheten kan jag inte kommentera då jag inte alls är insatt i fallet, men det kan vara en sak att ha i åtanke innan man använder den som fakta eller viftar bort den som ren fiktion. I vilket fall är Phil Spector en sevärd film som öppnar upp fallet Phil Spector igen och slänger upp frågan om han verkligen var skyldig i luften.

TOTAL RECALL (1990)

En av allas vår Arnold Schwarzeneggers många kultförklarade filmer. Sci-fi-action-stänkaren Total Recall utspelar sig i en framtid där Marsresor är en del av vardagen. Doug (Arnold) lever ett rätt soft liv med sin råheta fru (Sharon Stone), men störs av återkommande drömmar där han befinner sig på Mars. Han bestämmer sig för att köpa ett minnesimplantat av företaget Rekall för att kunna resa till Mars på något slags konstgjord väg. Här börjar en enorm förvirring med kluvna personligheter, rymdresor och actionäventyr där Doug inte vet vilken av hans personligheter som är den verkliga. På det sättet har filmen flera lager av världar och dimensioner, men det är i princip det enda som är av intresse i en annars ganska sunkig, ibland löjlig, actionfilm som trots sitt produktionsår känns väldigt 80-tal, på gott och ont. Manuset kryllar av one-liners (som Arnold i och för sig vet hur man levererar) och smink och effekter som stinker B-film. I vissa lägen kan man inte annat än skratta åt alla de löjliga stunder av försök till hemska skräckupplevelser som istället blir stor (ofrivillig) komik. Nej, vill man uppleva det bästa av Arnold ska man helt klart dra igång Terminator!

Veckans topp 3

1. Crimes and Misdemeanors
2. In the Loop
3. Phil Spector

Veckoresumé #22

Den här veckan var en riktig Hitchcock-vecka med tre klassiker från den brittiske regissörens CV. Det gled även in ett mysigt kostymdrama och en spännande advokatfilm. En fräsch blandning av goa rullar helt enkelt!

THE LINCOLN LAWYER (2011)

Matthew McConaughey spelar en skum och karismatisk försvarsadvokat vid namn Mick Haller som inte alltid använder sig lagliga tillvägagångsätt i sitt arbete. Mick Haller har inget kontor utan använder sig av sin Lincoln Town Car som mobil arbetsplats. Louis Roulet (Ryan Phillippe), en ung rik man åtalas för ett mordförsök på en ung kvinna och tar hjälp av Haller som advokat. Roulet argumenterar högljutt för sin oskyldighet. Vad som från början ser ut som ett simpelt fall eskalerar fort till Hallers största och mest komplicerade fall han har fått. Vid sin sida har Haller ex-frun Maggie (Marisa Tomei) och privatdetektiven Frank (William H. Macy) som hjälp när Haller bestämmer sig för att gräva djupare i fallet och försöka få reda på om Roulet är skyldig. Haller upptäcker att saker och ting inte står helt rätt till och han dras in i ett nät av mystik och mord. The Lincoln Lawyer har många starka sidor. Filmen bärs upp av en grupp kvalitativa skådespelare som alla gör stabila insatser (förutom Phillippe som inte känns helt bekväm i sin roll) och bidrar till filmen som helhet. McConaughey är filmens stjärna och spelar en mångsidig karaktär som är ganska ovanlig att se som hjälte i det filmutbud av nya och moderna filmer som erbjuds idag. Manuset är en annan styrka som har en god blandning av realism och komplexitet utan klassiska filmklyschor och one-liners. Men The Lincoln Lawyer’s största styrka är den spännande handlingen som tar oväntade vägar och överraskar ett flertal gånger. Betyget rullar in till en svag fyra.

REAR WINDOW (1954)

Rear Window, en av Alfred Hitchcocks största klassiker, är en spännande och lättsam thriller i sann one location-anda. James Stewart spelar den äventyrslystna yrkesfotografen L.B ”Jeff” Jeffries som är tvungen att sitta still i sin lägenhet i ett par veckor på grund av ett brutet ben. Han spenderar sina repetitiva dagar med att titta ut genom vardagsrumsfönstret och observera grannarnas dagliga bestyr. När han en dag misstänker att en man i lägenhetshuset mittemot har mördat sin fru ber Jeff sin vackra och glamorösa flickvän Lisa (Grace Kelly) om hjälp med att undersöka fallet. Rear Window utspelar sig enbart i Jeffs lägenhet och allt som inträffar i de andra bostäderna observeras utifrån vardagsrummets öppna fönster. Fönstret är tittarens öga mot världen. Det kvicka och smarta manuset fyller filmen med liv och underlättar för James Stewart och Grace Kelly att leverera. De glänser av perfektion och de passar utmärkt tillsammans som två väldigt olika karaktärer som agerar motpol till varandra. Handlingen är isande spännande men samtidigt avslappnad och humoristisk. Kameraarbetet är nytänkande och kreativt med häftiga svepningar och vinklar med ett foto som är färgsprakande och levande. Kvarteret som Jeffs lägenhet är belägen i är helt konstgjord och uppbyggd i en studio. Den är så detaljerad och välgjord att man inte märker av dess artificiella attribut – mästerlig scenografi. Rear Window är en av filmhistoriens stora klassiker som måste upplevas med två fantastiska karaktärer och rollprestationer. Betyget tjuvtittar sig fram till en stark fyra.

TO CATCH A THIEF (1955)

Grace Kellys tredje och sista samarbete med Hitchcock (den första var Dial M for Murder) placerar den vackra skådespelerskan vid legenden Cary Grants sida på den franska rivieran. Grant spelar John Robie, en före detta ökänd juveltjuv med aliaset ”the cat” för hans kattinspirerade stölder, som misstänka för en ny serie juvelstölder. För att rentvå sitt namn och samtidigt ta fast den riktiga tjuven som låtsas vara ”the cat” använder han sig av den rika och unga arvtagerskan Frances (Grace Kelly) och hennes mor Jessies (Jessie Royce Landis) juveler som lockbete för att få tag på sin dubbelgångare. Cary Grant skiner starkt som alltid och Grace Kelly likaså i Hitchcocks försök att skapa en mix av både spänning och romantik. Han lyckas inte riktigt blanda dessa två genres i det här fallet då filmen blir aldrig spännande. Men romantisk och humoristisk är den helt klart! Jessie Royce Landis och Grant bidrar med den roliga och skämtsamma sidan medan Grace Kelly har den romantiska sidan. Tillsammans med snyggt foto och soliga semestermiljöer skapar de en mysig och underhållande romantisk komedi som får en stabil trea i betyg.

GOSFORD PARK (2001)

Robert Altman regisserar och Bob Balaban spelar i och producerar kostymdramat Gosford Park och tillsammans har de hjälpt till att skriva manuset. Två ambitiösa herrar med en ambitiös film. Gosford Park är en ensemblefilm med en mängd olika händelseförlopp. Samtliga utspelar sig på en övre societetsfest i en herrgård i England, 1932. Vi får följa de rika och snobbiga gästerna samt de hårt arbetande betjänterna och kockarna. Gosford Park har en extremt fullpackad rollista med i princip hela Storbritanniens skådespelarelit. Maggie Smith, Michael Gambon, Clive Owen, Kristin Scott Thomas, Charles Dance, Tom Hollander, Kelly Macdonald, Helen Mirren, Emily Watson, Eileen Atkins, Derek Jacobi, Stephen Fry och många fler. Två amerikaner deltar också på festen, Bob Balaban och Ryan Phillippe (som gör en bättre insats här än i The Lincoln Lawyer). Altman lyckas bra med att hålla styr på alla karaktärer och filmen blir aldrig särskilt rörig eller förvirrande. Den brittiska överklasskänslan är tydlig och tillfredställande i Gosford Park med dyra kläder, utsmyckade salonger, mängder av mat och te samt ett hårt klassystem. Filmen behandlar skillnaden mellan rik överklass och tjänare samtidigt som den fokuserar mycket på varje individ. Nästan alla karaktärer får en god mängd speltid med karaktärsutveckling och interaktioner. Det är i mina ögon imponerande av Altman, Balaban och huvudmanusförfattaren Julian Fellowes att lyckas pressa in mycket av många karaktärer och samtidigt följa alla händelseförlopp på två timmar och tolv minuter. Jag är inte den enda som tycker det eftersom filmen vann en Oscar för originalmanus. Gosford Park är en sevärd film med skådespel och manus på topp. De bästa prestationerna i filmen hör till Maggie Smith, Tom Hollander, Helen Mirren och Stephen Fry som stjäl scenerna de medverkar i. En stark trea får Gosford Park i betyg.

STRANGERS ON A TRAIN (1951)

Sista Hitchcock-filmen denna vecka är den svartvita noir-thrillern Strangers on a Train. Tennisstjärnan Guy Haines (Farley Granger) ska gifta om sig med en annan kvinna (Ruth Roman) och är på väg med tåg till sin nuvarande fru (Kasey Rogers) för att ta ut skilsmässa. På tåget råkar han av en slump konversera med en främling vid namn Bruno (Robert Walker) som föreslår att de två herrarna ska samarbeta. Om Guy mördar Brunos far, ska Bruno göra det samma med Guys nuvarande fru. Strangers on a Train är en mystisk thriller som aldrig överraskar eller gör något annorlunda. Den känns väldigt slätstruken och förutsägbar. Det betyder dock inte att den inte är spännande, för det är den stundtals. Men jag förväntade mig mer av denna hyllade klassiker. Farley Granger är i ena scenen nära på att spela över och i andra stel och tillbakadragen, något som gjorde att jag tappade intresset i huvudkaraktären Guy. Som tur är hans motspelare Robert Walker mästerlig i rollen som den påträngande och obehagliga Bruno Antony. Med dödsfarlig stirrblick och en psykotisk och pratglad sida leverar han i varje scen. I de scener han inte förekommer i saknar man honom. Robert Walker förtjänade en Oscarsnominering för rollen. Sorgligt nog fick han aldrig en och han dog cirka åtta månader efter filmens premiär. Strangers on a Train var hans sista film. Betyget rullar in till en stabil trea.

Veckans topp 3

1. Rear Window
2. The Lincoln Lawyer
3. Gosford Park