Veckoresumé #60

I den sista veckoresumén innan söndagens Oscarsgala recenserar jag endast filmer som är nominerade på just söndagens Oscarsgala. Animation, krig, kampsport, sång och hängpungar står på veckans agenda. Trevlig läsning!

Lone SurvivorLONE SURVIVOR (2013)
2 stjärnor DYLPC

Peter Berg, regissören bakom filmer som Hancock och Battleship är tillbaka på vita duken med ett sanningsbaserat krigsdrama som följer en grupp Navy SEAL-soldater på hemligt uppdrag i Afghanistan. Deras mål – att fånga eller döda en ökänd talibanledare som ligger bakom ett flertal amerikanska soldaters död. Gruppen bestående av fyra soldater, Marcus (Mark Wahlberg), Danny (Emile Hirsch), Matthew (Ben Foster) och ledaren Michael (Taylor Kitsch) skickas ut i den afghanska vildmarken för att påbörja sitt uppdrag. Men man stöter på oväntade hinder och hamnar i fara. Lone Survivor är fullproppad med utdragna och köttiga actionscener där kulor och granater flyger runt i ofantliga mängder. Blod, stora sår och brutna ben blandas med intensivt våld som förstärks av en nästintill öronbedövande mängd ljud. Peter Berg lyckas skapa en trovärdig och kaotisk tillvaro som sällan saktar ner. Filmen är nominerad till bästa ljudmixning och ljudredigering på årets Oscarsgala. Två nomineringar den förtjänar. Men trots det råa våldet och det maffiga ljudet är resten av filmen inte mycket att hänga i julgranen. Bortsett från en scen där en mycket intressant moralfråga diskuteras består filmen av sliskiga slow-motion-scener, klyschigt militärnarrativ med machosoldater och ett par stunder av flaggviftande. Filmen försöker nyansera och balansera militärhyllningarna med att ge tittaren en liten inblick i hur afghanerna själva har det. Men det är aldrig något som man går ner i djupet på utan man snuddar endast på ytan och får det att istället se ut som ett lamt försök. Lone Survivor får en stabil tvåa i betyg.

the grandmaster

THE GRANDMASTER (2013)
3 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Yi dai zong shi). Auteuren Wong-Kar Wai, känd för sina vackra och långsamma dramafilmer, har i och med The Grandmaster begett sig in i kampsportens ädla värld. Filmen följer kampsportsmästaren Ip Man (Tony Leung Chiu-Wai) och hans liv från 1930-talets Kina fram till hans senare år som tränare åt bland annat Bruce Lee. Ip Man ligger bakom en särskild kampsport vid namn Wing Chun som med hjälp av Wong-Kar Wais regi och Philippe le Sourds foto inte bara ser cool och badass ut utan också fantastiskt vacker. Filmens få men makalöst mästerliga kampsportsscener blandar häftiga miljöer med otroliga slag och sparkar och Wong-Kar Wais favoritfilmknep – slow-motion. Tony Leung gör sitt sjunde samarbete med Wong-Kar Wai och gör ett strålande jobb. Vid sin sida har han Ziyi Zhang (som spelar en konkurrerande kampsportsmästare) som även hon gör en fenomenal insats. De spelar båda tillbakadragna karaktärer med stillsamma ansiktsuttryck men som med enbart sina ögon får fram en mängd känslor och subtila uttryck. Det är skådespel på en mästerlig nivå och passar filmens kampsportstema perfekt där disciplin och fokus är det viktigaste. Handlingsmässigt är The Grandmaster precis som fight-scenerna en vackert och stillsamt berättad film. Den är dock i vissa stunder en aning segdragen, särskilt i filmens slutskede. Men på det stora hela är The Grandmaster ett vackert konstverk med utsökt foto, grymma kampsportsscener och fantastiskt skådespel. Filmen är nominerad till två Oscars, en för bästa foto och en för bästa kostymdesign. Filmen får en stark trea i betyg.

20 feet from stardom

20 FEET FROM STARDOM (2013)
2 stjärnor DYLPC

Bakgrundssångare och -sångerskor är enligt denna Oscarsnominerade dokumentär ett bortglömt släkte som inte alltid får den uppmärksamhet de förtjänar. 20 Feet from Stardom intervjuar kända kör- och bakgrundsvokalister som Darlene Love, Judith Hill, Lisa Fischer och många fler och djupdyker i deras respektive karriärer. I dokumentären får vi även höra visdomsord från många av de stora artister och band som har arbetat med dessa sångerskor. Bruce Springsteen, Sting, Mick Jagger, Keith Richards är några av dem. Detta är en dokumentär som bjuder på härlig musik och intressanta arkivbilder från klassiska konserter och artister till den grad att mitt intresse snarare föll på själva musiken och arkivbilderna än sångerskornas berättelser. För visst kan de sjunga, de är fantastiskt skickliga och har grymma röster men dokumentärens sätt att berätta om individernas liv är kantat av ett pretentiöst narrativ. Filmen består egentligen bara av en grupp personer som tycker synd om sig själva och talar om de orättvisor som har gjort att de inte har fått chansen att starta solokarriärer. Nu kanske jag låter hård och elak. Självklart ska man kritisera orättvisor och kunna tycka synd om sig själv. Problemet med 20 Feet from Stardom är att det i princip är det enda som diskuteras. Det blir efter en stund repetitivt och överdrivet, särskilt när argument blandas med en gnutta översentimentalitet. Bra musik men tröttsam dokumentär. Betyget sjunger sig fram till en stabil tvåa.

inside llewyn davis

INSIDE LLEWYN DAVIS (2013)
2 stjärnor DYLPC

Coen-brödernas senaste utspelar sig i 60-talets New York, närmare bestämt på folkmusikscenen i stadsdelen Greenwich Village. Filmen följer under en vecka den fattige och egocentriske folksångaren Llewyn Davis (Oscar Isaac). Llewyn försöker slå sig fram som artist i en stad där konkurrensen är hög. Han är till synes hemlös och övertalar sin ex-flickvän Jean (Carey Mulligan) och hennes pojkvän Jim (Justin Timberlake) att få sova över där medan han försöker få igång sin karriär. Inside Llewyn Davis är en ytlig film där det är uppenbart att mer fokus har lagts på det visuella såsom kläder, miljöer och foto samt musik än själva narrativet. Något som endast håller en stund av filmens speltid. Handlingsmässigt är filmen rent utav rätt tråkig och oengagerande. Melankoliska folksånger varvas med scener där Llewyn Davis klantar sig och är allmänt otrevlig. Men inte mycket mer händer och filmen sjunker snabbt ner i en ändlös virvel av trötthet. Fotot är Oscarsnominerat, något jag inte kan hålla med om. Filmen ser ut att ha applicerats med ett grått Instagram-filter som gör att allt ser ut att vara gjort av mjukt ull. Skådespelet är däremot filmens ljuspunkt med härliga insatser av Isaac, Mulligan och Timberlake. Även John Goodman får en liten men härlig roll som gör att filmen för en kort stund blir sevärd. Inside Llewyn Davis är en otroligt överskattad och oengagerande film. Betyget spelar sig fram till en stabil tvåa.

Nebraska

NEBRASKA (2013)
4 stjärnor DYLPC

Oscarsjuryns favorit Alexander Payne är tillbaka efter 2011 års Oscarshyllade The Descendants. Den här gången tar Payne med oss på en svartvit, stillsam och småmysig resa i Nebraska. Woody Grant (Bruce Dern) är en gammal och gaggig man som envist har bestämt sig för att bege sig till staden Lincoln i Nebraska för att hämta ut en miljon dollar i vinstpengar som han tror sig ha vunnit från ett brev han har fått hemskickat. Woodys fru Kate (June Squibb) och deras söner David (Will Forte) och Ross (Bob Odenkirk) inser snabbt att brevet endast är fejk och reklam för att locka kunder. Men Woody insisterar på att han har vunnit och David känner sig tvungen att köra sin far till Lincoln för att bevisa att vinsten inte är riktig. Vad som följer är en roadtrip med släktmiddagar, barrundor och grannbesök. Nebraska är en trevlig och behaglig film med en grupp sorgliga men också roliga karaktärer som alla har olika uppfattningar om Woodys ”prispengar”. Ett härligt och finurligt manus ges liv av fina prestationer från samtliga (Dern är nominerad till bästa manliga huvudroll). Kemin mellan de fyra familjemedlemmarna är stark men också medvetet irriterad. Kate klagar konstant på Woodys förvirrade mentalitet och sönerna försöker utan framgång att övertala Woody att han inte har vunnit några pengar. Woody själv drömmer om hans gamla vänners avundsjuka miner när de ser han glida förbi med nya saker han köpt för pengarna. Nebraska är en sorgsen, rolig och hjärtvärmande film om en grupp osäkra och olyckliga karaktärer. Det är en film som känns realistisk i och med ett trovärdigt manus och jordnära prestationer. Betyget blir en svag fyra.

jackass presents bad grandpa

JACKASS PRESENTS: BAD GRANDPA (2013)
3 stjärnor DYLPC

Johnny Knoxville står i centrum som 86-årig pervers gubbe i denna Jackass-producerade spelfilmen. Eller är det en spelfilm? Bad Grandpa är unik då den använder sig av det klassiska Jackass-upplägget med dolda kameror, skämt och stunts inför ovetande fotgängare. Men den involverar också en story med karaktärer mitt i allt kaos av offentlig förnedring. Knoxvilles karaktär Irving Zisman har precis förlorat sin fru och bestämmer sig för att ha en begravningsceremoni. Under begravningen dyker Irvings dotter upp med sin 8-åriga son Billy (Jackson Nicoll) och dumpar ansvaret på Irving att hand om pojken. Irving bestämmer sig för att skjutsa Billy till sin far i North Carolina för att slippa vara ansvarig för pojken. En roadtrip inleds och Irvings och Billys relation blir starkare ju mer galna upptåg de utför. Och galna upptåg är bara början! Filmen bjuder på minst lika knäppa stunts och spratt som i Jackass. Irving springer runt med extrem hängpung på en manlig strippklubb. Billy deltar i en skönhetstävling för småflickor. Den udda duon dricker sig fulla, snattar, bajsar på sig och mycket mer. Det är på samma nivå som i Jackass och kan vara svårt att uppskatta om man har lätt att bli provocerad. Det är vågat, kontroversiellt och smaklöst men för det mesta väldigt roligt. Det är svårt att inte skratta och tycka om den smarte och finurlige Billy och den perverse och vilde Irving. Både Nicoll och Knoxville gör roliga och bra skådespelarinsatser. Filmen lyckas vara intressant hela tiden trots en väldigt simpel story. Bad Grandpa är Oscarsnominerad för bästa hår och smink, vilket den verkligen förtjänar. Knoxvilles gubbsmink är imponerande detaljerat och välgjort. Bad Grandpa får en stabil trea i betyg.

The Croods

THE CROODS (2013)
3 stjärnor DYLPC

The Croods kallas en familj grottmänniskor vars vardag består av att jaga djur och sova i en mörk grotta. Pappan Grug (Nicolas Cage) är ledaren i familjen och värnar om sin familjs säkerhet. Han tillåter inte familjen att vistas utanför grottan under natten då det kan finnas farliga djur. Familjen lever ett rutinmässigt liv men tonårsdottern Eep (Emma Stone) är trött på deras uppstyltade liv. Hon vill ut och upptäcka världen. När Eep en dag smyger ut från grottan stöter hon på den mer ”moderna” människan Guy (Ryan Reynolds) som berättar att världen håller på att gå under men att det finns en avlägsen plats, ett paradis som kommer att överleva undergången. Guy är själv på väg dit och övertalar Eep att följa med. När hon berättar om idén för sin familj möter hon starkt motstånd. Men när familjens grotta förstörs av en jordbävning blir de tvungna att följa med Guy och Eep. Likt Nebraska och Bad Grandpa involverar denna animerade film en roadtrip. Men i det här fallet är det inte USA:s motorvägar utan en vild fauna av märkliga och farliga djur som ska passeras. Det är just den breda variationen av udda djur och färgglada platser som gör The Croods till en fartfylld och underhållande resa. Allt från pirayaliknande fågelsvärmar till stenvalar (helt enkelt stora stenar som är valar, har du inte sett sådana förut?) hotar familjens säkerhet. Dialoger och skämt är snabba och för det mesta roliga. Karaktärer likaså. Filmens budskap om sammanhållning och vänskap är generiskt och tråkigt nog väldigt likt de flesta andra animerade filmer nuförtiden. Men den visuella stilen och det fartfyllda manuset är tillräckligt fräscht för att underhålla hela vägen ut. The Croods får en stabil trea i betyg.

Ernest Et Celestine

ERNEST ET CÉLESTINE (2013)
4 stjärnor DYLPC

Världen är uppdelad i två nivåer. I kloakerna lever mössen och på marknivå lever de stora björnarna. Célestine är en ung musflicka som bor på barnhem. Hon är trött på sitt rutinmässiga liv och har alltid fascinerats av björnvärlden. Men mössen får lära sig vid tidig ålder att björnar är onda och farliga och att man aldrig ska umgås med dem. Célestine har svårt att tänka sig det och smyger då och då upp genom kloakerna till björnvärlden. En dag på besök i den främmande världen stöter hon på den fattiga och hungriga björnen Ernest. De börjar snabbt fatta tycke för varandra och blir goda vänner. Célestine hjälper Ernest att mätta sin hunger genom att hjälpa honom att bryta sig in i en godisbutik. Men butiksägaren upptäcker de två vännerna. Ernest och Célestine lyckas fly men efterlyses och jagas av både mus- och björnpolisen för deras brott. På endast en timme och tjugo minuter lyckas denna fransk-belgiska animerade film introducera en detaljerad värld med två underbara huvudkaraktärer och berätta en fin och hjärtvärmande berättelse om vänskap. Handlingen är trots sin enkelhet en fantastiskt vacker sådan. Det är mysigt, härligt och allmänt gulligt när de två vännerna interagerar. Filmen ser ut att vara handritad och har ett vattenfärgsutseende. Helt klart en av 2013 års snyggaste filmer och en frisk fläkt i en genre som domineras av datoranimering. Ernest et Célestine är en underbar liten film som förtjänar sin Oscarsnominering (för bästa animerade film). Stabil fyra i betyg.

Veckans topp 3

  1. Ernest et Célestine
  2. Nebraska
  3. The Grandmaster

47 titlar att hålla reda på under 2014

Under det numera pågående året 2014 lär man, i vanlig ordning, konsumera en hel del film. Men vad ska man prioritera? Målet med nedanstående lista är att, likt Scotts lista, göra den frågan lite mer lättbesvarad. Premiärdatum för filmerna är i många fall inte bestämda, och filmproduktionen med alla sina led tenderar att ta oberäkneliga mängder tid. Det där är alltid lite oklart – flera av filmerna från förra årets lista har exempelvis fortfarande inte kommit ut. Men låt mig slänga in några titlar här (i bokstavsordning), så får vi helt enkelt se vad som händer med dem under året!

20,000 Days on Earth20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Ett slags dramadokumentär om musikern och författaren Nick Cave som skildrar 24 fiktiva timmar av hans liv. Man följer hans konstnärliga process, utforskar vad som gör oss till de vi är och hyllar den ”transformativa kraften” i den kreativa själen. Som stort Nick Cave-fan ser jag mycket fram emot detta projekt, som just nu visas på Sundance.

AloftALOFT (USA/Spanien/Frankrike)

En film jag inte vet mycket om alls, mer än att den finfina rollistan rymmer Jennifer Connelly, Cillian Murphy och Mélanie Laurent. Det verkar vara snöigt, i Minnesota och norra Kanada, och storyn berättas i två olika tidsperioder och kretsar kring en mor (Connelly) och en son (Murphy) som tidigt skiljs åt och lever sina liv i olika riktningar. En journalist (Laurent) undersöker deras livsöden. Filmen regisseras av peruanskan Claudia Llosa och är lite av ett wildcard på listan – ingen superpepp, men kan bli bra.

BIRDMAN (USA)

Alejandro González Iñárritu är efter filmer/knytnävsslag som 21 GramsBiutifulAmores perros och Babel en av mina favoritregissörer. I år gör han en komedi (!) om en skådespelare som kämpar med en Broadway-pjäs och samtidigt tvingas hantera sig själv, sin familj, sin karriär och sitt ego. Detta med en blandad cast innehållandes Michael Keaton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Edward Norton, Amy Ryan, Emma Stone och Zach Galifianakis. Snyggt lär det bli, med tanke på att filmen fotas av Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Tree of Life, To the Wonder, Gravity).

Blood TiesBLOOD TIES (USA/Frankrike)

Déjà vu? Var inte orolig, du är inte med i en ny Groundhog Day. Jag skrev nämligen om den här filmen redan i förra årets pepplista, men eftersom den fortfarande inte nått oss (förutsatt att vi inte är t ex serber eller norrmän, vilka fick se den på bio redan somras) känner jag att jag vill uppmärksamma den igen. Hade jag rangordnat denna lista hade den kanske legat allra högst upp. Låt mig citera mig själv (oh, dear): ”Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Les petits mouchoirs (Små vita lögner) och Ne le dis à personne (Berätta inte för någon), har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts, Billy Crudup och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray (Two LoversWe Own the Night) har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både 70-tal, New York, franskt, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.” Well, 2014 då. Och postern vill jag bara rama in, alternativt Marion Cotillards fantastiskt vackra karaktärsposter. Femstjärniga affischer.

BoyhoodBOYHOOD (USA)

Richard Linklater som skrivit och regisserat Before-trilogin, vilken jag sett de senaste dagarna och verkligen älskar, har gjort detsamma även här i en film som följer en pojkes uppväxt. Det smått otroliga med detta projekt är att filmen är inspelad under de elva år som den skildrar (2002-2013), från det att pojken i huvudrollen är sex år till det att han är 17-18. Hans föräldrar (Ethan Hawke och Patricia Arquette) är skilda och filmen utforskar relationen mellan dem och pojken under denna period. Kan bli fantastiskt och unikt.

The Class of 92THE CLASS OF ’92 (Storbritannien)

Dokumentär om en gyllene generation ur engelsk fotboll, bestående av Manchester United-spelarna David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs, Gary och Phil Neville och Paul Scholes. Filmen tar vid 1992 och följer gruppen från FA Youth Cup fram till Champions League-triumfen 1999, med inslag av samhällskommentarer kring social och kulturell utveckling i landet. Förutom de nämnda spelarna ges intervjuer av legender som Zinedine Zidane och Eric Cantona, ungdomstränaren Eric Harrison, regissören Danny Boyle och före detta premiärministern Tony Blair.

Devil's KnotDEVIL’S KNOT (USA)

Ett verklighetsbaserat kriminaldrama/-thriller om ett fall som behandlats i dokumentärfilmsserien Paradise Lost (vilken jag inte sett men definitivt ska se). 1993 i West Memphis, Arkansas, mördades tre 8-åriga pojkar brutalt, varpå tre tonårspojkar – the West Memphis Three – misstänktes och genomgick rättegång. Devil’s Knot, regisserad av Atom Egoyan, återberättar historien och hur omgivningen hanterade den. I rollistan finns bland andra Reese Witherspoon, Alessandro Nivola, Colin Firth, Elias Koteas, Bruce Greenwood och Dane DeHaan. Det ser ut att bli mörkt, obehagligt och dramatiskt.

The DogTHE DOG (USA)

Al Pacinos porträttering av den minst sagt vilsne John Wojtowicz i Dog Day Afternoon är fantastisk och filmen i sig är utmärkt. The Dog är en dokumentär om Wojtowicz, mannen som alltså försökte råna en bank i Brooklyn för att finansiera sin manlige älskares könsoperation, en historia som ska bli intressant att få veta mer om. Hur den ligger till premiärmässigt (bio, VOD, DVD?) vet jag inte, mer än att den endast visats på festivaler i Toronto och New York.

Draft DayDRAFT DAY (USA)

Efter en snabbt kastad blick på postern, där en kostymklädd och fokuserad Kevin Costner står i något slags NFL-studio med en amerikansk fotboll i handen, känner jag bara att jag är redo. Bring it! Costner är General Manager för Cleveland Browns och kämpar för att få igenom en spelarvärvning genom att få välja först i draften. Costner backas upp av bl a Jennifer Garner, Sam Elliot, Tom Welling, Ellen Burstyn, Rosanna Arquette, Denis Leary och Frank Langella. Komedi-touchen (?) och regissör Ivan Reitman sätter jag vissa frågetecken för.

EVEREST (USA/Storbritannien)

Baltasar Kormákur (Contraband2 Guns) fortsätter sin internationella karriär med en äventyrsthriller om det disastruösa Mount Everest-bestigningsförsöket som efter en storm kostade åtta personer livet 1996. Bergsklättringstemat är alltid lockande med sitt erkännande av naturens och vädrets förrädiska makt, och för ytterligare pepp kan man kasta ett öga på vilka skådespelare som ska slicka snön längs bergsväggarna: Jake Gyllenhaal, Josh Brolin, Jason Clarke och John Hawkes. Killer cast!

(Ej att förväxla med den andra Everest, 2014, vilken numera heter The Summit och finns med längre ner på listan).

GentlemenGENTLEMEN (Sverige)

Efter fantastiska Call Girl är Mikael Marcimains kommande film något att verkligen se fram emot. Manuset är baserat på Klas Östergrens roman med samma namn från 1980 och handlar om en författare som flyttar in i en Stockholmslägenhet hos de gåtfulla bröderna Morgan – boxaren och pianisten Henry och den nedgångne filosofen och poeten Leo. Det verkar hända mycket skumma saker, bland annat spionage och hemliga vapenaffärer, i en värld av jazz, poesi och kärlek, paketerad i ett format med allt från thriller till drama och kärlekshistoria. Det ser mörkt, läckert och skrämmande ut.

Gone GirlGONE GIRL (USA)

Mörkt, läckert och skrämmande kan det nog bli även här – det brukar bli det när David Fincher står bakom kameran. Efter att Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamund Pike) varit gifta i fem år försvinner Amy spårlöst. Parets förhållande visar sig ha varit mer problematiskt än vad man trott och Nick misstänks som gärningsman. Ett mystiskt fall med grävande poliser för, om man kan sin Fincher, tankarna till Se7en och Zodiac – och bara det förklarar varför peppen är av hög grad.

The Grand Budapest HotelTHE GRAND BUDAPEST HOTEL (USA/Tyskland)

Wes Anderson? Pepp, såklart! I år placerar han sitt verk i mellankrigstiden på ett europeiskt hotell, där den legendariske portvakten M. Gustave (Ralph Fiennes) härjar runt. Hotellmiljöer kan i Andersons händer bli otroligt härligt (Hotel Chevalier!) och casten är helt sjuk. Och då menar jag verkligen helt sjuk: Fiennes, Saoirse Ronan, Léa Seydoux, Edward Norton, Jude Law, Bill Murray, Tilda Swinton, Owen Wilson, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jason Schwartzman, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Tom Wilkinson, F. Murray Abraham, Bob Balaban…

HAPPY VALLEY (USA)

Den framgångsrike college football-tränaren Joe Paternos karriär överskuggas kraftigt av skandalen kring förekomsten av sexuella övergrepp inom hans tränarstab under 2000-talet. Snart ska hans liv, alltså hans liv och inte bara skandalen, bli film. Al Pacino och Brian De Palma teamar upp igen (de gjorde Scarface och Carlito’s Way tillsammans) och Pacino ska alltså spela Paterno. David McKenna (American History X) skriver manus medan den oerhört erfarne producenten Edward R. Pressman (American Psycho, Das Boot, Wall Street) producerar. Detta kan bli en intressant och kontroversiell film som jag ser mycket fram emot.

How to Make Love Like an EnglishmanHOW TO MAKE LOVE LIKE AN ENGLISHMAN (USA)

Min väldigt ensidiga kärlekshistoria med Jessica Alba är ständigt närvarande i mitt liv (tyvärr existerar den förmodligen inte alls i hennes). Jag lever i en flyktig övertygelse om att det någon gång ska bli hon och jag, vilken ofta byts ut i total hjärtesorg när realistiska tankar når min hjärna. Så länge får jag nöja mig med eskapistiskt filmtittande. Tyvärr medverkar hon mest i mediokra komedier, men undantag som Sin City och The Killer Inside Me finns, och förhoppningsvis kan även detta bli ett trevligt litet romcom-undantag. Storyn är centrerad kring Pierce Brosnans karaktär som är poesiprofessor på Cambridge och som lever i ”hedonistisk excess” och hamnar i något slags triangeldrama med Alba och Salma Hayek. Jag är tveksam, men försiktigt nyfiken. Brosnan är ju härlig.

THE HUMBLING (USA)

Philip Roths roman med samma namn är ett drama om relationen mellan en åldrande, suicidal skådespelare och en yngre kvinna på en gård i upstate New York. Al Pacino köpte loss rättigheterna till en filmatisering av boken redan 2009, och när den väl blir av är oklart. Vad som verkar mer eller mindre klart är att den ska regisseras av Barry Levinson, som gjort bland annat magiska Rain Man och den suveräna HBO-filmen You Don’t Know Jack från 2010 tillsammans med just Pacino. Buck Henry (The Graduate) skriver manus medan namn som Greta Gerwig, Kyra Sedgwick, Dianne Wiest och Charles Grodin ser ut att göra biroller.

IMAGINE (USA)

Mer Pacino åt folket! Cars– och Crazy, Stupid, Love.-författaren Dan Fogelman regidebuterar med en dramakomedi om en åldrande musiker som, efter att ha läst ett gammalt brev som skickats till honom från John Lennon och Yoko Ono, inspireras att leva sitt liv annorlunda och ta kontakt med sin biologiska son. Al Pacino backas upp av Jennifer Garner, Annette Bening, Bobby Cannavale, Josh Peck, Michael Caine och Christopher Plummer.

The Imitation GameTHE IMITATION GAME (USA)

Benedict Cumberbatch porträtterar den brittiske matematikern och logikern Alan Turing, som försökte knäcka krypteringskoder under andra världskriget. Hodejegerne-regissören Morten Tyldum regisserar denna biografiska dramathriller och i skådespelarväg ansluter Keira Knightley, Matthew Goode och Mark Strong. Ser lovande ut på pappret.

The ImmigrantTHE IMMIGRANT (USA)

Detta är också en film som var med redan förra året, men oh my lord – Joaquin Phoenix och Marion Cotillard! Och Jeremy Renner också som något slags bonusfigur. James Gray (manus och regi) har gjort det smått fantastiska relationsdramat Two Lovers (som det talas för lite om) och det riktigt stabila kriminaldramat We Own the Night, varav båda har Phoenix i huvudrollen. Filmen har hetat både Nightingale och Lowlife tidigare, men är nu alltså The Immigrant, utspelar sig på Manhattan och handlar om en polsk invandrarkvinna (Cotillard) som träffar den trevlige men lömske Bruno (Phoenix) som lurar henne till prostitution. Renner spelar Orlando the Magician som kanske har några ess i rockärmen och kan bli Ewas räddning.

INHERENT VICE (USA)

Joaquin Phoenix gjorde i The Master en av sina allra bästa roller under Paul Thomas Andersons ledning, och i år samarbetar de igen i en dramathriller om en droganvändande detektiv som undersöker fallet kring en försvunnen före detta flickvän i 70-talets Los Angeles. Vad PTA gjort vet ni väl, men att nämna There Will Be Blood, Magnolia och Boogie Nights kan ju aldrig skada. Reese Witherspoon, Josh Brolin, Owen Wilson och Benicio Del Toro finns med på tåget, vilket förhoppningsvis åker mot biografernas station under 2014.

JANE GOT A GUN (USA)

En film vars inspelning varit ett kaos, med stjärnor och regissörer som hoppat av, men som ser ut att bli klar till sommaren. Kvar i detta västern-action-drama finns Natalie Portman (det är hon som har en pistol), Ewan McGregor och Joel Edgerton, och regisserar gör Gavin O’Connor (Warrior). Handlingen involverar en kvinna, Jane, som tar hjälp av sin ex-pojkvän för att rädda sin nuvarande, laglöse, man från ett gäng som försöker döda honom.

JoeJOE (USA)

En film som hyllats från många håll och som dessutom har enorma likheter med Mud (enligt mig 2013 års bästa film). Regissör David Gordon Green och Mud:s regissör Jeff Nichols är goda vänner sedan länge och i upplägg påminner deras filmer mycket om varandra. Titelkaraktären Joe är, likt titelkaraktären Mud, en (före detta?) brottsling med ett mörkt förflutet som stöter på en pojke i de nedre tonåren och utvecklar en otippad vänskap med honom. Joe spelas av Nicolas Cage som, liksom Matthew McConaughey (Mud), varit stundtals utskälld och i behov av ett lyft. Pojken spelas – i båda filmerna – av den otroligt talangfulle Tye Sheridan. Joe är en timmerarbetare med alkoholproblem, ett gott hjärta och opålitligt temperament. Jag gillar Cage, och det ska bli riktigt spännande att se vad han kan göra med detta.

Magic in the MoonlightMAGIC IN THE MOONLIGHT (USA)

Woody Allen har de senaste åren gett oss både fantastiska filmer som Midnight in Paris och trötta historier som To Rome with Love. Nu senast kom han starkt tillbaka med den ovanligt mörka Blue Jasmine med en fantastisk Cate Blanchett. 2014 års film fylls av skådespelare som Colin Firth, Emma Stone, Marcia Gay Harden och Jacki Weaver och utspelar sig på franska rivieran under 20-talet. Handlingen kretsar kring något slags bedrägerihärva, involverar en besökande engelsman och lär innehålla sedvanligt Allenskt tilltrasslade situationer.

The Man from UNCLETHE MAN FROM U.N.C.L.E. (USA)

Den klassiska spionserien från mitten av 60-talet ska bli film, och bakom kameran står Guy Ritchie (vars Snatch. är rätt skön och vars Sherlock Holmes är ett riktigt misslyckande). Det har ryktats om Tom Cruise, men den castingen blev dessvärre inte av, utan vi får nöja oss med Henry Cavill (Man of Steel) och Armie Hammer (The Social Network, The Lone Ranger) som Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Utöver dem finns Hugh Grant, Alicia Vikander och kanske även David Beckham (!) med i biroller. Vi får hoppas att Ritchie kan förvalta kultseriens charm och glimt i ögat, för i så fall kan detta bli ett underhållande och skönt actionäventyr.

MANGLEHORN (USA)

Nämnde David Gordon Green (aktuell med Joe, ovan) gör ännu ett drama, denna gång med Texas som inspelningsplats och Al Pacino som huvudroll. Filmen handlar enligt uppgifter om en excentrisk man som tvingas möta konsekvenserna av ett kriminellt liv och en förlorad kärlek. Holly Hunter, Chris Messina och Spring Breakers-regissören Harmony Korine ansluter till en lite udda cast och ett intressant projekt.

Kill the MessengerKILL THE MESSENGER (USA)

Kriminal-drama-mysterie-thriller verkar vara benämningen för denna ”based on a true story”-film om en journalist som tog livet av sig efter att ha blivit utsatt för en smutskastningskampanj. Detta efter att han avslöjat CIA:s inblandning i vapenhandel med rebeller i Nicaragua samt kokainsmuggling i Kalifornien under 1990-talet. TV-serieerfarne regissören Michael Cuesta (Six Feet Under, Dexter, Homeland) har en diger rollista till sitt förfogande: Jeremy Renner, Mary Elizabeth Winstead, Michael Sheen, Barry Pepper, Michael K. Williams, Robert Patrick, Ray Liotta, Oliver Platt, Paz Vega, Andy García och Tim Blake Nelson. Nice!

The Monuments MenTHE MONUMENTS MEN (USA/Tyskland)

George Clooneys Oscarsdoftande men försenade film om en allierad pluton under andra världskriget vars uppdrag var att hitta och ”stjäla tillbaka” konstverk och andra kulturellt värdefulla saker från nazisterna, innan Hitler hade förstört dem. Action, historia, drama och komedi verkar vara mixens ingredienser och bredvid Clooney (regi, manus, produktion, huvudroll) framträder skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, John Goodman och Jean Dujardin. Som kuriosa kan nämnas att Clooneys pappa, Nick Clooney, gör ett inhopp som en äldre version av sin sons karaktär. Även om The Monuments Men verkar mindre allvarlig än t ex Good Night, and Good Luck. och The Ides of March (som är riktigt bra båda två) litar jag på att George lyckas göra något vasst av detta.

Noah 2NOAH (USA)

(Min favoritregissör) Darren Aronofskys kommande film är en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly, Emma Watson, Ray Winstone, Nick Nolte och den obligatoriske Mark Margolis finns med på tåget, som ankommer till biografperrongen i början av april. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah, även om min pepp sjunkit under den senaste tiden. Min oro handlar väl mest om att det ska bli för stort, för matinéaktigt och kanske för mainstream för en så pass egen och personlig regissör som Aronofsky. Men förhoppningsvis är denna oro helt i onödan.

NymphomaniacNYMPHOMANIAC (Danmark/Tyskland/Frankrike/Belgien)

Även om jag har sett på tok för lite av Lars von Trier har man ju en känsla av hur vrickad den här filmen verkar vara. Bioversionen är fyra timmar lång (en 5,5-timmarsversion finns och dyker väl förhoppningsvis upp på DVD och blu-ray senare) och är en lång resa av sex, våld, erotik och poesi. Många bekanta skådespelare finns med: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf, Christian Slater, Uma Thurman, Willem Dafoe, Connie Nielsen och Udo Kier. Underbara karaktärsposters dessutom. Jag är lite rädd, men definitivt nyfiken.

THE REACH (USA)

Michael Douglas spelar huvudrollen i en thriller som spelats in i New Mexico och som enligt uppgifter ska handla om en jägare (Douglas) som  tar hjälp av en guide som leder honom ut i öknen, där ett mord tar plats. En indiethriller som nog kan bli en riktigt angenäm bekantskap.

ROALD DAHL’S ESIO TROT (Storbritannien)

Om detta görs rätt kan det bli hur mysigt som helst. Från barnboken av Roald Dahl har Richard Curtis (Love ActuallyNotting Hill) och Paul Mayhew-Archer skrivit ett manus som ska bli TV-film för BBC under 2014. Huvudrollsmässigt är det så mysigt att man bara vill springa ut och krama en sköldpadda – Dustin Hoffman och Judi Dench. Mr. Hoppy (Dusty) är en gammal man som är hemligt förälskad i Ms. Silver (Judi) som bor i lägenheten under honom, men hon verkar mer intresserad av sin sköldpadda.

wilde salomeSALOMÉ OCH WILDE SALOMÉ (USA)

Ett hjärteprojekt för Al Pacino har under de senaste åren varit denna utforskning av Oscar Wilde och hans pjäs Salomé, en utforskning som lett till ett slags dokumentär, Wilde Salomé, och en mer renodlad filmad version av pjäsen, Salomé. Båda projekten regisseras av Pacino själv. Det förstnämnda innehåller både material från inspelningen av pjäsen som Pacino satte upp i Los Angeles 2006, där han spelar King Herod och en då relativt okänd Jessica Chastain spelar Salomé, och beskriver Pacinos försök att utforska, förstå och komma närmare Oscar Wilde som författare och person – ”an unusual, revealing and avant-garde journey into the light and heart of Oscar Wilde’s masterwork.” Den andra filmen, Salomé, är en film/teaterupptagning där Pacino försöker kombinera filmens språk med teaterns och framkalla en känsla av att se teater på film. Utgivningsdatum och -år, framförallt i Europa, är högst oklara, då Wilde Salomé färdigställdes redan 2011 och fortfarande inte har visats mer än i Venedig samma år och vid enstaka specialvisningar. Salomé är som jag förstår det planerad att släppas under 2014. Förhoppningsvis ges filmerna ut på DVD eller genom någon form av internetalternativ inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag är personligen otroligt peppad på att se dem och väldigt glad att Pacino inte bara fortsätter göra film utan även satsar på personligt motiverade och utmanande projekt.

Sin City A Dame to Kill for 1SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Ännu en film från förra årets lista som inte kommit ut. Hur många år vi har väntat på den här uppföljaren har jag tappat räkningen på för längesedan. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson, Jaime King och Michael Madsen. Clive Owen har tyvärr fallit bort och ersatts av Josh Brolin (som inte alls är någon dålig ersättare). Tillkommer gör bl a Joseph Gordon-Levitt, Eva Green, Juno Temple och Ray Liotta. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

SLOW WEST (USA/Storbritannien)

En 17-årig pojke (Kodi Smit-McPhee) reser genom det amerikanska landskapet under 1800-talet för att söka efter kvinnan han älskar. Han får en följeslagare i den mystiske Silas (Michael Fassbender). Ben Mendelsohn gör en roll, Fassbender producerar och fullängdsdebutanten John Mclean regisserar. Inspelningen har redan startat och inspelningsplatser inkluderar Nya Zeeland, Colorado och Skottland. Slutligen kan vi konstatera att en västernthriller med Fassy inte låter helt fel.

STRETCH (USA)

Joe Carnahan (Narc, The Grey) gör komediaktig actionthriller där Patrick Wilson spelar en limousinechaufför som plockar upp en jobbig miljardär (Chris Pine), som gör tillvaron både farlig och spännande för chauffören. Jessica Alba, Brooklyn Decker, Ray Liotta, Ed Helms, James Badge Dale och David Hasselhoff (!) finns med i rollistan. Filmen har haft marknadsföringsproblem efter att Universal hoppat av och det återstår att se om den går upp på bio eller släpps via VOD. Jag själv är inte överdrivet peppad men försiktigt optimistisk.

THE SUMMIT (USA)

Efter vissa finansiella tveksamheter och konkurrensproblematik, i och med att Kormákurs Everest ser ut att bli klar först, verkar det som att Doug Liman (The Bourne Identity, Fair Game) ändå ska göra en andra Mount Everest-film under 2014. Fortsatta oklarheter kring inspelningsstart finns dock. The Summit utspelar sig under 20-talet och berättar om britten George Mallory, som försvann under ett försök att bestiga Mount Everest 1924 (hans eventuella framgång är fortfarande ett ämne för spekulation). Tom Hardy har varit aktuell för huvudrollen, men det har också ryktats om Benedict Cumberbatch. Vem av dem det än blir, eller om det blir någon helt annan, förblir projektet av intresse.

TranscendenceTRANSCENDENCE (USA/Storbritannien)

Christopher Nolans fotograf Wally Pfister bryter sig loss och regidebuterar med en sci-fi-thriller om en dödssjuk forskare som utvecklar en dator som ger honom enorm makt och gör honom ostoppbar, typ. Jag vet inte om det låter så jätteintressant egentligen, men ser man till skådisar finns anledning att ändå peppa lite lätt, plus att filmen lär bli ordentligt snygg visuellt. I huvudrollen står Johnny Depp, som är i behov av att gå tillbaka till mer seriösa roller (Donnie Brasco, What’s Eating Gilbert Grape t ex) efter maskeradroller som i The Lone Ranger, medan biroller intas av Kate Mara, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Rebecca Hall m fl.

True Detective 1TRUE DETECTIVE (USA)

Att denna hittills fantastiska TV-serie är med på listan är knappast för att upplysa er om något ni inte kände till, utan snarare för att slå ett sista slag för att de som ännu inte gett sig in i den tar tag i sina liv och gör det. HBO och kvalité går ofta hand i hand, så definitivt även här. Matthew McConaughey är en av världens absolut bästa skådespelare just nu och utgör tillsammans med fullblodsproffset Woody Harrelson en oerhört intressant polisduo nere i de allra pissigaste och (o)härligaste Louisiana-områdena. Under åtta avsnitt ska vi följa deras jakt på en seriemördare, men framförallt deras personliga utveckling och livshistorier, vilka utvecklas gradvis genom ett intressant flashback-upplägg. Sin nombre-regissören Cary Fukunaga och manusförfattaren Nic Pizzolatto ansvarar för hela den första säsongen, vilket naturligtvis leder till en stor kontinuitet och säkerhet genom seriens upptrappning. De två första avsnitten har varit förstklassiga och intressanta på många sätt, eftersom serien känns både bekant i sina teman och upplägg, men också nyskapande vad gäller narrativ och TV- och produktionsmässig innovation. Fortsätter serien på samma nivå lär vi, när vi talar om den i retrospekt, benämna den som mästerlig och oförglömlig.

Under the SkinUNDER THE SKIN (Storbritannien)

En film som beskrivits som en erotisk sci-fi-thriller med Scarlett Johansson i huvudrollen. Den utspelar sig i Skottland, där en utomjording i mänsklig form (Johansson) förför ensamma, manliga liftare, vilka blir hennes byten (vilken som är den exakta betydelsen av ”byte” i detta fall vet jag inte riktigt). Den ska vara mardrömslik och svår, kanske även med en touch av David Lynch, och bara det gör mig oerhört peppad. Skottland, Johansson, sci-fi och thriller ökar den peppen och jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

WAYWARD PINES (USA)

Efter fiaskon som After Earth och förmodade sådana som The Last Airbender och Lady in the Water (vilka jag inte sett) är det lätt att glömma bort M. Night Shyamalans talang, vilken han visar prov på i filmer som Signs och Unbreakable. I år gör han en miniserie i tio delar för Fox med en uttalad Twin Peaks-vibe. Handlingen påminner mycket riktigt om David Lynchs och Mark Frosts kultserie: en Secret Service-agent får i uppdrag att åka till Wayward Pines, Idaho, för att undersöka fallet kring två agenter som försvunnit i området. Under vistelsen i småstaden tätnar mysteriet och han börjar oroa sig för sin egen säkerhet. Om ni läste min TV-special om Twin Peaks vet ni att jag älskar den serien, och med tanke på vilken stämning M. Night har visat sig kapabel att framkalla ser jag stora möjligheter för att detta ska kunna bli hans stora återkomst. Den spännande casten inkluderar bl a Matt Dillon, Melissa Leo, Terrence Howard, Juliette Lewis och Toby Jones. Den här bilden ger mig riktigt kalla (och underbara) kårar. Stor pepp!

We Gotta Get Out of This PlaceWE GOTTA GET OUT OF THIS PLACE (USA)

Ytterligare ett litet wildcard på listan, som jag egentligen inte vet så mycket om. Vad jag vet är att det är en småskalig produktion och att en av huvudrollerna spelas av Breathe In-bekanta Mackenzie Davis, som jag vill sätta ett stort utropstecken för. Hon påminner mycket om Laura Dern, vilket är en komplimang att glädjas över. Filmen handlar om några ungdomar i Texas som suckar över sin stillastående tillvaro i en liten bomullsfarmsstad och samtidigt blir indragna i en kriminell värld när en av dem råkar stjäla från fel man. Filmen är delvis inspelad i staden med det fantastiska namnet, Corpus Christi, Texas, och har en precis lika fantastisk, retrodoftande, poster. Bra kritik har den fått, och jag hoppas att även jag får dela ut sådan till den.

White Bird in a BlizzardWHITE BIRD IN A BLIZZARD (USA/Frankrike)

Av regissören Greg Arakis filmer (Mysterious Skin, The Doom Generation) har jag inte sett någonting, men det ska det bli ändring på. Flera av filmerna behandlar tonåringar och deras möten med sexualitet, droger och depression, vilket även denna verkar göra i viss mån. Shailene Woodley (The Descendants, The Spectacular Now) tar rollen som tonårsdotter vars mamma (Eva Green) försvinner och lämnar henne ensam i en kritisk uppväxtsfas. Drömmar ska vara centrala genom filmen, som verkar balansera mellan thriller- och dramagenren.

Untitled Lance Armstrong BiopicUNTITLED LANCE ARMSTRONG BIOPIC (USA/Storbritannien)

Någon utförlig handlingsbeskrivning är knappast nödvändig, då de flesta känner till Lance Armstrongs historia – hjälten och idrottsikonen som visade sig vara en dopad lögnare. Stephen Frears (The Queen, Philomena) gör alltså en biografisk film med Ben Foster som Armstrong samt bl a Dustin Hoffman och Guillaume Canet i biroller. Storyn bör göra sig bra i filmform (vilket den gjorde i dokumentären The Armstrong Lie), även om jag är något tveksam inför regissören.

Knight of CupsTERRENCE MALICK?

Frågorna är här fler än svaren – det går aldrig riktigt att veta vad den gode Malick kommer slänga fram på bordet och när han bestämmer sig för att göra det. Hans karriär verkar i alla fall vara i ett mycket intressant skede eftersom han under de senaste åren blivit oerhört mycket mer produktiv än vad han någonsin har varit. Hela tre filmer befinner sig just nu i post-production-fasen, en fas som dock verkar vara problematisk. Hans dokumentär Voyage of Time, som är något slags vidareutveckling på The Tree of Life:s skapelsesekvenser och handlar om universums födelse och död, har blivit anklagad för att vara något annat än vad producenterna blivit lovade när de gick in med stora pengar och är därför av osäker release-status. Hans ej än namngivna film (Untitled Terrence Malick Project) är en kärlekshistoria om besatthet och svek, placerad i Austin, Texas. Casten är helt sinnessjuk: Christian Bale, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Ryan Gosling, Rooney Mara, Natalie Portman, Holly Hunter, Val Kilmer, Bérénice Marlohe, Benicio Del Toro, Clifton Collins Jr., osv. Hans Knight of Cups – ”a man, temptations, celebrity, and excess” – har även den en välfylld cast: Christian Bale, Cate Blanchett, Natalie Portman, Antonio Banderas, Jason Clarke, Imogen Poots, Joel Kinnaman, Teresa Palmer m fl. Sedan riskerar ju föstås alla att bli bortklippta. Malicks projekt är vi alltid peppade på.

Så, det var alltså 47 spännande titlar. Sedan finns det säkert 47 till som är precis lika intressanta. Jag vill även påminna om A Most Wanted Man, Foxcatcher och Interstellar, vilka Scott skrev om i sin pepplista. Förra året skrev jag även om Sean Penns två planerade regiföretag, Crazy for the Storm och The Comedian, som jag givetvis fortfarande är lika peppad på som då. Hur aktuella de är låter jag vara osagt, men vill ni läsa om vad det är för projekt hänvisar jag till min lista från förra året.

Nu har både ni och filmskaparna lite att jobba med. Make it work!

Veckoresumé #57

2014 är i rullning och så även ett flertal fordon i filmens värld. Zac Efron kör ut tidningar, David Lynch plågar sina karaktärer på vilsna motorvägar, Michael Douglas glider runt i limousine, danskar får sina bilnycklar stulna och tvingas stanna kvar på katastroffest, Joy Division åker på turnéer och Daniel Brühl har det hektiskt i Trabantens land. Hoppa in i bilen du med, så kör vi iväg!

LovelaceLOVELACE (2013)
3 stjärnor DYLPC

Linda Lovelace fick 1972 stjärnstatus efter att ha medverkat i den enormt framgångsrika porrfilmen Deep Throat, som blivit något av en pornografisk milstolpe. Lovelace berättar historien om Linda Boreman (som var hennes riktiga namn), hur hon drogs in i den på många sätt bedrövliga porrindustrin, hur hennes relation med produktionsledaren Chuck Traynor förändrade hennes liv och vilket mörker hon tvingades gå igenom innan hon lyckades vända sin livsbana igen. Filmen är ganska typiskt utformad som en 90 minuters biografi och täcker in många år på kort tid, vars grunddrag den lyckas förmedla fullt dugligt. Amanda Seyfried, som spelar Lovelace, var för mig på förhand ett orosmoment då jag tycker att hon har varit rakt dålig i det mesta jag sett med henne, men hon lyckades överraska positivt och gör här en rätt stark prestation. Övriga skådespelare inkluderar många bekanta namn, däribland Peter Sarsgaard, Sharon Stone och Robert Patrick, som alla gör det bra. Filmen har vissa svagare delar och lyfter aldrig till några högre höjder, den väger lite lätt, men förmedlar ändå en intressant berättelse. Den har i övrigt vissa kronologiska omordningar och perspektivsskiften, där man kontextualiserar samma sekvenser på olika sätt, vilket är ett ganska effektfullt grepp. En i stora drag informativ och väl utförd film som för upp en i många avseenden smutsig bransch på tapeten, vilket kan vara viktigt. Filmen i sig skakar man dock snabbt av sig.

High AnxietyHIGH ANXIETY (1977)
2 stjärnor DYLPC

Helt oplanerat blev Mel Brooks hyllning till Hitchcock min eftermiddagsunderhållning på julaftonen, efter att jag skapat kontrovers med en walkout som reaktion på när dvärgarna i Snövit började gapa och ha sig. Huvudvärken var ett faktum och efter en kort återhämtning hamnade jag alltså framför den thrillerparodiserande High Anxiety (med den för de flesta svenskar igenkännbara titeln Det våras för galningarna), som är full av referenser till Alfred Hitchcocks filmer, framförallt Vertigo men även filmer som The Birds och Psycho. Mel Brooks (manus, regi, produktion, huvudroll) spelar en doktor som anländer till The Psycho-Neurotic Institute for the Very, Very Nervous, där han ska ta över som chefsdoktor. Stället är föga förvånande fullt av märkliga individer och vanor, och snart sitter Dr. Thorndyke rejält i klistret, anklagad för mord (!), varpå han till slut tvingas konfrontera sin höjdskräck som den slutgiltiga utmaningen. High Anxiety blir, trots några fyndiga referenser och parodier, tyvärr en ganska utdragen historia där avstånden mellan skratten blir alltför stora. Vad gäller kamerauppställningar och dylikt är filmen relativt kreativ, men innehållsmässigt brister den i humorkvalité och ibland även skådespelarmässigt. Den har sina toppar, men dalarna är för djupa och för långa. Brooks ska i alla fall ha en eloge för ett tappert försök med vissa ljusglimtar, detsamma gäller en härlig Madeline Kahn i en växande biroll.

Ain't Them Bodies SaintsAIN’T THEM BODIES SAINTS (2013)
3 stjärnor DYLPC

David Lowery har ägnat större delen av sin karriär åt kortfilm och redigering (bland annat i Upstream Color – 2013 års nionde eller kanske till och med fjärde bästa film), men gör här med manus och regi sitt största språng mot att bli ett erkänt namn på filmskaparhimlen. Ett förälskat par ute på landsbygden i 70-talets Texas skiljs åt när Bob (Casey Affleck) fängslas efter en misslyckad skottlossning med polisen, varpå Ruth (Rooney Mara) på egen hand tvingas föda och ta hand om barnet de väntat. De brevväxlar med varandra under flera år och tror på en återförening, men en sådan ska visa sig komplicerad och svårframkallad, då Bob rymmer och efterlyses i byn där Ruth bor. Det är en klassisk story om hopplös kärlek, placerad i Badlands-miljöer och berättad med romantiska brevuppläsningar, fin musik och vackert foto – dock utan något som gör att filmen sticker ut från liknande historier. Den trevar runt i typiska spår ett bra tag innan den växlar upp en aning, och den blir aldrig något extraordinärt, men ändå tillräckligt bra för att klassas som just bra. Rooney Mara gör en bra roll och det gör väl egentligen Casey Affleck också, men känslan är att han måste börja variera sig i sina rollval. Hur många gånger har han inte gjort den här rollen – besvärad, hes, lite naiv och med en lätt sömnlös uppsyn – förut? Vidare skiner Ben Foster och Keith Carradine till i varsina biroller. Ain’t Them Bodies Saints är en film som – framförallt estetiskt – ändå gör en nyfiken på Lowerys fortsatta regikarriär, och kan man blunda för att man sett storyn hundra gånger förut finns här en rätt finstämd film att se.

Lost Highway

LOST HIGHWAY (1997)
3 stjärnor DYLPC

Veckans första riktigt stora frågetecken kommer naturligtvis från den svåre David Lynchs fascinerande tankebanor. Fred (Bill Pullman) traskar omkring i morgonrocken hemma i sitt hus där han bor med sin fru Renee (Patricia Arquette). Stämningen är märklig och skrämmande, som sig bör, och snart blir det ännu obehagligare när de hittar ett videoband med en upptagning filmad i deras hus, som visar hur Bill mördar Renee. Med tanke på handlingens konstanta Lynchighet bör jag stanna där för att inte skriva en hel uppsats, men kort kan sägas att den behandlar frågor kring identitet, verklighet och fantasi/(mar)drömmar, minne och skiftar fokus mellan olika karaktärer. Svartsjuka, mentala problem och personlighetstvivel är andra ämnen som kan läsas in, placerade i en värld av sex, våldsbrott, femme fatales, surrealism och noir-estetik. Den har även många metafilmiska kommentarer till mediet, kanske tydligast i nedanstående citat, där Fred beskriver varför han hatar kameror:

”I like to remember things my own way.”
”How I remembered them. Not necessarily the way they happened.”

Kameror och filmer av olika slag spelar en central roll, och de förvränger mycket riktigt händelser – i alla fall i relation till de minnen eller den förståelse vi (eller Bill) har för dem. Det kanske allra mest skrämmande inslaget är Robert Blakes isande Mystery Man, som hemsöker Bill och verkar ha gudalika, allseende, krafter. Scenen när de första gången möts, på en fest, är det som att Bill möter djävulen i egen hög person – där satt jag med uppspärrade ögon och försökte intala mig själv att jag hade läget under kontroll. Det hade jag inte – och det är en av de saker jag älskar med David Lynch. Samtidigt är hans verk otroligt svåra att betygsätta, och dessa ständiga stjärnor som ska delas ut här får här ses som placerade inom parantes. Upplevelsen är svår och flyter omkring åt olika håll och jag tror att det krävs ett antal tittar innan jag kan försöka greppa densamma. Avslutningsvis måste jag nämna den patenterat Lynchska, surrealistiska och svävande stämningen som finns även här. Angelo Badalamenti är med, mörka skräckinslag likaså, läskig ljussättning och sceneri och ett något annorlunda soundtrack med exempelvis Rammstein, Marilyn Manson, Lou Reed och inte minst David Bowies suveräna och som-handen-i-handsken-passande I’m Deranged. En film värld att se, som i princip alla Lynchs filmer, enbart för sitt kombinerade bild- och ljudspråk.

The PaperboyTHE PAPERBOY (2012)
3 stjärnor DYLPC

Mera konstigheter! Nu visserligen inte Lynchska sådana, men likväl en Florida-vistelse som spårar ur totalt. Ett svart före detta hembiträde (Macy Gray) återberättar ur sitt perspektiv om hennes tid hos familjen Jansen, där Jack (Zac Efron) bor med sin rätt slätstrukne pappa och hans rasistiska sambo i ett vanligt medelklasshus. Jack är frustrerad, dels för att hans ungdomliga liv mest står och stampar, dels på grund av något slags saknad av sin mamma och framförallt för att han träffar den äldre och attraktiva Charlotte (Nicole Kidman). Hon anländer i samma veva som den förlorade storebrodern, Ward Jansen (Matthew McConaughey), som ska göra journalistiskt grävande för att försöka få Charlottes egendomliga kärleksintresse Hillary (John Cusack) frikänd från death row. I detta projekt deltar även en svart man, Yardley (David Oyelowo), som säger sig vara engelsman och vars hudfärg skapar enorma barriärer i ett rasistiskt präglat sydstats-USA i slutet av 60-talet. Ingredienser som frigivningssatsningen, rasism, sex(uell frustration), homosexualitet, relationer och framförallt önskningar om sådana, en potentiell mördare och skumma träskmarker med en familj som det osar incest om ger en film som vill berätta mycket. Mestadels är den ett drama, men den väver även in thrillerbitar. Det är på gott och ont en galen film som verkligen skiftar och rör om i grytan, men den tappar också i det faktum att slutprodukten känns något ofärdig. Jag hade gärna sett en mer utvecklad och förlängd film, för det finns så mycket spännande karaktärer och öden att ta del av. Ge dem tre timmar – varför inte? Jag är dock medveten om att det hade blivit svårt att sälja in. Lee Daniels har hur som helst hårt paketerat in allt i vakuumplast för att filmen ska bli så tight och fartfylld som möjligt, vilket den lyckas vara. Det finns stilmässiga grepp att lägga märke till, som en tidskänsla som känns naturlig, ett levande foto och en uttrycksfull klippning. I Efrons karaktär finns en lätt (notera lätt) The Graduate-vibb (observera att jag verkligen inte nyss jämförde Dustin Hoffman med Zac Efron). Träskutflykterna är lite (observera lite) Deliverance-skumma och faktum är att filmen tar ut sådana svängar i tonläge att jag vid ett par tillfällen mådde riktigt illa. Den är brutal, blodig och makaber och skildrar udda karaktärer med tragiska öden. Zac Efron bär upp filmen på fullt kompetent vis och jag tror att det finns en talang där som håller på att formas för att komma till uttryck – han imponerade på mig och verkar ha lämnat High School Musical-köret bakom sig. Med sig har han proffs som McConaughey och Kidman som sällan lämnar mig besviken, och en John Cusack som är bättre än vad han brukar vara. The Paperboy är sevärd och annorlunda – en film som vågar sticka ut. En stark trea!

Inland EmpireINLAND EMPIRE (2006)
3 stjärnor DYLPC

Jaha, här sitter jag och suckar. Inte för att detta är dåligt, men för att det är ett jäkla projekt att skriva några rader om en 180 minuter lång film av David Lynch – som dessutom kanske också är hans absolut konstigaste. Se på bilden till exempel. Ett obehagligt ljussatt rum där några kaniner går runt och samtalar stelt med varandra, ackompanjerat av en publik som skrattar vid helt oförståeligt valda tidpunkter. I huvudrollen vandrar Laura Dern runt som i en evighetsmardröm, i en story som har sin grund i att hon får ett skådespelarjobb i en film vars produktion har mystiska omständigheter där gränserna mellan filmens handling och verklighetens dito gradvis suddas ut. Även här finns alltså något slags passning till Hollywood och, återigen, kamerans makt. Tolkningar av filmen i helhet överlämnar jag till någon annan, för jag var minst lika förvirrad efter dessa tre timmar som efter Lost Highway. Frågan är om det ens finns någon förklaring att tillgå, då Lynch gjorde filmen utan manus och istället kom med nyskriven dialog varje dag under inspelningen. Laura Dern och Justin Theroux (hennes primäre motspelare) har uttalat sig om att de inte har någon aning om vad filmen handlar om. Det finns så många hopp i tid och rum, olika karaktärer och surrealistiska inslag att en redogörelse av allt som händer i filmen skulle kräva att jag förde en lista under hela filmen, som skulle bli av något slags jultomteönskelistelängd. Hur som helst finns även här skräckinslag som får hela kroppen att stelna, och det finns i princip inte en enda stund när man har grepp om vad som sker på riktigt och vad som är fantasi. Stilmässigt skiljer den sig mycket från mycket av Lynchs tidigare arbete (även om den också är mörk och stämningsfull), framförallt i att den är digitalt fotat med en relativt liten, handhållen kamera. Detta ger i första hand en ofta (ursäkta språket) skitful bild som ser ut att vara filmad av en amatör. Å andra sidan gör det oss medvetna om kamerans existens och man tänker hela tiden på att det vi ser utspela sig är skildrat genom en kameralins – ett genomgående tema i filmen som i viss mån knyter an till Lost Highway-tematiken. Även i i Mulholland Dr. går filminspelningsproblematiken att se. Inland Empire har beskrivits som både genial och en självparodi, och jag står någonstans mittemellan, i total förvirring.

Good Bye Lenin! 2GOOD BYE LENIN! (2003)
4 stjärnor DYLPC

En film jag visserligen tänkt se även annars, men efter att vår fantastiske, brittiske gatuguide i Berlin i somras rekommenderade den var det givet. Det tog i och för sig ett halvår för mig, men bättre sent än aldrig. Daniel Brühl (för den breda massan mest känd för Inglourious Basterds och Rush) spelar en ung man som i Östberlin 1989 är lika ovisst och spänt inställd till konflikten mellan öst och väst som alla andra. Han bor relativt spartanskt med sin mamma, sin syster och hennes barn. Pappan lämnade dem för Västtyskland 1978 och kom aldrig tillbaka, varpå mamman blev deprimerad och utvecklade ett starkt engagemang i den socialistiska rörelsen i öst. Alex (Brühl) deltar i en demonstration som går snett och blir bortförd av polisen framför sin mors ögon. Hon faller ihop i en hjärtattack och försätts i koma. Hon ska inte komma att vakna förrän efter murens fall, och efter doktorns råd om att hon absolut inte får utsättas för kraftiga intryck (vilket ett enat Tyskland definitivt bör klassas som) måste Alex & co skydda henne från nyheter och vetskap om de massiva förändringar som skett, vari den huvudsakliga handlingen ligger. Good Bye Lenin! är en välskriven och påhittig film som både underhåller, berör och undervisar. De betongtyska scenerierna och den ständigt närvarande historiska kontextualiseringen framhäver samhällsförändringarna som sker och hur dessa påverkar karaktärernas liv. Det är samtidigt en familjehistoria, efter omständigheterna en udda sådan, som behandlar olika sidor av svårigheten att hålla en familj enad och lycklig. Brühl bär filmen på lysande vis och Yann Tiersen (mannen bakom Amélie-soundtracket) sätter tårframkallande vackra toner på berättelsen. Ett geni, helt klart, som verkligen förgyller hela filmen. För mig är detta i första hand ett allvarligt drama, men visst finns vissa komiska inslag, och det är en kreativ och livfull film. Jag personligen lämnar ofta sådana filmer med en ganska tung men fin känsla, så även här. Fyra av fem Spreewaldgurkor!

Wall StreetWALL STREET (1987)
3 stjärnor DYLPC

Snart är det dags att hugga in på Scorseses senaste skapelse, och vad kan som uppladdning passa bättre än Oliver Stones klassiska börsmäklarhistoria från 80-talet? Bud Fox (Charlie Sheen) är en nybörjare på Wall Street med stora drömmar. Han har det kämpigt med affärerna, men snart ska hans liv få sig en skjuts, när han träffar mästaren, legenden, fullblodsproffset Gordon Gekko (Michael Douglas). Han kan marknaden utan och innan. Det är en typ av karaktär som återfinns i många liknande filmer, den där sjukligt framgångsrike bossen som sällan har rent mjöl i påsen och predikar om att allt som räknas är pengar och framgång, medan allt annat är underordnat.

”Greed is good!”

Douglas har enorm pondus och levererar en frejdig och respektingivande prestation. Sheen gör en av sina bättre prestationer, men är aldrig särskilt mycket mer än godkänd. Storyn bäddar in etiska och moraliska frågeställningar där personer alltid kommer att hamna i kläm, mest tydligt när Buds pappa (roligt nog spelad av Martin Sheen) och flygbolaget han jobbar på blandas in i en affär med olika bud om vad som ska ske. Krocken mellan lantlig och hederlig knegare och urban storfräsare är tydlig, och budskapet om att Wall Street-klimatet sätter människors liv ur balans likaså. Wall Street är en snygg, tight och angenämt engagerande film som underhåller och ger en, för sin tid, spännande bild av New Yorks yuppiekultur på 80-talet. Tiden har visserligen börjat trippa i från den så smått, men den förblir en stilbildare. Storyn i sig är i dagsläget inget nyskapande. Kanske var den det då, men nu är den ganska förutsägbar och bekant, utan att det för den delen blir ett stort problem. Andra halvan är stark och en fjärde stjärna är nära att trilla in.

ControlCONTROL (2007)
4 stjärnor DYLPC

Fotografen och The American-regissören Anton Corbijn har länge arbetat med musikvideor till band som Depeche Mode och U2, samt fotograferat bland annat just Joy Division, som Control handlar om. 2007 gjorde han den svartvita biografin om Ian Curtis, frontman i det brittiska rock-/punkbandet, vilket var aktivt under andra halvan av 70-talet. Jag hade innan jag såg filmen ingen särskild relation till Joy Division, men efteråt har jag omfamnat musiken med en klar känsla av bekantskap. Den problematiske Curtis, spelad av Sam Riley (On the Road), växte upp i Macclesfield där han utvecklade poetiska talanger, fattade intresse för litteratur och musik och gifte sig redan vid 19 års ålder – ett beslut som senare skulle visa sig förhastat. Han hamnade i ett band, vilka skulle bli Joy Division, och blev dess sångare, varpå de blev alltmer framgångsrika. Men Curtis var inte äldre än 23 när han fann sina personliga, relationsmässiga och konstnärliga tvivel övermäktiga, och hängde sig 1980 i sitt hem. Control är lågmäld, relativt långsam och stillsamt berättad och har skalats ner till vad som känns som ett gråskaligt fotografi som rör sig till tystnaden och musiken. Jag hade till en början svårt att identifiera mig med Curtis fullt ut och höll en viss distans. Denna distans går emellertid helt i linje med den alienation och isolation som Curtis ska ha upplevt under sin i mångt och mycket plågade tillvaro. Det dröjer således ett tag innan filmen verkligen blir drabbande, men lagom till eftertexterna sitter jag i full gråt, ordlös över Ian Curtis tragiska berättelse. Sam Riley gör ett oerhört skickligt porträtt som fångar Curtis tomma och smått livlösa, patenterade danssätt och det mörka moln som ständigt överskuggar honom. Övriga skådespelare backar upp honom fint, med Samantha Morton som mest nämnvärd. Corbijns svartvita foto är av yppersta klass och låter ögonen njuta av delikata bildrutor. Joy Divisions musik har släppts in i det svartvita landskapet och verkligen matchats, vilket skapat en film som tagit mig in i deras diskografi och fått mig att fastna för flera suveräna spår. En grått, enkelt och nedtonat vacker film som stannar kvar.

FestenFESTEN (1998)
4 stjärnor DYLPC

Den första filmen ur den danska avant-garde-rörelsen Dogme 95, som under slutet av 90-talet ville förändra filmproduktionens syfte och metod genom ett antal regler som de (med Lars von Trier och Thomas Vinterberg i spetsen) menade skulle följas för att filmen skulle renas från ytlighet, auteurism och specialeffekter, bland annat. Manifestet och ”kyskhetslöftena” finns att läsa här, en läsning jag rekommenderar då rörelsen har många intressanta, om än ibland svårgenomförliga, poänger. Festen är Thomas Vinterbergs (eller ja, han får ju inte krediteras som regissör) film om den 60-årige Helges födelsedagsfest på ett lantligt hotell dit familj och vänner anländer till vad som ska bli en sammankomst de sent ska glömma. Utan att spoila något sker, kort och gott, avslöjanden av mörka hemligheter som legat och samlat damm bakom familjens stängda dörrar, och hela festen blir en enda stor fars av söndermanglad stämning och den stackars toastmasterns patetiska försök att få tillställningen på fötter igen. Faktum är att detta är en av de mest genomgående engagerande filmer jag sett och som dessutom pendlar mellan att vara oerhört rolig – flera scener blir så absurda och hysteriska att man bara flabbar till – till att vara minst lika tragisk. Våld, alkohol, psykisk misär och hemska barndomsminnen som kommer upp till ytan är bara några av de problem som finns. Det mesta står egentligen bedrövligt till hos de stackars gästerna och familjemedlemmarna, som alla verkar plågas av någon undanträngd sorg, minnen eller begär. Ett brett karaktärsgalleri gör det svårt att, som i Jagten, investera sig helt i någon karaktär – tittaren blir mer som en neutral åskådare, mitt i kaoset. Manuset är briljant och ständigt intressant, skådespelarna (Ulrich Thomsen, Henning Moritzen, Thomas Bo Larsen, Paprika Steen m fl) spelar med enorm inlevelse och styrka och dogmastilen (frånvaro av extra ljussättning, handhållen kamera, ingen musik mm) ger stor realism. En till viss del gripande, men mest omskakande, film som på i princip alla plan imponerar stort och visar på en mycket intressant gren inom filmskapande. Vad gäller betyget är jag fortfarande osäker – fyra eller fem. En sjukt bra film.

Veckans topp 3

  1. Festen
  2. Control
  3. Good Bye Lenin!

Veckoresumé #38

Tre science-fiction-filmer, två klassiker och en ultrafräsch film! Trevlig läsning!

the man who would be kingTHE MAN WHO WOULD BE KING (1975)
3 stjärnor DYLPC

Året är 1885 och det brittiska imperiet har med sitt starka fäste i Indien aldrig mått bättre. Men två brittiska sergeanter har fått nog. Danny (Sean Connery) och Peachy (Michael Caine) tycker att de behandlas orättvist av den brittiska armén och dess administration. De bestämmer sig för att söka lycka någon annanstans och efter noga planering beger de sig till det outforskade och ociviliserade Kafiristan – ett land som ingen utomstående har satt sin fot i sedan Alexander den Store. Deras mål är att vinna lokalbefolkningens hjärtan med brittisk kunskap och teknik för att i sinom tid bli nya kungar i det okända Kafiristan. The Man Who Would Be King är regisserad av John Huston, mannen bakom klassiker som The Treasure of the Sierra Madre och The Maltese Falcon, och är baserad på en kortroman med samma namn, skriven av Rudyard Kipling, som även förekommer i filmen. Kipling spelas av den eminente Christopher Plummer. Filmen är ett storslaget äventyr med action och humor. Det är i alla fall vad jag fick intrycket av att filmen skulle vara när jag hörde talas om den för första gången. Mina tankar fördes direkt till den fantastiska Mountains of the Moon och förväntningarna för denna film ökade drastiskt. Men trots två charmiga huvudrollsinnehavare, påkostade scenerier och många bra höjdpunkter så saknar The Man Who Would Be King något för att komma upp i samma nivå som Mountains of the Moon. Den har ett svajigt tempo som skiftar mellan underhållning på hög nivå och långtråkiga scener som man önskar ska ta slut. Men trots svagheterna är det uppenbart att Huston & Co har skapat en film med omsorg och passion. Den ställer frågor om moral och etik som är både intressanta och viktiga och den har en briljant Michael Caine som spelar en oförutsägbar och aningen osympatisk karaktär som ibland trampar väldigt nära gränsen till galenskap. The Man Who Would Be King får en stabil trea i betyg.

stoker

STOKER (2013)
4 stjärnor DYLPC

En ung flicka vid namn India (Mia Wasikowska) bor tillsammans med sin emotionellt instabila mor Evelyn (Nicole Kidman). Efter sin fars död flyttar helt plötsligt den gåtfulle och okände farbrodern Charlie (Matthew Goode) in hos India och hennes mor. India hyser misstankar om morbroderns motiv, men känner sig samtidigt dragen till honom. Stoker nämnde jag i min pepplista i början av 2013 och är den film jag har längtat mest efter det här året. Filmen är regisserad av min favoritregissör Chan-wook Park och är den sydkoreanska mästarens engelskspråkiga debut. Manuset har lite oväntat skrivits av huvudrollsinnehavaren i fängelseserien Prison Break, Wentworth Miller. Manuset låg länge på the Blacklist, en lista över de bästa oanvända manusen i världen tills Park tog hand om projektet. Stoker går i Parks typiska tematiska fotspår där våld, mörker och hämnd är i fokus. Stoker är dock nedtonad i alla dessa aspekter jämfört med hans tidigare filmer. Det som istället lyfts fram är de mångsidiga karaktärerna som leder filmen framåt. India är en oförutsägbar och udda tonåring som spelas galant av Mia Wasikowska. Vid sin sida har hon en smått galen Nicole Kidman och en ännu galnare Matthew Goode. Den sistnämnda är också den bästa i filmen och gör en fenomenal och unik insats som obehaglig men samtidigt karismatisk farbror. Förutom tre enastående karaktärer och briljanta skådespelare har Park också lyckats skapa en krypande och knivskarp stämning som ligger som en filt över hela filmen, något som gör att man som tittare alltid är koncentrerad och alert. Musiken av Clint Mansell är isande och välgjord och fotot är något av det mest nytänkande och snyggaste jag har sett på länge och helt klart det bästa hittills i år. Händelsemässigt är Stoker inte en film med överraskningar, utan istället en ganska förutsägbar berättelse, men den lyckas ändå vara spännande till stor del tack vare de andra redan nämnda pusselbitarna som tillsammans utgör filmen. Chan-wook Park bevisar i och med Stoker att han inte har tappat stinget och att han är en av de bästa. En riktigt stark debut i Hollywood, en debut som förtjänar en svag fyra i betyg.

dune

DUNE (1984)
2 stjärnor DYLPC

Science-fiction-författaren Frank Herberts Dune har länge varit i Hollywoods kikare och har sedan 70-talet varit under försök att filmatiseras ett flertal gånger utan lyckat resultat. Men i början av 80-talet tog David Lynch tag i projektet och lyckades med det många tidigare inte hade lyckats med – att förvandla Herberts komplexa berättelse till ett filmmanus. Dune utspelar sig i ett avlägset solsystem där tre mäktiga familjer har varsin planet. Dessa familjer kämpar om tillgången till den mystiska och värdefulla kryddan melange som sägs förlänga liv och vidga medvetandet. Melange existerar endast på den obebodda sandplaneten Arrakis, eller Dune som den också kallas. Filmen följer familjen Atreides och dess prins Paul Atreides (Kyle MacLachlan) och deras kamp mot de andra familjerna i sökandet efter melange. Dune består av en gigantisk ensemble av skådespelare med profiler som Sting, Max von Sydow, Patrick Stewart, Jürgen Prochnow, José Ferrer, Brad Dourif , Virginia Madsen och Blade Runner-profilen Sean Young. David Lynch blandar monologer och berättarröst till en stor soppa av förvirring och oklarhet. Det är svårt att hänga med när karaktärer i dialoger med varandra helt plötsligt börjar tänka och man som tittare får lyssna på både deras monologer och deras dialoger. Händelseförloppet är även det kantat av otydlighet. Filmen hoppar fram och tillbaka mellan karaktärer helt hänsynslöst och sätter tittarens koncentration på prov. Dune plågas även av ett långsamt och ointressant tempo som håller i sig långt in i filmen. Filmen blir helt enkelt långtråkig och lyckades därför inte fånga min uppmärksamhet när de intensivare scenerna trädde in. Något som Lynch dock har lyckats fånga är imponerande miljöer och scenografi. Coola industrilokaler blandas med pampiga palats och vilda sandslätter. Dune lyckas däremot inte imponera på mig och är enligt mig en ganska medioker upplevelse. Filmen får en stabil tvåa i betyg.

Gattaca

GATTACA (1997)
3 stjärnor DYLPC

Jerome (Ethan Hawke) lever i ett framtida samhälle där eliten består av människor med endast bra och användbara egenskaper. Dessa privilegierade individer har skapats i laboratorier med hjälp av genmanipulation. Efter befruktning och innan födsel får barnets föräldrar besöka sjukhuset för att bestämma vilka egenskaper barnet ska ha och inte ha. Målet är att producera så riskfria och skickliga medborgare som möjligt. Jerome är en av de personer som inte tillhör eliten, han har inte genmanipulerats och lider av stor risk för hjärtsvikt och andra åkommor. Hans största dröm är att åka ut i rymden och han bestämmer sig för att anta en genmanipulerad mans (Jude Law) identitet för att kunna ansöka om anställning för företaget Gattaca som är framtidens motsvarighet till NASA. Gattaca är en smart och spännande thriller där stela och kala miljöer är vardag. Det Gattaca gör bäst är stämning. En stämning som osar av ett auktoritärt och strikt samhälle där personlighet och identitet åsidosätts för produktivitet och kontroll, likt ett storebrorsamhälle. Skådespelet sköts väl av en trio som dock är lite tråkig. Hawke och Uma Thurman som spelar en av Jeromes arbetskollegor gör godkända insatser men saknar karisma. Den enda som sticker ut är Jude Law som är den enda karaktären som är riktigt intressant. Olyckligtvis får han inte så mycket speltid som jag hade önskat. Till skillnad från skådespelarna har Gattaca karisma och karaktär även fast filmens centrala tema är ett opersonligt samhälle. Filmens sci-fi-element är väl utförda och likaså handlingen och dess förlopp. Gattaca får en stabil trea i betyg.

Pandorum

PANDORUM (2009)
2 stjärnor DYLPC

Två astronauter (Ben Foster och Dennis Quaid) vaknar plötsligt upp ombord på ett gigantiskt rymdskepp. De två männen minns ingenting – vilka är de och vad är deras uppdrag? Omringade av mörker och kusliga ljud upptäcker de att enda vägen ut från rummet de vaknade upp i är en trång och mörk passage/ventilationstrumma. De inser att det kan vara enda vägen ut och beger sig ut på en upptäcktsfärd genom rymdskeppets inre. Men de inser snabbt att något inte står rätt till. Pandorum är en tyskproducerad sci-fi-skräckis med engelskspråkigt manus och till största del engelskspråkiga skådespelare, regisserad av en tysk regissör. Den börjar bra med en riktigt kuslig känsla av isolation och minnesförlust. Under filmens första halvtimme är stämningen på topp och filmen bygger upp för något som man kan ana betyder trubbel. När filmen når den katalyserande scenen, den scen som nästan alltid förekommer i skräckfilmer, den scen där det riktiga hotet uppkommer, fallerar hela bilden av en smart och läskig sci-fi-rysare och allting byts ut mot övervåld, klyschor, svordomar, överspel och skrik. Pandorum blir som så många andra skräckfilmer – ointressant och överdriven. Men trots allt skit rent ut sagt som rullar på i filmen lyckas den överraska med ett unikt och lite oväntat slut. Dessutom är Dennis Quaid, som jag alltid har tyckt illa om, helt okej i filmen trots överspel och är faktiskt den mest intressanta karaktären av de två astronauterna. Pandorum lyckas även introducera två verktyg som är perfekta sci-fi-prylar, precis sånt man vill se i en framtidsrulle. En laserrakhyvel och ett superhäftigt kravallskjutvapen. Pandorum är en ostig rysare som trots en spännande inledning och prylar som är värda en plats på min önskelista endast får en stabil tvåa i betyg.

Ben-HurBEN-HUR (1959)
3 stjärnor DYLPC

Den judiska adelsmannen Judah Ben-Hur (Charlton Heston), bosatt i Jerusalem, får uppleva ett av de kanske mest livsomvälvande filmäventyren någonsin. Efter ett missförstånd om mordförsök arresteras Ben-Hur av romarna och döms som slav och roddare ombord på en romersk galär. Med en speltid på cirka tre timmar och fyrtio minuter är Ben-Hur en av de längre klassikerna filmvärlden har att bjuda på och vi får förutom hans liv som slav även bevittna Ben-Hurs möten med Jesus och hans liv som romersk adelsman, samt hans hämndjakt efter romarna som gjorde honom till slav. Ben-Hur är ett otroligt ambitiöst projekt med scenerier som är spektakulära även sett till dagens standard. Scener där tusentals statister förekommer, alla utsmyckade i väldetaljerade kostymer och smink, visar på Hollywoods storhet och extrema budgetar under sina guldår. Visst är mer pengar involverade i dagens storfilmer men det är imponerande och nästan lite läskigt vad Ben-Hur lyckas åstadkomma utan någon CGI och andra avancerade specialeffekter. Filmen i sig är en långsam film med utdragna scener och teatraliskt skådespel, det vill säga skådespel direkt hämtat från teaterscenen. Det resulterar i detta fall i stelt och överdramatiskt skådespel som blir lite äckligt i slutändan. Översentimentalt och krystat är bara förnamnet som beskrivning när Heston och den gigantiska rollistan för dialoger med varandra. Något annat som är sliskigt är handlingen som är fylld med religiösa budskap som efter nästan fyra timmar känns som religiös propaganda. Men Ben-Hur har trots många negativa sidor många positiva. Förutom redan nämnda scenerier och detaljrikedom bjuder filmen på några scener som är minnesvärda. En sådan är en stridscen mellan ett stort antal krigsskepp och en fantastisk hästkapplöpningsscen i en gigantisk arena. Den sistnämnda hör till en av de bästa actionscenerna jag har sett och bör upplevas av alla filmentusiaster. Ben-Hur är en klassiker, inget snack om saken! Den har många mediokra sidor och är stundtals riktigt tråkig. Men när filmen lyser till, då gör den det på ett makalöst sätt och bjuder på scener som jag personligen aldrig kommer glömma. Ben-Hur får en halvsvag trea i betyg.

veckans topp 3

  1. Stoker
  2. Gattaca
  3. The Man Who Would Be King