GFF15: 29 överblivna kortrecensioner

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2015

Festivalen är sedan länge över och detta inlägg har vid tillfället för publicering förlorat i princip all aktualitet. Som motargument kan dock nämnas att blott två av dessa 29 filmer haft svensk biopremiär. Och jag vill ändå, för helt personlig del om inte annat, sätta någon form av punkt för vinterns Göteborgsvistelse som i ärlighetens namn varit något av det roligaste jag gjort.

GFF15 2

Att jobba som festivalvolontär är något jag rekommenderar alla med ett stort filmintresse. Under två veckor sprang jag runt mellan spårvagnar och biografer och fick pyssla med lite allt möjligt. Agera biografvärd, bygga scen inför Dragon Awards, lyfta instrument på konserter, rulla ut röda mattor och springa runt och sätta upp filmaffischer är en handfull exempel på uppdrag som kan dyka upp. Förvisso ingenting som evenemanget står och faller med, men det är kul att få en inblick i hur saker och ting fungerar i dessa sammanhang och vad som sker bakom kulisserna. Biljettrivningsdebuten gick bra trots det illabådande visningsnumret (tror det hade att göra med att den gode Simon J. Berger var i byggnaden och spred god energi).

GFF15 3

Övrig tid upptogs av film, film och åter film (min lön för ”mödan”). Mat och sömn gav jag gladeligen upp, för dessa knappa två veckorna är kanske årets absoluta höjdpunkt och således värda att maximeras. Det finns få stunder i vilka jag känner mig lika mycket som mig själv som när man rusar över Järntorget i det piskande Göteborgsregnet för att hinna med en spårvagn och oroar sig över att man ska missa någon obskyr dokumentär eller något litet drama från någonstans långt borta som efter festivalen ska avdunsta och kanske aldrig återvända till en svensk duk eller skärm. Filmfestivaltillvaron måste nog betraktas som en form av verklighetsflykt där man varje dag träder in och ut ur två, tre, kanske fyra eller fem fjärran världar, och det är en helt underbar tillvaro.

GFF15 1

En av dessa världar som drömskt kan stigas in i var en av spelningarna på Pustervik, när den svensk-australiska elektropopgruppen Kate Boy äntrade byggnaden och lyfte taket på densamma (för att använda det slitnaste av uttryck för att illustrera en bra spelning). De är bra på skiva men de är helt jävla amazing live. (★★★★★.)

Men nog om det. Nedan följer kortrecensioner (vissa refererar till längre recensioner) för samtliga av de filmer jag såg under festivalen.*

Adieu au langage 1

ADIEU AU LANGAGE (Frankrike/Schweiz)
1 stjärna DYLPC liten

(En: Goodbye to Language.) Bokstavsordningen jag slaviskt följer för denna sammanställning hade ingenting bättre än Jean-Luc Godards hiskeligt värdelösa abstraktionsexperiment (redan här vet jag inte vad jag pratar om) att placera överst. Ett kritikerhyllat stycke pretentiöst nonsens som jag skrivit 1161 ord om här, för den som mot förmodan orkar ägna en stund åt detta käbbel.

Al doilea jocAL DOILEA JOC (Rumänien)
2 stjärnor DYLPC liten

(En: The Second Game.) Dinamo Stadium, Bukarest, 1988. I ett rumänskt snölandskap tillika stadions fotbollsplan utspelar sig ett huvudstadsderby mellan Dinamo och Steaua. De förstnämnda är den hemliga säkerhetspolisen och hela det kommunistiska systemets lag och de sistnämnda arméns. I filmen The Second Game vevas en gammal TV-sändning av matchen igång, helt oklippt och utan ljud. Istället hörs, parallellt med matchen och därav i 90 minuter, regissören Corneliu Porumboius intervju med sin far, matchens domare Adrian Porumboiu, som undrar varför detta ska bli film och vem i hela friden som ska titta på den men som också bjuder på en hel del sköna anekdoter om den rumänska ligafotbollen på slutet av 80-talet. Utöver en massa fotbollskuriosa snuddar filmen vid det rådande politiska läget, censur (så fort potentiella stökigheter bland spelarna uppstår klipper man i TV-sändningen till intilligande träd vid arenan), domartillvaron med mutor och förföljelse och en del annat härligt. Bland vilt kämpande spelare i snö, blod och bandage syns dessutom Gheorghe Hagi, Rumäniens kanske genom tiderna bäste spelare med 125 landskamper och meriter från bland annat Real Madrid, Barcelona och Galatasaray. För att återgå till filmen är The Second Game mer av ett stundtals intressant historiedokument än en bra film. Intervjun ger i kombination med ett retrocharmigt Bukarestderby en ibland rolig, ibland intressant, ibland segdragen 90-minutare, men någon rejäl politisk utredning erbjuds inte och man blir därav inte jättemycket klokare. För icke fotbollsintresserat folk är jag rädd att filmen ter sig hopplös. Matchen slutade för övrigt 0-0 och inget anmärkningsvärt hände.

BridgendBRIDGEND (Danmark/Storbritannien)
3 stjärnor DYLPC liten

Kanske hela festivalens mörkaste film, både till berättelse och stil, står danske dokumentärfilmaren Jeppe Rønde för i sin debut som fiktionsregissör. Bridgend är en liten stad i södra Wales som tragiskt nog är mest känd för en häpnadsväckande omfattande serie självmord under 2000-talet. 2012 rapporterades att 79 personer hängt sig bara sedan 2007, varav många av personerna var mellan 13 och 17 år gamla. Viktigt att ha i åtanke är att Bridgends invånarantal inte är högre än 39 000. Det har talats om att det kan handla om ett slags självmordskult. Vare sig det stämmer eller inte är tragiken är total och dessa händelser givetvis både känsliga och svårutredda. Rønde har i sex år försökt kartlägga vad som egentligen hänt och hitta ett sätt att återberätta historien på. Rekommenderad vidare läsning är denna intervju med Rønde, där han berättar mer om hur han gick tillväga och vilket ansvar som följer med att göra fiktionsfilm av en så pass laddad historia. Det slutresultat som är filmen Bridgend leder oss in i staden och händelserna via nyditflyttade Sara (Hannah Murray), som lär känna flera av de personer som ska komma att ta sina liv. Detta är en film jag fortfarande inte kunnat bearbeta ordentligt. Det är en så ogreppbart mörk film med så mycket svärta och smärta att jag nästan inte kunde ta till mig den. En omtitt krävs alltså, och det finns en dokumentär från 2013 som (också) heter Bridgend som jag definitivt lär se. Vad jag kan säga är att Røndes film är ett oerhört snyggt, välspelat (flera av ungdomarna bor i Bridgend och har aldrig tidigare skådespelat), känslomässigt laddat och visuellt spännande drama med ett konstant brittiskt, kargt småstadsmörker och ett intensivt pulserande soundtrack. Kontrasten mellan tegelstenshus och walesiska skogar och något slags tung elektronisk musikladdning i månskenet är mycket snygg. Det finns en nästan Twin Peaks:skt drömsk skönhet i allt detta mörker. Rønde är en klart spännande filmskapare. Han närvarade vid visningen och höll ett Q&A efter filmen, men jag behövde tyvärr rusa till Draken för nästa film och hann inte lyssna. Det grämer jag mig över. Låt mig i alla fall ge ett utdrag från artikeln jag länkade till:

”Ronde is an immersive director, and says he was drugged and assaulted during his time in Wales – he sees that related to his documentary work, where he has been shot at in South Africa, for instance. ‘I do go all the way in, so people see that they can trust me, it’s not a strategy that I have to make a film, it’s what I do. It’s who I am.'”

Butter on the LatchBUTTER ON THE LATCH (USA)
2 stjärnor DYLPC liten

Experimentell psykologisk dramathriller verkar vara termen som vanligtvis används i anslutning till Josephine Deckers högst fragmenterade historia om de två vännerna Sarah och Isolde som åker på något slags Balkanmusikfestival någonstans i de kaliforniska skogarna. Det mesta av filmen är som jag förstår det improviserat och här växlas fritt mellan långa dialogdrivna scener om lite vad som helst, berusade nattliga skogsvandringar och paranoitt, hallicunatoriskt obehagliga sekvenser där man vet varken ut eller in. Mestadels känns filmen som en sammansättning av osammanhängande dokumentärmaterial. I vissa stunder är detta ett coolt och originellt försök till en konstnärligt fri film (och då så himla mycket bättre än Godards försök), men mest känner jag bara att jag inte kan ta med mig så mycket från den och att vissa bitar (framförallt ett klassiskt thrillerelement mot filmens slut) dessutom är onödiga och går från den vardagliga iakttagelsen av två personers smått existentiella utflykt, vad som enligt mig är filmens kärna.

Ekstra Bladet Uden for citatEKSTRA BLADET: UDEN FOR CITAT (Danmark)
4 stjärnor DYLPC liten

(En: The Newsroom: Off the Record.) En av de bästa filmerna jag såg under festivalen är något så sexigt som en dokumentär om den danska tidningen Ekstra Bladet (extremt jobbig särskrivning by the way). Filmen tar oss rakt in i redaktionens arbete under ledning av Poul Madsen, och filmen är verkligen ”off the record”. Utan censur eller stängda dörrar iakttar kameran känsliga situationer som uppstår, vilka kan handla om allt från etiska dilemman och PR-strategier till tekniska detaljer som rubriksättningar och löpsedelslayout. Filmens klimax centreras kring ett gisslandrama involverande två danska sjömän i Somalia, vilket utgör en intrikat situation som tidningen kan utnyttja för att sälja nummer men som samtidigt måste balanseras på ett sätt som gör att man inte förhindrar en lösning av dramat och placerar sjömännen i ytterligare fara. Med hjälp av fallande försäljningssiffror angrips problemet med tidningsdöden och den oundvikliga digitala nyhetsrevolutionen på ett mycket intressant sätt. Madsen med flera talar öppet och spekulerar fritt kring hur tidningen ska överleva och vad som måste göras för att man ska förbli relevanta och dessutom leva upp till tanken om att vara ledande och erbjuda något unikt till marknaden. Med styrkor i klippning och paketering levererar Ekstra Bladet: Uden for citat en oväntat stor spänning och dramaturgiskt driv, och dess aktualitet för medievärlden ska inte underskattas. Kanske är detta om tio år ett gyllene dokument om pappersjournalistikens fall. Gillar man Page One: Inside the New York Times lär man defenitivt gilla den danska motsvarigheten, och kanske håller jag den senare som snäppet vassare.

Ex Machina 2EX MACHINA (Storbritannien)
4 stjärnor DYLPC liten

En annan av festivalvistelsens bästa filmer är Alex Garlands regidebut. Den 45-årige britten Garland har tidigare skrivit manus till bland annat 28 Days LaterSunshine och Never Let Me Go, och även Ex Machina placerar sig i science-fiction-genren. Caleb (Domhnall Gleeson), en ung programmerare, får veta att han blivit utvald i ett experiment, vilket går ut på att han ska samtala med en robot, Ava (Alicia Vikander), och utvärdera hennes mänskliga egenskaper med den klassiska frågan om huruvida en människa kan skapas på artificiell väg eller ej som bakgrund. Ansvarig för detta projekt är den skäggige, idrottande, öldrickande och ganska märklige Nathan (Oscar Isaac) som bor i ett ultramodernt hus mitt i naturen ute i ingenstans och för ett ganska avslappnat och oortodoxt forskarleverne. Caleb flyttar in i huset under testperioden och finner sig snabbt i en alltmer obehaglig situation där huset ter sig alltmer som en bunker och han har svårt att veta om han kan lita på Nathan. Vem är han, vad är hans historia och vad har han för avsikter? Samtidigt upptas hans tankar av den inte alltför existentiellt lätthanterliga situationen kring Avas uppenbarelse, och hans känslor och sympatier förvirras i ett komplicerat drama. Ex Machina är ett utmärkt tillskott till sci-fi-genren och visar upp en träffsäker kombination av högteknologiska idéexperiment och jordnära mänsklighet, och mötet dessa två poler emellan. Handlingen känns som för oss både avlägsen och samtidigt inte alls särskilt avlägsen, och det är detta fascinationsmoment som gör filmen så träffande. Dessutom är det ofantligt befriande att slippa en klimax som går ut på antingen total undergång eller något slags räddningsaktion för hela mänskligheten. Ex Machina förblir småskalig och sofistikerad fram till eftertexterna. Den är oberäknelig och kittlande twistad, utan att twista sönder sig själv. En sansad och intelligent, om än fritt filosoferande, film med flera lager som öppnar upp för fundering och diskussion kring inte bara teknologi och mänsklig kontra artificiell existens utan också ämnen som makt och könsroller. En liten släng av humor har man också lyckats klämma in, utan att det förstör (sådant brukar vara mycket svårt att få till), men mest framträdande är den illavarslande känslan av att något kommer skita sig men jag vet inte vad eller hur. En oerhört intressant detalj är också hur pass stora friheter Universal tillåtit filmskaparna att ta sig vad gäller berättelsens upplösning och därmed det finala budskapet, men detta bör jag inte utveckla mer än så (har ni sett filmen förstår ni vad jag menar). Utöver föregående kan sägas att Gleeson, Isaac och framförallt Vikander ger utomordentliga prestationer i vad som i stora delar kan beskrivas som ett intensivt, klaustrofobiskt kammarspel i mörka rum med tjocka stenväggar och glasrutor. Därtill håller allt från manus och regi till foto, musik och produktionsdesign mycket hög klass. AI-skapelsen Ava ser mycket bra ut (alltså inte bara för att det är Alicia Vikander, utan tekniskt och konceptuellt) och visar upp förföriskt mänskliga drag trots sitt robotskap. Tematiskt, filosofiskt och till viss del stilmässigt fördes mina tankar gång på gång till filmer som Blade Runner och THX 1138 (faktiskt också Almodóvars La piel que habito), utan att jag för den delen kände att jag sett konceptet förut. Ex Machina är när jag tänker tillbaka på den en av få filmer som fått mig att tänka ”Shit, är detta framtiden? Är vi faktiskt där snart?” och efter snart två månader av reflektion har filmen fortfarande inte lämnat min hjärna.

Filip & Fredrik presenterar Trevligt folkFILIP & FREDRIK PRESENTERAR TREVLIGT FOLK (Sverige)
4 stjärnor DYLPC liten

Filmen om det somaliska bandylandslag som vuxit fram som ett integrationsprojekt i Borlänge är en härlig och hjärtevärmande historia. Filmen i sig är måhända inget banbrytande mästerverk, men initiativet är välbehövligt och den politiska tyngd som utgör filmens grund värt att uppmärksamma. Mer om detta finns att läsa i den mer utförliga recensionen från januari.

I Won't Come BackI WON’T COME BACK (Ryssland/Finland/Estland/ Kazakstan/Vitryssland)
4 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Ya ne vernus.) En av tre filmer jag grät till under festivalen är denna transnationella berättelse om två ryska ungdomar som genomgår en lång och tuff resa i både geografisk och biografisk bemärkelse. Anya, en ung kvinna som är vuxen men som ser ut som en tonåring (varför jag heller inte riktigt vet hur gammal hon de facto är), studerar till lärare men blir felaktigt efterlyst för ett brott hon inte begått, varpå hon flyr och flyttar in på ett barnhem under falsk identitet. Där träffar hon 13-åriga, föräldralösa Kristina, som med en hårdhudad yta som resultat av en tuff uppväxt stöter bort alla i sin närhet. Det dröjer länge innan de två börjar gilla varandra överhuvudtaget, men efter att Kristina berättat att hon har en farmor i Kazakstan inser de att de egentligen inte har så mycket att förlora på att bara dra iväg och söka lyckan någon annanstans. En lång resa genom det karga Ryssland tar sin början, längs motorvägar med mysko lastbilschaufförer och järnvägar med dånande tåg. Utan pengar och med en stundtals uppgiven inställning till livet utvecklar Anya och Kristina en klassiskt trögstartad vänskap som till slut ska komma att innebära förkrossande emotionella effekter. Skådespelarna Polina Pushkaruk och Vika Lobachova är inget annat än hjärtegripande duktiga i sina emotionella nyanser och I Won’t Come Back är en vacker film som trots all grå betong, skoningslös kyla och deprimerande livsmörker lyckas framföra ett optimistiskt budskap. Jag antar att dess starkaste kraft är att den träffar den där glipan mellan hopplösheten och hoppfullheten, det där smärtsamma gränsområdet i vilket man ibland tvingas möta sina tvivel.

Imagining EmanuelIMAGINING EMANUEL (Norge, 2011)
3 stjärnor DYLPC liten

Emanuel Agara flydde från det krigshärjade Liberia 2003 och tog sig per båt till Norge. Väl där fick han inget uppehållstillstånd och har därför inte kunnat arbeta eller utbilda sig i landet. Vad som komplicerat situationen ytterligare är att Liberia inte velat låta honom återvända, då han som papperslös inte kunnat bevisa sin nationalitet. Norge har hävdat att han rimligen bör tillhöra Ghanas nation och därför placerat honom på ett flygplan dit, inte bara en utan två gånger. Ghana har i sin tur refuserat honom inträde i landet och skickat tillbaka honom till Norge. Emanuel har gång på gång berättat sin historia, men mötts av tvivel och rynkade pannor och myndighetsfolk som skakat på huvudet. Dödlägesvistelsen i Norge varade i åtta år. I Imagining Emanuel attackerar regissör Thomas Østbye frågan om vari människans identitet ligger och vad som definierar vem man är. Ens livshistoria? Ens nationalitet? Någon annans teorier om ens livshistoria? Har man ingen identitet om man inte har fysiska papper som kan bevisa den? Genom ett tiotal olika rubriker angriper filmen Emanuels komplicerade och frustrerande situation med olika infallsvinklar och frågeställningar för att försöka förstå vad som faktiskt utgör en människa. Det är en lika tung som intressant fråga som lyfts och appliceras på en byråkratisk mardrömshistoria involverande allt från berättelser om krig och flykt till  förhörssituationer, fängelsevistelser och övervakning. Filmen samlar under sin 52 minuter långa speltid på sig olika röster och perspektiv som alla tillsammans målar en bild som på så fullt vis som möjligt sammansätts till ett försök att besvara frågan ”Vem är Emanuel?” En mycket tänkvärd film.

Out of NorwayOUT OF NORWAY (Norge)
3 stjärnor DYLPC liten

Bryts gör här min alfabetiska titelordning, men detta sällsynta undantag har gjorts för enkelhetens skull, eftersom Out of Norway är en direkt fortsättning på Imagining Emanuel och visades direkt påföljande i en naturlig double feature. Out of Norway består helt och hållet av videomaterial filmat av Emanuel själv och dokumenterar hans återvändo till Liberia. Denna aktion, genom vilken han smugglade hem sig själv, möjliggjordes med hjälp av pengarna som Imagining Emanuel genererade. I denna 42 minuter långa uppföljare beskriver han sin resa hem och talar genomgående om sitt liv, de förlorade åren i Norge, kärleken till sin familj och alla erfarenheter han samlat på sig under de turbulenta åren. Out of Norway är ett slags videodagbok, nerkomprimerad till en kortfilm. Det är en gripande och fascinerande livshistoria som Emanuel bär på, och filmen är en unik typ av filmskapande i det faktum att allt är filmat av Emanuel själv och att hans röst och berättelse utgör hela filmens narrativ.

Inherent Vice GFF 4INHERENT VICE (USA)
3 stjärnor DYLPC liten

Nu är den alfabetiska ordningen tack och lov återställd. Eftersträvar man fortsatt ordning måste jag dock avråda från Paul Thomas Andersons Inherent Vice, för det är en jävla tripp vill jag lova. Och den vill man ju uppleva. Så skit i ordningen en stund, se Inherent Vice och läs gärna min recension.

Jauja 3JAUJA (USA/Brasilien/Danmark/ Tyskland/Frankrike/Mexiko/ Argentina/Holland)
3 stjärnor DYLPC liten

De multinationella samarbetenas Rolls-Royce. Ja, sanna mina ord, vilken sensation! Den danske generalen Gunnar Dinesen (Viggo Mortensen) är på fältuppdrag i 1800-talets Patagonien när hans dotter plötsligt försvinner med en ung soldat. Filmen går härifrån mer eller mindre ut på att han ensam vandrar runt i den sydamerikanska naturen och letar efter henne i takt med en ökande desperation, törst och existentiell förvirring. Filmen är otroligt långsam och presenteras med ett helt passivt kameraarbete, i meningen att kameran ställts in och placerats på en plats för att sedan inte röra sig på flera minuter. Tagningarna är extremt långa och tempot till en början påfrestande, för att sedan bli alltmer hypnotiskt tilltalande i takt med att hjärnan vänjer sig vid det för en mainstreamfilmvan hjärna okonventionellt långsamma berättandet. Varje bildruta ser ut som en diabild, nästan kvadratisk och med rundade kanter och starka färger – lite som en Instagrambild skulle man kunna säga, för att även personer av min generation ska förstå vad jag talar om. Jauja är en film som, om man ger den tid och accepterar att det i princip inte händer någonting, kan erbjuda både en arthouse-läcker visuell upplevelse och en själslig stillhet som kan öppna ens tankeverksamhet på ett sätt som man inte erfar varje dag. Med det sagt är filmen inte fantastisk, men den är mycket speciell och intressant i många avseenden, och det är logiskt att regissör Lisandro Alonso kopplas med den nya argentinska filmen, för här finns potential för framtida stordåd. Werner Herzog är ett namn som ekade i mitt huvud under filmens gång, och det finns stora stilmässiga likheter mellan Jauja och filmer som Aguirre, der Zorn Gottes och Fitzcarraldo.

Kyoto ElegyKYOTO ELEGY (Japan)
2 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Manga niku to boku.) Jag har visserligen inte sett särskilt många japanska filmer genom åren, men jag har sällan lyckats uppskatta de jag sett. Det är tråkigt. Tyvärr är också Kyoto Elegy en film som jag helt enkelt inte kan ta till mig ordentligt. Filmen handlar om juridikstudenten Watabe, som bor ensam i en liten lägenhet, samt huvudsakligen tre olika kvinnor som under olika perioder av hans liv står i centrum för hans tillvaro. Den första, Satomi, tar sig in i hans liv på nästan våldsamt vis och dränerar honom på pengar genom att ligga på soffan och äta groteska mängder kött. Filmen leker en hel del med könsroller, varav Satomi utgör det för mig mest tydliga exemplet (hennes rollfigur hade i en mer konventionell film varit man). Efter Satomi kommer Watabes förälskelse Nako och efter henne kommer affärskvinnan Sayaka. Gemensamt för alla tre kvinnor är att de på ett eller annat sätt kämpar mot rådande sociala strukturer. Detta är givetvis en intressant aspekt av filmen, men för min del drunknar detta i sedvanlig japansk absurdism och en långsam och stel yta som förhindrar mig från att ta mig in i den värld som karaktärerna bebor och sympatisera med dem. Jag hittar ingen identifikationspunkt, kanske för att det är en så annorlunda kultur med helt andra filosofier och synsätt, och jag har ständigt problem med den konstigt implementerade humorn som ska in lite här och där. Det kan visserligen vara roligt, men det bryter av från andra bitar och skapar i mina ögon konstiga och inte särskilt bra tonskiften. Jag vill verkligen kunna ta till mig den japanska filmen (och jag vet att det finns många olika typer och genrer och regissörer), men jag har verkligen stora problem med den japanska filmskapartraditionen och vet inte riktigt hur jag ska komma förbi det hindret. Filmtips välkomnas med öppna armar.

Listen Up Philip 1LISTEN UP PHILIP (USA)
4 stjärnor DYLPC liten

Festivalens snyggaste film är kanske Alex Ross Perrys Woody Allen-doftande, 70-talsstiliga och jazzfyllda indiefilm om en självgod författare i New York. Filmen är inspelad på Super 16mm-film och är sådär härligt retrogrynig och gulaktig och nostalgiskt varm (även här kan ett Instagramfilter användas som kontemporär jämförelse). Philip Lewis Friedman (Jason Schwartzman) ska precis släppa uppföljaren till sin hyllade debutroman och befinner sig i ett tillstånd av hybris och självupptagenhet (detta verkar i och för sig också vara hans normaltillstånd). Succén uteblir dock och hans ofta ganska dryga beteende slår sprickor i förhållandet med Ashley (Elisabeth Moss). Philip träffar i samma veva Ike Zimmerman (Jonathan Pryce), en författare som är en av få människor Philip faktiskt respekterar, som kan ge honom värdefulla råd för Philips fortsatta författarkarriär. Han bestämmer sig för att lämna lägenheten i New York ett tag och installera sig i Ikes hus på landet, med målet att i isolationen finna frid och skrivarmässig renässans. Detta beslut leder hur som haver snarare till ökad egocentrism och ett än mer kaotiskt socialt liv. Listen Up Philip är en underbart svart och cynisk dramakomedi som mycket oromantiskt men ändå charmigt reflekterar över livet mellan den vardagliga verkligheten och den mer entusiastiskt ambitiösa planen som bit för bit glider ifrån en. Det är också en film som både rör sig i konstens och litteraturens upphöjda sfär och förlöjligar densamma. Redan nämnda Woody Allen är en oundviklig referens. Manuset är vasst medan regi (Perry har både skrivit och regisserat filmen) och skådespeleri möts i perfekt harmoni och spontanitet. Schwartzman är lika underbar som alltid och som klippt och skuren för rollen som intellektuell författarnarcissist medan också Moss gör en mycket bra och nyanserad roll. Ovanpå detta lever fotot sitt eget lilla liv, där kameran flyger runt lite som den vill på ett nästan dokumentärt sätt och inte räds närbilder eller sekvenser av konstigt fokus, och jazzmusiken ligger som ett varmt täcke över hela filmen. Det är ett fantastiskt snyggt porträtt av nutiden genom ett 70-talsfilter och sammantaget en på många sätt underbar film.

APphoto_Film Review Men Women ChildrenMEN, WOMEN & CHILDREN (USA)
4 stjärnor DYLPC liten

Så har turen kommit till den andra av de tre festivalfilmerna jag grät till. Jason Reitman, som gjort filmer som Juno och Up in the Air, fortsätter att betrakta relationer, familjer, ensamhet och svåra sociala situationer, och det genomgående temat som används för detta är i Men, Women & Children modern kommunikation, internet, mobiltelefoner och sociala medier. Filmen är ett ensembledrama med många olika karaktärer och delhistorier, men alla har gemensamt att de bor i ett typiskt amerikanskt förortsvillaområde och går på eller har barn som går på samma high school. Här finns till exempel en kille som tröttnat på den amerikanska fotbollen och nu bara spelar datorspel istället och ses som en svikare av laget, en blyg tjej med en överbeskyddande mamma som kollar igenom hennes mobiltelefon och dator varenda dag (Jennifer Garners karaktär är omöjlig att inte avsky här), en annan ung tjej med ätstörningar och (av normsamhället framtvingade) ohälsosamma kropps-, kost- och viktideal, en cheerleadertjej som vill bli känd och tar vågade bilder på sig själv, ett sexuellt frustrerat föräldrapar vars äktenskap tappat all inspiration och nu dras med såväl porrmissbruk som otrohetsepisoder, och en hel bunt till med vilsna själar i denna moderna värld av alienation och ensamhet trots att alla är ständigt uppkopplade. Ja, den digitala vardagen målas som ni hör upp som lite av en dystopi. Många menar att filmen framför något slags moralpanik och en överdriven bild av den teknologisociala verkligheten, och att Reitman har en 400-årings hållning gentemot densamma. Jag förstår faktiskt inte den kritiken, för jag tycker att Men, Women & Children gör ett ärligt försök att tackla den tillvaro som de flesta av oss idag faktiskt befinner oss i (och då syftar jag kanske inte på att vi lägger upp nakenbilder på oss själva utan snarare den vardagliga sociala interaktion som sker genom olika skärmar och apparater) på ett sätt som jag inte sett på film förut. Den är till exempel närmare vår verklighet än Spike Jonze Her, som nämnts i dessa sammanhang. Jag förstår överhuvudtaget inte varför filmen floppat både ekonomiskt och kritikmässigt, för det är en riktigt bra film. Regi, skådespeleri, manus, stämning, musik, foto, budskap och hela galoppen är på plats. Till och med herr Hjärndöd själv, Adam Sandler, är bra i den. Vad som drabbade mig mest med Men, Women & Children är den filosofiska tanken om att vår existens på jorden egentligen saknar mening – vi dör och allt går vidare som om ingenting hänt – men ändå finns det små, små saker i ens närhet som gör att man trots allt hänger i och finner något slags värde ändå i detta liv, meningslösheten till trots. Jag vet inte hur jag ska få det där att inte låta tramsigt och överdrivet, men det är ett jävla jobb ibland att hålla undan de där tankarna, och när Emma Thompsons berättarröst talar om människans litenhet samtidigt som en satellitbild visar jorden från så långt håll att den ser ut som en liten prick i rymden är det svårt att inte känna orden träffa som en liten klump i magen som påminner om att det finns all anledning till existentiellt tvivel och samtidigt all anledning att slå undan detsamma och fortsätta leva.

Miss JulieMISS JULIE (Norge/Storbritannien/ Irland/Frankrike)
2 stjärnor DYLPC liten

Miss Julie, den gamla soppan, är den verkligen så intressant? Nej, det är den faktiskt inte, och jag vet inte vad för intressant jag skulle kunna skriva om den. Jessica Chastain är jättebra, Colin Farrell likaså och Samantha Morton också, och allt är lite härligt teatralt uppspelt, men det finns liksom ingenting för mig i den här historien – ingen identifikationspunkt! – den är död och slut. Tyvärr, Liv Ullmann. Det är inget fel på produktionen, det är snyggt och välspelat och välregisserat, men det går inte att engagera sig i detta i 129 minuter. Ni får googla efter synopsis för av mig får ni ingenting av den varan.

Natt til 17NATT TIL 17. (Norge)
2 stjärnor DYLPC liten

(En: One Night in Oslo.) En ganska snygg men problemtyngd ungdomsfilm som utspelar sig runt den norska nationaldagen, vars natt är en uppenbarligen vild tillställning av fest och (alkoholrelaterat) ståhej. Huvudpersoner är 15-åriga Sam och Amir, vänner sedan barnsben, som gett sig fan på att ha en kanonkväll. Ett problem uppstår dock och genererar kalabalik när Amir inser att hans före detta tjej, Thea (spelad av personen med ett av världens tveklöst mest badass namn: Thea Sofie Loch Næss), som han nu tänkt försöka vinna tillbaka, istället har något på gång med Sam. Ett triangeldrama uppstår mitt i det drama som under kvällen ska förena Sam och Amirs småstökiga grabbgäng med Theas tjejmotsvarighet. Det blir en lång och händelsefull natt. Natt til 17. är en mestadels snygg film som tar flera spännande ansatser. Skådespelarna sköter sig, soundtracket är nice (lyssna till exempel på Heimförin av Ásgeir Trausti), det finns en nerv, en berättelse att förmedla och en estetisk medvetenhet. Dessutom är den politiska dimensionen i att huvudpersonerna är en mix av invandrare med olika bakgrund och ”vanliga” norrmän/norskor (ursäkta denna klumpiga formulering, men vad är egentligen motsatsordet till invandrare?) både relevant och viktig, vilket det olustiga citatet från en norsk tidningsrecension nedan bevisar.

”At en pen og dannet jente (Thea Sofie Loch Næss) fra Oslos vestkant er kjæreste med en somalisk gutt (Samakab Omar) – og også får morens velsignelse for forholdet – virker ganske urealistisk.”

24-timmarskonceptet påminner en del om Mathieu Kassovitz superba La haine, men är i Natt til 17. dessvärre inte alls lika skarpt och fokuserat i utförandet. Problemet är att regissör Eirik Svensson verkar vilja lite för mycket, och flera bitar kunde och borde ha skrivits om. Det finns till exempel ett osmidigt infogat gängslagsmål som mer stjälper än utvecklar berättelsen, och sådant har man inte råd med när speltiden inte överstiger 83 minuter. Resultatet blir att filmen tappar både fokus och trovärdighet och att vissa bitar blir forcerade och lite för enkla och klyschiga. Men att filmens trovärdighetsproblem skulle ha med det som den citerade recensenten tar upp att göra vore inget annat än befängt att påstå.

Next Goal WinsNEXT GOAL WINS (Storbritannien)
4 stjärnor DYLPC liten

Detta inläggs andra fotbollsdokumentär och den tredje och sista tårframkallande filmen på festivalen är denna fantastiska film om ett av världens sämsta fotbollslandslag, Amerikanska Samoas. 2001 spelades den historiska match som innebar världsrekord i brakförlust när Amerikanska Samoa förlorade mot Australien med 31-0. I mål stod Nicky Salapu, som sedan dess uttryckt en nästan hopplös önskan om att någon gång få vinna en match för sitt land. Next Goal Wins gör en djupdykning i den amerikanska samoanska fotbollskulturen och undersöker vad som egentligen driver detta till synes hopplösa projekt. Svaret är att den lilla ön med 55 000 invånare har en alldeles särskild kultur av broderskap och respekt och en hoppfull syn på livet. Landet är till exempel det första någonsin att ställa upp med en fa’afafine i laget, det vill säga en person som ser sig som både man och kvinna och därmed identifierar sig med ett tredje genus. Detta är ett viktigt led i att sudda ut den (ofta enkelspåriga och överdrivna) bilden av att fotbollen är en plats för ett slags machokultur. Dokumentären porträtterar utöver fotbollen även kultur och religion och andra mer allmängiltiga aspekter av det samoanska livet. Inför kvalspelet till VM i Rio de Janeiro 2014 tog landslaget in den karismatiske holländske tränaren Thomas Rongen (som tränat flera olika amerikanska klubblag och ungdomslandslag) för att göra en ansats mot Amerikanska Samoas första seger någonsin och att avancera till nästa runda i kvalet. En krock av både kulturer och arbetsmetoder ser först ut att hota företaget, men allteftersom börjar spelarna och Rongen förstå varandra bättre och växa in i ett allt närmare och framgångsrikt team, och det är denna utveckling som dokumentären följer. Att det man på planen saknar i kvalité vägs upp av en stark vilja må vara en klassisk kliché, men det är faktiskt precis vad detta landslag visar. I november 2011 var triumfen ett faktum när man besegrade Tonga med 2-1, och man var bara ett slutminutsmål från att faktiskt gå vidare. Tillbaka var då Nicky Salapu, den gamle målvakten som en tid tidigare både lagt av och gett upp sin önskan om en seger, vilket innan Rongens ankomst allmänt betraktats som ett osannolikt mirakel. Det finns många starka ögonblick i Next Goal Wins att beröras av, och det är definitivt en av de bästa idrottsdokumentärerna jag sett. Även bland dokumentärer i allmänhet rankar jag den högt. Den ser dessutom grymt bra ut och är mycket välproducerad. En av festivalens bästa filmer.

De nærmesteDE NÆRMESTE (Norge)
3 stjärnor DYLPC liten

(En: Homesick.) 27-åriga Charlotte (Ine Marie Wilmann) bor i Oslo och jobbar som danslärare. En dag dyker hennes halvstorebror Henrik (Simon J. Berger) upp. Inget märkvärdigt möte, kan tyckas, men grejen är att de vuxit upp i olika länder (hon i Oslo, han i Norge) och inte träffats tidigare. Mötet är till en början frostigt och nästan fientligt, men efter att de till slut tagit sig ut på byen och sänkt några glas börjar de uppskatta varandras sällskap mer och mer. Känslor utvecklas och snart blir deras bakgrund ett problem, eftersom de inte ser varandra som syskon utan snarare som en kvinna och en man som tycker mycket om varandra. Såväl kärlekens som familjens och den sociala omgivningens gränser testas och vänskapen för med sig svårhanterliga känslor och dilemman. De nærmeste är ett oerhört tätt, intimt och välspelat drama. Wilmann är strålande i huvudrollen och Berger visar återigen att han är en av Sveriges bästa skådespelare. Hur märkligt det än låter gör filmen ett ärligt och försök att skildra något så svårt och kontroversiellt som incest, och gör det till en situation som framstår som mer komplicerad och mindre självklart fel än man gärna vill tro. Ett visuellt snyggt paketerat drama med mycket skådespelarkraft och tonsäker regi. De tre stjärnorna är starka och angränsar till högre betyg.

Nøgle hus spejlNØGLE HUS SPEJL (Danmark)
3 stjärnor DYLPC liten

(En: Key House Mirror.) Detta drama kretsar också kring relationer, kärlek och svåra dilemman och utspelar sig på ett ålderdomshem, där Lily (Ghita Nørby) och Max (Jens Brenaa) flyttar in efter att den senare fått en stroke. De har varit gifta i 50 år och har ett mycket starkt förhållande, men ju längre tiden går och ju sämre Max blir, desto mer ensam och frustrerande blir Lilys situation. En dag flyttar en saxofonspelande skojare, ”Piloten” (Sven Wollter), in i rummet mittemot och han blir för Lily en både en befriande kraft och en komplicerad attraktion i hennes liv. Nøgle hus spejl är en fin film om kärlek på ålderns höst, samtidigt som det är en smärtsam skildring av åldrande och allt vad det innebär, varav en sak är demens och minnenas betydelse i livet. Fina skådespelarinsatser och en ganska diskbänksnära realism gav mig en slående känsla av att ”fan, jag vill inte bli gammal.”

P'tit QuinquinP’TIT QUINQUIN (Frankrike)
3 stjärnor DYLPC liten

(En: Li’l Quinquin.) En spektakulärt märklig film är denna kriminaldramakomedi som tar avstamp i ett makabert fynd av en ko fylld av blod och delar av en människokropp i något slags bunker i en liten småstad i norra Frankrike. Till verket skrider kommissarie Van der Weyden (Bernard Pruvost), som kan beskrivas som ett slags halvförvirrad korsning av Jacques Clouseau och Sherlock Holmes som utstrålar både auktoritet och inkompetens och besitter ett ryckigt, ticsdrabbat och sensationellt komiskt minspel. Han har en rutinerad aura, men man vet aldrig riktigt om han är ett geni under denna säregna yta eller om han bara är säregen. Med sig har han assistenten Carpentier, som verkar rätt stabil och vettig men som också har sina idéer (bland annat att han vill testa att köra polisbilen på bara två hjul, vilket han också osannolikt nog lyckas med i en spektakulär triumf). Han har också för vana att med fart och fläkt köra bilen ett par varv runt i en cirkel innan de åker iväg dit de ska, vilket givetvis är väldigt roligt. Jag har lite svårt just nu att vidare sammanfatta vad filmen egentligen handlar om, för ingenting låter särskilt logiskt i återberättad form. Det finns i alla fall ett karaktärsgalleri med bland andra poliserna, några små pojkar (en är titelpersonen, lille Quinquin) som också försöker snoka i det märkliga mordfallet, en tonårstjej som ska delta i en talangtävling med en (ganska bedrövlig) sång, några helt yrkesinkapabla präster som håller en fiaskoartad begravningsgudstjänst, några invandrarkillar som hamnar i bråk med Quinquins gäng och lite ströfolk som deltar i någon enstaka scen och sedan försvinner. Släktfejder, otrohetshistorier och invandrarfientlighet är återkommande problematik, men faktum är att det aldrig riktigt är klart vad filmen egentligen handlar om (på gott och ont, mest gott). Politiska undertoner går att spåra, men för att veta vilka budskap filmen vill förmedla krävs tanke och reflektion. P’tit Quinquin är egentligen en 200 minuter lång miniserie och kan i och med detta anta ett långsamt tempo med många vackra miljöbilder på den franska landsbygden ute vid havet och inkludera scener som i en vanlig långfilm hade känts för obetydliga eller otydliga för att föra handlingen framåt. Det är mestadels positivt, men 200 minuter är i överkant, i alla fall när man visar den som film och inte som miniserie i fyra delar. P’tit Quinquin är hur som haver en stundtals hysteriskt rolig film med absurd och bisarr humor som knappt går att hitta någon annanstans. Fellini och Tati har nämnts i recensioner och filmen blev (kanske inte så förvånande) utsedd till förra årets bästa film av Truffe, Godde och gängets gamla magasin Cahiers du cinéma. Vill man se något unikt är P’tit Quinquin ett mycket gångbart val, men jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska kunna uttrycka mig kring den, och det kanske är något gott.

OLYMPUS DIGITAL CAMERARELATOS SALVAJES (Argentina/Spanien)
4 stjärnor DYLPC liten

(En: Wild Tales.) När filmåret 2015 ska summeras kan jag nästan garantera att detta argentinsk-spanska våldsspektakel återfinns högt upp på min topplista. 39-årige Damián Szifrons antologifilm består av sex separata kortfilmsdelar (total speltid 122 minuter) som inte hänger samman mer än tematiskt: våld och hämnd är gemensamma nämnare. Exempel på de fantasifulla situationer som skildras är en osannolik flygplansrendezvous, en vägkrogsuppgörelse involverande råttgift och knivar, en Duel-lik (Spielbergfilmen alltså) vendetta mellan två rosenrasande bilförare på en landsväg mitt ute i ingenstans, en felaktigt parkeringsbötfälld demoleringsexpert som i sin förtvivlan gör uppror mot hela det statliga systemet, en mutfylld och genomkorrupt advokataffär efter en hit-and-run-olycka och slutligen den mest kaotiska bröllopsfest som någonsin sett dagens ljus. Relatos salvajes är den roligaste filmen jag sett på år och dagar (är inte det förresten en extremt otydlig tidsangivelse?) och en helt unik triumf i kombinationen av svärta och humor. Bakom varje antologidel finns en mörk grund, vare sig det gäller samhällsstrukturella problem eller personliga bekymmer, och hade dessa skeenden inträffat i verkligheten hade man förmodligen plockat fram näsdukar och talat om episka tragedier. Tarantinojämförelserna har inte låtit vänta på sig, och det är en klart relevant parallell att dra. Maestro Pedro Almodóvar har ett producentfinger med i spelet också, och hans ande svävar som ett litet lätt moln över hela filmen. Roligt, spännande, energiskt, oberäkneligt, flippat och helt jävla galet och – viktigast av allt – utan att någon gång tappa i kvalité eller falla utom dramatisk och estetisk kontroll. Detta är något så välskrivet, välregisserat och välspelat och så befriande unikt och frisläppt att det kan bli tal om betygshöjning när jag ser om den härnäst (förhoppningsvis snart!).

La Sapienza 1LA SAPIENZA (Frankrike/Italien)
3 stjärnor DYLPC liten

Avskalat, nedtonat och nästan känslokallt skådespeleri möter sydeuropeisk arkitekturhistoria i detta vackra, stillsamma och nästan meditativt långsamma drama om halvvilsna personer på såväl geografisk som inre resa genom Schweiz och Italien. Paret Alexandre, utbränd arkitekt, och Aliénor, psykoanalytiker, spenderar en helg i den italiensktalande delen av Schweiz och stöter där på 20-årige(-ish) Goffredo, passande nog arkitektstudent, och hans syster Lavinia. Alexandre och Aliénors relation och yrkesliv kantas för tillfället av frågetecken, och efter inledande skepsis går Alexandre med på idén att ta med sig Goffredo till Italien och lära honom ett och annat om deras gemensamma intresse och inspiration, med särskilt fokus på 1600-talsmästaren Francesco Borromini (som bland annat ritat kyrkan i Rom som filmen är döpt efter, Sant’Ivo alla Sapienza), medan Aliénor och Lavinia stannar i Schweiz. La Sapienza är en bombastisk visuell upplevelse och en film som visar upp en enorm respekt för dramats egentliga huvudperson – den italienska arkitekturen. När jag såg filmen hade jag nyligen kommit hem från en högst inspirerande Palermovistelse, där jag njutit av ändlösa gator av magnifika byggnader och statyer och hela det sicilianska kulturpaketet, och dessutom en dagsvandring i Rom. Den italienska stadssiluetten var ett kärt återseende i La Sapienza och att se filmen var som att ta några Italienromantiska och själsligt upplyftande andetag. Filmen är otroligt vacker och dramat ofta intressant och substansrikt, men i vissa delar blir filmen påfrestande långsam och stel (skådespeleriet är som sagt mycket stelt i sin natur, på gott och ont). En stark trea är ett rimligt betyg. Är man intresserad av arkitektur, eller vill man bara få sig några italienska andetag, finns ingen anledning att inte se den.

Julianne Moore Still AliceSTILL ALICE (USA)
3 stjärnor DYLPC liten

Julianne Moore vann välförtjänt en Oscar för sin roll som Alzheimersdrabbad, blott 50 år gammal språkprofessor i detta genomstabila familjedrama. Handlingen är lättförklarad: hon får Alzheimers och livet förändras för både henne själv och henns familj, och Still Alice följer händelseutvecklingen och utgör ett kompetent och trovärdigt porträtt av en fruktansvärd sjukdom. Egentligen allt är stabilt med filmen men ingenting är fantastiskt, förutom möjligen Moore (även om hon gjort flera roller som nog är bättre). Fina biroller av bland andra Alec Baldwin och Kristen Stewart kan också nämnas, men min mest koncisa och konkreta omdömesformulering lyder nog ”stabil 3/5-film”.

Terre battueTERRE BATTUE (Frankrike/Belgien)
2 stjärnor DYLPC liten

(En: 40-Love.) Franska familjedramer är en svag punkt i mitt filmtittande, och det är sällan ett sådant träffar fel. Terre battue träffar kanske inte direkt fel, men det är inget serveess heller. Filmen handlar om en familjefar som lämnat sitt jobb och planerar att starta egen skobutik. Själv är han superentusiastisk, men hans fru är både skeptisk och orolig över hans potentiella storhetsvansinne, och äktenskapet pressas mer och mer. Lite i kläm hamnar deras 11-åriga son, som är mycket lovande i tennis och enligt en specialiserad skola i Paris borde satsa fullhjärtat på att träna tennis redan nu för att bli en av de allra bästa. Filmen skildrar pojkens liv parallellt med att föräldrarnas äktenskap krackelerar allt kraftigare. Terre battue bjuder på klart stabila skådespelarinsatser och en i botten intressant story, men likt Natt til 17. tappar den tråden litegrann och spretar till, varför det känns som att man till slut inte riktigt kommit fram till, löst eller framkallat någonting. Nja, en film med potential men halvdan slutprodukt.

Three Windows and a HangingTRI DRITARE DHE NJË VARJE (Kosovo)
3 stjärnor DYLPC liten

(En: Three Windows and a Hanging.) Detta är en historisk film: den är Kosovos första bidrag till kategorin för bästa utländska film på Oscarsgalan någonsin. Den är också historisk sett till innehåll, eftersom (den endast halvt erkända) nationens ofrånkomliga folkliga trauman står i centrum för handlingen. Filmen utspelar sig i en liten by strax efter Kosovokriget i slutet av 1990-talet, där läraren Lushe blir intervjuad av en internationell journalist och bestämmer sig för att berätta om hur hon och tre andra kvinnor våldtogs under kriget. Detta framkallar en återigen infekterad situation i den lilla byn som så långsamt är på väg att återhämta sig, och männen i byn känner sig förödmjukade och kränkta och iscensätter en hårdhänt hatkampanj mot Lushe. Three Windows and a Hanging är, även om den behandlar tunga historier och nationella sår, inte genomgående så mörk som den låter utan infogar även en del humor för att balansera upp för alla kval och problem. Det är en stilig och långsam film med nedtonad dialog som främsta narrativa verktyg. Det hänger trots allt ett dystert moln på himlen över byn, och vikten av att dessa historier berättas måste understrykas. Film är ett mycket användbart verktyg för att hantera nationella trauman, konflikter och historia, och det är Three Windows and a Hanging ett fint bevis på.

Stato Mafia: la leggenda rossa - Sabina GuzzantiLA TRATTATIVA (Italien)
3 stjärnor DYLPC liten

(En: The State-Mafia Pact.) Åter till Italien och nu de mörkare sidorna av landet. Den inhemska politiken i stövellandet har länge dragits med korruption och alltför stor kriminell inblandning, en komplicerad och djupt rotad tradition som denna satiriska dramadokumentär försöker kartlägga, utreda och utagera i form av dramatiseringar av viktiga händelser och förklaringar av vad som hänt när, var, hur och varför. Mycket handlar om den sicilianska maffian Cosa nostra, som centreras till öhuvudstaden Palermo, vilken spelat en betydande roll i många situationer både lokalt och nationellt. Politiska affärer, rättegångar, terrorattentat och rena maffiakrig bearbetas och namnen droppas på löpande band. Jag ska inte låtsas att jag förstår alla skeenden och vändningar eller minns hälften av alla namn eller ens hängde med i alla svängar när jag väl satt och såg filmen. Är det något man förstår lite bättre efteråt är det hur komplicerade saker och ting kan vara. Filmens narrativ är klart intressant, då regissör Sabina Guzzanti (mest känd som satiriker) blandar rent dokumentära segment med arkivbilder, intervjuer och berättarröster med kreativt uppställda återuppspelningar av vissa av de historier som förmedlas. Övergångarna är flytande och vi tillåts se hela processen av att personer sminkas och klär ut sig, för att sedan sätta sig bakom skrivbord eller i fängelseceller för att skådespela. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag tycker om det greppet, men det är ganska kreativt i alla fall. La trattativa är en bra film, men som sagt ganska svår att hänga med i. Det den försöker göra är också mycket viktigt, eftersom det bevisligen funnits otroligt mycket skuggspel som genom decennier styrt det italienska samhället från bakom stängda dörrar.

The VoicesTHE VOICES (USA/Tyskland)
3 stjärnor DYLPC liten

Den omvälvande genreförflyttningen i den iransk-franska regissören Marjane Satrapis The Voices gör den, från att ha varit rätt blek och ointressant, till en högintressant och udda skapelse med mycket mörker och absurditet. Filmen anslås som något slags halvdeppig komedi om en rätt ensam man, Jerry (Ryan Reynolds), med ett oinspirerande lagerjobb och en småsjaskig lägenhet. Lite roligare blir det dock när Jerry tar kontakt med två vackra arbetskamrater, Fiona (Gemma Arterton) och Lisa (Anna Kendrick), och han lyckas till slut få ut Fiona på dejt. Härifrån ska jag dock för oförutsägbarhetens (filmens största styrka) skull inte säga så mycket mer. Saker och ting tar makabra vändningar, romcomtonen övergår i blodig skräck och snart går vår vän Jerry in i totalt mörker. Två talande djur finns i alla fall vid hans sida, som postern föreslår. Om det är något bra eller något problematiskt är svårt att veta. Ett råd är att inte läsa något om filmen eller leta upp några bilder eller trailers innan man ser den (vilket man i och för sig aldrig ska göra om min filmtittarfilosofi ska följas). Mental ohälsa är ett tydligt tema som behandlas på intressant vis sett till narrativ och hur filmen använder subjektiva perspektiv på ett spännande sätt. Reynolds visar som i Buried att han faktiskt kan skådespela och gör en klart kompetent insats. The Voices är totalt sett en film som efter en mycket svag inledning (ge inte upp efter en halvtimme!) växer rejält och levererar en egendomlig och sällan skådad slutprodukt. Faktiskt en helt sjuk film när jag tänker efter. Eftertexterna presenteras på ett högst spektakulärt sätt och är pricken över i:et för detta bisarra spektakel.

WIR SIND JUNG. WIR SIND STARK. (Tyskland)
4 stjärnor DYLPC liten

(En: We Are Young, We Are Strong.) I Rostock utspelade sig i augusti 1992 fasansfulla scener när ett främlingsfientligt protesttåg övergick i våldsamma kravaller som eskalerade till något långt bortom kontroll. Under en mörk sommarnatt belägrade flera hundra högerextremister, till applåder från en 3 000 människor stor åskådarskara, ett lägenhetshus i vilket över hundra asylsökande invandrare (många från Vietnam) bodde. Upploppen inleddes av några kastade stenar, vilka så småningom byttes ut mot molotovcocktails och bensinbomber, och efter tre dygn av våldsamheter hade över 200 poliser skadats och nästan dubbelt så många arresteringar skett. Byggnaden hade vandaliserats och stod i full brand, och att ingen dog är ett rent mirakel. Händelserna var delvis ett resultat av missförstånd, obeslutsamhet och högst bristfälligt agerande från myndigheter och polis, men framförallt en effekt av de politiska spänningar som uppstått i det sedan två år tillbaka enade Tyskland. De östliga delarna plågades fortsatt av arbetslöshet och svåra socioekonomiska förhållanden, samtidigt som flyktingar som romer och vietnameser flydde in i landet. Främlingsfientligheten växte sig starkare och nynazistiska rörelser fick fotfäste i ett alltmer politiskt instabilt samhälle. Wir sind jung. Wir sind stark. följer utvecklingen ur tre olika perspektiv: en grupp ungdomar som (mer eller mindre genomtänkt eller övertygat) sugs in i det nynazistiska uppvaknandet, en politiker (far till en av ungdomarna) som försöker förhindra våldsamheterna och en vietnamesisk kvinna som bor med sin familj i det terroriserade huset. Detta är en film med många olika kvalitéer. Den ser otroligt bra ut, första halvan i svartvitt och andra i färg (övergången precis i ett kritiskt ögonblick för våldets upptrappning), och har fångats med ett magiskt foto. Ett av de främsta partierna är en lång, panorerande tagning över ett gräsfält när ungdomarna ansluter till den redan enorma folksamlingen, en tagning som påminner lite om True Detective:s omtalade motsvarighet. I övrigt påminner filmen om såväl This Is England som La haine, som har liknande infallsvinklar på ungdomsgäng och deras plats i samhället. Bra skådespelarinsatser rakt igenom och en ständig nerv kring vart detta ska ta vägen gör filmen till både engagerande drama och pulshöjande thriller. Soundtracket är tungt, ofta elektroniskt präglat, och skänker än mer estetiska kvalitéer till den audiovisuella paketeringen. Det höga filmtekniska värdet utmanas emellertid av ett kanske ännu högre historiskt och samhällsdebattmässigt värde. Trots att dessa förfärligheter utspelade sig för över 20 år sedan är filmen dystert nog fortfarande högaktuell, sett till vad som händer i den europeiska och för all del den svenska politiken. Främlingsfientligheten skördar nya framgångar och mycket tyder på att vi står på tröskeln till en ny tid av rasism, våld och hat. Fy fan vad värdelöst. Det är i detta som filmen som uttrycksform kan göra en insats. Regissören, afghansk-tyske Burhan Qurbani, blott 34 år gammal men redan med stor säkerhet i sin regi, närvarade vid visningen och talade efteråt om sitt engagemang för att flyktingar och minoriteters historier berättas och hörs. Händelserna i Rostock 1992 var tydligen så illa dokumenterade och uppmärksammade att han ägnade ett helt år bara åt att forska kring vad som egentligen hände, genom att intervjua inblandade personer och noggrant granska tillgängliga fakta. Resultatet blev en grymt bra och viktig film som kan påminna om historiens mörka sidor och kanske få en eller annan person att inse att vi inte vill tillbaka dit.

Dave & Noomi GFF15Har ni tagit er ända ner hit återstår bara för mig att gratulera, för nu är det slut. Gå nu och utrusta er med kaffe och se en god film. Tips har ni fått.

Fotnot

För transkriberingskrävande titlar och personnamn (exempelvis ryska) används internationell (engelsk) variant, för att undvika risken att utföra felaktiga svenska transkriberingar. Därtill rubriceras filmerna med internationell titel istället för originaltitel, ett undantag till vår originaltitelpraxis som jag bedömer måste göras i vissa fall. Jag förmodar att ingen bryr sig om detta men för mig är sådan korrekthet viktig och grunden till all ordning i världen.

Annonser

Academy Awards vs Dave Awards 2015

Dustin Hoffman Oscar 1980 2

Jaså, Oscarsgalan? Då är det bara att plocka fram stryktipstalangerna. I år ska jag hålla detta kort, av huvudsakligen tre anledningar. 1) Jag är jättetrött på Oscarsspektaklet. 2) Jag har viktigare saker att ta itu med. 3) Tredje anledningen har jag glömt.

Så, varför göra detta? Jo, för att det är tradition och därmed tvångstanke. Och för att jag naturligtvis vill slå mina 22 av 24 rätt från förra året. ”Såede”, som Bosse P hade sagt.

Upplägget för denna text är densamma som vartenda jävla år och går alltså ut på att jag inledningsvis tippar Oscarsvinnaren i respektive kategori och därefter delar ut det klart rimligare priset Dave Award till den som egentligen förtjänar att vinna. Alltså:

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

Listan över de nominerade finns här. Som vanligt tippar jag samtliga kategorier men kommenterar endast de i vilka jag sett alla nominerade filmer.

BEST PICTURE

  1. Boyhood 1Boyhood. Richard Linklaters smått unika uppväxtsskildring, som spelades in bitvis under tolv års tid i takt med att huvudrollsinnehavaren Ellar Coltrane själv växte upp, har länge varit favorittippad och vann exempelvis på Golden Globes. Utmanaren är Alejandro González Iñárritus Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), som seglat upp som en stark kandidat. Min ganska nervösa tippning faller på Boyhood.
  2. The Grand Budapest Hotel. Kategorins bästa film är en av mina stora favoritregissörer Wes Andersons urcharmiga, detaljrika och sanslöst snygga skapelse om förmodligen historiens mest underbare hotellconcierge. Tätt bakom denna finns en annan av mina stora favoritregissörer, redan nämnde González Iñárritu och hans Birdman som också är en slående snygg film med många läckra ingredienser, samt den pumpande intensiva Whiplash som gör jazztrummande till extremsport. Tre mycket fina filmer som jag hoppas på allihop, varav Birdman är den mest sannolika.
  3. Neposlušni. (En: The Disobedient). Denna serbiska film som jag snart hyllat sönder hade varit tidernas mest osannolika Oscarsaspirant, men det skiter Dave Awards-juryn (jag) fullständigt i. Dave Award för bästa film går till denna fantastiska film som går att läsa mer om här.

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. Eddie Redmayne The Theory of EverythingEddie Redmayne. Han spelar känd person med sjukdom i en biopic – den ultimata rollen för att vinna en Oscar. Michael Keaton utmanar med sin stora comebackroll i Birdman, men jag går på Redmayne och hans Stephen Hawking-gestaltning i The Theory of Everything.
  2. Steve Carell. Jag älskar Steve Carell i mörkare, mer nedtonade roller som i The Office och Little Miss Sunshine, där han får visa sina stora skådespelarkvalitéer. I Foxcatcher finns ingen komik kvar alls och han gör en kusligt iskall roll som den märklige och komplicerade John Eleuthère du Pont. Keaton, Redmayne och Cumberbatch (The Imitation Game) är också bra, men mina primära tummar hålls för Carell. Och förresten, Bradley Coopers nominering är trams (ville bara säga det).
  3. Ralph Fiennes. För att han är helt underbar i The Grand Budapest Hotel! Underbar! I övrigt finns många andra bra roller som också varit med i diskussionen om denna Dave Award. Jag tänker bara droppa dem här: Carell (Foxcatcher), Tom Hardy (Locke), Jake Gyllenhaal (EnemyNightcrawler), Miles Teller (Whiplash), Jason Schwartzman (Listen Up Philip), Joaquin Phoenix (Inherent Vice), Mark Ruffalo (Begin Again), Patrick Wilson (Stretch), Michael Fassbender (Frank), Domhnall Gleeson (Ex Machina). Har säkert glömt en massa herrar också (skyller detta på stress).

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. Julianne Moore Still AliceJulianne Moore. Den känns given. Hon spelar en person som får Alzheimers (i Still Alice) och har dessutom varit med i branschen länge utan att få en Oscar. Det är dags. Reese Witherspoon (Wild) har kanske en promilles skrällchans, men denna kategori känns i princip avgjord.
  2. Rosamund Pike. Hon är läskigt bra i Gone Girl, och även om det finns många bra kandidater i denna kategori (Moore är grym, Witherspoon likaså och Marion Cotillard och Felicity Jones är alltid bra) var det Pike som gjorde störst intryck på mig.
  3. Rosamund Pike. Japp. Men även här finns många nämnvärda utmanare: Kristen Wiig (The Skeleton Twins), Emma Roberts (Palo Alto), Julianne Moore (Still AliceMaps to the Stars), Alicia Vikander (Ex Machina), Witherspoon (Wild).

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. JK Simmons WhiplashJ.K. Simmons. Han har vunnit typ allt hittills under Awards Season och är superfavorit, så det är ingen idé att tro något annat. Han är också mycket riktigt grym i Whiplash.
  2. J.K. Simmons. Bäst i sällskapet med en sjukt laddad, explosiv, oförutsägbar och rent av läskig rollprestation som dirigent/bandledare i jazztrummisfilmen. I andra hand hade jag gärna belönat Edward Norton för en härlig roll som hardcoremetodskådespelare i Birdman. Robert Duvall är riktigt bra i The Judge också och Ethan Hawke (Boyhood) och Mark Ruffalo (Foxcatcher) likaså.
  3. J.K. Simmons. En helt välförtjänt Dave Award till denne birollshjälte! Honorable mention till Luke Wilson också, bara för att han är så jävla rolig i The Skeleton Twins.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. Patricia Arquette BoyhoodPatricia Arquette. Ännu en kategori som känns relativt självklar, i detta fall kanske mest för att utmanarna inte är tillräckligt starka. Pyttechans för Emma Stone att skrälla, om någon mot förmodan skulle göra det.
  2. Laura Dern. En stor favorit som gör en bra, om än långt ifrån hennes bästa, roll i Wild. Emma Stone är bra i Birdman och Keira Knightley (The Imitation Game) är alltid härlig, men ingen av de rollerna väger särskilt tungt. Arquettes Boyhood-roll är något överskattad och att Meryl Streep är nominerad för Into the Woods (bland det värsta jag varit med om) är ett hån mot världen.
  3. Laura Dern. Här har jag jättesvårt att hitta folk. Är det för att filmbranschen erbjuder för få intressanta biroller för kvinnor eller beror det på att jag är synskadad och ignorant? Jag vet inte, men tråkigt är det i vilket fall. Jag älskar Laura Dern i alla fall, så hon kan gott få en Dave Award. Romina i argentinska Relatos salvajes (en: Wild Tales) är ju förresten en helt galen roll av Érica Rivas (i en underbar film, by the way), så hon kan få ett omnämnande.

DIRECTING

  1. Alejandro González Iñárritu Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)Alejandro González Iñárritu. Som i kampen om bästa film står det här mellan González Iñárritu (Birdman) och Richard Linklater (Boyhood). Eftersom jag tror att Boyhood tar hem bästa film tror jag också att det kan öppna upp för González Iñárritu här istället. Det är ju praktiskt om man kan dela på saker och ting. González Iñárritu har dessutom en fördel i att hans film är mer tekniskt avancerad och ambitiös, mest tydligt i det faktum att den är redigerad som om den vore filmad i en enda tagning. Teknisk innovation brukar premieras, lex Alfonso Cuarón för Gravity förra året. Så mexikanen tar det, tror jag. González Iñárritu alltså, det vill säga årets mexikan.
  2. Alejandro González Iñárritu. Han har förtjänat det. Inte kanske just för Birdman utan mest för sina tidigare filmer (varav nog alla är bättre), som 21 GramsAmores perrosBiutiful och Babel. Han är en fantastisk historieberättare och filmskapare med en stark och egen röst. Sådant ska alltid belönas. Även Wes Anderson hade jag kunnat tänka mig ge en Oscar, med i princip exakt samma argument. Bennett Miller och Richard Linklater är också två riktigt vassa regissörer, men som i den starka konkurrensen får se sig slagna av González Iñárritu och Anderson.
  3. Mina Djukic. För den känslostarka och personliga film som Neposlušni är delar jag med glädje ut en Dave Award till regissör Mina Djukic. Det är en film med stor auteurkänsla (hon har själv skrivit manus) och som känns lite som en 2014 års motsvarighet till 60-talets Truffaut, eller nåt. Dessutom är den mycket väl utförd i alla avseenden. I övrigt kan, förutom redan nämnda González Iñárritu, Anderson, Miller och Linklater, följande nämnas: David Fincher (Gone Girl), Craig Johnson (The Skeleton Twins), Steven Knight (Locke), Paul Thomas Anderson (Inherent Vice), Alex Ross Perry (Listen Up Philip), Damián Szifrón (Relatos salvajes), Damien Chazelle (Whiplash) och Jean-Marc Vallée (Wild). (Även här har jag säkert glömt en massa härligt folk.)

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. The Grand Budapest HotelThe Grand Budapest Hotel (Wes Anderson & Hugo Guinness). Eftersom Wes Andersons stora Budapesthotell inte lär ta hem några av de största priserna (typ bästa film, regi, skådespelare) är manuskategorin som klippt och skuren för hans och Hugo Guinness finurliga manus. Birdman utmanar dock och får ses som en farlig konkurrent. Liten, liten outsiderchans på Boyhood.
  2. The Grand Budapest Hotel (Wes Anderson & Hugo Guinness). Ja, men vad fan, ge Wes en Oscar. Birdman hade jag också varit hyfsat nöjd med. Foxcatcher är bra, men kanske inte som starkast just vad gäller manus, medan både Boyhood och Nightcrawler är en aning överskattade (om än bra).
  3. Locke (Steven Knight). Locke bygger på ett grymt häftigt och svårutfört koncept – att helt utspela sig i en bil med bara en man i fokus, och trots detta föra en avancerad handling framåt med interaktioner med flera olika sidokaraktärer. Steven Knight lyckas på strålande vis med detta och har förtjänat en Dave Award (dock i tuff konkurrens från Wes Anderson och Hugo Guinness). Andra starka utmanare är Neposlušni (Mina Djukic), Locke (Steven Knight), Listen Up Philip (Alex Ross Perry), Relatos salvajes (Damián Szifrón) och Ex Machina (Alex Garland).

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  1. Whiplash-5547.cr2Whiplash (Damien Chazelle). Egentligen hade jag trott på antingen The Imitation Game eller The Theory of Everything, men jag kan inte bestämma mig för vilken av dem, och för att slippa detta dilemma gör jag något helt ologiskt och säger WhiplashAmerican Sniper har minichans på skräll (snälla Gud, nej) medan Paul Thomas Andersons Inherent Vice sorgligt nog verkar helt borträknad. Men i huvudsak står det mellan de tre förstnämnda, och egentligen tror jag kanske inte mest på Whiplash, men jag gamblar (lite spännande måste man ju få ha).
  2. Whiplash (Damien Chazelle). Kanske begår jag också synden att tippa lite med hjärtat på ovanstående punkt, för Whiplash är mycket riktigt bäst i sällskapet.
  3. Wild (Nick Hornby & Cheryl Strayed). Åh, detta måste ju vara den svåraste kategorin. Men jag säger Wild för att det är en mycket skicklig adaption från bok till film (fantastisk film för övrigt). Whiplash finns med hack i häl.

FILM EDITING

  1. Boyhood 2Boyhood. Experttippningar säger Boyhood, och jag har inga argument att sätta emot och därför ingen anledning att säga något annat än Boyhood. Andrahandsalternativ: Whiplash.
  2. The Grand Budapest Hotel. Egentligen jämnt skägg mellan The Grand Budapest Hotel och den klockrena, karaktäristiska Wes Anderson-klippningen och den svettigt intensiva och effektiva klippningen i Whiplash. Varken Boyhood eller The Imitation Game står ut och American Sniper borde inte vara här överhuvudtaget (detta gäller för övrigt alla kategorier).
  3. The Grand Budapest Hotel. Jag kommer inte på något som varit bättre, så varsågod, Wes. Whiplash och Birdman är hur som haver starka utmanare som faller först på mållinjen.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • How to Train Your Dragon 2

CINEMATOGRAPHY

  • Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)

COSTUME DESIGN

  • The Grand Budapest Hotel

DOCUMENTARY FEATURE

  • Citizenfour

DOCUMENTARY SHORT SUBJECT

  • Crisis Hotline: Veterans Press 1

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • Ida

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  • The Grand Budapest Hotel

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  • The Theory of Everything

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Selma

PRODUCTION DESIGN

  • The Grand Budapest Hotel

SHORT FILM – ANIMATED

  • Feast

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • The Phone Call

SOUND EDITING

  • American Sniper

SOUND MIXING

  • Whiplash

VISUAL EFFECTS

  • Interstellar

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

  • 4 Oscars The Grand Budapest Hotel
  • 3 Oscars Boyhood, Whiplash
  • 2 Oscars Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), The Theory of Everything
  • 1 Oscar American Sniper, Citizenfour, Crisis Hotline: Veterans Press 1, Feast, How to Train Your Dragon 2, Ida, Interstellar, The Phone Call, Selma, Still Alice

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de 15 sista kategorierna) ser den nu magra listan ut såhär:

Önskade vinnare

  • 3 Oscars The Grand Budapest Hotel
  • 2 Oscars Whiplash
  • 1 Oscar Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), Foxcatcher, Gone Girl, Wild

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de 15 sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

  • 2 Daves The Grand Budapest Hotel, Neposlušni, Wild
  • 1 Dave Gone Girl, Locke, Whiplash

Äntligen är den här jävla texten klar. Nu ska jag koppla trädgårdsslangen till kaffebryggaren och med våld fylla mig själv med koffein. På återseende (kanske).

GFF15: Inherent Vice

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2015

Inherent Vice GFF 2

3 stjärnor DYLPC

När Paul Thomas Anderson släpper en ny film går man och ser den. Det är lika självklart som att Meryl Streep blir Oscarsnominerad. I år återförenas mästerregissören med The Master:s Joaquin Phoenix i en trippad och oklar skapelse där drama, deckare och stonerkomedi slås samman i en sällan skådad mix.

Året är 1970. Larry ”Doc” Sportello (Phoenix) är en privatdetektiv i Los Angeles med begränsad yrkeskompetens. Han är inte värdelös på något sätt, men inte heller superskarp. Hans hippiekvalitéer är däremot av högre kaliber. Frisyren är vild, polisongerna majestätiska och garderoben välfylld av lufsiga jeans, färgglada skjortor, stråhatt och solbrillor. Och röker på gör han så det står härliga till. Han leder ett liv som en del kanske skulle vilja kalla ”slött”, men filmens handling tar avstamp i ett skeende som med besked kontrasterar Sportellos inte alltför ambitiösa leverne.

Inherent Vice GFF 10En dag blir Sportello varse om att hans före detta flickvän försvunnit, i ett skede där hon nyligen, något luddigt, avslöjat planer om att bedra sin nuvarande partner, den stenrike Mickey Wolfmann. Detta mysterium urartar ganska omgående i ett svårföljt, oförutsebart och stökigt flippat händelseförlopp där sidospåren avlöser varandra och någon egentlig lösning aldrig når oss. Karaktärsgalleriet utvidgas ständigt och allt är så invecklat, så förvirrat och så dimmigt bland alla joints att man (eller i alla fall jag) efter ett tag bara ger upp försöken att förstå kausalitetsförloppet och istället bara omfamnar och insuper den märkliga atmosfären och det precis lika märkliga händelseschemat. Det är droger, våld, sex, konspirationer, förvirring, detektivarbete, förvirring, förhör, drinkar, förvirring, fisk och skaldjur, brott mot mänskliga rättigheter, personer som är döda men som lever, kartellverksamhet, mystiska skepp, galna tandläkare på kokain, bilutflykter på kokain, förvirring på kokain, allmän förvirring, annan drogrelaterad förvirring, paranoid förvirring, förvirring orsakad av alkoholkonsumtion, övrig förvirring, pizzafest, poetiska monologer och förvirring.

Allt presenteras trots oklarheten som en rättfram skildring av faktiska händelser, det vill säga inte som om det vore drömmar eller hallucinationer. Intressant är dock tanken på att detta kan ifrågasättas. Allt behöver kanske inte vara verklighet bara för att det verkar vara det. Är filmens historieberättande objektivt eller är det Sportellos subjektiva verklighet vi bjuds in till? Det finns, utan att avslöja för mycket, vissa detaljer som gör denna frågeställning relevant.

Inherent Vice GFF 6Inherent Vice kategoriseras av de flesta som en dramakomedi, och det är inte en lika tung film som exempelvis The Master. Däremot finns vissa likheter. Paul Thomas Anderson utforskar återigen sektkultur och (möjliga) konspirationer, och hela tiden finns en mörkare, paranoid underton som bubblar under den absurt humoristiska ytan. Genremässigt orkestreras ett möte mellan allt från kalifornisk noir och drama till thriller och stonerkomedi. Jämför man med en film som Fear and Loathing in Las Vegas, vilken rör sig i samma tematiska sfär, är Inherent Vice betydligt långsammare och mer suggestiv. Fear and Loathing in Las Vegas är väldigt ”out there”, galen, intensiv och flippad medan Inherent Vice snarare kan beskrivas som ständigt lågmält märklig och absurd. Det är lätt att bli seg av filmen, som om man ständigt befinner sig i ett moln, en dimma av droger och pårökthet – en underliggande marijuanakonstant snarare än en blixtrande LSD-tripp. (Tror jag? Nu är jag ute på både djupt vatten och okänt territorium.)

Bidragande faktor till denna stämning och filmiska värld är i hög grad Jonny Greenwoods soundtrack som ständigt ligger som ett skimmer över det fantastiskt vackra filmfotot. Stilmässigt påminner Inherent Vice starkt om Boogie Nights och tidskänslan i övergången mellan 60- och 70-tal är spot on, både vad gäller utrustning som kostym och rekvisita och filmiska medel som foto, färg- och ljussättning.

Inherent Vice GFF 9Den extensiva skådespelarensembeln sköter sig fint, varav särskilt utmärkande insatser ges av Phoenix, Josh Brolin som underbart fyrkantig polis fylld av hat och frustration och Katherine Waterston som den unga kvinnan i mysteriets centrum. Även ”Surf Sax Legend” Owen Wilson och den höge tandläkaren Martin Short förtjänar omnämnanden.

Joaquin Phoenix är som bekant en av sin generations stora mästare och gör Doc Sportello till sin egen på utmärkt vis. Hans sedvanliga pondus och karisma är som bortblåst till förmån för en rätt anspråkslös och halvpatetisk slacker utan auktoritet. Han är en halvt förlorad hippiefigur som mest bara röker på och kastas från den ena märkliga situationen till den andra och försöker förstå vad som händer.

Inherent Vice GFF 3Både i just karaktären Doc Sportello och i filmen i allmänhet finns mycket stora likheter med Robert Altmans 70-talsklassiker The Long Goodbye, där privatdetektiven Philip Marlowe (Elliott Gould) befinner sig i ungefär samma situation som Sportello. Marlowe är tidsmässigt malplacerad, likt Sportello vars hippielivsstil är mer eller mindre passé, och går runt, ständigt rökande, och möter förvirrande karaktärer i ett labyrintartat mysterium kring försvinnanden och potentiella brottsfall. De befinner sig båda i något slags gränsland mellan yrket som privatdetektiv och ett slappt och halvt ointresserat vardagsliv, som någon form av luddigt mellanting av hippies och poliser.

Inherent Vice är en film med många fina ingredienser och en uppsättning beståndsdelar att älska. Men precis som med The Master har jag i detta skede svårt att uppskatta helheten fullt ut (även om The Master är klart vassare, 4/5), kanske just för att det är en krävande och utmanande filmupplevelse som är svår att ta till sig. Kanske krävs en andra visning för att allt ska falla på plats. Jag upplever den också som ojämn – mycket bra när den är som bäst, sämre i andra stunder. Det finns till exempel vissa humorsegment som borde kapats på klippbordet, som när en FBI-person gräver sig i näsan enbart för komisk effekt, vilket bara blir löjligt.

Inherent Vice GFF 4Det är tydligt att detta inte är en originalstory från Anderson utan att han adapterar (från boken av Thomas Pynchon). Detta märks bland annat i voice-over-lösningen som känns påtvingad och ibland onödig. Den hade kanske inte alls funnits där, eller i alla fall inte på samma sätt, om Anderson istället skrivit historien helt utifrån egna idéer.

Inherent Vice är en högintressant film med många kvalitéer men i sin helhet ett verk som är svårt att fullt ut absorbera. Sevärd är den definitivt, och förmodligen en film med stor potential att växa ytterligare vid en andra titt. Inte Paul Thomas Andersons bästa film men kanske hans, för publiken, mest utmanande.

Topp 15: 2014 di Davelito

Så var vi här igen. Året är snart slut och ska summeras, överallt, av alla, på alla möjliga sätt. Jag och Scott följer vår nyårstradition och bjuder på en varsin lista över årets bästa filmer, även om vi ökar antalet titlar med 50 % från tio till femton. Nedan återfinns alltså 2014 års enligt mig 15 bästa filmer. Och för att klargöra: Årtalsfrågan är en ständig huvudvärk. Längst ner finns en förklaring av hur vi resonerar.

Nog om det nu. Här är årets topp 15.

Neposlusni

NEPOSLUŠNI (Serbien)

Stor siffra 1 vit bakgrund

5 stjärnor DYLPC liten

(En: The Disobedient.) Det är lite tråkigt att typ ingen har sett listans etta tillika årets bästa film, men desto roligare är det att få lyfta fram och hylla dolda guldkorn från den tätvuxna filmåkern. Mina Djukics debutfilm är ett stycke bitterljuv filmlyrik om två barndomsvänner, nu i dryga 20-årsåldern, som i sin planlöshet bestämmer sig för att bara cykla iväg, ut i den romantiskt porträtterade sommaren på den serbiska landsbygden. Det är en sagolikt vacker resa som har allt man kan önska sig från en filmupplevelse och som rörde upp en djup, nyansrik känslostorm inom mig. Den cyklade rakt in i hjärtat och framkallade en känsla jag verkligen inte kan beskriva med ord. Lite som Iggy Pops The Passenger. Utan att vara någon kännare av den serbiska DVD-marknaden hoppas jag att man också kan få se om den här filmen någon gång framöver, vilken för min del var den stora fullträffen på Göteborgs filmfestival i vintras. (Läs mer i recensionen av Neposlušni.)

La grande bellezza 2

LA GRANDE BELLEZZA* (Italien)

Stor siffra 2

5 stjärnor DYLPC liten

(Sv: Den stora skönheten.) I kategorin känslor som inte går att beskriva måste jag också placera effekten av Paolo Sorrentinos La grande bellezza. Detta gör mig förmodligen till en värdelös recensent, men även denna film gjorde något mycket speciellt med mitt sinne och väckte den i min mening allra vackraste och komplicerade av känslor: nostalgiskt vemod. Som en halvt misslyckad pjäsförfattare i filmen uttrycker det (ungefär): ”Nostalgi är den sista tillflykten för den utan framtidshopp.” Det må låta mörkt och patetiskt, men så är också tillvaron. La grande bellezza följer Jep Gambardella, en 65-årig författare som festat bort de senaste åren i det italienska nattlivets dekadens men som nu genomgår något slags uppvaknande och vandrar runt genom Rom och i ensamhet reflekterar över sitt liv. Stämningsfull musik med mängder av tidlösa körarrangemang, magiskt foto, ett mångbottnat manus och ett lika absurt som drömskt vackert porträtt av Rom gör Jep Gambardellas jakt på den stora skönheten till en oförglömlig film som har mycket att säga om såväl Italien som livet. Jag förstår den inte fullt ut och det är svårt att peka på vad som är ärligt och vad som är ironiskt, för det är lika mycket en hyllning av det vackra, det italienska, det konstnärliga, det filosofiska, som en kritik och ett förlöjligande av detsamma. Den stora skönheten finns överallt men är omöjlig att hitta, för att summera detta magnifika verk i en pretentiös slutsats medan en kristallklar tår lämnar mitt öga.

All Is Lost 2

ALL IS LOST* (USA)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC liten

Robert Redford ensam på en segelbåt som tar in vatten någonstans i Indiska oceanen. Det är upplägget för en dialoglös och rättfram överlevnadshistoria om en ensam mans kamp mot naturen, vilken i sin enkelhet både erbjuder spänning och ger upphov till existentiella reflektioner, stegrande puls och tårbildning på hornhinnan. Filmens storhet ligger i det faktum att det är en så pass enkel och okomplicerad historia – det är verkligen bara Redford, en sjunkande båt och en herrans massa vatten i 106 minuter – men som likväl är oerhört gripande och tankeväckande. Vem är Our Man? Varför gör han denna soloseglats? Vad är det för liv han har lämnat bakom sig? Och Bobby Redford. 77 år och kastar sig rakt ut i havets stormiga inferno som vore det hans sista färd. En av de allra största. (Läs mer i recensionen av All Is Lost.)

The Grand Budapest Hotel

THE GRAND BUDAPEST HOTEL (Storbritannien/Tyskland/USA)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC liten

Ralph Fiennes strålar som aldrig förr i rollen som den legendariske conciergen M. Gustave på det ståtliga Grand Budapest Hotel i den fiktiva centraleuropeiska staten Zubrowka, där ett mycket njutbart och festligt äventyr tar plats i en fantastiskt charmig och detaljerad Wes Anderson-kreerad värld. Det denna historia förlorar i att inte vara av samma emotionella kvalité som exempelvis The Darjeeling Limited och The Royal Tenenbaums kompenserar den för genom att vara tekniskt och visuellt mästerlig och oemotståndligt rolig. I många avseenden en briljant och säregen film i sann Wes Anderson-anda. (Läs mer i recensionen av The Grand Budapest Hotel.)

Dallas Buyers Club 4

DALLAS BUYERS CLUB* (USA)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC liten

Rollen som gav Matthew McConaughey en välförtjänt Oscarsstatyett är en kraftfull uppvisning i passionerat skådespeleri, vilket tar plats i en berättelse om AIDS, kampen mot läkemedelsindustrin och det besvärliga ödet i att lida av ”bögsjukdomen” i ett machopräglat och homofobt cowboy-Texas under 1980-talet. Storartat skådespeleri från McConaughey och Jared Leto är den främsta av filmens kvalitéer, men även övriga komponenter lägger grunden för en mycket snygg, engagerande, tempofylld och gripande film med färgstarka karaktärer som skakar om och berör. Enligt mig överlägsen 12 Years a Slave och borde minsann fått Best Picture-gubben. (Läs mer i recensionen av Dallas Buyers Club.)

Gone Girl 2

GONE GIRL (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC liten

En av årets mest glädjande saker är att thrillerkungen David Fincher är tillbaka i sitt rätta habitat. Med det sagt är Gone Girl långt ifrån mästerverk som Zodiac och Seven, men att den ändå klockar in på en sjätteplats säger en del om Finchers nivå. Gone Girl är ett tight, kusligt, effektivt och oförutsägbart (jag har inte läst boken) mysterium som ger en spänningar i muskler och leder (på ett positivt sätt). Rosamund Pike står för kanske årets bästa prestation i den mångfacetterade rollen som den mystiskt försvunna kvinnan och är den främsta kvalité som upprätthåller filmens ovisst nervkittlande utveckling. Ben Affleck gör också en bra roll som hennes frustrerade man och det avancerade narrativet med flera lager och perspektiv ger en intressant struktur. Filmen är inte prickfri – några scener är en aning svagare än andra och dialogen ibland för rapp för sitt eget bästa – men den är grymt snygg, grymt välspelad och grymt spännande hela vägen.

The Skeleton Twins

THE SKELETON TWINS (USA)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC liten

En dramakomedi som i sitt känsligt balanserade utförande besöker både höga bergstoppar av sensationellt rolig humor och djupa dalar av ren och skär smärtsam svärta. Bill Hader och Kristen Wiig (båda komiker i grunden) spelar två tvillingar som i vuxen ålder träffas för första gången på länge efter att ha genomgått händelserika episoder med allt från äktenskap till självmordsförsök. Det blir djupt komplicerat, varmt och härligt emellanåt, hopplöst och förtvivlat emellanåt. Hader och Wiig är fenomenalt bra i sina roller och ger verkligen sig själva till filmen. De sista raderna av detta lilla stycke skola emellertid ägnas åt filmens mirakulösa trumfkort: Luke Wilson. Lance, Maggies (Wiig) urfåniga och smådumma men helt underbare man, är en av de roligaste karaktärerna jag sett gestaltas i rörlig bild. Luke Wilson är ett geni. Det finns inte många sekunder i filmen under vilka Wilson medverkar då man inte skrattar. Ack, en sådan sagolik person, denne Lance.

Locke

LOCKE* (Storbritannien/USA)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC liten

Den första delen av en isolationens double feature på GIFF i vintras var denna Tom Hardy-ledda nattliga biltur mellan Birmingham och London (Redford-seglatsen var den andra). Locke utspelar sig i princip uteslutande inuti Ivan Lockes (Hardy) BMW och drivs framåt av telefonsamtal som han uträttar från förarsätet. Samtal med familj och kolleger flyter samman med gatljusen och stillheten som på något märkligt sätt står att finna i motorvägstrafiken. Locke är en oerhört imponerande karaktärsstudie som lyckas göra väldigt mycket med väldigt lite, tack vare en mycket fin skådespelarprestation från Tom Hardy och smart och effektivt arbete från manusförfattare och regissör Steven Knight. Kuriosa: Min far blev rörd till tårar och klassade filmen som ett mästerverk. (Läs mer i recensionen av Locke.)

Better Living Through Chemistry

BETTER LIVING THROUGH CHEMISTRY (USA)

Stor siffra 9

4 stjärnor DYLPC liten

Direkt till DVD, alldeles för lågt IMDb-betyg och omnämnd ingenstans. Med reservation för att jag inte hade sovit på ca 30 timmar fann jag denna komedi fantastiskt underhållande och oförtjänt bortglömd och/eller underskattad. Sam Rockwell spelar en förvirrad apotekare vars händelsefattiga vardag flippar ur totalt när han stöter på en förrädisk femme fatale spelad av Olivia Wilde, och hans tillvaro övergår i en märklig händelseutveckling involverande allt från droger och sex till cykeltävlingar och potentiellt mord. Rockwell är helt och hållet klockren och övriga i ensemblen (Wilde, Michelle Monaghan, Ray Liotta, Jane Fonda) bidrar med mycket härliga figurer.

Foxcatcher

FOXCATCHER (USA)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC liten

Listans kyligaste film följer Mark Schultz (Channing Tatum), olympisk mästare i brottning 1984, och hans möte med den högst egendomlige multimiljonären John Eleuthère du Pont (Steve Carell) som under 80-talet bjöd in Schultz och hans bror Dave (Mark Ruffalo) till sitt projekt Team Foxcatcher, inom vilket du Pont, trots tveksamma kompetenser, insisterade på att träna de två bröderna och leda dem till framgångar i de olympiska spelen i Seoul 1988. Detta märkliga projekt slutade dock i bisarr tragedi när du Pont sköt Dave Schultz till döds 1996. Denna historia blir i Moneyball-regissören Bennett Millers händer en klinisk, kylig, rå, grå och känslokall skildring där Carell gör en lysande insats i nedtonat vansinne. En film helt utan värme eller sympatiskt målande berättande – helt enkelt en rättfram skildring av en mörk historia. Lite av en korsning mellan Darren Aronofskys The Wrestler och Paul Thomas Andersons The Master.

20,000 Days on Earth

20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Stor siffra 11

4 stjärnor DYLPC liten

En enormt fascinerande dokumentär om en minst lika fascinerande person. 20,000 Days on Earth porträtterar musikern och författaren Nick Cave och hans förhållande till livet, konsten och den kreativa processen. Det är en film som illustrerar det faktum att genren dokumentär är så mycket mer än bara ”dokumentation”. Experimentell dokumentärfilm är en kreativ uttrycksform som rymmer så många andra element än att bara fånga verkligheten på bild. 20,000 Days on Earth är en svårutredd blandning av Nick Caves egen verklighet och den fiktiva idévärld som han ständigt besöker och försöker beskriva i filmen, och således en på många sätt intressant konstnärlig skapelse. Dessutom en visuellt och berättartekniskt utmanande och inspirerande film.

Palo Alto

PALO ALTO* (USA)

Stor siffra 12

4 stjärnor DYLPC liten

När man trodde att man hade fått kläm på Coppola-släktträdet dyker Gia Coppola (Francis Ford Coppolas barnbarn) upp och regidebuterar med en alldeles förträfflig ungdomsfilm, adapterad från James Francos novellsamling med samma namn. Palo Alto följer ett antal ungdomar i Los Angeles och deras många gånger problemfyllda och osäkra tillvaro. Emma Roberts är superb i huvudrollen, och filmen är stilmässigt inte helt olik Sofia Coppolas (snygga och intressanta) stil som filmskapare. Den utforskar liknande teman och miljöer som (besvikelsen) The Bling Ring, men är flera klasser bättre. Palo Alto beskriver den i många avseenden deprimerande, besvärliga och meningslösa tiden i övergången mellan barndom och vuxenliv, och gör så med stor träffsäkerhet och lågmäld svärta. Trots att min svenska mellanmjölkstillvaro är ljusår från LA-ditot kan jag känna igen mig i just känslan av att inte veta vad man egentligen håller på med och vad det ska bli av en. Devonté Hynes soundtrack är för övrigt smått fantastiskt.

Joe 2

JOE* (USA)

Stor siffra 13

4 stjärnor DYLPC liten

Är Nic Cage tillbaka i storform? Hell yes! Mitt livskall att stå upp för Cage och försvara hans kvalitéer som skådespelare, alltid, i alla situationer, blir så mycket lättare när han slår till med pangprestationer som här. I Joe spelar han helt sonika Joe, en man med kriminell bakgrund som nu chefar över ett gäng trädförgiftare (vet inte exakt hur den rätta yrkestiteln lyder, men de knallar i alla fall runt i skogen och förgiftar träd som ska fällas). Joe träffar 15-årige Gary (Tye Sheridan) som kommer från en trasig familj där fadern är förlorad till alkoholen. Kring just fadern finns en gripande historia om skådespelaren Gary Poulter, som var alkoholost även i det verkliga livet och som dog innan filmen hade haft premiär. Han är sensationellt bra i filmen och skulle i en rättvis värld bli postumt Oscarsnominerad. Joe är en oerhört mörk film med tunga teman, starka skådespelarprestationer och en tilltalande sydstatsestetik som i vissa sekvenser ger en lättare Terrence Malick-vibb. Det är också kul att jämföra David Gordon Greens Joe med Jeff Nichols Mud (förra årets etta på min lista), eftersom de två goda vännernas filmer har enorma likheter – lite som att de bestämt sig för att göra en varsin version av samma film.

Frank

FRANK (Irland/Storbritannien)

Stor siffra 14

4 stjärnor DYLPC liten

Ytterligare en korsning mellan genrerna drama och komedi, och i sådana brukar jag allt som oftast sugas in i mörkret, den tunga grunden som de komiska bitarna vilar och faller tillbaka på. Så är fallet även med Frank. Det är en mycket rolig och underhållande film, men framförallt en mycket sorglig och deprimerande film. Frank är inspirerad av verklighetens Chris Sievey, brittisk musiker och komiker känd för sitt alter ego Frank Sidebottom, och handlar om ett egendomligt popband under ledning av just Frank (Michael Fassbender), som alltid går klädd i ett papier-maché-huvud och aldrig visar sitt ansikte. Förutom mycket märklig och härlig humor finns här en enorm svärta, med suicidala karaktärer som bär på svåra trauman. Det är lätt att bli deppig av Frank. Michael Fassbender är som vanligt strålande i huvudrollen, inte bara skådespelarmässigt utan även musikaliskt. The Soronprbfs musik är en mycket angenäm bekantskap, med titlar som Ginger Crouton, Lay an Egg, Creaky Door, Secure the Galactic Perimeter, Frank’s Cacophony och framförallt den ljuvliga I Love You All.

The Square 3THE SQUARE* (Egypten/Storbritannien/USA)

Stor siffra 15

4 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Al Midan.) Listans andra dokumentär berättar om Tahrirtorget i Kairo, även kallat Befrielsetorget, en viktig plats för det egyptiska folket och en symbol för värden som demokrati och frihet. Torgets betydelse underströks markant under den arabiska våren, då den egyptiska revolutionen tog fart 2011, och blev en samlingspunkt för de demonstranter, revolutionärer, som kämpade, och fortfarande kämpar, för befrielse från politiska orättvisor och fortsatt frihet. Det är här deras berättelser som ges plats och står i centrum. The Square är en slående snygg, engagerande, skakande och viktig film som ger en värdefull inblick i den revolution och det krig som utspelat sig i Egypten, ur folkets och demonstranternas perspektiv. (Läs mer i recensionen av The Square.)

Bubblare

August: Osage County*, Begin Again*, Blackfish*, Blood Ties*, Cutie and the Boxer*, Før snøen faller*, Her*, The Immigrant*, Maps to the Stars, Mitt, Nebraska*, Nightcrawler, Pine Ridge*, The Spectacular Now*, Stretch, Under the Skin*, La Vénus à la fourrure*, The Wolf of Wall Street*

Inte ens nära

A.C.O.D.*, The Amazing Spider-Man 2, American Hustle*, Dawn of the Planet of the Apes, Lucy, Need for Speed, Noah, Qu’est-ce qu’on a fait au Bon Dieu?, Trash, Twenty Feet from Stardom*

Vissa filmer från förra årets lista hade kunnat kvala in även i år, sett till att de inte blivit brett tillgängliga förrän 2014. Sådana titlar är The Armstrong LieEnemyL’arbitroDrinking Buddies och Upstream Color (samt några av förra årets bubblare), men eftersom jag redan gett dem en plats i DYLPC:s strålkastarljus får de nöja sig med det. Man kan alltid bläddra tillbaka och läsa om dem i 2013 års lista.

Som vanligt är det en jäkla massa filmer som gått en förbi och filmer man helt enkelt inte hunnit få in i schemat. Jag orkar inte ens börja ta upp exempel, för det skulle säkert innebära en hel dags arbete. Nu har jag i alla fall listat det bästa av vad jag har sett. Vad håller ni med om och vad håller ni inte med om?

Läs även min eminente kollega Kottemans (inom kort publicerade) lista över 2014 års bästa filmer. Vill man vandra bakåt i tiden (nostalgiskt vemod?) följer härefter länkar för våra tidigare listor. Scooter: 2012, 2013. Dave: 2012, 2013. Så, nu räcker det. Gott nytt år på er.

Fotnot

Årtalsfrågan är som sagt en ständig huvudvärk. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2014 och vilka som bör räknas till 2013 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2013 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2014 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2014 eller som bara visats på festivaler under 2013. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera fantastiska filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

Tack, Philip Seymour Hoffman

Philip Seymour Hoffman 1

Det har nu gått två dryga veckor sedan Philip Seymour Hoffman lämnade jordelivet, och som vid så många av dessa plötsliga förluster är det först när man börjar få lite distans till den som man inser att han faktiskt inte finns bland oss längre. Det är svårt, förmodligen omöjligt, att greppa det.

Hoffman var av många älskad, mig och Scott inkluderade, som skådespelare, som regissör och som personlighet i filmvärlden. Han hann under sin alltför tidigt och abrupt avslutade karriär ge oss flera oförglömliga rollprestationer och karaktärsskildringar. Han var en karaktärsskådespelare av rang, en kameleont, som kunde gå från hafsig ungkarl till auktoritär mästare och allt däremellan. Philip Seymour Hoffman lämnar oss med många fina minnen och är ihågkommen som en av sin generations absolut främsta. Vi har plockat fram tre favoriter var ur Hoffmans filmografi.

Davids favoriter

Philip Seymour Hoffman The Master 1THE MASTER

Filmens titel är en anspelning på den sektledare som Hoffman spelar, men skulle lika gärna kunna vara en spegling av hans skådespelarprestation – han är mästaren. Med en enorm pondus och karisma inger han en trollbindande övertygelse som får den alkoholiserade krigsveteranen Freddie Quell (Joaquin Phoenix) att totalt hänge sig till det religiösa sällskapet The Cause och dess ledare Lancaster Dodd (Hoffman). Kanske Paul Thomas Andersons svåraste film, med många spetskvalitéer – en av dem är Philip Seymour Hoffman.

IP_SEYMOUR_HOFFMAN OBITUARYSYNECDOCHE, NEW YORK

Ännu svårare är Charlie Kaufmans film om en teaterregissör (Hoffman) vars enorma scenbygge blir ett livsverk. Hoffman återger en komplicerad person i en komplicerad metavärld, där livet och döden behandlas med ibland obegripligt metaforiska grepp. En ambitiös, grå, deprimerad och filosofisk film som berör och fascinerar. Hoffman är briljant i en krävande huvudroll som åldras och förändras enormt under filmens gång.

Philip Seymour Hoffman MagnoliaMAGNOLIA

Ett annat av flera samarbeten med Paul Thomas Anderson är det episka dramat Magnolia från slutet av 90-talet, där Hoffman spelar en ung sjuksköterska som sitter vid en cancersjuk och döende mans (Jason Robards) sida i dennes hem. Han måste dessutom stå ut med en krisande kvinna (Julianne Moore) och blir ombedd att försöka ta kontakt med mannens förlorade son (Tom Cruise). Telefonsamtalet dem emellan blir ett fint exempel på när en människa bryr sig om en annan människa och av sitt goda hjärta vill göra allt för att hjälpa till. Det är också ett exempel på stort skådespeleri från en Hoffman med gråten i halsen.

Eftersom han har gjort så många bra roller blir det extremt svårt att välja ut bara tre. Därför fuskar jag och refererar till en fjärde favorit, vilken jag recenserade häromdagen – Jack Goes Boating – Hoffmans enda film som regissör.

Scotts favoriter

capoteCAPOTE

Philip Seymour Hoffman nominerades till en Oscar fyra gånger. Det var hans roll som Truman Capote som tog honom hela vägen från nominerad till vinnare. Hoffman balanserar i det biografiska dramat briljant mellan självsäker författare och sorgsen och konfliktdrabbad man och gör en enastående prestation som den pratglade Capote. Hoffman lyckas inte bara fånga utseende och rörelsemönster på pricken utan även Capotes distinkta och säregna röst. En känslomässigt tryckande insats av Hoffman som hör till de bästa någonsin.

Before-the-Devil-Knows-Youre-DeadBEFORE THE DEVIL KNOWS YOU’RE DEAD

Hoffman spelar mot Ethan Hawke i en film om två bröder som bestämmer sig för att råna sina föräldrars juvelaffär. Hoffmans karaktär är envis, bestämd, arg och raka motsatsen till Hawkes karaktär som är förvirrad, klantig och osäker. Tillsammans utgör de en udda duo som skildras på ett intressant och provocerande vis medan de sakta faller djupare ner i ett mörker av problem och misär. Hoffman gör en aggressiv och våldsam prestation och går igenom en otrolig karaktärsutveckling som hela tiden känns trovärdig och skrämmande. En fysiskt och mentalt krävande rollinsats som visar prov på Hoffmans fantastiskt breda register som skådespelare.

Mission Impossible 3MISSION: IMPOSSIBLE III 

Hoffman är känd för sina starka prestationer i främst drama- och indiefilmer men han har också testat på mainstream-blockbusters, som den oerhört underhållande tredje delen i Tom Cruise agentserie. Hoffman gör en underskattad, alldeles skräckinjagande och fantastisk insats som filmens storskurk Owen Davian. Förbannad, iskall och alldeles livsfarlig. Hoffmans karaktär är inte den fysiskt livsfarlige skurken utan snarare psykiskt genomborrande. Med en intensiv blick och en no-mercy-attityd är han helt klart Ethan Hunts (Cruise) allra otäckaste och farligaste nemesis.

Att han nu är borta är tragiskt och ofattbart. Men han lever tack vare sina verk som skådespelare och regissör kvar i våra minnen och han hann trots allt ge oss väldigt mycket.

Tack, Philip Seymour Hoffman.

47 titlar att hålla reda på under 2014

Under det numera pågående året 2014 lär man, i vanlig ordning, konsumera en hel del film. Men vad ska man prioritera? Målet med nedanstående lista är att, likt Scotts lista, göra den frågan lite mer lättbesvarad. Premiärdatum för filmerna är i många fall inte bestämda, och filmproduktionen med alla sina led tenderar att ta oberäkneliga mängder tid. Det där är alltid lite oklart – flera av filmerna från förra årets lista har exempelvis fortfarande inte kommit ut. Men låt mig slänga in några titlar här (i bokstavsordning), så får vi helt enkelt se vad som händer med dem under året!

20,000 Days on Earth20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Ett slags dramadokumentär om musikern och författaren Nick Cave som skildrar 24 fiktiva timmar av hans liv. Man följer hans konstnärliga process, utforskar vad som gör oss till de vi är och hyllar den ”transformativa kraften” i den kreativa själen. Som stort Nick Cave-fan ser jag mycket fram emot detta projekt, som just nu visas på Sundance.

AloftALOFT (USA/Spanien/Frankrike)

En film jag inte vet mycket om alls, mer än att den finfina rollistan rymmer Jennifer Connelly, Cillian Murphy och Mélanie Laurent. Det verkar vara snöigt, i Minnesota och norra Kanada, och storyn berättas i två olika tidsperioder och kretsar kring en mor (Connelly) och en son (Murphy) som tidigt skiljs åt och lever sina liv i olika riktningar. En journalist (Laurent) undersöker deras livsöden. Filmen regisseras av peruanskan Claudia Llosa och är lite av ett wildcard på listan – ingen superpepp, men kan bli bra.

BIRDMAN (USA)

Alejandro González Iñárritu är efter filmer/knytnävsslag som 21 GramsBiutifulAmores perros och Babel en av mina favoritregissörer. I år gör han en komedi (!) om en skådespelare som kämpar med en Broadway-pjäs och samtidigt tvingas hantera sig själv, sin familj, sin karriär och sitt ego. Detta med en blandad cast innehållandes Michael Keaton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Edward Norton, Amy Ryan, Emma Stone och Zach Galifianakis. Snyggt lär det bli, med tanke på att filmen fotas av Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Tree of Life, To the Wonder, Gravity).

Blood TiesBLOOD TIES (USA/Frankrike)

Déjà vu? Var inte orolig, du är inte med i en ny Groundhog Day. Jag skrev nämligen om den här filmen redan i förra årets pepplista, men eftersom den fortfarande inte nått oss (förutsatt att vi inte är t ex serber eller norrmän, vilka fick se den på bio redan somras) känner jag att jag vill uppmärksamma den igen. Hade jag rangordnat denna lista hade den kanske legat allra högst upp. Låt mig citera mig själv (oh, dear): ”Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Les petits mouchoirs (Små vita lögner) och Ne le dis à personne (Berätta inte för någon), har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts, Billy Crudup och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray (Two LoversWe Own the Night) har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både 70-tal, New York, franskt, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.” Well, 2014 då. Och postern vill jag bara rama in, alternativt Marion Cotillards fantastiskt vackra karaktärsposter. Femstjärniga affischer.

BoyhoodBOYHOOD (USA)

Richard Linklater som skrivit och regisserat Before-trilogin, vilken jag sett de senaste dagarna och verkligen älskar, har gjort detsamma även här i en film som följer en pojkes uppväxt. Det smått otroliga med detta projekt är att filmen är inspelad under de elva år som den skildrar (2002-2013), från det att pojken i huvudrollen är sex år till det att han är 17-18. Hans föräldrar (Ethan Hawke och Patricia Arquette) är skilda och filmen utforskar relationen mellan dem och pojken under denna period. Kan bli fantastiskt och unikt.

The Class of 92THE CLASS OF ’92 (Storbritannien)

Dokumentär om en gyllene generation ur engelsk fotboll, bestående av Manchester United-spelarna David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs, Gary och Phil Neville och Paul Scholes. Filmen tar vid 1992 och följer gruppen från FA Youth Cup fram till Champions League-triumfen 1999, med inslag av samhällskommentarer kring social och kulturell utveckling i landet. Förutom de nämnda spelarna ges intervjuer av legender som Zinedine Zidane och Eric Cantona, ungdomstränaren Eric Harrison, regissören Danny Boyle och före detta premiärministern Tony Blair.

Devil's KnotDEVIL’S KNOT (USA)

Ett verklighetsbaserat kriminaldrama/-thriller om ett fall som behandlats i dokumentärfilmsserien Paradise Lost (vilken jag inte sett men definitivt ska se). 1993 i West Memphis, Arkansas, mördades tre 8-åriga pojkar brutalt, varpå tre tonårspojkar – the West Memphis Three – misstänktes och genomgick rättegång. Devil’s Knot, regisserad av Atom Egoyan, återberättar historien och hur omgivningen hanterade den. I rollistan finns bland andra Reese Witherspoon, Alessandro Nivola, Colin Firth, Elias Koteas, Bruce Greenwood och Dane DeHaan. Det ser ut att bli mörkt, obehagligt och dramatiskt.

The DogTHE DOG (USA)

Al Pacinos porträttering av den minst sagt vilsne John Wojtowicz i Dog Day Afternoon är fantastisk och filmen i sig är utmärkt. The Dog är en dokumentär om Wojtowicz, mannen som alltså försökte råna en bank i Brooklyn för att finansiera sin manlige älskares könsoperation, en historia som ska bli intressant att få veta mer om. Hur den ligger till premiärmässigt (bio, VOD, DVD?) vet jag inte, mer än att den endast visats på festivaler i Toronto och New York.

Draft DayDRAFT DAY (USA)

Efter en snabbt kastad blick på postern, där en kostymklädd och fokuserad Kevin Costner står i något slags NFL-studio med en amerikansk fotboll i handen, känner jag bara att jag är redo. Bring it! Costner är General Manager för Cleveland Browns och kämpar för att få igenom en spelarvärvning genom att få välja först i draften. Costner backas upp av bl a Jennifer Garner, Sam Elliot, Tom Welling, Ellen Burstyn, Rosanna Arquette, Denis Leary och Frank Langella. Komedi-touchen (?) och regissör Ivan Reitman sätter jag vissa frågetecken för.

EVEREST (USA/Storbritannien)

Baltasar Kormákur (Contraband2 Guns) fortsätter sin internationella karriär med en äventyrsthriller om det disastruösa Mount Everest-bestigningsförsöket som efter en storm kostade åtta personer livet 1996. Bergsklättringstemat är alltid lockande med sitt erkännande av naturens och vädrets förrädiska makt, och för ytterligare pepp kan man kasta ett öga på vilka skådespelare som ska slicka snön längs bergsväggarna: Jake Gyllenhaal, Josh Brolin, Jason Clarke och John Hawkes. Killer cast!

(Ej att förväxla med den andra Everest, 2014, vilken numera heter The Summit och finns med längre ner på listan).

GentlemenGENTLEMEN (Sverige)

Efter fantastiska Call Girl är Mikael Marcimains kommande film något att verkligen se fram emot. Manuset är baserat på Klas Östergrens roman med samma namn från 1980 och handlar om en författare som flyttar in i en Stockholmslägenhet hos de gåtfulla bröderna Morgan – boxaren och pianisten Henry och den nedgångne filosofen och poeten Leo. Det verkar hända mycket skumma saker, bland annat spionage och hemliga vapenaffärer, i en värld av jazz, poesi och kärlek, paketerad i ett format med allt från thriller till drama och kärlekshistoria. Det ser mörkt, läckert och skrämmande ut.

Gone GirlGONE GIRL (USA)

Mörkt, läckert och skrämmande kan det nog bli även här – det brukar bli det när David Fincher står bakom kameran. Efter att Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamund Pike) varit gifta i fem år försvinner Amy spårlöst. Parets förhållande visar sig ha varit mer problematiskt än vad man trott och Nick misstänks som gärningsman. Ett mystiskt fall med grävande poliser för, om man kan sin Fincher, tankarna till Se7en och Zodiac – och bara det förklarar varför peppen är av hög grad.

The Grand Budapest HotelTHE GRAND BUDAPEST HOTEL (USA/Tyskland)

Wes Anderson? Pepp, såklart! I år placerar han sitt verk i mellankrigstiden på ett europeiskt hotell, där den legendariske portvakten M. Gustave (Ralph Fiennes) härjar runt. Hotellmiljöer kan i Andersons händer bli otroligt härligt (Hotel Chevalier!) och casten är helt sjuk. Och då menar jag verkligen helt sjuk: Fiennes, Saoirse Ronan, Léa Seydoux, Edward Norton, Jude Law, Bill Murray, Tilda Swinton, Owen Wilson, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jason Schwartzman, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Tom Wilkinson, F. Murray Abraham, Bob Balaban…

HAPPY VALLEY (USA)

Den framgångsrike college football-tränaren Joe Paternos karriär överskuggas kraftigt av skandalen kring förekomsten av sexuella övergrepp inom hans tränarstab under 2000-talet. Snart ska hans liv, alltså hans liv och inte bara skandalen, bli film. Al Pacino och Brian De Palma teamar upp igen (de gjorde Scarface och Carlito’s Way tillsammans) och Pacino ska alltså spela Paterno. David McKenna (American History X) skriver manus medan den oerhört erfarne producenten Edward R. Pressman (American Psycho, Das Boot, Wall Street) producerar. Detta kan bli en intressant och kontroversiell film som jag ser mycket fram emot.

How to Make Love Like an EnglishmanHOW TO MAKE LOVE LIKE AN ENGLISHMAN (USA)

Min väldigt ensidiga kärlekshistoria med Jessica Alba är ständigt närvarande i mitt liv (tyvärr existerar den förmodligen inte alls i hennes). Jag lever i en flyktig övertygelse om att det någon gång ska bli hon och jag, vilken ofta byts ut i total hjärtesorg när realistiska tankar når min hjärna. Så länge får jag nöja mig med eskapistiskt filmtittande. Tyvärr medverkar hon mest i mediokra komedier, men undantag som Sin City och The Killer Inside Me finns, och förhoppningsvis kan även detta bli ett trevligt litet romcom-undantag. Storyn är centrerad kring Pierce Brosnans karaktär som är poesiprofessor på Cambridge och som lever i ”hedonistisk excess” och hamnar i något slags triangeldrama med Alba och Salma Hayek. Jag är tveksam, men försiktigt nyfiken. Brosnan är ju härlig.

THE HUMBLING (USA)

Philip Roths roman med samma namn är ett drama om relationen mellan en åldrande, suicidal skådespelare och en yngre kvinna på en gård i upstate New York. Al Pacino köpte loss rättigheterna till en filmatisering av boken redan 2009, och när den väl blir av är oklart. Vad som verkar mer eller mindre klart är att den ska regisseras av Barry Levinson, som gjort bland annat magiska Rain Man och den suveräna HBO-filmen You Don’t Know Jack från 2010 tillsammans med just Pacino. Buck Henry (The Graduate) skriver manus medan namn som Greta Gerwig, Kyra Sedgwick, Dianne Wiest och Charles Grodin ser ut att göra biroller.

IMAGINE (USA)

Mer Pacino åt folket! Cars– och Crazy, Stupid, Love.-författaren Dan Fogelman regidebuterar med en dramakomedi om en åldrande musiker som, efter att ha läst ett gammalt brev som skickats till honom från John Lennon och Yoko Ono, inspireras att leva sitt liv annorlunda och ta kontakt med sin biologiska son. Al Pacino backas upp av Jennifer Garner, Annette Bening, Bobby Cannavale, Josh Peck, Michael Caine och Christopher Plummer.

The Imitation GameTHE IMITATION GAME (USA)

Benedict Cumberbatch porträtterar den brittiske matematikern och logikern Alan Turing, som försökte knäcka krypteringskoder under andra världskriget. Hodejegerne-regissören Morten Tyldum regisserar denna biografiska dramathriller och i skådespelarväg ansluter Keira Knightley, Matthew Goode och Mark Strong. Ser lovande ut på pappret.

The ImmigrantTHE IMMIGRANT (USA)

Detta är också en film som var med redan förra året, men oh my lord – Joaquin Phoenix och Marion Cotillard! Och Jeremy Renner också som något slags bonusfigur. James Gray (manus och regi) har gjort det smått fantastiska relationsdramat Two Lovers (som det talas för lite om) och det riktigt stabila kriminaldramat We Own the Night, varav båda har Phoenix i huvudrollen. Filmen har hetat både Nightingale och Lowlife tidigare, men är nu alltså The Immigrant, utspelar sig på Manhattan och handlar om en polsk invandrarkvinna (Cotillard) som träffar den trevlige men lömske Bruno (Phoenix) som lurar henne till prostitution. Renner spelar Orlando the Magician som kanske har några ess i rockärmen och kan bli Ewas räddning.

INHERENT VICE (USA)

Joaquin Phoenix gjorde i The Master en av sina allra bästa roller under Paul Thomas Andersons ledning, och i år samarbetar de igen i en dramathriller om en droganvändande detektiv som undersöker fallet kring en försvunnen före detta flickvän i 70-talets Los Angeles. Vad PTA gjort vet ni väl, men att nämna There Will Be Blood, Magnolia och Boogie Nights kan ju aldrig skada. Reese Witherspoon, Josh Brolin, Owen Wilson och Benicio Del Toro finns med på tåget, vilket förhoppningsvis åker mot biografernas station under 2014.

JANE GOT A GUN (USA)

En film vars inspelning varit ett kaos, med stjärnor och regissörer som hoppat av, men som ser ut att bli klar till sommaren. Kvar i detta västern-action-drama finns Natalie Portman (det är hon som har en pistol), Ewan McGregor och Joel Edgerton, och regisserar gör Gavin O’Connor (Warrior). Handlingen involverar en kvinna, Jane, som tar hjälp av sin ex-pojkvän för att rädda sin nuvarande, laglöse, man från ett gäng som försöker döda honom.

JoeJOE (USA)

En film som hyllats från många håll och som dessutom har enorma likheter med Mud (enligt mig 2013 års bästa film). Regissör David Gordon Green och Mud:s regissör Jeff Nichols är goda vänner sedan länge och i upplägg påminner deras filmer mycket om varandra. Titelkaraktären Joe är, likt titelkaraktären Mud, en (före detta?) brottsling med ett mörkt förflutet som stöter på en pojke i de nedre tonåren och utvecklar en otippad vänskap med honom. Joe spelas av Nicolas Cage som, liksom Matthew McConaughey (Mud), varit stundtals utskälld och i behov av ett lyft. Pojken spelas – i båda filmerna – av den otroligt talangfulle Tye Sheridan. Joe är en timmerarbetare med alkoholproblem, ett gott hjärta och opålitligt temperament. Jag gillar Cage, och det ska bli riktigt spännande att se vad han kan göra med detta.

Magic in the MoonlightMAGIC IN THE MOONLIGHT (USA)

Woody Allen har de senaste åren gett oss både fantastiska filmer som Midnight in Paris och trötta historier som To Rome with Love. Nu senast kom han starkt tillbaka med den ovanligt mörka Blue Jasmine med en fantastisk Cate Blanchett. 2014 års film fylls av skådespelare som Colin Firth, Emma Stone, Marcia Gay Harden och Jacki Weaver och utspelar sig på franska rivieran under 20-talet. Handlingen kretsar kring något slags bedrägerihärva, involverar en besökande engelsman och lär innehålla sedvanligt Allenskt tilltrasslade situationer.

The Man from UNCLETHE MAN FROM U.N.C.L.E. (USA)

Den klassiska spionserien från mitten av 60-talet ska bli film, och bakom kameran står Guy Ritchie (vars Snatch. är rätt skön och vars Sherlock Holmes är ett riktigt misslyckande). Det har ryktats om Tom Cruise, men den castingen blev dessvärre inte av, utan vi får nöja oss med Henry Cavill (Man of Steel) och Armie Hammer (The Social Network, The Lone Ranger) som Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Utöver dem finns Hugh Grant, Alicia Vikander och kanske även David Beckham (!) med i biroller. Vi får hoppas att Ritchie kan förvalta kultseriens charm och glimt i ögat, för i så fall kan detta bli ett underhållande och skönt actionäventyr.

MANGLEHORN (USA)

Nämnde David Gordon Green (aktuell med Joe, ovan) gör ännu ett drama, denna gång med Texas som inspelningsplats och Al Pacino som huvudroll. Filmen handlar enligt uppgifter om en excentrisk man som tvingas möta konsekvenserna av ett kriminellt liv och en förlorad kärlek. Holly Hunter, Chris Messina och Spring Breakers-regissören Harmony Korine ansluter till en lite udda cast och ett intressant projekt.

Kill the MessengerKILL THE MESSENGER (USA)

Kriminal-drama-mysterie-thriller verkar vara benämningen för denna ”based on a true story”-film om en journalist som tog livet av sig efter att ha blivit utsatt för en smutskastningskampanj. Detta efter att han avslöjat CIA:s inblandning i vapenhandel med rebeller i Nicaragua samt kokainsmuggling i Kalifornien under 1990-talet. TV-serieerfarne regissören Michael Cuesta (Six Feet Under, Dexter, Homeland) har en diger rollista till sitt förfogande: Jeremy Renner, Mary Elizabeth Winstead, Michael Sheen, Barry Pepper, Michael K. Williams, Robert Patrick, Ray Liotta, Oliver Platt, Paz Vega, Andy García och Tim Blake Nelson. Nice!

The Monuments MenTHE MONUMENTS MEN (USA/Tyskland)

George Clooneys Oscarsdoftande men försenade film om en allierad pluton under andra världskriget vars uppdrag var att hitta och ”stjäla tillbaka” konstverk och andra kulturellt värdefulla saker från nazisterna, innan Hitler hade förstört dem. Action, historia, drama och komedi verkar vara mixens ingredienser och bredvid Clooney (regi, manus, produktion, huvudroll) framträder skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, John Goodman och Jean Dujardin. Som kuriosa kan nämnas att Clooneys pappa, Nick Clooney, gör ett inhopp som en äldre version av sin sons karaktär. Även om The Monuments Men verkar mindre allvarlig än t ex Good Night, and Good Luck. och The Ides of March (som är riktigt bra båda två) litar jag på att George lyckas göra något vasst av detta.

Noah 2NOAH (USA)

(Min favoritregissör) Darren Aronofskys kommande film är en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly, Emma Watson, Ray Winstone, Nick Nolte och den obligatoriske Mark Margolis finns med på tåget, som ankommer till biografperrongen i början av april. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah, även om min pepp sjunkit under den senaste tiden. Min oro handlar väl mest om att det ska bli för stort, för matinéaktigt och kanske för mainstream för en så pass egen och personlig regissör som Aronofsky. Men förhoppningsvis är denna oro helt i onödan.

NymphomaniacNYMPHOMANIAC (Danmark/Tyskland/Frankrike/Belgien)

Även om jag har sett på tok för lite av Lars von Trier har man ju en känsla av hur vrickad den här filmen verkar vara. Bioversionen är fyra timmar lång (en 5,5-timmarsversion finns och dyker väl förhoppningsvis upp på DVD och blu-ray senare) och är en lång resa av sex, våld, erotik och poesi. Många bekanta skådespelare finns med: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf, Christian Slater, Uma Thurman, Willem Dafoe, Connie Nielsen och Udo Kier. Underbara karaktärsposters dessutom. Jag är lite rädd, men definitivt nyfiken.

THE REACH (USA)

Michael Douglas spelar huvudrollen i en thriller som spelats in i New Mexico och som enligt uppgifter ska handla om en jägare (Douglas) som  tar hjälp av en guide som leder honom ut i öknen, där ett mord tar plats. En indiethriller som nog kan bli en riktigt angenäm bekantskap.

ROALD DAHL’S ESIO TROT (Storbritannien)

Om detta görs rätt kan det bli hur mysigt som helst. Från barnboken av Roald Dahl har Richard Curtis (Love ActuallyNotting Hill) och Paul Mayhew-Archer skrivit ett manus som ska bli TV-film för BBC under 2014. Huvudrollsmässigt är det så mysigt att man bara vill springa ut och krama en sköldpadda – Dustin Hoffman och Judi Dench. Mr. Hoppy (Dusty) är en gammal man som är hemligt förälskad i Ms. Silver (Judi) som bor i lägenheten under honom, men hon verkar mer intresserad av sin sköldpadda.

wilde salomeSALOMÉ OCH WILDE SALOMÉ (USA)

Ett hjärteprojekt för Al Pacino har under de senaste åren varit denna utforskning av Oscar Wilde och hans pjäs Salomé, en utforskning som lett till ett slags dokumentär, Wilde Salomé, och en mer renodlad filmad version av pjäsen, Salomé. Båda projekten regisseras av Pacino själv. Det förstnämnda innehåller både material från inspelningen av pjäsen som Pacino satte upp i Los Angeles 2006, där han spelar King Herod och en då relativt okänd Jessica Chastain spelar Salomé, och beskriver Pacinos försök att utforska, förstå och komma närmare Oscar Wilde som författare och person – ”an unusual, revealing and avant-garde journey into the light and heart of Oscar Wilde’s masterwork.” Den andra filmen, Salomé, är en film/teaterupptagning där Pacino försöker kombinera filmens språk med teaterns och framkalla en känsla av att se teater på film. Utgivningsdatum och -år, framförallt i Europa, är högst oklara, då Wilde Salomé färdigställdes redan 2011 och fortfarande inte har visats mer än i Venedig samma år och vid enstaka specialvisningar. Salomé är som jag förstår det planerad att släppas under 2014. Förhoppningsvis ges filmerna ut på DVD eller genom någon form av internetalternativ inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag är personligen otroligt peppad på att se dem och väldigt glad att Pacino inte bara fortsätter göra film utan även satsar på personligt motiverade och utmanande projekt.

Sin City A Dame to Kill for 1SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Ännu en film från förra årets lista som inte kommit ut. Hur många år vi har väntat på den här uppföljaren har jag tappat räkningen på för längesedan. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson, Jaime King och Michael Madsen. Clive Owen har tyvärr fallit bort och ersatts av Josh Brolin (som inte alls är någon dålig ersättare). Tillkommer gör bl a Joseph Gordon-Levitt, Eva Green, Juno Temple och Ray Liotta. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

SLOW WEST (USA/Storbritannien)

En 17-årig pojke (Kodi Smit-McPhee) reser genom det amerikanska landskapet under 1800-talet för att söka efter kvinnan han älskar. Han får en följeslagare i den mystiske Silas (Michael Fassbender). Ben Mendelsohn gör en roll, Fassbender producerar och fullängdsdebutanten John Mclean regisserar. Inspelningen har redan startat och inspelningsplatser inkluderar Nya Zeeland, Colorado och Skottland. Slutligen kan vi konstatera att en västernthriller med Fassy inte låter helt fel.

STRETCH (USA)

Joe Carnahan (Narc, The Grey) gör komediaktig actionthriller där Patrick Wilson spelar en limousinechaufför som plockar upp en jobbig miljardär (Chris Pine), som gör tillvaron både farlig och spännande för chauffören. Jessica Alba, Brooklyn Decker, Ray Liotta, Ed Helms, James Badge Dale och David Hasselhoff (!) finns med i rollistan. Filmen har haft marknadsföringsproblem efter att Universal hoppat av och det återstår att se om den går upp på bio eller släpps via VOD. Jag själv är inte överdrivet peppad men försiktigt optimistisk.

THE SUMMIT (USA)

Efter vissa finansiella tveksamheter och konkurrensproblematik, i och med att Kormákurs Everest ser ut att bli klar först, verkar det som att Doug Liman (The Bourne Identity, Fair Game) ändå ska göra en andra Mount Everest-film under 2014. Fortsatta oklarheter kring inspelningsstart finns dock. The Summit utspelar sig under 20-talet och berättar om britten George Mallory, som försvann under ett försök att bestiga Mount Everest 1924 (hans eventuella framgång är fortfarande ett ämne för spekulation). Tom Hardy har varit aktuell för huvudrollen, men det har också ryktats om Benedict Cumberbatch. Vem av dem det än blir, eller om det blir någon helt annan, förblir projektet av intresse.

TranscendenceTRANSCENDENCE (USA/Storbritannien)

Christopher Nolans fotograf Wally Pfister bryter sig loss och regidebuterar med en sci-fi-thriller om en dödssjuk forskare som utvecklar en dator som ger honom enorm makt och gör honom ostoppbar, typ. Jag vet inte om det låter så jätteintressant egentligen, men ser man till skådisar finns anledning att ändå peppa lite lätt, plus att filmen lär bli ordentligt snygg visuellt. I huvudrollen står Johnny Depp, som är i behov av att gå tillbaka till mer seriösa roller (Donnie Brasco, What’s Eating Gilbert Grape t ex) efter maskeradroller som i The Lone Ranger, medan biroller intas av Kate Mara, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Rebecca Hall m fl.

True Detective 1TRUE DETECTIVE (USA)

Att denna hittills fantastiska TV-serie är med på listan är knappast för att upplysa er om något ni inte kände till, utan snarare för att slå ett sista slag för att de som ännu inte gett sig in i den tar tag i sina liv och gör det. HBO och kvalité går ofta hand i hand, så definitivt även här. Matthew McConaughey är en av världens absolut bästa skådespelare just nu och utgör tillsammans med fullblodsproffset Woody Harrelson en oerhört intressant polisduo nere i de allra pissigaste och (o)härligaste Louisiana-områdena. Under åtta avsnitt ska vi följa deras jakt på en seriemördare, men framförallt deras personliga utveckling och livshistorier, vilka utvecklas gradvis genom ett intressant flashback-upplägg. Sin nombre-regissören Cary Fukunaga och manusförfattaren Nic Pizzolatto ansvarar för hela den första säsongen, vilket naturligtvis leder till en stor kontinuitet och säkerhet genom seriens upptrappning. De två första avsnitten har varit förstklassiga och intressanta på många sätt, eftersom serien känns både bekant i sina teman och upplägg, men också nyskapande vad gäller narrativ och TV- och produktionsmässig innovation. Fortsätter serien på samma nivå lär vi, när vi talar om den i retrospekt, benämna den som mästerlig och oförglömlig.

Under the SkinUNDER THE SKIN (Storbritannien)

En film som beskrivits som en erotisk sci-fi-thriller med Scarlett Johansson i huvudrollen. Den utspelar sig i Skottland, där en utomjording i mänsklig form (Johansson) förför ensamma, manliga liftare, vilka blir hennes byten (vilken som är den exakta betydelsen av ”byte” i detta fall vet jag inte riktigt). Den ska vara mardrömslik och svår, kanske även med en touch av David Lynch, och bara det gör mig oerhört peppad. Skottland, Johansson, sci-fi och thriller ökar den peppen och jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

WAYWARD PINES (USA)

Efter fiaskon som After Earth och förmodade sådana som The Last Airbender och Lady in the Water (vilka jag inte sett) är det lätt att glömma bort M. Night Shyamalans talang, vilken han visar prov på i filmer som Signs och Unbreakable. I år gör han en miniserie i tio delar för Fox med en uttalad Twin Peaks-vibe. Handlingen påminner mycket riktigt om David Lynchs och Mark Frosts kultserie: en Secret Service-agent får i uppdrag att åka till Wayward Pines, Idaho, för att undersöka fallet kring två agenter som försvunnit i området. Under vistelsen i småstaden tätnar mysteriet och han börjar oroa sig för sin egen säkerhet. Om ni läste min TV-special om Twin Peaks vet ni att jag älskar den serien, och med tanke på vilken stämning M. Night har visat sig kapabel att framkalla ser jag stora möjligheter för att detta ska kunna bli hans stora återkomst. Den spännande casten inkluderar bl a Matt Dillon, Melissa Leo, Terrence Howard, Juliette Lewis och Toby Jones. Den här bilden ger mig riktigt kalla (och underbara) kårar. Stor pepp!

We Gotta Get Out of This PlaceWE GOTTA GET OUT OF THIS PLACE (USA)

Ytterligare ett litet wildcard på listan, som jag egentligen inte vet så mycket om. Vad jag vet är att det är en småskalig produktion och att en av huvudrollerna spelas av Breathe In-bekanta Mackenzie Davis, som jag vill sätta ett stort utropstecken för. Hon påminner mycket om Laura Dern, vilket är en komplimang att glädjas över. Filmen handlar om några ungdomar i Texas som suckar över sin stillastående tillvaro i en liten bomullsfarmsstad och samtidigt blir indragna i en kriminell värld när en av dem råkar stjäla från fel man. Filmen är delvis inspelad i staden med det fantastiska namnet, Corpus Christi, Texas, och har en precis lika fantastisk, retrodoftande, poster. Bra kritik har den fått, och jag hoppas att även jag får dela ut sådan till den.

White Bird in a BlizzardWHITE BIRD IN A BLIZZARD (USA/Frankrike)

Av regissören Greg Arakis filmer (Mysterious Skin, The Doom Generation) har jag inte sett någonting, men det ska det bli ändring på. Flera av filmerna behandlar tonåringar och deras möten med sexualitet, droger och depression, vilket även denna verkar göra i viss mån. Shailene Woodley (The Descendants, The Spectacular Now) tar rollen som tonårsdotter vars mamma (Eva Green) försvinner och lämnar henne ensam i en kritisk uppväxtsfas. Drömmar ska vara centrala genom filmen, som verkar balansera mellan thriller- och dramagenren.

Untitled Lance Armstrong BiopicUNTITLED LANCE ARMSTRONG BIOPIC (USA/Storbritannien)

Någon utförlig handlingsbeskrivning är knappast nödvändig, då de flesta känner till Lance Armstrongs historia – hjälten och idrottsikonen som visade sig vara en dopad lögnare. Stephen Frears (The Queen, Philomena) gör alltså en biografisk film med Ben Foster som Armstrong samt bl a Dustin Hoffman och Guillaume Canet i biroller. Storyn bör göra sig bra i filmform (vilket den gjorde i dokumentären The Armstrong Lie), även om jag är något tveksam inför regissören.

Knight of CupsTERRENCE MALICK?

Frågorna är här fler än svaren – det går aldrig riktigt att veta vad den gode Malick kommer slänga fram på bordet och när han bestämmer sig för att göra det. Hans karriär verkar i alla fall vara i ett mycket intressant skede eftersom han under de senaste åren blivit oerhört mycket mer produktiv än vad han någonsin har varit. Hela tre filmer befinner sig just nu i post-production-fasen, en fas som dock verkar vara problematisk. Hans dokumentär Voyage of Time, som är något slags vidareutveckling på The Tree of Life:s skapelsesekvenser och handlar om universums födelse och död, har blivit anklagad för att vara något annat än vad producenterna blivit lovade när de gick in med stora pengar och är därför av osäker release-status. Hans ej än namngivna film (Untitled Terrence Malick Project) är en kärlekshistoria om besatthet och svek, placerad i Austin, Texas. Casten är helt sinnessjuk: Christian Bale, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Ryan Gosling, Rooney Mara, Natalie Portman, Holly Hunter, Val Kilmer, Bérénice Marlohe, Benicio Del Toro, Clifton Collins Jr., osv. Hans Knight of Cups – ”a man, temptations, celebrity, and excess” – har även den en välfylld cast: Christian Bale, Cate Blanchett, Natalie Portman, Antonio Banderas, Jason Clarke, Imogen Poots, Joel Kinnaman, Teresa Palmer m fl. Sedan riskerar ju föstås alla att bli bortklippta. Malicks projekt är vi alltid peppade på.

Så, det var alltså 47 spännande titlar. Sedan finns det säkert 47 till som är precis lika intressanta. Jag vill även påminna om A Most Wanted Man, Foxcatcher och Interstellar, vilka Scott skrev om i sin pepplista. Förra året skrev jag även om Sean Penns två planerade regiföretag, Crazy for the Storm och The Comedian, som jag givetvis fortfarande är lika peppad på som då. Hur aktuella de är låter jag vara osagt, men vill ni läsa om vad det är för projekt hänvisar jag till min lista från förra året.

Nu har både ni och filmskaparna lite att jobba med. Make it work!

Veckoresumé #17

Innan Oscarshysterin hunnit lägga sig ska en högst ordinär veckoresumé landa, vilket icke är att förglömma! Denna vecka blir det ett extra fylligt nummer – något slags Veckoresumé Plus, som innebär att du utöver de vanliga minirecensionerna även får ett antal ännu kortare minirecensioner, som den här gången utgörs av flygplansfilm. Arlanda-Kapstaden tur och retur ger nämligen tid för en bunt sådana. Miniminirecensionerna av dessa hittar du längre ner i artikeln, efter den vanliga veckoresumén.

The SessionsTHE SESSIONS (2012)
3 stjärnor DYLPC

John Hawkes, som ofta syns i biroller och för den breda massan ganska okända indiefilmer, spelar här den poliodrabbade och sängliggande Mark, baserad på verklighetens journalist och poet Mark O’Brien. Filmen bygger på O’Briens självbiografiska texter och handlar om Marks sökande efter kärlek, viljan att utforska sin egen sexualitet och att känna en kvinnas närhet. Han bestämmer sig vid 38 års ålder för att han ska bli av med sin oskuld och tar hjälp av sexterapeuten Cheryl, som spelas av den för rollen Oscarsnominerade Helen Hunt. Cheryl ser mötet som en helt kärleksfri kurs över sex tillfällen, en inställning som ska komma att kollidera med Marks impulsiva känslor och drömska upplevelser. Som en tredje part finns prästen Father Brendan alltid till hands för Mark som en slapp rådgivare, en snubbe som han känner att han kan snacka med, män emellan, så att säga. Father Brendan spelas av en pålitligt härlig William H. Macy, som dessutom levererar en otroligt levande frilla. Mark tar under filmens gång flera steg mot att försöka förstå kärlek, sina känslor och svårigheten i att hantera relationer. Förutom Cheryl finns flera kvinnliga assistenter i hans liv, vilket skapar både vänskap, kärlek och problem. Utan att vara fantastisk eller gå särskilt långt utanför boxen för ett klassiskt dramakomedi-upplägg lyckas filmen förmedla en varm och smårörande berättelse med en lagom dos humor. Helen Hunt gör en vågad, naken och ärlig roll som inte alla skådespelare skulle kunna tänka sig att göra, vilket hon ska ha beröm för. Även de manliga skådisarna med John Hawkes i spetsen gör bra roller, i en fin och sevärd film.

TwilightTWILIGHT (2008)
1 stjärna DYLPC

Jaså, minsann? Ja, nu är det dags att ta fram den stora sågen, för nu ska här sågas så det ryker! Twilight-serien har länge legat och bubblat i skuggan av min filmradar, lite som en bortglömd brödbit, starkt misstänkt för mögel, som ingen riktigt vågar ta i. Men nu stoppade jag in handen längst in i brödskrinet och mycket riktigt var det en grön liten stinkande fralla som uppenbarade sig. Nej, nog med brödmetaforer! Förväntningarna var på förhand körda i botten och Catherine Hardwickes vampyrfilm hade alla möjligheter att överraska positivt, något den helt misslyckades med. Fördomarna infriades en efter en – vi bjöds på dåligt skådespeleri, dålig regi, dåliga specialeffekter, obefintlig logik, krystade dialoger, löjliga karaktärer och ofattbart usla scener där vampyrer spelar baseball i en skog (?). Vad handlar tramset om då? Bella (Kristen Stewart) flyttar till en mulen småstad, där hon snabbt träffar en sensationellt stel och awkward sliskvampyr (Robert Pattinson), som hon lika snabbt blir förälskad i, utan att lägga någon större vikt vid att han är en störd psykopat som livnär sig på mänskligt blod. Snart dyker det upp några onda vampyrer tillika fullblodsidioter som har en beef med familjen Cullen (Pattinson & Co), vilken blossar upp på nytt, varpå gängkriget inleds med turbobaseball och avslutas med krossade speglar och PG-13-blodbad (yeah, go figure). Som om inte detta vore nog glider Taylor Lautner in och visar upp sig, ett praktfiasko på alla sätt och vis. Twilight tilldelas en blek och stel etta i betyg och placeras längst ner i Sverkers röda soptunna. Ät inte det mögliga brödet!

Anna KareninaANNA KARENINA (2012)
3 stjärnor DYLPC

Joe Wright är en oerhört skicklig regissör med en mycket god känsla för så kallade kostymdramer, med fantastiska filmer som Atonement och Pride & Prejudice på meritlistan. Anna Karenina bygger som bekant på Leo Tolstojs überklassiska roman med samma namn och är en i raden av otaliga filmatiseringar. I denna version har Wright använt sig av teaterkulisser och låtit dem medverka på ett kreativt sätt, utan att på något sätt gömma skarvarna, hålen i väggarna eller de målade bakgrunderna. Scenen utnyttjas som en fantasifull plats där olika rum och byggnader överlappar varandra och dessutom bryts av genom att då och då övergå i verkliga miljöer. En särskilt mäktig scen är när en av karaktärerna ser sig om på scenen, varpå ridån går upp och ett snöigt vinterlandskap öppnar upp sig. Detta lekfulla grepp har, tillsammans med det teatraliska skådespelet, delat publiken i en hyllande skara och en inte så hyllande skara – det hänger på att man köper illusionen och att man kan uppskatta teaterstilen. Jag måste säga att jag gillade vad jag såg, utan att för den delen tokhylla det. Som alltid när det gäller Wright dekoreras filmen med ett elegant foto, ljuv musik, detaljerade kostymer och en in i minsta detalj välplanerad koreografi. I den stabila skådespelartruppen ser vi namn som Keira Knightley, Aaron Taylor-Johnson, Matthew Macfadyen, Jude Law och vårt svenska stjärnskott Alicia Vikander. Alla sköter sig bra och 2012 års upplaga av Anna Karenina är ett läckert stycke teaterfilm, som dock brister något i det hos tittaren så viktiga känslomässiga engagemanget i berättandet.

Das BootDAS BOOT (1981)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Ubåten). En riktig långkörare till film – tung, tysk och mustig! Das Boot handlar om en ubåt ur den tyska flottan som 1941 gick ut till sjöss för att försvara Tyskland mot engelsmännen i kampen om havet och dess transportmöjligheter. Under 3,5 timmar får vi följa en ung och oerfaren besättnings stundtals helvetiska resa i det mörka djupet under havsytan, där de stöter på såväl brittiska fartyg som interna meningsskiljaktigheter och tekniska problem. Filmen är snyggt iscensatt med en verklighetstrogen ubåtsinteriör, en svettig och klaustrofobisk atmosfär och välskrivna karaktärer som en malplacerat nyfiken journalist, en överdrivet formell styrman, en butter kapten och osäkra unga män som en efter en bryter ihop av den enorma påfrestningen ombord. Händelseförloppet framförs med en stadig upptrappning som sätter alla nerver på helspänn, och det blir aldrig segt eller ointressant, trots filmens långa speltid. Das Boot är en otroligt mäktig och lågmält intensiv krigsfilm som ska ha en jäkligt stark fyra i betyg!

Stand Up GuysSTAND UP GUYS (2012)
3 stjärnor DYLPC

Al Pacino och Christopher Walken är en kombination som heter duga. Med tanke på att båda dessa herrar är fastspikade i min personliga topp 5 över favoritskådespelare var det bara en tidsfråga innan jag skulle se den här filmen. Filmen inleds med att Val (Pacino) kommer ut från fängelset efter 28 år bakom lås och bom och hämtas upp av sin gamle polare Doc (Walken). Doc har dock blivit beordrad under hot att mörda Val före klockan 10 på morgonen nästa dag, med en gammal hämndhistoria som bakgrund, vilket Val snart listar ut när han anar att något inte står rätt till. De två kompisarna bestämmer sig för att ta igen förlorad tid och göra det som ska bli Vals sista kväll i livet till en fantastisk kväll, ”just like the old times”. Kvällen blir minst sagt händelserik, särskilt efter att de stulit en sportbil, hämtat upp en tredje gammal vän (Alan Arkin) från ett ålderdomshem och hjälpt en kidnappad kvinna att hämnas sina förövare. Stand Up Guys är egentligen en ganska trött film som har stunder av alldeles för låg nivå på manus och flyt, men i slutändan kan jag inte komma ifrån att jag njuter bara av att se dessa underbara herrar agera på vita duken, även om filmen i sig inte är mycket att hänga i granen. Men jag ska inte vara alltför negativ – filmen är rätt skön från och till och har ett soft, laid-back soundtrack som funkar till både överdrivna kulregn och mer nostalgiska, lite småsorgliga stunder. Känner mig snäll just nu, så en svag trea bjuder jag på!

Flygplansfilm

BillBILL (2007)
2 stjärnor DYLPC

Bill (Aaron Eckhart) är en medelålders man med dåligt självförtroende och en otrogen fru. Han jobbar på sin svärfars bank och är allmänt oinspirerad. Snart får han nog och det mesta spårar ur, vilket ger både befrielse och depression. Helt okej dramakomedi med några småroliga stunder, men inte mycket att hurra för. Jessica Alba är med i alla fall (alltid ett visuellt plus, så att säga).

ThorTHOR (2011)
1 stjärna DYLPC

Tor, den gamla fornnordiska åskguden, skulle nog bajsa på sig om han fick se den här moderniserade popcornversionen av honom själv, spelad av träbocken Chris Hemsworth. Det finns ingenting av värde att hämta i den här filmen, som är ganska idiotisk rakt igenom, med en tunn, förutsägbar och intetsägande premiss. Det är ofattbart att självaste Kenneth Branagh stått bakom kameran, för Thor är långt under hans egentliga kapacitet.

Aeon FluxÆON FLUX (2005)
1 stjärna DYLPC

Æon Flux (Charlize Theron) är något slags rövkickande actionagent 400 år in i framtiden, där jordens människor stängts in i ett korrupt samhälle bakom höga murar. Hon ska naturligtvis försöka rädda alltihop med ett hjältedåd, som bara blir ett långtråkigt och töntigt actionspektakel med löjliga, om än ambitiösa, kostymer och framtidsvisioner. Denna kan man hoppa över.

The Big YearTHE BIG YEAR (2011)
3 stjärnor DYLPC

En härlig och varm komedi med mycket hjärta! Owen Wilson, Steve Martin och (till och med) Jack Black bidrar med charmiga karaktärer, vilka alla deltar i fågelskådartävlingen ”The Big Year” som går ut på att se så många arter som möjligt under ett år. Mycket hinner hända under året och dessa personer får sig många tankeställare om livet och alla dess frågor, som avlöses av skrattfyllda utflykter. Mycket stark trea, på gränsen till fyra.

The GreyTHE GREY (2011)
3 stjärnor DYLPC

En grupp oljeborrare i Alaska är med om en svår flygkrasch som lämnar dem för sitt öde i de snöiga skogarna långt bortom civilisationen. Snart upptäcker de att de inte är ensamma – de har nämligen hamnat mitt i en vargflocks område. Liam Neeson spelar huvudrollen och leder gruppen bort från vargarnas territorium, en minst sagt tuff vandring. En spännande, stillsam och rätt snygg film som förtjänar en trea i betyg, varken mer eller mindre.

Your HighnessYOUR HIGHNESS (2011)
1 stjärna DYLPC

En medeltida riddarkomedi där nivån på humorn sjunkit alldeles för lågt och penisskämten haglar. Det enda positiva med filmen är den maffiga musiken, skriven av Steve Jablonsky, men i övrigt är det en dålig och onödig film. Ännu ett bottennapp från denna resas filmreportoar.

The Iron LadyTHE IRON LADY (2011)
2 stjärnor DYLPC

Meryl Streep visar sin skådespelartalang i rollen som krutgumman Margaret Thatcher, en roll som vann henne en Oscar. Filmen i sig är ganska kraftigt begränsad ur ett historiskt perspektiv, då den inte gräver särskilt djupt någonstans och mest ger ett axplock av vad Thatcher sysslade med under sin karriär. Man berättar två parallella historier – den ena om Thatchers väg till makten och den andra om hennes svåra tillvaro som gammal – och ibland känns det som att fokus ligger på fel sak, eller att den inte ger en tillräckligt fördjupad redogörelse. Streep är som sagt bra, filmen godkänd.

Iron ManIRON MAN (2008)
1 stjärna DYLPC

Från en järnmänniska till en annan! Marvels järnman (Robert Downey Jr), som från början är en rik affärsman, kidnappas och utpressas att bygga ett förgörande vapen. Då får han snilleblixten att snickra ihop en supermäktig järndräkt som han kan flyga runt och spränga saker med, för att rädda världen då, givetvis. Liksom Thor lider Iron Man av en tunn och meningslös story och en helt ointressant utveckling. Den lyckas inte ens underhålla för stunden, och då har den stora problem.

Tropic ThunderTROPIC THUNDER (2008)
3 stjärnor DYLPC

En ganska löjlig men härlig actionkomedi som gör parodi på flera klassiska Vietnamkrigsfilmsögonblick (vilket ord!) och humor som jag faktiskt uppskattade för det mesta. Härliga skådespelare som bjuder på sig själva, bland andra Ben Stiller, Robert Downey Jr, Jack Black, Nick Nolte, Tom Cruise och Matthew McConaughey. En film som gör sig utmärkt vid en trött tittning framåt småtimmarna.

Dark ShadowsDARK SHADOWS (2012)
1 stjärna DYLPC

Tim Burton verkar inte ha koll på vad han gör riktigt, i alla fall inte här. Mixen av spökhistorier, skräck, komedi och något slags rock ‘n’ roll-tema funkar inte alls och Johnny Depp repriserar sin numera typiska knasroll än en gång. Nej, detta var inte bra, och även om jag inte är något stort Burton-fan kan jag säga att han har gjort mycket bättre filmer än denna.

A Good YearA GOOD YEAR (2006)
2 stjärnor DYLPC

Ska vi ha ett stort år kan vi lika gärna ha ett bra år också! En rik affärsman (Russell Crowe) förlorar sitt jobb och bestämmer sig för att åka till Provence, där han ärvt en vingård. Där stöter han på en vacker kvinna (Marion Cotillard) som han förälskar sig i. En småmysig film som tyvärr har ett alldeles för trist manus för att kännas riktigt härlig och som dessutom är onödigt förutsägbar. Klart godkänd dock, men långt under Ridley Scotts högstanivå.

Sådär, nu har ni fått er en rejäl lista med filmer. Förra veckan förgylldes även av en omtitt på Wes Andersons underbara The Darjeeling Limited (inte längre 4/5 utan 5/5), och förstördes sedan delvis av den förfärliga Les Misérables (1/5). Därefter tog jag del av Paul Thomas Andersons något svårplacerade men i flera avseenden suveräna The Master (4/5), och Robert Zemeckis stabila Flight (3/5). Alla de tre sistnämnda har Scott tidigare skrivit om, vars texter du hittar här:

Varför ingen text om The Darjeeling Limited? Lugn, det kommer i sinom tid…

Veckans topp 3

  1. Das Boot
  2. Anna Karenina
  3. The Big Year

Scooter Awards for Proper Excellence in the Art of the Symbiosis Between Moving Pictures, Sound and Acting

Marion_Cotillard_Oscar_Award

Inatt samlas de största skådespelarna och regissörerna för att lyssna på den vise Seth MacFarlane leda Oscarsgalan in i vad som förhoppningsvis kan bli en lite mindre stel och traditionell tillställning än tidigare. Som en sann filmnörd har jag skrivit en lista där jag tippar vilka Oscarsjuryn kommer välja som vinnare bland de nominerade. Mina fördomar mot Oscarsjuryn luftas men förhoppningsvis besannas inte alla. Jag kommer även välja ut en nominerad i varje kategori som jag vill ska vinna samt i en tredje punkt välja helt fritt en film eller person från filmåret 2012 som jag hade önskat skulle vinna.

Det är med stor förväntan inför nattens gala som jag presenterar min egen imaginära gala Scooter Awards for Proper Excellence in the Art of the Symbiosis Between Moving Pictures, Sound and Acting.

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av artikeln. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

BEST PICTURE

  1. Daniel-Day-Lewis-in-Lincoln-2012-Movie-Image-3-600x397Lincoln. Oscarsjuryn älskar hyllningar av alla dess slag. Förra året vann The Artist som är en svartvit hyllning till hela Hollywood. Juryn är även svaga för hyllningar av historiska personer. Senast 2010 bevisades det då King’s Speech vann men även tidigare har det varit tydligt med den överskattade hyllningen av Shakespeare i Shakespeare in Love som vann 1999. Lincoln har stor chans att vinna på grund av flera faktorer, men de starkaste och mest vinstbringande är att Abraham Lincoln är en historisk amerikansk ikon och hjälte och att Steven Spielberg i juryns ögon är en av de bästa mainstream-regissörerna vi har. Abraham Lincoln var en otroligt viktig och lysande president från en historisk synvinkel men att en film om honom ska vinna bara för att den handlar om honom är löjligt. Att den dessutom regisseras av en man som på senare år har använt sentimentalt slisk som huvudverktyg för att berätta sina berättelser gör saken värre. Tråkig berättelse om en amerikansk hjälte + överskattad amerikansk superregissör = Bingo!
  2. Django Unchained. Quentin Tarantino är en man som går sin egen väg och väljer att göra filmer som är kontroversiella eller allmänt udda. Han blandar det med ultravåld, fantastiska utdragna dialoger och exceptionella karaktärer. Django Unchained är en typisk Tarantino-film som underhåller och… underhåller. Den gör egentligen inte så mycket mer, det finns inget djupare budskap som jag har hittat med filmen. Django utspelar sig i en extremt mörk del av världshistorien, något som de flesta regissörerna inte skulle kunna tänka sig göra en våldsam och humoristisk film om. Jag tycker att Tarantinos västernrulle förtjänar en Oscar för att den skiljer sig tematiskt och filmiskt från de andra nominerade och för att jag helt enkelt tycker att den är den bästa av dem.
  3. The Impossible. Jag har flera filmer jag skulle kunna sätta här, Rust and Bone och Moonrise Kingdom för att nämna några, om det inte hade varit för den emotionella tyngden som The Impossible inverkade på mig. En fullständig attack av känslor och gråt som fullkomligt överraskade mig. Jag förväntade mig inte mycket av denna spanska tsunamifilm. Min cyniska sida tänkte att det här kommer bara bli en stor sliskig sörja. Men ack så fel jag hade. Briljant skådespel och en tsunami av känslor gjorde att jag föll pladask. Ingen film från 2012 har varit lika svår att titta på och vänt upp och ner på mig som The Impossible och därför vill jag se den som vinnare av Bästa Film. Synd att den inte ens är nominerad.

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. lincoln-2012-still1Daniel Day-Lewis. En sann mästare som alltid lägger ner sin själ i en roll och alltid lyckas bli sin karaktär. Som jag redan har klargjort är Lincoln inte min favorit men det är Day-Lewis. Trots att filmen inte är något att hänga i julgranen tar Day- Lewis och förvandlar sig själv till Abraham Lincoln och trollbinder publiken. Självklart kommer Oscarsjuryn välja en av deras egna favoriter och särskilt eftersom han spelar en legendarisk president. Det finns en liten risk att de inte kommer ge ut den bara för anledningen att han vann 2008 för There Will Be Blood och det anses vara för nära inpå. Däremot är Day-Lewis känd för att inte vara den mest produktiva skådespelaren så att vänta på nästa troligtvis fantastiska roll han gör kanske blir en för lång stund att vänta. Kritikerna kommer att vakna till liv och klaga på juryn och ifrågasätta varför de inte gav han en till Oscar tidigare. Om det är något Oscarskommitén inte gillar är det kritik.
  2. Daniel Day-Lewis. Vad är det här? Jag håller med juryn, det trodde jag själv inte skulle hända. Daniel Day-Lewis förtjänar Oscarn, jag vill att han ska den!
  3. Ewan McGregor. Om jag däremot fick friheten att välja helt fritt från 2012 måste jag låta Daniel Day-Lewis träda ner från prispallen och låta en av mina stora favoriter Ewan McGregor få lite ära. Lysande skådis som har varit med i alla möjliga filmer av olika genrer. I år förtjänar han en Oscargubbe för sin hjärtskärande och tunga rollinsats i The Impossible. Han har glömts bort i all hype och snack om galan och dess nominerade. Hela tiden har jag ställt mig frågan: ”Var är Ewan?”.

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. EmmanuelleRiva_1652274aEmmanuelle Riva. Här tror jag faktiskt att juryn kommer överraska och ge guldstatyetten till den äldsta kvinnliga nominerade någonsin. Det finns två stora anledningar till varför. Först och främst för att hon gör en väldigt bra och mänsklig rollprestation i Amour. Andra och näst främst…? Riva kommer vinna för att det blir än mer historiskt om hon också vinner och blir den äldsta någonsin att vinna.
  2. Naomi Watts. Det här var en väldigt jämn kategori. Naomi Watts gör kanske sin karriärs bästa roll i The Impossible men samtidigt glider den alltid briljanta Jennifer Lawrence in och spelar med en speciell scennärvaro som är svår att beskriva i Silver Linings Playbook. Watts blir dock mitt val eftersom hon överraskade mig med hennes intensiva och sorgsna rollprestation som fick mig till gråt ett flertal gånger. Men om Lawrence vinner är jag  också nöjd och man kan alltid hoppas på ett roligt tacktal då hon har en känsla för komisk tajming och inte alltid är så politiskt korrekt. Hon är sig själv helt enkelt.
  3. Marion Cotillard. Ge denna gudomliga kvinna alla Oscars! Marion Cotillard är en av mina kvinnliga favoriter eftersom hon är både vacker och ruggigt bra som skådespelerska. I Rust and Bone går hon utanför de konventionella ramarna och spelar en skadad kvinna på ett väldigt mänskligt och realistiskt sätt och skapar en otrolig personkemi med sin motspelare Matthias Schoenaerts. Cotillard har vunnit en Oscar tidigare och det var 2008 för sin roll som Edith Piaf i La vie en rose och det är på tiden igen. Just det, juryn ”glömde” henne. Oscarjuryns största miss i år!

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. ArgoAlan Arkin. Oscarjuryn kommer ge Arkin priset inte för sin rollprestation som överhuvudtaget inte förtjänar en statyett (jag tror juryn håller med mig) utan för trogen tjänst. Arkin vann senast i denna kategori 2006 för Little Miss Sunshine och det är också hans enda vinst på Oscarsgalan. Därför tycker juryn att Arkin förtjänar en till eftersom han är gammal och har varit med väldigt länge. Punkt slut.
  2. Robert De Niro. Här var det också jämnt! Christoph Waltz och Philip Seymour Hoffman gjorde båda stort intryck på mig och skulle kunna vinna och jag skulle vara nöjd. De Niro gör den bästa rollinsatsen mellan dessa tre herrar enligt mig. Som en pedantisk tvångare med en omedveten humoristisk ton levererar De Niro stort i Silver Linings Playbook.
  3. Robert De Niro. Det blir De Niro även här. Han förtjänar verkligen att vinna och jag hittar ingen utanför de nominerade som kan matcha sig med hans rollprestation. Men om jag var tvungen att välja någon som inte är nominerad faller min uppmärksamhet på Michael Fassbender och hans roll som androiden David i Prometheus.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. anne-hathaway-les-miserablesAnne Hathaway. Les Misérables är en plågsam musikal som har fått allt för mycket uppmärksamhet. Oscarsjuryn älskar filmen och har givit den hela åtta nomineringar. Självklart är Anne Hathaway nominerad för hon gapar och skriker mest i filmen.
  2. Amy Adams. I The Master är det vid första anblick Philip Seymour Hoffman som är mästaren men åsikterna kring det skiljer sig. Jag är av den åsikten att Amy Adams karaktär Peggy Dodd kanske är den sanna mästaren som styr och ställer. Adams spelar med auktoritet och bestämdhet och förtjänar Oscarstatyetten.
  3. Judi Dench. Dame Dench förtjänar en Oscar för sin roll som supertanten M i Skyfall. Med envishet, auktoritet och en mästare på att hålla i ordning världens bästa spionbyrå är M en fantastisk karaktär som spelas av en fantastisk Judi Dench. Ro hit gumman en Oscar vetja!

DIRECTING

  1. michael-hanekeMichael Haneke. Amour är en film som verkligen går hem bland jurymedlemmarna och Haneke likaså. Han har aldrig tidigare vunnit eller nominerats för en Oscar och det är väl på tiden nu. Haneke har gjort många respekterade och kontroversiella filmer men Amour hör till en av de mer stillsamma och accepterade.
  2. Ang Lee. En av mina favoriter är Ang Lee som har ett mästerligt CV med starka filmer med bland annat mästerverket The Ice Storm. Även om inte Life of Pi är en fantastik film så har den mycket positiva aspekter och Ang Lee är en av dem.
  3. Paul Thomas Anderson. Nominerad hela fem gånger på Oscarsgalan men har inte vunnit. På årets gala uteslöts han och får gå på galan utan någon chans att vinna. The Master är som PTA:s tidigare filmer extremt välregisserad och välgjord och han förtjänar verkligen en statyett.

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. zero-dark-thirty-2012-img05Zero Dark Thirty (Mark Boal). Information hämtad utifrån intervjuer med personer direkt involverade i jakten på Usama Bin Laden utgör det autentiska och realistiska manuset till Zero Dark Thirty. Skrivet av Mark Boal, en från början undersökande journalist gör att manuset undviker överdrivna dramatiska filmklyschor. Juryn kommer välja Boal för att han skriver om en viktig händelse i amerikansk militärhistoria som är aktuell. Det finns dock en liten risk att han inte får priset för att filmen har fått utså mycket kritik för hur trovärdig den egentligen är. Som jag nämnde tidigare tror jag inte Oscarkommitén välkommnar kritik.
  2. Moonrise Kingdom (Wes Anderson & Roman Coppola). Den färgglada och mysiga filmen Moonrise Kingdom backas starkt upp av ett lekfullt och kreativt manus skrivet av två härliga herrar, Wes och Roman. Moonrise Kingdom har endast fått en nominering i år och förtjänar åtminstone att vinna.
  3. Looper (Rian Johnson). Sci-fi är ofta innehållsrikt med komplexa idéer om spejsade teorier om avancerad teknologi och dylikt. Regissören och manusförfattaren Rian Johnson konstruerar i Looper en intrikat och spännande berättelse om tidsresor och telepatiska förmågor och lyckas samtidigt väva in välskrivna karaktärer och cool action.

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  1. argoArgo (Chris Terrio). Som sagt gillar juryn filmer om amerikanska profiler och politik. Argo är ett sådant exempel och huvudkaraktären Tony Mendez som är baserad på den riktiga Tony Mendez som har skrivit boken som filmen är baserad på är en f.d amerikansk CIA-agent. Kan det bli mer passande? Argo och Chris Terrio kammar hem den här, inget snack om saken. Argo, fuck yourself!
  2. Beasts of the Southern Wild (Lucy Alibar & Benh Zeitlin). En fin indiefilm som spelades in med en small budget och okända skådespelare har ett välskrivet och djupgående manus som helt klart förtjänar en Oscar. Det skulle vara riktigt roligt att se Oscarsjuryn belöna en riktig indiefilm, det händer inte ofta.
  3. Lawless (Nick Cave). Spritlangarfilmen Lawless har ett manus som får en att verkligen känna sig som att man är i Franklin County med Bondurantbröderna. Tjocka dialekter, intressanta karaktärsdialoger och en känsla av att något kommer gå snett.

CINEMATOGRAPHY

  1. Life-of-Pi-Richard-ParkerLife of Pi (Claudio Miranda). 2012 års snyggaste och mest visuellt kompletta film kommer vinna. Med en fantastisk mix av starka färger och nytänkande kameravinklar ser varje bild ut som ett konstverk.
  2. Life of Pi (Claudio Miranda). Såklart blir Life of Pi mitt val i denna kategori eftersom det är ett visuellt mästerverk som trollband och förförde mig.
  3. The Master (Mihai Malaimare Jr.). Om jag kan välja fritt (som jag kan i detta fall) skulle The Master få mitt pris för bästa foto. Trots att jag har lovordat Life of Pi föredrar jag naturligt foto utan specialeffekter och modifierade bilder. I The Master har Malaimare Jr. skapat en samling konstverk som alla visar exceptionell klass. Varje bild är snygg och spännande med annorlunda kameravinklar och fina färger.

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  1. life-of-pi-image03Life of Pi (Mychael Danna). Med ett Indieninfluerat soundtrack kommer Life of Pi och kompositören Mychael Danna vara Oscarjuryns vinnare. Lekfullt, mystiskt och vackert är Dannas levande soundtrack som passar utmärkt till filmens färgglada och äventyrliga aura.
  2. Skyfall (Thomas Newman). Pulserande, spännande och intensivt är Newmans agentsoundtrack som lyfter fram Bonds intrig och kamp mot storskurken Silva. En perfekt balans mellan lugnande stämmor och fartfyllda jaktstråk.
  3. The Dark Knight Rises (Hans Zimmer). Den mest överhypade filmen förra året visade sig I slutändan inte vara så fantastisk som alla fick den att framstå som. Men det var en sak som många förbisåg i all frenetisk hype och det var musiken. Den mästerliga Hans Zimmer pumpar på med pampig och effektfull musik med tunga slag och snabba stråkar. Snabbt, köttigt och episkt, The Dark Knight Rises soundtrack pressas ut från mina högtalare nästan varje dag och förgyller vardagen med spänning. Hans Zimmer förtjänar Oscarn för bästa originalmusik allra mest!

Här nedan följer kategorier som jag inte har full koll på och därför bjuder jag endast på mina gissningar, alltså vilken film som jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • ParaNorman

COSTUME DESIGN

  • Anna Karenina

DOCUMENTARY FEATURE

  • Searching for Sugar Man

DOCUMENTARY SHORT

  • Open Heart

FILM EDITING

  • Lincoln

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • Amour

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  • Les Misérables

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Skyfall

PRODUCTION DESIGN

  • Lincoln

SHORT FILM – ANIMATED

  • Paperman

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • Curfew

SOUND EDITING

  • Skyfall

SOUND MIXING

  • Les Misérables

VISUAL EFFECTS

  • Life of Pi

Efter mina gissningar ser ”statyett-listan” ut så här:

Tippade Vinnare

  • 4 Oscars Lincoln
  • 3 Oscars Life of Pi, Amour, Les Misérables
  • 2 Oscars Argo, Skyfall
  • 1 Oscar Zero Dark Thirty, Anna Karenina, Curfew, ParaNorman, Paperman, Open Heart, Searching for Sugar Man

Vad händer om vi går efter mina önskade vinnare bland de nominerade (exkl. de fjorton sista kategorierna)?

Önskade vinnare

  • 2 Oscars Life of Pi
  • 1 Oscar Django Unchained, Skyfall, Lincoln, The Impossible, Silver Linings Playbook, The Master, Moonrise Kingdom, Beasts of the Southern Wild

Nu släpper vi loss och kör på mina fria val (exkl. de fjorton sista kategorierna).

Vinnare på scooter awards for proper excellence in the art of the symbiosis between moving pictures, sound and acting

  • 2 Oscars The Impossible, The Master
  • 1 Oscar Rust and Bone, Silver Linings Playbook, Skyfall, Looper, Lawless, The Dark Knight Rises

Sådär, nu har jag gissat, tippat och spekulerat! Nu är det bara att avnjuta en sen söndagsnatt och sjunka ner i soffan och följa galan koncentrerat med kinapuffar, öl och en laptop i knät. Ha en trevlig Oscarsgala!

Academy Awards vs Dave Awards 2013

Robert De Niro Oscar

Oscarsgalan knackar på dörren och imorgon natt smäller det. Det har blivit dags att granska nomineringarna och plocka fram stryktipskunskaperna, men den här gången är det inte 13 rätt som är respekt, utan 24! Nu blir det fria profetior och löst spekulerande när jag kliver in i rollen som självutnämnd expert i tippningsleken inför Oscarsgalan. Det kan ju gå helt åt fanders, men vad gör väl det – friskt vågat, hälften vunnet! (Som om det vore någon logik när det handlar om tippning). I texten under varje kategori finns tre punkter: vilken film/person jag tror kommer vinna, vilken film/person jag hoppas kommer vinna, och vilken film/person jag hade valt om jag fick välja vilken/vem som helst. Den filmen eller personen får trösta sig med en Dave Award, dvs utmärkelsen ”bäst enligt David” i den aktuella kategorin. Där har jag alltså bortsett från alla sannolikhetsparametrar, odds och redan fastställda nomineringar, och låtit pokalen vandra så långt som jag tycker behövts, om det så är till en sibirisk gammelfarfar som gått in och levererat stort skådespeleri i en helt okänd jordbruksthriller i södra Rumänien. Är man bäst ska man helt enkelt ha en Oscar, eller i alla fall en Dave Award!

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av artikeln. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

BEST PICTURE

  1. Argo, film of the weekArgo. Med Lincoln och Silver Linings Playbook som största utmanare, kanske även Life of Pi, spås Argo av många att vinna det största filmpriset på galan. Kanske är det då något märkligt att Ben Affleck inte fick någon reginominering, och det skulle väl vara det som talar emot en vinst för hans historiska dramathriller. Jag och många andra såg länge Lincoln som den största favoriten, då det är så mycket som stämmer där: amerikansk hjälte + Spielberg + Daniel Day-Lewis + biografi + amerikansk historia + lite lagom mycket stråkar och slisk. Men Argo behandlar också amerikansk historia, är dessutom meta (film om filmskapande), hyllar Hollywood lite lätt och är lagom snäll och Oscarsjuryvänlig. Att sedan George Clooney producerar är knappast ett minus.
  2. Amour. Michael Hanekes film om ett äldre par i svåra tider är ett känslosamt och väl utfört drama som enligt mig är den bästa filmen av de nominerade, mycket tack vare skådespelarprestationerna från Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva. Endast Django Unchained når upp till samma betyg (4/5), men har större svagheter än Amour.
  3. Call Girl. Ja, det får väl bli Call Girl då, enligt simpel logik – det är nämligen den enda filmen som nått upp till en åtta på den tiogradiga skalan, dvs en starkare 4/5. Snäppet över det har vi ju Searching for Sugar Man såklart, men den kvalar ju in bland dokumentärerna. Call Girl får en Guld-Dave för att det är en riktigt vass politisk thriller med ihållande spänning och visuell briljans. Ett utropstecken för svensk film under 2012.

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. Daniel Day-Lewis LincolnDaniel Day-Lewis. Lincoln var verkligen ingen höjdare, men behållningen finns i den här mannen, Daniel Day-Lewis, som gör titelrollen på ett imponerande sätt. Oscarsjuryn gillar honom – han har två vinster och två nomineringar sedan tidigare, och jag ser inte att någon annan ska kunna hota honom i år.
  2. Joaquin Phoenix. ”I think it’s bullshit. I think it’s total, utter bullshit, and I don’t want to be a part of it.” Uttalandet handlar om Oscarscirkusen och kommer från herr Phoenix själv, och bara det räcker väl för att man ska vilja höra hans tacktal (om han ens kommer till galan det vill säga). Men det är inte den enda anledningen till varför jag vill se Phoenix som vinnare. Hans prestation i The Master är mörk, tung och explosiv och jag älskar hans kraftigt laddade skådespeleri och förmågan att kunna blixtra till i ren ilska och frustration när som helst. Daniel Day-Lewis i all ära, men för min del får Oscarn gärna gå till Joaquin Phoenix, då hans roll är klart intressantare i mitt tycke.
  3. Jean-Louis Trintignant. Jag älskar som sagt Joaquin Phoenix, och det vore underbart om han vann (se motivering på ovanstående punkt). Men det finns en prestation som överträffar Phoenix, och det är den 82-årige Jean-Louis Trintignant från Amour, som är Emmanuelle Rivas lysande motpart och precis lika bra. Efter Phoenix är hans näst främste utmanare om en Dave Award den svårtydda Holy Motors egen kameleont Denis Lavant. Det är oerhört jämnt mellan Trintignant och Phoenix, men den förstnämnde drar nog det längsta strået till slut.

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. Jennifer Lawrence Silver Linings PlaybookJennifer Lawrence. Här kan jag inte riktigt bestämma mig, det finns flera kandidater, som Jessica Chastain och Emmanuelle Riva. ”Experterna” tror dock på Lawrence, och då fegar jag väl ur lite och säger detsamma. Om hon förtjänar den? Nej. Hon är bra i Silver Linings Playbook, men inte bra. Jag hade hellre sett den gå till…
  2. Emmanuelle Riva. Eftersom hon är bäst av de nominerade, vilket är särskilt imponerande med tanke på hennes ålder (85). Närmast placerar jag Naomi Watts som gör en riktigt bra roll i The Impossible.
  3. Marion Cotillard. Att Rust and Bone inte ens fick en nominering för bästa utländska film är en smärre skandal. Om jag fick välja en sak att nominera med den filmen är det Marion Cotillard, som återigen är fantastisk. En skinande Guld-Dave får hon av mig!

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. Tommy Lee Jones LincolnTommy Lee Jones. Birollskategorin är svårtippad i år. Jag tror att Lincoln:s Tommy Lee Jones kniper den framför näsan på i första hand Robert De Niro och Philip Seymour Hoffman. Han vann för 20 år sedan och det skulle mycket väl kunna vara dags för den typiska Oscarn för lång och trogen tjänst. Det säger jag inte för att ta ifrån honom någonting, för han är liksom Day-Lewis en av Lincoln:s få ljusglimtar.
  2. Robert De Niro. Silver Linings Playbook är en överskattad film, om än bra (3/5), men en ingrediens i David O. Russells dramakomedi är enormt härlig – gamle Bobby. Jag hoppas innerligt att De Niro får stiga upp på scenen och ta emot publikens jubel, även om det är mer för att jag älskar De Niro än för att hans roll skulle vara bättre än övriga. Men jag klagar inte om PSH eller TLJ vinner, eller Christoph Waltz för den delen.
  3. Robert De Niro. Ja, för bövelen, jag vill se De Niro vinna! Han har haft ett bra år med bra roller i, utöver Silver Linings Playbook, Being Flynn och Red Lights. Nu handlar detta inte om kvantité utan om kvalité, men någon kan han väl få vinna för, och då blir det väl Silver Linings Playbook. Egentligen borde Oscarn kanske gå till Philip Seymour Hoffman, då hans roll i The Master väger tyngre än De Niros, men som sagt, mitt hjärta säger De Niro.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. 731722ebAnne Hathaway. Les Misérables-skådespelerskan är den stora favoriten här och jag hoppar också på det tåget. Startfältet är relativt svagt, och av någon anledning känns det glasklart att guldgubben ställts undan för Hathaway.
  2. Helen Hunt. Om jag får bestämma blir det minsann ingen statyett till Hathaway. Sally Field går bort direkt, Jacki Weavers nominering är ett skämt och Amy Adams lämnade inget Oscarsvärdigt avtryck. Kvar har vi Helen Hunt, som inte heller gör någon Oscarsprestation (vad nu det betyder nuförtiden), men som i alla fall slår övriga nominerade, i en modig och bra roll i The Sessions.
  3. Pernilla August. Javisst! Ännu ett pris till Call Girl på Dave Awards alltså. Pernilla August gör faktiskt en riktigt, riktigt vass roll och faktum är att jag i skrivande stund inte kan komma på särskilt många kvinnliga biroller som stuckit ut under året som gått. Så, Pernilla August, varför inte?

DIRECTING

  1. Ang Lee Life of PiAng Lee. Är det dags för allas vår lille taiwanesisk-amerikanske regissör att få plocka hem den stora trofén? Ja, jag tror att så kan vara fallet. Steven Spielberg? Mjo, kanske, men ändå inte? Michael Haneke? Kanske, beroende på hur mycket amour Amour får av juryn. David O. Russell kan också skrälla med Silver Linings Playbook, som känns som en potentiell skräll lite här och där. Men Lee får mitt tips.
  2. Michael Haneke. Jag är mycket imponerad av Hanekes regiarbete i Amour, där han fått skådespelarna att prestera på topp och för det mesta låtit kameran stå stilla för att iaktta händelseförloppet, som känns otroligt äkta. För det får han min hållna tumme i regikategorin.
  3. Paul Thomas Anderson. The Master är inte en perfekt film, men den har många faktorer som imponerar enormt. Några av dem är skådespeleriet, stämningen, fotot, ljussättningen och den överhängande mystiken – och vem ligger bakom allt detta? Jo, PTA. Han gör alltid filmer med sin egen unika stil, med egenskrivna manus och en förmåga att alltid lyckas göra något som känns annorlunda. I The Master har han dessutom plockat fram det bästa ur såväl Joaquin Phoenix som Philip Seymour Hoffman, och snart måste han ju få en Oscar för sitt besvär.

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. SUB-24ZERO-articleLargeZero Dark Thirty (Mark Boal). Amerikansk politik går ofta hem och Zero Dark Thirty känns het på manusfronten. Största utmanarna är nog Michael Hanekes manus till Amour och Quentin Tarantinos Django Unchained, som jag dock inte tror särskilt mycket på.
  2. Amour (Michael Haneke). Ungefär samma motivering som jag framförde under regikategorin – en bra film kräver ett bra manus och Amour är bäst här. Annars skulle jag inte klaga om juryn fått upp ögonen för Wes Anderson och Roman Coppola och deras manus till Moonrise Kingdom.
  3. Looper (Rian Johnson). En av fjolårets mest finurliga filmer som möjliggjorts tack vare ett välskrivet manus av regissören Rian Johnson. Tidsresor, twistar och ett tankeväckande tema gör att Looper får mitt eget lilla pris för bästa originalmanus på Dave Awards.

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  1. ARGOArgo (Chris Terrio). Om Argo ska vinna för bästa film bör den rimligtvis backas upp av några andra priser. Ben Affleck fick ju som bekant ingen reginominering, så då bör manuskategorin vara en stor vinstchans för Argo. Största utmanaren heter Lincoln, skriven av Tony Kushner.
  2. Beasts of the Southern Wild (Lucy Alibar & Benh Zeitlin). Denna indiefilm blev en festivalsuccé och tog sig ända till Oscarsgalan, detta mycket tack vare ett intressant manus, mycket intressantare än övriga nominerade. Skapelsen av ett nytt samhälle med udda relationer, svåra levnadsförhållanden men god sammanhållning, fantasifulla inslag med gigantiska djur och plats för musik och färgsprakande spektakel gör att Lucy och Benh får en hållen tumme från min sida.
  3. Rust and Bone (Jacques Audiard & Thomas Bidegain). För det första ska det sägas att det finns lite småsaker att klaga på i Rust and Bone gällande några lite för lätt på plats fallande saker i händelseförloppet, men annars är det en gripande och väl uppbyggd historia som berättas på ett vackert sätt av Jacques Audiard, regissör och manusförfattare. En av de största upplevelserna förra året och den bästa jag kan komma på i kategorin för adapterade manus.

CINEMATOGRAPHY

  1. Life Of Pi. Lifeboat. Pi and Tiger.2Life of Pi. Fotopriset kan i år gå till en av de vackraste och visuellt mest fulländade filmerna från förra året, Ang Lees storslagna äventyr. 3D-effekterna är förmodligen de snyggaste jag har sett (med Prometheus som möjlig utmanare), och fotot skiner med sin glans.
  2. Anna Karenina. Här är det för min del jämnt skägg mellan Anna Karenina och Life of Pi, men för omväxlings skull kan jag väl slå till med den förstnämnda. Joe Wright har för vana att alltid utsmycka sina filmer med ett fantastiskt vackert foto och Anna Karenina är inget undantag. Personligen blev jag mer hänförd av fotot i denna skapelse än av Life of Pi:s dito.
  3. The Master. Det absolut första som slog mig när jag såg The Master var hur bländande snyggt fotot var, vilket Paul Thomas Anderson allt som oftast kan erbjuda. Allt från kameravinklar till ljussättning till färger och miljöer bidrar till den perfekta yta som The Master givits.

FILM EDITING

  1. Argo, film of the weekArgo. Att Argo skulle vinna här känns ganska sannolikt om vinsten för bästa film ska slå in, den behöver helt enkelt priser som backar upp en så stor vinst. Annars är Zero Dark Thirty en någorlunda stark konkurrent, och Life of Pi ska man kanske inte heller räkna bort helt.
  2. Zero Dark Thirty. Jag har egentligen ingen riktig favorit bland de nominerade vad gäller klippning, men valet faller till slut på Kathryn Bigelows politiska thriller. Den är snyggt filmad, har en känsla av närvaro och ett stillsamt tempo som gör att man nästan hoppar till när ett pistolskott avfyras. Filmen i sig är inte fantastisk och den hade kanske kunnat klippas ner en bit, men i den här konkurrensen får den nog mitt stöd i denna kategori.
  3. The Master. Som jag nämnt tidigare är The Master en otroligt snygg film och klippningen bidrar starkt till detta. Bäst klippning 2012? Ja, kanske! Andra filmer värda att nämnas är Leos Carax Holy Motors, återigen vår egen Call Girl, tsunamidramat The Impossible, Looper, Rust and Bone och faktiskt även Anna Karenina, som blandar teater och film på ett häftigt sätt.

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  1. Suraj Sharma and tiger in Life of Pi.Life of Pi. Kanadensaren Mychael Danna har skrivit musiken till detta storslagna havsäventyr, vilken naturligtvis bidrar till filmens helhet. Vinstchansen här är stor och jag tror att den klår den största utmanaren på förhand, Lincoln. Även min egen magkänsla, som säger Argo, får nobben. Sådant brukar straffa sig…
  2. Anna Karenina. Varken Argo:s eller Life of Pi:s musik minns jag särskilt mycket av, och Lincoln plockade, i vanlig Spielberg-ordning, fram alldeles för mycket stråkar för min smak. Anna Karenina bjöd på ett mycket vackert spektakel, där musiken hamnar högt upp på listan över vad som var bäst med filmen. Dario Marianelli har skapat ett finstämt soundtrack som i min åsikt är bäst av de nominerade.
  3. Beasts of the Southern Wild. Musiken i den här filmen, skriven av regissören Benh Zeitlin och Dan Romer, är helt fantastisk! Filmen förgylls av varma toner av livfulla stråkar, taktfulla trummor, blåsinstrument, piano och ljud som för tankarna till en gammal speldosa, vilket mixats till ett enormt härligt soundtrack. I en rättvis värld får Beasts of the Southern Wild priset för bästa originalmusik! Annars hade man ju gärna gett Rodríguez ett pris här, men den musiken är inte skriven särskilt för filmen i fråga, som dessutom är en dokumentär, så det går tyvärr inte. Ett annat musikaliskt geni som levererat ett grymt sountrack är Nick Cave! Musiken i Lawless blandar rock, country och mer nedtonade bitar på ett fint sätt. På tal om musikaliska genier så vill jag även nämna Hans Zimmers soundtrack till The Dark Knight Rises bland fjolårets bästa musik, eftersom han på egen hand räddar filmen från att vara högst medioker.

PRODUCTION DESIGN

  1. Les Miserables 2Les Misérables. Här tror jag att det är ungefär 50/50 mellan Tom Hoopers musikal och Anna Karenina. Det är hårfint mellan vilken film som får min gissning, men min första tanke var Les Misérables, och då går jag på det.
  2. Anna Karenina. Visuellt sett är Anna Karenina och Life of Pi bäst bland de nominerade i denna kategori, och då håller jag den förstnämnda högst. Life of Pi slår det mesta vad gäller specialeffekter, men själva scenografin är mer genomgående snygg i Anna Karenina.
  3. The Master. Ännu en Dave Award till Paul Thomas Anderson alltså, för här är ytterligare en kategori där The Master gör skäl för sin titel. I princip alla scener i filmen ramas in av otroligt vackra miljöer och vyer, från vilka nästan varje bildruta skulle kunna sättas upp på väggen. Holy Motors, Call Girl och Anna Karenina skuggar tätt i The Master:s kölvatten.

Vad är skillnaden på Sound Editing och Sound Mixing? Ja, det är lite luddigt, men här finns en rätt bra förklaring.

SOUND EDITING

  1. Zero Dark Thirty 2 Zero Dark Thirty. Ljudkategorierna har jag inte mycket kunskap om, och det blir ännu svårare av att det är två olika kategorier. Men jag drar iväg en gissning på att Zero Dark Thirty vinner för sin intensiva tystnad som blandas med tunga skott.
  2. Django Unchained. Jag skulle kunna säga Zero Dark Thirty här också, men… Äh, det är ju roligare med Django! Där smäller det friskt hit och dit och med en massa härlig musik och grejer, så visst, en röst till Django Unchained!
  3. Lawless. En annan film som det smäller friskt i! Det är tunga pistolskott, knytnävsslag och sparkar som delas ut, och ljuden skänkte en stor kraft till filmen som gick rätt ut i biosalongen. Tillsammans med Nick Caves soundtrack fick Lawless en cool ljudbild.

SOUND MIXING

  1. 731722ebLes Misérables. Personligen tycker jag att ljudupplevelsen i Les Misérables var fruktansvärd, på grund av den vedervärdiga musiken och det faktum att alla fått för sig att de ska sjunga ut vartenda litet ord. (Ja, jag vet att det är en musikal, men det finns musikaler som hanterar dialog kontra sång bättre). Hur som helst, Oscarsjuryn kommer förmodligen älska detta och jag tror att vi kommer tvingas se den vinna det här priset.
  2. Skyfall. Har egentligen inte reflekterat särskilt mycket över vilken film som har det bästa ljudet, men jag minns att Skyfall hade bra tryck i sin explosiva avslutning, så utan att lägga någon större vikt i den förhoppningen blir det Bond här.
  3. Rust and Bone. Bland det bästa med Jacques Audiards starka drama är användningen av musik, kombinerat med dialog och miljöljud för att skapa en speciell atmosfär i filmen. Det är bara att titta på trailern för att bli påmind om hur mycket ljudet och musiken förstärker upplevelsen. Andra filmer som kan få nämnas här är The Master, Call Girl och Holy Motors.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • Brave

COSTUME DESIGN

  • Anna Karenina

DOCUMENTARY FEATURE

  • Searching for Sugar Man

DOCUMENTARY SHORT

  • Open Heart

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • Amour

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  • The Hobbit: An Unexpected Journey

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Skyfall

SHORT FILM – ANIMATED

  • Paperman

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • Curfew

VISUAL EFFECTS

  • Life of Pi

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

  • 4 Oscars Life of Pi
  • 3 Oscars Argo, Les Misérables
  • 2 Oscars Lincoln, Zero Dark Thirty
  • 1 Oscar Amour, Anna Karenina, Brave, Curfew, The Hobbit: An Unexpected Journey, Open Heart, Paperman, Searching for Sugar Man, Silver Linings Playbook, Skyfall

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de tio sista kategorierna) ser listan ut såhär:

Önskade vinnare

  • 4 Oscars Amour
  • 3 Oscars Anna Karenina
  • 1 Oscar Beasts of the Southern Wild, Django Unchained, The Master, The Sessions, Silver Linings Playbook, Skyfall, Zero Dark Thirty

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de tio sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

  • 4 Daves The Master
  • 3 Daves Rust and Bone
  • 2 Daves Call Girl
  • 1 Dave Amour, Beasts of the Southern Wild, Lawless, Looper, Silver Linings Playbook

Där har ni alltså mitt tipsförslag och nu är det upp till Oscarsjuryn att avgöra om det är något att ha. Nu blir det till att ladda upp inför en lång söndagsnatt och en förmodat något svårhanterlig måndagsmorgon, vilket görs bäst med hjälp av ett förstärkt förråd av kaffe, kanske en mustig öl att långsamt avnjuta och en påse Riesen för att inte oroa gubbarna i onödan.

Veckoresumé #16

Efter en fältstudie i Sydafrika har vi landat i Sverige för att återgå till det vi gillar mest. Bristen på tid att se film under vårt arbete i Kapstaden har varit jobbigt och suget för att återvända till filmens magi har varit otroligt stor. Nu är vi tillbaka och bloggen är aktiv igen i rätt tid till Oscarsgalan. Innan röda mattan rullas ut kommer vi publicera en mängd Oscarsrelaterat material. Här kommer första veckoresumén post-Sydafrika!

bladeBLADE (1998)
1 stjärna DYLPC

Wesley Snipes spelar vampyrjägaren Blade som beskyddar mänskligheten från vampyrer i denna blodiga och mörka actionrulle. Klädd i läder och beväpnad med kitana och hagelgevär bestämmer sig Blade att ge sig på den extremt onda vampyrstekaren Deacon Frost (Stephen Dorff) och hans entourage av svettiga cyberpunkvampyrer. Blade innehåller alla de saker man kan förvänta sig från en dålig actionfilm. Klyschig handling, dåligt skådespel, trötta one-liners och hjärndött manus. Att filmen dessutom innehåller vampyrer gör bara saken värre. Blade är en actionfilm som inte ens underhåller för stunden, den är endast en blodig pina. Betyget biter sig fram till en etta.

La-Firme---photo-2

THE FIRM (1993)
3 stjärnor DYLPC

Mitch McDeere (Tom Cruise) är en ambitiös och kunnig jurist som får arbete på en liten och exklusiv advokatfirma i Memphis. Firman är präglad av lyx och framgång med få men noga utvalda anställda som har sin arbetsplats i ett dyrt och påkostat kontor. Klienterna består av välbärgade företagsägare som betalar mycket för firmans tjänst. En dag kontaktas Mitch av FBI-agenter med bevis om mord och korruption kopplat till advokatfirman och han får i uppdrag att infiltrera firman inifrån och finna sanningen och de ansvariga. The Firm är regisserad av Sydney Pollack och filmen består av en skön rollista med namn som Tom Cruise, Gene Hackman, Jeanne Tripplehorn, Ed Harris, Holly Hunter, Hal Holbrook och David Strathairn som alla gör bra insatser. Filmen i helhet är en spännande thriller som passar perfekt som matinéfilm. Längden hör till en av svagheterna och skulle lätt ha kunnat kortats ner. Jag tappade intresset en stund i mitten av filmen då den tar lite för lång tid på sig att utvecklas och ingenting händer. The Firm rekommenderas för thrillerentusiaster och filmsugna som vill uppleva konspirationer i sann 90-talsanda. Betyget smyger sig fram till en stabil trea.

qKIldRZ3jy3uGWdrNIt3P7QA5J3NAUSICAÄ OF THE VALLEY OF THE WIND (1984)
4 stjärnor DYLPC

I en dystopisk värld där förorenade och giftiga skogar med farliga insekter hotar mänsklighetens sista utposter måste en ung prinsessa vid namn Nausicaä försöka förena människor och insekter och samtidigt skydda sin befolkning från den militaristiska nationen Tolmekia. Animemästaren Hayao Miyazaki lyckas återigen berätta en stark och levande berättelse som passar både barn som vuxna. Nausicaä of the Valley of the Wind börjar väldigt svagt med oengagerat manus och långsam uppbyggnad, något som gjorde mig orolig att Nausicaä skulle bli min första Miyazaki-besvikelse. Halvvägs in i filmen hade min oro svalnat men den existerade fortfarande. Nausicaä levererade helt enkelt inte alls en sådan stark upplevelse som tidigare Studio Ghibli-filmer gjort. Utdragna krigsscener med död och förintelse tog för mycket plats och filmen tappade fokus. Trots detta kom allt att ändra sig. Filmen gör ett imponerande lyft och når Miyazaki-magin. Med tydliga pacifistiska budskap, vackra animationer och en unik stil når Nausicaä oförglömliga nivåer och lyckas värma mitt filmhjärta samtidigt som den riktar kritik mot miljöförstörelse och beväpnade konflikter. Nausicaä of the Valley of the Wind kämpar sig fram till en svag fyra i betyg.

the-master-pic0111

THE MASTER (2012)
4 stjärnor DYLPC

Paul Thomas Anderson äntrar filmscenen än en gång med trefaldigt Oscarsnominerade The Master som följer den osympatiske, nyss hemkomna andra världskriget-veteranen Freddie Quell (Joaquin Phoenix) som spenderar dagarna med att dricka och hamna i bråk. En berusad natt hamnar han av en slump på en båt och möter en man vid namn Lanchester Dodd (Philip Seymour Hoffman). Dodd är en ökänd ledare för en sektliknande grupp med annorlunda föreställningar om livet och mänskligheten. Quells relation till Dodd blir allt starkare och han bjuds in till samfundet för att lära sig av mästaren. PTA:s komplexa och rikliga manus är en av filmens starka kort och förmedlas av stora rollprestationer. Joaquin Phoenix och Philip Seymour Hoffman är magnifika och bevisar att de tillhör några av de bästa. Amy Adams som spelar Lanchester Dodds fru styr och ställer inom församlingen med briljant scennärvaro. Fotot är utsökt med finurliga vinklar och väl utvalda objekt. Dramaturgiskt är The Master som man förväntar sig från PTA med långa dialogscener där emotionella karaktärsinteraktioner är i fokus och en handling som går på djupet av individer. The Master når inte upp till samma nivå som tidigare PTA-filmer som Magnolia, Boogie Nights eller mästerverket There Will Be Blood, men den är inte långt ifrån. En av de bästa regissörer som är aktiva just nu levererar i The Master en film av stor kvalité med fantastiska rollprestationer och närgångna scener. Betyget dricker sig fram till en stabil fyra.

Jag har även sett den svenska Oscarsnominerade dokumentären Searching for Sugar Man (4/5) som David gav en full pott och utnämnde till 2012 års bästa film. Heja Malik Bendjeloull!

Veckans topp 3

  1. Searching for Sugar Man
  2. The Master
  3. Nausicaä of the Valley of the Wind