Topp 10: 2016 di Davelito

Den slumrande filmbloggen gör sitt årliga dödsryck när det gångna året ska summeras. Jag har under 2016 sett oerhört lite film och även om årslistor aldrig fångar in alla relevanta titlar blir denna upplaga mindre heltäckande än vanligt. Ni får helt enkelt se det som ett något random hopplock av bra film. Låtom oss börja – här är (några av) 2016 års bästa filmer.

TOO LATE* (USA)

Den åtråvärda förstaplatsen tilldelas en ack så älskvärd liten indiepärla med den precis lika älskvärde John Hawkes i spetsen. Hawkes spelar en Philip Marlowe-lik privatdetektiv som på egen hand försöker leta efter en ung kvinna som försvunnit uppe på Los Angeles utsiktssköna höjder. Handlingen presenteras i fem 22 minuter långa episoder i omkastad kronologi. Just 22 minuter är de för att varje avsnitt filmats i en enda oavbruten tagning och begränsats till längden på den fysiska filmrullen man spelat in på. Det känns helt naturligt och det krävs att man faktiskt stannar till och tänker efter för att man ska inse att det faktiskt inte görs några klipp alls. Det tekniska utförandet är överlag mycket imponerande med långa panoreringar, extrem zoomanvändning och ett hela tiden dynamiskt kameraarbete. Filmen drivs emellertid framåt av framförallt en välskriven dialog, spännande intrig och en ständig oförutsägbarhet som i kombination med en skön stämning och 70-talskänsla ger en fantastisk filmupplevelse. Pulp Fiction och framförallt The Long Goodbye är filmer som kan nämnas som jämförelseobjekt, även om jag tycker att Too Late står på egna och mycket kapabla ben. Långfilmsdebuterande regissören Dennis Hauck hamnar direkt på listan över filmskapare att följa framöver. Och hur underbart är det inte att man valde att inledningsvis distribuera filmen enbart på 35 mm? Jag stöttar alltid sådana initiativ. Filmen lever!

DEMOLITION* (USA)

Efter Dallas Buyers Club och Wild står Jean-Marc Vallées aktie högt i kurs, och hans senaste drama ger ytterligare vind i seglen. Jake Gyllenhaal spelar en bankman som efter att ha förlorat sin fru i en bilolycka tvingas rasera hela sin tillvaro för att så småningom kunna återuppbygga den. Hur man gör något sådant vet nog ingen, och Davis (Gyllenhaal) resa mot att finna harmoni börjar i en överväldigande likgiltighet som längs vägen utvecklas till en omtumlande känslostorm. Demolition är en engagerande karaktärsstudie i hur vi som individer på olika sätt hanterar trauma och sorg, hur vi börjar tvivla över våra känslor och ifrågasätter vad vi egentligen känner eller inte känner, och hur återhämtningen kan ta sig ganska absurda uttryck. Filmen leds av en som alltid fenomenal Gyllenhaal genom såväl mental kollaps à la Falling Down som ren och skär smärta och förtvivlan. Bland birollerna glänser Chris Cooper, som han brukar göra, i rollen som polemisk styvfar. En intressant detalj att studera närmare är hur skoningslös filmens klippning är. Kort och tvärt bryts scenerna och kastar publiken in i nästa, vilket tillsammans med frånvaron av ett traditionellt score ger en rå och direkt upplevelse av skeendena. Mänskligt, drabbande och rakt igenom högkvalitativt.

HECTOR* (Storbritannien)

Ett annat gripande livsöde är Hector McAdams (Peter Mullan), en sympatisk man i övre medelåldern som varit hemlös i ett antal år och varje dag kämpar för att uthärda nästa natt i ett kargt Skottland. Dagarna ägnas åt att hitta något att äta, besöka offentliga toaletter för att skölja ansiktet och blåsa liv i de fuktiga sockorna och leta tak över huvudet innan mörkret faller. Det är snart jul och traditionen i Hectors nuvarande liv är då att lifta med lastbilar ner till London för att kunna tillbringa några dagar i värmen på ett årligt härbärge med ordentliga sängar, måltider och sällskap. I år blir hösten händelserik och problematisk och Hectors förflutna, familjen och livet han lämnat bakom sig gör sig påmint. Peter Mullan, en av Skottlands allra finaste, övertygar starkt i huvudrollen och personifierar den fortsatt robusta brittiska socialrealismen tillsammans med en rad gripande biroller i en tänkvärd och ofta deprimerande berättelse. Tårarna är svåra att hålla borta, liksom tankarna på Ken Loach vars ande absolut vilar över tematiken och berättarstilen. En, trots det betungande ämnet och de gråa tonerna, varm film.

THE LOBSTER* (Grekland/Irland/Nederländerna/ Storbritannien/Frankrike)

Kynodontas (Dogtooth), som jag avskydde, är en av 2000-talets mest provocerande filmer och regissören Yorgos Lanthimos därför en filmskapare värd att följa. I The Lobster har Lanthimos skruvat ner nivåerna av absurdism och groteskhet och gjort en något mer tillgänglig film. Med det sagt är detta en högst märklig och egendomlig film som verkar i ett helt eget universum med en unik uppsättning av logik och konsekvens. Colin Farrell spelar en medelålders man som i en dystopisk, inte alltför avlägsen framtid råkar vara singel. Detta civilstånd leder i The Lobster-samhället till obligatorisk incheckning på ett hotell där alla ogifta ges en tidsfrist om 45 dagar för att hitta en partner. Misslyckas man med detta förvandlas man till ett djur. Sex, våld och brutala handlingar paketeras med svart humor och Rachel Weisz iskalla berättarröst till en mycket bisarr och sevärd historia som både engagerar, äcklar och förbryllar. Ordet för den nedersta raden är nog ändå fascination, för det är den starkaste känslan som jag tar med mig.

TEAM FOXCATCHER (USA)

Bennett Millers spelfilm Foxcatcher uppmärksammade för ett par år sedan den mycket märkliga och tragiska historien om John Eleuthère du Pont, multimiljonären som blev brottningsentreprenör som blev galenförklarad mördare. Team Foxcatcher utvecklar den mediala redogörelsen för händelserna i form av en dokumentär skildring byggd på intervjuer och arkivmaterial. Det besynnerliga händelseförloppet börjar egentligen i du Ponts isolerade och problematiska barndom i en rik familj med enorma egendomar, fortsätter i ett något oväntat och växande intresse för brottning som under 80-talet leder honom så långt som till rollen som självlärd tränare för de olympiska brottarbröderna Mark och Dave Schultz, och avslutas i ett alltmer oberäkneligt beteende och tilltagande paranoia som leder till det förödande klimax i vilket du Pont en grå vinterdag 1996 skjuter Dave Schultz till döds på Foxcatcheranläggningen där de under flera år bott och tränat tillsammans. Team Foxcatcher är en stabilt och kompetent genomförd dokumentär som effektivt förmedlar historien i fokus. Arkivmaterialet är extensivt och det räcker egentligen med att paketera och arrangera detta för att skapa en gripande och fascinerande dokumentär om det ändlöst tragiska fallet John E. du Pont. Det finns så mycket att undersöka, analysera och försöka förstå i detta så märkliga människoöde, och denna dokumentär är ett utmärkt första steg i ett sådant åtagande.

NOCTURNAL ANIMALS (USA)

Modeskaparregissören Tom Fords andra långfilm är en läckert paketerad spänningsroman i filmform, om en konstgalleriägare (Amy Adams) som får sin före detta mans (Jake Gyllenhaal) nya bokmanuskript skickat till sig och snart finner sig fast i en fängslande och personligt drabbande bladvändare. Boken handlar om en till synes vänlig man (Gyllenhaal) som under en bilresa genom Texas tillsammans med sin fru och dotter stöter på ett gäng obehagliga män i 25-30-årsåldern vars intentioner är oklara. Saker och ting blir alltmer olustiga och den stackars familjefadern tvingas genomgå ett helvete. Det blir alltmer tydligt att boken är en allegori för Susan (Adams) och Edwards (Gyllenhaal) förlorade äktenskap och i takt med att den fiktiva intrigen tätnar gör verklighetens drama detsamma. Jag kan visserligen tycka att filmen blir lite överdrivet meta och för just de narrativa lagren av multipla verkligheter, ett grepp som känns aningen väntat och klyschigt, är mitt intresse begränsat. Med det sagt är Nocturnal Animals en mycket snygg och stundtals oerhört spännande thriller som underhåller i två timmar och innehåller flera skarpa rollprestationer från såväl Adams och Gyllenhaal i huvudrollerna som Michael Shannon och Aaron Taylor-Johnson i viktiga biroller.

THE REVENANT* (USA)

Även om den uppenbarligen tar sig in bland årets tio bästa filmer går det inte att komma ifrån att Alejandro González Iñárritus ändlöst upphaussade mastodontfilm måste betraktas som en besvikelse och hans hittills sämsta film. Huvudanledningarna till detta är en ganska banal och alltför utdragen story, CGI-djur (har det någonsin funkat?), trötta flashbacksekvenser och världens mest ointressanta skådespelare Leonardo DiCaprio som förmodligen skulle kunna dö framför kameran utan att jag skulle känna någonting för honom. Dessutom kan jag störa mig på att man i marknadsföringen så hårt understrukit att det varit en helvetisk filminspelning, som om man haft för avsikt att bygga upp en Apocalypse Now-myt kring hela produktionen. Så varför i hela friden har jag tagit med filmen i den här listan? Även om jag bara engageras begränsat av den stackars DiCaprios överlevnadskamp mot svält, kyla och indianer i den skoningslösa amerikanska naturen har The Revenant otvivelaktigt en rad kvalitéer som gör den relevant för en listan. Till att börja med är Emmanuel Lubezkis foto (helt från naturligt ljus, som det också tjatats om) magnifikt som alltid och det är en mycket vacker och naturnära film. Skådespeleriet är (trots min nollställdhet gentemot DiCaprio) gediget och det tekniska utförandet likaså. En episk film som trots sina brister har nog med kvalitéer för att knipa en sjundeplats.

THE LIGHT BETWEEN OCEANS (USA/Australien/Storbritannien/Nya Zeeland)

En inte lika extrem, mer klassisk melodram får också plats på listan. Michael Fassbender spelar en ärrad krigsveteran som antar ett erbjudande om att bli fyrvaktare på en ö utanför Australiens västkust. På vägen dit korsas hans vägar med Isabels (Alicia Vikander) och mötet leder till äktenskap och ett till en början romantiskt liv i den avskärmade tillvaron vid fyren. Men ett drama är inget drama utan just drama, och drama händer när en liten roddbåt driver iland på ön, innehållandes en död man och ett litet barn som fortfarande andas. Tom (Fassbender) vill följa protokollet, rapportera incidenten och låta myndigheterna ta hand om barnet men Isabel känner ett band till den lilla flickan och vill istället själv ta hand om henne. Meningsskiljaktigheter, lögner och moraliska dilemman anstränger såväl förhållandet som deras fortsatta liv i kustsamhället. The Light Between Oceans är en föga nyskapande men ordentlig och solid dramafilm med pålitliga skådespelare (även Rachel Weisz gör en stark insats) och ett fint foto med matinémäktiga solnedgångar på havets horisont. (Det verkar för övrigt vara begynnande solnedgång ca 85 % av dygnet på den där ön.) Derek Cianfrance är inte i närheten av styrkan i Blue Valentine och hans signatur är mindre tydlig än i The Place Beyond the Pines, i meningen att filmen känns något anonym. Ändock en fin åttondeplacering för Fassy och Alicia.

THE MODEL (Danmark)

Två danska regissörer gjorde i år en varsin film om unga modellaspiranter som tar de första stegen in i branschen, varpå äventyret går ganska galet. Den mer omtalade av de två är naturligtvis Nicolas Winding Refns The Neon Demon om Los Angeles förrädiska ytlighet, och även om det är en mer djärv och egensinnig film är det den inte alls lika omskrivna The Model av Mads Matthiesen som tar sig in på min lista. 16-åriga Emma, spelad av skådespelardebutanten Maria Palm (som har mer erfarenhet som modell), lämnar Danmark för Paris för att ge sin dröm om att bli modell ett ärligt försök. Det nya livet blir dock, föga förvånande, tufft och den stenhårda branschen är nära att knäcka henne. Men så händer det (inte särskilt) oväntade: hon träffar en fotograf som fattar ordentligt tycke för henne (även på andra plan än det professionella). För Emma leder förhållandet till en besatthet som äventyrar både karriär, relationer och hennes personliga hälsa. Trots ett ganska stereotypt upplägg och en överdramatiserad sista akt finns mycket gott att säga om den här filmen. För det första gör Palm en stark huvudroll som hela tiden upprätthåller mitt intresse och engagemang. För det andra är filmen snygg och stilistiskt fräsch och för det tredje berättas den med bra driv och nerv. Inte på Black Swan-nivå naturligtvis (det skulle vara ett orimligt krav att ha), men likheterna finns där, liksom till François Ozons Jeune & jolie. Kort och gott en absolut sevärd film som också kanske har en poäng eller två om den (inte alltid men ofta) skeva modellbranschen.

BLUE JAY (USA)

”Indiepärla” är ett uttjatat ord (jag har redan använt det i den här listan), men är så av en anledning – det är ju ett så träffande och användbart ord för att beskriva just filmer som denna. I en liten, mer eller mindre manuslös miniproduktion (relativt sett) spelar Mark Duplass och Sarah Paulson ett före detta par som som av en slump springer in i varandra i en mataffär flera år efter att deras high school-förhållande tagit slut. Efter ett stelt möte bestämmer de sig ändå för att samtala över en kopp kaffe, och det nostalgiska samtalet fortsätter över middagen hemma hos Jim (Duplass). Gamla minnen väcks till liv, härliga som jobbiga, och utan att egentligen veta vart kvällen ska ta vägen låter Jim och Amanda sig svepas tillbaka i tiden och återuppleva sin forna relation. Jag älskar den här typen av filmer, som låter sig vara småskaliga och intima och inte behöver vara så mycket mer än ett enkelt möte mellan två vilsna själar. Ett till stora delar improviserat skådespeleri från de två ledskådespelarna, några skratt här och några tårar där, fångat på fint svartvitt dokumentärfilmsaktigt foto, räcker för att göra ett fint litet drama som berör.

Bubblare

99 Homes*, Als wir träumten*, The Big Short*, City 40, Knight of Cups*, Midnight Special, The Neon Demon, The Ones Below*, Slow West*, I Trumpland med Filip & Fredrik

Inte ens nära

How to Make Love Like an Englishman*, Kollektivet

Som ni ser har jag inte delat ut fyra stjärnor mer än fem gånger under det gångna året. Man ska dock vara försiktig med att tolka detta som att 2016 skulle ha varit ett svagt filmår, för jag tror snarare att det handlar om att jag helt enkelt sett för lite och framförallt inte besökt någon av filmfestivalerna (där de bästa titlarna för dessa listor ofta återfinns). Dessutom blev det, i den andra änden av spektrat, bara två riktigt svaga titlar under ”inte ens nära”-rubriken, så jag har med andra ord undgått en massa rövfilmer också. Ska vi blicka framåt ska jag först och främst dränka mig i vin under dagen och därefter är 2017 ett mer eller mindre blankt papper som förhoppningsvis ska fyllas med lite mer film än vad 2016 gjorde. Mina sista visdomsord på denna sida nyårsslaget får bli något i stil med må väl, lev fritt och slå sönder ett kök med slägga.

Fotnot

Årtalsfrågan är alltid en huvudvärk i dessa sammanhang. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2016 och vilka som bör räknas till 2015 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2015 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2016 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2016 eller som bara visats på festivaler under 2015. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera nämnvärda filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

GFF15: Inherent Vice

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2015

När Paul Thomas Anderson släpper en ny film går man och ser den. Det är lika självklart som att Meryl Streep blir Oscarsnominerad. I år återförenas mästerregissören med The Master:s Joaquin Phoenix i en trippad och oklar skapelse där drama, deckare och stonerkomedi slås samman i en sällan skådad mix.

Året är 1970. Larry ”Doc” Sportello (Phoenix) är en privatdetektiv i Los Angeles med begränsad yrkeskompetens. Han är inte värdelös på något sätt, men inte heller superskarp. Hans hippiekvalitéer är däremot av högre kaliber. Frisyren är vild, polisongerna majestätiska och garderoben välfylld av lufsiga jeans, färgglada skjortor, stråhatt och solbrillor. Och röker på gör han så det står härliga till. Han leder ett liv som en del kanske skulle vilja kalla ”slött”, men filmens handling tar avstamp i ett skeende som med besked kontrasterar Sportellos inte alltför ambitiösa leverne.

En dag blir Sportello varse om att hans före detta flickvän försvunnit, i ett skede där hon nyligen, något luddigt, avslöjat planer om att bedra sin nuvarande partner, den stenrike Mickey Wolfmann. Detta mysterium urartar ganska omgående i ett svårföljt, oförutsebart och stökigt flippat händelseförlopp där sidospåren avlöser varandra och någon egentlig lösning aldrig når oss. Karaktärsgalleriet utvidgas ständigt och allt är så invecklat, så förvirrat och så dimmigt bland alla joints att man (eller i alla fall jag) efter ett tag bara ger upp försöken att förstå kausalitetsförloppet och istället bara omfamnar och insuper den märkliga atmosfären och det precis lika märkliga händelseschemat. Det är droger, våld, sex, konspirationer, förvirring, detektivarbete, förvirring, förhör, drinkar, förvirring, fisk och skaldjur, brott mot mänskliga rättigheter, personer som är döda men som lever, kartellverksamhet, mystiska skepp, galna tandläkare på kokain, bilutflykter på kokain, förvirring på kokain, allmän förvirring, annan drogrelaterad förvirring, paranoid förvirring, förvirring orsakad av alkoholkonsumtion, övrig förvirring, pizzafest, poetiska monologer och förvirring.

Allt presenteras trots oklarheten som en rättfram skildring av faktiska händelser, det vill säga inte som om det vore drömmar eller hallucinationer. Intressant är dock tanken på att detta kan ifrågasättas. Allt behöver kanske inte vara verklighet bara för att det verkar vara det. Är filmens historieberättande objektivt eller är det Sportellos subjektiva verklighet vi bjuds in till? Det finns, utan att avslöja för mycket, vissa detaljer som gör denna frågeställning relevant.

Inherent Vice kategoriseras av de flesta som en dramakomedi, och det är inte en lika tung film som exempelvis The Master. Däremot finns vissa likheter. Paul Thomas Anderson utforskar återigen sektkultur och (möjliga) konspirationer, och hela tiden finns en mörkare, paranoid underton som bubblar under den absurt humoristiska ytan. Genremässigt orkestreras ett möte mellan allt från kalifornisk noir och drama till thriller och stonerkomedi. Jämför man med en film som Fear and Loathing in Las Vegas, vilken rör sig i samma tematiska sfär, är Inherent Vice betydligt långsammare och mer suggestiv. Fear and Loathing in Las Vegas är väldigt ”out there”, galen, intensiv och flippad medan Inherent Vice snarare kan beskrivas som ständigt lågmält märklig och absurd. Det är lätt att bli seg av filmen, som om man ständigt befinner sig i ett moln, en dimma av droger och pårökthet – en underliggande marijuanakonstant snarare än en blixtrande LSD-tripp. (Tror jag? Nu är jag ute på både djupt vatten och okänt territorium.)

Bidragande faktor till denna stämning och filmiska värld är i hög grad Jonny Greenwoods soundtrack som ständigt ligger som ett skimmer över det fantastiskt vackra filmfotot. Stilmässigt påminner Inherent Vice starkt om Boogie Nights och tidskänslan i övergången mellan 60- och 70-tal är spot on, både vad gäller utrustning som kostym och rekvisita och filmiska medel som foto, färg- och ljussättning.

Den extensiva skådespelarensembeln sköter sig fint, varav särskilt utmärkande insatser ges av Phoenix, Josh Brolin som underbart fyrkantig polis fylld av hat och frustration och Katherine Waterston som den unga kvinnan i mysteriets centrum. Även ”Surf Sax Legend” Owen Wilson och den höge tandläkaren Martin Short förtjänar omnämnanden.

Joaquin Phoenix är som bekant en av sin generations stora mästare och gör Doc Sportello till sin egen på utmärkt vis. Hans sedvanliga pondus och karisma är som bortblåst till förmån för en rätt anspråkslös och halvpatetisk slacker utan auktoritet. Han är en halvt förlorad hippiefigur som mest bara röker på och kastas från den ena märkliga situationen till den andra och försöker förstå vad som händer.

Både i just karaktären Doc Sportello och i filmen i allmänhet finns mycket stora likheter med Robert Altmans 70-talsklassiker The Long Goodbye, där privatdetektiven Philip Marlowe (Elliott Gould) befinner sig i ungefär samma situation som Sportello. Marlowe är tidsmässigt malplacerad, likt Sportello vars hippielivsstil är mer eller mindre passé, och går runt, ständigt rökande, och möter förvirrande karaktärer i ett labyrintartat mysterium kring försvinnanden och potentiella brottsfall. De befinner sig båda i något slags gränsland mellan yrket som privatdetektiv och ett slappt och halvt ointresserat vardagsliv, som någon form av luddigt mellanting av hippies och poliser.

Inherent Vice är en film med många fina ingredienser och en uppsättning beståndsdelar att älska. Men precis som med The Master har jag i detta skede svårt att uppskatta helheten fullt ut (även om The Master är klart vassare, 4/5), kanske just för att det är en krävande och utmanande filmupplevelse som är svår att ta till sig. Kanske krävs en andra visning för att allt ska falla på plats. Jag upplever den också som ojämn – mycket bra när den är som bäst, sämre i andra stunder. Det finns till exempel vissa humorsegment som borde kapats på klippbordet, som när en FBI-person gräver sig i näsan enbart för komisk effekt, vilket bara blir löjligt.

Det är tydligt att detta inte är en originalstory från Anderson utan att han adapterar (från boken av Thomas Pynchon). Detta märks bland annat i voice-over-lösningen som känns påtvingad och ibland onödig. Den hade kanske inte alls funnits där, eller i alla fall inte på samma sätt, om Anderson istället skrivit historien helt utifrån egna idéer.

Inherent Vice är en högintressant film med många kvalitéer men i sin helhet ett verk som är svårt att fullt ut absorbera. Sevärd är den definitivt, och förmodligen en film med stor potential att växa ytterligare vid en andra titt. Inte Paul Thomas Andersons bästa film men kanske hans, för publiken, mest utmanande.

Veckoresumé #45

Veckans massiva startfält bjuder på både det ena och det andra och jag vill rikta ett stort tack till dig som orkar läsa denna mastodonttext i sin helhet. I en rättmätig pole position står denna ryska urkraft till film. Den var så kraftfull att min lilla text blev en hel recension. När du tagit dig igenom den kan du söka dig mot varmare breddgrader, närmare bestämt till…

HAVANA (1990)

Kuba, december 1958. Revolutionen står för dörren och i lugnet före stormen anländer storspelaren Jack Weil (Robert Redford) för att organisera en stor match. På båten dit träffar han Roberta (Lena Olin), som ber honom om en tjänst, vilken går ut på att köra hennes bil genom staden när de kommer fram. Han har i detta ögonblick omedvetet blivit indragen i det politiska spelet som till slut fick Batistas regim att falla. Biltransporten går utmärkt, men efteråt kan han ändå inte släppa Roberta från sina tankar utan vill veta vad det är som pågår. De träffas slumpartat igen, denna gång i Robertas man Arturos sällskap, varpå Jack får reda på att de stöttar revolutionen och är delaktiga i förberedelserna. När Arturo ryktas mördad av polisen och Roberta blir intagen för förhör blir Jack än mer insyltad i det farliga politiska klimatet, som ett resultat av hans dragning till Roberta. Han ställs inför ett slutgiltigt dilemma som kräver en rejäl funderare och stor självrannsakan – pokermatchen, pengarna och den eventuella framgången eller Roberta och kärleken? Havana har både för- och nackdelar. Bland fördelarna finns huvudrollsinnehavarna Redford och Olin, två mycket skickliga skådespelare. Redford är alltid en njutning att se, nästan oberoende av filmens kvalité. En annan fördel är musiken, med ett tydligt karibiskt tema som förstärker känslan av Kuba och tidsperioden (stråkarna går dock till överdrift några gånger). Tempot är tillbakalutat och ger en ganska soft film med en historisk kontext som fungerar på godkänt vis. Däremot är filmen för lång (nästan 2,5 timmar), vilket ger ett osäkert engagemang hos tittaren. Storyn är inte revolutionerande utan ganska standardmässig, men fungerar då den är stabilt genomförd. Havana har beskrivits som en sämre Casablanca, och visst, det är väl ungefär vad det är. Fullt duglig dock ska sägas – en halvsvag trea.

THE AVENGERS (2012)

Världens mäktigaste team med supertuffa superhjältar går ut i ett nytt världskrig som ska komma att bli tidernas mest episka slag! 143 minuter av ren och skär underhållning i denna fantastiska skildring av en tidlös hjältesaga! Nej, nej och åter nej. Marvel-studion har släppt ett flertal superhjältefilmer de senaste åren, bl a de hopplösa Iron Man och Thor, varav The Avengers är den mest ambitiösa. Den samlar nämligen ett slags superhjältarnas dream team, bestående av den rappt talande och framgångsrike Iron Man (Robert Downey Jr.), den otyglade Hulken (Mark Ruffalo), den amerikanske retrohjälten Captain America (Chris Evans), den godhjärtade grottmänniskan Thor (Chris Hemsworth), den sexiga ryska agenten Black Widow (Scarlett Johansson), den pilbågeskjutande (funkar tydligen även 2012) Hawkeye (Jeremy Renner) och den enögde bossen Nick Fury (Samuel L. Jackson). De har kallats in för att stoppa den storhetsvansinnesdrabbade Loki (tydligen inte alls passé) som vill ta över världen genom att öppna något slags portal och skicka ner en skjutgalen armé. Där har vi storyn i sin helhet, tunn som ett löv och lika intressant som Iron Sky:s dito. Det slutgiltiga slaget (där vi ska bli oroliga över jordens fortsatta existens och mänsklighetens frihet på grund av generiska stridsrobotar/-varelser/-saker som attackerar men ständigt blir sönderköttade av vårt beskyddande Avengers-gäng) håller på i uppskattningsvis 37 dagar (speltidsmässigt alltså) och gav mig en rejäl utmaning i att hålla mig vaken. Luftfighter, gigantiska rymdskepp, explosioner och obligatoriska atombomber finns det gott om, i så pass stora mängder i att man kan ta en toapaus, gå en promenad, läsa tidningen och lyssna på fullängdsversionen av Autobahn, komma tillbaka och inte ha missat något alls av värde. Det som ger filmen godkänt är en hyfsad första halva, kompetenta skådespelare och ett stabilt tekniskt genomförande av vad som sker på duken, även om det som sker i sig är sövande ointressant. Svag tvåa.

LIZ & DICK (2012)

Här har vi ett projekt som borde ha stannat på idéstadiet, för allt är bara fel från början. Castingen – Lindsay Lohan som Elizabeth Taylor – är horribel. Lohans skådespelarförmåga är högst begränsad, och som om inte det vore en tillräckligt stark varningsklocka har man alltså dessutom gett henne det ärofyllda uppdraget att gestalta den legendariska Elizabeth Taylor (Giant, Cat on a Hot Tin Roof, Who’s Afraid of Virginia Wolf m fl). Det funkar inte för fem öre och skapar ett fundamentalt problem som påverkar hela filmen. Det är en sak att sminka henne, klä ut henne och förse henne med peruker så att hon på bild liknar Taylor, och en annan sak att faktiskt få en att tänka att hon är Taylor. Lohans motspelare Grant Bowler, som spelar Richard Burton (bl a The Spy Who Came in from the Cold och Where Eagles Dare), gör ett klart bättre jobb och både liknar Burton och talar som honom. Men han får kämpa mot både den dåliga omgivningen och ett enformigt manus som innehåller några rent av löjeväckande scener. Handlingen baseras på det minst sagt instabila men passionerade förhållandet mellan Taylor och Burton, från det att de träffas under inspelningen av Cleopatra 1963 fram till dess att Burton dör 1984. Måhända att deras förhållande var stormigt och berg-och-dalbaneaktigt, men framställningen i Liz & Dick är både endimensionell och repititiv. De springer mellan logerna och har sex, de dricker, de bråkar, lämnar varandra och kommer tillbaka för att göra om allt igen. Dessutom har man fört in partier i filmen där dessa två sitter på en varsin stol i strålkastarljuset på någon form av scen för att blicka tillbaka på tiden de hade tillsammans, vilket slag för slag hamrar i den berömda spiken i kistan för hur ofungerande en idé kan bli. Gör om, gör rätt, och casta inte Lindsay Lohan för Guds skull!

SVINALÄNGORNA (2010)

Svensk diskbänksrealism är nästa punkt på programmet, i form av Pernilla Augusts regidebut. En kvinna i 30-årsåldern (Noomi Rapace) bor med sin man (Ola Rapace) och sina barn i vad som ser ut som ett stabilt och bra familjeliv. Men med sig bär hon mörka historier från en svår barndom. I tillbakablickar till denna, som varvas med nutidssekvenser, lindas historien om Leena (Noomi/Tehilla Blad som barn) och hennes uppväxt upp bit för bit. Hennes föräldrar kom till Sverige från Finland och flyttade in i en liten förortslägenhet i Ystad, där det svenska livet ska ta fart. Bristen på pengar, pappans alkoholism och pressen som långsamt bryter ner Leenas mamma river dock upp stora sår i en dysfunktionell familj på väg att falla sönder. Leenas lillebror vågar knappt prata och har stora problem med att utvecklas normalt i det rådande familjeklimatet. När den vuxna Leena en lång tid senare tvingas åka tillbaka för att besöka sin dödssjuka mor bubblar gamla minnen upp till ytan igen och mötet är laddat med frustration, hat och mörker. Svärtan är påträngande i denna svåra uppväxtsskildring och ljusglimtar är sällsynta. Med riktigt bra skådespelare, väl förvaltade genom lika bra regi, trovärdiga miljöer och tidsmarkörer, smidiga och effektfulla tidshopp och gripande livsöden är Svinalängorna en bra film och en finfin regidebut av August. Särskilt Noomi Rapace, Ville Virtanen och Outi Mäenpää imponerar stort i sina roller. Ändå finns en känsla av att någonting saknas. Kunde filmen kanske ha varit längre än 99 minuter? Vissa frågor lämnas obesvarade, vilket i och för sig kanske är medvetet och kanske till och med vad som gör filmen så pass gripande. Jag är osäker kring betyget – jag kanske är snål?

INVICTUS (2009)

I mitten av 90-talet stod Sydafrika inför många utmaningar. Den nytillträdde presidenten Nelson Mandela fick 1995, mitt i all politik och samhällsutveckling, upp ögonen för den ”vita” sporten rugby. Med ett annalkande VM på hemmaplan såg han en gyllene chans att ena sitt land i en gemensam kraftansamling för att vinna hela turneringen. Den svarta och färgade delen av befolkningen ställde sig mycket kritisk till att supporta The Springboks, som länge varit ett lag för den vita befolkningen och starkt associerats med apartheid. Men med hårt arbete och inställningen att aldrig ge upp lyckades Mandela skapa ett band mellan laget och hela befolkningen genom att gång på gång understryka vikten av en gemensam idrottsframgång. Clint Eastwoods Invictus berättar historien om 1995 års rugbylag och i första hand om Nelson Mandelas arbete kring detsamma. Apropå vikten av casting: Morgan Freeman som Mandela är ett utmärkt val som känns uppenbart både till utseendet och till sättet att prata, föra sig och ha glimten i ögat. Filmens andra affischnamn, Matt Damon, som spelar lagkaptenen Francois Pienaar, gör det också bra av det lilla han har att arbeta med men hamnar dessvärre helt i skuggan av Mandela-sidan av handlingen. Damon underanvänds å det grövsta och mycket av hans karaktär slarvas bort eftersom den knappt får något eget utrymme. Filmen i sig är bra, välproducerad och tekniskt sett proffsig rakt igenom, men blir aldrig mer än stabil. Visserligen ger de mäktigaste ögonblicken gåshud och det är en slående känsla av triumf som träffar en, men filmen är i grunden enkelspårig, en gnutta förutsägbar och värd att ifrågasätta vad gäller trovärdighet. Filmen ger intryck av att Mandela inte gjorde något annat än att följa The Springboks, lära sig sporten och arbeta inför mästerskapet, något som rimligtvis inte kan vara fallet då Sydafrika på många plan var ett enda stort kaos i detta skede. Det är naturligtvis så att Clintan vill berätta om laget, sporten och triumfen, men i princip all övrig politik läggs här helt åt sidan. Som sportfilm med sydafrikanskt tema är detta hur som helst en bra och lagom film till kvällskaffet.

UNDER STILL WATERS (2008)

Låt inte betyget och den okända titeln avskräcka dig! För här har vi en film med stor potential men med halvdant utförande. Ett ungt, gift par, till synes i sina bästa år, åker ut till sitt stora herrgårdshus i skogen vid en sjö. Hon (Lake Bell) är en (otroligt) snygg och eftertraktad kvinna med en rik och framgångsrik far, medan han (Jason Clarke) är en arkitekt som kämpar på med att hitta ett nytt jobb och inte är helt tillfreds med att stå i skuggan av sin frus pappa ekonomiskt. Det på ytan vackra paret har dock stora problem. Charlie dricker för mycket och misstänks ha varit otrogen medan tveksamheter finns kring Andrews mjöl i påsen och dess renhet. En ytterligare dimension i det knakande förhållandet skapas när de på vägen stöter på en man (Clifton Collins Jr.) som fått slut på bensin. De tar med honom till huset, oanandes (eller?) om vad som komma skall… Där fick jag allt till klipphängaren va? Det börjar bra i denna ödsliga och rätt snygga dramathriller, en diskret spänning byggs upp och jag gillar vad jag ser en lång stund. Men sedan tar den vändningar som, utan att avslöja något, får en att både höja ögonbrynen och fundera på huruvida det finns någon logik i händelseförloppet. Synd på en så pass lovande inledning, men det är ändå en sevärd film. Skådespelarna gör alla gedigna insatser. Clarke (Lawless, Zero Dark Thirty) är en skådis med en naturlig utstrålning och Lake Bell fungerar riktigt bra som den glamorösa frun, medan Collins Jr övertygar som mystisk främling. En stark tvåa som hade kunnat vara av högre valör om inte upplösningen hade varit så oklar och överambitiös.

AVALON (2011)

Sveriges svar på Spring Breakers! Inte riktigt kanske (särskilt inte eftersom den kom före vårbrytarfilmen), men jag ska förklara vad jag menar längre ner i texten. Avalon är veckans andra svenska regidebut som belönas med en stark trea. Skulle jag välja skulle jag välja Axel Peterséns dito, som är ett inträde i långfilmsvärlden som ger mersmak. 60-årige Janne (Johannes Brost) är en riktig räv i nattklubbsvärlden och har som gammal festfixare haft en fot i många olika projekt, bl a i hotell- och fastighetsbranschen. Han har nu bjudits in till öppningen av en ny och fräsch nattklubb i Båstad under tennisveckan. Det ser ut att bli ett rätt soft uppdrag – in och glassa lite, hämta hem cashen och lev livet. Men en allvarlig olyckshändelse med fatala konsekvenser vänder hans värld upp och ner och frågan är nu om allt kan återgå till det normala efter det här. Angående Spring Breakers-kopplingen: Båda filmerna målar upp två drömdestinationer (spring break:ets Florida och tennisveckans Båstad). Alla talar om hur bra och häftigt det ska bli med fest, alkohol och pengar. Droger blandas in med stor negativ påverkan på storyns riktning och huvudkaraktärerna (tjejerna i Spring Breakers och Janne i Avalon) tar till olämpliga metoder för att nå framgång och hamnar i fara. Och framförallt lämnar båda filmerna tittaren med en olustig känsla av hur sjuka eller i alla fall märkliga vissa av de vanor och levnadssätt som framställs i filmerna är. Festa är ungefär det sista man vill göra efteråt – särskilt inte på en proppfull balkong i Florida eller en stekardominerad nattklubb i Båstad. Nåja, det var den jämförelsen, som inte är något särskilt alls egentligen, bara en tanke som slog mig. Tillbaka till filmen! Avalon är en supersnygg film med ett frihands- och närbildsdominerat foto, klockren klippning med många tempoväxlingar och passande musik. Eldkvarns Kärlekens tunga ljuder i en härlig bilscen där farten ökar stadigt, Roxy Music:s Avalon ger en nostalgisk touch när Janne går in på ett ödsligt dansgolv och intensiv klubbmusik ökar pulsen i den värsta ruschen. Storyn är i sina bästa stunder sjukt drabbande och framkallar en jobbig känsla av obehag. Sista delen tappar dock lite av det så gripande elementet och slutet lämnade mig inte helt tillfredsställd. Även här kunde filmen gott ha fått varit 20 minuter längre, men jag ska inte klaga alltför mycket. Avalon är en långa stunder riktigt bra film och jag längtar efter Axel Peterséns nästa film! Och glöm inte: Brost is King.

BATTLE ROYALE (2000)

(Originaltitel: Batoru rowaiaru). Att japanerna är galna är lika uppenbart som att kaffe är nödvändigt för att skriva färdigt den här jäkla resumén. För att fokusera på det förstnämnda är Battle Royale en grov och blodig film med sedvanlig japansk magstark humor inflikad lite här och där. En äventyrsskräckis med inslag av röjar-action och någon form av sci-fi-element. En av slumpen utvald skolklass luras ut på vad som marknadsförs som en klassresa men som i själva verket är en enkelbiljett (med ett undantag) till en isolerad ö där de ska strida mot varandra och tvingas döda sina bästa vänner för att överleva. Den japanska regeringen har instiftat ett slags dödsspel där bara en kan segra, vilket möjliggörs endast om han/hon/hen lyckas slakta alla andra och vara ensam överlevande kvar på ön. Denna helvetesklassresa blir en obekväm historia med många skräcksituationer och makabra händelser. Men framförallt blir det en enformig och långtråkig film som långa stunder endast är en lång väntan på att det ska ta slut. Ett mord kan ju vara kul kanske, men 41? En inverterad death count gör oss också medvetna om exakt hur många som ska dödas innan filmen kan gå vidare och utvecklas. Med bristfälliga skådespelarinsatser (Takeshi Kitano stort undantag!), otrolig (i bemärkelsen att det är svårt att tro på) tålighet hos i princip alla karaktärer (några skott i hjärtat dör man ju inte av) och en återkommande B-känsla förstörs möjligheterna till en riktigt tung och emotionellt jobbig film. Den blir rätt jobbig, men mest för att man vill att den ska ta slut. Nåväl, en stark tvåa får den, för vissa bitar är rätt bra. Och förresten: Påståendet att The Hunger Games inte skulle vara en ripoff på Battle Royale – en Battle Royale with Cheese – är bullshit.

SHAME (2011)

Michael Fassbender, älskade Fassy. En man med skarpt sinne för skådespelets ädla konst och mannen bakom en av 2011 års absolut bästa rollinsatser, som får en att grubbla över hur fan Jean Dujardin kunde vinna Oscarn. Shame är en svår film på många sätt och en naken och närgången skildring av en besvärad man som fastnat i missbrukets hårdföra klor. Brandon (Fassbender) är en välvårdad, stilig och trevlig man som har det gott ställt. Hans New York-lägenhet andas Patrick Bateman (dock utan motorsågar), med vita möbler, stora fönster och en väl omhändertagen vinylspelare. Men i hans vardagsvanor finns rutiner som tyder på ett stort problem – sexmissbruk. Han onanerar flera gånger om dagen, till och med på jobbet, och ”träffar” kvinnor via sin webbkamera och diverse barnförbjudna internetsidor. I öppningsscenen ser vi hur han på tunnelbanan med suktande blick klär av en kvinna i sitt huvud, för att sedan nästan förfölja henne ut på stationen. Hans begär har helt enkelt tagit överhanden och det skapar problem i sociala sammanhang, på jobbet och i relationen med hans syster (Carey Mulligan). Shame är en gripande film med alla komponenter för ett förstklassigt drama. Firma McQueen-Fassbender har gjort det igen och lyft sitt samarbete ytterligare ett snäpp från 2008 års Hunger. Steve McQueen (ej att förväxla med Bullitt-legenden) låter scenerna ta tid och räds inte att låta kameran gå några sekunder extra. Det förstärker autenciteten och tar oss närmare scenerna. Fotot är magnifikt, liksom den tunga musiken och det redan nämnda skådespeleriet. Fassbender vandrar runt som en svärmorsdröm och pressar tillbaka de förbjudna tankarna för att sedan ryta till i ett vredesutbrott av Guds nåde. Shame har några jobbiga och motbjudande scener som väger upp de annars avskalade och subtila scenerna på ett effektfullt sätt. En riktigt bra film med ett stort eftertryck som får en lite halvstark fyra!

LOS ABRAZOS ROTOS (2009)

(Sv: Brustna omfamningar). En något invecklad historia – ingen överraskning när det är Pedro Almodóvar som sitter både vid skrivmaskinen och i registolen. En blind författare (Lluís Homar) med ett förflutet som filmregissör blir påmind om sitt förflutna när han läser att en rik finansman, Ernesto Martel (José Luis Gómez), har dött och när en ung man med artistnamnet Ray X söker upp honom i avsikt att skriva ett manus tillsammans med honom. De två har något med varandra att göra, och genom tillbakablickar får vi veta vad som lett fram till de händelser som tar plats i nutiden. Parallellt följer vi Lena (Penélope Cruz), som i början av 90-talet är Martels sekreterare men också söker jobb som skådespelerska. Hon står nära Martel och de två flyttar så småningom ihop. Förhållandet är dock inte helt fläckfritt och när Mateo Blanco (regissören som senare blir blind och tar namnet Harry Caine) och Lenas vägar korsas uppstår en laddad otrohetshistoria med passion och svartsjuka som drivkrafter. Almodóvars sedvanliga udda, ofta kvinnliga, homosexuella eller bara förvridet hemlighetsfulla, karaktärer finns även här och metainslagen som skildringen av en filminspelning likaså. De tekniska bitarna som foto, musik och klippning har han stenkoll på och skådespeleriet är det inget fel på, framförallt inte från den ständigt imponerande Penélope Cruz. Historien fungerar, engagerar och underhåller, det är liksom inget fel på den heller. Men även om den har sina överraskningar, twistar och avslöjanden är känslan inte mer påtaglig än en 3-av-5-känsla. Och även om en fyra inte är alltför långt borta och filmen är stabil och bra hela vägen stannar den på en stark trea.

FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS (1998)

Monty Python-personligheten Terry Gilliam står bakom kameran när den egensinnige journalisten och författaren Hunter S. Thompsons bok med samma namn filmatiseras. Filmen slungar oss direkt in i en bil åkandes genom den amerikanska öknen, på väg mot Las Vegas. I den sitter Raoul Duke (Hunter S. Thompsons pseudonym) (Johnny Depp) och hans advokat med trivselmage, Dr. Gonzo (Benicio Del Toro). Deras uppdrag är att rapportera från en motorcykeltävling, ett uppdrag som (dessvärre för arbetsgivaren) hamnar helt i skymundan av ett hejdlöst och konstant drogintag som gör att de två vännerna stormar in på alla möjliga klubbar, hotellrum och kasinon för att testa rusets effekter. Detta leder naturligtvis till en massa galenskaper, som att en badande Gonzo vill att Duke kastar in en brödrost i badkaret, som att en restaurangvistelse förvandlas till en panikslagen flykt från älskande dinosaurier och som att de båda försöker döda varandra och lämnar hotellrummet i spillror. En galen journalists penna kombinerat med en Monty Python-hjärnas konvertering till film ger inte helt oväntat en skruvad film som handlar mer om upplevelse, rus och stundens hetta än om den helt logiska storyn. Det är stundtals kul och lättsamt underhållande att följa, men blir i längden enformigt och vattentrampande med tanke på att historien knappt utvecklar sig. Allt som allt en rätt skön film som får en svag trea. På ämnet Hunter S. Thompson vill jag annars rekommendera den mer traditionella komedin Where the Buffalo Roam med Bill Murray och Peter Boyle från tidigt 80-tal. Den är rätt härlig, och jag föredrar nog den om jag ska välja.

A BEAUTIFUL MIND (2001)

John Forbes Nash Jr. (Russell Crowe) är ett matematiskt geni som kan se mönster ingen annan skulle kunna se. Innan Nash blev erkänd som en stor vetenskapsman och tilldelades Nobelpriset i ekonomi 1994 gick han en lång kamp mot samhällets hinder, sociala svårigheter och framförallt mot sig själv och sitt eget sinne. Nash led/lider nämligen av schizofreni och hade en unik världsbild som vållade problem som t ex fantasipersoner han uppfattar som verkliga och extrem paranoia. Men inget ont som inte har något gott med sig, sägs det, och Nash mentala (o)hälsa öppnade dörrar i hans tänkande sinne som möjliggjorde revolutionerande idéer, stor arbetskapacitet och en ihärdig tro på vad han försökte uppnå. Ron Howards biografiskt baserade film är en stundtals gripande skildring av en delvis hyperintelligent, delvis (ibland omedvetet) psykiskt plågad person, som är uppbyggd kring överraskningsmoment och chockartade vändningar. I de brännande ögonblicken fungerar det mycket bra, lite så där så att hjärtat hoppar till en smula. Både inledningen och avslutningen är dock lite trista och Crowes skådespeleri lite märkligt balanserat. Ibland framstår Nash som en helt ”normal” människa, men i vissa scener blir han något slags Rain Man-figur. Det kanske är så det fungerar, men det känns lite konstigt i filmen. I övrigt är Crowe riktigt bra, som vanligt, och birollerna fylls av den iskalle mästaren Ed Harris, vars roll påminner Nash om den maktlöshet han ibland känner, och Jennifer Connelly som Nash fru. A Beautiful Mind får en stark trea.

DR. T AND THE WOMEN (2000)

Haha, vad hände här? Den frågan ställer sig nog Richard Gere, Robert Altman, hela ensemblen och hela produktionsteamet bakom detta enorma frågetecken till film – det bör de åtminstone göra. Dr. T (Gere) jobbar som gynekolog på en kvinnomottagning, där han inte bara är den stora stjärnan – han är också den enda mannen i hela byggnaden. Vi träffar honom några dagar innan hans dotter ska gifta sig och i väntan på den stora dagen brakar det mesta ihop. Hans fru får ett nervöst sammanbrott och dansar naken i en fontän, hans dotter (som ska gifta sig) visar sig vara lesbisk och han själv går och förälskar sig i en golfinstruktör. Dr. T and the Women har inte många rätt – i princip inga faktiskt. Den är inte rolig, den är inte material för ett fungerande drama och det konstigaste är hur den framställer människorna i filmen. Alla kvinnor är som kacklande höns som springer runt i tillgjorda kläder och hattar, går och shoppar, pratar skvaller och gör sig sexuellt tillgängliga för män – i synnerhet den populäre Dr. T som visar sig vara ett riktigt svin. Utan att få någon som helst skit för det är han otrogen mot sin psykiskt sjuka fru som är inlagd på sjukhus och tar inte mycket ansvar för sin alltmer splittrade familj. Allt är bara så konstigt med den här filmen – vad är syftet, vad vill den förmedla? – och konstigast av allt är att den är regisserad av självaste Robert Altman, mannen bakom filmer som The Long Goodbye och suveräna Short Cuts. Vad tänkte han på här? Och som om det inte vore nog med en helt meningslös film slänger man in ett slut som får en att tappa hakan av oförståelse. Det är helt obegripligt, och således inte en fatal spoiler (om du nu skulle få för dig att se filmen). Det som händer är att Dr. T, körandes genom ett oväder i sin cabriolet, styr rakt in i en tornado, virvlar runt en stund (med pinsamma specialeffekter) och till slut slungas hela vägen från Dallas och hamnar i Mexiko, där han vaknar upp, vandrar direkt in i ett hus (som ser ut att ha flera mil till närmsta granne) och förlöser ett barn. Jag förstår ingenting.

SOMMAREN MED GÖRAN (2009)

Svensk sommar är det rådande tillståndet hos vår kära jord, i alla fall i dessa områden, så varför inte avsluta denna veckas (inte så) lilla resumé med en svensk midsommarnattskomedi? Göran (Peter Magnusson) är en godhjärtad men lite vilsen ung man som jobbar med evenemang och precis är på väg att fria till sin flickvän. Men när hon istället råkar svälja ringen bryts förhållandet och han springer snart in en gammal klasskamrat som han blir störtförälskad i. Genom diverse mingelsamtal och ihoptrasslade kontaktnät leder alla vägar till storfräsaren Doddes midsommarfest på västkusten, dit Göran åker tillsammans med sin vän Alex (David Hellenius) och hans hund Tingeling. En kavalkad av klantiga ingripanden och situationskomik ger oss en rätt kul, avslappnad och underhållande komedi av det enklare slaget, där Göran kan beskrivas som en modern Stig-Helmer (någon klassiker à la Sällskapsresan lyckas man dock inte åstadkomma). Äh, det är inget mer än så, och ibland behöver det inte vara det heller. En bussig trea i betyg och that’s a wrap!

Veckans topp 3

1. Återkomsten
2. Shame
3. Avalon