Veckoresumé #47

Richard Gere som gigolo, Håkan Hellström, Helen Mirren som drottning och två dudes som inte kan hitta sin bil.

American GigoloAMERICAN GIGOLO (1980)
2 stjärnor DYLPC

En tre decennier gammal Richard Gere spelar titelrollen i detta romantiska kriminaldrama om den unge gigolon (manshora om man så vill, även om jag personligen föredrar de eleganta synonymerna hållherre och yrkescharmör) Julian, som trivs rätt bra med sitt liv – han tjänar pengar, träffar damer, bor i en bra lägenhet, spatserar runt i dyra kostymer och har ganska mycket fritid över. Personer i hans omgivning börjar oroa sig över att han inte inser hur fragilt hans liv är och hur hårt slaget av en tappad kund skulle kunna slå. När slaget väl kommer är det nog hårdare än vad någon hade kunnat ana – en av hans kunder mördas och Julian blir huvudmisstänkt. American Gigolo har beskrivits som en sexuellt laddad och spännande klassiker, men den har också skrapats av tidens tand. Tyvärr är den inte tillräckligt bra. Idén är spännande – en sällan skildrad manlig prostitutionsvärld placerad i Los Angeles och presenterad av en här fräsch Richard Gere – en idé som också tilltalade Gere då han fann den extremt främmande och utmanande. Han pekade också på karaktären Julians homosexuella undertoner som något spännande. Gere var med facit i hand ett bra val på flera punkter. Han har (1980) kroppen, charmen och den ungdomliga manligheten som behövs. Men om man lyfter ut och granskar scen för scen har han fallit offer för filmens svagheter och dragits in i filmens problem. Den är nämligen långa stunder ytterst tråkig. Den sensuella miljön lyckas inte förföra, karaktärsutvecklingen engagerar inte och någon spänning är inte ens nära att infinna sig. Att filmens höjdpunkter är när Gere halvnaken hänger upp-och-ner och tränar svenska glosor, samt mellanklippen när han åker i sin bil och lyssnar på musik, är inte ett bra betyg (även om soundtracket innehåller några sköna spår, bland annat Blondies Call Me som skrevs särskilt för filmen). Speltiden på två timmar måste fyllas ut med en tätare, starkare, vassare story om det ska hålla en intresserad hela vägen, vilket den ändå godkända American Gigolo alltså inte lyckas med.

Känn ingen sorgKÄNN INGEN SORG (2013)
3 stjärnor DYLPC

Om förra årets bästa marknadsföringsdrag var Being: Liverpool kan det här årets reklamtriumf tillskrivas Håkan Hellström. Känn ingen sorg bygger som bekant på hans texter och musik, som används flitigt genom hela filmen. Jag är ingen stor HH-lyssnare (man ska alltid vara försiktig med Gaisare), men har länge tänkt dyka in helhjärtat i hans diskografi, en handling som den här filmen nu fört mig närmare att utföra (därav ett lyckat reklamknep från den gode Håkan). Pål (Adam Lundgren), i viss utsträckning (?) Hellströms alter ego, är en nervös och osäker person med stor musikalisk talang, som dock ballar ur och försätts i total panik så fort han hamnar i ett sammanhang där han ska uppträda inför folk. Det hinner hända mycket i den här filmen, men sammanfattningsvis kan sägas att Pål studsar mellan huvudsakligen fyra olika personer under filmens gång. Barndomsvännen och livskamraten Johnny (Jonathan Andersson), den boxande kanske-mer-än-vän?-vännen Lena (Josefin Neldén), farfadern som uppfostrat honom (Tomas von Brömssen) och sist men inte minst personen som vänder hela Påls värld upp och ner – den tappa-hakan-vackra och extremt förföriska Eva (Disa Östrand). Känn ingen sorg greppar tag i ens arm och drar in en i en fartfylld resa med många mellanstationer. Kärlek, vänskap, Göteborg, ungdom, musik, svek, bröllopshaveri, drömmar, flykt från arga IFK:are, panik, ångest, mardrömstågresa, fester, nostalgi, tårar, glädje, farliga drogaffärer… Ja, listan fortsätter. Jag ger upp försöket att sammanfatta filmen i en liten text, för det händer så jäkla mycket och det handlar samtidigt mer om känslor och upplevelser. Helhetsintrycket är positivt – en härlig och varm film med en stark ton av vemod i eftersmaken. Skådespelarna imponerar, särskilt Lundgren (aka Elijah Wood) och Disa Östrand, och von Brömssen är alltid ett kärt återseende. Musikanvändningen är finfin med många kollageaktiga scener till kraftfullt härliga Hellström-låtar och berättandet är energifullt och färgstarkt. En dramatisk upplösning ökar hjärtfrekvensen stadigt och resan avslutas fint. Jag hade gärna delat ut ett högre betyg om det inte hade varit för ett par invändningar. Mot slutet för man in ett litet sidospår som involverar droger, som ska bli avgörande för hela upplösningen, något som känns påtvingat och inte tillräckligt utvecklat. Känslan är att det kommer från ingenstans och frågan är om det verkligen hade behövts. Karaktären Lena försvinner helt från storyn en lång stund och kommer sedan tillbaka som om ingenting hänt, vilket känns märkligt, och tidsmarkörer ger (medvetet?) olika utfall genom filmen – när utspelar den sig? Manuset är ojämt, karaktären Pål lite överdriven ibland och vissa musikalinslag rejält over the top. Nog sagt om det, ingen vinner på att sitta här och älta sådana petitesser när vi snackar om en bra, härlig film som får en sjukt stark trea!

The QueenTHE QUEEN (2006)
3 stjärnor DYLPC

1997 var ett händelserikt år för Storbritannien. I samma veva som att Tony Blair (Michael Sheen) besöker slottet och har sitt första möte med drottning Elizabeth II (Helen Mirren), ett mycket formellt och trevande sådant, nås drottningen av beskedet att prinsessan Diana omkommit i en bilolycka i Paris. Blairs första tid som premiärminister blir av en annan karaktär än förväntat och hans främsta utmaning blir att hitta ett sätt att hantera denna nationella kris. The Queen hade nästan kunnat heta The Prime Minister, för Blair får ungefär lika mycket fokus som drottningen. Det är han som slits mellan de olika inställningar som finns – kungafamiljens hårt kritiserade agerande där de drog sig undan och vägrade kommentera händelsen då det rörde sig om en redan förlorad familjemedlem å ena sidan, det sörjande och upprörda folket där vissa gick så långt som att kräva monarkins avskaffande å andra sidan. Den brittiska skådespelarensembeln med Helen Mirren, Michael Sheen och James Cromwell i spetsen gör ett gediget arbete, i en stabil film som underhåller lite lagom och lär ut grunderna i vad som hände i samband med Dianas död. Manuset är skrivet på ett sådant sätt att subtil kritik mot de stela och konservativa monarkiska traditionerna framgår tydligt, ofta utformad som absurda kommentarer eller ageranden i olika situationer. Några gånger funkar det som komiska detaljer, några gånger blir det övertydligt. The Queen får en avljumnande trea.

Dude, Where's My Car?DUDE, WHERE’S MY CAR? (2000)
3 stjärnor DYLPC

Nu kanske vissa sätter halsen i kaffet (”Hur i h*#@/(-: kan det här tramset få samma betyg som The Queen?!” etc), och visst, jag hade inte heller väntat mig en så positiv reaktion på denna annars förmodade usla film. Skenet bedrar ibland och är klockan tre på natten befinner man sig ofta i ett mer accepterande tillstånd. Jesse (Ashton Kutcher) och Chester (Seann William Scott) är två svettiga polare med till synes låg IQ men mycket spontan livsglädje. En dag vaknar de upp och inser att de inte minns någonting av den föregående kvällen. En okänd man har flyttat in, i köket finns chokladpudding för en livstid och Jesses bil är borta. De bestämmer sig för att gå ut och leta efter bilen, varpå gårdagkvällens pusselbitar faller på plats en efter en, fortfarande dock obegripligt osannolika och oklara. De får reda på att de befunnit sig på en strippklubb, strött pengar omkring sig, köpt skräddarsydda träningsoveraller, kraschat sina tvillingflickvänners hus och blivit indragna i jakten på någon form av rymdvapen som kan förinta jorden. Dude, Where’s My Car? är löjlig, på ytan ful och i princip helt tom på substans av värde. Men den framkallar ändå en hel del skratt och har lagt ribban så lågt vad gäller skämtens intelligens att det faktiskt funkar många gånger. Lite Hot Shots! alltså (dock inte lyckat). Skådespelarna är inte bra, men har ändå en ovillkorlig glädje och en avslappnad inställning som gör det till en trevlig liten jakt på ledtrådar till vad som egentligen hänt och var bilen är någonstans. En svag trea kan jag allt bjuda på.

Slutligen har jag även sett Hitchcock-klassikern Strangers on a Train som var alldeles lysande (4/5). Scott var inte lika imponerad, men nog gillade han den allt, den gode kotten.

Veckans topp 3

  1. Känn ingen sorg
  2. The Queen
  3. Dude, Where’s My Car?
Annonser

Veckoresumé #45

Veckans massiva startfält bjuder på både det ena och det andra och jag vill rikta ett stort tack till dig som orkar läsa denna mastodonttext i sin helhet. I en rättmätig pole position står denna ryska urkraft till film. Den var så kraftfull att min lilla text blev en hel recension. När du tagit dig igenom den kan du söka dig mot varmare breddgrader, närmare bestämt till…

HavanaHAVANA (1990)
3 stjärnor DYLPC

Kuba, december 1958. Revolutionen står för dörren och i lugnet före stormen anländer storspelaren Jack Weil (Robert Redford) för att organisera en stor match. På båten dit träffar han Roberta (Lena Olin), som ber honom om en tjänst, vilken går ut på att köra hennes bil genom staden när de kommer fram. Han har i detta ögonblick omedvetet blivit indragen i det politiska spelet som till slut fick Batistas regim att falla. Biltransporten går utmärkt, men efteråt kan han ändå inte släppa Roberta från sina tankar utan vill veta vad det är som pågår. De träffas slumpartat igen, denna gång i Robertas man Arturos sällskap, varpå Jack får reda på att de stöttar revolutionen och är delaktiga i förberedelserna. När Arturo ryktas mördad av polisen och Roberta blir intagen för förhör blir Jack än mer insyltad i det farliga politiska klimatet, som ett resultat av hans dragning till Roberta. Han ställs inför ett slutgiltigt dilemma som kräver en rejäl funderare och stor självrannsakan – pokermatchen, pengarna och den eventuella framgången eller Roberta och kärleken? Havana har både för- och nackdelar. Bland fördelarna finns huvudrollsinnehavarna Redford och Olin, två mycket skickliga skådespelare. Redford är alltid en njutning att se, nästan oberoende av filmens kvalité. En annan fördel är musiken, med ett tydligt karibiskt tema som förstärker känslan av Kuba och tidsperioden (stråkarna går dock till överdrift några gånger). Tempot är tillbakalutat och ger en ganska soft film med en historisk kontext som fungerar på godkänt vis. Däremot är filmen för lång (nästan 2,5 timmar), vilket ger ett osäkert engagemang hos tittaren. Storyn är inte revolutionerande utan ganska standardmässig, men fungerar då den är stabilt genomförd. Havana har beskrivits som en sämre Casablanca, och visst, det är väl ungefär vad det är. Fullt duglig dock ska sägas – en halvsvag trea.

The AvengersTHE AVENGERS (2012)
2 stjärnor DYLPC

Världens mäktigaste team med supertuffa superhjältar går ut i ett nytt världskrig som ska komma att bli tidernas mest episka slag! 143 minuter av ren och skär underhållning i denna fantastiska skildring av en tidlös hjältesaga! Nej, nej och åter nej. Marvel-studion har släppt ett flertal superhjältefilmer de senaste åren, bl a de hopplösa Iron Man och Thor, varav The Avengers är den mest ambitiösa. Den samlar nämligen ett slags superhjältarnas dream team, bestående av den rappt talande och framgångsrike Iron Man (Robert Downey Jr.), den otyglade Hulken (Mark Ruffalo), den amerikanske retrohjälten Captain America (Chris Evans), den godhjärtade grottmänniskan Thor (Chris Hemsworth), den sexiga ryska agenten Black Widow (Scarlett Johansson), den pilbågeskjutande (funkar tydligen även 2012) Hawkeye (Jeremy Renner) och den enögde bossen Nick Fury (Samuel L. Jackson). De har kallats in för att stoppa den storhetsvansinnesdrabbade Loki (tydligen inte alls passé) som vill ta över världen genom att öppna något slags portal och skicka ner en skjutgalen armé. Där har vi storyn i sin helhet, tunn som ett löv och lika intressant som Iron Sky:s dito. Det slutgiltiga slaget (där vi ska bli oroliga över jordens fortsatta existens och mänsklighetens frihet på grund av generiska stridsrobotar/-varelser/-saker som attackerar men ständigt blir sönderköttade av vårt beskyddande Avengers-gäng) håller på i uppskattningsvis 37 dagar (speltidsmässigt alltså) och gav mig en rejäl utmaning i att hålla mig vaken. Luftfighter, gigantiska rymdskepp, explosioner och obligatoriska atombomber finns det gott om, i så pass stora mängder i att man kan ta en toapaus, gå en promenad, läsa tidningen och lyssna på fullängdsversionen av Autobahn, komma tillbaka och inte ha missat något alls av värde. Det som ger filmen godkänt är en hyfsad första halva, kompetenta skådespelare och ett stabilt tekniskt genomförande av vad som sker på duken, även om det som sker i sig är sövande ointressant. Svag tvåa.

Liz & DickLIZ & DICK (2012)
1 stjärna DYLPC

Här har vi ett projekt som borde ha stannat på idéstadiet, för allt är bara fel från början. Castingen – Lindsay Lohan som Elizabeth Taylor – är horribel. Lohans skådespelarförmåga är högst begränsad, och som om inte det vore en tillräckligt stark varningsklocka har man alltså dessutom gett henne det ärofyllda uppdraget att gestalta den legendariska Elizabeth Taylor (Giant, Cat on a Hot Tin Roof, Who’s Afraid of Virginia Wolf m fl). Det funkar inte för fem öre och skapar ett fundamentalt problem som påverkar hela filmen. Det är en sak att sminka henne, klä ut henne och förse henne med peruker så att hon på bild liknar Taylor, och en annan sak att faktiskt få en att tänka att hon är Taylor. Lohans motspelare Grant Bowler, som spelar Richard Burton (bl a The Spy Who Came in from the Cold och Where Eagles Dare), gör ett klart bättre jobb och både liknar Burton och talar som honom. Men han får kämpa mot både den dåliga omgivningen och ett enformigt manus som innehåller några rent av löjeväckande scener. Handlingen baseras på det minst sagt instabila men passionerade förhållandet mellan Taylor och Burton, från det att de träffas under inspelningen av Cleopatra 1963 fram till dess att Burton dör 1984. Måhända att deras förhållande var stormigt och berg-och-dalbaneaktigt, men framställningen i Liz & Dick är både endimensionell och repititiv. De springer mellan logerna och har sex, de dricker, de bråkar, lämnar varandra och kommer tillbaka för att göra om allt igen. Dessutom har man fört in partier i filmen där dessa två sitter på en varsin stol i strålkastarljuset på någon form av scen för att blicka tillbaka på tiden de hade tillsammans, vilket slag för slag hamrar i den berömda spiken i kistan för hur ofungerande en idé kan bli. Gör om, gör rätt, och casta inte Lindsay Lohan för Guds skull!

SvinalängornaSVINALÄNGORNA (2010)
3 stjärnor DYLPC

Svensk diskbänksrealism är nästa punkt på programmet, i form av Pernilla Augusts regidebut. En kvinna i 30-årsåldern (Noomi Rapace) bor med sin man (Ola Rapace) och sina barn i vad som ser ut som ett stabilt och bra familjeliv. Men med sig bär hon mörka historier från en svår barndom. I tillbakablickar till denna, som varvas med nutidssekvenser, lindas historien om Leena (Noomi/Tehilla Blad som barn) och hennes uppväxt upp bit för bit. Hennes föräldrar kom till Sverige från Finland och flyttade in i en liten förortslägenhet i Ystad, där det svenska livet ska ta fart. Bristen på pengar, pappans alkoholism och pressen som långsamt bryter ner Leenas mamma river dock upp stora sår i en dysfunktionell familj på väg att falla sönder. Leenas lillebror vågar knappt prata och har stora problem med att utvecklas normalt i det rådande familjeklimatet. När den vuxna Leena en lång tid senare tvingas åka tillbaka för att besöka sin dödssjuka mor bubblar gamla minnen upp till ytan igen och mötet är laddat med frustration, hat och mörker. Svärtan är påträngande i denna svåra uppväxtsskildring och ljusglimtar är sällsynta. Med riktigt bra skådespelare, väl förvaltade genom lika bra regi, trovärdiga miljöer och tidsmarkörer, smidiga och effektfulla tidshopp och gripande livsöden är Svinalängorna en bra film och en finfin regidebut av August. Särskilt Noomi Rapace, Ville Virtanen och Outi Mäenpää imponerar stort i sina roller. Ändå finns en känsla av att någonting saknas. Kunde filmen kanske ha varit längre än 99 minuter? Vissa frågor lämnas obesvarade, vilket i och för sig kanske är medvetet och kanske till och med vad som gör filmen så pass gripande. Jag är osäker kring betyget – jag kanske är snål?

InvictusINVICTUS (2009)
3 stjärnor DYLPC

I mitten av 90-talet stod Sydafrika inför många utmaningar. Den nytillträdde presidenten Nelson Mandela fick 1995, mitt i all politik och samhällsutveckling, upp ögonen för den ”vita” sporten rugby. Med ett annalkande VM på hemmaplan såg han en gyllene chans att ena sitt land i en gemensam kraftansamling för att vinna hela turneringen. Den svarta och färgade delen av befolkningen ställde sig mycket kritisk till att supporta The Springboks, som länge varit ett lag för den vita befolkningen och starkt associerats med apartheid. Men med hårt arbete och inställningen att aldrig ge upp lyckades Mandela skapa ett band mellan laget och hela befolkningen genom att gång på gång understryka vikten av en gemensam idrottsframgång. Clint Eastwoods Invictus berättar historien om 1995 års rugbylag och i första hand om Nelson Mandelas arbete kring detsamma. Apropå vikten av casting: Morgan Freeman som Mandela är ett utmärkt val som känns uppenbart både till utseendet och till sättet att prata, föra sig och ha glimten i ögat. Filmens andra affischnamn, Matt Damon, som spelar lagkaptenen Francois Pienaar, gör det också bra av det lilla han har att arbeta med men hamnar dessvärre helt i skuggan av Mandela-sidan av handlingen. Damon underanvänds å det grövsta och mycket av hans karaktär slarvas bort eftersom den knappt får något eget utrymme. Filmen i sig är bra, välproducerad och tekniskt sett proffsig rakt igenom, men blir aldrig mer än stabil. Visserligen ger de mäktigaste ögonblicken gåshud och det är en slående känsla av triumf som träffar en, men filmen är i grunden enkelspårig, en gnutta förutsägbar och värd att ifrågasätta vad gäller trovärdighet. Filmen ger intryck av att Mandela inte gjorde något annat än att följa The Springboks, lära sig sporten och arbeta inför mästerskapet, något som rimligtvis inte kan vara fallet då Sydafrika på många plan var ett enda stort kaos i detta skede. Det är naturligtvis så att Clintan vill berätta om laget, sporten och triumfen, men i princip all övrig politik läggs här helt åt sidan. Som sportfilm med sydafrikanskt tema är detta hur som helst en bra och lagom film till kvällskaffet.

Under Still WatersUNDER STILL WATERS (2008)
2 stjärnor DYLPC

Låt inte betyget och den okända titeln avskräcka dig! För här har vi en film med stor potential men med halvdant utförande. Ett ungt, gift par, till synes i sina bästa år, åker ut till sitt stora herrgårdshus i skogen vid en sjö. Hon (Lake Bell) är en (otroligt) snygg och eftertraktad kvinna med en rik och framgångsrik far, medan han (Jason Clarke) är en arkitekt som kämpar på med att hitta ett nytt jobb och inte är helt tillfreds med att stå i skuggan av sin frus pappa ekonomiskt. Det på ytan vackra paret har dock stora problem. Charlie dricker för mycket och misstänks ha varit otrogen medan tveksamheter finns kring Andrews mjöl i påsen och dess renhet. En ytterligare dimension i det knakande förhållandet skapas när de på vägen stöter på en man (Clifton Collins Jr.) som fått slut på bensin. De tar med honom till huset, oanandes (eller?) om vad som komma skall… Där fick jag allt till klipphängaren va? Det börjar bra i denna ödsliga och rätt snygga dramathriller, en diskret spänning byggs upp och jag gillar vad jag ser en lång stund. Men sedan tar den vändningar som, utan att avslöja något, får en att både höja ögonbrynen och fundera på huruvida det finns någon logik i händelseförloppet. Synd på en så pass lovande inledning, men det är ändå en sevärd film. Skådespelarna gör alla gedigna insatser. Clarke (Lawless, Zero Dark Thirty) är en skådis med en naturlig utstrålning och Lake Bell fungerar riktigt bra som den glamorösa frun, medan Collins Jr övertygar som mystisk främling. En stark tvåa som hade kunnat vara av högre valör om inte upplösningen hade varit så oklar och överambitiös.

AvalonAVALON (2011)
3 stjärnor DYLPC

Sveriges svar på Spring Breakers! Inte riktigt kanske (särskilt inte eftersom den kom före vårbrytarfilmen), men jag ska förklara vad jag menar längre ner i texten. Avalon är veckans andra svenska regidebut som belönas med en stark trea. Skulle jag välja skulle jag välja Axel Peterséns dito, som är ett inträde i långfilmsvärlden som ger mersmak. 60-årige Janne (Johannes Brost) är en riktig räv i nattklubbsvärlden och har som gammal festfixare haft en fot i många olika projekt, bl a i hotell- och fastighetsbranschen. Han har nu bjudits in till öppningen av en ny och fräsch nattklubb i Båstad under tennisveckan. Det ser ut att bli ett rätt soft uppdrag – in och glassa lite, hämta hem cashen och lev livet. Men en allvarlig olyckshändelse med fatala konsekvenser vänder hans värld upp och ner och frågan är nu om allt kan återgå till det normala efter det här. Angående Spring Breakers-kopplingen: Båda filmerna målar upp två drömdestinationer (spring break:ets Florida och tennisveckans Båstad). Alla talar om hur bra och häftigt det ska bli med fest, alkohol och pengar. Droger blandas in med stor negativ påverkan på storyns riktning och huvudkaraktärerna (tjejerna i Spring Breakers och Janne i Avalon) tar till olämpliga metoder för att nå framgång och hamnar i fara. Och framförallt lämnar båda filmerna tittaren med en olustig känsla av hur sjuka eller i alla fall märkliga vissa av de vanor och levnadssätt som framställs i filmerna är. Festa är ungefär det sista man vill göra efteråt – särskilt inte på en proppfull balkong i Florida eller en stekardominerad nattklubb i Båstad. Nåja, det var den jämförelsen, som inte är något särskilt alls egentligen, bara en tanke som slog mig. Tillbaka till filmen! Avalon är en supersnygg film med ett frihands- och närbildsdominerat foto, klockren klippning med många tempoväxlingar och passande musik. Eldkvarns Kärlekens tunga ljuder i en härlig bilscen där farten ökar stadigt, Roxy Music:s Avalon ger en nostalgisk touch när Janne går in på ett ödsligt dansgolv och intensiv klubbmusik ökar pulsen i den värsta ruschen. Storyn är i sina bästa stunder sjukt drabbande och framkallar en jobbig känsla av obehag. Sista delen tappar dock lite av det så gripande elementet och slutet lämnade mig inte helt tillfredsställd. Även här kunde filmen gott ha fått varit 20 minuter längre, men jag ska inte klaga alltför mycket. Avalon är en långa stunder riktigt bra film och jag längtar efter Axel Peterséns nästa film! Och glöm inte: Brost is King.

Battle RoyaleBATTLE ROYALE (2000)
2 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Batoru rowaiaru). Att japanerna är galna är lika uppenbart som att kaffe är nödvändigt för att skriva färdigt den här jäkla resumén. För att fokusera på det förstnämnda är Battle Royale en grov och blodig film med sedvanlig japansk magstark humor inflikad lite här och där. En äventyrsskräckis med inslag av röjar-action och någon form av sci-fi-element. En av slumpen utvald skolklass luras ut på vad som marknadsförs som en klassresa men som i själva verket är en enkelbiljett (med ett undantag) till en isolerad ö där de ska strida mot varandra och tvingas döda sina bästa vänner för att överleva. Den japanska regeringen har instiftat ett slags dödsspel där bara en kan segra, vilket möjliggörs endast om han/hon/hen lyckas slakta alla andra och vara ensam överlevande kvar på ön. Denna helvetesklassresa blir en obekväm historia med många skräcksituationer och makabra händelser. Men framförallt blir det en enformig och långtråkig film som långa stunder endast är en lång väntan på att det ska ta slut. Ett mord kan ju vara kul kanske, men 41? En inverterad death count gör oss också medvetna om exakt hur många som ska dödas innan filmen kan gå vidare och utvecklas. Med bristfälliga skådespelarinsatser (Takeshi Kitano stort undantag!), otrolig (i bemärkelsen att det är svårt att tro på) tålighet hos i princip alla karaktärer (några skott i hjärtat dör man ju inte av) och en återkommande B-känsla förstörs möjligheterna till en riktigt tung och emotionellt jobbig film. Den blir rätt jobbig, men mest för att man vill att den ska ta slut. Nåväl, en stark tvåa får den, för vissa bitar är rätt bra. Och förresten: Påståendet att The Hunger Games inte skulle vara en ripoff på Battle Royale – en Battle Royale with Cheese – är bullshit.

ShameSHAME (2011)
4 stjärnor DYLPC

Michael Fassbender, älskade Fassy. En man med skarpt sinne för skådespelets ädla konst och mannen bakom en av 2011 års absolut bästa rollinsatser, som får en att grubbla över hur fan Jean Dujardin kunde vinna Oscarn. Shame är en svår film på många sätt och en naken och närgången skildring av en besvärad man som fastnat i missbrukets hårdföra klor. Brandon (Fassbender) är en välvårdad, stilig och trevlig man som har det gott ställt. Hans New York-lägenhet andas Patrick Bateman (dock utan motorsågar), med vita möbler, stora fönster och en väl omhändertagen vinylspelare. Men i hans vardagsvanor finns rutiner som tyder på ett stort problem – sexmissbruk. Han onanerar flera gånger om dagen, till och med på jobbet, och ”träffar” kvinnor via sin webbkamera och diverse barnförbjudna internetsidor. I öppningsscenen ser vi hur han på tunnelbanan med suktande blick klär av en kvinna i sitt huvud, för att sedan nästan förfölja henne ut på stationen. Hans begär har helt enkelt tagit överhanden och det skapar problem i sociala sammanhang, på jobbet och i relationen med hans syster (Carey Mulligan). Shame är en gripande film med alla komponenter för ett förstklassigt drama. Firma McQueen-Fassbender har gjort det igen och lyft sitt samarbete ytterligare ett snäpp från 2008 års Hunger. Steve McQueen (ej att förväxla med Bullitt-legenden) låter scenerna ta tid och räds inte att låta kameran gå några sekunder extra. Det förstärker autenciteten och tar oss närmare scenerna. Fotot är magnifikt, liksom den tunga musiken och det redan nämnda skådespeleriet. Fassbender vandrar runt som en svärmorsdröm och pressar tillbaka de förbjudna tankarna för att sedan ryta till i ett vredesutbrott av Guds nåde. Shame har några jobbiga och motbjudande scener som väger upp de annars avskalade och subtila scenerna på ett effektfullt sätt. En riktigt bra film med ett stort eftertryck som får en lite halvstark fyra!

Los abrazos rotosLOS ABRAZOS ROTOS (2009)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Brustna omfamningar). En något invecklad historia – ingen överraskning när det är Pedro Almodóvar som sitter både vid skrivmaskinen och i registolen. En blind författare (Lluís Homar) med ett förflutet som filmregissör blir påmind om sitt förflutna när han läser att en rik finansman, Ernesto Martel (José Luis Gómez), har dött och när en ung man med artistnamnet Ray X söker upp honom i avsikt att skriva ett manus tillsammans med honom. De två har något med varandra att göra, och genom tillbakablickar får vi veta vad som lett fram till de händelser som tar plats i nutiden. Parallellt följer vi Lena (Penélope Cruz), som i början av 90-talet är Martels sekreterare men också söker jobb som skådespelerska. Hon står nära Martel och de två flyttar så småningom ihop. Förhållandet är dock inte helt fläckfritt och när Mateo Blanco (regissören som senare blir blind och tar namnet Harry Caine) och Lenas vägar korsas uppstår en laddad otrohetshistoria med passion och svartsjuka som drivkrafter. Almodóvars sedvanliga udda, ofta kvinnliga, homosexuella eller bara förvridet hemlighetsfulla, karaktärer finns även här och metainslagen som skildringen av en filminspelning likaså. De tekniska bitarna som foto, musik och klippning har han stenkoll på och skådespeleriet är det inget fel på, framförallt inte från den ständigt imponerande Penélope Cruz. Historien fungerar, engagerar och underhåller, det är liksom inget fel på den heller. Men även om den har sina överraskningar, twistar och avslöjanden är känslan inte mer påtaglig än en 3-av-5-känsla. Och även om en fyra inte är alltför långt borta och filmen är stabil och bra hela vägen stannar den på en stark trea.

Fear and Loathing in Las VegasFEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS (1998)
3 stjärnor DYLPC

Monty Python-personligheten Terry Gilliam står bakom kameran när den egensinnige journalisten och författaren Hunter S. Thompsons bok med samma namn filmatiseras. Filmen slungar oss direkt in i en bil åkandes genom den amerikanska öknen, på väg mot Las Vegas. I den sitter Raoul Duke (Hunter S. Thompsons pseudonym) (Johnny Depp) och hans advokat med trivselmage, Dr. Gonzo (Benicio Del Toro). Deras uppdrag är att rapportera från en motorcykeltävling, ett uppdrag som (dessvärre för arbetsgivaren) hamnar helt i skymundan av ett hejdlöst och konstant drogintag som gör att de två vännerna stormar in på alla möjliga klubbar, hotellrum och kasinon för att testa rusets effekter. Detta leder naturligtvis till en massa galenskaper, som att en badande Gonzo vill att Duke kastar in en brödrost i badkaret, som att en restaurangvistelse förvandlas till en panikslagen flykt från älskande dinosaurier och som att de båda försöker döda varandra och lämnar hotellrummet i spillror. En galen journalists penna kombinerat med en Monty Python-hjärnas konvertering till film ger inte helt oväntat en skruvad film som handlar mer om upplevelse, rus och stundens hetta än om den helt logiska storyn. Det är stundtals kul och lättsamt underhållande att följa, men blir i längden enformigt och vattentrampande med tanke på att historien knappt utvecklar sig. Allt som allt en rätt skön film som får en svag trea. På ämnet Hunter S. Thompson vill jag annars rekommendera den mer traditionella komedin Where the Buffalo Roam med Bill Murray och Peter Boyle från tidigt 80-tal. Den är rätt härlig, och jag föredrar nog den om jag ska välja.

A Beautiful MindA BEAUTIFUL MIND (2001)
3 stjärnor DYLPC

John Forbes Nash Jr. (Russell Crowe) är ett matematiskt geni som kan se mönster ingen annan skulle kunna se. Innan Nash blev erkänd som en stor vetenskapsman och tilldelades Nobelpriset i ekonomi 1994 gick han en lång kamp mot samhällets hinder, sociala svårigheter och framförallt mot sig själv och sitt eget sinne. Nash led/lider nämligen av schizofreni och hade en unik världsbild som vållade problem som t ex fantasipersoner han uppfattar som verkliga och extrem paranoia. Men inget ont som inte har något gott med sig, sägs det, och Nash mentala (o)hälsa öppnade dörrar i hans tänkande sinne som möjliggjorde revolutionerande idéer, stor arbetskapacitet och en ihärdig tro på vad han försökte uppnå. Ron Howards biografiskt baserade film är en stundtals gripande skildring av en delvis hyperintelligent, delvis (ibland omedvetet) psykiskt plågad person, som är uppbyggd kring överraskningsmoment och chockartade vändningar. I de brännande ögonblicken fungerar det mycket bra, lite så där så att hjärtat hoppar till en smula. Både inledningen och avslutningen är dock lite trista och Crowes skådespeleri lite märkligt balanserat. Ibland framstår Nash som en helt ”normal” människa, men i vissa scener blir han något slags Rain Man-figur. Det kanske är så det fungerar, men det känns lite konstigt i filmen. I övrigt är Crowe riktigt bra, som vanligt, och birollerna fylls av den iskalle mästaren Ed Harris, vars roll påminner Nash om den maktlöshet han ibland känner, och Jennifer Connelly som Nash fru. A Beautiful Mind får en stark trea.

Dr T and the WomenDR. T AND THE WOMEN (2000)
1 stjärna DYLPC

Haha, vad hände här? Den frågan ställer sig nog Richard Gere, Robert Altman, hela ensemblen och hela produktionsteamet bakom detta enorma frågetecken till film – det bör de åtminstone göra. Dr. T (Gere) jobbar som gynekolog på en kvinnomottagning, där han inte bara är den stora stjärnan – han är också den enda mannen i hela byggnaden. Vi träffar honom några dagar innan hans dotter ska gifta sig och i väntan på den stora dagen brakar det mesta ihop. Hans fru får ett nervöst sammanbrott och dansar naken i en fontän, hans dotter (som ska gifta sig) visar sig vara lesbisk och han själv går och förälskar sig i en golfinstruktör. Dr. T and the Women har inte många rätt – i princip inga faktiskt. Den är inte rolig, den är inte material för ett fungerande drama och det konstigaste är hur den framställer människorna i filmen. Alla kvinnor är som kacklande höns som springer runt i tillgjorda kläder och hattar, går och shoppar, pratar skvaller och gör sig sexuellt tillgängliga för män – i synnerhet den populäre Dr. T som visar sig vara ett riktigt svin. Utan att få någon som helst skit för det är han otrogen mot sin psykiskt sjuka fru som är inlagd på sjukhus och tar inte mycket ansvar för sin alltmer splittrade familj. Allt är bara så konstigt med den här filmen – vad är syftet, vad vill den förmedla? – och konstigast av allt är att den är regisserad av självaste Robert Altman, mannen bakom filmer som The Long Goodbye och suveräna Short Cuts. Vad tänkte han på här? Och som om det inte vore nog med en helt meningslös film slänger man in ett slut som får en att tappa hakan av oförståelse. Det är helt obegripligt, och således inte en fatal spoiler (om du nu skulle få för dig att se filmen). Det som händer är att Dr. T, körandes genom ett oväder i sin cabriolet, styr rakt in i en tornado, virvlar runt en stund (med pinsamma specialeffekter) och till slut slungas hela vägen från Dallas och hamnar i Mexiko, där han vaknar upp, vandrar direkt in i ett hus (som ser ut att ha flera mil till närmsta granne) och förlöser ett barn. Jag förstår ingenting.

Sommaren med GöranSOMMAREN MED GÖRAN (2009)
3 stjärnor DYLPC

Svensk sommar är det rådande tillståndet hos vår kära jord, i alla fall i dessa områden, så varför inte avsluta denna veckas (inte så) lilla resumé med en svensk midsommarnattskomedi? Göran (Peter Magnusson) är en godhjärtad men lite vilsen ung man som jobbar med evenemang och precis är på väg att fria till sin flickvän. Men när hon istället råkar svälja ringen bryts förhållandet och han springer snart in en gammal klasskamrat som han blir störtförälskad i. Genom diverse mingelsamtal och ihoptrasslade kontaktnät leder alla vägar till storfräsaren Doddes midsommarfest på västkusten, dit Göran åker tillsammans med sin vän Alex (David Hellenius) och hans hund Tingeling. En kavalkad av klantiga ingripanden och situationskomik ger oss en rätt kul, avslappnad och underhållande komedi av det enklare slaget, där Göran kan beskrivas som en modern Stig-Helmer (någon klassiker à la Sällskapsresan lyckas man dock inte åstadkomma). Äh, det är inget mer än så, och ibland behöver det inte vara det heller. En bussig trea i betyg och that’s a wrap!

Veckans topp 3

  1. Återkomsten
  2. Shame
  3. Avalon

Veckoresumé #42

Sommaren rullar vidare och TV-serier och riktigt arbete lämnar mindre plats i det dagliga schemat för filmtittande men självklart lyckas man alltid klämma in några stycken. Den här veckan har jag haft turen att se fyra filmer som alla var sevärda på sina olika sätt. Inom de närmaste dagarna kommer en ny topp 10-lista och senare även min första I fokus-text. Trevlig läsning och ha en fortsatt skön filmsommar!

Hachiko: A Dog's TaleHACHI: A DOG’S TALE (2009)
3 stjärnor DYLPC

Professor Parker Wilson (Richard Gere) är en ordinär man i en pittoresk amerikansk småstad som tar tåget in till storstaden varje dag för att undervisa på universitet. När han en sen kväll anländer vid sin hemstation efter en lång dag på jobbet stöter han på en hemlös hundvalp på perrongen. Efter ett par dagars väntan på hundens ägare utan någon lycka bestämmer sig Wilson för adoptera hunden och ger honom namnet Hachiko, eller Hachi som han också kallas. Namnet betyder nummer åtta på japanska och bringar lycka enligt japanska sägner. De två nyfunna vännerna bildar en stark vänskap som skall komma att förändra deras liv för alltid. Lasse Hallström styr i spakarna i denna mysiga men också sorgliga film som i grund och botten är en enkel film om vänskap och kärlek men som känns en aning annorlunda på grund av att en av huvudkaraktärerna är en hund. Hallström lyckas injicera en sorts värme i filmen som sipprar igenom varenda scen som gör filmupplevelsen väldigt behaglig. Gere och Hachiko backas upp av stabila insatser av Joan Allen som spelar Wilsons fru, Sarah Roemer som spelar Wilsons dotter och Jason Alexander a.k.a George Costanza som spelar småstadens tågmästare. Hachi: A Dog’s Tale är en välgjord och bra film som trots ett par sliskiga scener behåller båda fötterna på marken och inte släpper sin värdighet i jakten efter publikens åtråvärda tårar. Betyget skäller sig fram till en stark trea.

Spring Breakers

SPRING BREAKERS (2012)
4 stjärnor DYLPC

Vad händer när man blandar Disney Channel-skådespelerskor, Skrillex-dubstep, bröst, droger och en smått psykotisk James Franco? Fram tills i år var det ingen som visste. Men ni kan andas ut, amerikanska regissören Harmony Korine har svaret: Spring Breakers. Faith (Selena Gomez), Brit (Ashley Benson), Candy (Vanessa Hudgens) och Cotty (spelad av regissörens fru Rachel Korine) är fyra uttråkade och problematiska collegetjejer som inte bryr sig om skolan, samhället eller framtiden. Det enda de är fokuserade på är Spring Break (amerikanskt vårlov för collegestudenter som involverar stora mängder av festande) och hur de ska ta sig till Spring Breaks heliga centrum, Florida. Efter att ha rånat en restaurang för att finansiera resan anländer tjejerna till Florida, där party och alkohol bara är förnamnet, men stoppas snabbt när de grips av polisen för droginnehav. Förtvivlade och rädda inför tanken om fängelse blir de frisläppta mot borgen av en lokal rappare/gangster vid namn Alien (James Franco) vars motiv är oklart för tjejerna. Spring Breakers är en annorlunda och speciell upplevelse som på pappret ser ut som en vanlig film med tonåringar som gillar att festa och ha kul men som är så mycket mer. Först och främst är filmen stilistiskt imponerande med många effektiva slow-motion-scener och svepande voice-overs till annars dialoglösa scener. Korine lyckas skapa en psykedelisk stämning som passar perfekt in på temat med droger och alkohol. Filmen känns också i stora drag som en lång och påkostad musikvideo där det visuella står i centrum. Det är en färgglad film till utseendet där allt från neonfärgade kläder till belysning i rum matchar varandra perfekt. Skådespelet är också på hög nivå av alla fyra tjejer. Men den som sticker ut och gör den riktigt minnesvärda prestationen är James Franco som spårar ur helt och väljer en roll som jag tror många skådespelare inte skulle våga sig på. Franco lever sig in i rollen helt och hållet och blir den kaxige och självsäkre gangstern Alien, komplett med Florida-dialekt och bling-bling-tänder. Som tittare glömde jag nästan bort att det var Franco – så imponerande är hans prestation – en av de bästa i år. Men det är inte bara det visuella och skådespelet som funkar utan också handlingen och dess händelseförlopp. Vad som börjar som en festfilm slutar som något helt annat. Spring Breakers kritiserar fenomenet Spring Break men också det amerikanska samhället i helhet. Det är en film om den ouppnåeliga ”amerikanska drömmen” och om den moderna tonåringens fall. Spring Breakers är en otroligt sevärd men skrämmande film som överraskade starkt och gjorde något unikt och eftertänksamt. Svag fyra i betyg.

TranceTRANCE (2013)
3 stjärnor DYLPC

Efter indiskt drama, zombies, drogtripper i Skottland, klaustrofobi med James Franco och London-OS testar den genreflexibla Danny Boyle något nytt än en gång. Den här gången är det en hypnos-thriller. Simon (James McAvoy) jobbar på en auktionsfirma som har några av världens dyraste konstverk och några av världens rikaste konstsamlare. En dag blir han involverad i en stöld från sin egen auktionsfirma och beblandas med en grupp kriminella ledda av en fransk klubbägare vid namn Franck (Vincent Cassel). Under stölden blir Simon slagen i huvudet och drabbas av minnesförlust. Franck, som efter stölden upptäcker att han inte fick med sig den värdefulla tavla som var målet, bestämmer sig för att kidnappa Simon och pressa honom på information som kan leda honom till den försvunna tavlan. Men Simon kan inte komma på var tavlan skulle kunna vara på grund av sin minnesförlust. Franck bestämmer sig för att ta hjälp av en hypnotisör (Rosario Dawson) i hopp om att luska fram tavlans tillhåll från Simons medvetande. Trance är likt Spring Breakers en visuellt färgglad och snygg film som är en fröjd för ögat. Handlingsmässigt är det uppenbart redan i början av filmen att handlingen kommer ta flera oväntade vändningar, något som jag nästan alltid uppskattar i en film. Problemet är att det är så tydligt att dessa vändningar ska komma att när de väl gör det så är upplevelsen inte så magnifik som man hoppats. Det oväntade är inte så oväntat längre. Men trots det är Trance en sevärd och för det mesta väl utförd film som vågar något nytt och det med en grupp riktigt bra skådespelare. Trance får en stark trea i betyg.

Shadows of LibertySHADOWS OF LIBERTY (2012)
4 stjärnor DYLPC

Hur mycket påverkan har media på samhället? Det är en fråga som dokumentären Shadows of Liberty frågar sig när den tar sig en titt på amerikansk media genom historien och dess aktuella position i det amerikanska samhället. En sak är säker – amerikanska nyhetskanaler och nyhetstidningar påverkar både stat som samhälle på ett destruktivt vis. En grupp megaföretag som Viacom, Disney, General Electric, News Corporation med flera, har nästintill monopol på mediaflödet i USA och påverkar beslut i de politiska maktkorridorerna. De går hand i hand med politikerna och följer även deras order och beslut. Tillsammans tillämpar de censur, korruption och frihetsberövande akter på amerikanska medborgare. Detta kanske låter som en tokig konspirationsteori men Shadows of Liberty lägger fram sina argument och reflektioner på ett briljant sätt som eliminerar idén om att detta skulle var en sådan teori. Istället visar filmen en tung och mörk sanning och kritiserar hur kapitalism och konsumtion har fördärvat media och amerikansk politik och flyttat det amerikanska samhället så långt bort som möjligt ifrån grundidén vad USA ska vara som The Founding Fathers skrev när de grundade landet. Shadows of Liberty är en väldigt skrämmande och välgjord dokumentär som lämnar en tom och förtvivlad. Betyget landar på en stark fyra.

veckans topp 3

  1. Shadows of Liberty
  2. Spring Breakers
  3. Trance

33 Razzies som aldrig delades ut

John Travolta vinkar retarderat

Liksom under Oscarsgalan uppstod tidsbrist på den 33:e Razziegalan (Golden Raspberry Awards, där priser för årets sämsta inom film delas ut), vilket innebär att vi får stå även för bördan att dela ut de 33 Razzies som blev över.

So, here it goes! Härmed går priset för…

  1. …sämsta fottvätt till Shia LaBeouf för Lawless
  2. …sämsta avgångsvederlag till Looper
  3. …sämsta väder till Moonrise Kingdom
  4. …sämsta badvett till Tom Hardy för Lawless
  5. …sämsta känsla för sociala sammanhang till Matthias Schoenaerts för Rust and Bone
  6. …sämsta brandvägg till Skyfall
  7. …sämsta replik per minut-snitt till Ola Rapace för Skyfall
  8. …sämsta användning av talangfull skådespelerska till Christopher Nolan för Marion Cotillard i The Dark Knight Rises
  9. …sämsta poster-rip-off till Savages
  10. …sämsta framtidsutsikter till ”The Rainmaker” i Looper
  11. …sämsta bankomatuttag till ATM
  12. …sämsta humor till American Reunion
  13. …sämsta svenska titel till Silver Linings Playbook
  14. …sämsta förklädnad till Anne Hathaway för The Dark Knight Rises
  15. …sämsta magkänsla till Noomi Rapace för Prometheus
  16. …sämsta bakfylla till Project X
  17. …sämsta ordförråd till End of Watch
  18. …sämsta smidighet vid införande av hagelgevär i handlingen till Rust and Bone
  19. …sämsta tandställning till Tom Hardy för The Dark Knight Rises
  20. …sämsta chanser till anställning på ICA till Ted i Ted
  21. …sämsta fräschör till samtliga i The Hobbit: An Unexpected Journey
  22. …sämsta knarkdeal till Savages
  23. …sämsta bilförare till Richard Gere för Arbitrage
  24. …sämsta hållning till Joaquin Phoenix för The Master
  25. …sämsta semester till The Impossible
  26. …sämsta konfliktlösning till Django Unchained
  27. …sämsta tonåring till Miley Cyrus för LOL
  28. …sämsta karriärsutveckling till Steven Soderbergh för Magic Mike
  29. …sämsta ”Ah, fuck it! Let’s have sex!”-scen till Looper
  30. …sämsta saliv till den manliga delen av ensembeln i Lawless
  31. …sämsta lösnäsor till The Hobbit: An Unexpected Journey
  32. …sämsta dialogleverans till Les Misérables
  33. …sämsta temperament till Philip Seymour Hoffman för The Master

I och med dessa utmärkelser (och våra 85 Oscars) är Award Season officiellt över, så nu kan vi gå vidare med våra liv. Auf wiedersehen!

85 Oscars som aldrig delades ut

JACK NICHOLSON

På grund av en misslyckad schemaläggning av den 85:e Oscarsgalan för två veckor sedan (rykten gör gällande att planeringen sköttes av Hrundi V. Bakshi) blev det hela 85 guldstatyetter över som ännu inte hittat sina rättmätiga ägare. Vi har nu fått i uppdrag av Oscarsakademien att dela ut dessa, ett uppdrag vi verkställer nedan.

Vi har nu äran att dela ut en Oscar för…

  1. …bästa originalmanustitel till Nick Flynn för Another Bullshit Night in Suck City (Being Flynn)
  2. …bästa autotune till Tom Hardy för The Dark Knight Rises
  3. …bästa namedropping till Mark Wahlberg för Ted
  4. …bästa mittbena till Guy Pearce för Lawless
  5. …bästa lön per on-screen-minut till Mikael Persbrandt för The Hobbit: An Unexpected Journey
  6. …bästa John Cale-samling till Keira Knightley för Seeking a Friend for the End of the World
  7. …bästa motion capture till Holy Motors
  8. …bästa sätt att effektivt avsluta en otrohetsaffär till Richard Gere för Arbitrage
  9. …bästa självförtroende till Robert De Niro för Being Flynn
  10. …bästa casual friday till Steve Carell för Seeking a Friend for the End of the World
  11. …bästa sex med kläderna på till Blake Lively för Savages
  12. …bästa magtröja till Matthew McConaughey för Magic Mike
  13. …bästa volontärarbetare till Paul Dano för Being Flynn
  14. …bästa butler till Michael Caine för The Dark Knight Rises
  15. …bästa uppslutning till Project X
  16. …bästa stereotypcementering till End of Watch
  17. …bästa limousininteriör till Holy Motors
  18. …bästa förtexter till Skyfall
  19. …bästa eftertexter till Moonrise Kingdom
  20. …bästa comeback från käppbrukande gubbe till vältränad superhjälte till Christian Bale för The Dark Knight Rises
  21. …bästa polare till Ted i Ted
  22. …bästa gig till Denis Lavant med ensemble för Holy Motors
  23. …bästa scoutledare till Edward Norton för Moonrise Kingdom
  24. …bästa uteliggare till Robert De Niro för Being Flynn
  25. …bästa Ladies Night-substitut till Magic Mike
  26. …bästa spoiler av klassisk film till Blake Lively för Savages
  27. …bästa annons till Safety Not Guaranteed
  28. …bästa titelkompabilitet för den svenska marknaden till Skyfall
  29. …bästa namn till Marietta von Hausswolff von Baumgarten för Call Girl
  30. …bästa actionskådis i dramakomedi till Bruce Willis för Moonrise Kingdom
  31. …bästa raggningsreplik till Idris Elba för Prometheus
  32. …bästa skyddsrum till Seeking a Friend for the End of the World
  33. …bästa pendlare till Javier Bardem för Skyfall
  34. …bästa Baywatch-legend till David Hasselhoff för Piranha 3DD
  35. …bästa hipster till Kara Hayward för Moonrise Kingdom
  36. …bästa affärsresa till Safety Not Guaranteed
  37. …bästa leende till Marion Cotillard för Rust and Bone
  38. …bästa mindfuck till Holy Motors
  39. …bästa flaggviftning till Battleship
  40. …bästa mustasch till Zach Galifianakis för The Campaign
  41. …bästa duschsångare till Fabio Armiliato för To Rome with Love
  42. …bästa inzoomning till Django Unchained
  43. …bästa läderdräkt till Kate Beckinsale för Underworld: Awakening
  44. …bästa fyrverkeriposter till Beasts of the Southern Wild
  45. …bästa fejkleende till Julianne Moore för Game Change
  46. …bästa svettmängd per person till We Are Legion: The Story of the Hacktivists
  47. …bästa person att festa med till Sam Jones för Ted
  48. …bästa konstnär till Christopher Walken för Stand Up Guys
  49. …bästa berättare till Patrick Stewart för Ted
  50. …bästa sömnpiller till Cosmopolis
  51. …bästa räddare i nöden till John Goodman för Flight
  52. …bästa kameleont till Denis Lavant för Holy Motors
  53. …bästa utnyttjande av regissörsskapet för att kunna resa till häftiga europeiska städer till Woody Allen för To Rome with Love
  54. …bästa betongklump till Taylor Kitsch för Savages
  55. …bästa hipsterfildelare till Bradley Cooper för The Words
  56. …bästa tunnel till The Perks of Being a Wallflower
  57. …bästa trailer till Rust and Bone
  58. …bästa ”Nej det var droppen, nu stänger jag av”-ögonblick till Amanda Seyfrieds inträde i Les Misérables
  59. …bästa hårsvall till William H. Macy för The Sessions
  60. …bästa Johnny Depp-parodi till Johnny Depp för Dark Shadows
  61. …bästa husdjur till Richard Parker för Life of Pi
  62. …bästa leverans av one-liner till Matthew McConaughey för ”The law says you cannot touch, but I see a lot of lawbreakers up in this house” i Magic Mike
  63. …bästa vinkelskott till Jamie Foxx för Django Unchained
  64. …bästa älskare till Alan Arkin i Stand Up Guys
  65. …bästa svensk till Malik Bendjelloul för Searching for Sugar Man
  66. …bästa chans till Human Wrecking Balls-kontrakt till Joaquin Phoenix för The Master
  67. …bästa krutgumma till Judi Dench för Skyfall
  68. …bästa krutgubbar till Al Pacino, Christopher Walken och Alan Arkin för Stand Up Guys
  69. …bästa Hans Landa 2.0 Good Guy Edition till Christoph Waltz för Django Unchained
  70. …bästa Bill Murray till Bill Murray för Moonrise Kingdom
  71. …bästa chans till Dancing with the Stars-förfrågan till Bradley Cooper och Jennifer Lawrence för Silver Linings Playbook
  72. …bästa planlösning till Anna Karenina
  73. …bästa flotte till Kon-Tiki
  74. …bästa DDR-känsla till Barbara
  75. …bästa klassråd deluxe till Lincoln
  76. …bästa 70-talskänsla till Argo
  77. …bästa Woody Allen-fanatiker till Alice Taglioni för Paris-Manhattan
  78. …bästa byggarbetare till Rodríguez för Searching for Sugar Man
  79. …bästa skjul till Beasts of the Southern Wild
  80. …bästa författare till Paul Dano för Ruby Sparks
  81. …bästa dörrvakt till Matthias Schoenaerts för Rust and Bone
  82. …bästa produktplacering till Caterpillar för grävskopan i Skyfall
  83. …bästa dödskrök till Denzel Washington för Flight
  84. …bästa ensemble till Side by Side
  85. …bästa WINNING till Charlie Sheen för A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III

Där har vi en gedigen lista med en stor skara glada vinnare. Några som inte lär vara lika glada är vinnarna av de 33 Razzies vi också har delat ut, en lista du hittar här.

Veckoresumé #3

Förra veckan bjöd på en hel del nytt och fräscht, men självklart gled även lite annat in i schemat.

Sliding Doors

SLIDING DOORS (1998)
3 stjärnor DYLPC

Gwyneth Paltrow har huvudrollen i denna romantiska men ärligt komplicerade film, som är lika mycket drama som komedi. Filmen bygger på ett högst intressant koncept, där en liten detalj i morgonrutinerna förändrar hela livet för Helen (Paltrow). Två parallella historier berättas efter att hon i den ena missar tunnelbanetåget, medan hon i den andra hinner med detsamma. En charmig film om kärlek, otrohet och små marginaler.

Brainstorm 2BRAINSTORM (1983)
2 stjärnor DYLPC

Silent Running-regissören och specialeffektsmakaren från 2001, Blade Runner och The Tree of Life, Douglas Trumbull, har regisserat även denna sci-fi-rulle. Ett forskarteam med Christopher Walken i spetsen har uppfunnit en dator (”The Hat”) som kan spela in människors mentala bilder och känslor. Detta får oanade konsekvenser i form av hjärtproblem, mystiska dödsfall och kontinuerliga orgasmer. I grunden en intressant film med spännande kameraarbete, men som långa stunder blir alldeles för seg.

ArbitrageARBITRAGE (2012)
3 stjärnor DYLPC

Robert Miller, ägaren av ett gigantiskt företag, hamnar inför en planerad försäljning i rejäla bekymmer. Företagets framtid sätts på spel, liksom Millers äktenskap, när det visar sig att han inte spelat efter reglerna och därmed bedragit alla i sin närhet. Arbitrage, eller Bedragaren, är en stabil och effektiv thriller med en vass Richard Gere, som visar varför den här typen av roller är helt rätt för honom, och fina biroller från bland andra Susan Sarandon och Brit Marling.

Magic MikeMAGIC MIKE (2012)
2 stjärnor DYLPC

Steven Soderbergh (TrafficOceans-filmerna), fick många att ställa sig tveksamma inför hans nya projekt – en film om manliga strippor, spelade av Channing Tatum och Alex Pettyfer. Även här finns Soderberghs säregna visuella ton, men under ytan är filmen ganska endimensionell. Dansnumren är välkoreograferade och Matthew McConaughey bjuder på sig själv, men är man inte intresserad av juckande män kan man hoppa över den här filmen. Magic Mike är en okej film som fungerar någorlunda för stunden, men eftersmaken är svag. Potentialen för en mer gripande historia med större dramatik fanns där, men underutnyttjades av Soderbergh.

I'm Still HereI’M STILL HERE (2010)
3 stjärnor DYLPC

Världens mest vågade film? I’m Still Here följer Joaquin Phoenix under året då han lurar (?) hela världen att han lägger av som skådespelare för att istället satsa på hip-hop. Världen häpnar och Phoenix, som spelar sig själv, riskerar hela sin karriär genom att i många stunder framstå som ett as, i vad som på ytan ser ut som ett personligt förfall. Han kritiserar allt och alla och uttrycker sitt hat mot filmindustrin. Men under den hårda fasaden finns en komplicerad och gripande person, som verkar ha gått vilse i frustrationen och behovet av att uttrycka sig och få utlopp för sin kreativitet. I’m Still Here är en intressant, gripande, rolig, kontroversiell och tragisk film som verkligen rör om i grytan. Beröm riktas till Casey Affleck som tillsammans med Phoenix arbetat fram projektet och står för regi och klippning. Hur mycket som är på riktigt och hur mycket som är fejkat vet nog bara Phoenix själv.

LooperLOOPER (2012)
4 stjärnor DYLPC

Sci-fi-action som tillhör årets höjdpunkter. Joe (Joseph Gordon-Levitt) jobbar med att eliminera brottslingar från framtiden, som skickas tillbaka i en tidsmaskin och ploppar upp i en särskild zon där avrättningen sker snabbt och smidigt. Men när Joe inser att nästa person på listan är han själv om 30 år (Bruce Willis), blir saker genast komplicerade. Snygg och välskriven film som inte gör misstaget att brassa på med alldeles för mycket meningslös action, utan håller fötterna på jorden (ordvits oavsiktlig) och erbjuder en rå, avskalad känsla. Dessutom krävs en viss koncentration från tittaren för att greppa alla twistar och tidsbegreppet.

BEING FLYNNBEING FLYNN (2012)
3 stjärnor DYLPC

Nick Flynn (Paul Dano) är en man i 20-årsåldern som jobbar på ett hem för hemlösa i New York, samtidigt som han försöker skriva. Hans far, Jonathan Flynn (Robert De Niro), är en självgod författare som ständigt skryter om sina litterära mästerverk, men som verkar blunda för sina egna problem, som att han inte har någonstans att bo. Nick och Jonathan har inte träffat varandra på många år, men tvingas återuppta relationen när Jonathan tar in på hemmet där Nick jobbar, vilket leder till ett svårt och känslosamt möte. Filmen är bra och berättar en fin och sorglig historia, som bygger på den verklige Nick Flynns memoarer med det fantastiska namnet Another Bullshit Night in Suck City. Den har sina svagheter, bl a avsaknad av den känslomässiga ”punch” man ofta vill åt i en sådan här film och en underanvänd Julianne Moore. Men Dano och De Niro är riktigt bra, likaså den finstämda musiken från Badly Drawn Boy, och filmen är värd en stark trea i betyg.

VECKANS TOPP 3

  1. Looper
  2. I’m Still Here
  3. Arbitrage