Veckoresumé #12

Oscarsgalan närmar sig med stora steg och vägen dit präglas av ett flertal stora filmgalor där tunga och prestigefulla priser har och kommer att delas ut. Bland annat har Critic’s Choice Awards och Golden Globes passerat, och fortfarande väntar ytterligare sex kommande galor innan Oscarsakademin avslöjar de stora vinnarna. På grund av dessa galor har mitt filmtittande den senaste veckan bestått av filmer som är nominerade till bästa film på Oscarsgalan. 

LIFE OF PI (2012)

Med filmer som Crouching Tiger, Hidden Dragon, Brokeback Mountain och mästerverket Ice Storm i bagaget har Ang Lee blivit en av de regissörer som jag har störst respekt för. Därför har mina förväntningar på Lees senaste film Life of Pi varit ganska höga. Den här gången tar den lilla taiwanesiska herren med oss på ett äventyr till havs med en indisk pojke. Pi heter pojken och bor med sin familj på ett zoo som fadern i huset äger. Påverkade av dåligt besökarantal bestämmer sig familjen för att starta om på nytt genom att sälja djurparken och med fartyg resa med alla djuren till Kanada i hopp om att lyckas sälja dem och köpa sig ett nytt hem i Montreal. Mitt ute till havs händer något fruktansvärt och fartyget sjunker och alla ombord mister sina liv, inklusive Pis familjemedlemmar. Förtvivlad och psykiskt nedbruten lyckas Pi och ett par överlevande djur få tag på en livbåt. Ovetande om vad som komma skall sätts de skeppsbrutna iväg på ett äventyr. Life of Pi är en fint berättad historia om överlevnad och hopp som dock inte alltid håller intresset uppe. Med en svag inledning och svajigt skådespel från unga Pi når inte filmen några mästerverksnivåer som helhet. Det finns däremot en aspekt av filmen som minsann är mästerlig. CGI- och 3D-effekterna i Life of Pi är på en färgglad och förtrollande nivå som helt klart förtjänar sin Oscarsnominering för bästa specialeffekter. Ett visuellt mästerverk helt klart, men på det stora hela får filmen en stark trea i betyg. Min beundran för Ang Lee kvarstår sjävklart!

DJANGO UNCHAINED (2012)

Django Unchained handlar om slaven Django (Jamie Foxx) i den djupa södern i amerikanska Texas under vilda västerns guldår (slutet av 1700-talet). Django räddas av en tysk prisjägare (Christoph Waltz) som behöver Djangos hjälp för att identifiera tre bröder som prisjägaren har fått i uppdrag att döda. I utbyte mot assistansen ska prisjägaren hjälpa Django att finna sin fru (Kerry Washington) som ägs av en Frankrike-älskande plantageägare (Leonardo DiCaprio) från Mississippi. Quentin Tarantino levererar i år igen – något han har gjort med nästan varenda film han har skapat. Förra gången fick hans mästerverk Inglourious Basterds en Oscarsstatyett och åtta nomineringar. I år är hans nya projekt nominerat i fem kategorier. Django Unchained är en vågad film som skildrar det grymma slaveriet med mycket våldsamma bilder och grovt språk. Filmen är i grund och botten en väldigt seriös och allvarlig film på grund av temat, men Tarantino lyckas effektivt blanda våldet med ovanlig och pricksäker humor som lättar upp filmen och gör den utmärkt som underhållning. I Django får man lära känna fantastiska karaktärer med allt från galna plantageägare, ointellegenta Ku Klux Klan-föregångare och lättlurade sheriffer. Rollistan består av stora skådespelare som alla gör perfekta rollprestationer. Jamie Foxx briljerar som den tysta och envisa Django, Christoph Waltz gör en alldeles underbar och rolig rollinsats som den tyska prisjägaren Dr. King Schultz och Leonardo DiCaprio visar på stor bredd genom att tackla rollen som skurken Calvin Candie. Andra starka rollprestationer görs av Samuel L. Jackson, Kerry Washington och Don Johnson. Musiken är även ett stort plus med filmen. Tarantino har valt ut musik från alla möjliga genres med allt från klassisk västern musik av Ennio Morricone till tung gangster-rap från Rick Ross. Django Unchained är en underbar filmupplevelse med mycket skratt och mycket köttigt våld. Den förtjänar sina Oscarsnomineringar och förhoppningsvis vinner den några. Betyget skjuter sig fram till en stark fyra.

LES MISÉRABLES (2012)

Jag har redan klargjort med Nine i veckoresumé #8 att jag inte är särskilt förtjust i musikalfilmer men som sagt har jag bestämt mig för att se alla filmer som är nominerade för bästa film i årets Oscarssgala även om en av dessa filmer råkar vara en musikal. Les Misérables är regisserad av den brittiske filmskaparen Tom Hooper som ligger bakom en av världens bästa mini-serier någonsin, John Adams och den fenomenala The King’s Speech. I år har Hooper gjort mig riktigt missnöjd efter att jag har sett hans snedsteg till musikalfilm. Filmen utspelar sig i Frankrike och handlingen börjar 1815 och sträcker sig hela 17 år. Huvudkaraktärern Jean Valjean (Hugh Jackman) släpps fri efter många år i fängelse. Han har svårt att stadga sig ekonomiskt och fortsätter sin tidigare karriär som tjuv för att överleva den smutsiga och fattiga tillvaron i Paris. Valjean kämpar från att dö och jagas samtidigt av den hänsynslösa polisen Javert (Russell Crowe). Valjean stöter på den föräldralösa flickan Cosette och väljer att adoptera henne, en handling som skall komma att förändra båda deras liv för alltid. Ett av de stora problemen i filmen är dramaturgin som vid ett flertal gånger inte förklarar särskilda händelser och handlingar. Helt plötsligt kan en karaktär dyka upp i bild utan någon förklaring till varför och hur den gjorde det. En anledning till dessa plot holes är troligen att all dialog ska sjungas. Istället för att förklara och bygga vidare på händelseförlopp så upplevde jag att all sång istället lade fokus på fel saker. Gapande och gråtandes sjunger alla karaktärer om varenda rörelse och sak de gör, helt meningslösa saker som bara gör sångtexterna löjliga. Det dödar stämningen – om det ens fanns någon sådan. All denna ”skönsång” och det pretentiösa slisk som Hooper och hans skådespelare brer ut på tittaren blir bara dåligt och skrattretande. Les Misérables försöker verkligen att charma mig med sin stora rollista med för det mesta kompetenta namn men lyckas inte. Jag är inte förvånad att Misérables är en av de mest nominerade filmerna i år eftersom det är just sådana här filmer som alltid går hem hos Oscarsjuryn. Jag hoppas att den här filmen inte vinner något för det förtjänar den inte överhuvudtaget. Les Misérables är en plågsam upplevelse som till råga på allt är alldeles för lång (2 timmar, 40 minuter). Betyget suckar sig fram till en etta.

Utöver ovanstående filmer har jag även sett två andra filmer nominerade för bästa film på årets Oscarsgala: Silver Linings Playbook (4/5) och Argo (3/5) som David utmärkt skrev om i veckoresumé #11.

Veckans topp 3

1. Django Unchained
2. Silver Linings Playbook
3. Life of Pi