mother! (2017)

Vissa recensioner sätter man sig ned för att skriva utan att ha den blekaste aning om var, eller hur, man ska börja. Det finns liksom oändliga mängder trådar att dra i och punkter att diskutera, men att presentera dem i ord känns som en omöjlighet.

För att göra ett första nedslag i något slags bakgrund kan sägas att regissören och manusförfattaren Darren Aronofsky knappast gjort sig känd som en man av de enkla och konventionella historierna. Debutfilmen Pi (1998) var i princip obegriplig, Requiem for a Dream (2000) ett ikoniskt stycke psykisk terror, The Fountain (2006) filmisk poesi, The Wrestler (2008) tung diskbänksrealism och Black Swan (2010) en knivskarp psykologisk thriller. Samtliga av dessa filmer är mer eller mindre fantastiska. (Noah glömmer jag medvetet.)

Med mother! rör sig Aronofsky kanske mest mot Black Swan, om filmografiska paralleller ska dras, i avseendet att han återigen gör en starkt subjektiv porträttering av en ung kvinnlig huvudkaraktärs besvärade upplevelser av en eskalerande intrig av obehagliga situationer. Samtidigt är skildringen i stora delar långt mer grov och brutal än den finkänsliga rysning som Black Swan kanske snarare ger upphov till. I de hemskaste partierna av mother! finns en hopplöshet och en skoningslöshet som mer liknar den i Requiem for a Dream.

Filmen börjar som ett relationsdrama med en kvinnlig part (Jennifer Lawrence) och en manlig (Javier Bardem). Han är en poet som fastnat i skrivandet, hon hans yngre fru som lagt ner hela sin själ i att på egen hand återuppbygga och renovera det hus som hennes man en gång bott i men som brunnit ner till grunden. Hon har utvecklat en minst sagt särskild relation till huset, som hon omsorgsfullt gjort till sitt eget. Tillvaron verkar, förutom Lawrence rollfigurs återkommande migränliknande anfall, relativt harmonisk i det enorma huset mitt ute i ingenstans.

Hushållsjämvikten rubbas dock i det ögonblick som en oinbjuden, okänd men till synes vänlig man (Ed Harris) knackar på och önskar tala med poeten. Poeten erbjuder, utan att konsultera sin inte alls lika övertygade fru, mannen fri logi under odefinierad tidsrymd. När sedan gästens fru (Michelle Pfeiffer) efter ett par dagar anländer utan förvarning blir stämningen alltmer märklig och obekväm för Lawrence rollfigur. Poeten, å andra sidan, finner sällskapet inspirerande och verkar helt oslagen av tanken om att hans fru kanske inte alls är lika upprymd som han över den ur hennes perspektiv påträngande och alltmer störande visiten.

Vad som sker härnäst finner jag ingen anledning att ens försöka beskriva, för det är ett extremt händelseförlopp som bör upplevas helt utan förhandsinformation. Och även om jag skulle göra mitt yttersta för att beskriva det i detalj skulle jag inte vara i närheten av att lyckas förmedla den kolossalt chockerande, gränslöst grymma och fullkomligt absurda fortsättning som följer. Filmens andra hälft är bland det sjukaste, mest bisarra och såväl mentalt som fysiskt krävande jag upplevt i en biosalong. Som att trängas in i ett hörn, trampas på, bombarderas med knytnävsslag efter knytnävsslag och inse sig inte kunna andas ordentligt. Man ska vara extremt försiktig med att likna saker vid våldtäkt, men i famlandet efter ord att beskriva den omtumlande upplevelsen som den sista akten av mother! är ska jag vara ärlig och säga att det är ett ord som inte undgått mina tankar. Just när man sitter och tänker att ”nu kan det fan inte bli värre” trappas mardrömmen upp ännu ett steg, gång på gång på gång på gång in absurdum. Fördärvet vet verkligen inga gränser.

Absolut vital för handlingens styrka är Jennifer Lawrence fantastiska skådespelarprestation och Aronofskys ihärdigt närgångna fokus på hennes perspektiv genom hela filmen. Hennes öde blir fruktansvärt drabbande och som åskådare lider man något oerhört med henne. Övriga i ensemblen gör också fina insatser, kanske framförallt en bitchig Pfeiffer vars rollfigur är ohyggligt osympatisk. Det tekniska utförandet från Aronofsky och kompani är mestadels imponerande, där den trogne kollaboratören Matthew Libatiques högspänt klaustrofobiska foto är en av sakerna som står ut. Även frånvaron av musik genom hela filmen är nämnvärd, inte bara för att det är första gången Aronofsky inte samarbetar med Clint Mansell, utan för att man initialt anlitat Jóhann Jóhannsson för att komponera filmens score men kommit fram till att slutprodukten gjorde sig bäst helt utan musik.

Den stora diskussionspunkten kring mother! är otvivelaktigt dess allegoriska narrativ, då det är uppenbart att syftet med den spelade handlingen är att den ska fungera som en rik uppsättning symboler och metaforer. Vad man väljer att läsa in i berättelsen är givetvis upp till åskådaren själv, och Aronofsky har betonat värdet av att var persons upplevelse av filmen är unik. Den är mångbottnad och har många lager av möjliga budskap, varav allt från religion och krig till klimatförstörelse och könsroller har diskuterats. För mig är den starkaste metaforen den som gör modern (Lawrence) och i viss mån huset till vår planet (moder jord), mannen (Bardem) till Gud (ett praktsvin) och inkräktarna till den respektlösa mänskligheten. Bibliska referenser finns det gott om och på religionstemat kan filmen tolkas som extremt kritisk mot människans aningslösa gudadyrkan. Som titeln antyder är även moderskap ett centralt tema, och på den punkten har Roman Polanskis Rosemary’s Baby med största sannolikhet varit en betydande inspirationskälla för manuset.

Söker man svar på frågorna lär man bli besviken, för detta är en film som inte knyter ihop särskilt många säckar utan snarare fungerar som tankeväckare och konversationsbränsle. Den bör därför inte överförklaras (råd från regissören själv), utan kräver att man som åskådare accepterar en något förnuftsvidrig drömlogik. Vissa köper den, andra inte, vilket resulterat i ett brett spektrum av åsikter och omdömen där de högsta betygen varvats med de lägsta. Utifrån recensionen hittills framstår förmodligen mitt omdöme som reservationslöst positivt, men så är inte fallet. Jag saknar inte förståelse för dem som avfärdar filmen som både pretentiös och överdriven. Hade jag fått råversionen av mother! på mitt klippbord (om jag nu hade haft ett sådant) hade jag förmodligen kapat ett par scener och kanske funderat över att modifiera vissa andra. Men sedan kan man fråga sig vem jag egentligen tror att jag är. Hade jag klippt filmen hade vi inte fått se ett något så när lika chockerande, provokativt och okonventionellt slutresultat, och jag hade aldrig haft förmågan att skriva manuset från första början.

mother! är en vild mardrömsresa som ånyo manifesterar Darren Aronofskys strävan efter att alltid ge sin publik en unik upplevelse som inte liknar något de tidigare sett. Den ambitionen, i kombination med modet att göra det i de storskaliga Hollywoodstudiosammanhangen (ett tack till Paramount som vågar satsa på detta är också på sin plats), är en av anledningarna till att jag älskar honom så mycket som jag gör och håller honom som en av de viktigaste auteurerna vi har i dagens filmindustri. mother! är långt ifrån perfekt, men den är något helt eget och en skrämmande uppsättning bilder som fortfarande gör mig illa till mods och som sannerligen inte lär lämna näthinnan under en lång tid framöver. Hatten, återigen, av.

Noah (2014)

Inför Darren Aronofskys episka filmatisering av den bibliska historien om Noas ark var mina förväntningar delade. De utgjordes dels av pepp och nyfikenhet kring hur han skulle ta sig an och utforma detta spektakel och hur pass fritt och filosofiskt han valt att göra detta, och dels av en stor oro för att han skulle ta sig vatten över huvudet och förlora fotfästet i en produktion vars skala skulle bli för stor. Oron var tyvärr befogad och Noah visade sig vara både en av årets stora besvikelser och Aronofskys överlägset sämsta film.

Storyn känner väl de flesta till, troende eller ej, den om hur Noah (Russell Crowe) blivit utvald av Gud (eller Skaparen som han refereras till som i filmen) för att bygga en stor ark i vilken han ska samla alla jordens djurarter och sin familj. Detta ska göras innan syndafloden väller fram, som Gud är dryg nog att utlösa som bestraffning för människans synder, det vill säga förstörelsen av den planet som han varit så snäll att skapa för oss. De gamla lirarna Kain och Abel gör sig också påminda genom att deras ättlingar för vidare den infekterade syskonkärlek som en gång i tiden ställde till det rejält i den familjen. En antagonism som nu återkommer flera generationer senare och i princip utlöser ett krig på jorden som utgör ett hot mot Noahs skrytbygge.

Förutom hotet från Kains genomonde arvinge (Ray Winstone) dras Noahs familj med interna problem eftersom adoptivdottern Ila (Emma Watson), som räddades av Noah som barn, skadades svårt och aldrig kommer kunna föda barn. Det gör ju läget med människans fortplantning lite knepigt eftersom det, av någon anledning, bara finns plats för Noahs familj på arken. Hela den biten får dock en rätt rejäl vändning så småningom, och utöver det sker gräl, kärlekshistorier, interna slitningar och starkt ifrågasättande av olika familjemedlemmars handlingar. Men det är väl klart att allt inte kan vara frid och fröjd när den ene sonen (Douglas Booth) får gosa med Emma Watson och den andre (Logan Lerman) inte har någon alls. Frustrationen! Avundsjukan?!

Jennifer Connelly höll jag nästan på att glömma – hon är Noahs fru. Det är tråkigt att behöva förklara det så, men hon är verkligen bara Noahs fru. Visserligen får hon avreagera sig på hans moraliska tveksamheter och ryta till litegrann, men allt som oftast finns hon där för att lyssna på vad han har för idéer och krama honom och säga att det är okej. Typ. Anthony Hopkins är med också som något slags vis gammal farfar som gör lite sköna välsignelser och plockar blåbär.

Kvinnoporträtteringen i Noah är en av de saker som gör att jag kraftigt ifrågasätter filmen. Nu har jag inte läst Bibeln, men jag kan tänka mig att den uråldriga kvinnosynen är en aning daterad (rätta mig för Guds skull om jag har fel). Så verkar i alla fall vara fallet av filmen att döma. Jennifer Connellys karaktär är frun som tjänar hjälten och Emma Watsons karaktär är den unga kvinnan vars enda viktiga egenskap till slut blir hennes eventuella förmåga att föda barn. Jag vet inte hur mycket man kan eller bör kritisera Aronofsky respektive det bibliska grundmaterialet för detta, men klart är att man kan och bör kritisera filmen för att den inte lyckas göra något intressant med det fenomenala skådespelarkapital som finns i Connelly och Watson (som båda gör vad de kan av det begränsade material de har att jobba med).

Visuellt blandar filmen och ger. Vissa delar är stora och förhållandevis lökiga CGI-fester med enorma stengubbar som slåss (fallna änglar tydligen), vilka påminner dels om Transformers och dels om de där levande träden i Sagan om ringen. Andra delar är läckrare, med stiliserade skymningar, himlabilder och hypersnabba montage där bland annat jordens skapelseprocess blinkar förbi på snyggt vis (dock inte lika mäktigt som i The Tree of Life). Aronofskys snabba klippning känner vi igen. Men intrycket av att detta är en alltför CGI-tung film består. Den postkonverterade 3D:n är totalt onödig, störande och tillför ingenting.

Clint Mansell och Kronos Quartet levererar i vanlig ordning ett bra soundtrack med rejält tryck, med ett eftertextstycke med sång från Patti Smith. Något nytt The Fountain– eller Requiem for a Dream-soundtrack har man dock inte åstadkommit.

Filmen är utdragen och saknar udd, ett problem som till stor del kan spåras till de förhållandevis platta karaktärerna och en protagonist som, i alla fall för mig, är svår att sympatisera med. Jag var stundtals riktigt arg på honom och upplevde vissa av hans värderingar som usla – och då blir det svårt att engagera sig på rätt sätt i hans öde. Han blir ibland lite av en grinig gubbe som sätter sin tro (?) över sin familj, och trots att jag inför filmen bestämt mig för att försöka ta av mig de ateistiska glasögonen blir det där känsligt och jag har då svårt för att sympatisera med Noah. Hela grejen med att Noahs eventuella godhet och hans position som hjälte ifrågasätts kan ses som tvetydig och man kan säkert tolka det på olika sätt, så jag vill poängtera att jag nu talar utifrån min egen tolkning – vilket i och för sig alltid är fallet i recensioner. Även om jag bestämt haft som avsikt att hålla mig öppen och försöka bortse från min ateism är jag till slut ändå smått konfunderad av hela bibelkontexten, och jag har svårigheter i att förstå vad Noah vill ha sagt – vilket å andra sidan kan vara ett intressant element eftersom den i mina ögon kan ses både som en hyllning till och en kritik mot religion (utan att veta exakt vad skaparens – och då menar jag alltså filmskaparens – avsikt är).

Ett av filmens huvudteman är människans förstörelse av jorden, ett ämne som är högst relevant även i en nutida kontext. Darren Aronofsky har sagt i intervjuer att en viktig poäng med filmen är att man, som modern människa, individuellt kan välja ut olika saker att ta till sig och ta med sig från filmen, och hela min känsla är ändå att det är en film som går att läsa och tolka på många olika sätt – och det är jag i princip alltid positiv till. För egen del är jag dock mest fylld av lite olustiga frågetecken och en känsla av att det trots allt är lite märkligt att filmen görs.

Även om denna recension mynnat ut i något slags halvsågning (och även om det känns som att Russell Crowe har spelat den här karaktären 124 gånger tidigare) finns kvalitéer i filmen och det är en klart godkänd äventyrsfilm. Den är ambitiös och episk. Den väcker vissa tankar, även om de för mig personligen har en ganska bitter smak. Kanske behöver jag längre tid på mig att smälta och bearbeta den, och det finns alltid en chans att filmer växer på en i efterhand, men jag vet faktiskt inte hur mycket som egentligen finns under den där ytan. Nu vill jag hur som helst att Aronofsky hoppar av arken så fort som möjligt, simmar i land och återgår till mörka, råa, jordnära och intima filmer. Han är trots denna besvikelse fortfarande min favoritregissör, och vill ni läsa varför står mina hyllningar till Pi, Requiem for a Dream, The Fountain, The Wrestler och Black Swan att finna här. Nu ska jag se om The Fountain – som också är bibliskt inspirerad men till skillnad från Noah helt, helt fantastisk.

Tillägg, dagen efter

Efter att ha bearbetat upplevelsen i över ett dygn har jag formulerat mängder med ytterligare tankar i mitt huvud, vilka alla dock inte får plats här. De handlar om såväl filmens olika brister som ljusglimtar, punkter som kan ifrågasättas och frågor kring filmen, dess innehåll och utförande som kan diskuteras i många varv. Jag vill varmt rekommendera The /Filmcast:s avsnitt om Noah (”Ep. 266 – Noah”) där de för många diskussioner som träffar precis de funderingar som finns i mitt huvud. Så har ni sett filmen, läst min recension och vill reflektera vidare över Noah tycker jag absolut att ni ska lyssna på konversationen mellan David Chen, Devindra Hardawar och Jeff Cannata, i ett riktigt bra och givande avsnitt med blandade åsikter.

I fokus: Darren Aronofsky

En av våra idéer när vi startade Do you like Phil Collins? var att vi skulle lyfta fram personer inom branschen som betytt mycket för oss, eller som på något sätt satt sitt avtryck på filmremsans världskarta. Den första av dessa texter tillägnas en av filmvärldens mest spännande regissörer – Darren Aronofsky.

Darren Aronofsky föddes 1969 och växte upp i Brooklyn, New York. Hans föräldrar tog ofta med honom till Broadway för att se de teaterföreställningar som sattes upp där, vilket tände den låga som väckte Aronofskys intresse för drama och scenkonst. Samma låga skulle senare bränna till rejält och tända den nu starkt brinnande brasa som Aronofsky arbetat fram.

Under tonåren utförde han bland annat biologiska fältstudier i Kenya och Alaska, vilket enligt egen utsago påverkat Aronofskys världssyn och gett honom nya perspektiv på saker och ting. Viljan att se världen förde honom även till Europa och Mellanöstern, innan han sedan bestämde sig för att studera vid Harvard, där han avlade examen i socialantropologi vid 22 års ålder. Aronofskys filmintresse tilltog betydligt under tiden på Harvard, mycket tack vare att han lärde känna en studerande animatör. Han studerade utöver sitt huvudämne även filmkunskap, vilket gav honom chansen att göra ett antal kortfilmer. Bland dessa kortfilmer fanns hans avhandlingsfilm Supermarket Sweep, finalist i Student Academy Awards 1991. Året därpå fick han examenstiteln ”Master of Fine Arts”.

Efter tiden på Harvard arbetade Aronofsky på ett manus, som sedan skulle lägga grunden för hans första långfilm, Pi. Det dröjde fram till hösten 1997 innan projektet blev verklighet, efter att han skrapat ihop en budget på 60 000 dollar, uppbyggd av bidrag från snälla vänner och släktingar.

PI (1998)

Aronofskys långfilmsdebut är en kryptisk, mörk och surrealistisk thriller som kan vara svår att ta till sig vid en första titt. Jag gillade den första gången jag såg den, även om jag inte riktigt greppade allt (vilket jag fortfarande inte gör), men andra gången jag såg den växte den sig än starkare när man kunde lägga märke till fler detaljer. Filmen handlar om Max, ett matematiskt snille som hävdar att allt går att tolka och lösa med hjälp av matematiska mönster. För att dra nytta av sina teorier bestämmer han sig för att ta sig an en stor utmaning – börsmarknaden. Vad han inte hade räknat med är att vissa andra personer skulle göra allt för att komma åt den ultimata koden som Max försöker knäcka… Pi är en, för sin budget, otroligt imponerande film med snyggt svartvitt foto, effektfull ljussättning och obehaglig stämning. Att Aronofsky trollat fram den här filmen på 60 000 dollar visar redan här hans storhet som regissör.

”This is insanity, Max.”
”Or maybe it’s genius!”

Pi fick stort internationellt genomslag när Aronofsky vann priset för bästa regissör på Sundancefestivalen 1998. Även pengamässigt var siffrorna gröna – man spelade in över tre miljoner dollar, vilket motsvarar 53 gånger den ursprungliga budgeten!

Inför sitt andra långfilmsprojekt fick Aronofsky en större budget (ca 3,5-4,5 miljoner dollar) att arbeta utifrån – vilket fortfarande är en låg budget jämfört med många storfilmer – och återigen lyckades han använda pengarna rätt.

REQUIEM FOR A DREAM (2000)

Efter succédebuten kunde Aronofsky casta etablerade namn som Ellen Burstyn, Jared Leto och Jennifer Connelly i huvudrollerna – tre bra val, med facit i hand. Filmen, som bygger på Hubert Selby Jr:s roman med samma namn, handlar i korthet om en drogmissbrukande snubbe och hans flickvän, hans polare och hans TV-besatta mamma. Mer än så orkar jag inte utveckla det, för jag får kalla kårar bara av att tänka på filmen. Requiem for a Dream är en nattsvart skildring av vad olika former av beroende gör med människor, hur drömmar krossas och hur djupt man kan falla innan man till slut stryker med. Vi slängs rakt in i ett brinnande helvete som inte slocknar förrän långt efter att eftertexterna slutat rulla. Aronofskys berättarperspektiv med påträngande kameravinklar, epileptisk klippning och skruvade skräckupplevelser ger i kombination med Clint Mansells mästerliga domedagssoundtrack en hemsk mardrömsupplevelse man sent glömmer. Skådespelarna gör alla urstarka prestationer och lyckas överföra alla känslor rakt genom rutan till åskådaren. Jag var knockad, förstörd och mentalt nedbruten efter att ha sett filmen för snart ett par år sedan, och jag bävar fortfarande för att se om den. Requiem for a Dream är ett slag i magen, en sinnessjuk migränattack och en kniv i hjärtat.

Även Requiem for a Dream skördade stora framgångar och vann flera priser. Ellen Burstyn nominerades till en Oscar för bästa skådespelerska. Aronofsky kontaktades därpå av Warner Bros. som ville att han skulle skriva och regissera en ny film i Batman-serien: Batman: Year One. Aronofsky började fila på den nya idén tillsammans med serieskaparen Frank Miller, med ambitionen att skapa en helt ny tolkning av de klassiska serietidningarna, med Christian Bale som Batman. Projektet rann dock ut i sanden när Warner Bros. valde att prioritera en annan film i samma serie istället för Year One. (Aronofsky blev i ett senare skede i karriären tillfrågad om att regissera Batman Begins, ett erbjudande han tackade nej till). I skuggan av den uteblivna Batman-filmen var Aronofsky med och skrev manuset till den ganska anonyma ubåtsskräckisen Below från 2002, som han även producerade.

Någon Batman blev det alltså inte, utan istället flyttades fokus till ett mer konstnärligt utsvävande projekt när Aronofsky våren 2001 bestämde sig för att ge sig in i science-fiction-världen, med ett hemlighetsfullt projekt som fick arbetstiteln The Last Man. Inspelningen, som skulle ske i Australien, planerades till hösten 2002. Grundtanken var att huvudrollen skulle spelas av Brad Pitt, med Cate Blanchett som motspelare, men dessa fick båda hoppa av projektet av olika anledningar – Pitt med bara sju veckor kvar till inspelningen – vilket kraftigt sinkade arbetet för filmteamet. Produktionsbolagen började tvivla på filmens potential och stoppade produktionen, som inte kunde återupptas förrän två år senare, med en halverad budget på 35 miljoner dollar.

THE FOUNTAIN (2006)

Det blev till slut Hugh Jackman och Rachel Weisz som fick spela huvudrollerna i detta episka sci-fi-drama, och tur var väl det, för de gör det strålande! Jackman är tre olika karaktärer, eller en man i tre olika liv (beroende på hur man tolkar det), som alla strävar efter att finna källan till evigt liv. Handlingen utspelar sig dels i nutid, dels i 1500-talets Spanien och dels i en svårdefinierad rymdmiljö vid ett svävande träd. Weisz är den nutida mannens cancersjuka fru, vars sjukdom han försöker bota. The Fountain går inte att återberätta i ord, utan är en visuell, emotionell, själslig och högst personlig upplevelse som förgylls av en konstnärlig estetik och ett magiskt soundtrack från Clint Mansell. För mig är The Fountain en fantastisk film med en nästintill oslagbar stämning, atmosfär och en avslappnande känsla av att sväva runt i ett tidlöst universum. Något håller mig ännu ifrån att sätta högsta betyg, men liksom alla Aronofskys filmer växer den varje gång och det är mycket möjligt att femman är på plats nästa gång du frågar mig. Det är en film som kräver koncentration och eftertanke, och det är långt ifrån alla som uppskattar den. Den problemförföljda filmen, som hade premiär hösten 2006, delade kritikerna och mottog såväl burop som stående ovationer, samtidigt som den floppade ekonomiskt med en förlust på nästan 20 miljoner dollar.

Året därpå planerade man för att Aronofsky skulle regissera boxningsfilmen The Fighter, där han återigen såg fram emot att arbeta med Christian Bale. Men Aronofsky hoppade av uppdraget för att istället satsa på sin egen, liknande idé The Wrestler, vilken han utformade tillsammans med manusförfattaren Robert D. Siegel. Det var även tal om att han skulle regissera en remake i RoboCop-serien, men inte heller det blev verklighet. Aronofsky var fortsatt inblandad i The Fighter, som producent. Filmen släpptes först 2010, och dessförinnan hade Aronofsky färdigställt den länge påtänkta idén om The Wrestler.

THE WRESTLER (2008)

Randy ”The Ram” Robinson, spelad av Mickey Rourke, är en avdankad wrestler som kämpar för att hålla sig kvar i ringen. 80-talets glansdagar är ett minne blott och champagneglasen är utbytta mot ölburkar. Han håller till i sunkiga gymnastiksalar, arbetar där han får jobb och har tappat kontakten med sin enda dotter, i vad som i de mörkaste stunderna kan beskrivas som en fallen kämpes sista stapplande steg. Till slut tar den fysiskt utpumpande livsstilen ut sin rätt när Randy inser att kroppen inte längre klarar av belastningen. Passionen för wrestling sätts i nya perspektiv och han bestämmer sig för att försöka ta upp relationen med sin dotter. Det blir svårt och känslosamt för båda två, och det är här filmens starkaste scener finns, mellan Randy och Stephanie (Evan Rachel Wood). En annan svår relation är den som Randy utvecklar med strippan Cassidy, spelad av Marisa Tomei. Randy dras mellan olika viljor och lever ett splittrat liv med både toppar och dalar. Mickey Rourke är The Ram, och då menar jag att Mickey Rourke är The Ram. Vad han gör med rollen är helt otroligt – en av de starkaste och mest genuint känsloladdade prestationer som nått den vita duken. Randys comeback är också Rourkes comeback, och allt känns som att det kommer rakt från hjärtat. Jag är nog inte den ende som googlat ”Mickey Rourke wrestling career”, för det är lätt att tro att han är sig själv. Särskilt eftersom fotot och kameraföringen ger en dokumentär känsla som ramar in berättelsen med stor autenticitet. Till skillnad från Pi och The Fountain finns här inga krångliga, filosofiska föreställningar, utan bara realism, råhet och hårda smällar, såväl fysiska som psykiska. The Wrestler är ett kraftfullt drama, fast förankrat i verkligheten, med en engagerande och gripande historia. Även här är betyget en fyra, lika stark som Randy The Ram.

Mickey Rourke, vars roll Nicolas Cage (!?) var i förhandlingar om att spela, fick en välförtjänt Oscarsnominering för sin insats. Vi tackar både de högre makterna och Nic Cage, som i sann gentlemannaanda överlät uppdraget till sin gamle vän, för att Rourke fick chansen att porträttera Randy The Ram. The Wrestler blev en succé, både ekonomiskt och kritikmässigt, då den bland annat vann Guldlejonet på Venedigs filmfestival och drog in 44 miljoner dollar i biljettintäkter (budgeten var 6 miljoner). Rourke snuvades på Oscarn (Sean Penn vann för Milk), men fick en Golden Globe för sin roll. Även Marisa Tomei blev Oscarsnominerad för sin biroll.

Nästa anhalt i karriären var en annan idé som funnits hos Aronofsky länge, och som han hade diskuterat tillsammans med Natalie Portman flera år tidigare – en psykologisk thriller om en balettdansös i New York, inspirerad av Svansjön. Aronofsky blev intresserad av balett redan som barn då hans syster tränade dans på hög nivå, och Portman ville göra en vuxen och krävande roll, vilket gjorde Nina till en spännande karaktär för dem båda. Portman började träna balett ett år innan inspelning, för att gå in i rollen med maximal ansträngning, och trappade upp träningen till 5-8 timmar per dag under de sista sex månaderna. Snart föll de sista bitarna på plats – ett färdigskrivet manus, en 13-miljonersbudget, Mila Kunis och Vincent Cassel – och inspelningen kunde påbörjas hösten 2009.

BLACK SWAN (2010)

Den slutgiltiga filmrullen blev ett fantastiskt mästerverk. Natalie Portman gör sitt livs roll och Aronofsky har skapat en intensiv, sexig, twistad och obehaglig thriller som äger rum bakom förrädiska teaterkulisser i ett mörkt New York. Den unga ballerinan Nina Sayers tränar för att bli utvald som den nya huvudrollsinnehavaren, The Swan Queen, i en uppsättning av den klassiska baletten Svansjön. Hon ses som den mest talangfulla bland dansöserna, men får hård konkurrens från den inlevelsefulla och passionerade Lily (Kunis) och sätts under hård press från både sin mamma (Barbara Hershey) och den okonventionelle regissören (Cassel). Omgivningens krav växer sig större i takt med att premiären närmar sig, och Nina tvingas hävda sig mot lömska konkurrenter, en sträng mamma och sitt eget psyke. De mentala påfrestningarna förvrider tillvaron för Nina och leder in henne i en förvirrad mardröm som inte gör några avgränsningar mellan dröm och verklighet. Liksom med Rourke i The Wrestler har Aronofsky hittat och utvecklat något stort i Natalie Portman, och hon bär filmen på sina axlar på ett mäktigt sätt. Allt återges med ett närvarande foto, ett påträngande obehag och sylvassa skådespelarinsatser. Black Swan är ett visuellt spektakel och en svindlande upplevelse som stannar kvar i huvudet ett bra tag.

”It was perfect.”

Ja, det var verkligen perfekt, och det tyckte Oscarsjuryn också. Hela fem nomineringar blev det, däribland för bästa film, bästa regi och bästa skådespelerska, varav den sistnämnda guldgubben även vanns av Natalie Portman. Filmen belönades utöver detta med ett antal Golden Globe-nomineringar och många andra utmärkelser. Biljettförsäljningen sköt i taket och drog in hela 329 miljoner dollar över hela världen.

Efter Black Swan var Aronofsky tilltänkt att regissera uppföljaren till X-Men Origins: Wolverine, där han i så fall skulle återförenas med Hugh Jackman. Aronofsky fick dock tacka nej på grund av att inspelningen skulle hålla honom borta från sin familj i uppemot ett år. I slutet av 2011 regisserade han Lou Reed & Metallicas musikvideo till låten The View.

NOAH (2014)

Under 2012 blev det klart att Aronofskys nästa projekt blir en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark, med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly och Emma Watson finns med på tåget, som tuffar vidare mot en planerad premiär våren 2014. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah.

Det finns mycket att imponeras över när man granskar Darren Aronofskys CV. Han är bara 43 år gammal, men har redan bidragit med flera filmer som i framtiden bör ses som klassiker. Dessutom verkar han vara en oerhört sympatisk människa, vilket gör honom än mer beundransvärd.

En som gått hand i hand med Aronofsky längs den knaggliga filmens väg är den fantastiske kompositören Clint Mansell. Där har vi en annan man som förtjänar all beröm han kan få. Han har skapat musiken till alla av Aronofskys filmer och stått för många oförglömliga stycken. Särskilt soundtracken till Requiem for a Dream och The Fountain är mästerliga.

I en tid och värld där pengar är allt och remakes, superhjältar och dussinaction haglar över oss är det viktigt att påminna sig om varför vi egentligen ser på film, och framförallt varför vi gör oss mödan att göra film.

”I try to live my life where I end up at a point where I have no regrets. So I try to choose the road that I have the most passion on because then you can never really blame yourself for making the wrong choices. You can always say you’re following your passion.”

Darren Aronofsky gör film för att han har något viktigt, unikt och personligt att berätta och hans filmer har alltid sin grund i något som betyder mycket för honom själv, vilket därför även drabbar oss som ser filmerna. Jag har funderat över livet och döden efter att ha sett The Fountain, jag har gråtit hejdlöst efter Requiem for a Dream, jag har grubblat över Pi, känt Randy The Rams smärta och förtrollats av Black Swan. Darren Aronofsky är min största förebild inom filmskapandet.

AVSLUTNINGSVIS

The Wrestler – Bruce Springsteen