Veckoresumé #19

Förra veckan lämnade en hel del att önska vad gäller kvalité – det blev många ettor och tvåor – men den här veckan har utdelningen varit desto bättre! Vanligtvis får man leta sig bakåt i tiden för att komma åt de riktiga guldklimparna, vilket jag till stor del ägnat mig åt under veckan som gått.

CROUCHING TIGER, HIDDEN DRAGON (2000)

Ang Lee vann som bekant Oscarn för bästa regi förra helgen, så då tänkte jag att det vore passande att undersöka hans filmografi lite närmre. Lee inledde 2000-talet med denna s k wuxiafilm (klassiska hjältesagor med inslag av fantasy) om en ädel krigares svärd som överlämnas till en kvinna vid namn Yu Shu Lien, vars uppdrag är att leverera svärdet till den aktade Herr Te i Peking. Problem uppstår på vägen (svärdet blir stulet) och Shu Lien tvingas slåss i otaliga martial arts-fighter. Just dessa slagsmålsscener var det grundläggande problemet jag hade med den här filmen. För det första är de så välkoreograferade och dynamiska att det blir ointressant, det är mer uppvisning än genuin kamp, och för det andra tar de aldrig slut! Jag kan förstå att många njuter av dessa fighter, men hur mycket jag än försöker kan jag inte tycka att det är underhållande. Man vet att de kommer hålla på i minst ett par minuter till innan det kommer bränna till (vilket det inte alltid gör) och det blir således aldrig spännande. En annan sak som störde mig var att folk här kan flyga (?). Jag förstår att det är fantasy, men för mig blev det mer av ett hinder än underhållning. Slutsatsen vi får dra är väl att detta helt enkelt inte är min kopp te.

BULLY (2011)

Mobbning är bland det värsta som finns, vilket framgår tydligt i den här dokumentären, som följer fem barn som blir eller har blivit utsatta för mobbning och deras familjer. Filmen inleds med att en dyster pappa berättar om sin bortgångne son som tog sitt liv efter en lång tid av trakasserier och mobbning, och redan här brister det i tårkanalerna, som inte hinner torka under resten av filmens speltid. Det är hjärtskärande och fruktansvärt tungt att ta sig igenom den här dokumentären, man blir förbannad och bedrövad över att detta sker överallt, varje dag. Den gripande dimensionen är filmens starkaste kort, men i övrigt lämnar den en del att önska. Vad jag saknar är en mer ingående undersökning av hur skolor och myndigheter hanterar mobbningssituationen och vad för utveckling som egentligen sker. Poängen om att mobbning är hemskt hade framgått även om man hade klippt ner filmen med en halvtimme, och då hade man kunnat blanda in lite mer grävande reportage, eller i alla fall något som för upp frågan till en mer diskuterande och utredande nivå.

THE ICE STORM (1997)

Det stormar rejält i Life of Pi, men Ang Lees bästa storm är nog ändå The Ice Storm, ett höstigt drama med en isande kyla som sveper in över familjerna Carver och Hoods som bor i den lilla staden New Canaan i Connecticut. Mellan familjerna bubblar både en otrohetsaffär och ungdomsförälskelser som sakta men säkert letar sig upp till ytan, samtidigt som en isstorm (en bokstavlig sådan) är på ingång. Med ett manus som klingar lite American Beauty och Magnolia, prickfria skådespelarinsatser från Kevin Kline, Sigourney Weaver och Joan Allen och en ödslig, grå, smådeprimerad stämning har Lee paketerat The Ice Storm till en mycket bra film. I tidiga roller ser vi även Tobey Maguire, Elijah Wood och Katie Holmes.

DELIVERANCE (1972)

Fyra medelålders män bestämmer sig för att åka ut och paddla i en flod som ett trevligt litet helgäventyr. Men det blir inte alls så trevligt som de har tänkt sig. Istället förvandlas utflykten till en riktig mardrömsstrapats med död, våldtäkt, livsfarliga forsar och en utdragen flykt för livet. Det börjar när de stöter på den egendomliga urbefolkningen och trappas sedan upp ju längre in i skogen de kommer. En riktigt otrevlig film som framkallar en mycket olustig känsla. Trots den vackra naturen tränger obehaget igenom gång på gång, mycket tack vare det närvarande fotot och de välcastade skådespelarna med Jon Voight och Burt Reynolds i spetsen. Får fortfarande lite ont i magen när jag tänker tillbaka på filmen.

BUTCH CASSIDY AND THE SUNDANCE KID (1969)

Fyra år innan de glänste i The Sting gjorde radarparet Redford-Newman detsamma i denna klassiska västernpärla, även den tillsammans med regissören George Roy Hill. Butch Cassidy och Sundance är två godhjärtade och lite fumliga kumpaner som tjänar sitt leverne genom att råna banker och tåg. Butch (Paul Newman) tänker ut planerna och Sundance (Robert Redford) skjuter snabbt, och dessa talanger sätts på prov när de efterlyses och blir jagade av sheriffen och hans mannar. Till slut bestämmer de sig för att ge upp inrikesflykten och istället åka till Bolivia med Sundances flickvän Etta (Katharine Ross), vilket blir en högst improviserad resa. Berättad med en oemotståndlig värme är Butch Cassidy and the Sundance Kid en charmig och oförglömlig klassiker som kommer att överleva många epoker i filmhistorien. Läcker klippning med partier med bara stillbilder, stilrent foto, övergångar mellan svartvitt, sepia och färg och skön musik gör filmen estetiskt tilltalande, samtidigt som den innehållsmässigt vandrar balansgången mellan humor och melankoli på ett bra sätt. Newman och Redford skiner i huvudrollerna och återger en vänskap som går rakt in i hjärtat. En fyra lika stark som dynamit delas ut till en film som är helt i klass med The Sting, om inte strået vassare.

IDLE HANDS (1999)

En skräckkomedi (redan där är vi ute på hal is) som andas så mycket B-film att den riskerar både lunginflammation och andnöd. Anton, en helt vanlig tonårskille som mest hänger med sina två kompisar i soffan och röker på, blir plötsligt besatt av djävulen. Eller rättare sagt, hans hand blir besatt. Den lever sitt eget liv bortom Antons kontroll, vilket skapar enorma problem i hans vardag, inte minst när han träffar den söta granntjejen Molly (Jessica Alba) som vill att han bjuder henne på den årliga Halloween-balen. I princip allt går snett och konsekvenserna blir värre än vad någon hade kunnat föreställa sig. Det finns en viss potential i filmen, men den konkurreras gång på gång ut av dåligt manus med svaga skämt, ruttna specialeffekter och bedövande tjejskrik som oavbrutet skär in i öronen. De få roliga ögonblicken gör att jag nästan kan godkänna filmen, fast nej… Det kan jag inte.

BONNIE AND CLYDE (1967)

Från ett rånarpar till ett annat! Bonnie Parker och Clyde Barrow var två verkliga personer som blivit mer eller mindre kultförklarade som brottslingar. De rånade butiker och bensinstationer på landsbygden, ofta efter dåligt uttänkta planer, eller inga planer alls, vilket resulterade i kaotiska aktioner med allvarliga konsekvenser. Arthur Penns klassiska film ger en något romantiserad bild av vad de höll på med, på gott och ont. Å ena sidan är detta en underhållande och bitvis riktigt bra film med bra skådespelarinsatser från Faye Dunaway (Bonnie), Warren Beatty (Clyde) och kanske framförallt Gene Hackman som spelar Clydes äldre bror. Å andra sidan känns den något endimensionell, det är mest pang, pang och åter pang, och det saknas något för att den riktigt ska gripa tag i en och hålla en i sitt grepp under hela speltiden. Klart sevärd dock och en bra film.

THE UNBEARABLE LIGHTNESS OF BEING (1988)

Daniel Day-Lewis har inte alltid tagit flera år på sig att förbereda sig inför en roll – under andra halvan av 80-talet gjorde han 9 filmer. En av dem är Philip Kaufmans filmatisering av den tjeckiske författaren Milan Kunderas roman med samma namn som filmen, om läkaren Tomáš liv i Prag under slutet av 60-talet. Tomáš (Day-Lewis) är en riktig kvinnokarl med många pågående affärer, men när han träffar den unga Tereza (Juliette Binoche) förändras hans tillvaro. De faller för varandra och inleder en relation som ska sättas på prov flera gånger om under den samtidigt pågående Pragvåren. Både Day-Lewis och Binoche är riktigt bra och The Unbearable Lightness of Being är en lång (nästan tre timmar), vacker, välspelad, erotisk, och vemodig film med gott om historiska och politiska referenser. Scenerna som visar den ryska invasionen med stridsvagnar och kravaller är otroligt snyggt fotade och redigerade, och det är här Ingmar Bergmans gamle mästerfotograf Sven Nykvist skrider till verket. Just dessa scener är mästerliga, med en stor känsla av autencitet och närvaro. Sverige har här en ganska stor fot med i spelet – i biroller ser vi även Lena Olin, vars roll är av stor betydelse, samt Stellan Skarsgård och Erland Josephson. Språkmässigt finns ett störningsmoment som hör till filmens få nackdelar – alla pratar engelska med försök till tjeckisk brytning. Sådant är aldrig kul och kan i värsta fall förstöra hela upplevelsen (War Horse), men här förblir det en parantes som tur är, eftersom fördelarna väger upp för nackdelarna. Totalt sett är detta en mycket vacker och gripande film med en intressant historisk kontext, absolut värd att ses.

Veckans topp 3

1. Butch Cassidy and the Sundance Kid
2. The Ice Storm
3. Deliverance

Veckoresumé #12

Oscarsgalan närmar sig med stora steg och vägen dit präglas av ett flertal stora filmgalor där tunga och prestigefulla priser har och kommer att delas ut. Bland annat har Critic’s Choice Awards och Golden Globes passerat, och fortfarande väntar ytterligare sex kommande galor innan Oscarsakademin avslöjar de stora vinnarna. På grund av dessa galor har mitt filmtittande den senaste veckan bestått av filmer som är nominerade till bästa film på Oscarsgalan. 

LIFE OF PI (2012)

Med filmer som Crouching Tiger, Hidden Dragon, Brokeback Mountain och mästerverket Ice Storm i bagaget har Ang Lee blivit en av de regissörer som jag har störst respekt för. Därför har mina förväntningar på Lees senaste film Life of Pi varit ganska höga. Den här gången tar den lilla taiwanesiska herren med oss på ett äventyr till havs med en indisk pojke. Pi heter pojken och bor med sin familj på ett zoo som fadern i huset äger. Påverkade av dåligt besökarantal bestämmer sig familjen för att starta om på nytt genom att sälja djurparken och med fartyg resa med alla djuren till Kanada i hopp om att lyckas sälja dem och köpa sig ett nytt hem i Montreal. Mitt ute till havs händer något fruktansvärt och fartyget sjunker och alla ombord mister sina liv, inklusive Pis familjemedlemmar. Förtvivlad och psykiskt nedbruten lyckas Pi och ett par överlevande djur få tag på en livbåt. Ovetande om vad som komma skall sätts de skeppsbrutna iväg på ett äventyr. Life of Pi är en fint berättad historia om överlevnad och hopp som dock inte alltid håller intresset uppe. Med en svag inledning och svajigt skådespel från unga Pi når inte filmen några mästerverksnivåer som helhet. Det finns däremot en aspekt av filmen som minsann är mästerlig. CGI- och 3D-effekterna i Life of Pi är på en färgglad och förtrollande nivå som helt klart förtjänar sin Oscarsnominering för bästa specialeffekter. Ett visuellt mästerverk helt klart, men på det stora hela får filmen en stark trea i betyg. Min beundran för Ang Lee kvarstår sjävklart!

DJANGO UNCHAINED (2012)

Django Unchained handlar om slaven Django (Jamie Foxx) i den djupa södern i amerikanska Texas under vilda västerns guldår (slutet av 1700-talet). Django räddas av en tysk prisjägare (Christoph Waltz) som behöver Djangos hjälp för att identifiera tre bröder som prisjägaren har fått i uppdrag att döda. I utbyte mot assistansen ska prisjägaren hjälpa Django att finna sin fru (Kerry Washington) som ägs av en Frankrike-älskande plantageägare (Leonardo DiCaprio) från Mississippi. Quentin Tarantino levererar i år igen – något han har gjort med nästan varenda film han har skapat. Förra gången fick hans mästerverk Inglourious Basterds en Oscarsstatyett och åtta nomineringar. I år är hans nya projekt nominerat i fem kategorier. Django Unchained är en vågad film som skildrar det grymma slaveriet med mycket våldsamma bilder och grovt språk. Filmen är i grund och botten en väldigt seriös och allvarlig film på grund av temat, men Tarantino lyckas effektivt blanda våldet med ovanlig och pricksäker humor som lättar upp filmen och gör den utmärkt som underhållning. I Django får man lära känna fantastiska karaktärer med allt från galna plantageägare, ointellegenta Ku Klux Klan-föregångare och lättlurade sheriffer. Rollistan består av stora skådespelare som alla gör perfekta rollprestationer. Jamie Foxx briljerar som den tysta och envisa Django, Christoph Waltz gör en alldeles underbar och rolig rollinsats som den tyska prisjägaren Dr. King Schultz och Leonardo DiCaprio visar på stor bredd genom att tackla rollen som skurken Calvin Candie. Andra starka rollprestationer görs av Samuel L. Jackson, Kerry Washington och Don Johnson. Musiken är även ett stort plus med filmen. Tarantino har valt ut musik från alla möjliga genres med allt från klassisk västern musik av Ennio Morricone till tung gangster-rap från Rick Ross. Django Unchained är en underbar filmupplevelse med mycket skratt och mycket köttigt våld. Den förtjänar sina Oscarsnomineringar och förhoppningsvis vinner den några. Betyget skjuter sig fram till en stark fyra.

LES MISÉRABLES (2012)

Jag har redan klargjort med Nine i veckoresumé #8 att jag inte är särskilt förtjust i musikalfilmer men som sagt har jag bestämt mig för att se alla filmer som är nominerade för bästa film i årets Oscarssgala även om en av dessa filmer råkar vara en musikal. Les Misérables är regisserad av den brittiske filmskaparen Tom Hooper som ligger bakom en av världens bästa mini-serier någonsin, John Adams och den fenomenala The King’s Speech. I år har Hooper gjort mig riktigt missnöjd efter att jag har sett hans snedsteg till musikalfilm. Filmen utspelar sig i Frankrike och handlingen börjar 1815 och sträcker sig hela 17 år. Huvudkaraktärern Jean Valjean (Hugh Jackman) släpps fri efter många år i fängelse. Han har svårt att stadga sig ekonomiskt och fortsätter sin tidigare karriär som tjuv för att överleva den smutsiga och fattiga tillvaron i Paris. Valjean kämpar från att dö och jagas samtidigt av den hänsynslösa polisen Javert (Russell Crowe). Valjean stöter på den föräldralösa flickan Cosette och väljer att adoptera henne, en handling som skall komma att förändra båda deras liv för alltid. Ett av de stora problemen i filmen är dramaturgin som vid ett flertal gånger inte förklarar särskilda händelser och handlingar. Helt plötsligt kan en karaktär dyka upp i bild utan någon förklaring till varför och hur den gjorde det. En anledning till dessa plot holes är troligen att all dialog ska sjungas. Istället för att förklara och bygga vidare på händelseförlopp så upplevde jag att all sång istället lade fokus på fel saker. Gapande och gråtandes sjunger alla karaktärer om varenda rörelse och sak de gör, helt meningslösa saker som bara gör sångtexterna löjliga. Det dödar stämningen – om det ens fanns någon sådan. All denna ”skönsång” och det pretentiösa slisk som Hooper och hans skådespelare brer ut på tittaren blir bara dåligt och skrattretande. Les Misérables försöker verkligen att charma mig med sin stora rollista med för det mesta kompetenta namn men lyckas inte. Jag är inte förvånad att Misérables är en av de mest nominerade filmerna i år eftersom det är just sådana här filmer som alltid går hem hos Oscarsjuryn. Jag hoppas att den här filmen inte vinner något för det förtjänar den inte överhuvudtaget. Les Misérables är en plågsam upplevelse som till råga på allt är alldeles för lång (2 timmar, 40 minuter). Betyget suckar sig fram till en etta.

Utöver ovanstående filmer har jag även sett två andra filmer nominerade för bästa film på årets Oscarsgala: Silver Linings Playbook (4/5) och Argo (3/5) som David utmärkt skrev om i veckoresumé #11.

Veckans topp 3

1. Django Unchained
2. Silver Linings Playbook
3. Life of Pi