Academy Awards vs Dave Awards 2015

Dustin Hoffman Oscar 1980 2

Jaså, Oscarsgalan? Då är det bara att plocka fram stryktipstalangerna. I år ska jag hålla detta kort, av huvudsakligen tre anledningar. 1) Jag är jättetrött på Oscarsspektaklet. 2) Jag har viktigare saker att ta itu med. 3) Tredje anledningen har jag glömt.

Så, varför göra detta? Jo, för att det är tradition och därmed tvångstanke. Och för att jag naturligtvis vill slå mina 22 av 24 rätt från förra året. ”Såede”, som Bosse P hade sagt.

Upplägget för denna text är densamma som vartenda jävla år och går alltså ut på att jag inledningsvis tippar Oscarsvinnaren i respektive kategori och därefter delar ut det klart rimligare priset Dave Award till den som egentligen förtjänar att vinna. Alltså:

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

Listan över de nominerade finns här. Som vanligt tippar jag samtliga kategorier men kommenterar endast de i vilka jag sett alla nominerade filmer.

BEST PICTURE

  1. Boyhood 1Boyhood. Richard Linklaters smått unika uppväxtsskildring, som spelades in bitvis under tolv års tid i takt med att huvudrollsinnehavaren Ellar Coltrane själv växte upp, har länge varit favorittippad och vann exempelvis på Golden Globes. Utmanaren är Alejandro González Iñárritus Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), som seglat upp som en stark kandidat. Min ganska nervösa tippning faller på Boyhood.
  2. The Grand Budapest Hotel. Kategorins bästa film är en av mina stora favoritregissörer Wes Andersons urcharmiga, detaljrika och sanslöst snygga skapelse om förmodligen historiens mest underbare hotellconcierge. Tätt bakom denna finns en annan av mina stora favoritregissörer, redan nämnde González Iñárritu och hans Birdman som också är en slående snygg film med många läckra ingredienser, samt den pumpande intensiva Whiplash som gör jazztrummande till extremsport. Tre mycket fina filmer som jag hoppas på allihop, varav Birdman är den mest sannolika.
  3. Neposlušni. (En: The Disobedient). Denna serbiska film som jag snart hyllat sönder hade varit tidernas mest osannolika Oscarsaspirant, men det skiter Dave Awards-juryn (jag) fullständigt i. Dave Award för bästa film går till denna fantastiska film som går att läsa mer om här.

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. Eddie Redmayne The Theory of EverythingEddie Redmayne. Han spelar känd person med sjukdom i en biopic – den ultimata rollen för att vinna en Oscar. Michael Keaton utmanar med sin stora comebackroll i Birdman, men jag går på Redmayne och hans Stephen Hawking-gestaltning i The Theory of Everything.
  2. Steve Carell. Jag älskar Steve Carell i mörkare, mer nedtonade roller som i The Office och Little Miss Sunshine, där han får visa sina stora skådespelarkvalitéer. I Foxcatcher finns ingen komik kvar alls och han gör en kusligt iskall roll som den märklige och komplicerade John Eleuthère du Pont. Keaton, Redmayne och Cumberbatch (The Imitation Game) är också bra, men mina primära tummar hålls för Carell. Och förresten, Bradley Coopers nominering är trams (ville bara säga det).
  3. Ralph Fiennes. För att han är helt underbar i The Grand Budapest Hotel! Underbar! I övrigt finns många andra bra roller som också varit med i diskussionen om denna Dave Award. Jag tänker bara droppa dem här: Carell (Foxcatcher), Tom Hardy (Locke), Jake Gyllenhaal (EnemyNightcrawler), Miles Teller (Whiplash), Jason Schwartzman (Listen Up Philip), Joaquin Phoenix (Inherent Vice), Mark Ruffalo (Begin Again), Patrick Wilson (Stretch), Michael Fassbender (Frank), Domhnall Gleeson (Ex Machina). Har säkert glömt en massa herrar också (skyller detta på stress).

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. Julianne Moore Still AliceJulianne Moore. Den känns given. Hon spelar en person som får Alzheimers (i Still Alice) och har dessutom varit med i branschen länge utan att få en Oscar. Det är dags. Reese Witherspoon (Wild) har kanske en promilles skrällchans, men denna kategori känns i princip avgjord.
  2. Rosamund Pike. Hon är läskigt bra i Gone Girl, och även om det finns många bra kandidater i denna kategori (Moore är grym, Witherspoon likaså och Marion Cotillard och Felicity Jones är alltid bra) var det Pike som gjorde störst intryck på mig.
  3. Rosamund Pike. Japp. Men även här finns många nämnvärda utmanare: Kristen Wiig (The Skeleton Twins), Emma Roberts (Palo Alto), Julianne Moore (Still AliceMaps to the Stars), Alicia Vikander (Ex Machina), Witherspoon (Wild).

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. JK Simmons WhiplashJ.K. Simmons. Han har vunnit typ allt hittills under Awards Season och är superfavorit, så det är ingen idé att tro något annat. Han är också mycket riktigt grym i Whiplash.
  2. J.K. Simmons. Bäst i sällskapet med en sjukt laddad, explosiv, oförutsägbar och rent av läskig rollprestation som dirigent/bandledare i jazztrummisfilmen. I andra hand hade jag gärna belönat Edward Norton för en härlig roll som hardcoremetodskådespelare i Birdman. Robert Duvall är riktigt bra i The Judge också och Ethan Hawke (Boyhood) och Mark Ruffalo (Foxcatcher) likaså.
  3. J.K. Simmons. En helt välförtjänt Dave Award till denne birollshjälte! Honorable mention till Luke Wilson också, bara för att han är så jävla rolig i The Skeleton Twins.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. Patricia Arquette BoyhoodPatricia Arquette. Ännu en kategori som känns relativt självklar, i detta fall kanske mest för att utmanarna inte är tillräckligt starka. Pyttechans för Emma Stone att skrälla, om någon mot förmodan skulle göra det.
  2. Laura Dern. En stor favorit som gör en bra, om än långt ifrån hennes bästa, roll i Wild. Emma Stone är bra i Birdman och Keira Knightley (The Imitation Game) är alltid härlig, men ingen av de rollerna väger särskilt tungt. Arquettes Boyhood-roll är något överskattad och att Meryl Streep är nominerad för Into the Woods (bland det värsta jag varit med om) är ett hån mot världen.
  3. Laura Dern. Här har jag jättesvårt att hitta folk. Är det för att filmbranschen erbjuder för få intressanta biroller för kvinnor eller beror det på att jag är synskadad och ignorant? Jag vet inte, men tråkigt är det i vilket fall. Jag älskar Laura Dern i alla fall, så hon kan gott få en Dave Award. Romina i argentinska Relatos salvajes (en: Wild Tales) är ju förresten en helt galen roll av Érica Rivas (i en underbar film, by the way), så hon kan få ett omnämnande.

DIRECTING

  1. Alejandro González Iñárritu Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)Alejandro González Iñárritu. Som i kampen om bästa film står det här mellan González Iñárritu (Birdman) och Richard Linklater (Boyhood). Eftersom jag tror att Boyhood tar hem bästa film tror jag också att det kan öppna upp för González Iñárritu här istället. Det är ju praktiskt om man kan dela på saker och ting. González Iñárritu har dessutom en fördel i att hans film är mer tekniskt avancerad och ambitiös, mest tydligt i det faktum att den är redigerad som om den vore filmad i en enda tagning. Teknisk innovation brukar premieras, lex Alfonso Cuarón för Gravity förra året. Så mexikanen tar det, tror jag. González Iñárritu alltså, det vill säga årets mexikan.
  2. Alejandro González Iñárritu. Han har förtjänat det. Inte kanske just för Birdman utan mest för sina tidigare filmer (varav nog alla är bättre), som 21 GramsAmores perrosBiutiful och Babel. Han är en fantastisk historieberättare och filmskapare med en stark och egen röst. Sådant ska alltid belönas. Även Wes Anderson hade jag kunnat tänka mig ge en Oscar, med i princip exakt samma argument. Bennett Miller och Richard Linklater är också två riktigt vassa regissörer, men som i den starka konkurrensen får se sig slagna av González Iñárritu och Anderson.
  3. Mina Djukic. För den känslostarka och personliga film som Neposlušni är delar jag med glädje ut en Dave Award till regissör Mina Djukic. Det är en film med stor auteurkänsla (hon har själv skrivit manus) och som känns lite som en 2014 års motsvarighet till 60-talets Truffaut, eller nåt. Dessutom är den mycket väl utförd i alla avseenden. I övrigt kan, förutom redan nämnda González Iñárritu, Anderson, Miller och Linklater, följande nämnas: David Fincher (Gone Girl), Craig Johnson (The Skeleton Twins), Steven Knight (Locke), Paul Thomas Anderson (Inherent Vice), Alex Ross Perry (Listen Up Philip), Damián Szifrón (Relatos salvajes), Damien Chazelle (Whiplash) och Jean-Marc Vallée (Wild). (Även här har jag säkert glömt en massa härligt folk.)

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. The Grand Budapest HotelThe Grand Budapest Hotel (Wes Anderson & Hugo Guinness). Eftersom Wes Andersons stora Budapesthotell inte lär ta hem några av de största priserna (typ bästa film, regi, skådespelare) är manuskategorin som klippt och skuren för hans och Hugo Guinness finurliga manus. Birdman utmanar dock och får ses som en farlig konkurrent. Liten, liten outsiderchans på Boyhood.
  2. The Grand Budapest Hotel (Wes Anderson & Hugo Guinness). Ja, men vad fan, ge Wes en Oscar. Birdman hade jag också varit hyfsat nöjd med. Foxcatcher är bra, men kanske inte som starkast just vad gäller manus, medan både Boyhood och Nightcrawler är en aning överskattade (om än bra).
  3. Locke (Steven Knight). Locke bygger på ett grymt häftigt och svårutfört koncept – att helt utspela sig i en bil med bara en man i fokus, och trots detta föra en avancerad handling framåt med interaktioner med flera olika sidokaraktärer. Steven Knight lyckas på strålande vis med detta och har förtjänat en Dave Award (dock i tuff konkurrens från Wes Anderson och Hugo Guinness). Andra starka utmanare är Neposlušni (Mina Djukic), Locke (Steven Knight), Listen Up Philip (Alex Ross Perry), Relatos salvajes (Damián Szifrón) och Ex Machina (Alex Garland).

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  1. Whiplash-5547.cr2Whiplash (Damien Chazelle). Egentligen hade jag trott på antingen The Imitation Game eller The Theory of Everything, men jag kan inte bestämma mig för vilken av dem, och för att slippa detta dilemma gör jag något helt ologiskt och säger WhiplashAmerican Sniper har minichans på skräll (snälla Gud, nej) medan Paul Thomas Andersons Inherent Vice sorgligt nog verkar helt borträknad. Men i huvudsak står det mellan de tre förstnämnda, och egentligen tror jag kanske inte mest på Whiplash, men jag gamblar (lite spännande måste man ju få ha).
  2. Whiplash (Damien Chazelle). Kanske begår jag också synden att tippa lite med hjärtat på ovanstående punkt, för Whiplash är mycket riktigt bäst i sällskapet.
  3. Wild (Nick Hornby & Cheryl Strayed). Åh, detta måste ju vara den svåraste kategorin. Men jag säger Wild för att det är en mycket skicklig adaption från bok till film (fantastisk film för övrigt). Whiplash finns med hack i häl.

FILM EDITING

  1. Boyhood 2Boyhood. Experttippningar säger Boyhood, och jag har inga argument att sätta emot och därför ingen anledning att säga något annat än Boyhood. Andrahandsalternativ: Whiplash.
  2. The Grand Budapest Hotel. Egentligen jämnt skägg mellan The Grand Budapest Hotel och den klockrena, karaktäristiska Wes Anderson-klippningen och den svettigt intensiva och effektiva klippningen i Whiplash. Varken Boyhood eller The Imitation Game står ut och American Sniper borde inte vara här överhuvudtaget (detta gäller för övrigt alla kategorier).
  3. The Grand Budapest Hotel. Jag kommer inte på något som varit bättre, så varsågod, Wes. Whiplash och Birdman är hur som haver starka utmanare som faller först på mållinjen.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • How to Train Your Dragon 2

CINEMATOGRAPHY

  • Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)

COSTUME DESIGN

  • The Grand Budapest Hotel

DOCUMENTARY FEATURE

  • Citizenfour

DOCUMENTARY SHORT SUBJECT

  • Crisis Hotline: Veterans Press 1

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • Ida

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  • The Grand Budapest Hotel

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  • The Theory of Everything

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Selma

PRODUCTION DESIGN

  • The Grand Budapest Hotel

SHORT FILM – ANIMATED

  • Feast

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • The Phone Call

SOUND EDITING

  • American Sniper

SOUND MIXING

  • Whiplash

VISUAL EFFECTS

  • Interstellar

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

  • 4 Oscars The Grand Budapest Hotel
  • 3 Oscars Boyhood, Whiplash
  • 2 Oscars Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), The Theory of Everything
  • 1 Oscar American Sniper, Citizenfour, Crisis Hotline: Veterans Press 1, Feast, How to Train Your Dragon 2, Ida, Interstellar, The Phone Call, Selma, Still Alice

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de 15 sista kategorierna) ser den nu magra listan ut såhär:

Önskade vinnare

  • 3 Oscars The Grand Budapest Hotel
  • 2 Oscars Whiplash
  • 1 Oscar Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), Foxcatcher, Gone Girl, Wild

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de 15 sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

  • 2 Daves The Grand Budapest Hotel, Neposlušni, Wild
  • 1 Dave Gone Girl, Locke, Whiplash

Äntligen är den här jävla texten klar. Nu ska jag koppla trädgårdsslangen till kaffebryggaren och med våld fylla mig själv med koffein. På återseende (kanske).

Annonser

Topp 15: 2014 di Davelito

Så var vi här igen. Året är snart slut och ska summeras, överallt, av alla, på alla möjliga sätt. Jag och Scott följer vår nyårstradition och bjuder på en varsin lista över årets bästa filmer, även om vi ökar antalet titlar med 50 % från tio till femton. Nedan återfinns alltså 2014 års enligt mig 15 bästa filmer. Och för att klargöra: Årtalsfrågan är en ständig huvudvärk. Längst ner finns en förklaring av hur vi resonerar.

Nog om det nu. Här är årets topp 15.

Neposlusni

NEPOSLUŠNI (Serbien)

Stor siffra 1 vit bakgrund

5 stjärnor DYLPC liten

(En: The Disobedient.) Det är lite tråkigt att typ ingen har sett listans etta tillika årets bästa film, men desto roligare är det att få lyfta fram och hylla dolda guldkorn från den tätvuxna filmåkern. Mina Djukics debutfilm är ett stycke bitterljuv filmlyrik om två barndomsvänner, nu i dryga 20-årsåldern, som i sin planlöshet bestämmer sig för att bara cykla iväg, ut i den romantiskt porträtterade sommaren på den serbiska landsbygden. Det är en sagolikt vacker resa som har allt man kan önska sig från en filmupplevelse och som rörde upp en djup, nyansrik känslostorm inom mig. Den cyklade rakt in i hjärtat och framkallade en känsla jag verkligen inte kan beskriva med ord. Lite som Iggy Pops The Passenger. Utan att vara någon kännare av den serbiska DVD-marknaden hoppas jag att man också kan få se om den här filmen någon gång framöver, vilken för min del var den stora fullträffen på Göteborgs filmfestival i vintras. (Läs mer i recensionen av Neposlušni.)

La grande bellezza 2

LA GRANDE BELLEZZA* (Italien)

Stor siffra 2

5 stjärnor DYLPC liten

(Sv: Den stora skönheten.) I kategorin känslor som inte går att beskriva måste jag också placera effekten av Paolo Sorrentinos La grande bellezza. Detta gör mig förmodligen till en värdelös recensent, men även denna film gjorde något mycket speciellt med mitt sinne och väckte den i min mening allra vackraste och komplicerade av känslor: nostalgiskt vemod. Som en halvt misslyckad pjäsförfattare i filmen uttrycker det (ungefär): ”Nostalgi är den sista tillflykten för den utan framtidshopp.” Det må låta mörkt och patetiskt, men så är också tillvaron. La grande bellezza följer Jep Gambardella, en 65-årig författare som festat bort de senaste åren i det italienska nattlivets dekadens men som nu genomgår något slags uppvaknande och vandrar runt genom Rom och i ensamhet reflekterar över sitt liv. Stämningsfull musik med mängder av tidlösa körarrangemang, magiskt foto, ett mångbottnat manus och ett lika absurt som drömskt vackert porträtt av Rom gör Jep Gambardellas jakt på den stora skönheten till en oförglömlig film som har mycket att säga om såväl Italien som livet. Jag förstår den inte fullt ut och det är svårt att peka på vad som är ärligt och vad som är ironiskt, för det är lika mycket en hyllning av det vackra, det italienska, det konstnärliga, det filosofiska, som en kritik och ett förlöjligande av detsamma. Den stora skönheten finns överallt men är omöjlig att hitta, för att summera detta magnifika verk i en pretentiös slutsats medan en kristallklar tår lämnar mitt öga.

All Is Lost 2

ALL IS LOST* (USA)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC liten

Robert Redford ensam på en segelbåt som tar in vatten någonstans i Indiska oceanen. Det är upplägget för en dialoglös och rättfram överlevnadshistoria om en ensam mans kamp mot naturen, vilken i sin enkelhet både erbjuder spänning och ger upphov till existentiella reflektioner, stegrande puls och tårbildning på hornhinnan. Filmens storhet ligger i det faktum att det är en så pass enkel och okomplicerad historia – det är verkligen bara Redford, en sjunkande båt och en herrans massa vatten i 106 minuter – men som likväl är oerhört gripande och tankeväckande. Vem är Our Man? Varför gör han denna soloseglats? Vad är det för liv han har lämnat bakom sig? Och Bobby Redford. 77 år och kastar sig rakt ut i havets stormiga inferno som vore det hans sista färd. En av de allra största. (Läs mer i recensionen av All Is Lost.)

The Grand Budapest Hotel

THE GRAND BUDAPEST HOTEL (Storbritannien/Tyskland/USA)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC liten

Ralph Fiennes strålar som aldrig förr i rollen som den legendariske conciergen M. Gustave på det ståtliga Grand Budapest Hotel i den fiktiva centraleuropeiska staten Zubrowka, där ett mycket njutbart och festligt äventyr tar plats i en fantastiskt charmig och detaljerad Wes Anderson-kreerad värld. Det denna historia förlorar i att inte vara av samma emotionella kvalité som exempelvis The Darjeeling Limited och The Royal Tenenbaums kompenserar den för genom att vara tekniskt och visuellt mästerlig och oemotståndligt rolig. I många avseenden en briljant och säregen film i sann Wes Anderson-anda. (Läs mer i recensionen av The Grand Budapest Hotel.)

Dallas Buyers Club 4

DALLAS BUYERS CLUB* (USA)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC liten

Rollen som gav Matthew McConaughey en välförtjänt Oscarsstatyett är en kraftfull uppvisning i passionerat skådespeleri, vilket tar plats i en berättelse om AIDS, kampen mot läkemedelsindustrin och det besvärliga ödet i att lida av ”bögsjukdomen” i ett machopräglat och homofobt cowboy-Texas under 1980-talet. Storartat skådespeleri från McConaughey och Jared Leto är den främsta av filmens kvalitéer, men även övriga komponenter lägger grunden för en mycket snygg, engagerande, tempofylld och gripande film med färgstarka karaktärer som skakar om och berör. Enligt mig överlägsen 12 Years a Slave och borde minsann fått Best Picture-gubben. (Läs mer i recensionen av Dallas Buyers Club.)

Gone Girl 2

GONE GIRL (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC liten

En av årets mest glädjande saker är att thrillerkungen David Fincher är tillbaka i sitt rätta habitat. Med det sagt är Gone Girl långt ifrån mästerverk som Zodiac och Seven, men att den ändå klockar in på en sjätteplats säger en del om Finchers nivå. Gone Girl är ett tight, kusligt, effektivt och oförutsägbart (jag har inte läst boken) mysterium som ger en spänningar i muskler och leder (på ett positivt sätt). Rosamund Pike står för kanske årets bästa prestation i den mångfacetterade rollen som den mystiskt försvunna kvinnan och är den främsta kvalité som upprätthåller filmens ovisst nervkittlande utveckling. Ben Affleck gör också en bra roll som hennes frustrerade man och det avancerade narrativet med flera lager och perspektiv ger en intressant struktur. Filmen är inte prickfri – några scener är en aning svagare än andra och dialogen ibland för rapp för sitt eget bästa – men den är grymt snygg, grymt välspelad och grymt spännande hela vägen.

The Skeleton Twins

THE SKELETON TWINS (USA)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC liten

En dramakomedi som i sitt känsligt balanserade utförande besöker både höga bergstoppar av sensationellt rolig humor och djupa dalar av ren och skär smärtsam svärta. Bill Hader och Kristen Wiig (båda komiker i grunden) spelar två tvillingar som i vuxen ålder träffas för första gången på länge efter att ha genomgått händelserika episoder med allt från äktenskap till självmordsförsök. Det blir djupt komplicerat, varmt och härligt emellanåt, hopplöst och förtvivlat emellanåt. Hader och Wiig är fenomenalt bra i sina roller och ger verkligen sig själva till filmen. De sista raderna av detta lilla stycke skola emellertid ägnas åt filmens mirakulösa trumfkort: Luke Wilson. Lance, Maggies (Wiig) urfåniga och smådumma men helt underbare man, är en av de roligaste karaktärerna jag sett gestaltas i rörlig bild. Luke Wilson är ett geni. Det finns inte många sekunder i filmen under vilka Wilson medverkar då man inte skrattar. Ack, en sådan sagolik person, denne Lance.

Locke

LOCKE* (Storbritannien/USA)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC liten

Den första delen av en isolationens double feature på GIFF i vintras var denna Tom Hardy-ledda nattliga biltur mellan Birmingham och London (Redford-seglatsen var den andra). Locke utspelar sig i princip uteslutande inuti Ivan Lockes (Hardy) BMW och drivs framåt av telefonsamtal som han uträttar från förarsätet. Samtal med familj och kolleger flyter samman med gatljusen och stillheten som på något märkligt sätt står att finna i motorvägstrafiken. Locke är en oerhört imponerande karaktärsstudie som lyckas göra väldigt mycket med väldigt lite, tack vare en mycket fin skådespelarprestation från Tom Hardy och smart och effektivt arbete från manusförfattare och regissör Steven Knight. Kuriosa: Min far blev rörd till tårar och klassade filmen som ett mästerverk. (Läs mer i recensionen av Locke.)

Better Living Through Chemistry

BETTER LIVING THROUGH CHEMISTRY (USA)

Stor siffra 9

4 stjärnor DYLPC liten

Direkt till DVD, alldeles för lågt IMDb-betyg och omnämnd ingenstans. Med reservation för att jag inte hade sovit på ca 30 timmar fann jag denna komedi fantastiskt underhållande och oförtjänt bortglömd och/eller underskattad. Sam Rockwell spelar en förvirrad apotekare vars händelsefattiga vardag flippar ur totalt när han stöter på en förrädisk femme fatale spelad av Olivia Wilde, och hans tillvaro övergår i en märklig händelseutveckling involverande allt från droger och sex till cykeltävlingar och potentiellt mord. Rockwell är helt och hållet klockren och övriga i ensemblen (Wilde, Michelle Monaghan, Ray Liotta, Jane Fonda) bidrar med mycket härliga figurer.

Foxcatcher

FOXCATCHER (USA)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC liten

Listans kyligaste film följer Mark Schultz (Channing Tatum), olympisk mästare i brottning 1984, och hans möte med den högst egendomlige multimiljonären John Eleuthère du Pont (Steve Carell) som under 80-talet bjöd in Schultz och hans bror Dave (Mark Ruffalo) till sitt projekt Team Foxcatcher, inom vilket du Pont, trots tveksamma kompetenser, insisterade på att träna de två bröderna och leda dem till framgångar i de olympiska spelen i Seoul 1988. Detta märkliga projekt slutade dock i bisarr tragedi när du Pont sköt Dave Schultz till döds 1996. Denna historia blir i Moneyball-regissören Bennett Millers händer en klinisk, kylig, rå, grå och känslokall skildring där Carell gör en lysande insats i nedtonat vansinne. En film helt utan värme eller sympatiskt målande berättande – helt enkelt en rättfram skildring av en mörk historia. Lite av en korsning mellan Darren Aronofskys The Wrestler och Paul Thomas Andersons The Master.

20,000 Days on Earth

20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Stor siffra 11

4 stjärnor DYLPC liten

En enormt fascinerande dokumentär om en minst lika fascinerande person. 20,000 Days on Earth porträtterar musikern och författaren Nick Cave och hans förhållande till livet, konsten och den kreativa processen. Det är en film som illustrerar det faktum att genren dokumentär är så mycket mer än bara ”dokumentation”. Experimentell dokumentärfilm är en kreativ uttrycksform som rymmer så många andra element än att bara fånga verkligheten på bild. 20,000 Days on Earth är en svårutredd blandning av Nick Caves egen verklighet och den fiktiva idévärld som han ständigt besöker och försöker beskriva i filmen, och således en på många sätt intressant konstnärlig skapelse. Dessutom en visuellt och berättartekniskt utmanande och inspirerande film.

Palo Alto

PALO ALTO* (USA)

Stor siffra 12

4 stjärnor DYLPC liten

När man trodde att man hade fått kläm på Coppola-släktträdet dyker Gia Coppola (Francis Ford Coppolas barnbarn) upp och regidebuterar med en alldeles förträfflig ungdomsfilm, adapterad från James Francos novellsamling med samma namn. Palo Alto följer ett antal ungdomar i Los Angeles och deras många gånger problemfyllda och osäkra tillvaro. Emma Roberts är superb i huvudrollen, och filmen är stilmässigt inte helt olik Sofia Coppolas (snygga och intressanta) stil som filmskapare. Den utforskar liknande teman och miljöer som (besvikelsen) The Bling Ring, men är flera klasser bättre. Palo Alto beskriver den i många avseenden deprimerande, besvärliga och meningslösa tiden i övergången mellan barndom och vuxenliv, och gör så med stor träffsäkerhet och lågmäld svärta. Trots att min svenska mellanmjölkstillvaro är ljusår från LA-ditot kan jag känna igen mig i just känslan av att inte veta vad man egentligen håller på med och vad det ska bli av en. Devonté Hynes soundtrack är för övrigt smått fantastiskt.

Joe 2

JOE* (USA)

Stor siffra 13

4 stjärnor DYLPC liten

Är Nic Cage tillbaka i storform? Hell yes! Mitt livskall att stå upp för Cage och försvara hans kvalitéer som skådespelare, alltid, i alla situationer, blir så mycket lättare när han slår till med pangprestationer som här. I Joe spelar han helt sonika Joe, en man med kriminell bakgrund som nu chefar över ett gäng trädförgiftare (vet inte exakt hur den rätta yrkestiteln lyder, men de knallar i alla fall runt i skogen och förgiftar träd som ska fällas). Joe träffar 15-årige Gary (Tye Sheridan) som kommer från en trasig familj där fadern är förlorad till alkoholen. Kring just fadern finns en gripande historia om skådespelaren Gary Poulter, som var alkoholost även i det verkliga livet och som dog innan filmen hade haft premiär. Han är sensationellt bra i filmen och skulle i en rättvis värld bli postumt Oscarsnominerad. Joe är en oerhört mörk film med tunga teman, starka skådespelarprestationer och en tilltalande sydstatsestetik som i vissa sekvenser ger en lättare Terrence Malick-vibb. Det är också kul att jämföra David Gordon Greens Joe med Jeff Nichols Mud (förra årets etta på min lista), eftersom de två goda vännernas filmer har enorma likheter – lite som att de bestämt sig för att göra en varsin version av samma film.

Frank

FRANK (Irland/Storbritannien)

Stor siffra 14

4 stjärnor DYLPC liten

Ytterligare en korsning mellan genrerna drama och komedi, och i sådana brukar jag allt som oftast sugas in i mörkret, den tunga grunden som de komiska bitarna vilar och faller tillbaka på. Så är fallet även med Frank. Det är en mycket rolig och underhållande film, men framförallt en mycket sorglig och deprimerande film. Frank är inspirerad av verklighetens Chris Sievey, brittisk musiker och komiker känd för sitt alter ego Frank Sidebottom, och handlar om ett egendomligt popband under ledning av just Frank (Michael Fassbender), som alltid går klädd i ett papier-maché-huvud och aldrig visar sitt ansikte. Förutom mycket märklig och härlig humor finns här en enorm svärta, med suicidala karaktärer som bär på svåra trauman. Det är lätt att bli deppig av Frank. Michael Fassbender är som vanligt strålande i huvudrollen, inte bara skådespelarmässigt utan även musikaliskt. The Soronprbfs musik är en mycket angenäm bekantskap, med titlar som Ginger Crouton, Lay an Egg, Creaky Door, Secure the Galactic Perimeter, Frank’s Cacophony och framförallt den ljuvliga I Love You All.

The Square 3THE SQUARE* (Egypten/Storbritannien/USA)

Stor siffra 15

4 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Al Midan.) Listans andra dokumentär berättar om Tahrirtorget i Kairo, även kallat Befrielsetorget, en viktig plats för det egyptiska folket och en symbol för värden som demokrati och frihet. Torgets betydelse underströks markant under den arabiska våren, då den egyptiska revolutionen tog fart 2011, och blev en samlingspunkt för de demonstranter, revolutionärer, som kämpade, och fortfarande kämpar, för befrielse från politiska orättvisor och fortsatt frihet. Det är här deras berättelser som ges plats och står i centrum. The Square är en slående snygg, engagerande, skakande och viktig film som ger en värdefull inblick i den revolution och det krig som utspelat sig i Egypten, ur folkets och demonstranternas perspektiv. (Läs mer i recensionen av The Square.)

Bubblare

August: Osage County*, Begin Again*, Blackfish*, Blood Ties*, Cutie and the Boxer*, Før snøen faller*, Her*, The Immigrant*, Maps to the Stars, Mitt, Nebraska*, Nightcrawler, Pine Ridge*, The Spectacular Now*, Stretch, Under the Skin*, La Vénus à la fourrure*, The Wolf of Wall Street*

Inte ens nära

A.C.O.D.*, The Amazing Spider-Man 2, American Hustle*, Dawn of the Planet of the Apes, Lucy, Need for Speed, Noah, Qu’est-ce qu’on a fait au Bon Dieu?, Trash, Twenty Feet from Stardom*

Vissa filmer från förra årets lista hade kunnat kvala in även i år, sett till att de inte blivit brett tillgängliga förrän 2014. Sådana titlar är The Armstrong LieEnemyL’arbitroDrinking Buddies och Upstream Color (samt några av förra årets bubblare), men eftersom jag redan gett dem en plats i DYLPC:s strålkastarljus får de nöja sig med det. Man kan alltid bläddra tillbaka och läsa om dem i 2013 års lista.

Som vanligt är det en jäkla massa filmer som gått en förbi och filmer man helt enkelt inte hunnit få in i schemat. Jag orkar inte ens börja ta upp exempel, för det skulle säkert innebära en hel dags arbete. Nu har jag i alla fall listat det bästa av vad jag har sett. Vad håller ni med om och vad håller ni inte med om?

Läs även min eminente kollega Kottemans (inom kort publicerade) lista över 2014 års bästa filmer. Vill man vandra bakåt i tiden (nostalgiskt vemod?) följer härefter länkar för våra tidigare listor. Scooter: 2012, 2013. Dave: 2012, 2013. Så, nu räcker det. Gott nytt år på er.

Fotnot

Årtalsfrågan är som sagt en ständig huvudvärk. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2014 och vilka som bör räknas till 2013 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2013 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2014 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2014 eller som bara visats på festivaler under 2013. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera fantastiska filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

GIFF14: Locke

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2014

Locke

4 stjärnor DYLPC

Festivalens sista dag inleddes med en double feature i ensamhetens, eller kanske snarare isolationens, tecken, i vilken seglatsen med Robert Redford blev en riktigt lyckad andra hälft som lämnade stort avtryck. Dubbelns första hälft utgjordes av en nattlig biltur med Tom Hardy mellan Birmingham och London, en film som är intressant att jämföra med All Is Lost då den har både stora likheter och skillnader vad gäller koncept och berättarmetod.

Förlust och kamp är gemensamma teman. Medan Redford på egen hand kämpar för sitt liv och för att bli räddad ligger Hardys utmaning i att arrangera olika åtaganden och lösa konflikter genom telefonsamtal, samt att hinna fram till en viss händelse i tid. På sätt och vis är de båda ensamma karaktärer – Redford är det definitivt, medan Hardy i och med sina kontakter per telefon kan betraktas som en betydligt mindre ensam karaktär, beroende på hur man definierar ensam. Isolerade är de i alla fall och båda tvingas ge upp saker och lämna bitar av sina liv bakom sig. Uttrycket ”all is lost” går i viss utsträckning att applicera på båda filmerna.

Den intresserade kan på egen hand spinna vidare på dessa jämförelser, men denna recension fokuserar hädanefter på Locke. Ivan Locke (Hardy) är en respekterad, skicklig och lojal betongexpert som dagen efter natten under vilken filmen utspelar sig ska leda en rekordstor grundläggning av en betongkonstruktion. Detta får vi veta genom en serie telefonsamtal som Ivan gör kontinuerligt under den bilresa som äger rum. Filmen inleds med att han lämnar sin arbetsplats, sätter sig i sin BMW och åker iväg, ut på de engelska motorvägarna. Eftersom hela filmen utspelar sig i bilen bygger dess handlingsutveckling på att telefonsamtalen successivt ger oss mer information om vem Ivan är och vad som har hänt i hans liv. Utan att spoila något kan sägas att han gjort vissa tveksamma handlingar vars konsekvenser han nu tvingas möta, och att hans relationer med familj, vänner och arbetskamrater ansträngs å det grövsta under denna natt, natten då han ska reparera sina misstag.

Även om thrillerelement finns är det i det karaktärsstuderande dramat som filmens största kvalitéer ligger. Den förhållandevis oerfarne regissören Steven Knight, som även skrivit manus, har under sin över 20-åriga karriär mestadels arbetat med just manus, vilket märks i hans stora förmåga att berätta om en karaktär och hans omgivning utifrån kraftigt begränsade berättarmässiga tillgångar. Telefonsamtalen öppnar upp för ett ordentligt karaktärsgalleri, en rad olika situationer och en mer avancerad problematik som tillsammans utgör en rik dramaturgi. Det hade lätt kunnat bli konstlat och onaturligt, och det var något jag oroades över i början av filmen, en oro som dock snabbt avtog.

Tom Hardy övertygar som den oerhört sansade och metodiske Ivan Locke, vars stabila personlighet återspeglas på flera plan. Han jobbar med betong (ganska stabilt?), bor i ett vanligt hus med en vanlig familj och kör en vanlig bil. Han är, för att citera Steven Knight, ”the most ordinary man in Britain”. Han gör sällan oväntade val, bemöter alla problem systematiskt och försöker rationellt tänka ut nästa steg för att lösa problemet. Han är praktiskt lagd men i vissa situationer även socialt odynamisk eller okänslig. Under den här natten konfronterar han på så vis de mest grundläggande dragen i hans person och utmanar sin egen personlighet, vilket genererar situationer där han både förstör för sig själv och stänger dörrar, men kanske också öppnar nya dörrar i sitt liv. Ivan är den hederlige mannen som gjort ett sällsynt fel och som måste testa gränserna för förlåtelse och förståelse.

Visuellt är filmen träffsäker och elegant, med många olika vinklar, kamerainställningar och klipp som ger filmen tempo trots en statisk skådeplats. Genom ett snyggt foto som arbetar mycket med fokusskiften, toningar och klipp som glider över i varandra fångar man den nattliga motorvägsestetiken med gatuljus, mörker och bilstrålkastare. Musiken är nästan konstant närvarande och arbetar också för en flytande, dynamisk film med fin och laddad atmosfär.

Regissör Steven Knight var på plats i Göteborg och berättade mer om inspelningen. Ett av hans mål med filmen var att kombinera film och teater, vilket han gjorde genom att sätta Tom Hardy i en bil och låta kamerorna rulla i 28 minuter (då fick man pausa och byta minneskort) och på så vis spela in filmen i realtid. Man spelade in under nätterna mellan nio och fyra, Hardy stannade ”in character” och skådespelarna som spelar personerna han ringer satt faktiskt i ett konferensrum och gjorde samtalen live med Hardy. På flera olika ställen i bilen installerade man monitorer där manuset rullade, så att Hardy skulle kunna göra hela filmen i ett svep utan att behöva lära sig manuset utantill. Birollsskådisarna ger alla bra – och viktiga – insatser, trots att de aldrig syns i bild. Olivia Colman, Ruth Wilson och Andrew Scott är några av dem.

Tom Hardy har jag tidigare sett som en bra skådespelare, stabil. Men nu gör han något som placerar honom som en mycket intressant och skicklig aktör som jag ser fram emot att se i fler krävande roller. Han lyckas bära filmen i 85 minuter, trots att han bara sitter i en bil, och gör det med bravur. Det är för övrigt en njutning att höra hans Richard Burton-aktiga walesiska dialekt som är klar, tydlig och nästan nobelt välartikulerad.

Locke är en karaktärsdriven film som med små medel effektivt förmedlar en välskriven historia som berör. Man gör ett nedslag i en kväll i en mans problematiska liv och lämnar det vid det utan att berätta för mycket. Dessutom är detta prov på ett spännande och inspirerande filmskaparsätt.

GIFF14: En kort visit

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2014

HER

Precis som Joaquin Phoenix blickar ut över skyskrapelandskapet brukar jag ställa mig på farfars balkong i Göteborg och andas in den friska havsluften, höra fiskmåsarna skratta och titta ut över skog, höghus och inte sällan mörka regnmoln. Där trivs jag.

Imorgon befinner jag mig återigen på ett X2000 i västlig riktning. Men även om balkongmediterande är ett skönt tidsfördriv har jag andra prioriteringar den här gången, i första hand Göteborgs filmfestival. Under tre hektiska dagar ska jag springa mellan spårvagnar och biografer och titta på film, och naturligtvis försöka konvertera filmtittandet till lite läsning för er som läser här. Dessa åtta filmer ska ses:

  • ALL IS LOST (J.C. Chandor, USA)
  • CHILD OF GOD (James Franco, USA)
  • DALLAS BUYERS CLUB (Jean-Marc Vallée, USA)
  • THE DISOBEDIENT (Neposlušni, Mina Djukic, Serbien)
  • HER (Spike Jonze, USA)
  • LOCKE (Steven Knight, Storbritannien/USA)
  • NEPAL FOREVER (Alyona Polunina, Ryssland)
  • PINE RIDGE (Anna Eborn, Danmark/USA)

Allra mest peppad är jag på att se Robert Redfords one man show i All Is Lost, där han alltså är den ende skådespelaren i hela den dialoglösa filmen. Tom Hardy gör en liknande grej i Locke, som utspelar sig i en bil, men han ”fuskar” med telefonsamtal och liknande. Även Oscarsaktuella Her med Joaquin Phoenix ska vara en film med stort fokus på sin huvudkaraktär, även om där också finns en stark birollslista med Scarlett Johansson(s röst), Olivia Wilde, Amy Adams och Rooney Mara. Ännu mer Oscarsaktuella Dallas Buyers Club ser jag mycket framemot, särskilt med tanke på Matthew McConaugheys medverkan och hyllade prestation. I övrigt slängde jag in Child of God, som är en del av James Francos fortsatta filmskaparäventyr, ur vilket jag faktiskt gillade William Faulkner-filmatiseringen As I Lay Dying. För att skapa den där internationella touchen man gärna vill åt under filmfestivaler ser jag också dokumentären Pine Ridge om ett indianreservat i South Dakota, den beryktat Truffaut-doftande Neposlušni från Serbien samt den ryska dokumentären Nepal Forever, som ska vara en högst udda berättelse om två leninister som reser till Nepal.

Där har ni min helg i Göteborg.

47 titlar att hålla reda på under 2014

Under det numera pågående året 2014 lär man, i vanlig ordning, konsumera en hel del film. Men vad ska man prioritera? Målet med nedanstående lista är att, likt Scotts lista, göra den frågan lite mer lättbesvarad. Premiärdatum för filmerna är i många fall inte bestämda, och filmproduktionen med alla sina led tenderar att ta oberäkneliga mängder tid. Det där är alltid lite oklart – flera av filmerna från förra årets lista har exempelvis fortfarande inte kommit ut. Men låt mig slänga in några titlar här (i bokstavsordning), så får vi helt enkelt se vad som händer med dem under året!

20,000 Days on Earth20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Ett slags dramadokumentär om musikern och författaren Nick Cave som skildrar 24 fiktiva timmar av hans liv. Man följer hans konstnärliga process, utforskar vad som gör oss till de vi är och hyllar den ”transformativa kraften” i den kreativa själen. Som stort Nick Cave-fan ser jag mycket fram emot detta projekt, som just nu visas på Sundance.

AloftALOFT (USA/Spanien/Frankrike)

En film jag inte vet mycket om alls, mer än att den finfina rollistan rymmer Jennifer Connelly, Cillian Murphy och Mélanie Laurent. Det verkar vara snöigt, i Minnesota och norra Kanada, och storyn berättas i två olika tidsperioder och kretsar kring en mor (Connelly) och en son (Murphy) som tidigt skiljs åt och lever sina liv i olika riktningar. En journalist (Laurent) undersöker deras livsöden. Filmen regisseras av peruanskan Claudia Llosa och är lite av ett wildcard på listan – ingen superpepp, men kan bli bra.

BIRDMAN (USA)

Alejandro González Iñárritu är efter filmer/knytnävsslag som 21 GramsBiutifulAmores perros och Babel en av mina favoritregissörer. I år gör han en komedi (!) om en skådespelare som kämpar med en Broadway-pjäs och samtidigt tvingas hantera sig själv, sin familj, sin karriär och sitt ego. Detta med en blandad cast innehållandes Michael Keaton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Edward Norton, Amy Ryan, Emma Stone och Zach Galifianakis. Snyggt lär det bli, med tanke på att filmen fotas av Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Tree of Life, To the Wonder, Gravity).

Blood TiesBLOOD TIES (USA/Frankrike)

Déjà vu? Var inte orolig, du är inte med i en ny Groundhog Day. Jag skrev nämligen om den här filmen redan i förra årets pepplista, men eftersom den fortfarande inte nått oss (förutsatt att vi inte är t ex serber eller norrmän, vilka fick se den på bio redan somras) känner jag att jag vill uppmärksamma den igen. Hade jag rangordnat denna lista hade den kanske legat allra högst upp. Låt mig citera mig själv (oh, dear): ”Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Les petits mouchoirs (Små vita lögner) och Ne le dis à personne (Berätta inte för någon), har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts, Billy Crudup och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray (Two LoversWe Own the Night) har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både 70-tal, New York, franskt, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.” Well, 2014 då. Och postern vill jag bara rama in, alternativt Marion Cotillards fantastiskt vackra karaktärsposter. Femstjärniga affischer.

BoyhoodBOYHOOD (USA)

Richard Linklater som skrivit och regisserat Before-trilogin, vilken jag sett de senaste dagarna och verkligen älskar, har gjort detsamma även här i en film som följer en pojkes uppväxt. Det smått otroliga med detta projekt är att filmen är inspelad under de elva år som den skildrar (2002-2013), från det att pojken i huvudrollen är sex år till det att han är 17-18. Hans föräldrar (Ethan Hawke och Patricia Arquette) är skilda och filmen utforskar relationen mellan dem och pojken under denna period. Kan bli fantastiskt och unikt.

The Class of 92THE CLASS OF ’92 (Storbritannien)

Dokumentär om en gyllene generation ur engelsk fotboll, bestående av Manchester United-spelarna David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs, Gary och Phil Neville och Paul Scholes. Filmen tar vid 1992 och följer gruppen från FA Youth Cup fram till Champions League-triumfen 1999, med inslag av samhällskommentarer kring social och kulturell utveckling i landet. Förutom de nämnda spelarna ges intervjuer av legender som Zinedine Zidane och Eric Cantona, ungdomstränaren Eric Harrison, regissören Danny Boyle och före detta premiärministern Tony Blair.

Devil's KnotDEVIL’S KNOT (USA)

Ett verklighetsbaserat kriminaldrama/-thriller om ett fall som behandlats i dokumentärfilmsserien Paradise Lost (vilken jag inte sett men definitivt ska se). 1993 i West Memphis, Arkansas, mördades tre 8-åriga pojkar brutalt, varpå tre tonårspojkar – the West Memphis Three – misstänktes och genomgick rättegång. Devil’s Knot, regisserad av Atom Egoyan, återberättar historien och hur omgivningen hanterade den. I rollistan finns bland andra Reese Witherspoon, Alessandro Nivola, Colin Firth, Elias Koteas, Bruce Greenwood och Dane DeHaan. Det ser ut att bli mörkt, obehagligt och dramatiskt.

The DogTHE DOG (USA)

Al Pacinos porträttering av den minst sagt vilsne John Wojtowicz i Dog Day Afternoon är fantastisk och filmen i sig är utmärkt. The Dog är en dokumentär om Wojtowicz, mannen som alltså försökte råna en bank i Brooklyn för att finansiera sin manlige älskares könsoperation, en historia som ska bli intressant att få veta mer om. Hur den ligger till premiärmässigt (bio, VOD, DVD?) vet jag inte, mer än att den endast visats på festivaler i Toronto och New York.

Draft DayDRAFT DAY (USA)

Efter en snabbt kastad blick på postern, där en kostymklädd och fokuserad Kevin Costner står i något slags NFL-studio med en amerikansk fotboll i handen, känner jag bara att jag är redo. Bring it! Costner är General Manager för Cleveland Browns och kämpar för att få igenom en spelarvärvning genom att få välja först i draften. Costner backas upp av bl a Jennifer Garner, Sam Elliot, Tom Welling, Ellen Burstyn, Rosanna Arquette, Denis Leary och Frank Langella. Komedi-touchen (?) och regissör Ivan Reitman sätter jag vissa frågetecken för.

EVEREST (USA/Storbritannien)

Baltasar Kormákur (Contraband2 Guns) fortsätter sin internationella karriär med en äventyrsthriller om det disastruösa Mount Everest-bestigningsförsöket som efter en storm kostade åtta personer livet 1996. Bergsklättringstemat är alltid lockande med sitt erkännande av naturens och vädrets förrädiska makt, och för ytterligare pepp kan man kasta ett öga på vilka skådespelare som ska slicka snön längs bergsväggarna: Jake Gyllenhaal, Josh Brolin, Jason Clarke och John Hawkes. Killer cast!

(Ej att förväxla med den andra Everest, 2014, vilken numera heter The Summit och finns med längre ner på listan).

GentlemenGENTLEMEN (Sverige)

Efter fantastiska Call Girl är Mikael Marcimains kommande film något att verkligen se fram emot. Manuset är baserat på Klas Östergrens roman med samma namn från 1980 och handlar om en författare som flyttar in i en Stockholmslägenhet hos de gåtfulla bröderna Morgan – boxaren och pianisten Henry och den nedgångne filosofen och poeten Leo. Det verkar hända mycket skumma saker, bland annat spionage och hemliga vapenaffärer, i en värld av jazz, poesi och kärlek, paketerad i ett format med allt från thriller till drama och kärlekshistoria. Det ser mörkt, läckert och skrämmande ut.

Gone GirlGONE GIRL (USA)

Mörkt, läckert och skrämmande kan det nog bli även här – det brukar bli det när David Fincher står bakom kameran. Efter att Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamund Pike) varit gifta i fem år försvinner Amy spårlöst. Parets förhållande visar sig ha varit mer problematiskt än vad man trott och Nick misstänks som gärningsman. Ett mystiskt fall med grävande poliser för, om man kan sin Fincher, tankarna till Se7en och Zodiac – och bara det förklarar varför peppen är av hög grad.

The Grand Budapest HotelTHE GRAND BUDAPEST HOTEL (USA/Tyskland)

Wes Anderson? Pepp, såklart! I år placerar han sitt verk i mellankrigstiden på ett europeiskt hotell, där den legendariske portvakten M. Gustave (Ralph Fiennes) härjar runt. Hotellmiljöer kan i Andersons händer bli otroligt härligt (Hotel Chevalier!) och casten är helt sjuk. Och då menar jag verkligen helt sjuk: Fiennes, Saoirse Ronan, Léa Seydoux, Edward Norton, Jude Law, Bill Murray, Tilda Swinton, Owen Wilson, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jason Schwartzman, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Tom Wilkinson, F. Murray Abraham, Bob Balaban…

HAPPY VALLEY (USA)

Den framgångsrike college football-tränaren Joe Paternos karriär överskuggas kraftigt av skandalen kring förekomsten av sexuella övergrepp inom hans tränarstab under 2000-talet. Snart ska hans liv, alltså hans liv och inte bara skandalen, bli film. Al Pacino och Brian De Palma teamar upp igen (de gjorde Scarface och Carlito’s Way tillsammans) och Pacino ska alltså spela Paterno. David McKenna (American History X) skriver manus medan den oerhört erfarne producenten Edward R. Pressman (American Psycho, Das Boot, Wall Street) producerar. Detta kan bli en intressant och kontroversiell film som jag ser mycket fram emot.

How to Make Love Like an EnglishmanHOW TO MAKE LOVE LIKE AN ENGLISHMAN (USA)

Min väldigt ensidiga kärlekshistoria med Jessica Alba är ständigt närvarande i mitt liv (tyvärr existerar den förmodligen inte alls i hennes). Jag lever i en flyktig övertygelse om att det någon gång ska bli hon och jag, vilken ofta byts ut i total hjärtesorg när realistiska tankar når min hjärna. Så länge får jag nöja mig med eskapistiskt filmtittande. Tyvärr medverkar hon mest i mediokra komedier, men undantag som Sin City och The Killer Inside Me finns, och förhoppningsvis kan även detta bli ett trevligt litet romcom-undantag. Storyn är centrerad kring Pierce Brosnans karaktär som är poesiprofessor på Cambridge och som lever i ”hedonistisk excess” och hamnar i något slags triangeldrama med Alba och Salma Hayek. Jag är tveksam, men försiktigt nyfiken. Brosnan är ju härlig.

THE HUMBLING (USA)

Philip Roths roman med samma namn är ett drama om relationen mellan en åldrande, suicidal skådespelare och en yngre kvinna på en gård i upstate New York. Al Pacino köpte loss rättigheterna till en filmatisering av boken redan 2009, och när den väl blir av är oklart. Vad som verkar mer eller mindre klart är att den ska regisseras av Barry Levinson, som gjort bland annat magiska Rain Man och den suveräna HBO-filmen You Don’t Know Jack från 2010 tillsammans med just Pacino. Buck Henry (The Graduate) skriver manus medan namn som Greta Gerwig, Kyra Sedgwick, Dianne Wiest och Charles Grodin ser ut att göra biroller.

IMAGINE (USA)

Mer Pacino åt folket! Cars– och Crazy, Stupid, Love.-författaren Dan Fogelman regidebuterar med en dramakomedi om en åldrande musiker som, efter att ha läst ett gammalt brev som skickats till honom från John Lennon och Yoko Ono, inspireras att leva sitt liv annorlunda och ta kontakt med sin biologiska son. Al Pacino backas upp av Jennifer Garner, Annette Bening, Bobby Cannavale, Josh Peck, Michael Caine och Christopher Plummer.

The Imitation GameTHE IMITATION GAME (USA)

Benedict Cumberbatch porträtterar den brittiske matematikern och logikern Alan Turing, som försökte knäcka krypteringskoder under andra världskriget. Hodejegerne-regissören Morten Tyldum regisserar denna biografiska dramathriller och i skådespelarväg ansluter Keira Knightley, Matthew Goode och Mark Strong. Ser lovande ut på pappret.

The ImmigrantTHE IMMIGRANT (USA)

Detta är också en film som var med redan förra året, men oh my lord – Joaquin Phoenix och Marion Cotillard! Och Jeremy Renner också som något slags bonusfigur. James Gray (manus och regi) har gjort det smått fantastiska relationsdramat Two Lovers (som det talas för lite om) och det riktigt stabila kriminaldramat We Own the Night, varav båda har Phoenix i huvudrollen. Filmen har hetat både Nightingale och Lowlife tidigare, men är nu alltså The Immigrant, utspelar sig på Manhattan och handlar om en polsk invandrarkvinna (Cotillard) som träffar den trevlige men lömske Bruno (Phoenix) som lurar henne till prostitution. Renner spelar Orlando the Magician som kanske har några ess i rockärmen och kan bli Ewas räddning.

INHERENT VICE (USA)

Joaquin Phoenix gjorde i The Master en av sina allra bästa roller under Paul Thomas Andersons ledning, och i år samarbetar de igen i en dramathriller om en droganvändande detektiv som undersöker fallet kring en försvunnen före detta flickvän i 70-talets Los Angeles. Vad PTA gjort vet ni väl, men att nämna There Will Be Blood, Magnolia och Boogie Nights kan ju aldrig skada. Reese Witherspoon, Josh Brolin, Owen Wilson och Benicio Del Toro finns med på tåget, vilket förhoppningsvis åker mot biografernas station under 2014.

JANE GOT A GUN (USA)

En film vars inspelning varit ett kaos, med stjärnor och regissörer som hoppat av, men som ser ut att bli klar till sommaren. Kvar i detta västern-action-drama finns Natalie Portman (det är hon som har en pistol), Ewan McGregor och Joel Edgerton, och regisserar gör Gavin O’Connor (Warrior). Handlingen involverar en kvinna, Jane, som tar hjälp av sin ex-pojkvän för att rädda sin nuvarande, laglöse, man från ett gäng som försöker döda honom.

JoeJOE (USA)

En film som hyllats från många håll och som dessutom har enorma likheter med Mud (enligt mig 2013 års bästa film). Regissör David Gordon Green och Mud:s regissör Jeff Nichols är goda vänner sedan länge och i upplägg påminner deras filmer mycket om varandra. Titelkaraktären Joe är, likt titelkaraktären Mud, en (före detta?) brottsling med ett mörkt förflutet som stöter på en pojke i de nedre tonåren och utvecklar en otippad vänskap med honom. Joe spelas av Nicolas Cage som, liksom Matthew McConaughey (Mud), varit stundtals utskälld och i behov av ett lyft. Pojken spelas – i båda filmerna – av den otroligt talangfulle Tye Sheridan. Joe är en timmerarbetare med alkoholproblem, ett gott hjärta och opålitligt temperament. Jag gillar Cage, och det ska bli riktigt spännande att se vad han kan göra med detta.

Magic in the MoonlightMAGIC IN THE MOONLIGHT (USA)

Woody Allen har de senaste åren gett oss både fantastiska filmer som Midnight in Paris och trötta historier som To Rome with Love. Nu senast kom han starkt tillbaka med den ovanligt mörka Blue Jasmine med en fantastisk Cate Blanchett. 2014 års film fylls av skådespelare som Colin Firth, Emma Stone, Marcia Gay Harden och Jacki Weaver och utspelar sig på franska rivieran under 20-talet. Handlingen kretsar kring något slags bedrägerihärva, involverar en besökande engelsman och lär innehålla sedvanligt Allenskt tilltrasslade situationer.

The Man from UNCLETHE MAN FROM U.N.C.L.E. (USA)

Den klassiska spionserien från mitten av 60-talet ska bli film, och bakom kameran står Guy Ritchie (vars Snatch. är rätt skön och vars Sherlock Holmes är ett riktigt misslyckande). Det har ryktats om Tom Cruise, men den castingen blev dessvärre inte av, utan vi får nöja oss med Henry Cavill (Man of Steel) och Armie Hammer (The Social Network, The Lone Ranger) som Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Utöver dem finns Hugh Grant, Alicia Vikander och kanske även David Beckham (!) med i biroller. Vi får hoppas att Ritchie kan förvalta kultseriens charm och glimt i ögat, för i så fall kan detta bli ett underhållande och skönt actionäventyr.

MANGLEHORN (USA)

Nämnde David Gordon Green (aktuell med Joe, ovan) gör ännu ett drama, denna gång med Texas som inspelningsplats och Al Pacino som huvudroll. Filmen handlar enligt uppgifter om en excentrisk man som tvingas möta konsekvenserna av ett kriminellt liv och en förlorad kärlek. Holly Hunter, Chris Messina och Spring Breakers-regissören Harmony Korine ansluter till en lite udda cast och ett intressant projekt.

Kill the MessengerKILL THE MESSENGER (USA)

Kriminal-drama-mysterie-thriller verkar vara benämningen för denna ”based on a true story”-film om en journalist som tog livet av sig efter att ha blivit utsatt för en smutskastningskampanj. Detta efter att han avslöjat CIA:s inblandning i vapenhandel med rebeller i Nicaragua samt kokainsmuggling i Kalifornien under 1990-talet. TV-serieerfarne regissören Michael Cuesta (Six Feet Under, Dexter, Homeland) har en diger rollista till sitt förfogande: Jeremy Renner, Mary Elizabeth Winstead, Michael Sheen, Barry Pepper, Michael K. Williams, Robert Patrick, Ray Liotta, Oliver Platt, Paz Vega, Andy García och Tim Blake Nelson. Nice!

The Monuments MenTHE MONUMENTS MEN (USA/Tyskland)

George Clooneys Oscarsdoftande men försenade film om en allierad pluton under andra världskriget vars uppdrag var att hitta och ”stjäla tillbaka” konstverk och andra kulturellt värdefulla saker från nazisterna, innan Hitler hade förstört dem. Action, historia, drama och komedi verkar vara mixens ingredienser och bredvid Clooney (regi, manus, produktion, huvudroll) framträder skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, John Goodman och Jean Dujardin. Som kuriosa kan nämnas att Clooneys pappa, Nick Clooney, gör ett inhopp som en äldre version av sin sons karaktär. Även om The Monuments Men verkar mindre allvarlig än t ex Good Night, and Good Luck. och The Ides of March (som är riktigt bra båda två) litar jag på att George lyckas göra något vasst av detta.

Noah 2NOAH (USA)

(Min favoritregissör) Darren Aronofskys kommande film är en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly, Emma Watson, Ray Winstone, Nick Nolte och den obligatoriske Mark Margolis finns med på tåget, som ankommer till biografperrongen i början av april. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah, även om min pepp sjunkit under den senaste tiden. Min oro handlar väl mest om att det ska bli för stort, för matinéaktigt och kanske för mainstream för en så pass egen och personlig regissör som Aronofsky. Men förhoppningsvis är denna oro helt i onödan.

NymphomaniacNYMPHOMANIAC (Danmark/Tyskland/Frankrike/Belgien)

Även om jag har sett på tok för lite av Lars von Trier har man ju en känsla av hur vrickad den här filmen verkar vara. Bioversionen är fyra timmar lång (en 5,5-timmarsversion finns och dyker väl förhoppningsvis upp på DVD och blu-ray senare) och är en lång resa av sex, våld, erotik och poesi. Många bekanta skådespelare finns med: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf, Christian Slater, Uma Thurman, Willem Dafoe, Connie Nielsen och Udo Kier. Underbara karaktärsposters dessutom. Jag är lite rädd, men definitivt nyfiken.

THE REACH (USA)

Michael Douglas spelar huvudrollen i en thriller som spelats in i New Mexico och som enligt uppgifter ska handla om en jägare (Douglas) som  tar hjälp av en guide som leder honom ut i öknen, där ett mord tar plats. En indiethriller som nog kan bli en riktigt angenäm bekantskap.

ROALD DAHL’S ESIO TROT (Storbritannien)

Om detta görs rätt kan det bli hur mysigt som helst. Från barnboken av Roald Dahl har Richard Curtis (Love ActuallyNotting Hill) och Paul Mayhew-Archer skrivit ett manus som ska bli TV-film för BBC under 2014. Huvudrollsmässigt är det så mysigt att man bara vill springa ut och krama en sköldpadda – Dustin Hoffman och Judi Dench. Mr. Hoppy (Dusty) är en gammal man som är hemligt förälskad i Ms. Silver (Judi) som bor i lägenheten under honom, men hon verkar mer intresserad av sin sköldpadda.

wilde salomeSALOMÉ OCH WILDE SALOMÉ (USA)

Ett hjärteprojekt för Al Pacino har under de senaste åren varit denna utforskning av Oscar Wilde och hans pjäs Salomé, en utforskning som lett till ett slags dokumentär, Wilde Salomé, och en mer renodlad filmad version av pjäsen, Salomé. Båda projekten regisseras av Pacino själv. Det förstnämnda innehåller både material från inspelningen av pjäsen som Pacino satte upp i Los Angeles 2006, där han spelar King Herod och en då relativt okänd Jessica Chastain spelar Salomé, och beskriver Pacinos försök att utforska, förstå och komma närmare Oscar Wilde som författare och person – ”an unusual, revealing and avant-garde journey into the light and heart of Oscar Wilde’s masterwork.” Den andra filmen, Salomé, är en film/teaterupptagning där Pacino försöker kombinera filmens språk med teaterns och framkalla en känsla av att se teater på film. Utgivningsdatum och -år, framförallt i Europa, är högst oklara, då Wilde Salomé färdigställdes redan 2011 och fortfarande inte har visats mer än i Venedig samma år och vid enstaka specialvisningar. Salomé är som jag förstår det planerad att släppas under 2014. Förhoppningsvis ges filmerna ut på DVD eller genom någon form av internetalternativ inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag är personligen otroligt peppad på att se dem och väldigt glad att Pacino inte bara fortsätter göra film utan även satsar på personligt motiverade och utmanande projekt.

Sin City A Dame to Kill for 1SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Ännu en film från förra årets lista som inte kommit ut. Hur många år vi har väntat på den här uppföljaren har jag tappat räkningen på för längesedan. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson, Jaime King och Michael Madsen. Clive Owen har tyvärr fallit bort och ersatts av Josh Brolin (som inte alls är någon dålig ersättare). Tillkommer gör bl a Joseph Gordon-Levitt, Eva Green, Juno Temple och Ray Liotta. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

SLOW WEST (USA/Storbritannien)

En 17-årig pojke (Kodi Smit-McPhee) reser genom det amerikanska landskapet under 1800-talet för att söka efter kvinnan han älskar. Han får en följeslagare i den mystiske Silas (Michael Fassbender). Ben Mendelsohn gör en roll, Fassbender producerar och fullängdsdebutanten John Mclean regisserar. Inspelningen har redan startat och inspelningsplatser inkluderar Nya Zeeland, Colorado och Skottland. Slutligen kan vi konstatera att en västernthriller med Fassy inte låter helt fel.

STRETCH (USA)

Joe Carnahan (Narc, The Grey) gör komediaktig actionthriller där Patrick Wilson spelar en limousinechaufför som plockar upp en jobbig miljardär (Chris Pine), som gör tillvaron både farlig och spännande för chauffören. Jessica Alba, Brooklyn Decker, Ray Liotta, Ed Helms, James Badge Dale och David Hasselhoff (!) finns med i rollistan. Filmen har haft marknadsföringsproblem efter att Universal hoppat av och det återstår att se om den går upp på bio eller släpps via VOD. Jag själv är inte överdrivet peppad men försiktigt optimistisk.

THE SUMMIT (USA)

Efter vissa finansiella tveksamheter och konkurrensproblematik, i och med att Kormákurs Everest ser ut att bli klar först, verkar det som att Doug Liman (The Bourne Identity, Fair Game) ändå ska göra en andra Mount Everest-film under 2014. Fortsatta oklarheter kring inspelningsstart finns dock. The Summit utspelar sig under 20-talet och berättar om britten George Mallory, som försvann under ett försök att bestiga Mount Everest 1924 (hans eventuella framgång är fortfarande ett ämne för spekulation). Tom Hardy har varit aktuell för huvudrollen, men det har också ryktats om Benedict Cumberbatch. Vem av dem det än blir, eller om det blir någon helt annan, förblir projektet av intresse.

TranscendenceTRANSCENDENCE (USA/Storbritannien)

Christopher Nolans fotograf Wally Pfister bryter sig loss och regidebuterar med en sci-fi-thriller om en dödssjuk forskare som utvecklar en dator som ger honom enorm makt och gör honom ostoppbar, typ. Jag vet inte om det låter så jätteintressant egentligen, men ser man till skådisar finns anledning att ändå peppa lite lätt, plus att filmen lär bli ordentligt snygg visuellt. I huvudrollen står Johnny Depp, som är i behov av att gå tillbaka till mer seriösa roller (Donnie Brasco, What’s Eating Gilbert Grape t ex) efter maskeradroller som i The Lone Ranger, medan biroller intas av Kate Mara, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Rebecca Hall m fl.

True Detective 1TRUE DETECTIVE (USA)

Att denna hittills fantastiska TV-serie är med på listan är knappast för att upplysa er om något ni inte kände till, utan snarare för att slå ett sista slag för att de som ännu inte gett sig in i den tar tag i sina liv och gör det. HBO och kvalité går ofta hand i hand, så definitivt även här. Matthew McConaughey är en av världens absolut bästa skådespelare just nu och utgör tillsammans med fullblodsproffset Woody Harrelson en oerhört intressant polisduo nere i de allra pissigaste och (o)härligaste Louisiana-områdena. Under åtta avsnitt ska vi följa deras jakt på en seriemördare, men framförallt deras personliga utveckling och livshistorier, vilka utvecklas gradvis genom ett intressant flashback-upplägg. Sin nombre-regissören Cary Fukunaga och manusförfattaren Nic Pizzolatto ansvarar för hela den första säsongen, vilket naturligtvis leder till en stor kontinuitet och säkerhet genom seriens upptrappning. De två första avsnitten har varit förstklassiga och intressanta på många sätt, eftersom serien känns både bekant i sina teman och upplägg, men också nyskapande vad gäller narrativ och TV- och produktionsmässig innovation. Fortsätter serien på samma nivå lär vi, när vi talar om den i retrospekt, benämna den som mästerlig och oförglömlig.

Under the SkinUNDER THE SKIN (Storbritannien)

En film som beskrivits som en erotisk sci-fi-thriller med Scarlett Johansson i huvudrollen. Den utspelar sig i Skottland, där en utomjording i mänsklig form (Johansson) förför ensamma, manliga liftare, vilka blir hennes byten (vilken som är den exakta betydelsen av ”byte” i detta fall vet jag inte riktigt). Den ska vara mardrömslik och svår, kanske även med en touch av David Lynch, och bara det gör mig oerhört peppad. Skottland, Johansson, sci-fi och thriller ökar den peppen och jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

WAYWARD PINES (USA)

Efter fiaskon som After Earth och förmodade sådana som The Last Airbender och Lady in the Water (vilka jag inte sett) är det lätt att glömma bort M. Night Shyamalans talang, vilken han visar prov på i filmer som Signs och Unbreakable. I år gör han en miniserie i tio delar för Fox med en uttalad Twin Peaks-vibe. Handlingen påminner mycket riktigt om David Lynchs och Mark Frosts kultserie: en Secret Service-agent får i uppdrag att åka till Wayward Pines, Idaho, för att undersöka fallet kring två agenter som försvunnit i området. Under vistelsen i småstaden tätnar mysteriet och han börjar oroa sig för sin egen säkerhet. Om ni läste min TV-special om Twin Peaks vet ni att jag älskar den serien, och med tanke på vilken stämning M. Night har visat sig kapabel att framkalla ser jag stora möjligheter för att detta ska kunna bli hans stora återkomst. Den spännande casten inkluderar bl a Matt Dillon, Melissa Leo, Terrence Howard, Juliette Lewis och Toby Jones. Den här bilden ger mig riktigt kalla (och underbara) kårar. Stor pepp!

We Gotta Get Out of This PlaceWE GOTTA GET OUT OF THIS PLACE (USA)

Ytterligare ett litet wildcard på listan, som jag egentligen inte vet så mycket om. Vad jag vet är att det är en småskalig produktion och att en av huvudrollerna spelas av Breathe In-bekanta Mackenzie Davis, som jag vill sätta ett stort utropstecken för. Hon påminner mycket om Laura Dern, vilket är en komplimang att glädjas över. Filmen handlar om några ungdomar i Texas som suckar över sin stillastående tillvaro i en liten bomullsfarmsstad och samtidigt blir indragna i en kriminell värld när en av dem råkar stjäla från fel man. Filmen är delvis inspelad i staden med det fantastiska namnet, Corpus Christi, Texas, och har en precis lika fantastisk, retrodoftande, poster. Bra kritik har den fått, och jag hoppas att även jag får dela ut sådan till den.

White Bird in a BlizzardWHITE BIRD IN A BLIZZARD (USA/Frankrike)

Av regissören Greg Arakis filmer (Mysterious Skin, The Doom Generation) har jag inte sett någonting, men det ska det bli ändring på. Flera av filmerna behandlar tonåringar och deras möten med sexualitet, droger och depression, vilket även denna verkar göra i viss mån. Shailene Woodley (The Descendants, The Spectacular Now) tar rollen som tonårsdotter vars mamma (Eva Green) försvinner och lämnar henne ensam i en kritisk uppväxtsfas. Drömmar ska vara centrala genom filmen, som verkar balansera mellan thriller- och dramagenren.

Untitled Lance Armstrong BiopicUNTITLED LANCE ARMSTRONG BIOPIC (USA/Storbritannien)

Någon utförlig handlingsbeskrivning är knappast nödvändig, då de flesta känner till Lance Armstrongs historia – hjälten och idrottsikonen som visade sig vara en dopad lögnare. Stephen Frears (The Queen, Philomena) gör alltså en biografisk film med Ben Foster som Armstrong samt bl a Dustin Hoffman och Guillaume Canet i biroller. Storyn bör göra sig bra i filmform (vilket den gjorde i dokumentären The Armstrong Lie), även om jag är något tveksam inför regissören.

Knight of CupsTERRENCE MALICK?

Frågorna är här fler än svaren – det går aldrig riktigt att veta vad den gode Malick kommer slänga fram på bordet och när han bestämmer sig för att göra det. Hans karriär verkar i alla fall vara i ett mycket intressant skede eftersom han under de senaste åren blivit oerhört mycket mer produktiv än vad han någonsin har varit. Hela tre filmer befinner sig just nu i post-production-fasen, en fas som dock verkar vara problematisk. Hans dokumentär Voyage of Time, som är något slags vidareutveckling på The Tree of Life:s skapelsesekvenser och handlar om universums födelse och död, har blivit anklagad för att vara något annat än vad producenterna blivit lovade när de gick in med stora pengar och är därför av osäker release-status. Hans ej än namngivna film (Untitled Terrence Malick Project) är en kärlekshistoria om besatthet och svek, placerad i Austin, Texas. Casten är helt sinnessjuk: Christian Bale, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Ryan Gosling, Rooney Mara, Natalie Portman, Holly Hunter, Val Kilmer, Bérénice Marlohe, Benicio Del Toro, Clifton Collins Jr., osv. Hans Knight of Cups – ”a man, temptations, celebrity, and excess” – har även den en välfylld cast: Christian Bale, Cate Blanchett, Natalie Portman, Antonio Banderas, Jason Clarke, Imogen Poots, Joel Kinnaman, Teresa Palmer m fl. Sedan riskerar ju föstås alla att bli bortklippta. Malicks projekt är vi alltid peppade på.

Så, det var alltså 47 spännande titlar. Sedan finns det säkert 47 till som är precis lika intressanta. Jag vill även påminna om A Most Wanted Man, Foxcatcher och Interstellar, vilka Scott skrev om i sin pepplista. Förra året skrev jag även om Sean Penns två planerade regiföretag, Crazy for the Storm och The Comedian, som jag givetvis fortfarande är lika peppad på som då. Hur aktuella de är låter jag vara osagt, men vill ni läsa om vad det är för projekt hänvisar jag till min lista från förra året.

Nu har både ni och filmskaparna lite att jobba med. Make it work!

33 Razzies som aldrig delades ut

John Travolta vinkar retarderat

Liksom under Oscarsgalan uppstod tidsbrist på den 33:e Razziegalan (Golden Raspberry Awards, där priser för årets sämsta inom film delas ut), vilket innebär att vi får stå även för bördan att dela ut de 33 Razzies som blev över.

So, here it goes! Härmed går priset för…

  1. …sämsta fottvätt till Shia LaBeouf för Lawless
  2. …sämsta avgångsvederlag till Looper
  3. …sämsta väder till Moonrise Kingdom
  4. …sämsta badvett till Tom Hardy för Lawless
  5. …sämsta känsla för sociala sammanhang till Matthias Schoenaerts för Rust and Bone
  6. …sämsta brandvägg till Skyfall
  7. …sämsta replik per minut-snitt till Ola Rapace för Skyfall
  8. …sämsta användning av talangfull skådespelerska till Christopher Nolan för Marion Cotillard i The Dark Knight Rises
  9. …sämsta poster-rip-off till Savages
  10. …sämsta framtidsutsikter till ”The Rainmaker” i Looper
  11. …sämsta bankomatuttag till ATM
  12. …sämsta humor till American Reunion
  13. …sämsta svenska titel till Silver Linings Playbook
  14. …sämsta förklädnad till Anne Hathaway för The Dark Knight Rises
  15. …sämsta magkänsla till Noomi Rapace för Prometheus
  16. …sämsta bakfylla till Project X
  17. …sämsta ordförråd till End of Watch
  18. …sämsta smidighet vid införande av hagelgevär i handlingen till Rust and Bone
  19. …sämsta tandställning till Tom Hardy för The Dark Knight Rises
  20. …sämsta chanser till anställning på ICA till Ted i Ted
  21. …sämsta fräschör till samtliga i The Hobbit: An Unexpected Journey
  22. …sämsta knarkdeal till Savages
  23. …sämsta bilförare till Richard Gere för Arbitrage
  24. …sämsta hållning till Joaquin Phoenix för The Master
  25. …sämsta semester till The Impossible
  26. …sämsta konfliktlösning till Django Unchained
  27. …sämsta tonåring till Miley Cyrus för LOL
  28. …sämsta karriärsutveckling till Steven Soderbergh för Magic Mike
  29. …sämsta ”Ah, fuck it! Let’s have sex!”-scen till Looper
  30. …sämsta saliv till den manliga delen av ensembeln i Lawless
  31. …sämsta lösnäsor till The Hobbit: An Unexpected Journey
  32. …sämsta dialogleverans till Les Misérables
  33. …sämsta temperament till Philip Seymour Hoffman för The Master

I och med dessa utmärkelser (och våra 85 Oscars) är Award Season officiellt över, så nu kan vi gå vidare med våra liv. Auf wiedersehen!

85 Oscars som aldrig delades ut

JACK NICHOLSON

På grund av en misslyckad schemaläggning av den 85:e Oscarsgalan för två veckor sedan (rykten gör gällande att planeringen sköttes av Hrundi V. Bakshi) blev det hela 85 guldstatyetter över som ännu inte hittat sina rättmätiga ägare. Vi har nu fått i uppdrag av Oscarsakademien att dela ut dessa, ett uppdrag vi verkställer nedan.

Vi har nu äran att dela ut en Oscar för…

  1. …bästa originalmanustitel till Nick Flynn för Another Bullshit Night in Suck City (Being Flynn)
  2. …bästa autotune till Tom Hardy för The Dark Knight Rises
  3. …bästa namedropping till Mark Wahlberg för Ted
  4. …bästa mittbena till Guy Pearce för Lawless
  5. …bästa lön per on-screen-minut till Mikael Persbrandt för The Hobbit: An Unexpected Journey
  6. …bästa John Cale-samling till Keira Knightley för Seeking a Friend for the End of the World
  7. …bästa motion capture till Holy Motors
  8. …bästa sätt att effektivt avsluta en otrohetsaffär till Richard Gere för Arbitrage
  9. …bästa självförtroende till Robert De Niro för Being Flynn
  10. …bästa casual friday till Steve Carell för Seeking a Friend for the End of the World
  11. …bästa sex med kläderna på till Blake Lively för Savages
  12. …bästa magtröja till Matthew McConaughey för Magic Mike
  13. …bästa volontärarbetare till Paul Dano för Being Flynn
  14. …bästa butler till Michael Caine för The Dark Knight Rises
  15. …bästa uppslutning till Project X
  16. …bästa stereotypcementering till End of Watch
  17. …bästa limousininteriör till Holy Motors
  18. …bästa förtexter till Skyfall
  19. …bästa eftertexter till Moonrise Kingdom
  20. …bästa comeback från käppbrukande gubbe till vältränad superhjälte till Christian Bale för The Dark Knight Rises
  21. …bästa polare till Ted i Ted
  22. …bästa gig till Denis Lavant med ensemble för Holy Motors
  23. …bästa scoutledare till Edward Norton för Moonrise Kingdom
  24. …bästa uteliggare till Robert De Niro för Being Flynn
  25. …bästa Ladies Night-substitut till Magic Mike
  26. …bästa spoiler av klassisk film till Blake Lively för Savages
  27. …bästa annons till Safety Not Guaranteed
  28. …bästa titelkompabilitet för den svenska marknaden till Skyfall
  29. …bästa namn till Marietta von Hausswolff von Baumgarten för Call Girl
  30. …bästa actionskådis i dramakomedi till Bruce Willis för Moonrise Kingdom
  31. …bästa raggningsreplik till Idris Elba för Prometheus
  32. …bästa skyddsrum till Seeking a Friend for the End of the World
  33. …bästa pendlare till Javier Bardem för Skyfall
  34. …bästa Baywatch-legend till David Hasselhoff för Piranha 3DD
  35. …bästa hipster till Kara Hayward för Moonrise Kingdom
  36. …bästa affärsresa till Safety Not Guaranteed
  37. …bästa leende till Marion Cotillard för Rust and Bone
  38. …bästa mindfuck till Holy Motors
  39. …bästa flaggviftning till Battleship
  40. …bästa mustasch till Zach Galifianakis för The Campaign
  41. …bästa duschsångare till Fabio Armiliato för To Rome with Love
  42. …bästa inzoomning till Django Unchained
  43. …bästa läderdräkt till Kate Beckinsale för Underworld: Awakening
  44. …bästa fyrverkeriposter till Beasts of the Southern Wild
  45. …bästa fejkleende till Julianne Moore för Game Change
  46. …bästa svettmängd per person till We Are Legion: The Story of the Hacktivists
  47. …bästa person att festa med till Sam Jones för Ted
  48. …bästa konstnär till Christopher Walken för Stand Up Guys
  49. …bästa berättare till Patrick Stewart för Ted
  50. …bästa sömnpiller till Cosmopolis
  51. …bästa räddare i nöden till John Goodman för Flight
  52. …bästa kameleont till Denis Lavant för Holy Motors
  53. …bästa utnyttjande av regissörsskapet för att kunna resa till häftiga europeiska städer till Woody Allen för To Rome with Love
  54. …bästa betongklump till Taylor Kitsch för Savages
  55. …bästa hipsterfildelare till Bradley Cooper för The Words
  56. …bästa tunnel till The Perks of Being a Wallflower
  57. …bästa trailer till Rust and Bone
  58. …bästa ”Nej det var droppen, nu stänger jag av”-ögonblick till Amanda Seyfrieds inträde i Les Misérables
  59. …bästa hårsvall till William H. Macy för The Sessions
  60. …bästa Johnny Depp-parodi till Johnny Depp för Dark Shadows
  61. …bästa husdjur till Richard Parker för Life of Pi
  62. …bästa leverans av one-liner till Matthew McConaughey för ”The law says you cannot touch, but I see a lot of lawbreakers up in this house” i Magic Mike
  63. …bästa vinkelskott till Jamie Foxx för Django Unchained
  64. …bästa älskare till Alan Arkin i Stand Up Guys
  65. …bästa svensk till Malik Bendjelloul för Searching for Sugar Man
  66. …bästa chans till Human Wrecking Balls-kontrakt till Joaquin Phoenix för The Master
  67. …bästa krutgumma till Judi Dench för Skyfall
  68. …bästa krutgubbar till Al Pacino, Christopher Walken och Alan Arkin för Stand Up Guys
  69. …bästa Hans Landa 2.0 Good Guy Edition till Christoph Waltz för Django Unchained
  70. …bästa Bill Murray till Bill Murray för Moonrise Kingdom
  71. …bästa chans till Dancing with the Stars-förfrågan till Bradley Cooper och Jennifer Lawrence för Silver Linings Playbook
  72. …bästa planlösning till Anna Karenina
  73. …bästa flotte till Kon-Tiki
  74. …bästa DDR-känsla till Barbara
  75. …bästa klassråd deluxe till Lincoln
  76. …bästa 70-talskänsla till Argo
  77. …bästa Woody Allen-fanatiker till Alice Taglioni för Paris-Manhattan
  78. …bästa byggarbetare till Rodríguez för Searching for Sugar Man
  79. …bästa skjul till Beasts of the Southern Wild
  80. …bästa författare till Paul Dano för Ruby Sparks
  81. …bästa dörrvakt till Matthias Schoenaerts för Rust and Bone
  82. …bästa produktplacering till Caterpillar för grävskopan i Skyfall
  83. …bästa dödskrök till Denzel Washington för Flight
  84. …bästa ensemble till Side by Side
  85. …bästa WINNING till Charlie Sheen för A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III

Där har vi en gedigen lista med en stor skara glada vinnare. Några som inte lär vara lika glada är vinnarna av de 33 Razzies vi också har delat ut, en lista du hittar här.

Topp 10: 2012 à la Davelito

Snart är 2012 till ända, ett år som gett oss såväl högkvalitativa filmupplevelser som rent skräp. Nu har det alltså blivit dags att sammanfatta filmåret som gått, vilket görs bäst och roligast i form av en topplista!

Först ut är David (om jag nu ska benämna mig själv i tredje person), som gärna plockar fram lite andra filmer än de mest väntade storfilmerna. Här är mina 10 favoriter från 2012*:

Searching for Sugar ManSEARCHING FOR SUGAR MAN (Sverige/Storbritannien)

Stor siffra 1 vit bakgrund

5 stjärnor DYLPC

Toppar listan gör denna fantastiska dokumentär om den i USA aldrig erkände artisten Rodríguez, som bortom sin vetskap blev en kultartist och frihetssymbol i Sydafrika under apartheidtiden. Hela historien kring Rodríguez är bland det mest fascinerande jag hört och den här filmen fångar den perfekt. Den svenske dokumentärfilmaren Malik Bendjellouls film är gripande från första till sista sekund och det tog ett tag innan jag kunde resa mig ur soffan och gå vidare. En berättelse som går rakt in i hjärtat. Searching for Sugar Man är en fulländad dokumentär, fullproppad med fakta, historia och politik, samtidigt vacker och känslofull. Och Rodríguez, vilken artist, vilken man, hans musik är magisk! En otroligt vägjord dokumentär som tilldelas årets enda betygsfemma och en stående ovation från min sida!

Call Girl 1CALL GIRL (Sverige)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC

Den svenska filmindustrin har de senaste åren varit av tveksam karaktär, men i år har vi ytterligare ett svenskt utropstecken som vi kan vara stolta över! Mikael Marcimains uppmärksammade film har väckt både debatt och hyllningskörer, och om vi håller oss till det filmiska kan jag bara instämma med den hyllande skaran. Vad Call Girl handlar om känner ni väl till vid det här laget, men i stora drag följer den dels en 14-årig flicka som dras in i en prostitutionshärva och dels polisutredningen kring densamma, i en politisk thriller som utspelar sig i svenska 70-talsmiljöer. Snyggt foto, pulserande spänning och en gripande berättelse gör detta till 2012 års bästa spelfilm. (Vill ni läsa mer hänvisar jag till vår fullskaliga recension, som hittas här).

Rust and BoneRUST AND BONE (Frankrike/Belgien)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC

Regissören Jacques Audiard som 2009 gjorde den Oscarsnominerade Un prophète, följde i år upp sitt vassa fängelsedrama med ännu ett gripande drama. Rust and Bone berättar historien om en kvinna och en man som båda går igenom svåra kriser – två upprivna karaktärer som befinner sig i faser då livet är som mest svårhanterligt. Kvinnan är något så ovanligt som en späckhuggartränare som råkar ut för en hemsk olycka, medan mannen är ensamstående pappa, portvakt och kampsportare. Dessa strålar samman i ett invecklat möte som utvecklas till en komplicerad kärlekshistoria. Med två riktigt bra skådisar i Matthias Schoenaerts och allas vår älskling Marion Cotillard, fantastiskt foto, musik och redigering blir den här filmen en vacker och gripande upplevelse. Ska jag invända mot något faller vissa bitar på plats lite väl lätt, men det är i slutändan inget som påverkar filmens helhet nämnvärt.

AmourAMOUR (Österrike/Frankrike)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC

(Från veckoresumé #5). Ett äldre par, bosatt i en lägenhet i Paris, lever ett lugnt och normalt liv som pensionärer. När Anne plötsligt får en stroke antar vardagen en annan skepnad och Georges tvingas hantera en kraftigt förändrad tillvaro. Det är precis så deprimerande och plågsamt som det låter, och således en filmupplevelse som inte uppskattas av alla. Själv väljer jag att se det smärtsamma i positiv bemärkelse, eftersom det här är en film som verkligen berör. Michael Haneke (mannen som använder film för att “våldta sin publik”) skildrar allt med en skicklig iakttagelseförmåga och diskbänksförankrad realism, tillsammans med två grymt starka skådespelarinsatser av Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva. Att det sedan är långt och deprimerande ringar ju bara in hela poängen med vad Haneke vill berätta.

LooperLOOPER (USA)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC

(Från veckoresumé #3). Sci-fi-action som tillhör årets höjdpunkter. Joe (Joseph Gordon-Levitt) jobbar med att eliminera brottslingar från framtiden, som skickas tillbaka i en tidsmaskin och ploppar upp i en särskild zon där avrättningen sker snabbt och smidigt. Men när Joe inser att nästa person på listan är han själv om 30 år (Bruce Willis), blir saker genast komplicerade. Snygg och välskriven film som inte gör misstaget att brassa på med alldeles för mycket meningslös action, utan håller fötterna på jorden (ordvits oavsiktlig) och erbjuder en rå, avskalad känsla. Dessutom krävs en viss koncentration från tittaren för att greppa alla twistar och tidsbegreppet.

Moonrise Kingdom 1MOONRISE KINGDOM (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC

Wes Anderson (The Royal Tenenbaums, The Darjeeling Limited) är en av mina favoritregissörer och förväntningarna var naturligtvis högt ställda inför hans senaste verk. Det är något alldeles speciellt med hans filmer som gör att jag känner mig glad och fylld av värme efteråt, och Moonrise Kingdom är inget undantag. Anderson bygger upp en kreativ värld och låter den fyllas av charmiga karaktärer som ger sig ut på härliga utflykter i en skruvad vardag ute på en avskild ö med en ovanligt stor scoutkultur. Färgerna, musiken och så gott som perfekt casting med lite udda val som Bruce Willis och Edward Norton gör det hela ännu roligare. Ännu en mysig film från den gode Wes som kniper en sjätteplats på listan.

LawlessLAWLESS (USA)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC

Härlig film med mycket pangpang, sköna miljöer och bra tidskänsla. Utspelar sig under 30-talet, då alkohol var förbjudet i USA, och handlar om bröderna Bondurant, hårdhudade spritlangare som hamnar i våldsamma bekymmer. De tre bröderna spelas av Shia LaBeouf, Tom Hardy och Jason Clarke, och i rollistan finns även namn som Jessica Chastain, Guy Pearce och Gary Oldman. Alla sköter sig bra, även Böffen som på förhand kändes som ett svagt kort. Ville dock se mer av Oldman som underanvänds å det grövsta, vilket är synd. Storyn har setts förut och filmen är inte särskilt originell, men det gör inget, för den är snyggt utförd och grymt underhållande. Och när det smäller, då smäller det hårt – explosivt och kraftfullt – precis som det ska göra! Härlig musik också. Ja, härlig är nog ordet jag skulle beskriva filmen med, och den klarar precis en fyra i betyg och därmed en sjundeplats.

The Perks of Being a WallflowerTHE PERKS OF BEING A WALLFLOWER (USA)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC

Stephen Chbosky har skrivit och regisserat detta ungdomsdrama utifrån sin egen bok med samma namn. Filmen handlar om en blyg och ensam kille (Logan Lerman) som går sitt första år på high school, där han träffar två personer (Ezra Miller och Emma Watson) som ska komma att bli hans vänner under high school-tiden. Filmen behandlar många svåra ämnen man upplever under ungdomen, såsom kärlek, vänskap och framtidstankar. Det finns några fina scener i den här filmen, och även om den har vissa svagheter så är det i slutändan en riktigt bra film som många kan relatera till. David Bowies Heroes kan dessutom förgylla vad som helst, som till exempel en fantastisk slutscen som ramar in hela filmen på ett fint sätt.

Holy MotorsHOLY MOTORS (Frankrike)

Stor siffra 9

3 stjärnor DYLPC

Förmodligen den mest oförståeliga filmen jag någonsin har sett, men också en film som stannar kvar i huvudet långt efteråt. I regi av Leos Carax (stor)spelar Denis Lavant flera olika karaktärer, med namnet Oscar och en limousin med tillhörande förare som gemensam nämnare. Han gestaltar bland annat en tiggare, en mördare, en Motion Capture-skådis, en pappa och en döende man, allt på ett ruskigt skickligt sätt. Vad filmen egentligen handlar om ligger i betraktarens öga, och den kan upplevas som osammanhängande och mycket märklig. Filmen är extremt ojämn och blandar fantastiska scener med usla sångnummer, men det finns ständigt något intressant och tankeväckande över den. Ett stort mindfuck åt det Lynchiga hållet, som tack vare sin förmåga att väcka eftertanke får en niondeplacering på min lista.

BarbaraBARBARA (Tyskland)

Stor siffra 10

3 stjärnor DYLPC

Utspelar sig sommaren 1980 i Östtyskland. Barbara är läkare och får jobb på ett sjukhus ute på landsbygden, samtidigt som hon planerar att försöka fly till väst. Men när hon gjort sig hemmastadd på sjukhuset och lärt känna några personer där är det längre inte lika självklart att åka därifrån. Ett subtilt och välspelat drama med en (o)härlig DDR-känsla (vilket får bli något slags bonuskriterium för den här filmen). Några mästerliga höjder når den aldrig, men bra på alla punkter och klart sevärd, vilket belönas med en stark trea och en plats på topplistan. Gillar man minimalistiska filmer med fåordiga dialoger, avskalade miljöer och politiska referenser kan jag rekommendera Barbara. Det går även att hitta likheter till den suveräna Das Leben der Anderen (De andras liv).

Bubblare

Arbitrage, Red Lights, Seeking a Friend for the End of the World, Being Flynn, Skyfall, Ruby Sparks, Beasts of the Southern Wild

Inte ens nära

Savages, Magic Mike, The Hunger Games, Project X, To Rome with Love, ATM, End of Watch, Cosmopolis, One for the Money, American Reunion, LOL, The Words, Lincoln

Självklart finns det fler filmer som jag önskar att jag hade sett innan jag gjorde listan, men så är det alltid och man kan inte alltid hinna se allt. Bland de filmer jag hoppas mycket på finns Costa-Gavras Le capital, Paul Thomas Andersons The Master, Joe Wrights Anna Karenina och Derek Cianfrances The Place Beyond the Pines. Sedan är jag också lite nyfiken på Brian De Palmas Passion, Stand Up Guys med Al Pacino och (!) Christopher Walken, Robert Redfords The Company You Keep, och… Ja, listan fortsätter, men nu sätter vi punkt så att detta blir klart i år. Gott nytt år på er!

Fotnot

*Begreppet ”filmer från 2012” tenderar ofta att bli lite luddigt, med tanke på att produktionsåret kan vara ett annat än premiäråret, särskilt eftersom svenska premiärer ofta dröjer (alldeles för) länge. För enkelhetens skull går vi därför efter IMDb:s definiering av vilka filmer som räknas för 2012, dvs produktionsåret.