2015 var ett skitår på många sätt och vis, men även hos de sämsta av år finns ofta några höjdpunkter i filmens värld. En parallell värld som blir som viktigast i hårda tider, då den får fungera som obesudlad fristad och en många gånger fullkomligt nödvändig verklighetsflykt. Filmåret 2015 var faktiskt ett mycket dugligt sådant, och trots att jag såg extremt lite film finns många titlar med och slåss om placeringar på (förra) årets topp 15.
(Om du upplever déjà vu under läsningen beror det förmodligen inte på att din hjärna är av bristande funktion utan snarare på att jag är lat och återanvänt vissa stycken från tidigare texter.)
RELATOS SALVAJES* (Argentina/Spanien)
(En: Wild Tales.) På första plats återfinns ett argentinsk-spanskt våldsspektakel regisserat av den för framtiden hyperintressante Damián Szifron. Relatos salvajes är en antologifilm bestående av sex separata kortfilmsdelar (total speltid 122 minuter) som inte hänger samman mer än tematiskt: våld och hämnd är gemensamma nämnare. Exempel på de fantasifulla situationer som skildras är en osannolik flygplansrendezvous, en vägkrogsuppgörelse involverande råttgift och knivar, en Duel-lik (Spielbergfilmen alltså) vendetta mellan två rosenrasande bilförare på en landsväg mitt ute i ingenstans, en felaktigt parkeringsbötfälld demoleringsexpert som i sin förtvivlan gör uppror mot hela det statliga systemet, en mutfylld och genomkorrupt advokataffär efter en hit-and-run-olycka och slutligen den mest kaotiska bröllopsfest som någonsin sett dagens ljus. Relatos salvajes är den roligaste filmen jag sett på länge och en helt unik triumf i kombinationen av svärta och humor. Bakom varje antologidel finns en mörk grund, vare sig det gäller samhällsstrukturella problem eller personliga bekymmer, och hade dessa skeenden inträffat i verkligheten hade man förmodligen plockat fram näsdukar och talat om episka tragedier. Tarantino-jämförelserna har inte låtit vänta på sig, och det är en klart relevant parallell att dra, liksom den till Michael Douglas golgatavandring i Falling Down och tankbilsterrorn i redan nämnda Duel. Pedro Almodóvar har ett producentfinger med i spelet, vilket märks. Relatos salvajes är rolig, spännande, energisk, oberäknelig, flippad och helt jävla galen och – viktigast av allt – är så utan att någon gång tappa i kvalité eller falla utom dramatisk och estetisk kontroll. Detta är något så välskrivet, välregisserat och välspelat och så befriande unikt och frisläppt att inget annat än högsta betyg kan ses som rättvist.
LOST RIVER* (USA)
Årets mest intressanta regidebut stod Ryan Gosling för i sin mycket fria och konstnärligt utsvävande filmatisering av en historia som han dessutom skrivit själv. Lost River handlar om en liten och halvt övergiven ort i den amerikanska småstadsperiferin, där en ensamstående mamma (Christina Hendricks) kämpar för att betala hyran för ett hus som hon av sin begränsade omgivning blir rekommenderad att sälja och flytta ifrån. I jakten på jobb öppnar sig en mörk värld av obehagliga individer och suspekta klubbar, och i de ödsliga ruinerna av en stad som sedan länge slutat blomstra försöker några ungdomar (Iain De Caestecker och Saoirse Ronan) ta sig fram och upprätthålla ett hyggligt liv. Ben Mendelsohn imponerar återigen som creepy Frank Booth-snubbe och är bara en av många likheter till David Lynchs småstadsmardröm Blue Velvet. Terrence Malick och Nicolas Winding Refn är andra nämnvärda paralleller som gjorts, och Gosling har säkerligen influerats från flera håll. En del har kritiserat filmen för att vara ett hopplock av andra filmskapares stilar, att Gosling kopierar snarare än skapar och att Lost River därför i viss mån saknar egen identitet. Jag förstår kritiken, noterar också likheterna men håller absolut inte med om att Gosling skulle kopiera och ha misslyckats med att skapa något eget. Tvärtom ser jag Lost River som en superintressant start på en förhoppningsvis betydande filmskaparkarriär för den gode Gosling, och dessutom en debutfilm som står på egna, starka ben och absolut har något värdefullt att berätta. Mest slående är kanske hur balanserad filmen är mellan tematik och problematik sprungen ur verklighetens USA (arbetslöshet, bostadskris, urbanisering, osv) och en mörk, surrealistisk, mystisk och suggestiv behandling av densamma. Den mardrömslika och i viss mån orealistiska handlingen bottnar ändå i mänskliga situationer och livsöden och blir därför mycket starkare än många andra filmer med liknande stilistiska ansatser (exempelvis Winding Refns Only God Forgives, indie-sci-fi:n Beyond the Black Rainbow eller nämnda Blue Velvet som jag personligen inte blev träffad av med samma styrka som jag blev av Lost River). För mig har Lost River, trots sin absurda och enligt vissa flummiga stil och narrativ, tydlig substans och en kraftig emotionell tyngd som bara förhöjs av den visuella magi som också erbjuds här. En mörk och lika förförisk som skräckinjagande värld byggs upp med hjälp av foto, ljus och inte minst ljud och musik som är av yppersta världsklass och skapar en fantastisk stämning och atmosfär. Lost River nosar på en femte stjärna och står definitivt någonstans på prispallen för årets bästa filmer. IMDb-betyget (5,8) understryker (1) att IMDb-betyg är trams, (2) att folk inte förstår någonting och (3) hur hopplöst allt är.
EX MACHINA (Storbritannien)
En av alla av SF Bio ignorerade kvalitetsfilmer är Alex Garlands lysande regidebut, som i alla fall visades på festivalen i Göteborg och fått rättmätigt fina betyg från de flesta andra håll och kanter. Caleb (Domhnall Gleeson), en ung programmerare, får veta att han blivit utvald i ett experiment, vilket går ut på att han ska samtala med en robot, Ava (Alicia Vikander), och utvärdera hennes mänskliga egenskaper med den klassiska frågan om huruvida en människa kan skapas på artificiell väg eller ej som bakgrund. Ansvarig för detta projekt är den skäggige, idrottande, öldrickande och ganska märklige Nathan (Oscar Isaac) som bor i ett ultramodernt hus mitt i naturen ute i ingenstans och för ett ganska avslappnat och oortodoxt forskarleverne. Caleb flyttar in i huset under testperioden och finner sig snabbt i en alltmer obehaglig situation där huset ter sig alltmer som en bunker och han har svårt att veta om han kan lita på Nathan. Vem är han, vad är hans historia och vad har han för avsikter? Samtidigt upptas hans tankar av den inte alltför existentiellt lätthanterliga situationen kring Avas uppenbarelse, och hans känslor och sympatier förvirras i ett komplicerat drama. Ex Machina är ett utmärkt tillskott till sci-fi-genren som visar upp en träffsäker kombination av högteknologiska idéexperiment och jordnära mänsklighet, och mötet dessa två poler emellan. Handlingen känns som för oss både avlägsen och samtidigt inte alls särskilt avlägsen, och det är detta fascinationsmoment som gör filmen så träffande. Dessutom är det ofantligt befriande att slippa en klimax som går ut på antingen total undergång eller något slags räddningsaktion för hela mänskligheten. Ex Machina förblir småskalig och sofistikerad fram till eftertexterna. Den är oberäknelig och kittlande twistad, utan att twista sönder sig själv. En sansad och intelligent, om än fritt filosoferande, film med flera lager som öppnar upp för fundering och diskussion kring inte bara teknologi och mänsklig kontra artificiell existens utan också ämnen som makt och könsroller. Ständigt närvarande är den fatalistiskt illavarslande känslan av att något kommer skita sig men utan att man vet vad eller hur. Gleeson, Isaac och framförallt Vikander ger utomordentliga prestationer i vad som i stora delar kan beskrivas som ett intensivt, klaustrofobiskt kammarspel i mörka rum med tjocka stenväggar och glasrutor. Därtill håller allt från manus och regi till foto, musik och produktionsdesign mycket hög klass. AI-skapelsen Ava ser mycket bra ut (alltså inte bara för att det är Alicia Vikander, utan tekniskt och konceptuellt) och visar upp förföriskt mänskliga drag trots sitt robotskap. Tematiskt, filosofiskt och till viss del stilmässigt fördes mina tankar gång på gång till filmer som Blade Runner och THX 1138 (faktiskt också Almodóvars La piel que habito), utan att jag för den delen kände att jag sett konceptet förut. Ex Machina väcker kittlande tankar om vår värld och vår framtid, och den är definitivt en av 2000-talets bästa sci-fi-filmer.
PADDINGTON (Storbritannien/Frankrike)
I yngre dagar spenderade jag många timmar framför televisionsapparaten och underhölls av diverse VHS-band som stadigt blev mer och mer slitna. Ett sådant var Paddington, historien om den lilla björnen från mörkaste Peru med en marmeladsmörgås under hatten och världens intensivaste blick, som flyttat till London och försöker hantera det brittiska storstadslivet med begränsad framgång. En nyfilmatisering av denna underbara berättelse tog sig naturligtvis rakt in på min radar och det är med stor glädje som jag konstaterar att Paddington fått en fantastisk reinkarnation. Filmen följer Paddington från uppväxten i mörkaste Peru, där hans björnfamilj bevandrats i engelska och brittisk kultur under ett besök av en upptäcktsresande, till ankomsten till England och familjen Brown och jakten på ett nytt hem och ett nytt liv i ett samhälle som är främmande och annorlunda från det han lämnat bakom sig. Förutom klanderfri animation, vackra miljöer, härliga skådespelare och bra manus har filmen ett enormt hjärta och en värme som sprider sig genom hela kroppen. Det är å ena sidan en mysig och sockersöt historia med en dundercharmig björn som huvudperson, å andra sidan en allvarlig (potentiell) samhällskommentar och en för vår tid relevant skildring av hur det kan vara att komma som flykting in i ett nytt, främmande och ibland rakt främlingsfientligt land där ingen vill ta hand om en och där ens olikhet ständigt gör sig påmind. Symboliken är kanske övertydlig i och med att Paddington inte ens är en människa, men budskapet om att alla kan accepteras och ingå i en familj, i ett folk, i ett samhälle är skickligt inskrivet i filmen och kan förhoppningsvis ge både barn och föräldrar en bild av hur viktigt det är att vi tar hand om varandra, respekterar olikheter och förstår att vi inte kan behandla folk (eller björnar) efter vilket land de kommer från, vilken hud-/pälsfärg de har eller vilket språk de talar. Paddington är, politisk eller ej, en alldeles strålande film som så när som på en lite överdriven Nicole Kidman-skurk förtjänar toppbetyg. En oemotståndlig och superhärlig film. Lille Paddington är en hjälte.
LISTEN UP PHILIP* (USA)
En av årets snyggaste filmer är Alex Ross Perrys Woody Allen-doftande, 70-talsstiliga och jazzfyllda indiedramakomedi om en självgod författare i New York. Filmen är inspelad på Super 16mm-film och är sådär härligt retrogrynig och gulaktig och nostalgiskt varm (för yngre generationer kan här ett Instagramfilter användas som kontemporär jämförelseobjekt). Philip Lewis Friedman (Jason Schwartzman) ska precis släppa uppföljaren till sin hyllade debutroman och befinner sig i ett tillstånd av hybris och självupptagenhet (detta verkar i och för sig också vara hans normaltillstånd). Succén uteblir dock och hans ofta ganska dryga beteende slår sprickor i förhållandet med Ashley (Elisabeth Moss). Philip träffar i samma veva Ike Zimmerman (Jonathan Pryce), en författare som är en av få människor Philip faktiskt respekterar, som kan ge honom värdefulla råd för den fortsatta författarkarriären. Philip bestämmer sig för att lämna lägenheten i New York ett tag och installera sig i Ikes hus på landet, med målet att i isolationen finna frid och skrivmässig renässans. Detta beslut leder hur som haver snarare till ökad egocentrism och ett än mer kaotiskt socialt liv. Listen Up Philip är en underbart svart och cynisk dramakomedi som mycket oromantiskt men ändå charmigt reflekterar över livet mellan den vardagliga verkligheten och den mer entusiastiskt ambitiösa planen som bit för bit glider ifrån en. Det är också en film som både rör sig i konstens och litteraturens upphöjda sfär och förlöjligar densamma. Redan nämnde Woody Allen är en oundviklig referens. Manuset är vasst medan regi (Perry både skriver och regisserar) och skådespeleri möts i perfekt harmoni och spontanitet. Schwartzman är lika underbar som alltid och som klippt och skuren för rollen som intellektuell författarnarcissist medan också Moss gör en mycket bra och nyanserad roll. Ovanpå detta lever fotot sitt eget lilla liv, där kameran flyger runt lite som den vill på ett nästan dokumentärt sätt och inte räds närbilder eller sekvenser av konstigt fokus, och jazzmusiken ligger som ett varmt täcke över hela filmen. Det är ett fantastiskt snyggt porträtt av nutiden genom ett 70-talsfilter och sammantaget en på många sätt underbar film.
LAMPEDUSA IN WINTER (Österrike/Italien/Schweiz)
Dokumentärfilmens kraft och betydelse kan inte nog betonas, och det är verk som den 29-årige österrikaren Jakob Brossmanns Lampedusa in Winter som på något sätt skapar förståelse för världen vi lever i och därigenom driver den framåt (vill jag hoppas). Den omfattande flyktingkris som utspelar sig på alldeles för många håll och kanter i vår direkta eller indirekta närhet har skildrats i nyhetsmedia, fotografier, reportage och mycket annat, och ett både viktigt, nyanserat och vackert tillskott till denna dokumentation är denna centraleuropeiska samproduktion som handlar om den lilla medelhavsön Lampedusa, belägen mellan Sicilien och Nordafrikas kust. Detta läge, nära såväl Tunisien och Libyen som Malta, har gett ön en otacksam position mitt i resvägen som första anhalt för många människor som flyr krig och annat elände och behöver säkerhet och någonstans att ta vägen. Otacksamt i bemärkelsen att den ca 6000 personer stora befolkningen saknar resurser och stöd för att ta hand om alla människor i nöd, särskilt eftersom ekonomin redan på förhand är enormt ansträngd och det lilla fiskesamhällets enda Sicilienfärja riskerar haveri. Bilden av Lampedusa som ett rasistiskt näste, vilken vissa media målat upp, är emellertid felaktig. Filmen visar upp ett hjälpsamt och sympatiskt folk som varje dag samlar kraft för att göra någon annans liv bättre. En kvinna medlar mellan myndigheter och en grupp nordafrikanska flyktingar som sitter och fryser på ett torg, förser dem med vatten och filtar och till slut också tak över huvudet. En man klättrar runt på båtvrak för att samla ihop ägodelar från människor som fallit offer för havets grymhet. Det är ett sätt att försöka förstå vad som hänt och hedra de som omkommit. Migrationsströmmarna har kommit att prägla öfolkets vardag, och i förlängningen deras identitet. I dokumentärens framställning av den konfliktdrabbade ön står inte alls relationen mellan flyktingarna och öinvånarna i problematikens centrum – konflikten återfinns snarare mellan Lampedusa och de italienska myndigheterna, vilkas stöd varit bristfälligt. Inte bara som tidsdokument och iakttagelse av världen har Lampedusa in Winter stora kvalitéer. Rent filmiskt finns många fina vyer och upptagningar att njuta av. Tempot är lågt, musiken helt frånvarande och ur det på något sätt nästan obefintliga narrativet, den totalt inaktiva berättaren, uppstår en poetisk ton som fångar absurditeten i att ett i grunden paradisiskt medelhavssamhälle trots lugnet, trots naturen, trots den ursprungliga harmonin kan befinna sig i kris och inte veta säkert att morgondagen blir bättre.
NEXT GOAL WINS* (Storbritannien)
Listans andra dokumentär berättar den rörande historien om ett av världens sämsta fotbollslandslag, Amerikanska Samoas. 2001 spelades den historiska match som innebar världsrekord i brakförlust när Amerikanska Samoa förlorade mot Australien med 31-0. I mål stod Nicky Salapu, som sedan dess uttryckt en nästan hopplös önskan om att någon gång få vinna en match för sitt land. Next Goal Wins gör en djupdykning i den amerikanska samoanska fotbollskulturen och undersöker vad som egentligen driver detta till synes hopplösa projekt. Svaret är att den lilla ön med 55 000 invånare har en alldeles särskild kultur av broderskap och respekt och en hoppfull syn på livet. Landet är till exempel det första någonsin att ställa upp med en fa’afafine i laget, det vill säga en person som ser sig som både man och kvinna och därmed identifierar sig med ett tredje genus. Detta är ett viktigt led i att sudda ut den (ofta enkelspåriga och överdrivna) bilden av fotbollen som en plats för ett slags machokultur. Dokumentären porträtterar utöver fotbollen även kultur och religion och andra mer allmängiltiga aspekter av det samoanska livet. Inför kvalspelet till VM i Rio de Janeiro 2014 tog landslaget in den karismatiske holländske tränaren Thomas Rongen (som tränat flera olika amerikanska klubblag och ungdomslandslag) för att göra en ansats mot Amerikanska Samoas första seger någonsin och att avancera till nästa runda i kvalet. En krock av både kulturer och arbetsmetoder ser först ut att hota företaget, men allteftersom börjar spelarna och Rongen förstå varandra bättre och växa in i ett allt närmare och framgångsrikt team, och det är denna utveckling som dokumentären följer. Att det man på planen saknar i kvalité vägs upp av en stark vilja må vara en klassisk kliché, men det är faktiskt precis vad detta landslag visar. I november 2011 var triumfen ett faktum när man besegrade Tonga med 2-1, och man var bara ett slutminutsmål från att faktiskt gå vidare. Tillbaka var då Nicky Salapu, den gamle målvakten som en tid tidigare både lagt av och gett upp sin önskan om en seger, vilken innan Rongens ankomst allmänt betraktats som ett osannolikt mirakel. Det finns många starka ögonblick i Next Goal Wins att beröras av, och det är definitivt en av de bästa idrottsdokumentärerna jag sett. Även bland dokumentärer i allmänhet rankar jag den högt.
WILD* (USA)
Jag såg en (1) film på bio under 2015 (exklusive festivalvisningar), vilket visserligen förmodligen säger mest om min egen ekonomi och mina prioriteringar men kanske också något om de svenska biljettpriserna och det rådande utbudsklimatet. Nåväl, den frågan kan diskuteras annorstädes. Wild var alltså filmen i fråga, och med det är jag nöjd. Jean-Marc Vallée skulle följa upp succén Dallas Buyers Club med en klart Into the Wild-lik och verklighetsbaserad historia om en kvinna (Reese Witherspoon) som gav sig ut på en lång jäkla ensamvandring (typ 1100 miles) längs the Pacific Crest Trail, som går parallellt med stillahavskusten en bit in i landet i de västra delarna av USA, för att uppnå något slags frigörande upplevelse och därigenom finna kraft att därefter gå vidare i livet. Det är en påfrestande utmaning som vi får följa, från den första dagen till den sista, medan episoder från Cheryls (Witherspoon) förflutna bit för bit kartlägger hennes livspussel i ett slags korsberättande narrativ. Ju längre som går, ju mer vi får veta om vad som tidigare hänt och ju närmare vi kommer Cheryl, desto starkare växer sig filmen. Fram växer också en stark biroll från den alltid så fantastiska Laura Dern, och Witherspoon gör sin karriärs hittills vassaste prestation. Filmens största styrka är den närgångna karaktärsstudien och min, åskådarens, starka förankring i densamma, tillsammans med det smarta berättandet och blandningen av nutid och dåtid. Det är en vacker film med ömsom frihet och harmoni, ömsom ångest och tragedi, och liksom i Simon & Garfunkels återkommande ledmotiv El condor pasa väcks samtidiga känslor av dödsångest och livsglädje. Jag steg ut från biografen, tog ett varv runt Uppsalas gator i vintermörkret (som om det skulle dämpa ångesten) och visste inte riktigt om jag ville hoppa i ån och dö eller skutta iväg och leva life. En från filmen utmärkt emotionell stöt, med andra ord.
WIR SIND JUNG. WIR SIND STARK.* (Tyskland)
(En: We Are Young, We Are Strong.) I Rostock utspelade sig i augusti 1992 fasansfulla scener när ett främlingsfientligt protesttåg övergick i våldsamma kravaller som eskalerade till något långt bortom kontroll. Under en mörk sommarnatt belägrade flera hundra högerextremister, till applåder från en 3000 människor stor åskådarskara, ett lägenhetshus i vilket över hundra asylsökande invandrare (många från Vietnam) bodde. Upploppen inleddes av några kastade stenar, vilka så småningom byttes ut mot molotovcocktails och bensinbomber, och efter tre dygn av våldsamheter hade över 200 poliser skadats och nästan dubbelt så många arresteringar skett. Byggnaden hade vandaliserats och stod i full brand, och att ingen dog är ett mirakel. Händelserna var delvis ett resultat av missförstånd, obeslutsamhet och högst bristfälligt agerande från myndigheter och polis, men framförallt en effekt av de politiska spänningar som uppstått i det sedan två år tillbaka enade Tyskland. De östliga delarna plågades fortsatt av arbetslöshet och svåra socioekonomiska förhållanden, samtidigt som flyktingar, bland andra romer och vietnameser, flydde in i landet. Främlingsfientligheten växte sig starkare och nynazistiska rörelser fick fotfäste i ett alltmer politiskt instabilt samhälle. Wir sind jung. Wir sind stark. följer utvecklingen ur tre olika perspektiv: en grupp ungdomar som (mer eller mindre genomtänkt eller övertygat) sugs in i det nynazistiska uppvaknandet, en politiker (far till en av ungdomarna) som försöker förhindra våldsamheterna och en vietnamesisk kvinna som bor med sin familj i det terroriserade huset. Detta är en skakande och mörk film med många olika kvalitéer. Först och främst, för att börja med det filmtekniska, ser den otroligt bra ut. Första halvan utspelar sig i svartvitt och andra halvan i färg (övergången precis i ett kritiskt ögonblick för våldets upptrappning), och allt har fångats med ett magiskt foto. Ett av de främsta partierna är en lång, panorerande tagning över ett gräsfält när ungdomarna ansluter till den redan enorma folksamlingen, en tagning som påminner lite om True Detective:s omtalade motsvarighet. I övrigt påminner filmen om såväl This Is England som La haine, som har liknande infallsvinklar på ungdomsgäng och deras plats i samhället. Bra skådespelarinsatser rakt igenom och en ständig nerv kring vart detta ska ta vägen gör filmen till såväl engagerande drama som pulshöjande thriller. Soundtracket är tungt, ofta elektroniskt präglat, och skänker än mer estetiska kvalitéer till den audiovisuella paketeringen. Det höga filmtekniska värdet kompletteras av ett kanske ännu högre historiskt och samhälleligt värde. Trots att dessa förfärligheter utspelade sig för över 20 år sedan är filmen dystert nog fortfarande högaktuell, sett till vad som händer i den europeiska och för all del den svenska politiken. Gränser stängs, SD växer och främlingsfientligheten börjar ånyo bli obehagligt rumsren. Mycket tyder på att vi står på tröskeln till en ny tid av rasism, våld och hat. Det är här som filmen som uttrycksform kan göra en insats. Regissören, afghansk-tyske Burhan Qurbani, blott 34 år gammal men redan med stor säkerhet i sin regi, besökte Göteborgs filmfestival i vintras och talade om sitt engagemang för att flyktingar och minoriteters historier berättas och hörs. Händelserna i Rostock 1992 var tydligen så illa dokumenterade och uppmärksammade att han ägnade ett helt år bara åt att forska kring vad som egentligen hände, genom att intervjua inblandade personer och noggrant granska tillgängliga fakta. Resultatet blev en grymt stark och viktig film som kan påminna om historiens mörka sidor och kanske få en eller annan person att inse att vi inte vill tillbaka dit.
EKSTRA BLADET: UDEN FOR CITAT* (Danmark)
(En: The Newsroom: Off the Record.) Med på listan finns något så sexigt som en dokumentär om den danska tidningen Ekstra Bladet (extremt jobbig särskrivning), vilken tar oss rakt in i redaktionens arbete under ledning av chefredaktör Poul Madsen. Filmens största värde är att den verkligen är ”off the record”. Utan censur eller stängda dörrar iakttar kameran känsliga situationer som uppstår, vilka kan handla om allt från etiska dilemman och PR-strategier till tekniska detaljer som rubriksättningar och löpsedelslayout. Filmens klimax centreras kring ett gisslandrama involverande två danska sjömän i Somalia, vilket utgör en intrikat situation som tidningen kan utnyttja för att sälja nummer men som samtidigt måste balanseras på ett sätt som gör att man inte förhindrar en lösning av dramat och placerar sjömännen i ytterligare fara. Med hjälp av fallande försäljningssiffror angrips problemet med tidningsdöden och den oundvikliga digitala nyhetsrevolutionen på ett mycket intressant sätt. Madsen med flera talar öppet och spekulerar fritt kring hur tidningen ska överleva och vad som måste göras för att man ska förbli relevanta och dessutom leva upp till tanken om att vara ledande och erbjuda något unikt till marknaden. Med styrkor i klippning och paketering levererar Ekstra Bladet: Uden for citat en oväntat stor spänning och dramaturgiskt driv, och dess aktualitet för medievärlden ska inte underskattas. Kanske är detta om tio år ett gyllene dokument om pappersjournalistikens fall. Gillar man Page One: Inside the New York Times lär man defenitivt gilla den danska motsvarigheten, och jag håller nog den senare som snäppet vassare.
ME AND EARL AND THE DYING GIRL (USA)
En självförtroendebefriad och nedstämd pessimist i övre tonåren som hatar sig själv (låter ju som jag) träffar en cancersjuk tjej och utvecklar sakta men (inte alls särskilt) säkert en allt starkare och betydelsefull relation med henne. Det är premissen för denna oerhört välskrivna och kreativitetssprudlande film om allt från tonårstidens vardagstristess och meningslöshet till dödsångest och riktigt fin och fullkomligt livsviktig vänskap. Me and Earl and the Dying Girl nyttjar likt exempelvis Little Miss Sunshine eller en Wes Anderson-film de mörka sidorna av komedi och de ljusa sidorna av drama för att skapa en liten känslokarusell av finaste sort. Manuset är rappt och finurligt och samtidigt djupt förankrat i mänskliga dilemman och existentiella frågetecken. Frågan som mellan raderna (mer eller mindre) behandlas är huruvida det finns något bakom krönet eller om man lika gärna bara kan ge upp (det är i alla fall vad jag personligen läser in som konstant kvasideprimerad livspessimist). Det är trots allt en hoppfull film, men en omtumlande sådan med stor smärta och sorg på vägen. Utöver att fungera väl som drama är filmen dessutom en guldgruva för cineaster och i många fall en enda stor hyllning till filmkonsten och dess pionjärer. Greg (huvudpersonen) och hans polare Earl har som hobby att återskapa diverse filmklassiker med någon form av parodisk twist, och det är fantastiskt roligt och idérikt. Vi snackar alltså inte Star Wars och The Dark Knight utan mer Herzog och Fellini, och alldeles oemotståndliga små hyllningar till filmer som Breathless (Breathe Less), Death in Venice (Death in Tennis), The Seventh Seal (The Seven Seals), The 400 Blows (The 400 Bros) och Midnight Cowboy (2:48 PM Cowboy). Så älskvärt. För att återgå till kritiken av själva filmen är huvudrollsinnehavarna Thomas Mann, Olivia Cooke och RJ Cyler värda beröm och den ganska gröne Alfonso Gómez-Rejóns regi är skönt osentimental och mestadels klichébefriad. Jag såg visserligen Me and Earl and the Dying Girl på ett flygplan någonstans över Atlanten (det sägs att man är mer emotionellt sårbar på hög höjd och i flygplanskabiner), men eftersom jag är ett känslomässigt vrak även på markhöjd kan jag nog stå för mina ord.
WHIPLASH* (USA)
Från staterna kommer ofta de mest intressanta titlarna från indiescenen, där de mindre resurserna i många fall kompenseras för i och med att filmerna tillåts vara mer personliga, vågade eller okonventionella i någon aspekt. Undantag existerar givetvis, men trenden är ändå att lågbudgetprojekten ofta överträffar blockbusterfilmernas kvalité i en budgetmässigt alltmer polariserad värld. Damien Chazelles Whiplash är en lysande uppvisning i det intensiva kammarskådespelets kraft, där en tät och laddad, nästan klaustrofobiskt koncentrerad, handling förs framåt med hjälp av finkänsligt manus och ruskigt slipade skådespelarprestationer. Miles Teller är svinbra som kämpande och emellanåt psykiskt attackerad trummis och den ständige birollsmästaren J.K. Simmons gör en sjukt laddad, explosiv, oförutsägbar och rent av läskig rollprestation som dirigent/orkesterledare. Att lyckas göra intensiv och pressande psykologisk dramathriller av några jazzrepetitioner är en imponerande bedrift, och storyn och utförandet i Whiplash är definitivt något utöver det vanliga, långt ifrån någon färdig Hollywood-mall och utan att man någon gång har fullständig koll på vad det egentligen är för film man ser.
I WON’T COME BACK* (Ryssland/Finland/Estland/ Kazakstan/Vitryssland)
(Originaltitel: Ya ne vernus.) Denna transnationella berättelse handlar om två ryska ungdomar som genomgår en lång och tuff resa i både geografisk och biografisk bemärkelse. Anya, en ung kvinna som är vuxen men som ser ut som en tonåring (varför jag heller inte riktigt vet hur gammal hon de facto är), studerar till lärare men blir felaktigt efterlyst för ett brott hon inte begått, varpå hon flyr och flyttar in på ett barnhem under falsk identitet. Där träffar hon 13-åriga, föräldralösa Kristina, som med en hårdhudad yta som resultat av en tuff uppväxt stöter bort alla i sin närhet. Det dröjer länge innan de två börjar gilla varandra överhuvudtaget, men efter att Kristina berättat att hon har en farmor i Kazakstan inser de att de egentligen inte har så mycket att förlora på att bara dra iväg och söka lyckan någon annanstans. En lång resa genom det karga Ryssland tar sin början, längs motorvägar med mysko lastbilschaufförer och järnvägar med dånande tåg. Utan pengar och med en stundtals uppgiven inställning till livet utvecklar Anya och Kristina en klassiskt trögstartad vänskap som till slut ska komma att innebära förkrossande emotionella effekter. Skådespelarna Polina Pushkaruk och Vika Lobachova är inget annat än hjärtegripande duktiga i sina emotionella nyanser och I Won’t Come Back är en vacker film som trots all grå betong, skoningslös kyla och deprimerande livsmörker lyckas framföra ett optimistiskt budskap. Jag antar att dess starkaste kraft är att den träffar den där glipan mellan hopplösheten och hoppfullheten, det där smärtsamma gränsområdet i vilket man ibland tvingas möta sina tvivel.
MEN, WOMEN & CHILDREN* (USA)
Jason Reitman, som gjort filmer som Juno och Up in the Air, fortsätter att betrakta relationer, familjer, ensamhet och svåra sociala situationer, och det genomgående temat som används för detta är i Men, Women & Children modern kommunikation, internet, mobiltelefoner och sociala medier. Filmen är ett ensembledrama med många olika karaktärer och delhistorier, men alla har gemensamt att de bor i ett typiskt amerikanskt förortsvillaområde och går på eller har barn som går på samma high school. Här finns till exempel en kille som tröttnat på den amerikanska fotbollen och nu bara spelar datorspel istället och ses som en svikare av laget, en blyg tjej med en överbeskyddande mamma som kollar igenom hennes mobiltelefon och dator varenda dag (Jennifer Garners karaktär är omöjlig att inte avsky här), en annan ung tjej med ätstörningar och (av normsamhället framtvingade) ohälsosamma kropps-, kost- och viktideal, en cheerleadertjej som vill bli känd och tar vågade bilder på sig själv, ett sexuellt frustrerat föräldrapar vars äktenskap tappat all inspiration och nu dras med såväl porrmissbruk som otrohetsepisoder, och en hel bunt till med vilsna själar i denna moderna värld av alienation och ensamhet trots att alla är ständigt uppkopplade. Ja, den digitala vardagen målas som ni hör upp som lite av en dystopi. Många menar att filmen framför något slags moralpanik och en överdriven bild av den teknosociala verkligheten, och att Reitman har en 400-årings hållning gentemot densamma. Jag förstår faktiskt inte den kritiken, för jag tycker att Men, Women & Children gör ett ärligt försök att tackla den tillvaro som de flesta av oss idag faktiskt befinner oss i (och då syftar jag kanske inte på att vi lägger upp nakenbilder på oss själva utan snarare den vardagliga sociala interaktion som sker genom olika skärmar och apparater) på ett sätt som jag inte sett på film förut. Den är till exempel närmare vår verklighet än Spike Jonze Her, som nämnts i dessa sammanhang. Jag förstår överhuvudtaget inte varför filmen floppat både ekonomiskt och kritikmässigt, för det är en riktigt bra film. Regi, skådespeleri, manus, stämning, musik, foto, budskap och hela galoppen är på plats. Till och med herr Hjärndöd själv, Adam Sandler, är bra i den. Vad som drabbade mig mest med Men, Women & Children är den filosofiska tanken om att vår existens på jorden egentligen saknar mening – vi dör och allt går vidare som om ingenting hänt – men ändå finns det små, små saker i ens närhet som gör att man trots allt hänger i och finner något slags värde ändå i detta liv, meningslösheten till trots. Jag vet inte hur jag ska få det där att inte låta tramsigt och överdrivet men det är ett jävla jobb ibland att hålla undan de där tankarna, och när Emma Thompsons berättarröst talar om människans litenhet samtidigt som en satellitbild visar jorden från så långt håll att den ser ut som en liten prick i rymden är det svårt att inte känna orden träffa som en liten klump i magen som påminner om att det finns all anledning till existentiellt tvivel och samtidigt all anledning att slå undan detsamma och fortsätta leva. (Jag konstaterar att jag genom hela den här listan framstår som något slags hobbypsykfall.)
ANNA (Frankrike/Colombia)
En fransk paradgren är konsten att skriva, regissera och spela finkänsliga familjedramer, ofta i en kombination av svart diskbänksrealism och hjärtlig vardagsromantik. Colombianskfödde Jacques Toulemondes långfilmsdebut är ett gott exempel på detta. Filmens titelkaraktär Anna är en colombiansk-fransk kvinna i 30-årsåldern som bor i Paris med sin 10-årige son Nathan. Hon delar vårdnaden med sin frånskilde man och ingår samtidigt förhållande med en fransk krögare vid namn Bruno. Snart framgår att relationen med ex-mannen Philippe är klart ansträngd. Han litar inte på Anna, refererar till hennes instabila psyke (hon har uppenbarligen någon form av historia) och vill ta över hela vårdnaden av Nathan, varpå Anna inser sina svaga odds och agerar halvt i panik: hon köper enkelbiljetter till Colombia och sticker iväg med Nathan och Bruno, utan att meddela Philippe om planerna. Anna vet själv om att hon hanterar situationen felaktigt, men försöker i förnekelse bygga upp ett nytt liv i Sydamerika med en ny familjekonstellation. I kläm hamnar förstås Nathan, som visserligen uppskattar Annas entusiasm och excessiva leksaksinköp men som blir mer och mer otålig och orolig över att han hela tiden får höra att han ska få ringa sin pappa ”lite senare”. Bruno försöker, till viss del förblindad av förälskelse, underlätta för Annas idéer, men blir alltmer frustrerad när situationens problematik bara fortsätter att trappas upp. Anna är en välspelad och spännande film, vars utgång hela tiden känns oklar och intressant. Teman som föräldraskap, social press, utanförskap och depression behandlas genom fräscha perspektiv och med en naturlig och trovärdig realism. Toulemonde visar upp en övertygande stilsäkerhet och presenterar ett gediget och genomarbetat drama nästan helt utan debutfilmsskavanker.
Bubblare
Beasts of No Nation, Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)*, Bridgend, Il capitale umano*, The End of the Tour, Filip & Fredrik presenterar Trevligt folk, Inherent Vice*, Jauja*, The Kids from the Marx and Engels Street*, Leviatan*, De nærmeste, Nøgle hus spejl, Phoenix*, Respire*, La Sapienza*, Slow West, Victoria, Winter on Fire: Ukraine’s Fight for Freedom, Youth
Inte ens nära
7 Days in Hell, Adieu au langage*, American Sniper*, Butter on the Latch*, Danny Collins, Into the Woods*, Mad Max: Fury Road, The Man Who Saved the World*, Son of a Gun*, Testament of Youth*
Utöver de 15 utvalda titlarna på listan och de 19 nästan utvalda titlarna ovan bjöd 2015 även på en gedigen uppsättning höjdpunkter från de diverse televisionsformaten. Steven Soderberghs sjukhusdrama The Knick är bland det bästa jag sett i hela mitt liv – mästerlig på alla plan – och brottsdokumentärerna Making a Murderer och framförallt The Jinx: The Life and Deaths of Robert Durst skänkte många stunder av spänning, fascination och frustration. Andra säsongen av True Detective floppade hårt (dock ej värdelös) medan House of Cards tredje säsong snarare lyfte sig och närmade sig första säsongens nivå. Dessutom fick vi ett känslosamt avsked (?) till allas vårt älskade This Is England-gäng i den förmodligen avslutande ’90.
Vad 2016 har att erbjuda återstår att se, men så mycket tid/ork/lust att skriva här lär vi inte ha i år heller. Nåväl. Seize the day, boys. Make your lives extraordinary.
Fotnot
Årtalsfrågan är alltid en huvudvärk i dessa sammanhang. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2015 och vilka som bör räknas till 2014 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2014 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2015 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2015 eller som bara visats på festivaler under 2014. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera fantastiska filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.
TOO LATE* (USA)
DEMOLITION* (USA)
HECTOR* (Storbritannien)
THE LOBSTER* (Grekland/Irland/Nederländerna/ Storbritannien/Frankrike)
TEAM FOXCATCHER (USA)
NOCTURNAL ANIMALS (USA)
THE REVENANT* (USA)
THE LIGHT BETWEEN OCEANS (USA/Australien/Storbritannien/Nya Zeeland)
THE MODEL (Danmark)
BLUE JAY (USA)
STATE OF PLAY (2009)
CRAZY FOR THE STORM (USA)
SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)
LAST VEGAS (USA)
GANGSTER SQUAD (USA)
KNIGHT OF CUPS, VOYAGE OF TIME OCH UNTITLED TERRENCE MALICK PROJECT (USA)
THE COMEDIAN (USA)
NIGHT TRAIN TO LISBON (Schweiz/Portugal)
BLOOD TIES (USA/Frankrike)
THE WOLF OF WALL STREET (USA)
LOWLIFE (USA)
STOKER (USA/Storbritannien)
STAR TREK INTO DARKNESS (USA)
do you like phil collins? 