Academy Awards vs Dave Awards 2014

Årets text inför Oscarsgalan är skriven efter exakt samma mall som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag kammade hem 19 av 24 rätt och hoppas naturligtvis slå det i år.

Det har blivit dags att granska nomineringarna och plocka fram stryktipskunskaperna, och som vanligt när det gäller Oscars är det inte 13 rätt som är respekt, utan 24! Nu blir det fria profetior och löst spekulerande när jag kliver in i rollen som självutnämnd expert i tippningsleken inför Oscarsgalan. I texten under varje kategori finns tre punkter: vilken film/person jag tror kommer vinna, vilken film/person jag hoppas kommer vinna, och vilken film/person jag hade valt om jag fick välja vilken/vem som helst. Den filmen eller personen får trösta sig med en Dave Award, dvs utmärkelsen ”bäst enligt David” i den aktuella kategorin. Där har jag alltså bortsett från alla sannolikhetsparametrar, odds och redan fastställda nomineringar, och låtit pokalen vandra så långt som jag tycker behövts, om det så är till en sibirisk gammelfarfar som gått in och levererat stort skådespeleri i en helt okänd jordbruksthriller i södra Rumänien. Är man bäst ska man helt enkelt ha en Oscar, eller i alla fall en Dave Award!

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

BEST PICTURE

1. 12 Years a Slave. Egentligen ända sedan projektet lanserades har Steve McQueens amerikanska historieberättelse känts som en given Oscarsfilm. Det finns så mycket som stämmer i filmens tema, berättelse och utförande att den per tradition ligger juryn nära till hands. Gravity är väl den tänkbara utmanaren, men i min hjärna råder inga tvivel om att 12 Years a Slave tar hem detta.
2. Dallas Buyers Club. 12 Years a Slave var för mig inte någon av de större filmupplevelserna från året som gått och av någon anledning gav den mig inte så mycket. En film som gav mig något, och det på storslaget vis, är historien om den AIDS-sjuke Ron Woodroof som på 80-talet kämpade mot både läkemedelsbolag, fördomar och sig själv. En fantastisk film på alla sätt och vis, och för mig den värdiga vinnaren i kategorin för bästa film.
3. Mud. Ni som följer den här bloggen har kanske tröttnat på att läsa om Mud vid det här laget, så mycket som jag har hyllat den. Men Jeff Nichols natursköna indiedrama med Matthew McConaughey i titelrollen och en alldeles underbar coming-of-age-historia är ett varmt, vackert och enastående mästerverk som givetvis belönas med en Dave Award.

ACTOR IN A LEADING ROLE

1. Matthew McConaughey. Alright, alright, alright! 2013 var Matthew McConaugheys år och utöver att leverera en otrolig skådespelarprestation gick han i samband med Dallas Buyers Club även ner i vikt till obehagliga nivåer, en typ av fysisk transformering som brukar uppskattas av Oscarsjuryn. Kanske finns en pyttechans för Chiwetel Ejiofor (12 Years a Slave) att utmana, samt en mikroskrällchans för Leonardo DiCaprio (The Wolf of Wall Street), men jag är tämligen övertygad om att McConaughey plockar sin statyett.
2. Matthew McConaughey. Och det är helt jävla rätt! Med all respekt för DiCaprio, Ejiofor, Bruce Dern och Christian Bale så kommer ingen av dem i närheten av den briljans som McConaughey visar upp i Dallas Buyers Club. Ejiofor är bra och DiCaprio gör en av sina bästa roller, medan Dern (Nebraska) väl är nominerad mest för lång och trogen tjänst och Bale har gjort säkert tio roller som är bättre än den i American Hustle. McConaughey spelar i år i en egen liga.
3. Matthew McConaughey. Jag älskar Matthew och delar med glädje ut även en Dave Award till honom. För Mud eller för Dallas Buyers Club? Det kvittar väl – fantastiska roller båda två. För övrigt hade jag gärna sett nomineringar för Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal (Prisoners), Robert Redford (All Is Lost), Tom Hanks (Captain Phillips) och ett långskott: Mads Mikkelsen för Jagten. Och förresten, varför inte till Tye Sheridan, den egentliga huvudrollen, i Mud?

ACTRESS IN A LEADING ROLE

1. Cate Blanchett. Den kvinnliga huvudrollskategorin är nog den kategori som känts mest spikad hela vägen. Allt talar för att Cate Blanchett får en välförtjänt guldgubbe för sin mycket starka roll i Blue Jasmine.
2. Cate Blanchett. Även om jag verkligen gillade Meryl Streeps roll i August: Osage County slår den inte Blanchetts. Hon är verkligen lysande och gör kanske sitt livs roll. Judi Dench är som vanligt härlig i Philomena, men slår varken Blanchett eller Streep. Sandra Bullocks roll i Gravity är överskattad och Amy Adams har liksom Bale gjort massor av roller som är bättre än den i American Hustle.
3. Olivia Wilde. Mer indiefilm på galan! Kanske vill jag egentligen också prisa Cate Blanchett – hon är fantastisk – men eftersom en film som Drinking Buddies aldrig skulle ta sig in i dessa sammanhang tar jag på mig ansvaret att belöna densamma. En av den filmens största styrkor är Olivia Wilde, som jag ständigt finner intressant och som alltid erbjuder en naturlig energi i sitt skådespeleri. Därför får hon en guld-Dave. Om Adèle Exarchopoulos makalösa roll i La vie d’Adèle hade varit nominerbar hade jag dock valt den som vinnare. Två andra nämnvärda rollinsatser är Julie Delpys i Before Midnight och Felicity Jones i Breathe In, utöver Blanchetts och Streeps förstås.

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

1. Jared Leto. Matthew McConaugheys primäre motspelare i Dallas Buyers Club är favorittippad och en spik i mitt tips. Superliten outsider-chans på Michael Fassbender (12 Years a Slave), men det är nog inget snack om att Leto tar det.
2. Jared Leto. Och även här vore det helt rätt – Leto är bäst av de nominerade och gör en mycket skicklig och känslig prestation som. Fassbender är riktigt bra även han, och det är väldigt kul att Barkhad Abdi (Captain Phillips) fick en nominering. Jonah Hills och Bradley Coopers nomineringar är två stora skämt.
3. Jared Leto. Den här kategorin är svår att kartlägga, då man grundligt får kolla igenom vad man egentligen har sett under året. Det blir nog Leto som vinner även på Dave Awards, men i hyfsad konkurrens från en hel del andra bra biroller. Några av dem är, utan inbördes ordning, Chris Cooper (August: Osage County), Benedict Cumberbatch (Star Trek Into Darkness), Jake Johnson (Drinking Buddies), Vincent Cassel (Trance), John Slattery (Bluebird), James Franco (Spring Breakers) och Bruno Ganz (Night Train to Lisbon). Värt att poängtera är att jag räknar både Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman i Prisoners till huvudrollskategorin.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

1. Lupita Nyong’o. Här står det nog mellan främst Nyong’o (12 Years a Slave) och Jennifer Lawrence (American Hustle), vilket med tanke på att det är en av Lawrence sämsta roller är helt sjukt. Men hon älskas av allt och alla och kan alltså redan vid 23 års ålder ta sin andra Oscar. Jag tippar Nyong’o, då det har varit mest snack om henne under en längre tid, men oroas över att Lawrence nämns mer och mer som vinnarkandidat.
2. Lupita Nyong’o. Nyong’o gör en riktigt stark och uppoffrande prestation i 12 Years a Slave, och bör absolut prisas för den. June Squibb (Nebraska), Julia Roberts (August: Osage County) och Sally Hawkins (Blue Jasmine) är alla bra men ingen av dem är Oscarsvärdiga. J-Laws överspel är stundtals bedrövligt och hon är sämst av de nominerade.
3. Sarah Paulson. Jag står och velar här mellan en bunt namn, men mitt val har nog fallit på Sarah Paulson, som i mina ögon porträtterar den kanske mest ondskefulla personen i 12 Years a Slave, och det med stor pondus. Med ytterligare en fin roll i Mud har hon i år skrapat ihop till en liten Dave Award. Bland hennes utmanare finns Margot Robbie (The Wolf of Wall Street), Lupita Nyong’o (12 Years a Slave), Margo Martindale (August: Osage County), Amy Ryan (Breathe In), Rosario Dawson (Trance) och Ahna O’Reilly (As I Lay Dying). Léa Seydoux i La vie d’Adèle hade varit given här om den filmen hade varit nominerbar.

DIRECTING

1. Alfonso Cuarón. Ännu en kategori som ser given ut. Under Cuaróns femåriga arbete med Gravity skapade han ny teknik, nya sätt att regissera skådespelare och han har kanske lagt grunden för ett helt nytt filmskaparsätt. Han har vunnit i princip alla priser hittills och lär vinna även detta.
2. Alfonso Cuarón. Ja, visst. Det är bara att kapitulera för det engagemang, den passion och den tid Cuarón lagt ner för att möjliggöra en av de mest spektakulära bioupplevelserna jag har haft. Gravity har sina brister, men på bio finns det få filmer som uppnår den sensationella rymdvision som den gode Alfonso skapat för oss. Favoriten bakom Cuarón är för mig personligen Martin Scorsese, vars The Wolf of Wall Street är en i raden av högklassiga filmer i hans CV.
3. Jeff Nichols. Han har med Mud inte bara gjort den bästa filmen, utan han har även tagit sig an utmaningen att regissera två barnskådespelare i centrala roller och fått fram helt fantastiskt skådespeleri från såväl dem och Matthew McConaughey som från minsta lilla biroll. Med eget manus och en personlig berättelse och vision visar Nichols vad stort filmskapande kan vara och vad som kan ge en en Dave Award. Beröm riktas givetvis även till Alfonso Cuarón (Gravity), J.C. Chandor som regisserade en dialoglös överlevnadskamp på en båt (All Is Lost), Denis Villeneuve som gjorde en lysande och välspelad thriller (Prisoners), Jean-Marc Vallée (Dallas Buyers Club), Richard Linklater som gav ändlösa dialoger liv i Before Midnight och Joe Swanberg som använde improvisation på ett fräscht sätt i Drinking Buddies.

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

1. Her (Spike Jonze). I expertväg hålls generellt Her och American Hustle som de två stora favoriterna här, och någonting säger mig att juryn vill visa någon form av kärlek till Spike Jonze, och att då manuskategorin är det mest troliga stället för denna kärlek. Men vem vet, American Hustle är ju överallt. Pyttechans för Woody Allen, för att han är just Woody Allen, men jag tror att den chansen är ytterst liten (kanske försämras hans hans chanser ytterligare av blåsvädret han varit inblandad i den senaste tiden).
2. Blue Jasmine (Woody Allen). Mitt val står och väger mellan Woodys smarta och till stor del seriösa men ändå sedvanligt humoristiska manus å ena sidan, och Craig Borten och Melisa Wallacks välskrivna och engagerande Dallas Buyers Club-manus å andra sidan. Det blir nog Woody till slut, just för att Blue Jasmine är en film som så tydligt byggs på sitt manus och dess smarta upplägg. Nebraska och Her har manus som är bra men inte Oscarsbra, och American Hustle går fetbort efter att David O. Russell varit inne och kraschat det.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty. Paolo Sorrentino & Umberto Contarello). Ännu ett tight val som utgörs av treenigheten La grande bellezza, Mud och Prisoners. Valet faller nog till slut på Paolo Sorrentinos fantastiskt vackra skapelse om en man som vandrar runt i Rom, kritiserar sin egen livsstil och melankoliskt blickar tillbaka på sitt liv, som människa och som halvlyckad författare. Filmen använder mycket metaforer och symboler för att på något sätt ringa in huvudkaraktärens liv, och orden faller fint på plats.

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

1. 12 Years a Slave (John Ridley). Detta är som sagt en berättelse som bör falla Oscarsjuryn perfekt i smaken, och eftersom den är sann, historisk och till och med baserad på Solomon Northups bok finns mycket som talar för en vinst. Ska någon skrälla ligger Philomena närmast till hands, men jag tror att det är ett manus som i sina teman och värderingar uppskattas mer av européer än amerikaner.
2. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Det mest intelligenta, välskrivna och för mig imponerande manuset är Before-gängets text på vilken filmseriens tredje film baseras. Jag har ännu inte skrivit om den filmen, men i korta drag rev den upp stora sår i mig och den fick mig att fundera på hur många svårigheter jag, du och alla andra kommer att ställas inför genom livet. Jag stannar där, innan jag börjar låta alltför pretentiös, men den i princip uteslutande dialogdrivna filmen har ett otroligt kvalitativt manus som slår samtliga av övriga nominerade (12 Years a Slave, Captain Phillips, Philomena och The Wolf of Wall Street).
3. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Bäst även här. Se ovan.

DOCUMENTARY FEATURE

1. 20 Feet from Stardom. Jag har lärt mig att det tjänar på att ha koll på buzz och förhandsfavoritskap, hur illa dessa parametrar än överensstämmer med de kvalitativa jämförelserna. 20 Feet from Stardom, som är en högst medioker dokumentär, är favorittippad med The Act of Killing hack i häl, och således faller jag för det trycket och hoppas att alla experter har rätt. Eller hoppas gör jag ju egentligen inte, för egentligen vill jag att filmen nedan vinner! Vad som stärker 20 Feet from Stardom:s chanser är väl framförallt underdog-dimensionen, dvs att den handlar om människor som alltid fått stå i skuggan av andra, samt dess översentimentalitet och kända namn som tittar fram lite här och var. Den har drag som är typiska för Oscarsslisket, helt enkelt.
2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Varken 20 Feet from Stardom eller Dirty Wars tar sig över två stjärnor och har således ingenting att göra här. Cutie and the Boxer och The Act of Killing är bra, men den ända som är riktigt bra är den egyptiskamerikanska The Square, som handlar om revolutionen i Egypten utifrån den centrala platsen Tahrirtorget. Fotoupptagningarna är otroligt häftiga och placerar tittaren mitt i de brinnande kravalluppgörelserna. Det är en stark dokumentär som visar kraftfulla bilder, det är en lärorik dokumentär om viktig historia som skrivits de senaste åren och det är en fin dokumentär som håller sig nära sina huvudpersoner.
3. The Armstrong Lie. Det är jämnt mellan denna och The Square, men mest hänförd blev jag nog ändå av Alex Gibneys dokumentär om den dopade cyklisten tillika lögnaren Lance Armstrong. Jag kan inte sluta fascineras av att en så otrolig karriär, som gjorde honom till en världsikon och hjälte, visade sig vara byggd på lögner, svek, maktmissbruk och så vidare, och hur mycket som faktiskt pågått bakom stängda dörrar. Givetvis är filmen bättre för oss med redan stort intresse för hela historien kring detta, men rent filmiskt är den i mitt tycke mycket väl genomförd.

CINEMATOGRAPHY

1. Gravity. Supertungt favoritskap för Emmanuel Lubezkis storslagna arbete i Gravity, som är en visuell rymdfest för ögat. Just fotobiten i den filmen är möjligtvis något problematisk, eftersom man kan fråga sig hur mycket som egentligen handlar om foto och hur mycket som snarare handlar om specialeffekter, med tanke på att den utspelar sig i rymden. Hur som helst är den otroligt snygg och spektakulär. Om någon annan mot förmodan skulle vinna tror jag att Phedon Papamichaels svartvita Nebraska eller Roger Deakins arbete med Prisoners ligger bäst till.
2. Prisoners. Jag kan verkligen inte bestämma mig här – episkt rymdfoto vs gråmulet höstthrillerfoto vs vackert asiatiskt kampsportsfoto. Valet föll till slut på mittenalternativet, det vill säga Prisoners och Roger Deakins. Han tar fram det allra obehagligaste i den naturen och de omgivningarna som omfamnar det kidnappningsdrama som höll mig fängslad i ett stadigt grepp. Fotot är kanske inte av det spektakulära slaget, men det är snyggt och kliniskt hela vägen och perfekt för filmen i fråga. Prisoners är dessutom som film bättre än övriga och borde haft nomineringar i fler kategorier, så Gravity och The Grandmaster får nöja sig med delad andraplats, och efter dem finns Nebraska följd av Inside Llewyn Davis.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den här filmen är en av de allra vackraste filmerna jag någonsin har sett, och rent visuellt skulle jag vilja beskriva den som ett slags terapi för ögon, öron och andra sinnespåverkande organ. Långsamma åkningar på en flod skapar njutning i själen medan solen strålar in i kameralinsen och operamusiken sköljer över en som glasflaske-Coca-Cola en varm sommardag. Soluppgångar över Rom, där neonskyltarna överröstas av det annalkande skenet och festsekvenser där remixade klubblåtar dunkar till den smått hjärndöda dansen på en upplyst balkong i den italienska sommarnatten. Gryning på en klippa ute vid en fyr, där månskenet smeker vattenytan och harmoniskt lyser upp den kärleksnostalgi som hela filmen vill porträttera. Äh, nu får jag sluta. La grande bellezza och dess fotograf Luca Bigazzi får hur som haver en glänsande Dave Award. Andra nämnvärda filmer är Prisoners, Gravity, All Is Lost, Breathe In, Upstream Color, Side Effects, Trance och Only God Forgives.

FILM EDITING

1. Gravity. I flera av de tekniska kategorierna är Gravity med i leken, och eftersom det är en film som så kraftigt vilar på just sin revolutionerande teknologi vilar favoritskapet ofta på Cuaróns rymdfilms axlar. Så är fallet även här, även om Captain Phillips thrillereffektiva klippning kan bli en skarp utmanare. Ett litet, litet lillfinger lyfts för ett potentiellt skräckutfall, det vill säga att American Hustle skulle vinna här.
2. Dallas Buyers Club. Kanske är det oschysst att inte välja Gravity med tanke på hur nyskapande den filmen faktiskt är, men även filmer skapade utifrån en mer klassisk klippning ska också belönas om de är mycket väl utförda. Dallas Buyers Club går definitivt in i den senare kategorin, då jag verkligen uppskattade dess tempo, rytm, montage till musik och hela inramningen av den engagerande storyn, vars engagerande styrka kan ha en stor del av sin grund i en proffsig klippning. All heder åt Gravity, Captain Phillips och 12 Years a Slave som alla finns nära till hands. Ingen heder åt American Hustle.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den fantastiskt vackra resan jag på något sätt försökte beskriva under fotokategorin har även sin klippning att tacka, då hela filmen liksom flyter fram på något sätt och mjukt tar sig fram genom tid och rum. Andra nämnvärda kandidater är All Is Lost, Prisoners, Dallas Buyers Club, The Wolf of Wall Street, Rush, Upstream Color, och Mud.

PRODUCTION DESIGN

1. The Great Gatsby. Detta pris lär gå till Baz Luhrmanns green-screen-fest med bombastiska herrgårdsfester i 20-talsscenerier. Den filmen är liksom gjord för den här kategorin och känns rakt igenom väldigt production-design-ig. Gravity kan dock utmana, då dess rymdscenografi inte är att leka med, samtidigt som 12 Years a Slave är en outsiderdecimal. Själv funderar jag på om Her inte borde vara mer aktuell här, och egentligen American Hustle också. Men det spelar mindre roll eftersom The Great Gatsby känns så given.
2. Her. En av Her:s största styrkor är de läckra miljöerna med, för att citera mig själv, ”futuristiska storstadsmiljöer med höghus, stora fönster och en design med Apple-kompatibel kliniskhet”. Korsningen av Los Angeles och Shanghai är cool. Annars är Gravity också oerhört häftig.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). En av de svårare kategorierna att välja ut filmer i, tycker jag. Men La grande bellezza (som visat sig få väldigt mycket kärlek av mig) är vacker även i sin scenografi, som hittas i Roms alla möjliga hörn. Jag gillar även 70-tals-F1-estetiken i Rush, rymden i Gravity, havet och båten i All Is Lost, alla märkliga miljöer i Upstream Color, den surrealistiska neonsettingen i Only God Forgives och självklart Arkansas-naturen i Mud.

MAKEUP AND HAIRSTYLING

1. Dallas Buyers Club. Även om sminkteamet i Jackass Presents: Bad Grandpa gör ett mycket fint jobb med Johnny Knoxvilles transformering till gubbe kan jag inte riktigt se att den ska få något mer än en nominering. Dallas Buyers Club är kanske ingen typisk ”sminkfilm”, men där finns ändå en tydlig användning av smink som dessutom görs på ett bra sätt. The Lone Ranger, eller Johnny Depp har en kråka på huvudet, varken lär eller bör vinna.
2. Dallas Buyers Club. Jag är djupt imponerad av gubbsminket i Jackass-filmen, men håller ändå Dallas Buyers Club högre, då sminket är subtilt och ”osynligt”, på så vis att det smälter in i karaktärerna. Jared Letos transvestitsmink och Matthew McConaugheys sjukdomsförstärkande smink ger ytterligare spets till både en fantastisk film och två imponerande skådespelare.
3. Dallas Buyers Club. Här är det också svårt att sitta och tänka på i vilken film sminket har varit bäst. Men det blir nog Dallas Buyers Club här också.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

• Frozen

COSTUME DESIGN

• The Great Gatsby

DOCUMENTARY SHORT SUBJECT

• The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

• La grande bellezza (The Great Beauty)

MUSIC – ORIGINAL SCORE

• Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

• Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

• Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

• The Voorman Problem

SOUND EDITING

• Gravity

SOUND MIXING

• Gravity

VISUAL EFFECTS

• Gravity

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

• 7 Oscars Gravity
• 3 Oscars 12 Years a Slave, Dallas Buyers Club
• 2 Oscars Frozen, The Great Gatsby
• 1 Oscar 20 Feet from Stardom, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, Her, The Lady in Number 6: Music Saved My Life, The Voorman Problem

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de elva sista kategorierna) ser listan ut såhär:

Önskade vinnare

• 5 Oscars Dallas Buyers Club
• 2 Oscars Blue Jasmine
• 1 Oscar 12 Years a Slave, Before Midnight, Gravity, Her, Prisoners, The Square

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de elva sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

• 4 Daves La grande bellezza
• 3 Daves Dallas Buyers Club
• 2 Daves Mud
• 1 Dave 12 Years a Slave, The Armstrong Lie, Before Midnight, Drinking Buddies

Så, nu har jag suttit med det här så länge att jag tröttnat helt och hållet på den här galan. Men förhoppningsvis löser det sig med hutlösa mängder kaffe ikväll och lite Riesen så att man inte oroar några Oscarsjurygubbar i onödan. Följ mig på Twitter förresten, så kanske jag twittrar ut något roligt för er under natten. So long, amigos!

Scooter Awards for Proper Excellence in the Art of the Symbiosis Between Moving Pictures, Sound and Acting 2014: The Comeback!

Upplägget i årets text inför Oscarsgalan är detsamma som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag prickade in 16 av 24 rätt och förlorade mot min rival David. Jag hoppas i år på en riktig comeback!

Så, då är det än en gång dags för en helkväll med glamour. Nej, jag pratar inte om den ruttna Melodifestivalen utan syftar förstås på Oscarsgalan! De bästa (och några av de sämre) stjärnorna kommer glida, rulla eller flyga runt (valmöjligheterna är stora!) på röda mattan och vi kommer sitta bänkade. Men som vi alla vet har Oscarsjuryn ofta fel och därför har jag och David för andra året i rad bestämt oss för att dela med oss av våra personliga vinnare och dessutom tippa Oscarsjuryns val. På Scooter Awards handlar det inte om vem som ser bäst ut eller vems namn som har störst stjärnstatus. Här handlar det bara om skådespelartalanger! I varje kategori kommer jag lista vem eller vilken film av de nominerade jag tror kommer vinna, vem eller vilken film av de nominerade jag vill ska vinna och slutligen vem eller vilken film jag hade valt som vinnare om jag fick välja fritt utifrån 2013 års utbud.

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

BEST PICTURE

1. 12 Years a Slave. Det mesta pekar på att Steve McQueens slaverifilm kommer att kamma hem galans största pris. Med höga betyg från såväl recensenter som biobesökare och med bästa film-priser från bland annat Golden Globes, BAFTA och AFI (amerikanska filminstitutet) är chansen väldigt stor att den tilltalar även Oscarsjuryn.
2. 12 Years a Slave. Om ni har läst min recension vet ni mycket väl vad jag tycker om filmen. Det är helt klart den bästa av årets nominerade och den förtjänar en gyllene statyett. Om ni även har kikat på min lista över de tio bästa filmerna från förra året vet ni att…
3. 12 Years a Slave är den bästa. Ingen snack om saken. Av alla filmer från 2013 är McQueens mästerliga berättelse om Solomon Northup den som har berört och imponerat mig mest. I princip allt är på en nivå för sig. Skådespel, regi, manus, musik och foto utförs på en mästerlig nivå.

ACTOR IN A LEADING ROLE

1. Matthew McConaughey. I rollen som den komplexe AIDS-smittade Ron Woodroof gör McConaughey en strålande insats. En karriär som var definierad av högar av svettiga romantiska komedier och topless-scener har återfötts i form av en mångsidig och spännande karriär med McConaughey i sitt livs form. Killer Joe, The Lincoln Lawyer, Mud, True Detective och självklart Dallas Buyers Club är alla bevis för en skådespelare som har levererat ordentligt de senaste åren. McConaughey har charmat Hollywood och lovordats för sin Oscarsnominerade roll. Med vinster på Golden Globes och SAG Awards, för att nämna några, är det troligt att han vinner. Att han dessutom är otroligt populär och omtyckt ökar bara hans chanser att få plocka med sig en guldgubbe hem.
2. Chiwetel Ejiofor. Jag tycker som många andra att McConaughey gör en fantastisk rollinsats och helt klart förtjänar en nominering. Han är flera mil bättre än en av mina favoritskådespelare Christian Bale och den gamle Bruce Dern som båda är nominerade. Men han har starkt motstånd från Leonardo DiCaprio och dennes kanske bästa prestation i sin karriär i rollen som den totalgalne Jordan Belfort i The Wolf of Wall Street. Men det är Chiwetel Ejiofor med sin starka insats i 12 Years a Slave som är snäppet vassare i mitt tycke. Det är dock en väldigt jämn kategori och egentligen spelar det inte så stor roll vem som vinner, bara det är någon av de tre bästa – McConaughey, DiCaprio eller Ejiofor.
3. Tom Hanks. 2013 har varit ett väldigt bra år när det kommer till starka skådespelarprestationer. Men det skär i mitt hjärta att en av årets absolut bästa inte ens fick en nominering. Jag pratar såklart om Tom Hanks och hans dunderinsats i Captain Phillips. Hanks levererar ordentligt i rollen som skeppskaptenen Richard Phillips – en vanlig man i en ovanlig situation. Filmens slutskede bjuder på en av årets kraftfullaste och mest välspelade scener som får hår att resa sig och tårar att rinna. Hanks har glidit runt i myshörnan länge de senaste åren med tråkiga roller, men en comeback som Captain Phillips förtjänar en Oscarsnominering. Fy skäms på er Oscarsjuryn!

ACTRESS IN A LEADING ROLE

1. Cate Blanchett. Årets kanske mest självklara kategori med en självklar vinnare. Cate Blanchetts namn har stått skrivet i stjärnorna redan sedan Blue Jasmine hade premiär. De flesta tror på den fantastiskt skickliga australiensiskan och hennes prestation som den kaotiska och paranoida Jasmine. Alla vet att hon kommer vinna. Det är självklart.
2. Cate Blanchett. Det är också självklart att hon är mitt val som vinnare. Amy Adams roll som fejkbritt i American Hustle och Judi Dench mysiga roll i Philomena är båda väldigt bra medan Meryl Streep och Sandra Bullock inte ens borde ha nominerats. Ingen av de nominerade är i närheten av Cate Blanchett.
3. Cate Blanchett. Precis som i den manliga kategorin har kvinnorna levererat stort under 2013. Brit Marling (The East), Emma Thompson (Saving Mr. Banks) och Olivia Wilde (Drinking Buddies) har alla varit fantastiska men får tyvärr gå utan Oscarsnomineringar. Men den majestätiska Cate Blanchett är trots de ovanstående kvinnornas talang den bästa.

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

1. Jared Leto. I en blandad kategori med allt från skeppstjuv, slavägare, FBI-agent och börsmäklare kommer Oscarsjuryns val att falla på AIDS-smittade transvestiten Rayon. Leto som medverkar i en film för första gången sedan 2009 gör en mångsidig och komplex insats och backar upp McConaugheys huvudroll bra. Leto har varit en av årets stora snackisar i birollskategorin. Med många hyllningar och vinster från både Golden Globes och SAG Awards i bagaget är Letos chanser stora. Hans hängivenhet och fokusering på rollen som Rayon är något som faller Oscarsjuryn i smaken. Jonah Hill och Bradley Cooper älskas av Oscarsjuryn men kommer inte ha någon chans att vinna och Michael Fassbender kommer ignoreras. Den enda som har en liten chans att peta ner Leto från tronen är Barkhad Abdi med hans suveräna insats i Captain Phillips och hans oväntade vinst i denna kategori på förra månadens BAFTA Awards.
2. Michael Fassbender. Den helt klart bästa i denna kategori förtjänar inte bara sin nominering utan också att vinna. Fassbender är en av de bästa skådespelarna just nu och ”glömdes bort” helt och hållet av Oscarsjuryn 2011 för sin fantastiska huvudroll i Steve McQueens Shame. Han fick inte ens en nominering. I år gör han en otroligt obehaglig och fantastisk insats i samme McQueens 12 Years a Slave. Med no-mercy-attityd och järnhandsstyre förtjänar Fassbender verkligen en Oscarsstatyett. Hans konkurrenter är inte i närheten. Leto är överskattad, Jonah Hill är härlig men inte tillräckligt bra för att vinna, Barkhad Abdi gör en grym insats men når inte Fassbenders nivå och vad Bradley Cooper beträffar är det mycket oklart vad han ens gör i denna kategori. Ah, vänta, nu vet jag! Oscarsjuryn älskar David O. Russell och American Hustle och allt vad den innebär. Det inkluderar Bradley Cooper. För tydligen kommer Russell, hans filmer och hans skådespelare i ett megapaket som alla tydligen förtjänar Oscarstatyetter vartenda år. Titta bara på förra årets Silver Linings Playbook och 2011 års The Fighter. Alla har överösts med nomineringar och vinster, även om de inte förtjänat det. Bradley Cooper får automatiskt en nominering för att han är med i David O. Russells filmer. Trots att han absolut inte förtjänar en nominering. Snälla Oscarsjury, ge Fassbender guldgubben och lägg av med favoriseringen av Russell! Byt ut Coopers nominering och sätt in…
3. James Franco istället. Francos underskattade och fenomenala insats i Harmony Korines Spring Breakers är något utöver det vanliga. Franco spelar Alien, en vild och smått galen gangsta-rappare vars fascination av vapen och droger är extremt. Med munnen full av kromtänder och en otydlig och autentisk Floridadialekt gör Franco en unik och annorlunda insats. Franco är stundtals oigenkännelig och lever sig in i rollen på ett mästerligt vis. Jag hade gärna sett Franco ta hem en statyett eller åtminstone bli nominerad. Det hade även varit trevligt med en nominering för Jake Gyllenhaals fantastiska ticsbesvärade Detective Loki i Prisoners.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

1. Lupita Nyong’o. I en kategori som i princip bara handlar om två skådespelerskor kan valet antingen falla på Jennifer Lawrence eller på Lupita Nyong’o. Det är de två som har hyllats mest i denna kategori och som har nominerats till mängder av galapriser. Lupita Nyong’os imponerade debut kommer troligen ta hem Oscarsstatyetten då den är riktigt bra och dessutom har styrkor i karaktären och i filmens historiska vikt. Oscarsjuryn älskar historiska karaktärer och filmer, särskilt när det handlar om just amerikansk historia. Men Nyong’o hotas av Lawrence, som har knipit vinster på både BAFTA-galan och Golden Globes. Det som däremot minskar hennes chans att vinna en Oscar är att juryn kan vara tveksamma till att belöna den unga skådespelerskan med en Oscarsstatyett för andra året i rad (Lawrence vann förra året för sin roll i Silver Linings Playbook). De andra nominerade i kategorin har inte en chans.
2. Lupita Nyong’o. Varken Sally Hawkins, June Squibb eller den bra men överskattade prestationen av Jennifer Lawrence i American Hustle förtjänar en nominering. Julia Roberts är för mig nummer två i denna kategori för hennes briljanta insats som frustrerad mor och dotter i August: Osage County. Men självklart ska den filmdebuterande Lupita Nyong’o vinna för hennes fenomenala och känslosamma roll som slavflickan Patsey i 12 Years a Slave.
3. Sarah Paulson. Oscarsjuryn, snälla, byt ut Hawkins, Squibb och Lawrence mot tre andra prestationer från 2013. Jag rekommenderar Shailene Woodley (The Spectacular Now), Margot Robbie (The Wolf of Wall Street) och Ziyi Zhang (The Grandmaster). Tre överlägset bättre prestationer som alla förtjänar Oscarsnomineringar. Men även Julia Roberts kan bytas ut! Sätt in den underskattade och nästintill bortglömda rollen som Mistress Epps i 12 Years a Slave spelad av den fantastiska Sarah Paulson. Hon gör kanske filmens allra mest elakaste karaktär (kanske t.o.m ondare än Michael Fassbenders karaktär) och skrämmer till ordentligt. Iskall, med noll respekt för människor med annan hudfärg än vit, är Mistress Epps en fruktansvärd karaktär. Sarah Paulson är fantastisk i rollen och förtjänar helt klart en Oscarsnominering, kanske till och med en vinst.

DIRECTING

1. Alfonso Cuarón. Den ambitiöse och glade mexikanen är det nästintill självklara valet som bästa regissör 2013. Cuarón har gått i James Camerons fotspår och skapat en teknologiskt avancerad film med ny teknik och nya metoder att skapa film med. Det som skiljer de två herrarna åt är att Cuarón dessutom lyckades göra en film som är väldigt bra medan Cameron och hans Avatar bara var en teknikuppvisning. Revolutionerande filmskapande med ett bidrag till filmens ständiga tekniska utveckling gör att Cuarón kommer ta hem priset. Hans chanser ökar dessutom eftersom han har kammat hem pris på både BAFTA och Golden Globes.
2. Alfonso Cuarón. Regissörskategorin har också två andra herrar som är värda sina nomineringar, nämligen Steve McQueen och Martin Scorsese, som båda skapat två fantastiska filmer. Alexander Payne har även han gjort ett bra jobb men förtjänar inte en vinst. David O. Russell har i American Hustle skapat en av årets mest överskattade filmer. Russell är återigen nominerad trots att det finns en stor skara andra regissörer under 2013 som förtjänar nomineringen mer. American Hustle är trots en grupp bra skådespelare och en intressant premiss en film med mycket utsida och lite insida. Flashiga kläder med ”roliga” frillor och flamsig tidsperiod är inte tillräckligt för en nominering. Självklart ska Cuarón ha en Oscar!
3. Alfonso Cuarón. Det är svårt att inte se storheten i Cuarón och hans nytänkande Gravity. Vare sig man tycker om filmen eller inte är den ett bevis på skicklig och revolutionerande filmskapande och regin är en del av processen. Cuarón har satt ribban högt för framtida sci-fi- och CGI-filmer och han förtjänar Oscarstatyetten. Men utanför Oscarsjuryns annars smala och inramade syn finns en mängd regissörer som alla förtjänar uppmärksamhet. Bland annat Shane Carruth, regissören av Upstream Color, som med låg budget lyckats skapa 2013 års mest komplexa mindfuck-film. Något som i mina ögon förtjänar en nominering.

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

1. Her (Spike Jonze). Spike Jonzes småroliga och vardagliga manus för Her är Oscarsjuryns favorit. Den har dock starkt motstånd från Woody Allens Blue Jasmine och ”självklart” American Hustle.
2. Blue Jasmine (Woody Allen). Utifrån de nominerade är det Woodys kvicka och pratiga manus som tilltalar mig mest. Allen är bra på att skriva dialoger utan teatraliskt och tramsiga drag och istället förlita sig på vardagsspråk och realism. Det lyckas han med även i Blue Jasmine med flera roliga och smarta repliker. Även Dallas Buyers Club och Nebraska går i Woodys spår genom att skippa överdrivna repliker och dialoger. Detta medan Spike Jonzes överskattade manus för Her förlitar sig på sentimentalitet och flummighet till en nivå som blir tröttsam.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty, Paolo Sorrentino & Umberto Contarello). Paolo Sorrentinos manus för den intellektuellt stimulerande och mycket intressanta La grande bellezza (The Great Beauty) tar mitt pris för bästa originalmanus. Ett komplext men samtidigt vardagligt manus som vågar vara både abstrakt och naturligt. Ett annat manus som förtjänar en nominering är Shane Carruths Upstream Color som inte är särskilt vardagligt utan som istället är mycket abstrakt och udda utan att vara pretentiöst eller överdrivet.

DOCUMENTARY FEATURE

1. The Act of Killing. Joshua Oppenheimers kontroversiella och mycket mörka The Act of Killing, en dokumentär om indonesiska före detta ledare över så kallade dödspatruller, är den stora förhandstippade vinnaren med en redan vunnen BAFTA. En dokumentär som experimenterar med nya tillvägagångssätt för dokumentärfilmsskapande i och med att den ger huvudpersonerna ansvaret att forma dokumentärens narrativ. Oscarsjuryn kommer troligtvis välja The Act of Killing som bästa dokumentär. Men den mer aktuella The Square har också en chans att ta hem statyetten då den handlar om ett ämne som generellt sett ligger i amerikanernas intresse. Revolutionen i Egypten har rapporterats om i mängder i amerikansk media och haft ett starkt stöd från USA.
2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Act of Killing är en enastående dokumentär som vågar testa nytt och dessutom vara modig i att den bearbetar ett extremt känsligt ämne. Men The Square är snäppet bättre. Med ett effektivt narrativ och spektakulärt foto inifrån revolutionens center lyckades The Square imponera allra mest på mig av de nominerade dokumentärerna. Cutie and the Boxer är en mysig och lättsam dokumentär medan sångdokumentären 20 Feet from Stardom kantas av extrem självömkan och repetitivt narrativ. Den allra sämsta dokumentären av de nominerade är Dirty Wars som lider av ett ointressant och dåligt utfört narrativ som inte tillför mycket nytt.
3. The Square. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte har sett många dokumentärer från 2013 och har därför egentligen ingen annan förutom de nominerade att jämföra med. The Square är mitt val även här och helt klart ett rättmätigt sådant. 2013 års bästa dokumentär!

CINEMATOGRAPHY

1. Gravity. Alfonso Cuaróns trogne fotograf Emmanuel Lubezki som bland annat ligger bakom de fantastiskt häftiga och långa tagningarna i Cuaróns Children of Men är i år nominerad för Gravity. Med en revolutionerande film krävs nytänkande kameraarbete. Gravity är en väldigt visuell film där kameran vrider och vänder sig i 360 grader och lite till. Lubezkis nominering är hans sjätte och han är också den som ligger bakom fotot i en del av Terrence Malicks filmer. Killen kan helt enkelt hantera en kamera och det är något han också kommer belönas för.
2. The Grandmaster (Originaltitel: Yi dai zong shi). De andra nominerade filmerna har alla förutom en i mitt tycke mycket fint foto. Nebraska och Prisoners har båda naturligt utseende med en känsla av realism medan Inside Llewyn Davis har fått ett fruktansvärt filter över sitt utseende som gör att den har en artificiell och Instagram-liknande yta. Extremt överskattat foto som absolut inte förtjänar en nominering. Gravity är den tekniskt mest imponerande med sina avancerade kamerarörelser, men av de nominerade är The Grandmaster den vackraste och mest visuellt tilltalande filmen. Med varma gulorangea färger och imponerande slow-motion-tagningar transformerar fotografen Philippe le Sourd filmens slagsmålsscener till konstverk.
3. Upstream Color/La grande bellezza (En: The Great Beauty). Här fuskar jag lite och väljer två filmer som jag båda tycker förtjänar nomineringar och kanske till och med en statyett. Den komplexa och annorlunda Upstream Color, med sitt ovanligt naturliga och skarpa foto, samt La grande bellezza, med sitt svepande och nästintill svävande kameraarbete. Två otroligt snygga filmer som båda påminner om Lubezkis arbete med bland annat The Tree of Life och andra Malick-filmer.

FILM EDITING

1. Gravity. Med sina långa scener där klippningen knappt märks är Gravity Oscarsjuryns val. Stora delar av filmen känns som en enda scen, vilket bidrar till den tomhet och stillhet som existerar i rymden. Filmer som 12 Years a Slave och Dallas Buyers Club, vilka också har relativt långa scener där klippningen är anonym men effektiv, har en liten chans på en statyett.
2. Captain Phillips. Gravity och 12 Years a Slave är båda vackert klippta med utdragna, fokuserade scener. Men Captain Phillips rappa och intensiva tempo är en frisk fläkt bland de nominerade och min favorit. Captain Phillips-klipparen Christopher Rouse lyckas samla in filmens starka aspekter och göra en hårresande och svettframkallande film där mycket av filmens intensitet ligger i just klippningen.
3. The Wolf of Wall Street. Trots en grupp välklippta filmer bland de nominerade är den värdiga vinnaren inte ens nominerad. Thelma Schoonmakers kvicka och fartfyllda klippning i Martin Scorseses The Wolf of Wall Street är delvis vad som får filmen att göra vad den gör så bra – att aldrig bli ointressant och tappa tempo trots en lång speltid. Schoonmakers sammanflätning av scener blir till kreativa och häftiga övergångar som aldrig stannar av för en andningspaus.

PRODUCTION DESIGN

1. The Great Gatsby. Med färgsprakande 20-talsscenerier och överklass-vaudeville-aura är The Great Gatsby en klar vinnare i juryns ögon. Den hotas dock av American Hustle:s 70-talsstil och 12 Years a Slave:s autentiska slavmiljöer. Det finns även en liten chans för Her med dess färgglada futuristiska värld.
2. Gravity. Det är Alfonso Cuaróns detaljerade och till synes autentiska rymdskepp som faller mig i smaken mest. Det är dessutom svårt att slå självaste planeten jorden som bakgrund. Däremot ser jag även The Great Gatsby som en värdig vinnare då den trots en överanvändning av greenscreens också bjuder på ett par riktigt fina och välskapade interiörer.
3. Michael Kohlhaas. En av filmåret 2013:s mest okända och smala filmer är det franska historiska dramat Michael Kohlhaas med Mads Mikkelsen i huvudrollen, som bjuder på scenerier som fick mig att vilja spola tillbaka i filmen i biografen för att se om vissa scener. Fantastiskt vacker fransk bergsnatur och historiskt imponerande byggnader som visualiseras av ett fantastiskt foto. Oscarsjuryn är kända för att strunta helt och hållet i smalare filmer, särskilt om de kommer från andra länder än USA, men Michael Kohlhaas förtjänar åtminstone en nominering.

SOUND MIXING

1. Gravity. Vad sound mixing egentligen går ut på och hur man bedömer det är för mig fortfarande en aning oklart (men här kan man läsa mer). Oscarsjuryn kommer hur som helst att välja Gravity som vinnare för dess blandning av ren tystnad och kaosinramande musik.
2. Gravity. Det är något magiskt med hur Gravity låter. För trots den realistiska tystnaden som den ska porträttera är filmens övergång mellan just denna tystnad och dialog skarp och skickligt utförd. Gravity förtjänar en statyett, men jag skulle inte heller bli missnöjd om Lone Survivor och det explosiva ljud som den filmen pressar in i öronen på en vinner.
3. Rush. Men av förra årets starkaste ljudupplevelser är det tre filmer som inte ens blev nominerade i år. Två av dem är effektfyllda sci-fi-filmer, nämligen Star Trek Into Darkness och Pacific Rim. Star Trek, med sitt hav av imponerande ljudeffekter, och Pacific Rim, med kraftfulla robotslag och kollapsande skyskrapor. Men det är den tredje filmen som förtjänar en nominering och vinst allra mest. Den filmen är Rush som pumpar på med autentiskt vilda och riviga 70-tals-F1-bilar. En fantastisk ljudmix av imponerande övergångar mellan ren motorkraft och pampig musik.

VISUAL EFFECTS

1. Gravity. En av de aspekter som gör Gravity till en sådan hyllad och nytänkande film är dess specialeffekter. Med superavancerad CGI är filmen en visuell fest med otrolig detaljrikedom. En självklar vinnare utan motstånd från övriga nominerade.
2. Gravity. The Hobbit, Iron Man 3 och The Lone Ranger är i mitt tycke inte ens värda sina nomineringar. De bjuder samtliga på rent ut sagt trött CGI som inte är i närheten av kategorins två bästa filmer – Star Trek Into Darkness och Gravity – med den sistnämnda som min favorit bland de nominerade.
3. Gravity. Den är även min favorit överhuvudtaget från 2013 när det gäller specialeffekter. Faktiskt en av de snyggaste CGI-filmerna någonsin! Men det finns också en hel del andra filmer som är värda nomineringar, bland annat redan nämnda Star Trek Into Darkness, A Field in England, Pacific Rim, Elysium och Oblivion.

MAKEUP AND HAIRSTYLING

1. Jackass Presents: Bad Grandpa. I en kategori med endast tre nominerade blir valet lite lättare när det mest komplexa men också mest välutförda sminket är Johnny Knoxvilles helkroppstransformation från ung Jackass-medlem till 86-årig gubbe. Oscarsjuryn är enade om att Bad Grandpa är den rättmätiga vinnaren. 
   
2. Jackass Presents: Bad Grandpa. De andra nominerade filmerna, Dallas Buyers Club och The Lone Ranger kommer inte i närheten av Knoxvilles skrynkliga skinn. Det är riktigt bra smink som förtjänar att vinna helt enkelt.
3. Jackass Presents: Bad Grandpa. Punkt slut.

Nedan följer för mig ofullbordade kategorier som jag alltså inte har sett samtliga nominerade i. Därför bjuder jag endast på mina gissningar, det vill säga vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

• Frozen

COSTUME DESIGN

•  American Hustle

DOCUMENTARY SHORT

• The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

• The Great Beauty

MUSIC – ORIGINAL SCORE

• Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

• Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

• Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

• Helium

SOUND EDITING

• Gravity

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

• 12 Years a Slave

Efter mina gissningar ser ”statyettlistan” ut så här:

Tippade vinnare

• 7 Oscars Gravity
• 3 Oscars 12 Years a Slave
• 2 Oscars Dallas Buyers Club, Frozen
• 1 Oscar The Act of Killing, American Hustle, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, The Great Gatsby, Helium, Her, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Lady in Number 6: Music Saved My Life

Vad händer om vi går efter mina önskade vinnare bland de nominerade (exklusive de tio sista kategorierna)?

Önskade vinnare

• 4 Oscars 12 Years a Slave, Gravity
• 2 Oscars Blue Jasmine
• 1 Oscar Captain Phillips, The Grandmaster, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Square

Nu släpper vi loss och kör på mina fria val (exklusive de tio sista kategorierna).

VINNARE PÅ SCOOTER AWARDS FOR PROPER EXCELLENCE IN THE ART OF THE SYMBIOSIS BETWEEN MOVING PICTURES, SOUND AND ACTING 2014: The comeback!

• 2 Oscars 12 Years a Slave, La grande bellezza, Gravity
• 1 Oscar Blue Jasmine, Captain Phillips, Jackass Presents: Bad Grandpa, Michael Kohlhaas, Rush, Spring Breakers, The Square, Upstream Color, The Wolf of Wall Street

Ännu en lång betänketid av vilka som ska vinna är över. Nu är det bara att sjunka ner i soffan med trevligt sällskap och njuta av en helkväll, eller rättare sagt natt, av prisutdelning. Godiset, maten, drickan och laptopen kommer stå redo för en helkväll av underhållning. Glöm inte att bevaka vår Twitter och Facebook-grupp under galan! Man vet aldrig vad för roliga bilder och kommentarer vi delar med oss. Må den bästa tipparen vinna men heja bara på mig. David har haft sin tid rampljuset och nu är det dags för en ny vinnare att ta hans plats! Ha en trevlig Oscarsgala, gott folk!

GIFF14: Dallas Buyers Club

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2014

Dallas, 1985. Ron Woodroof är en bit över 30, arbetar som elektriker, hänger på strippklubbar, knullar, super och drar linor. Han lever i en machovärld av rodeoridande, homofobiska Texas-cowboys. När han, efter att ha kollapsat i sitt hus, får diagnosen AIDS – bögsjukdomen AIDS – och prognosen 30 dagar kvar att leva tvingas han konfrontera en dödlig sjukdom, ett byråkratiskt sjukvårdssystem, ett samhälle som vänt honom ryggen och sina egna värderingar.

Under 1980-talet testades bromsmedicinen AZT på AIDS-patienter. Woodroof ingick inte i testgruppen och tvingades muta till sig medicinen, vilken dock visade sig påverka hans tillstånd negativt, särskilt i kombination med hans tunga intag av kokain. Medicinen hade inte så goda effekter som man hoppats, men trots detta godkändes AZT som medicin för HIV-smittade. Woodroof påbörjade jakten på alternativa mediciner, vilka han importerande från bland annat Mexiko och sålde till AIDS-sjuka. Dessa var exempelvis helt ofarliga proteiner och vitaminer som dock var olagliga i USA. I och med att dessa behandlingsmetoder visade sig bättre än sjukhusens växte Woodroofs verksamhet och han startade Dallas Buyers Club, en förening där alla betalande medlemmar fick tillgång till de alternativa medicinerna. Samtidigt som han hjälpte många människor gick han en kamp mot lagen, läkemedelsindustrin och FDA (Food and Drug Administration).

Ron Woodroof porträtteras av en nedbantad och tanig Matthew McConaughey, vars fysiska transformering, likt Christian Bales i The Machinist, gör att han ser läskigt svag och sjuk ut. Den kroppsliga uppoffringen vittnar om hans ambition som skådespelare. Även hans karaktär är föränderlig och genomgår en stor utveckling som person under den svåra tiden som AIDS-sjuk. Från att ha tillhört gruppen Texas-homofober som avfärdar HIV som en åkomma exklusiv för gaysamhället tvingas han nu istället kämpa för en utsatt grupp som visserligen präglas av homosexuella men som inte går att kategorisera efter kön eller sexualitet – en uppfattning som idag är en självklarhet men som 1985 inte var det.

Även om filmen bygger på en sann historia finns vissa fiktiva inslag, eller filmiska förvrängningar (vilket inte alls är ovanligt), vilka i det här fallet inte alls stör utan snarare höjer filmen. Ett exempel är karaktären Rayon, en transsexuell man (som alltså betraktar sig själv som kvinna), briljant spelad av en pinnsmal Jared Leto, som Woodroof träffar på sjukhuset. Deras relation börjar kyligt men förbättras allteftersom och blir symbolisk för Woodroofs personliga utveckling och acceptans av andra sexualiteter än den heterosexuella. Hans fördomar utmanas och besegras en efter en och Rayon blir hans affärspartner. En annan viktig karaktär är doktorn Eve (Jennifer Garner) som jobbar på sjukhuset och som protesterar mot de medicinska bestämmelserna och för en svår kamp med sin anställning som insats. Garner hamnar lite i skuggan av McConaughey och Leto, vilket är synd men inte något större problem eftersom deras karaktärer är så pass starka och intressanta på egen hand.

McConaughey gör en riktig kraftansträngning och spränger upp sitt engagemang på bioduken. Woodroof är i många avseenden en skitstövel, men en charmig sådan med hjärtat på rätt ställe, och med McConaugheys underbara Texas-dialekt, ”up yours”-uppträdande, pondus, timing och sköna utstrålning blir han en minnesvärd karaktär. Jared Leto behandlar sin transvestitkaraktär med respekt och övertygelse och undviker att göra Rayon till en överflamboyant och överspelande parodi, ett potentiellt problem som setts i diverse filmer. Resultatet blir två äkta karaktärer, två mänskliga karaktärer, som det är lätt att bry sig om.

Dallas Buyers Club är en film där både berättelse och karaktärer engagerar. Den är tempofylld och underhållande, och samtidigt som den är mörk, tragisk och gripande finns många härliga, roliga och varma stunder. Två timmar flyger förbi och lämnar en engagerad och berörd.

Även om detta i många avseenden är en typisk Oscarsfilm som mycket riktigt blivit belönad med flera nomineringar undviker den manipulativa grepp som smörig musik, scener där det är uppenbart att vi ska gråta och övertydlighet. Regissör Jean-Marc Vallée låter istället karaktärerna föra den framåt och sparar de filmiska greppen till ställen där de tillför. Ett exempel är de tinnitustjut som effektivt används i samband med Woodroofs fysiska kollapser, som är ett symptom av hans sjukdom. Det är både snyggt och otäckt.

Dallas Buyers Club är en strålande bra film, värd sina nomineringar. Framförallt på skådespelarsidan håller jag mina tummar för att Matthew och Jared ska få en varsin guldgubbe. Bästa film? Av de jag sett (alla förutom American Hustle och Nebraska) – ja.

47 titlar att hålla reda på under 2014

Under det numera pågående året 2014 lär man, i vanlig ordning, konsumera en hel del film. Men vad ska man prioritera? Målet med nedanstående lista är att, likt Scotts lista, göra den frågan lite mer lättbesvarad. Premiärdatum för filmerna är i många fall inte bestämda, och filmproduktionen med alla sina led tenderar att ta oberäkneliga mängder tid. Det där är alltid lite oklart – flera av filmerna från förra årets lista har exempelvis fortfarande inte kommit ut. Men låt mig slänga in några titlar här (i bokstavsordning), så får vi helt enkelt se vad som händer med dem under året!

20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Ett slags dramadokumentär om musikern och författaren Nick Cave som skildrar 24 fiktiva timmar av hans liv. Man följer hans konstnärliga process, utforskar vad som gör oss till de vi är och hyllar den ”transformativa kraften” i den kreativa själen. Som stort Nick Cave-fan ser jag mycket fram emot detta projekt, som just nu visas på Sundance.

ALOFT (USA/Spanien/Frankrike)

En film jag inte vet mycket om alls, mer än att den finfina rollistan rymmer Jennifer Connelly, Cillian Murphy och Mélanie Laurent. Det verkar vara snöigt, i Minnesota och norra Kanada, och storyn berättas i två olika tidsperioder och kretsar kring en mor (Connelly) och en son (Murphy) som tidigt skiljs åt och lever sina liv i olika riktningar. En journalist (Laurent) undersöker deras livsöden. Filmen regisseras av peruanskan Claudia Llosa och är lite av ett wildcard på listan – ingen superpepp, men kan bli bra.

BIRDMAN (USA)

Alejandro González Iñárritu är efter filmer/knytnävsslag som 21 Grams, Biutiful, Amores perros och Babel en av mina favoritregissörer. I år gör han en komedi (!) om en skådespelare som kämpar med en Broadway-pjäs och samtidigt tvingas hantera sig själv, sin familj, sin karriär och sitt ego. Detta med en blandad cast innehållandes Michael Keaton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Edward Norton, Amy Ryan, Emma Stone och Zach Galifianakis. Snyggt lär det bli, med tanke på att filmen fotas av Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Tree of Life, To the Wonder, Gravity).

BLOOD TIES (USA/Frankrike)

Déjà vu? Var inte orolig, du är inte med i en ny Groundhog Day. Jag skrev nämligen om den här filmen redan i förra årets pepplista, men eftersom den fortfarande inte nått oss (förutsatt att vi inte är t ex serber eller norrmän, vilka fick se den på bio redan somras) känner jag att jag vill uppmärksamma den igen. Hade jag rangordnat denna lista hade den kanske legat allra högst upp. Låt mig citera mig själv (oh, dear): ”Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Les petits mouchoirs (Små vita lögner) och Ne le dis à personne (Berätta inte för någon), har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts, Billy Crudup och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray (Two Lovers, We Own the Night) har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både 70-tal, New York, franskt, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.” Well, 2014 då. Och postern vill jag bara rama in, alternativt Marion Cotillards fantastiskt vackra karaktärsposter. Femstjärniga affischer.

BOYHOOD (USA)

Richard Linklater som skrivit och regisserat Before-trilogin, vilken jag sett de senaste dagarna och verkligen älskar, har gjort detsamma även här i en film som följer en pojkes uppväxt. Det smått otroliga med detta projekt är att filmen är inspelad under de elva år som den skildrar (2002-2013), från det att pojken i huvudrollen är sex år till det att han är 17-18. Hans föräldrar (Ethan Hawke och Patricia Arquette) är skilda och filmen utforskar relationen mellan dem och pojken under denna period. Kan bli fantastiskt och unikt.

THE CLASS OF ’92 (Storbritannien)

Dokumentär om en gyllene generation ur engelsk fotboll, bestående av Manchester United-spelarna David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs, Gary och Phil Neville och Paul Scholes. Filmen tar vid 1992 och följer gruppen från FA Youth Cup fram till Champions League-triumfen 1999, med inslag av samhällskommentarer kring social och kulturell utveckling i landet. Förutom de nämnda spelarna ges intervjuer av legender som Zinedine Zidane och Eric Cantona, ungdomstränaren Eric Harrison, regissören Danny Boyle och före detta premiärministern Tony Blair.

DEVIL’S KNOT (USA)

Ett verklighetsbaserat kriminaldrama/-thriller om ett fall som behandlats i dokumentärfilmsserien Paradise Lost (vilken jag inte sett men definitivt ska se). 1993 i West Memphis, Arkansas, mördades tre 8-åriga pojkar brutalt, varpå tre tonårspojkar – the West Memphis Three – misstänktes och genomgick rättegång. Devil’s Knot, regisserad av Atom Egoyan, återberättar historien och hur omgivningen hanterade den. I rollistan finns bland andra Reese Witherspoon, Alessandro Nivola, Colin Firth, Elias Koteas, Bruce Greenwood och Dane DeHaan. Det ser ut att bli mörkt, obehagligt och dramatiskt.

THE DOG (USA)

Al Pacinos porträttering av den minst sagt vilsne John Wojtowicz i Dog Day Afternoon är fantastisk och filmen i sig är utmärkt. The Dog är en dokumentär om Wojtowicz, mannen som alltså försökte råna en bank i Brooklyn för att finansiera sin manlige älskares könsoperation, en historia som ska bli intressant att få veta mer om. Hur den ligger till premiärmässigt (bio, VOD, DVD?) vet jag inte, mer än att den endast visats på festivaler i Toronto och New York.

DRAFT DAY (USA)

Efter en snabbt kastad blick på postern, där en kostymklädd och fokuserad Kevin Costner står i något slags NFL-studio med en amerikansk fotboll i handen, känner jag bara att jag är redo. Bring it! Costner är General Manager för Cleveland Browns och kämpar för att få igenom en spelarvärvning genom att få välja först i draften. Costner backas upp av bl a Jennifer Garner, Sam Elliot, Tom Welling, Ellen Burstyn, Rosanna Arquette, Denis Leary och Frank Langella. Komedi-touchen (?) och regissör Ivan Reitman sätter jag vissa frågetecken för.

EVEREST (USA/Storbritannien)

Baltasar Kormákur (Contraband, 2 Guns) fortsätter sin internationella karriär med en äventyrsthriller om det disastruösa Mount Everest-bestigningsförsöket som efter en storm kostade åtta personer livet 1996. Bergsklättringstemat är alltid lockande med sitt erkännande av naturens och vädrets förrädiska makt, och för ytterligare pepp kan man kasta ett öga på vilka skådespelare som ska slicka snön längs bergsväggarna: Jake Gyllenhaal, Josh Brolin, Jason Clarke och John Hawkes. Killer cast!

(Ej att förväxla med den andra Everest, 2014, vilken numera heter The Summit och finns med längre ner på listan).

GENTLEMEN (Sverige)

Efter fantastiska Call Girl är Mikael Marcimains kommande film något att verkligen se fram emot. Manuset är baserat på Klas Östergrens roman med samma namn från 1980 och handlar om en författare som flyttar in i en Stockholmslägenhet hos de gåtfulla bröderna Morgan – boxaren och pianisten Henry och den nedgångne filosofen och poeten Leo. Det verkar hända mycket skumma saker, bland annat spionage och hemliga vapenaffärer, i en värld av jazz, poesi och kärlek, paketerad i ett format med allt från thriller till drama och kärlekshistoria. Det ser mörkt, läckert och skrämmande ut.

GONE GIRL (USA)

Mörkt, läckert och skrämmande kan det nog bli även här – det brukar bli det när David Fincher står bakom kameran. Efter att Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamund Pike) varit gifta i fem år försvinner Amy spårlöst. Parets förhållande visar sig ha varit mer problematiskt än vad man trott och Nick misstänks som gärningsman. Ett mystiskt fall med grävande poliser för, om man kan sin Fincher, tankarna till Se7en och Zodiac – och bara det förklarar varför peppen är av hög grad.

THE GRAND BUDAPEST HOTEL (USA/Tyskland)

Wes Anderson? Pepp, såklart! I år placerar han sitt verk i mellankrigstiden på ett europeiskt hotell, där den legendariske portvakten M. Gustave (Ralph Fiennes) härjar runt. Hotellmiljöer kan i Andersons händer bli otroligt härligt (Hotel Chevalier!) och casten är helt sjuk. Och då menar jag verkligen helt sjuk: Fiennes, Saoirse Ronan, Léa Seydoux, Edward Norton, Jude Law, Bill Murray, Tilda Swinton, Owen Wilson, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jason Schwartzman, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Tom Wilkinson, F. Murray Abraham, Bob Balaban…

HAPPY VALLEY (USA)

Den framgångsrike college football-tränaren Joe Paternos karriär överskuggas kraftigt av skandalen kring förekomsten av sexuella övergrepp inom hans tränarstab under 2000-talet. Snart ska hans liv, alltså hans liv och inte bara skandalen, bli film. Al Pacino och Brian De Palma teamar upp igen (de gjorde Scarface och Carlito’s Way tillsammans) och Pacino ska alltså spela Paterno. David McKenna (American History X) skriver manus medan den oerhört erfarne producenten Edward R. Pressman (American Psycho, Das Boot, Wall Street) producerar. Detta kan bli en intressant och kontroversiell film som jag ser mycket fram emot.

HOW TO MAKE LOVE LIKE AN ENGLISHMAN (USA)

Min väldigt ensidiga kärlekshistoria med Jessica Alba är ständigt närvarande i mitt liv (tyvärr existerar den förmodligen inte alls i hennes). Jag lever i en flyktig övertygelse om att det någon gång ska bli hon och jag, vilken ofta byts ut i total hjärtesorg när realistiska tankar når min hjärna. Så länge får jag nöja mig med eskapistiskt filmtittande. Tyvärr medverkar hon mest i mediokra komedier, men undantag som Sin City och The Killer Inside Me finns, och förhoppningsvis kan även detta bli ett trevligt litet romcom-undantag. Storyn är centrerad kring Pierce Brosnans karaktär som är poesiprofessor på Cambridge och som lever i ”hedonistisk excess” och hamnar i något slags triangeldrama med Alba och Salma Hayek. Jag är tveksam, men försiktigt nyfiken. Brosnan är ju härlig.

THE HUMBLING (USA)

Philip Roths roman med samma namn är ett drama om relationen mellan en åldrande, suicidal skådespelare och en yngre kvinna på en gård i upstate New York. Al Pacino köpte loss rättigheterna till en filmatisering av boken redan 2009, och när den väl blir av är oklart. Vad som verkar mer eller mindre klart är att den ska regisseras av Barry Levinson, som gjort bland annat magiska Rain Man och den suveräna HBO-filmen You Don’t Know Jack från 2010 tillsammans med just Pacino. Buck Henry (The Graduate) skriver manus medan namn som Greta Gerwig, Kyra Sedgwick, Dianne Wiest och Charles Grodin ser ut att göra biroller.

IMAGINE (USA)

Mer Pacino åt folket! Cars– och Crazy, Stupid, Love.-författaren Dan Fogelman regidebuterar med en dramakomedi om en åldrande musiker som, efter att ha läst ett gammalt brev som skickats till honom från John Lennon och Yoko Ono, inspireras att leva sitt liv annorlunda och ta kontakt med sin biologiska son. Al Pacino backas upp av Jennifer Garner, Annette Bening, Bobby Cannavale, Josh Peck, Michael Caine och Christopher Plummer.

THE IMITATION GAME (USA)

Benedict Cumberbatch porträtterar den brittiske matematikern och logikern Alan Turing, som försökte knäcka krypteringskoder under andra världskriget. Hodejegerne-regissören Morten Tyldum regisserar denna biografiska dramathriller och i skådespelarväg ansluter Keira Knightley, Matthew Goode och Mark Strong. Ser lovande ut på pappret.

THE IMMIGRANT (USA)

Detta är också en film som var med redan förra året, men oh my lord – Joaquin Phoenix och Marion Cotillard! Och Jeremy Renner också som något slags bonusfigur. James Gray (manus och regi) har gjort det smått fantastiska relationsdramat Two Lovers (som det talas för lite om) och det riktigt stabila kriminaldramat We Own the Night, varav båda har Phoenix i huvudrollen. Filmen har hetat både Nightingale och Lowlife tidigare, men är nu alltså The Immigrant, utspelar sig på Manhattan och handlar om en polsk invandrarkvinna (Cotillard) som träffar den trevlige men lömske Bruno (Phoenix) som lurar henne till prostitution. Renner spelar Orlando the Magician som kanske har några ess i rockärmen och kan bli Ewas räddning.

INHERENT VICE (USA)

Joaquin Phoenix gjorde i The Master en av sina allra bästa roller under Paul Thomas Andersons ledning, och i år samarbetar de igen i en dramathriller om en droganvändande detektiv som undersöker fallet kring en försvunnen före detta flickvän i 70-talets Los Angeles. Vad PTA gjort vet ni väl, men att nämna There Will Be Blood, Magnolia och Boogie Nights kan ju aldrig skada. Reese Witherspoon, Josh Brolin, Owen Wilson och Benicio Del Toro finns med på tåget, vilket förhoppningsvis åker mot biografernas station under 2014.

JANE GOT A GUN (USA)

En film vars inspelning varit ett kaos, med stjärnor och regissörer som hoppat av, men som ser ut att bli klar till sommaren. Kvar i detta västern-action-drama finns Natalie Portman (det är hon som har en pistol), Ewan McGregor och Joel Edgerton, och regisserar gör Gavin O’Connor (Warrior). Handlingen involverar en kvinna, Jane, som tar hjälp av sin ex-pojkvän för att rädda sin nuvarande, laglöse, man från ett gäng som försöker döda honom.

JOE (USA)

En film som hyllats från många håll och som dessutom har enorma likheter med Mud (enligt mig 2013 års bästa film). Regissör David Gordon Green och Mud:s regissör Jeff Nichols är goda vänner sedan länge och i upplägg påminner deras filmer mycket om varandra. Titelkaraktären Joe är, likt titelkaraktären Mud, en (före detta?) brottsling med ett mörkt förflutet som stöter på en pojke i de nedre tonåren och utvecklar en otippad vänskap med honom. Joe spelas av Nicolas Cage som, liksom Matthew McConaughey (Mud), varit stundtals utskälld och i behov av ett lyft. Pojken spelas – i båda filmerna – av den otroligt talangfulle Tye Sheridan. Joe är en timmerarbetare med alkoholproblem, ett gott hjärta och opålitligt temperament. Jag gillar Cage, och det ska bli riktigt spännande att se vad han kan göra med detta.

MAGIC IN THE MOONLIGHT (USA)

Woody Allen har de senaste åren gett oss både fantastiska filmer som Midnight in Paris och trötta historier som To Rome with Love. Nu senast kom han starkt tillbaka med den ovanligt mörka Blue Jasmine med en fantastisk Cate Blanchett. 2014 års film fylls av skådespelare som Colin Firth, Emma Stone, Marcia Gay Harden och Jacki Weaver och utspelar sig på franska rivieran under 20-talet. Handlingen kretsar kring något slags bedrägerihärva, involverar en besökande engelsman och lär innehålla sedvanligt Allenskt tilltrasslade situationer.

THE MAN FROM U.N.C.L.E. (USA)

Den klassiska spionserien från mitten av 60-talet ska bli film, och bakom kameran står Guy Ritchie (vars Snatch. är rätt skön och vars Sherlock Holmes är ett riktigt misslyckande). Det har ryktats om Tom Cruise, men den castingen blev dessvärre inte av, utan vi får nöja oss med Henry Cavill (Man of Steel) och Armie Hammer (The Social Network, The Lone Ranger) som Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Utöver dem finns Hugh Grant, Alicia Vikander och kanske även David Beckham (!) med i biroller. Vi får hoppas att Ritchie kan förvalta kultseriens charm och glimt i ögat, för i så fall kan detta bli ett underhållande och skönt actionäventyr.

MANGLEHORN (USA)

Nämnde David Gordon Green (aktuell med Joe, ovan) gör ännu ett drama, denna gång med Texas som inspelningsplats och Al Pacino som huvudroll. Filmen handlar enligt uppgifter om en excentrisk man som tvingas möta konsekvenserna av ett kriminellt liv och en förlorad kärlek. Holly Hunter, Chris Messina och Spring Breakers-regissören Harmony Korine ansluter till en lite udda cast och ett intressant projekt.

KILL THE MESSENGER (USA)

Kriminal-drama-mysterie-thriller verkar vara benämningen för denna ”based on a true story”-film om en journalist som tog livet av sig efter att ha blivit utsatt för en smutskastningskampanj. Detta efter att han avslöjat CIA:s inblandning i vapenhandel med rebeller i Nicaragua samt kokainsmuggling i Kalifornien under 1990-talet. TV-serieerfarne regissören Michael Cuesta (Six Feet Under, Dexter, Homeland) har en diger rollista till sitt förfogande: Jeremy Renner, Mary Elizabeth Winstead, Michael Sheen, Barry Pepper, Michael K. Williams, Robert Patrick, Ray Liotta, Oliver Platt, Paz Vega, Andy García och Tim Blake Nelson. Nice!

THE MONUMENTS MEN (USA/Tyskland)

George Clooneys Oscarsdoftande men försenade film om en allierad pluton under andra världskriget vars uppdrag var att hitta och ”stjäla tillbaka” konstverk och andra kulturellt värdefulla saker från nazisterna, innan Hitler hade förstört dem. Action, historia, drama och komedi verkar vara mixens ingredienser och bredvid Clooney (regi, manus, produktion, huvudroll) framträder skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, John Goodman och Jean Dujardin. Som kuriosa kan nämnas att Clooneys pappa, Nick Clooney, gör ett inhopp som en äldre version av sin sons karaktär. Även om The Monuments Men verkar mindre allvarlig än t ex Good Night, and Good Luck. och The Ides of March (som är riktigt bra båda två) litar jag på att George lyckas göra något vasst av detta.

NOAH (USA)

(Min favoritregissör) Darren Aronofskys kommande film är en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly, Emma Watson, Ray Winstone, Nick Nolte och den obligatoriske Mark Margolis finns med på tåget, som ankommer till biografperrongen i början av april. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah, även om min pepp sjunkit under den senaste tiden. Min oro handlar väl mest om att det ska bli för stort, för matinéaktigt och kanske för mainstream för en så pass egen och personlig regissör som Aronofsky. Men förhoppningsvis är denna oro helt i onödan.

NYMPHOMANIAC (Danmark/Tyskland/Frankrike/Belgien)

Även om jag har sett på tok för lite av Lars von Trier har man ju en känsla av hur vrickad den här filmen verkar vara. Bioversionen är fyra timmar lång (en 5,5-timmarsversion finns och dyker väl förhoppningsvis upp på DVD och blu-ray senare) och är en lång resa av sex, våld, erotik och poesi. Många bekanta skådespelare finns med: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf, Christian Slater, Uma Thurman, Willem Dafoe, Connie Nielsen och Udo Kier. Underbara karaktärsposters dessutom. Jag är lite rädd, men definitivt nyfiken.

THE REACH (USA)

Michael Douglas spelar huvudrollen i en thriller som spelats in i New Mexico och som enligt uppgifter ska handla om en jägare (Douglas) som  tar hjälp av en guide som leder honom ut i öknen, där ett mord tar plats. En indiethriller som nog kan bli en riktigt angenäm bekantskap.

ROALD DAHL’S ESIO TROT (Storbritannien)

Om detta görs rätt kan det bli hur mysigt som helst. Från barnboken av Roald Dahl har Richard Curtis (Love Actually, Notting Hill) och Paul Mayhew-Archer skrivit ett manus som ska bli TV-film för BBC under 2014. Huvudrollsmässigt är det så mysigt att man bara vill springa ut och krama en sköldpadda – Dustin Hoffman och Judi Dench. Mr. Hoppy (Dusty) är en gammal man som är hemligt förälskad i Ms. Silver (Judi) som bor i lägenheten under honom, men hon verkar mer intresserad av sin sköldpadda.

SALOMÉ OCH WILDE SALOMÉ (USA)

Ett hjärteprojekt för Al Pacino har under de senaste åren varit denna utforskning av Oscar Wilde och hans pjäs Salomé, en utforskning som lett till ett slags dokumentär, Wilde Salomé, och en mer renodlad filmad version av pjäsen, Salomé. Båda projekten regisseras av Pacino själv. Det förstnämnda innehåller både material från inspelningen av pjäsen som Pacino satte upp i Los Angeles 2006, där han spelar King Herod och en då relativt okänd Jessica Chastain spelar Salomé, och beskriver Pacinos försök att utforska, förstå och komma närmare Oscar Wilde som författare och person – ”an unusual, revealing and avant-garde journey into the light and heart of Oscar Wilde’s masterwork.” Den andra filmen, Salomé, är en film/teaterupptagning där Pacino försöker kombinera filmens språk med teaterns och framkalla en känsla av att se teater på film. Utgivningsdatum och -år, framförallt i Europa, är högst oklara, då Wilde Salomé färdigställdes redan 2011 och fortfarande inte har visats mer än i Venedig samma år och vid enstaka specialvisningar. Salomé är som jag förstår det planerad att släppas under 2014. Förhoppningsvis ges filmerna ut på DVD eller genom någon form av internetalternativ inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag är personligen otroligt peppad på att se dem och väldigt glad att Pacino inte bara fortsätter göra film utan även satsar på personligt motiverade och utmanande projekt.

SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Ännu en film från förra årets lista som inte kommit ut. Hur många år vi har väntat på den här uppföljaren har jag tappat räkningen på för längesedan. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson, Jaime King och Michael Madsen. Clive Owen har tyvärr fallit bort och ersatts av Josh Brolin (som inte alls är någon dålig ersättare). Tillkommer gör bl a Joseph Gordon-Levitt, Eva Green, Juno Temple och Ray Liotta. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

SLOW WEST (USA/Storbritannien)

En 17-årig pojke (Kodi Smit-McPhee) reser genom det amerikanska landskapet under 1800-talet för att söka efter kvinnan han älskar. Han får en följeslagare i den mystiske Silas (Michael Fassbender). Ben Mendelsohn gör en roll, Fassbender producerar och fullängdsdebutanten John Mclean regisserar. Inspelningen har redan startat och inspelningsplatser inkluderar Nya Zeeland, Colorado och Skottland. Slutligen kan vi konstatera att en västernthriller med Fassy inte låter helt fel.

STRETCH (USA)

Joe Carnahan (Narc, The Grey) gör komediaktig actionthriller där Patrick Wilson spelar en limousinechaufför som plockar upp en jobbig miljardär (Chris Pine), som gör tillvaron både farlig och spännande för chauffören. Jessica Alba, Brooklyn Decker, Ray Liotta, Ed Helms, James Badge Dale och David Hasselhoff (!) finns med i rollistan. Filmen har haft marknadsföringsproblem efter att Universal hoppat av och det återstår att se om den går upp på bio eller släpps via VOD. Jag själv är inte överdrivet peppad men försiktigt optimistisk.

THE SUMMIT (USA)

Efter vissa finansiella tveksamheter och konkurrensproblematik, i och med att Kormákurs Everest ser ut att bli klar först, verkar det som att Doug Liman (The Bourne Identity, Fair Game) ändå ska göra en andra Mount Everest-film under 2014. Fortsatta oklarheter kring inspelningsstart finns dock. The Summit utspelar sig under 20-talet och berättar om britten George Mallory, som försvann under ett försök att bestiga Mount Everest 1924 (hans eventuella framgång är fortfarande ett ämne för spekulation). Tom Hardy har varit aktuell för huvudrollen, men det har också ryktats om Benedict Cumberbatch. Vem av dem det än blir, eller om det blir någon helt annan, förblir projektet av intresse.

TRANSCENDENCE (USA/Storbritannien)

Christopher Nolans fotograf Wally Pfister bryter sig loss och regidebuterar med en sci-fi-thriller om en dödssjuk forskare som utvecklar en dator som ger honom enorm makt och gör honom ostoppbar, typ. Jag vet inte om det låter så jätteintressant egentligen, men ser man till skådisar finns anledning att ändå peppa lite lätt, plus att filmen lär bli ordentligt snygg visuellt. I huvudrollen står Johnny Depp, som är i behov av att gå tillbaka till mer seriösa roller (Donnie Brasco, What’s Eating Gilbert Grape t ex) efter maskeradroller som i The Lone Ranger, medan biroller intas av Kate Mara, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Rebecca Hall m fl.

TRUE DETECTIVE (USA)

Att denna hittills fantastiska TV-serie är med på listan är knappast för att upplysa er om något ni inte kände till, utan snarare för att slå ett sista slag för att de som ännu inte gett sig in i den tar tag i sina liv och gör det. HBO och kvalité går ofta hand i hand, så definitivt även här. Matthew McConaughey är en av världens absolut bästa skådespelare just nu och utgör tillsammans med fullblodsproffset Woody Harrelson en oerhört intressant polisduo nere i de allra pissigaste och (o)härligaste Louisiana-områdena. Under åtta avsnitt ska vi följa deras jakt på en seriemördare, men framförallt deras personliga utveckling och livshistorier, vilka utvecklas gradvis genom ett intressant flashback-upplägg. Sin nombre-regissören Cary Fukunaga och manusförfattaren Nic Pizzolatto ansvarar för hela den första säsongen, vilket naturligtvis leder till en stor kontinuitet och säkerhet genom seriens upptrappning. De två första avsnitten har varit förstklassiga och intressanta på många sätt, eftersom serien känns både bekant i sina teman och upplägg, men också nyskapande vad gäller narrativ och TV- och produktionsmässig innovation. Fortsätter serien på samma nivå lär vi, när vi talar om den i retrospekt, benämna den som mästerlig och oförglömlig.

UNDER THE SKIN (Storbritannien)

En film som beskrivits som en erotisk sci-fi-thriller med Scarlett Johansson i huvudrollen. Den utspelar sig i Skottland, där en utomjording i mänsklig form (Johansson) förför ensamma, manliga liftare, vilka blir hennes byten (vilken som är den exakta betydelsen av ”byte” i detta fall vet jag inte riktigt). Den ska vara mardrömslik och svår, kanske även med en touch av David Lynch, och bara det gör mig oerhört peppad. Skottland, Johansson, sci-fi och thriller ökar den peppen och jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

WAYWARD PINES (USA)

Efter fiaskon som After Earth och förmodade sådana som The Last Airbender och Lady in the Water (vilka jag inte sett) är det lätt att glömma bort M. Night Shyamalans talang, vilken han visar prov på i filmer som Signs och Unbreakable. I år gör han en miniserie i tio delar för Fox med en uttalad Twin Peaks-vibe. Handlingen påminner mycket riktigt om David Lynchs och Mark Frosts kultserie: en Secret Service-agent får i uppdrag att åka till Wayward Pines, Idaho, för att undersöka fallet kring två agenter som försvunnit i området. Under vistelsen i småstaden tätnar mysteriet och han börjar oroa sig för sin egen säkerhet. Om ni läste min TV-special om Twin Peaks vet ni att jag älskar den serien, och med tanke på vilken stämning M. Night har visat sig kapabel att framkalla ser jag stora möjligheter för att detta ska kunna bli hans stora återkomst. Den spännande casten inkluderar bl a Matt Dillon, Melissa Leo, Terrence Howard, Juliette Lewis och Toby Jones. Den här bilden ger mig riktigt kalla (och underbara) kårar. Stor pepp!

WE GOTTA GET OUT OF THIS PLACE (USA)

Ytterligare ett litet wildcard på listan, som jag egentligen inte vet så mycket om. Vad jag vet är att det är en småskalig produktion och att en av huvudrollerna spelas av Breathe In-bekanta Mackenzie Davis, som jag vill sätta ett stort utropstecken för. Hon påminner mycket om Laura Dern, vilket är en komplimang att glädjas över. Filmen handlar om några ungdomar i Texas som suckar över sin stillastående tillvaro i en liten bomullsfarmsstad och samtidigt blir indragna i en kriminell värld när en av dem råkar stjäla från fel man. Filmen är delvis inspelad i staden med det fantastiska namnet, Corpus Christi, Texas, och har en precis lika fantastisk, retrodoftande, poster. Bra kritik har den fått, och jag hoppas att även jag får dela ut sådan till den.

WHITE BIRD IN A BLIZZARD (USA/Frankrike)

Av regissören Greg Arakis filmer (Mysterious Skin, The Doom Generation) har jag inte sett någonting, men det ska det bli ändring på. Flera av filmerna behandlar tonåringar och deras möten med sexualitet, droger och depression, vilket även denna verkar göra i viss mån. Shailene Woodley (The Descendants, The Spectacular Now) tar rollen som tonårsdotter vars mamma (Eva Green) försvinner och lämnar henne ensam i en kritisk uppväxtsfas. Drömmar ska vara centrala genom filmen, som verkar balansera mellan thriller- och dramagenren.

UNTITLED LANCE ARMSTRONG BIOPIC (USA/Storbritannien)

Någon utförlig handlingsbeskrivning är knappast nödvändig, då de flesta känner till Lance Armstrongs historia – hjälten och idrottsikonen som visade sig vara en dopad lögnare. Stephen Frears (The Queen, Philomena) gör alltså en biografisk film med Ben Foster som Armstrong samt bl a Dustin Hoffman och Guillaume Canet i biroller. Storyn bör göra sig bra i filmform (vilket den gjorde i dokumentären The Armstrong Lie), även om jag är något tveksam inför regissören.

TERRENCE MALICK?

Frågorna är här fler än svaren – det går aldrig riktigt att veta vad den gode Malick kommer slänga fram på bordet och när han bestämmer sig för att göra det. Hans karriär verkar i alla fall vara i ett mycket intressant skede eftersom han under de senaste åren blivit oerhört mycket mer produktiv än vad han någonsin har varit. Hela tre filmer befinner sig just nu i post-production-fasen, en fas som dock verkar vara problematisk. Hans dokumentär Voyage of Time, som är något slags vidareutveckling på The Tree of Life:s skapelsesekvenser och handlar om universums födelse och död, har blivit anklagad för att vara något annat än vad producenterna blivit lovade när de gick in med stora pengar och är därför av osäker release-status. Hans ej än namngivna film (Untitled Terrence Malick Project) är en kärlekshistoria om besatthet och svek, placerad i Austin, Texas. Casten är helt sinnessjuk: Christian Bale, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Ryan Gosling, Rooney Mara, Natalie Portman, Holly Hunter, Val Kilmer, Bérénice Marlohe, Benicio Del Toro, Clifton Collins Jr., osv. Hans Knight of Cups – ”a man, temptations, celebrity, and excess” – har även den en välfylld cast: Christian Bale, Cate Blanchett, Natalie Portman, Antonio Banderas, Jason Clarke, Imogen Poots, Joel Kinnaman, Teresa Palmer m fl. Sedan riskerar ju föstås alla att bli bortklippta. Malicks projekt är vi alltid peppade på.

Så, det var alltså 47 spännande titlar. Sedan finns det säkert 47 till som är precis lika intressanta. Jag vill även påminna om A Most Wanted Man, Foxcatcher och Interstellar, vilka Scott skrev om i sin pepplista. Förra året skrev jag även om Sean Penns två planerade regiföretag, Crazy for the Storm och The Comedian, som jag givetvis fortfarande är lika peppad på som då. Hur aktuella de är låter jag vara osagt, men vill ni läsa om vad det är för projekt hänvisar jag till min lista från förra året.

Nu har både ni och filmskaparna lite att jobba med. Make it work!

SFF13: Enemy

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

Efter den alldeles fantastiska Prisoners anländer nu Denis Villeneuves nya samarbete med Jake Gyllenhaal till festivalbiograferna, en kollaboration som de facto är deras första. Enemy gjordes först men släpps inte förrän nu, vilket innebär att den med sin experimentella och relativt smala profil kan rida på framgångsvågen som den bredare succéthrillern byggt upp. Även detta är ett slags thriller, men i helt annan bemärkelse än kidnappningsditot.

Gyllenhaal gör, som bilden vittnar om, dubbla roller som två till synes identiska karaktärer. I första hand följer vi hans lärarkaraktär, som undervisar i historia och i detta skede föreläser om diktaturer, kontroll och samhällsstrukturer. ”Allt är del av ett mönster” förklarar han, och det finns definitivt en mening med just det temat filmen igenom. Hans liv är tydligt utstakat: vakna, gå till universitetet, vara lärare, sluta, komma hem till sin fru (Mélanie Laurent), äta och lägga sig. En dag får han dock ett (luddigt) filmtips från en kollega och bestämmer sig för att hyra filmen i fråga. Oberörd av filmen i sig slås han snart av en svindlande insikt. Hade han precis sett sig själv?

I andra änden av denna skumma situation finner vi statisten som spelar dubbelgångaren (Gyllenhaal #2), en halvkänd skådespelare som bor med sin gravida fru (Sarah Gadon) och som reagerar med irritation när Gyllenhal #1 ringer honom. Men snart efter att ha avfärdat den förmodade stalkern läser han tecken i sin omgivning som tyder på att det faktiskt finns något här värt att utforska. Konfrontationen blir laddad, svårförstådd och i allra högsta grad mystisk.

En märklig men lättförståelig story än så länge, men vad som höjer filmen till ett välutsmyckat mysterium är dess återkommande symboliska inslag och surrealistiska passager. Spindlar i olika skalor, någon form av herrklubb med hemliga möten och en ständig känsla av identitetstvivel gör att förståelsen glider oss ur händerna – på ett njutbart sätt.

Det storslagna fotot med ett gult filter, som ibland för tankarna till Steven Soderbergh, tar fram det allra mäktigaste ur Torontos moderna skyskrapearkitektur, hotellkorridorer, enorma fönster och skuggor i dunkla lägenheter. Ett långsamt och lömskt soundtrack ger ytterligare thrill till den vackra mystiken. Atmosfären är svettig och på något sätt tom och domedagsaktig – det känns som att det inte finns några fler människor i staden. Gyllenhaal-karaktärernas nästan paralyserade jakt på sanningen för mina tankar till Christian Bales mindfuck-upplevelse i The Machinist.

Temat är inte unikt, vi har sett dubbelgångarproblematiken tidigare, men historien är otroligt väl skildrad och det med en personlig touch från Denis Villeneuve. Med subtila medel och små instick av förbryllande detaljer är Enemy en film som tål att funderas på en stund. Den klockrena duon Villeneuve/Gyllenhaal har haft ett suveränt år med både denna och Prisoners och peppen inför nästa kollaboration (som vi väl räknar med?) behöver vi inte ens tala om.

Veckoresumé #21

2x 50-tal, 2x 60-tal, 1x 70-tal och 1x 00-tal utgör veckans uppsättning av filmer, allt från komedi och rysare till superhjältar och rikemansproblem.

BAREFOOT IN THE PARK (1967)

En småmysig komedi som lever mycket på sina två stjärnor, Robert Redford och Jane Fonda. Redford hade spelat rollen redan 1963 i en Broadway-uppsättning av originalpjäsen och fick fortsätta när den blev film fyra år senare. Det nygifta paret Bratter, Paul (Redford) och Corie (Fonda), avverkar en smekmånad på ett lyxhotell för att sedan ge sig ut i äktenskapsvärlden och flytta in i en liten etta i New York. Väl där upptäcker de ett hål i taket, att grannarna är skumma, fem trappor av ren utmattning och ett element som är det kallaste föremålet i hela lägenheten. Handlingen utspelar sig mestadels i denna spartanska boning, där det nygifta paret sällan får en lugn stund. De inser efter ett tag att Pauls behärskade advokatsliv kolliderar med den betydligt mer spontana Cories livsstil, vilket leder till ihärdigt vilda diskussioner som uppkommer gång på gång. Barefoot in the Park är inte hysteriskt rolig och kan inte beskrivas som en träffsäker komedi. Däremot är den sympatisk och genomgående trevlig, med ett tema som nog många kan känna igen sig i – flytta hemifrån gör ju de flesta någon gång i livet, och gifter sig gör många. Att sedan gifta sig med Jane Fonda vore ju hemskt trevligt.

THE RACK (1956)

Paul Newman gör som oftast en stabil insats i detta rättegångsdrama, men i övrigt finns tyvärr inte mycket att hämta i The Rack, trots ett manus från Stewart Stern, mannen som skrev James Dean-klassikern Rebel Without a Cause. Newman spelar en amerikansk soldat, nyss hemkommen från Koreakriget, som tvingas genomgå förhör och ställas inför krigsrätt hemma i USA, misstänkt för att ha kollaborerat med koreanerna. Han är mentalt instabil och har svårt att hålla känslorna under kontroll när han dessutom tvingas ta upp den stela relationen med sin far, även han en gammal krigsveteran. Här finns ett gyllene läge att ge oss en fördjupad bild av hur detta möte drabbar de båda karaktärerna, men istället fokuserar man nästan enbart på rättegången, vilken i ärlighetens namn inte är helt intressant hela vägen fram. Filmen är godkänd, men kunde ha blivit mycket mer gripande än vad den nu blev.

WATCHMEN (2009)

En annan film som har flera ljusglimtar och en enorm potential. Zack Snyder är en regissör som jag är mycket kluven till. Hans estetiska sida är å ena sidan grymt häftig och spektakulär, men tenderar å andra sidan att ta över från filmens egentliga innehåll som dramaturgi och dialog. Watchmen är extremt ojämn, vilket gör att den hamnar på det låga betyg jag gett den, men visst finns här ljuspunkter. Musikvalet är stundtals klockrent, atmosfären är bitvis riktigt cool och mörkret syns både på ett visuellt plan och på ett berättarmässigt plan, så länge inte slowmotion-effekterna och de stundtals meningslösa actionscenerna tar över alltför mycket – vilket de tyvärr gör alltför ofta. Berättelsen är spretig och känns i efterhand ologisk och manuset innehåller för många dumma repliker för att man till 100 % ska kunna ta den på allvar. Under den välpolerade ytan finns även innehåll, men det finns ingen fullgod leverans av detta. Det är filmens problem. Ett annat störningsmoment är att Jackie Earle Haley tvingas prata med en fruktansvärt löjlig och onaturlig röst som för tankarna till Christian Bales Batman. När vi dessutom bjuds på en av filmhistoriens mest patetiska sexscener med Malin Åkerman och Patrick Wilson som ”älskar” till Hallelujah kan inte betyget pressas upp till mer än en stark tvåa.

ROSEMARY’S BABY (1968)

Mästerregissören Roman Polanski har många bra filmer på CV:t, däribland The Pianist och Chinatown – och Rosemary’s Baby. Rosemary och Guy Woodhouse (Mia Farrow och John Cassavetes) gör precis som Redford och Fonda och flyttar in i en lägenhet tillsammans, i det här fallet visar sig dock lägenheten vara något mer hemlighetsfull. Detta är en film som man egentligen inte alls bör veta så mycket vad den handlar om, men kort och gott handlar den om det nyinflyttade parets försök att få barn, Rosemarys mentalt paranoida utveckling och mötena med det oerhört sociala pensionärsparet i lägenheten intill. När den kom klassades den som en skräckfilm, men i dagsläget bör den nog kategoriseras som en blandning av drama-, thriller- och rysargenrerna. Polanski är sannerligen en stämningens mästare och trots att det inte finns några rakt av läskiga eller övernaturliga scener så finns där ständigt en kuslig känsla som ju längre in i filmen man kommer övergår i rent obehag. Mia Farrow är lysande i huvudrollen, Cassavetes likaså, och filmens effektiva och välskrivna uppbyggnad får en att sitta med ögonen uppspärrade under hela upplevelsen. Ruth Gordon är fenomenal som den nästan obekvämt vänliga granntanten, en roll hon med all rätt fick en Oscar för. Rosemary’s Baby är en sådan där film som kan ge en rysningar längs ryggraden flera dagar efteråt.

THE WILD ONE (1953)

Under Marlon Brandos framgångsrika 50-tal med filmer som A Streetcar Named Desire och On the Waterfront gjorde han även rollen som motorcykelkillen Johnny Strabler i The Wild One. Han är ledaren av ett motorcykelgäng som mest åker runt och är allmänt stökiga. En dag åker de in i en liten småstad i Kalifornien, där det händer en hel del saker. De stöter på ett rivaliserande gäng, Johnny träffar den vackra Kathie Bleeker (Mary Murphy), som råkar vara dotter till sheriffen, och gänget hamnar på kollisionskurs med det mesta. Allt urartar, och mitt i kaoset finns en något vilsen karaktär i Brandos Johnny. Tyvärr har filmen inte åldrats särskilt väl och den når inte riktigt fram med något starkt budskap eller någon slående brännpunkt. Brando gör inte någon av sina bättre roller – han är godkänd, men inte i närheten så bra som i exempelvis A Streetcar Named Desire. Filmen i sig är även den klart godkänd, men inte mycket mer än så.

THE GREAT GATSBY (1974)

En av Robert Redfords mest ikoniska roller är rollen som Jay Gatsby i den Francis Ford Coppola-skrivna filmatiseringen av F. Scott Fitzgeralds klassiska roman med samma namn. Filmen utspelar sig under 20-talets högkonjunktur och kretsar kring denne Gatsby, en beryktad men för allmänheten okänd miljonär som anordnar stora fester i sitt palats utan att vara särskilt delaktig själv. Som officer under andra världskriget träffade han Daisy (Mia Farrow), som han älskat sedan dess, men som istället gifte sig med Tom Buchanan (Bruce Dern). Som nyrik ämnar Gatsby att vinna tillbaka Daisy, vilket utmynnar i ett komplicerat otrohetsdrama som får fatala konsekvenser. Filmen har av många avfärdats som ytlig och livlös och sagts sakna känslor, men personligen är jag av en annan åsikt. Nog för att den är välutsmyckad med flotta kostymer och glittrande fotofilter, men i grunden finns en mörk tragik och ämnen som besatthet, depression, samhällets struktur och i viss mån även meningen med livet. Redford är lysande medan Mia Farrow ligger precis på gränsen till överspel men klarar sig. I biroller ser vi bra insatser från bland andra Bruce Dern, Scott Wilson och, som berättaren Nick Carraway, Law & Order-bekantingen Sam Waterston. The Great Gatsby är en läcker men samtidigt tragisk film som blir bättre under hela speltiden – andra halvan är klart bäst – och till slut är snubblande nära en fyra i betyg. Full pott ges dock utan minsta tvekan till Robert Redfords garderob – jag är villig att betala mycket för att få klä mig i Jay Gatsbys luxuöst eleganta skjortor och kostymer!

Det var alltså veckans reportoar med det genomsnittliga produktionsåret 1971! Ni har väl förresten inte missat våra 85 Oscars och 33 Razzies?

Veckans topp 3

1. Rosemary’s Baby
   
2. The Great Gatsby
3. Barefoot in the Park

85 Oscars som aldrig delades ut

På grund av en misslyckad schemaläggning av den 85:e Oscarsgalan för två veckor sedan (rykten gör gällande att planeringen sköttes av Hrundi V. Bakshi) blev det hela 85 guldstatyetter över som ännu inte hittat sina rättmätiga ägare. Vi har nu fått i uppdrag av Oscarsakademien att dela ut dessa, ett uppdrag vi verkställer nedan.

Vi har nu äran att dela ut en Oscar för…

1. …bästa originalmanustitel till Nick Flynn för Another Bullshit Night in Suck City (Being Flynn)
2. …bästa autotune till Tom Hardy för The Dark Knight Rises
3. …bästa namedropping till Mark Wahlberg för Ted
4. …bästa mittbena till Guy Pearce för Lawless
5. …bästa lön per on-screen-minut till Mikael Persbrandt för The Hobbit: An Unexpected Journey
6. …bästa John Cale-samling till Keira Knightley för Seeking a Friend for the End of the World
7. …bästa motion capture till Holy Motors
8. …bästa sätt att effektivt avsluta en otrohetsaffär till Richard Gere för Arbitrage
9. …bästa självförtroende till Robert De Niro för Being Flynn
10. …bästa casual friday till Steve Carell för Seeking a Friend for the End of the World
11. …bästa sex med kläderna på till Blake Lively för Savages
12. …bästa magtröja till Matthew McConaughey för Magic Mike
13. …bästa volontärarbetare till Paul Dano för Being Flynn
14. …bästa butler till Michael Caine för The Dark Knight Rises
15. …bästa uppslutning till Project X
16. …bästa stereotypcementering till End of Watch
17. …bästa limousininteriör till Holy Motors
18. …bästa förtexter till Skyfall
19. …bästa eftertexter till Moonrise Kingdom
20. …bästa comeback från käppbrukande gubbe till vältränad superhjälte till Christian Bale för The Dark Knight Rises
21. …bästa polare till Ted i Ted
22. …bästa gig till Denis Lavant med ensemble för Holy Motors
23. …bästa scoutledare till Edward Norton för Moonrise Kingdom
24. …bästa uteliggare till Robert De Niro för Being Flynn
25. …bästa Ladies Night-substitut till Magic Mike
26. …bästa spoiler av klassisk film till Blake Lively för Savages
27. …bästa annons till Safety Not Guaranteed
28. …bästa titelkompabilitet för den svenska marknaden till Skyfall
29. …bästa namn till Marietta von Hausswolff von Baumgarten för Call Girl
30. …bästa actionskådis i dramakomedi till Bruce Willis för Moonrise Kingdom
31. …bästa raggningsreplik till Idris Elba för Prometheus
32. …bästa skyddsrum till Seeking a Friend for the End of the World
33. …bästa pendlare till Javier Bardem för Skyfall
34. …bästa Baywatch-legend till David Hasselhoff för Piranha 3DD
35. …bästa hipster till Kara Hayward för Moonrise Kingdom
36. …bästa affärsresa till Safety Not Guaranteed
37. …bästa leende till Marion Cotillard för Rust and Bone
38. …bästa mindfuck till Holy Motors
39. …bästa flaggviftning till Battleship
40. …bästa mustasch till Zach Galifianakis för The Campaign
41. …bästa duschsångare till Fabio Armiliato för To Rome with Love
42. …bästa inzoomning till Django Unchained
43. …bästa läderdräkt till Kate Beckinsale för Underworld: Awakening
44. …bästa fyrverkeriposter till Beasts of the Southern Wild
45. …bästa fejkleende till Julianne Moore för Game Change
46. …bästa svettmängd per person till We Are Legion: The Story of the Hacktivists
47. …bästa person att festa med till Sam Jones för Ted
48. …bästa konstnär till Christopher Walken för Stand Up Guys
49. …bästa berättare till Patrick Stewart för Ted
50. …bästa sömnpiller till Cosmopolis
51. …bästa räddare i nöden till John Goodman för Flight
52. …bästa kameleont till Denis Lavant för Holy Motors
53. …bästa utnyttjande av regissörsskapet för att kunna resa till häftiga europeiska städer till Woody Allen för To Rome with Love
54. …bästa betongklump till Taylor Kitsch för Savages
55. …bästa hipsterfildelare till Bradley Cooper för The Words
56. …bästa tunnel till The Perks of Being a Wallflower
57. …bästa trailer till Rust and Bone
58. …bästa ”Nej det var droppen, nu stänger jag av”-ögonblick till Amanda Seyfrieds inträde i Les Misérables
59. …bästa hårsvall till William H. Macy för The Sessions
60. …bästa Johnny Depp-parodi till Johnny Depp för Dark Shadows
61. …bästa husdjur till Richard Parker för Life of Pi
62. …bästa leverans av one-liner till Matthew McConaughey för ”The law says you cannot touch, but I see a lot of lawbreakers up in this house” i Magic Mike
63. …bästa vinkelskott till Jamie Foxx för Django Unchained
64. …bästa älskare till Alan Arkin i Stand Up Guys
65. …bästa svensk till Malik Bendjelloul för Searching for Sugar Man
66. …bästa chans till Human Wrecking Balls-kontrakt till Joaquin Phoenix för The Master
67. …bästa krutgumma till Judi Dench för Skyfall
68. …bästa krutgubbar till Al Pacino, Christopher Walken och Alan Arkin för Stand Up Guys
69. …bästa Hans Landa 2.0 Good Guy Edition till Christoph Waltz för Django Unchained
70. …bästa Bill Murray till Bill Murray för Moonrise Kingdom
71. …bästa chans till Dancing with the Stars-förfrågan till Bradley Cooper och Jennifer Lawrence för Silver Linings Playbook
72. …bästa planlösning till Anna Karenina
73. …bästa flotte till Kon-Tiki
74. …bästa DDR-känsla till Barbara
75. …bästa klassråd deluxe till Lincoln
76. …bästa 70-talskänsla till Argo
77. …bästa Woody Allen-fanatiker till Alice Taglioni för Paris-Manhattan
78. …bästa byggarbetare till Rodríguez för Searching for Sugar Man
79. …bästa skjul till Beasts of the Southern Wild
80. …bästa författare till Paul Dano för Ruby Sparks
81. …bästa dörrvakt till Matthias Schoenaerts för Rust and Bone
82. …bästa produktplacering till Caterpillar för grävskopan i Skyfall
83. …bästa dödskrök till Denzel Washington för Flight
84. …bästa ensemble till Side by Side
85. …bästa WINNING till Charlie Sheen för A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III

Där har vi en gedigen lista med en stor skara glada vinnare. Några som inte lär vara lika glada är vinnarna av de 33 Razzies vi också har delat ut, en lista du hittar här.

Pepp, pepp och ännu mera pepp

Det finns många anledningar att kasta nyfikna blickar mot vad filmåret 2013 kan komma att erbjuda. Några av dem listas nedan, utan inbördes ordning, i ett första utkast av Dave’s Watchlist 2013!

CRAZY FOR THE STORM (USA)

Sean Penn är fantastisk, både som skådespelare och som regissör. I år planerar han att ta plats i regissörsstolen för att filmatisera Norman Ollestads självbiografiska bok om hur han som 11-åring överlevde en flygplanskrasch som tog hans fars liv. Ensam på en isig bergstopp blev han tvungen att dra nytta av vad hans pappa lärt honom för att klara sig. Upplägget påminner om Penns förra film, den fantastiska Into the Wild, vilket känns lovande. Den enda som officiellt tagit plats i rollistan är hans kompanjon från Milk och Gangster Squad, Josh Brolin, som förmodligen inte kommer att spela 11-åring, utan mer troligen pojkens pappa. Brolin är en fin grundsten som lagts på plats och vi hoppas att Penn kan göra något riktigt bra av detta.

SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Den länge efterlängtade uppföljaren till Sin City ser i år ut att bli verklighet. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Clive Owen, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson och Michael Madsen. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

LAST VEGAS (USA)

Robert De Niro, Michael Douglas, Morgan Freeman och Kevin Kline. Låter bra va? Ja, visst gör det det, och faktum är vi kommer få se dessa herrar tillsammans på vita duken i år. De ska nämligen skita i pensionärslivet och dra till Las Vegas för att riva loss en sjuhelvetes svensexa för den ende av dem som fortfarande inte gift sig. Men nu är det alltså dags, och jag hoppas att det blir en härlig resa fylld av värme och kärlek. I december smäller det, men vi svenskar får nog vänta lite längre än så – i februari 2014 når filmrullen Skandinavien.

GANGSTER SQUAD (USA)

Om vi ska beskriva Last Vegas-gänget som ett trevligt gentlemannagäng i sina bästa år får nog grabbarna i Gangster Squad beskrivas som aningen brutalare. Filmen utspelar sig i 40- och 50-talens Los Angeles och handlar om kampen mellan LAPD och olika maffiagäng. I rollistan hittar vi stora namn som Sean Penn, Ryan Gosling, Josh Brolin, Nick Nolte och Emma Stone. Filmen verkar ha drag som liknar Brian De Palmas gangsterklassiker The Untouchables, men det återstår att se hur slutresultatet blir. Man stötte på problem i och med höstens skjutning på en biograf i USA, då en av filmens scener ska ha påminnt mycket om denna (för mycket, tydligen), så att man tvingades försena premiären och vidta åtgärder på klippbordet. Vi håller tummarna för att slutprodukten inte är sönderklippt, utan en fullt duglig gangsterrulle.

KNIGHT OF CUPS, VOYAGE OF TIME OCH UNTITLED TERRENCE MALICK PROJECT (USA)

Terrence Malick har under sin karriär gjort fem filmer på 38 år (en film vart 7-8:e år). Nästa år gör han tre! Malick är en hemlighetsfull man, och vad filmerna ska handla om är det nog bara han själv som vet, men vi kan förvänta oss öppna åkrar, poetiska voice-overs, magnifika fotosekvenser och svårtydda berättelser. Med ett CV innehållandes filmer som The Thin Red Line, Badlands och The Tree of Life är det med stort intresse vi följer hans kommande projekt. Och han har fått ett hyfsat gäng med sig – bland de aktuella skådespelarna finns (utan uppdelning efter de olika filmerna) Christian Bale, Natalie Portman, Cate Blanchett, Antonio Banderas, Emma Thompson, Ryan Gosling, Michael Fassbender, Benicio Del Toro, samt vår egen Joel Kinnaman. Vad som ligger bakom Malicks plötsliga produktivitetsfnatt har vi ingen aning om, men kul är det!

THE COMEDIAN (USA)

Crazy for the Storm är inte Sean Penns enda planerade regiprojekt i år, utan han har även för avsikt att dirigera Robert De Niro i en komedi om en åldrande komiker. Så mycket mer vet man inte om handlingen, men att dessa två suveräner går ihop och gör en film är naturligtvis mycket trevligt. Att De Niro ska spela (misslyckad?) komiker är särskilt intressant med tanke på att han 1983 gjorde en klassisk roll som just misslyckad komiker i Martin Scorseses The King of Comedy.

NIGHT TRAIN TO LISBON (Schweiz/Portugal)

Romantisk thriller om en schweizisk professor (Jeremy Irons) som lämnar sina föreläsningar och sin ordnade tillvaro för att göra en resa som ska komma att få honom att ”hitta sitt eget hjärta”. Så lyder i alla fall IMDb:s synopsis. En thriller i europeiska miljöer med järnvägar och tågstationer känns på förhand som något som kan tilltala mig (ett lysande exempel är Wim Wenders Der amerikanische Freund), och jag hoppas att Night Train to Lisbon kan bli något bra. Förutsättningarna finns där, med skådespelare som Christopher Lee, Bruno Ganz, Charlotte Rampling, Mélanie Laurent och redan nämnde Jeremy Irons i huvudrollen.

BLOOD TIES (USA/Frankrike)

Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Små vita lögner och Berätta inte för någon, har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både franskt, 70-tal, New York, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.

THE WOLF OF WALL STREET (USA)

Allt som Martin Scorsese hittar på är naturligtvis intressant och i år gör den legendariske regissören film av den sanna historien om en man som blir indragen i en bedrägerihärva på Wall Street under 90-talet. Denne man spelas av Leonardo DiCaprio, ett val som kanske inte känns jätteupphetsande. Missförstå mig inte – DiCaprio är en duktig skådespelare, men han tenderar att ibland bli lite tråkig, ointressant. Men jag hoppas att både Leo och Marty bevisar att jag har fel, och The Wolf of Wall Street är helt klart en film att se framemot. Den något oberäknelige men spännande Matthew McConaughey finns också med i rollistan.

LOWLIFE, ONLY GOD FORGIVES OCH THE COUNSELOR

(Läs mer utförligt om ovanstående titlar i Scotts pepplista). Precis som Scott hoppas jag att James Gray kan göra ännu en bra film i raden av lyckosamma samarbeten med Joaquin Phoenix, som Two Lovers och We Own the Night, i och med den kommande Lowlife. Att Marion Cotillard dessutom har en av huvudrollerna bådar mycket gott. Att Nicolas Winding Refn gör film med Ryan Gosling igen måste självklart skrivas upp på listan, snabbt som attan. Jag älskade Drive (2011 års bästa film), vilket egentligen räcker som motivering till varför Only God Forgives är en film jag ser framemot. The Counselor känns också som en intressant titel, dels för att mästare Ridley Scott står bakom kameran, dels för att casten består av namn som Brad Pitt, Michael Fassbender, Javier Bardem och Penélope Cruz.

ALLT SOM HAR MED AL PACINO ATT GÖRA

Den lille mannen och store legenden Al Pacino fyller i år 73. Men det tänker han inte ett dugg på, utan ser ut att få ett innehållsrikt 2013. I Stand Up Guys, som släpptes vid årsskiftet, härjar han med pistolen i högsta hugg tillsammans med Christopher Walken och Alan Arkin, han ska gestalta musikproducenten Phil Spector i en biografisk film och King Lear i en Shakespeare-filmatisering. Dessutom gör han en röst i Despicable Me 2, återvänder till gangstervärlden i Gotti: In the Shadow of My Father och till råga på allt detta florerar ständigt ryktena om en supersammanslagning i Martin Scorseses planerade The Irishman, där Pacino kan få spela mot Robert De Niro och Joe Pesci. Pacino har en del intressant på gång med andra ord, och även om det glider in lite tveksamma rollval här och där, vilket är normalt på ålderns höst, så letar han ständigt efter projekt som tilltalar honom på ett personligt plan. Då Al P är en stor förebild för mig personligen följer jag vartenda litet karriärssteg med stor spänning och hoppas att 2013 blir ett bra år för herr Pacino!

Scotts pepplista 2013

Filmåret 2013 kommer att lansera remakes, reboots och uppföljare som varje år alltid gör. Men trots upprepning verkar det finnas hopp. Vi har valt att lista de filmer som släpps 2013 som vi är allra mest sugna på att få se. Här är min lista, utan inbördes ordning.

LOWLIFE (USA)

James Gray har både skrivit manus och regisserat den här filmen, vars titel fortfarande är oklar, trots att filmen är färdiginspelad och färdigredigerad. Filmen var länge utan titel under inspelningen, innan den fick namnet Lowlife som sedan ändrades till Nightingale. James Gray är fortfarande inte helt säker på titeln, men han har sagt i media att den troligen kommer använda sig av det första namnet, Lowlife. Själva filmen handlar om en invandrarkvinna (Marion Cotillard) i New York som dras in i burleska miljöer och vaudeviller. En trollkarl (Jeremy Renner) försöker att rädda henne från den farliga och förirrande varietéscenen och återförena henne med sin syster som hålls fången på Ellis Island utanför New York. Lowlife:s handling är ytterst intressant, men det är skådespelarna som lockar allra mest. Jeremy Renner är en stabil herre som inte har gjort mig besviken än och det ska bli spännande att se hur han tacklar rollen som trollkarl. En av mina favoriter, Marion Cotillard, utgör en stor procentsats av anledningen till varför jag vill se den här filmen, Joaquin Phoenix likaså.

ELYSIUM (USA)

Sydafrikanska regissören Neill Blomkamp kommer 2013 tillbaka till science-fiction-världen efter den välgjorda, annorlunda och lyckade District 9. Sharlto Copley hoppar på tåget igen, men istället för att spela hjälten som han gjorde i District 9 gör han raka motsatsen genom att spela skurken. Hans motståndare är Matt Damon som spelar Max, en man som får ett uppdrag som har potential att skapa jämlikhet i en värld där de rika bor i en lyxig rymdstation ovanför jorden och de undre klasserna bor på en skadad och förstörd version av vår planet. Blomkamp plockar även med sig Jodie Foster och William Fichtner på sitt rymdäventyr som troligtvis har ett samhällskritiskt och politiskt budskap likt District 9.

STOKER (USA/Storbritannien)

Den sydkoreanska regissören Chan-wook Park är tillsammans med Ridley Scott min favoritregissör. Hans tidigare verk som Vengeance-trilogin, Thirst och Joint Security Area är fantastiska filmer med mörka och vuxna teman som behandlar hämnd, våld och relationer på ett aningen kontroversiellt och annorlunda sätt. Stoker är Parks första engelskspråkiga film och handlar om en ung flicka vid namn India (Mia Wasikowska) som bor tillsammans med sin emotionellt instabila mor (Nicole Kidman). En dag flyttar helt plötsligt den gåtfulle och okände morbrodern Charlie (Matthew Goode) in hos India och hennes mor. India hyser misstankar om morbroderns motiv, men samtidigt känner hon sig dragen till honom. Stoker verkar vara en mystisk och mörk film som har potential att bli något unikt och riktigt bra. Kombinationen av en riktigt intressant handling, snygg trailer, bra rollista och min favoritregissör gör den här filmen till den jag längtar allra mest efter 2013.

THE EAST (USA/Storbritannien)

Indiestjärnan Brit Marling är en produktiv kvinna som 2013 filmatiserar sitt tredje egenskrivna manus på två år. Efter de två indiesuccéerna Another Earth och Sound of My Voice är det dags igen med en berättelse om infiltration, likt den sistnämnda filmen. En ung kvinna får i uppdrag att infiltrera en anarkistgrupp varpå hon snabbt bildar starka känslor för ledaren. Sound of My Voice-regissören Zal Batmanglij ställer sig bakom kameran än en gång men har den här gången inte bara fått med sig Marling, utan också två stora namn i form av Ellen Page och Alexander Skarsgård. Förväntningarna är höga på ännu en smart, mystisk och välspelad indiethriller från Marling-fabriken.

STAR TREK INTO DARKNESS (USA)

J.J. Abrams släpper återigen lös sin unga och energirika besättning när den galaktiska federationen hotas. Captain Kirk (Chris Pine) leder sin besättning och Enterprise på jakt efter en ensam man som hotar att förstöra federationen och kanske hela mänskligheten. En uppföljare till den fantastiskt underhållande Star Trek från 2009 (som jag inkluderade i min sci-fi-lista) är garanterad på min pepplista, även om det är en uppföljare till en reboot-film av ett äldre varumärke. Den snygga, stilrena designen och de fantastiska warp-motorljuden är svåra att vänta på. Star Trek Into Darkness innehåller samma underbara besättning som i förra filmen men också några nya värvningar som den skicklige Benedict Cumberbatch som tar rollen som storskurk. 2013 är det dags för kanske årets mest underhållande film.

UPSTREAM COLOR (USA)

Shane Carruth är en annorlunda man i filmindustrin. Han är en kreativ manusförfattare, skicklig regissör och briljant skådespelare, något han visade tydligt i hans första film Primer som är den mest komplexa film jag har sett och kanske en av de mest kreativa. Nu är han tillbaka och redo att fylla dessa tre yrkesplatser igen. Carruth har skrivit manus, regisserat och spelar huvudrollen i Upstream Color som har potential att vara ännu mer komplex och förvirrande än Primer. Två korta trailers har släppts för filmen som jag inte förstod någonting av, därför ökade mitt sug efter att få se filmen ännu mer. Handlingen är också komplex och svår att förstå men kort och gott handlar filmen om en man och en kvinna som dras till varandra. De är omspunna i en livscykel av en ålderslös organism. Deras identiteter blir till illusioner när de kämpar för att samla lösa fragment av förstörda liv. Förstår du nu? Nej jag tänkte väl det, just därför vill jag se den.

ONLY GOD FORGIVES (Frankrike/Danmark)

Den danske regissören Nicolas Winding Refn och Ryan Gosling är tillbaka efter succén med Drive som jag tycker är 2011 års bästa film. Only God Forgives handlar om en poliskomissarie från Bangkok och en gangster (Ryan Gosling) som gör upp i en thaiboxningsmatch. En enkel handling likt Drive som förhoppningsvis kan förföra publiken både visuellt och på ett skådespelarmässigt sätt. Svettigt, våldsamt och melankoliskt kan vi förvänta oss från Refn, som i sitt CV har filmer som Pusher-trilogin, Bronson och så självklart Drive. Kan det bli en ny succé? I år får vi svaret.

THE WIND RISES (Japan)

Den japanska animationsmästaren Hayao Miyazaki är tillbaka i regissörsstolen efter Ponyo 2008. Den här gången tar han och den anrika Studio Ghibli publiken på ett nytt färgstarkt och välskrivet äventyr. The Wind Rises är en biografi om Jiro Horikoshi, som designade stridsflygplan åt japanerna under andra världskriget. En film som troligtvis kommer tilltala både vuxna som barn och charma publiken med fantastiska karaktärer och miljöer.

TWELVE YEARS A SLAVE (USA)

Steve McQueen, regissören bakom Hunger och 2011 års fantastiska Shame är tillbaka med en ny film som utspelar sig i mitten av 1800-talets New York. Twelve Years a Slave kretsar kring en man som kidnappas och transporteras till den amerikanska södern där han säljs som slav. McQueen har återigen fått med sig Michael Fassbender, som spelar huvudrollen i både Hunger och Shame, och en gigantisk rollista med starka namn. Benedict Cumberbatch, Brad Pitt, Sarah Paulson, Paul Dano, Paul Giamatti, Garret Dillahunt, Chiwetel Ejiofor, Michael K. Williams och Scoot McNairy utgör kanske nästa års bästa cast.

SNOW PIERCER (Sydkorea/USA/Frankrike)

Den sydkoreanska regissören Joon-ho Bong, som ligger bakom filmer som The Host, den otroligt spännande Memories of Murder och den känslomässiga Mother, går i Chan-wook Parks fotspår genom att släppa en engelskspråkig film under 2013. Snow Piercer utspelar sig i en framtida istid efter att försöken att stoppa den globala uppvärmningen misslyckats. Alla människor på jorden har dött förutom passagerarna på Snow Piercer – ett tåg som transporterar de kvarlevande runt planeten. Ombord har ett klassystem upprättats men det hotas av en revolution. En stor rollista bestående av namn som John Hurt, Ed Harris, Kang-ho Song, Tilda Swinton, Jamie Bell, Octavia Spencer och Chris Evans ger filmen potential att briljera åt skådespelarhållet. Handlingen verkar vara fylld av sci-fi, action och politik, något som kan göra den här filmen både sevärd och underhållande. Jag förväntar mig även snyggt foto eftersom Bongs tidigare filmer har varit en fröjd för ögat.

THE COUNSELOR (USA/Storbritannien)

Så fort Ridley Scott påbörjar inspelningen av en ny film väcks intresset inom mig, även om handlingen kanske inte alltid tilltalar. Den här gången gör handlingen det. The Counselor kretsar kring en advokat som får lite för mycket att tänka på när han blir indragen en narkotikasmugglingshärva. Brad Pitt, Michael Fassbender, Javier Bardem och Penélope Cruz spelar de tunga rollerna. En thriller sitter aldrig fel, särskilt inte när Ridley Scott och hans visioner får styra.

OUT OF THE FURNACE (USA/Storbritannien)

Regissören Scott Cooper har tidigare endast regisserat den fantastiska Crazy Heart (som jag skrev om i veckoresumé #4). Nu är han tillbaka bakom kameran med en film om två bröder som lever i det ekonomiskt deprimerade Rust Belt-området i USA. Av otur hamnar en av bröderna i fängelse, varpå den andra brodern luras in i en av de mest våldsamma kriminella organisationerna i nordöstra USA. Christian Bale och Casey Affleck spelar de två bröderna och de får sällskap av Zoe Saldana, Woody Harrelson, Willem Dafoe, Forest Whitaker och Sam Shepard.

I fokus: Darren Aronofsky

En av våra idéer när vi startade Do you like Phil Collins? var att vi skulle lyfta fram personer inom branschen som betytt mycket för oss, eller som på något sätt satt sitt avtryck på filmremsans världskarta. Den första av dessa texter tillägnas en av filmvärldens mest spännande regissörer – Darren Aronofsky.

Darren Aronofsky föddes 1969 och växte upp i Brooklyn, New York. Hans föräldrar tog ofta med honom till Broadway för att se de teaterföreställningar som sattes upp där, vilket tände den låga som väckte Aronofskys intresse för drama och scenkonst. Samma låga skulle senare bränna till rejält och tända den nu starkt brinnande brasa som Aronofsky arbetat fram.

Under tonåren utförde han bland annat biologiska fältstudier i Kenya och Alaska, vilket enligt egen utsago påverkat Aronofskys världssyn och gett honom nya perspektiv på saker och ting. Viljan att se världen förde honom även till Europa och Mellanöstern, innan han sedan bestämde sig för att studera vid Harvard, där han avlade examen i socialantropologi vid 22 års ålder. Aronofskys filmintresse tilltog betydligt under tiden på Harvard, mycket tack vare att han lärde känna en studerande animatör. Han studerade utöver sitt huvudämne även filmkunskap, vilket gav honom chansen att göra ett antal kortfilmer. Bland dessa kortfilmer fanns hans avhandlingsfilm Supermarket Sweep, finalist i Student Academy Awards 1991. Året därpå fick han examenstiteln ”Master of Fine Arts”.

Efter tiden på Harvard arbetade Aronofsky på ett manus, som sedan skulle lägga grunden för hans första långfilm, Pi. Det dröjde fram till hösten 1997 innan projektet blev verklighet, efter att han skrapat ihop en budget på 60 000 dollar, uppbyggd av bidrag från snälla vänner och släktingar.

PI (1998)

Aronofskys långfilmsdebut är en kryptisk, mörk och surrealistisk thriller som kan vara svår att ta till sig vid en första titt. Jag gillade den första gången jag såg den, även om jag inte riktigt greppade allt (vilket jag fortfarande inte gör), men andra gången jag såg den växte den sig än starkare när man kunde lägga märke till fler detaljer. Filmen handlar om Max, ett matematiskt snille som hävdar att allt går att tolka och lösa med hjälp av matematiska mönster. För att dra nytta av sina teorier bestämmer han sig för att ta sig an en stor utmaning – börsmarknaden. Vad han inte hade räknat med är att vissa andra personer skulle göra allt för att komma åt den ultimata koden som Max försöker knäcka… Pi är en, för sin budget, otroligt imponerande film med snyggt svartvitt foto, effektfull ljussättning och obehaglig stämning. Att Aronofsky trollat fram den här filmen på 60 000 dollar visar redan här hans storhet som regissör.

”This is insanity, Max.”
”Or maybe it’s genius!”

Pi fick stort internationellt genomslag när Aronofsky vann priset för bästa regissör på Sundancefestivalen 1998. Även pengamässigt var siffrorna gröna – man spelade in över tre miljoner dollar, vilket motsvarar 53 gånger den ursprungliga budgeten!

Inför sitt andra långfilmsprojekt fick Aronofsky en större budget (ca 3,5-4,5 miljoner dollar) att arbeta utifrån – vilket fortfarande är en låg budget jämfört med många storfilmer – och återigen lyckades han använda pengarna rätt.

REQUIEM FOR A DREAM (2000)

Efter succédebuten kunde Aronofsky casta etablerade namn som Ellen Burstyn, Jared Leto och Jennifer Connelly i huvudrollerna – tre bra val, med facit i hand. Filmen, som bygger på Hubert Selby Jr:s roman med samma namn, handlar i korthet om en drogmissbrukande snubbe och hans flickvän, hans polare och hans TV-besatta mamma. Mer än så orkar jag inte utveckla det, för jag får kalla kårar bara av att tänka på filmen. Requiem for a Dream är en nattsvart skildring av vad olika former av beroende gör med människor, hur drömmar krossas och hur djupt man kan falla innan man till slut stryker med. Vi slängs rakt in i ett brinnande helvete som inte slocknar förrän långt efter att eftertexterna slutat rulla. Aronofskys berättarperspektiv med påträngande kameravinklar, epileptisk klippning och skruvade skräckupplevelser ger i kombination med Clint Mansells mästerliga domedagssoundtrack en hemsk mardrömsupplevelse man sent glömmer. Skådespelarna gör alla urstarka prestationer och lyckas överföra alla känslor rakt genom rutan till åskådaren. Jag var knockad, förstörd och mentalt nedbruten efter att ha sett filmen för snart ett par år sedan, och jag bävar fortfarande för att se om den. Requiem for a Dream är ett slag i magen, en sinnessjuk migränattack och en kniv i hjärtat.

Även Requiem for a Dream skördade stora framgångar och vann flera priser. Ellen Burstyn nominerades till en Oscar för bästa skådespelerska. Aronofsky kontaktades därpå av Warner Bros. som ville att han skulle skriva och regissera en ny film i Batman-serien: Batman: Year One. Aronofsky började fila på den nya idén tillsammans med serieskaparen Frank Miller, med ambitionen att skapa en helt ny tolkning av de klassiska serietidningarna, med Christian Bale som Batman. Projektet rann dock ut i sanden när Warner Bros. valde att prioritera en annan film i samma serie istället för Year One. (Aronofsky blev i ett senare skede i karriären tillfrågad om att regissera Batman Begins, ett erbjudande han tackade nej till). I skuggan av den uteblivna Batman-filmen var Aronofsky med och skrev manuset till den ganska anonyma ubåtsskräckisen Below från 2002, som han även producerade.

Någon Batman blev det alltså inte, utan istället flyttades fokus till ett mer konstnärligt utsvävande projekt när Aronofsky våren 2001 bestämde sig för att ge sig in i science-fiction-världen, med ett hemlighetsfullt projekt som fick arbetstiteln The Last Man. Inspelningen, som skulle ske i Australien, planerades till hösten 2002. Grundtanken var att huvudrollen skulle spelas av Brad Pitt, med Cate Blanchett som motspelare, men dessa fick båda hoppa av projektet av olika anledningar – Pitt med bara sju veckor kvar till inspelningen – vilket kraftigt sinkade arbetet för filmteamet. Produktionsbolagen började tvivla på filmens potential och stoppade produktionen, som inte kunde återupptas förrän två år senare, med en halverad budget på 35 miljoner dollar.

THE FOUNTAIN (2006)

Det blev till slut Hugh Jackman och Rachel Weisz som fick spela huvudrollerna i detta episka sci-fi-drama, och tur var väl det, för de gör det strålande! Jackman är tre olika karaktärer, eller en man i tre olika liv (beroende på hur man tolkar det), som alla strävar efter att finna källan till evigt liv. Handlingen utspelar sig dels i nutid, dels i 1500-talets Spanien och dels i en svårdefinierad rymdmiljö vid ett svävande träd. Weisz är den nutida mannens cancersjuka fru, vars sjukdom han försöker bota. The Fountain går inte att återberätta i ord, utan är en visuell, emotionell, själslig och högst personlig upplevelse som förgylls av en konstnärlig estetik och ett magiskt soundtrack från Clint Mansell. För mig är The Fountain en fantastisk film med en nästintill oslagbar stämning, atmosfär och en avslappnande känsla av att sväva runt i ett tidlöst universum. Något håller mig ännu ifrån att sätta högsta betyg, men liksom alla Aronofskys filmer växer den varje gång och det är mycket möjligt att femman är på plats nästa gång du frågar mig. Det är en film som kräver koncentration och eftertanke, och det är långt ifrån alla som uppskattar den. Den problemförföljda filmen, som hade premiär hösten 2006, delade kritikerna och mottog såväl burop som stående ovationer, samtidigt som den floppade ekonomiskt med en förlust på nästan 20 miljoner dollar.

Året därpå planerade man för att Aronofsky skulle regissera boxningsfilmen The Fighter, där han återigen såg fram emot att arbeta med Christian Bale. Men Aronofsky hoppade av uppdraget för att istället satsa på sin egen, liknande idé The Wrestler, vilken han utformade tillsammans med manusförfattaren Robert D. Siegel. Det var även tal om att han skulle regissera en remake i RoboCop-serien, men inte heller det blev verklighet. Aronofsky var fortsatt inblandad i The Fighter, som producent. Filmen släpptes först 2010, och dessförinnan hade Aronofsky färdigställt den länge påtänkta idén om The Wrestler.

THE WRESTLER (2008)

Randy ”The Ram” Robinson, spelad av Mickey Rourke, är en avdankad wrestler som kämpar för att hålla sig kvar i ringen. 80-talets glansdagar är ett minne blott och champagneglasen är utbytta mot ölburkar. Han håller till i sunkiga gymnastiksalar, arbetar där han får jobb och har tappat kontakten med sin enda dotter, i vad som i de mörkaste stunderna kan beskrivas som en fallen kämpes sista stapplande steg. Till slut tar den fysiskt utpumpande livsstilen ut sin rätt när Randy inser att kroppen inte längre klarar av belastningen. Passionen för wrestling sätts i nya perspektiv och han bestämmer sig för att försöka ta upp relationen med sin dotter. Det blir svårt och känslosamt för båda två, och det är här filmens starkaste scener finns, mellan Randy och Stephanie (Evan Rachel Wood). En annan svår relation är den som Randy utvecklar med strippan Cassidy, spelad av Marisa Tomei. Randy dras mellan olika viljor och lever ett splittrat liv med både toppar och dalar. Mickey Rourke är The Ram, och då menar jag att Mickey Rourke är The Ram. Vad han gör med rollen är helt otroligt – en av de starkaste och mest genuint känsloladdade prestationer som nått den vita duken. Randys comeback är också Rourkes comeback, och allt känns som att det kommer rakt från hjärtat. Jag är nog inte den ende som googlat ”Mickey Rourke wrestling career”, för det är lätt att tro att han är sig själv. Särskilt eftersom fotot och kameraföringen ger en dokumentär känsla som ramar in berättelsen med stor autenticitet. Till skillnad från Pi och The Fountain finns här inga krångliga, filosofiska föreställningar, utan bara realism, råhet och hårda smällar, såväl fysiska som psykiska. The Wrestler är ett kraftfullt drama, fast förankrat i verkligheten, med en engagerande och gripande historia. Även här är betyget en fyra, lika stark som Randy The Ram.

Mickey Rourke, vars roll Nicolas Cage (!?) var i förhandlingar om att spela, fick en välförtjänt Oscarsnominering för sin insats. Vi tackar både de högre makterna och Nic Cage, som i sann gentlemannaanda överlät uppdraget till sin gamle vän, för att Rourke fick chansen att porträttera Randy The Ram. The Wrestler blev en succé, både ekonomiskt och kritikmässigt, då den bland annat vann Guldlejonet på Venedigs filmfestival och drog in 44 miljoner dollar i biljettintäkter (budgeten var 6 miljoner). Rourke snuvades på Oscarn (Sean Penn vann för Milk), men fick en Golden Globe för sin roll. Även Marisa Tomei blev Oscarsnominerad för sin biroll.

Nästa anhalt i karriären var en annan idé som funnits hos Aronofsky länge, och som han hade diskuterat tillsammans med Natalie Portman flera år tidigare – en psykologisk thriller om en balettdansös i New York, inspirerad av Svansjön. Aronofsky blev intresserad av balett redan som barn då hans syster tränade dans på hög nivå, och Portman ville göra en vuxen och krävande roll, vilket gjorde Nina till en spännande karaktär för dem båda. Portman började träna balett ett år innan inspelning, för att gå in i rollen med maximal ansträngning, och trappade upp träningen till 5-8 timmar per dag under de sista sex månaderna. Snart föll de sista bitarna på plats – ett färdigskrivet manus, en 13-miljonersbudget, Mila Kunis och Vincent Cassel – och inspelningen kunde påbörjas hösten 2009.

BLACK SWAN (2010)

Den slutgiltiga filmrullen blev ett fantastiskt mästerverk. Natalie Portman gör sitt livs roll och Aronofsky har skapat en intensiv, sexig, twistad och obehaglig thriller som äger rum bakom förrädiska teaterkulisser i ett mörkt New York. Den unga ballerinan Nina Sayers tränar för att bli utvald som den nya huvudrollsinnehavaren, The Swan Queen, i en uppsättning av den klassiska baletten Svansjön. Hon ses som den mest talangfulla bland dansöserna, men får hård konkurrens från den inlevelsefulla och passionerade Lily (Kunis) och sätts under hård press från både sin mamma (Barbara Hershey) och den okonventionelle regissören (Cassel). Omgivningens krav växer sig större i takt med att premiären närmar sig, och Nina tvingas hävda sig mot lömska konkurrenter, en sträng mamma och sitt eget psyke. De mentala påfrestningarna förvrider tillvaron för Nina och leder in henne i en förvirrad mardröm som inte gör några avgränsningar mellan dröm och verklighet. Liksom med Rourke i The Wrestler har Aronofsky hittat och utvecklat något stort i Natalie Portman, och hon bär filmen på sina axlar på ett mäktigt sätt. Allt återges med ett närvarande foto, ett påträngande obehag och sylvassa skådespelarinsatser. Black Swan är ett visuellt spektakel och en svindlande upplevelse som stannar kvar i huvudet ett bra tag.

”It was perfect.”

Ja, det var verkligen perfekt, och det tyckte Oscarsjuryn också. Hela fem nomineringar blev det, däribland för bästa film, bästa regi och bästa skådespelerska, varav den sistnämnda guldgubben även vanns av Natalie Portman. Filmen belönades utöver detta med ett antal Golden Globe-nomineringar och många andra utmärkelser. Biljettförsäljningen sköt i taket och drog in hela 329 miljoner dollar över hela världen.

Efter Black Swan var Aronofsky tilltänkt att regissera uppföljaren till X-Men Origins: Wolverine, där han i så fall skulle återförenas med Hugh Jackman. Aronofsky fick dock tacka nej på grund av att inspelningen skulle hålla honom borta från sin familj i uppemot ett år. I slutet av 2011 regisserade han Lou Reed & Metallicas musikvideo till låten The View.

NOAH (2014)

Under 2012 blev det klart att Aronofskys nästa projekt blir en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark, med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly och Emma Watson finns med på tåget, som tuffar vidare mot en planerad premiär våren 2014. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah.

Det finns mycket att imponeras över när man granskar Darren Aronofskys CV. Han är bara 43 år gammal, men har redan bidragit med flera filmer som i framtiden bör ses som klassiker. Dessutom verkar han vara en oerhört sympatisk människa, vilket gör honom än mer beundransvärd.

En som gått hand i hand med Aronofsky längs den knaggliga filmens väg är den fantastiske kompositören Clint Mansell. Där har vi en annan man som förtjänar all beröm han kan få. Han har skapat musiken till alla av Aronofskys filmer och stått för många oförglömliga stycken. Särskilt soundtracken till Requiem for a Dream och The Fountain är mästerliga.

I en tid och värld där pengar är allt och remakes, superhjältar och dussinaction haglar över oss är det viktigt att påminna sig om varför vi egentligen ser på film, och framförallt varför vi gör oss mödan att göra film.

”I try to live my life where I end up at a point where I have no regrets. So I try to choose the road that I have the most passion on because then you can never really blame yourself for making the wrong choices. You can always say you’re following your passion.”

Darren Aronofsky gör film för att han har något viktigt, unikt och personligt att berätta och hans filmer har alltid sin grund i något som betyder mycket för honom själv, vilket därför även drabbar oss som ser filmerna. Jag har funderat över livet och döden efter att ha sett The Fountain, jag har gråtit hejdlöst efter Requiem for a Dream, jag har grubblat över Pi, känt Randy The Rams smärta och förtrollats av Black Swan. Darren Aronofsky är min största förebild inom filmskapandet.

AVSLUTNINGSVIS

The Wrestler – Bruce Springsteen