Veckoresumé #61

Tid är pengar, sägs det. Det vet jag ingenting om för jag har varken tid eller pengar. Nedan följer hur som haver vår första veckosammanfattning sedan dinosaurierna dog ut. Helt utdöda är de visserligen inte, uppenbarligen, för i detta framhafsade alster återfinns både Bergman och Clintan. Apor, naturkatastrofer och begravningsentrepenörer ryms också i det krigshärjade klustret som är både mångkulturellt och kaotiskt. Om där finns fel och oegentligheter tar jag inget ansvar utan låter hela skulden falla på de omständigheter som placerade mig och min penna ute i en hytte i bergen i ett Norge under rikslarm och terrorhot.

THE LAST WAVE (1977)

Jag hade inte sett en film på 40 dagar (förmodligen rekord) förrän Peter Weir kom och räddade mig från idiotin med denna tidiga film. En konstnärlig storm skulle man kunna betrakta den som, en apokalypsthriller som är så långt ifrån Roland Emmerich man kan komma inom genren. Ute i en australiensisk öken går ett mystiskt oväder fram över en liten skola. Regn blir till hagel, vilket i sin tur blir till tegelstensstora isbitar. Det stora frågetecknet, mitt bland krossade fönster och blödande barnaskallar, är varifrån nederbörden hade kommit då det vid tillfället rådande klimatet var soligt, molnfritt och Tomas Ledin-kompatibelt. Regnet fortsätter vräka ner och i Sydney får en advokat (Richard Chamberlain) det inte så eftertraktade uppdraget att försvara fem aboriginer i en dråp-/mordrättegång. Denne advokat börjar luska i den aboriginska stamkulturen och gör upptäckter involverande både övernaturliga krafter och undergångsprofetior. Samtidigt får han själv besök av drömmar, syner och en (vad det verkar fysisk) mystisk man, varpå saker och ting blir alltmer obehagliga. The Last Wave är en mäktig film som är både full av symbolik och existentiella teman och stilistiskt intressant, främst vad gäller sekvenser innehållande vatten och gränsdragningar mellan dröm och verklighet. Många associationer till andra filmer kan göras, såsom det regniga Blade Runner-samhället, den av stormtankar plågade protagonisten i Take Shelter och kloakjakterna i The Third Man. Den ganska Picnic at Hanging Rock-iga musiken av Charles Wain är en viktig komponent.

SMULTRONSTÄLLET (1957)

Som filmvetarstudent har jag länge befunnit mig i en olustig position vilken definieras av att jag bara sett en enda Bergmanfilm. Jag har emellertid hållit en låg och fungerande profil och inte mött några komplikationer, men det hade nog allt blivit dags att alibititta på några beryktade storverk från den baskerförsedde gubben. Och som betygsstjärnorna vittnar om finns all anledning att gå vidare med detta företag. Smultronstället handlar om den gamle mannen Isak Borg (briljant spelad av Victor Sjöström) som ska resa till Lund för att bli jubeldoktor. Han berättar i en återkommande voice-over om hur han, trots sin framgångsrika karriär, känner att han misslyckats socialt och personligt. Under bilresan från Stockholm besöker han platser ur sitt förflutna och minns tillbaka på diverse episoder ur sitt liv, bland annat ungdomens lustfyllda stunder bland träden och smultronen som filmtiteln avser. Det är en vacker och varm film som lyckas vara både existentiellt diskuterande, om bland annat döden och Guds eventuella existens, och fantastiskt rolig med en underbart korrekt och rapp dialog. Den är tung och dyster men samtidigt lätt och ljus. Den är visuellt bländande, med ett foto att dö för. Särskilt utmärkande är den kafkeska drömmen som doktor Borg har i början av filmen. Den namnkunniga ensemblen ger alla bra prestationer. Sjöström, Ingrid Thulin, Bibi Andersson, Gunnar Björnstrand och Jullan Kindahl står för några av dem. Björnstrands karaktär är så mörk och uppgiven att han blir komisk, ungefär på samma sätt som exempelvis Wes Anderson brukar kombinera enorm svärta och stor komik i sina karaktärer.

”Mitt behov är att vara död. Absolut, orörligt död.”

En film att både skina upp till, skratta till, filosofera över och beröras av. Kort och gott ett mästerverk.

THE OUTLAW JOSEY WALES (1976)

Clint Eastwood har som regissör stått för många starka filmer, och själv markerar han denna krigsvästern som en av karriärens höjdpunkter. Handlingen utspelar sig under och efter det amerikanska inbördeskriget (1861-1865) och centreras kring en bonde från Missouri – Josey Wales (Clint Eastwood) – vars familj mördats av nordstatssoldater (the Union). Han vägrar acceptera unionens krigsseger, ansluter till de konfedererade (the Confederacy) och flyr, varpå han efterlyses och jagas med ett rykte som farlig och kvickhänt revolverman. Under sin resa möter han ett antal människor och har till slut samlat ihop ett litet crew bestående av bland andra en av de sista överlevarna från hans stridsgrupp i kriget, en Cherokee-indian, en Navajo-kvinna och en gammal dam från Kansas och hennes barnbarn. The Outlaw Josey Wales är en bra och charmig film med äventyr, action, härliga omgivningar, typiska västernkännetecken och en karaktäristiskt spottande, mumlande, skäggig och citerbar Clintan-karaktär. Några Sergio Leone-nivåer är den dock aldrig i närheten av. Det är mer av en glimten i ögat-historia än en ikonisk västernklassiker. Till det negativa hör en lite för lång speltid, bristande spänning, tendenser till överdriven humor och en alltför uppenbar kärlekshistoria. Men den är inte sämre än en stark trea.

PLANET OF THE APES (1968)

När vi ändå talar om uppenbara kärlekshistorier är en känga till Planet of the Apes på sin plats. Jösses, vilken outvecklad, omotiverad och slentrianmässig romans. Och en stackars Linda Harrison som i en hyfsat central roll inte har något uppdrag alls förutom att attrahera blickar. Nåväl. Franklin J. Schaffners sci-fi-filmatisering räknas som en (kult)klassiker i genren och har fått både uppföljare och remakes. Den klassiska premissen är, utan att spoila något (vilket redan gjorts av det idiotiska omslaget), att ett mänskligt rymdskepp reser i tid och rum och kraschlandar på en öde planet. Efter ett tags vandring hittar astronautgruppen civilisation. Till sin förskräckelse förstår de att apor härjar i samhällets högsta positioner och människan är underordnade hus- och experimentsdjur. Människorna, med Charlton Heston i spetsen, tillfångatas och går en lång kamp för frihet till mötes. Planet of the Apes är i grunden ett mycket intressant och tänkvärt koncept som ifrågasätter människans position, makt och handlande. De vända perspektiven för människor kontra djur likaså, men samtidigt faller detta försök på flera punkter. Först och främst lever och beter sig aporna mer som människor än som apor. De har rest byggnader i mänsklig stil (med en oklar mix av antik och nutida arkitektur), de bär kläder och pratar engelska. Tidsperioden är svårbestämd då de lever mycket primitivt men ändå kan utföra avancerad hjärnkirurgi. De logiska luckorna är många. Utöver detta präglas filmen av en stark B-känsla och saknar (med vissa undantag) trovärdighet. Den är som mest intressant under den långa vandringen på den öde planeten, där en del fina tagningar återfinns, och i slutminuternas avslöjande. Men sett till helheten är filmens idé långt mycket bättre än det filmiska utförandet.

CAPTAINS COURAGEOUS (1937)

En bortskämd liten snorunge, son till en rik storpamp, får frukost på sängen av sin betjänt, mutar folk hit och dit för att få bra betyg och är skrytig och dryg mot sina vänner. En dag trillar han av en båt och hamnar på en mindre fiskebåt. En rejäl kulturkrock. Två världar möts. På den hederliga arbetarklassens skuta går inga av lille Harveys trick och fuskgrepp hem. Båten ska till råga på detta inte nå land förrän om tre månader, så nu är han fast i en tuff men betydelsefull situtation som presenteras med tydliga moraliska budskap om ärlighet och ödmjukhet. Trots sitt förutsägbara upplägg är Captains Courageous en mycket bra och charmigt härlig film som lever mycket på två starka huvudrollsinnehavare i den 13-årige Freddie Bartholomew (sjukt duktig) och Spencer Tracy. Den senare spelar den portugisisk-amerikanske fiskaren Manuel som Harvey, efter vissa om och men, blir vän med. Tracy är alldeles underbar. Filmen är av relativt enkelt upplägg men likväl relevant, väl utförd och med stora kvalitéer som klassisk snyftare. Den imponerar dessutom i bland annat klippning och trovärdighet i scenerna till havs. Jag är snäll och mjuk och delar ut en svag fyra. En fin film, detta.

”Yeah, ho, little fish, don’t cry, don’t cry.
Yeah, ho, little fish, don’t cry, don’t cry.”

(Från Manuel’s Love Song.)

AVSKED (2008)

(Originaltitel: Okuribito). Japansk film, och asiatisk film i allmänhet, är inte mitt främsta område. Jag har ofta svårt att ta till mig filmer från den asiatiska kontinenten, mycket på grund av ett ofta annorlunda berättarsätt, skådespeleri och våldsamma tonskiften. Det är något jag försöker jobba med. Yôjirô Takitas Okuribito är ett sällsynt exempel på en film från regionen som jag kan njuta av fullt ut. Det beror förmodligen på att jag hittar flera identifieringspunkter i huvudkaraktären och att narrativet är väldigt västerländskt/universellt/klassiskt. Daigo Kobayashi (Masahiro Motoki) är en ung man som spelar cello i en Tokyobaserad orkester. Men när orkestern upplöses tvingas han ge upp musikkarriären och bestämmer sig, arbetslös, för att flytta tillbaka till sin hemby. Där hittar han en jobbannons i tidningen och går dit för intervju. Innan han ens hunnit förstå vad jobbet går ut på är han anställd, av en gammal man (Tsutomu Yamazaki) som snabbt agerar på instinkt. Det visar sig att jobbet går ut på att preparera lik inför begravningar, en noggrann och omsorgsfull ritual som utförs inför de anhöriga. Daigo är först mycket tveksam till en framtid inom yrket och hans omgivning ställer sig frågande, men han finner samtidigt någon form av mening i tillvaron och utvecklas som person. Avsked är en stillsam och mycket vacker film som är fylld av mer liv och värme än vad man skulle kunna tro om 130 minuter i begravningsbyråmiljöer. Cleant foto, härliga skådespelare och ljuvlig cellomusik ramar in en rörande berättelse som man gott kan fälla en tår eller två till.

Utöver ovan redovisade filmer har jag sett den trevliga Hitchcock-skapelsen To Catch a Thief (3/5) med Cary Grant och Grace Kelly som Scott har skrivit om här. Omtittar av Steven Soderberghs grymma och kliniskt äckliga Contagion (4/5), den rekonstruktionsutformade bergsklättringsdokumentären Touching the Void (3/5) och Woody Allens underskattade Small Time Crooks (3/5) har också genomförts.

Veckans topp 3

1. Smultronstället
2. Avsked
3. The Last Wave

Topp 10: Soundtracks

Musik i film påverkar inte bara stämningen, den kan också framhäva både filmkaraktärer och tittarens känslor. Den kan vara inspirerande och imponerande. För mig är bra filmmusik inte bara musik som kan göra ovanstående saker utan också musik som jag kan lyssna på även utanför filmen. Det är alltid svårt att välja ut de bästa av någonting, särskilt när det finns så mycket bra att välja på. Med lång betänketid och svåra val har jag nu lyckats skapa en lista över de 10 filmsoundtracks som jag tycker är bäst. Många riktigt bra sådana fick stå över en plats men några av dem har jag listat i slutet. Vid varje soundtrack på denna lista har jag länkat ett flertal låtar som är några av mina favoriter från varje soundtrack. Några av mina placeringar består av flera filmer i samma trilogi eller franchise. Många låtar i filmserier är med i samtliga filmer i t ex en trilogi. En filmserie är nästan alltid komponerad av samma kompositör och har samma stil och tema, och det är ibland svårt att dela upp dem då de är menade att höra ihop. Trevlig läsning!

TRANSFORMERS
(Steve Jablonsky)

Som en del av den tyske mästaren Hans Zimmers kollektiv Remote Control Productions (en grupp med prominenta filmkompositörer) har amerikanen Steve Jablonsky skapat sig ett namn i Hollywood som en kompetent och skicklig kompositör. En man som har skapat fantastiska ledmotiv och instrumentala stämningshöjare till i mitt tycke, dåliga filmer. Allt från en av världens sämsta filmer, D-War, till en av förra årets värsta, Battleship. Hans största verk är soundtracket till Michael Bays visuellt läckra men på insidan tomma Transformers-trilogi som visar på Jablonskys förmåga att få kroppsbehåring att resa sig. Säga vad man vill om filmerna men musiken som spelas under robotarnas mest dramatiska situationer är makalös och briljant komponerad. En dos av pampiga blåsinstrument och slagverk som ekar krig, förstörelse och död blandas med fullpackade körer och tjutande fioler som kallar efter hopp, kämpaglöd och episk krigföring. Jablonskys soundtrack till de tre robotkrigarfilmerna är både barbariskt och civiliserat och fantastiskt att lyssna på. Lägg fördomar och förutfattade meningar åt sidan om trilogin och låt dig omfamnas av musiken.

lyssna på:

”Autobots”
”Arrival to Earth”
”Scorponok”
”Sentinel Prime”

DRIVE
(Cliff Martinez, blandade artister)

En av Drive:s stora styrkor är filmens noir-stämning placerad i en modern miljö som gjorde den till min favoritfilm från 2011. En av pusselbitarna till denna stämning förutom handlingen, regin, fotot och skådespelet var soundtracket. Och oj, vilket soundtrack! Amerikanske kompositören och före detta trummisen Cliff Martinez som har arbetat med artister som Red Hot Chili Peppers och Captain Beefheart, lämnade rocken bakom sig i och med arbetet med Drive och valde elektronisk musik som sin inspiration. Tillsammans med en grupp andra electro- och indie-rockartister utgör hans musik ett filmsoundtrack som känns taget direkt från 80- och 90-talets elektroniska musikscen. Det är ett minimalistiskt soundtrack med teman av ensamhet, våld och långa färder i nattens Los Angeles. Ett soundtrack som passar en modern Knight Rider som Ryan Goslings Driver.

lyssna på:

”Bride of Deluxe”
”Hammer”
”Tick of the Clock”
”Nightcall”
”Oh My Love”

GLADIATOR
(Hans Zimmer, Lisa Gerrard)

En av de största och kanske bästa filmkompositörerna genom tiderna är Hans Zimmer. Självklart finns det andra stora namn i industrin som förtjänar minst lika mycket beröm, men det är svårt att argumentera mot Hans Zimmers storhet vare sig man gillar hans musik eller inte. Han har skapat musik till massvis av klassiker och mästerverk och han testar gärna att blanda genrer och instrument som ingen annan har tänkt eller vågat sig på. En av hans största verk är det Oscarsnominerade soundtracket till Ridley Scotts mästerverk Gladiator. Tillsammans med den mästerliga sångerskan Lisa Gerrard vars röst är som tagen från fantasy-genrens storslagna universum, har Zimmer skapat ett soundtrack som passar perfekt till Maximus Decimus Meridius (Russell Crowe) kamp för vedergällning och frihet. Det är ett soundtrack som tillsammans med Gerrards vackra röst lyfter lyssnaren till en nivå av behaglighet som inte många andra filmsoundtracks kan. Filmens ledmotiv ”Now We Are Free” är i mitt tycke en av världens bästa filmlåtar någonsin och kan höras i många olika versioner då den utgör grunden i många av filmens dramatiska sånger.

Lyssna på:

”Now We Are Free”
”Progeny”
”Earth”

THE THIN RED LINE
(Hans Zimmer)

Ett annat mästerverk som den tyske gubben Zimmer har arbetat med är Terrence Malicks vackra krigsdrama The Thin Red Line. Zimmer började skriva över fyra timmar av musik innan inspelningen av filmen hade inletts. När kamerorna väl sattes igång använde sig Malick av Zimmers musik på inspelningsplatsen för att få skådespelarna i rätt stämning. Det verkar som att den metoden funkade, för filmen är ett mästerverk, liksom Zimmers soundtrack. Till skillnad från Gladiator:s pampighet skapade Zimmer inför Malicks film ett mer fötterna-på-jorden-aktigt soundtrack som framhäver den fasa och psykologiska strid som soldaterna under andra världskriget fick utstå. Det är ett mänskligare soundtrack med långa svepande låtar där drama och megaorkestrar åsidosätts för melanesiska barnkörer och sorgliga fiolsolon.

lyssna på:

”Journey to the Line”
”God U Tekem Laef Blong Mi”
”The Village”

THE LORD OF THE RINGS
(Howard Shore)

The Lord of the Rings-trilogin är ett av filmhistoriens största projekt med tusentals arbetstimmar och många år av slit bakom sig. Men det var inte bara skapandet av Hobbit-byn Fylke eller Orc-sminket som tog lång tid. Kanadensaren Howard Shore fick uppdraget att skapa musiken till fantasy-genrens största verk. Ett mastodontprojekt som var det enda Howard Shore komponerade i hela fyra år. Shore skrev kopiösa mängder musik och hela tio timmar musik för filmerna har släppts. Man kan tro att efter fyra års slit så måste de tre filmernas soundtrack ha sina toppar och dalar, men så är det icke! I princip varenda låt i samtliga äventyr är av ren perfektion. Överdramatiska och superpumpade stridskompositioner blandas med hårresande skönsång på alviska. Nästan varenda huvudkaraktär och plats har sitt eget ledmotiv och varje sådant är briljant. Man kan hitta allt i Shores överfyllda soundtrack. Allt från mysiga melodier som ”Concerning Hobbits” till mörka domedagskompositioner som ”Helm’s Deep”. The Lord of the Rings-soundtracket är ett av de allra mest ambitiösa soundtracks som finns.

LYssna på:

”Concerning Hobbits”
”The Bridge of Khazad-dûm”
”The Uruk-hai”
”Helm’s Deep”
”Minas Tirith”

STAR WARS
(John Williams)

Tillsammans med Howard Shores Lord of the Rings-musik är John Williams soundtrack till de sex Star Wars-filmerna några av de mest kända och största samlingarna filmmusik som existerar. De flesta har hört det klassiska och bombastiska ledmotivet till Star Wars eller Imperiets militärpropaganda i ”The Imperial March”. Likt Shore har Williams tillägnat George Lucas påkostade rymdsaga en stor tid av sin karriär. Williams soundtrack är fyllt med gigantiska körer och megaorkestrar som sprutar ut massiva kompositioner med drama, action och mörker som teman. Soundtracket till den första Star Wars-filmen från 1977 kammade hem en Oscar, en Golden Globe, en BAFTA och tre Grammys för bästa originalkomponerade soundtrack. Det har också röstats fram av det amerikanska filminstitutet, AFI, som det mest minnesvärda filmsoundtracket någonsin. Musiken för de andra fem filmerna har också nominerats för Oscars, Grammys, Golden Globes och många fler storpriser. Samtliga soundtracks till de sex filmerna är enligt mig stora klassiker och några som jag alltid kommer att lyssna på.

lyssna på:

”Main Title/Rebel Blockade Runner”
”The Throne Room/End Title”
”The Imperial March”
”Duel of the Fates”
”Battle of the Heroes”
”The Immolation Scene”
”Anakin’s Dark Deeds”

TRON: LEGACY
(Daft Punk)

En av 2010 års snyggaste filmer har också äran att få bära med sig ett av filmvärldens snyggaste och häftigaste soundtrack. House-pionjärerna och robotarna Daft Punk hör inte bara till några av de mest populäraste artisterna just nu utan också till de mest ovanliga filmkompositörerna. Daft Punks blandning av elektronisk och klassisk orkestermusik passar utmärkt till TRON:s digitala och ”glitchade” värld. Det är ett ganska mörkt soundtrack där vackra och ledsna fioler och blåsinstrument spelar sida vid sida med beats inspirerade av dator- och TV-spel. Det är ett experimentellt och vågat soundtrack som bryter gamla normer om att olika genrer inte kan spelas i harmoni tillsammans. Det är ett psykedeliskt och märkligt soundtrack som är minst lika bra som Daft Punks andra verk och ett av filmmusikens stora unikum.

lyssna på:

”The Game Has Changed”
”The Grid”
”Recognizer”
”The Son of Flynn”
”Outlands”

BLADE RUNNER
(Vangelis)

Min favoritfilm har inte bara en perfekt handling och en fantastisk värld – den har också en stämning som är vad den är till stor del på grund av den grekiska kompositören Vangelis mästerliga soundtrack. Här blandas jazz, elektroniska melodier, ambient musik och synthesizers till ett mystiskt och mörkt soundtrack som osar futuristisk film-noir. Soundtracket består av långsamma, ödesmättade och psykedeliska verk som drar tittaren in i Ridley Scotts dystra version av ett framtida Los Angeles. Vangelis nominerades 1983 till en BAFTA och en Golden Globe för sitt nytänkande och annorlunda val av musik. Blade Runner-soundtracket är svårt att beskriva och måste lyssnas på, det är ett obehagligt men också omfamnande soundtrack som känns lika mystiskt som filmen själv.

lyssna på:

”Blade Runner Blues”
”Love Theme”
”Main Titles”
”Memories of Green”
”End Titles”

THE DARK KNIGHT
(Hans Zimmer, James Newton Howard)

Hans Zimmers kanske mest populära soundtrack är musiken till Christopher Nolans tre filmer om fladdermusmannen som räddar Gothams befolkning från onda superskurkar. Kanske också ett av de mörkaste och mest domedagslika soundtracks i min lista. Det är också Zimmers bästa soundtracks. The Dark Knight-trilogins kompositioner är farligt beroendeframkallande och bär epitetet episk allra mest. Med öronbedövande trumslag och mörka melodier bär Zimmers soundtrack på en tyngd i varje ton som lyfter musiken till extrema nivåer. Allt man gör känns lättare om man lyssnar på Batmans musik samtidigt. Så fortsätt läs och lyssna!

lyssna på:

”Molossus”
”Eptesicus”
”A Dark Knight”
”I’m Not a Hero”
”Gotham’s Reckoning”
”Imagine the Fire”

COWBOY BEBOP
(Yoko Kanno, The Seatbelts)

Det här är en filmblogg men trots det var jag tvungen att fuska en aning  och sträcka mig utanför gränserna när jag valde nummer ett på den här listan. Cowboy Bebop är först och främst en japansk anime-TV-serie på 26 avsnitt, men eftersom det också existerar en Cowboy Bebop-långfilm tyckte jag att det rättfärdigade mitt val att placera detta mästerverk på första plats. Även om långfilmen inte hade existerat hade jag troligen placerat detta soundtrack på första plats i alla fall. Det är för bra för att missa! Innan jag går in på själva musiken kan det underlätta att förklara vad Cowboy Bebop är, eftersom anime är relativt okänt i dessa kretsar och varken jag eller David är några experter. Jag har sett mästaren Hayao Miyazakis fantastiska verk och jag har även njutit av Satoshi Kons mindfuck-filmer (Paprika och Perfect Blue) men anime-serier är jag inte bevandrad inom. Förutom Cowboy Bebop som anses vara världens bästa anime-serie någonsin och en av den tecknade filmkonstens största verk. Och jag kan bara hålla med! Cowboy Bebop utspelar sig i framtiden och följer prisjägarna Spike, Jet, Faye, Edward och deras hund Ein. Tillsammans jagar de skurkar genom rymdens alla hörn ombord på sitt rymdskepp Bebop. Cowboy Bebop är en fantastisk serie med briljant manus, spännande handling, underbara referenser till klassiska filmer men också en hyllning till musik. Cowboy Bebop:s soundtrack är skapat av den japanske kompositören Yoko Kanno och hennes band The Seatbelts. Tillsammans med en drös av gästartister spelar de musik från många olika genrer med jazz och blues som huvudfokus. Fantastiska kompositioner med snabb jazz, avslappnand lounge-musik, Blade Runner-liknande stämningshöjare, chill-rock, ballader och mycket mer. Ett soundtrack med hundratals låtar som är lika bra i serien som långfilmen. Ett mästerligt soundtrack till en mästerlig TV-serie som inte går att sluta lyssna på. Det bästa soundtracket som finns! Nu kan du sluta lyssna på Hans Zimmer och byta till Japans skönaste band – The Seatbelts!

Lyssna på:

”Tank!”
”What Planet Is This”
”Space Lion”
”Rush”
”Gotta Knock a Little Harder”
”Ask DNA”
”Time to Know/Be Waltz”
”Road to the West”

bubblare:

Kingdom of Heaven (Harry Gregson-Williams), Star Trek & Star Trek Into Darkness (Michael Giacchino), Contagion (Cliff Martinez), The Last Samurai (Hans Zimmer), Lust, Caution (Alexandre Desplat), Hanna (The Chemical Brothers), Le fabuleux destin d’Amélie Poulain (Yann Tiersen), American Beauty (Thomas Newman), Koyaanisqatsi (Philip Glass), Inception (Hans Zimmer), Moon (Clint Mansell)

Veckoresumé #35

Pang på rödbetan! Back in action! Nu är vi tillbaka med en hel lista med filmer, för det mesta bra sådana dessutom. Trevlig läsning och kör i vind!

HOT SHOTS! (1991)

Den mycket ostiga kultfilmen Top Gun bjöd på många sätt in till parodi, vilket Airplane!-regissören och The Naked Gun-författaren Jim Abrahams tog vara på genom att ge oss denna sensationellt underhållande komedi. Flygarhjälten Tom Cruise är utbytt mot Charlie Sheen, vars emotionellt instabila karaktär Topper Harley kallas till ett topphemligt uppdrag som går ut på att försöka spränga Saddam Husseins kärnkraftverk. Uppdraget leds av den tankspridde och mentalt frånvarande amiralen ”Tug” Benson, underbart spelad av Lloyd Bridges. Man parodierar flera klassiska filmer och slänger in många slumpartade inslag, så som att Charlie Sheen blir Stålmannen och att en tandläkare snabbt ställer frågan ”Is it safe?”, en referens till Laurence Oliviers fasansfulle tandläkare i Marathon Man. Vidare steker Topper bacon på sin flickväns (Valeria Golino) mage, Tug bedömer ”enemies 12 o’clock” som en fin lunchpausmarginal på 25 minuter och man planerar hur amiralens bortflugna keps ska hämtas på tillbakaresan ute till havs. Vissa bitar skulle mycket väl kunna ha skrivits för Family Guy. Det är löjligt och ibland barnsligt, intelligensnivån är låg och slapstick-inslagen många – men det är också helt fantastiskt! Det är gapflabb på gapflabb och det finns inga gränser för hur mycket man kan skratta i de allra dummaste ögonblicken! En klart underskattad film som med sin genialiskt dumma humor gjort sig förtjänt av en helt självklar fyra i betyg!

RIGHTEOUS KILL (2008)

Två av mina husgudar, Al Pacino och Robert De Niro, har tidigare synts tillsammans på duken i ett magiskt möte i Michael Manns grymma actionthriller Heat från 1995. Här återförenas de i en inte alls lika grym snutfilm med den svaga regissören Jon Avnet som dirigent. Ingen av dem når upp till någon mästernivå (vilken de båda visat gång på gång att de besitter), men ansvarig för detta är i första hand regissören och manusförfattaren, vilka inte lyckas göra dessa titaner rättvisa. 50 Cent gör en skurkroll – bara det sänder ut varningssignaler som kan få det stabilaste av stenblock att krackelera – och allt känns verkligen bara trött och halvdant. De Niro och Pacino är två gamla NYPD-veteraner som ska reda ut ett antal mord. Morden har en viss koppling till varandra som de försöker lista ut, och de blir båda mer och mer insyltade på ett eller annat sätt. Mer ska kanske inte sägas, för överraskande nog finns här en twist som i alla fall inte jag hade väntat mig. Den skänkte i alla fall en liten gnutta hopp till denna annars hopplösa film och gör tillsammans med det faktum att det alltid är trevligt att se De Niro och Pacino, oavsett filmens kvalité, att jag kan ge den en mycket snäll och svag tvåa.

DETACHMENT (2011)

Den fantastiske Adrien Brody spelar en lärarvikarie som kommer till en skola där allt är hopplöst. Eleverna har gett upp, lärarna har gett upp och skolan är nu mer av ett mentalt slagfält där alla trampar på sociala minor gång efter annan. Allt i den här filmen är svart – mörker och misär. Det är lätt att utifrån omslaget tro att filmen handlar om en lärare som ska organisera en stökig klass, men så är icke fallet. Den handlar om så mycket mer än så. Hur klyschigt det än låter så handlar den om livet, och allt vad det innebär. Den handlar om hur olika människor reagerar i och hanterar tuffa situationer – lärarvikarien (Brody), en minderårig prostituerad (Sami Gayle), en pillerbrukande lärare som spårat ur (James Caan), en känslomässigt tyngd och svårt deprimerad elev med stor kreativitet och vision (Betty Kaye) och diverse andra personer på skolan. American History X-regissören Tony Kaye har skapat en film med ett enormt djup, oändlig svärta och gripande berättelser och rolltolkningar. Adrien Brody håller i den röda tråden och visar vilken enorm förmåga han besitter, bland annat genom återkommande monologer där han berättar om sin tillvaro framför en kamera. I början kändes filmen något överdriven, allt var så maximalt uppskruvat negativt, men ju längre som går desto djupare in i tragiken förs man som tittare. Och till slut bara brister det och tårarna uppenbarar sig. Och låt dem komma! Det är det som är det vackra med film! Det är också ett kvitto på hur djupt Detachment berör och vilket strålande jobb Tony Kaye har gjort med densamma.

FANTASTIC MR. FOX (2009)

Ett magiskt mästerverk från Wes Anderson och hans animationsteam! En otroligt väldekorerad stop motion-film där varje bildruta är en konstnärlig skapelse som talar för sig själv. George Clooney hoppar in och gör rösten till Mr. Fox, denna fantastiska räv, med ett kriminellt förflutet men som nu skriver krönikor i en dagstidning. Han köper ett träd av mäklaren Badger (Bill Murray) där han flyttar in tillsammans med sin fru Felicity Fox (Meryl Streep) och sin son Ash (Jason Schwartzman). I området finns tre onda bönder, vars farmar Mr. Fox inte kan motstå att försöka råna. Hans mästerplan är dock inte helt vattentät och företaget får fatala konsekvenser som ska komma att påverka hela byn. Under resans gång får vi möta en massa underbara karaktärer: familjen Fox, naturligtvis, Mr. Fox atletiske brorson Kristofferson, den nervöse pungråttan tillika Mr. Fox sidekick Kylie, äppelcidervakten Rat (Willem Dafoe) som alltid ackompanjeras av västernmusik, skolans tränare i den svårförståeliga sporten whack-bat Skip (Owen Wilson), för att bara nämna några stycken ur den stora skaran av genomcharmiga filurer. Den ambitiösa stop motion-tekniken gör filmen levande och genomgående gullig, manuset är fyllt av Andersons klockrena humor och bara det faktum att små djur går runt och pratar som vilka personer som helst blir i det här fallet fantastiskt. Jag log mig igenom hela filmen och investerade hela min själ i de spännande och roliga äventyren – det var helt enkelt en perfekt upplevelse. Trots sin överhängande gullighet hanterar Fantastic Mr. Fox flera seriösa problem och, om man så vill, existensfilosofiska dilemman. Mr. Fox känner ett ansvar att ta hand om sin familj, samtidigt som han vill behålla sin äventyrliga sida. Mrs. Fox uttrycker sin frustration över att inte riktigt kunna lita på sin man och sonen Ash känner sig bortglömd och är avundsjuk på sin kusin Kristofferson, som i sin tur oroas över sin sjuke far. Kylie undrar vad hans roll i allt är och allt detta lägger egentligen grunden för budskapet att alla har något unikt som gör att han eller hon kan bidra på något sätt. Alla som har sett Rebel Without a Cause kan dessutom hålla utkik efter en klockren liten referens när Kylie blir förvirrad över paret Fox oenighet i en hetsig diskussion. Sammanfattningsvis är Fantastic Mr. Fox ett strålande mästerverk och en film som går direkt upp som en av mina favoriter. Ren filmmagi från Wes och gänget!

THE TEN (2007)

En komedi som i sin helhet inte alls håller måttet. Upplägget The Ten går ut på att framföra tio olika småhistorier (de får ungefär 5-10 minuter var), som på otroligt krystad väg binds samman av Bibelns tio budord. Varje segment ska alltså motsvara ”Du skall inte dräpa”, ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” osv. Denna koppling ser jag som en nödlösning för att man på något sätt desperat försökt hitta en röd tråd. Det finns ett par delar som faktiskt är lite småroliga, t ex den där två grannar tävlar i vem som kan köpa flest datortomografer, vilket förstör deras liv. Vissa delar är dock bara usla, som när Winona Ryder blir kär i en docka och mellanpartierna där Paul Rudd utifrån ett värdelöst manus ska försöka skämta och samtidigt skapa en övergång mellan de olika historierna framför en mycket ful green screen. Som komedi faller filmen på att det går alldeles för lång tid mellan skratten. Den faller även på att manuset bitvis är fantasilöst, klyschigt, fördomsfullt och framförallt tråkigt. The Ten får inte godkänt.

JAGTEN (2012)

(Sv: Jakten). Mads Mikkelsen vann pris för bästa skådespelare i Cannes, samtidigt som delar av publiken lämnade salongen mitt under pågående visning. Jagten är sannerligen en film som upprör, för vissa i positiv mening, för andra i negativ. Jag tillhör utan tvekan den positiva skaran. Handlingen utspelar sig i en småstad i Danmark där den 40-årige dagisläraren Lucas (Mikkelsen) är på god väg att få ordning på sitt liv igen efter att ha skiljt sig och hittat ett nytt jobb. Han är omtyckt bland både dagisbarnen och personalen och har goda relationer med sina vänner. Men en dag sipprar det där lilla ryktet ut som ska förändra hans liv för gott. En flicka på dagiset berättar för en annan lärare att hon har sett saker hon inte bör se och att Lucas är ansvarig för detta. Vi vet att Lucas inte har gjort något fel, men vem tror man på i första hand – en vuxen man eller ett oskyldigt barn? Det dröjer inte länge förrän uppgifterna sprider sig till föräldrar och vidare bland stadens invånare och Lucas tvingas stå ut med både det ena och det andra, och se dörr efter dörr stängas framför sina ögon. Han är inte välkommen längre och måste nu lägga om hela sin tillvaro. Det finns en känsla som driver den här filmen framåt – den spelar ett enda kort, ett kort som är jäkligt starkt. Frustration. Det är fruktansvärt att följa utvecklingen kring den oskyldige Lucas liv och den frustration, förtvivlan och ilska som väcks hos en som tittare för ständigt engagemanget upp till nya nivåer. Det är gripande, förbannat jobbigt, välspelat – Mads Mikkelsen är fenomenal – och vackert inramat med hjälp av foto, musik och höstmiljöer som förstärker upplevelsen. Man kan kanske ifrågasätta upptrappningens hiskeliga tempo (är det trovärdigt?), där folket genast vänder sig mot Lucas, men kanske är det så vi människor fungerar, enligt principen ”barn ljuger aldrig”. Sammanfattningsvis är Jagten är en frustrerande upplevelse som växer sig starkare och starkare, och en av 2012 års bästa filmer.

BIG FISH (2003)

Sagoberättaren Tim Burton träffar inte alltid rätt, men Big Fish är en film som skiljer sig en hel del från hans mörkare, mer gotiska filmer som gärna kombinerar skräck och komedi. Big Fish kombinerar snarare drama och komedi i en stundtals varm och känslosam berättelse. Narrativet har utformats kring filmens teman, såsom fantasi, anekdoter och mytomani, och huvudkaraktären Edward Bloom (ej att förväxla med gastronomkungen i TV) tar oss med på resor genom tid och rum. Ewan McGregor gestaltar den yngre versionen av Ed, som träffar en jätte, jobbar på cirkus och förälskar sig, medan den äldre Ed, som mest ligger i sängen och berättar om gamla minnen, spelas av Albert Finney. Eds son William (Billy Crudup) har tröttnat på att inte veta vad han egentligen ska tro om sin pappa och hur mycket av det han berättar som egentligen är sant, så han försöker ta reda på mer om sin fars liv och sin egen historia. Han vill helt enkelt lära känna sin pappa på ålderns höst, vilket ger oss den fullspäckade och rikligt utsmyckade sammanfattningen av Edward Blooms till synes sensationella liv. Jag var till en början skeptisk – löjligt och inte särskilt trovärdigt var mina spontana tankar – men ju längre som gick av filmen desto mer involverad blir man och ju närmare man kommer kärnan av historien desto intressantare blir det. Slutet är också riktigt bra och rörande, vilket ger Big Fish en i slutändan fin trea i betyg.

HOT SHOTS! PART DEUX (1993)

Jahaja, då var det dags igen för Charlie Sheen att kallas in till ett topphemligt uppdrag, den här gången i Vietnam. Parodierna anspelar på bland annat Apocalypse Now och Platoon, med sedvanliga randomiserade inslag som en kort cameo av Martin Sheen som förbiåkandes på en båt passar på att berömma sin son för insatsen i Wall Street och vice versa. Filmens bodycount överstiger både RoboCop och Total Recall, och Hot Shots! Part Deux utnämner således sig själv till Bloodiest Movie Ever och ger oss återigen en underbart förvirrad Lloyd Bridges och Topper Harleys flamma Ramada (Valeria Golino), bland andra. Förutom ett antal stora skratt i dess roligaste situationer har dock filmen inte mycket nytt att komma med, och mer än en svag trea räcker det inte till för denna småljumna uppföljare.

SIDE EFFECTS (2013)

Efter den svaga Magic Mike och bottennappet Haywire är Steven Soderbergh tillbaka med ett nytt thrilleraktigt drama på vilket förväntningarna var hyfsat högt ställda. De motsvarades rätt bra, då det ser ut som att Soderbergh är på väg tillbaka (det var ju inte så längesedan han gjorde den avsevärt mycket bättre Contagion). En ung, psykiskt sjuk kvinna (Rooney Mara) begår i samma veva som när hennes man (Channing Tatum) släpps från fängelset ett självmordsförsök. Hon tar hjälp av psykiatern Jon (Jude Law) som skriver ut ett antal nya mediciner till henne, av varierande experimentell karaktär. När något våldsamt och livsomvändande inträffar (som jag absolut inte kan avslöja) spelar tabletterna en huvudroll i ett mystiskt och oklart rättsdrama där hemligheterna nystas upp en efter en… Nu blev du nyfiken va? Ja, det är en spännande och småklurig intrig som spelas upp i en film som är bra på alla plan, men inte fantastisk någonstans. Det tenderar att bli lite slätstruket, även om intresset hela tiden finns där. Finns där gör även Soderberghs patenterade stil med skarpt foto, perfekt avskalad musik av Thomas Newman och en ihärdigt småkylig stämning. En ganska stark trea får Side Effects i betyg!

En tumme upp ska också delas ut, och det till Alicia, Mads och gänget i En kongelig affære (4/5) som Scott skrev om här. Scott skrev även positivt om Roman Coppolas A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III här, vilket naturligtvis är roligare att läsa än min något besvikna imaginära text om densamma (2/5). Ha nu en trevlig vecka och se mycket film!

Veckans topp 3

1. Fantastic Mr. Fox
2. Jagten
3. Detachment

Veckoresumé #11

Award Season är i full gång, med Golden Globe-galan som pågår i skrivande stund och nyligen avslöjade Oscarsnomineringar, så de närmaste veckorna kommer förmodligen präglas en hel del av alla förhandsfavoriter man vill hinna se. Men visst finns det även plats för lite annat!

MONSTER’S BALL (2001)

I sydstatsrasismens USA avrättas en svart man efter att ha dömts till döden. Avrättningen sker genom den elektriska stolen och leds av den rasistiske polisen Hank (Billy Bob Thornton). Den dömde mannens fru (Halle Berry) får svårt att få ihop livet efter sin mans död och dras med stora ekonomiska problem, och som om detta inte vore nog råkar hon ut för en olycka. Då korsas hennes livsbana av Hanks, vilket leder till en minst sagt komplicerad situation. Filmen bärs upp av mycket bra rollprestationer, framförallt av Billy Bob Thornton och Halle Berry, som även vann en Oscar för sin insats. I biroller ser vi även Peter Boyle och Heath Ledger, varav den sistnämndes karaktär tyvärr får alldeles för lite utrymme. En tung och svår film i svettiga sydstatsmiljöer med några riktigt starka scener som det verkligen tar emot att se på. Stark trea, med reservation för eventuell höjning.

HAYWIRE (2011)

Efter den fyrstjärniga Contagion har inte Steven Soderbergh kommit upp i närheten av sin högstanivå. Innan årets Magic Mike gjorde han den här actionthrillern, en film som jag rätt snabbt vill glömma. Med välrenommerade skådespelare som Michael Douglas, Antonio Banderas, Ewan McGregor och Michael Fassbender i rollistan överlämnas huvudrollen åt ingen mindre än (trumvirvel)… MMA-fightern Gina Carano! Det blir lika tveksamt som det låter, dels eftersom Caranos skådespelartalang är högst begränsad, dels för att hennes främste motspelare inte är någon mindre än… Channing Tatum! Ja, det blir ju som det blir och filmen går ut på att Carano ska springa runt och slåss med poliser och skurkar för att Soderbergh ska få visa upp lite schyssta fightscener, men som i slutändan bara känns löjliga och meningslösa. Folk tål hur mycket som helst och storyn brister i flera sömmar, kvar lämnas vi med en uttråkande actionsoppa som endast förlitar sig på Soderberghs känsla för visuell stil. Den är det enda som gör att filmen klarar godkänt med nöd och näppe, men den lever riktigt farligt och riskerar en betygssänkning. En cast som Haywire:s (minus Carano och Tatum) får inte slösas bort så här.

ALFIE (1966)

En underbar Michael Caine spelar Alfie, en ung man i sina bästa år, med ett liv som rullar på bra med grym skjuts i vardagen! Han är nöjd med sin tillvaro, som går ut på att träffa kvinnor att förföra, jobba litegrann, äta och ligga på soffan med en kall öl i handen. Han möter nya damer varje dag, eller birds som han själv kallar dem, och njuter av att inte behöva hantera några komplicerade relationer. Han svävar lite som på moln och vandrar med lätta steg genom London för att bege sig in i nästa lustfyllda möte. Molnen mörknar något när han får veta att Gilda, en av hans affärer, är gravid, men efter mycket om och men bestämmer han sig för att det skulle vara ganska trevligt att bli pappa, trots allt. Riktigt så enkelt blir det inte, och relationen mellan Alfie och Gilda sätts på många prov. Filmen har en trevlig och lättsam stämning och en stor glimt i ögat, något som är nödvändigt när ens huvudkaraktär benämner kvinnor som den och beter sig allmänt oansvarigt. Michael Caine är som sagt helt underbar, och filmen har ett speciellt narrativ som går ut på att han gör korta avbrott då och då där han pratar direkt in i kameran och adresserar publiken. Hans härliga dialekt och positiva approach gör dessa pratstunder till en njutning att se på, och filmen blir en charmig och härlig feel-good med en klockren 60-talskänsla.

INDECENT PROPOSAL (1993)

Skulle du ha sex med Robert Redford för en miljon dollar? Den frågan ställer den här filmen till Demi Moore, som får ta sig en rejäl funderare kring saken tillsammans med sin man (Woody Harrelson). Diana och David (Moore och Harrelson) håller på att bygga sig ett drömhus efter Davids egen ritning när de får reda på att banken vill ha tillbaka sina pengar som de lånat. De åker då till Vegas för att försöka spela in pengarna, där de träffar miljardären John Gage (Redford). Han erbjuder dem sin hjälp i form av ett högst udda erbjudande: En miljon dollar för en natt med Diana. En svår fråga, naturligtvis, eftersom de verkligen behöver pengarna, men kan de tacka ja med gott samvete? Filmen presenterar matchen Love vs Money för publiken, och har man sett ett par filmer från Hollywood kan man snabbt ana vart filmen är på väg. Lite väl sliskiga scener med överdrivna kärleksförklaringar och en förutsägbarhet i klass med Oscarsjuryn drar ner filmen en hel del, så pass mycket att den inte kan räddas upp av de helt godkända skådespelarinsatserna från de tre huvudrollsinnehavarna. Den är långt ifrån dålig, men också långt ifrån bra.

WESTWORLD (1973)

Glöm Disneyland, Legoland och Skara Sommarland – världens bästa nöjespark heter Westworld! Där får du uppleva en simulerad värld där alla människor egentligen är robotar, vilket innebär att du kan göra vad du vill eftersom det inte är på riktigt! Du får skjuta vem du vill, starta barslagsmål, spränga hus och råna banker, allt utan att behöva ta något som helst ansvar för dina handlingar, till en kostnad av 1 000 dollar per dag. Två män bestämmer sig för att åka dit och hamnar i samma värld, västernstaden Westworld. (Det finns även en medeltida värld och en som motsvarar Romarriket). De roar sig tillsammans i den spännande världen, innan saker börjar gå snett. Robotarna beter sig underligt och i kontrollrummet förstår man ingenting. Snart blir de två männen jagade av en skräckinjagande cowboy-robot (Yul Brynner) vars sikte är inställt på att döda. Westworld är en grymt underhållande och explosiv rulle och en skön hyllning till västerngenren, regisserad av Michael Crichton (som även gjort Coma som jag skrev om förra veckan). En lättsam men spännande film med ett roligt och kreativt koncept.

IRON SKY (2012)

Finland associeras ofta med Mumintroll, depression, mörker, misär och Marimekko, men nu kan vi även lägga till rymdnazister i listan. Redan 2006 började man fila på projektet Iron Sky, en storslagen sci-fi-komedi, som till stor del finansierats med hjälp av crowdfunding. Filmen bygger på en idé om att nazisterna efter andra världskrigets slut 1945 flög till månens baksida för att bygga upp en stor militärbas. 2018 upptäcker amerikanerna nazisternas månbas, varpå nazisterna skrider till verket med sin plan att återvända till jorden och erövra planeten. Detta trappas upp till ett nytt världskrig i rymden, där USA:s president (en fiktiv version av Sarah Palin) tar upp kampen med nazisterna och drar med sig hela FN in i kriget. Filmen spelar på många bekanta nazistskämt, vilka håller en stund innan det blir uttjatat och överspelat. Skådespeleri och manus är uruselt, och när inte humorn håller faller hela filmen, trots en ganska imponerande produktion (sett till budgeten) med specialeffekter och rymddueller. Naturligtvis bör man inte ta filmen seriöst, men letar man efter någon form av kvalité är Iron Sky en återvändsgränd.

ARGO (2012)

En av årets Oscarsnomineringar för bästa film är Ben Afflecks historiska thriller om en grupp amerikaners flykt från ett krigshärjat Iran under den iranska revolutionen 1979. Sex amerikaner lyckades smita från ett gisslandrama, men tvingas gömma sig i väntan på att kunna ta sig ut ur landet, något som Tony Mendez (Affleck) får i uppdrag att hjälpa till med. Med en plan som går ut på något så osannolikt som en fejkad filminspelning åker han ner för att försöka rädda de sex personerna. Filmen är baserad på en sann historia och visar upp många bilder från den våldsamma revolution som ägde rum i Iran. Tidskänslan finns där hela tiden, med 70-talskostymer, faxapparater och lufsiga frillor och mustascher, något som tillsammans med de Alla presidentens män-liknande korridorerna och den härligt tidsenliga musiken gör resan bakåt i tiden till en angenäm sådan. Argo är en spännande film som lyckas hantera det känsliga ämnet med en hel del humor (John Goodman och Alan Arkin bjuder på lättsamma skratt), men som i slutändan blir en något endimensionell ”hinna till planet”-historia. Jag saknar även någon form av karaktärsfördjupning, då jag aldrig känner mig särskilt involverad i någon av personerna, men trots dessa svagheter är det en bra film och en härlig resa i tiden som är klart sevärd.

SILVER LININGS PLAYBOOK (2012)

En annan Oscarsnominerad film är The Fighter-regissören David O. Russells dramakomedi med Bradley Cooper och Jennifer Lawrence i huvudrollerna. Cooper spelar en psykiskt instabil man som kommer ut från den psykiatriska anstalten och kommer hem till sina föräldrar (Robert De Niro och Jacki Weaver). Han vill söka upp sin (före detta) fru, något alla avråder honom från, och istället träffar han en annan tjej (Lawrence) som visar sig vara ganska speciell. Här utvecklas en relation med upp- och nedgångar, i en film som blandar drama och komedi på ett bra sätt. Cooper och Lawrence är bra, men bäst är en helt underbar Robert De Niro, som spelar en fotbollstokig farsa med tvångstankar om fjärrkontrollernas placering på TV-bordet. Filmen är bra hela vägen, ibland riktigt bra, men saknar en sista lilla växel för ett riktigt högt betyg. Tre starka stjärnor förtjänar den i alla fall, och jag tycker att De Niro ska ha en guldgubbe – han briljerar verkligen och fick mig att skratta många gånger! Det största garvet bjuder dock översättaren bakom den svenska titeln på, en titel som gör mig rent av galen!

I addition till ovanstående kan jag liksom Scott rekommendera tsunamidramat Lo imposible (4/5) med två starka prestationer från Naomi Watts och Ewan McGregor, samt dokumentären om Hergé, Tintin et moi (4/5), som jag recenserat under veckan.

Veckans topp 3

1. Alfie
   
2. Tintin et moi
3. Lo imposible