Veckoresumé #30

Efter mycket arbete i skolan och ett kort uppehåll på bloggen är veckoresumérna äntligen tillbaka. Jolly good reading!

RAIN MAN (1988)

Den evigt unge Tom Cruise och den lille fenomenale herren Dustin Hoffman spelar som två vitt skilda bröder i Barry Levinsons klassiker om en annorlunda resa genom USA. Rain Man handlar om den unge bilförsäljaren Charlie Babbitt (Tom Cruise) som iförd slickad kostym och trendiga solglasögon endast fokuserar på sig själv och pengar. När hans far som han inte har haft någon som helst kontakt med plötsligt avlider hoppas Charlie förväntansfullt att han ska få ärva sin fars rikedomar och kunna betala av sina skulder. Till Charlies stora förtret visar det sig att han endast får ärva sin fars gamla Buick Roadmaster. Faderns pengar får den autistiske savanten Raymond (Dustin Hoffman), som bor på en institution för handikappade, erhålla. Charlie bestämmer sig för att ta Raymond ifrån sitt vårdhem för att kunna pressa honom på hans pengar. Vad Charlie inte vet är att Raymond är hans bror. Rain Man är en berörande berättelse med fantastiskt manus och briljant skådespel. Tom Cruise gör ett galant jobb som den osympatiske och känslokalle Charlie och Dustin Hoffman är mästerlig i rollen som autistiskt geni. Den trogne tysken Hans Zimmer har skrivit musiken som alltid är lika fantastisk och regissören Barry Levinson har släppt sina skådespelare fria för improvisation och full inlevelse. Rain Man är en enastående film som både berör och underhåller. Halvstark fyra i betyg.

LE COUPERET (2005)

(Sv: Mördande konkurrens). Bruno (José Garcia) blir efter femton år av lojalt arbete på ett pappersföretag uppsagd på grund av omstruktureringar. Inte så tagen som man kan tro njuter Bruno i början av sin arbetslöshet, men efter nästan två år utan arbete och pengar att försörja sin familj med bestämmer han sig för att söka nytt arbete. Problemet är att papper är det enda han är bra på. Bruno söker reda på andra arbetslösa pappersarbetare med liknande kompetens som han själv och inser snabbt att hans chans att få ett nytt jobb är liten. Bruno bestämmer sig därför att mörda sina arbetssökande konkurrenter i hopp om en fast anställning. Le Couperet är en svart komedi med ett tydligt samhällskritiskt budskap. Att alltid ha pressen på sig att leverera och klättra upp för karriärstegen blir för mycket för Bruno. José Garcia gör en skinande insats som klumpig mördare och kärleksfull familjefar. Manuset är kvicktänkt och skapar tillsammans med skådespelarinsatserna humoristiska scener där smilbanden sträcks ut till max. Regissören Costa-Gavras lyckas med både humor och våld att skapa en trovärdig film som vågar provocera och underhålla. Tillsammans med det snygga fotot blir helheten otroligt sevärd och bra. Stabil fyra i betyg.

EXOTICA (1994)

Exotica är skriven, producerad och regisserad av den kanadensiske regissören Atom Egoyan, känd för sina smala och tunga dramor med otraditionella händelseförlopp som ofta innehåller oväntade vändningar. Exotica är just en sådan film och följer en grupp karaktärer vars liv skall komma att beblandas. Eric (Elias Koteas) och Christina (Mia Kirshner) träffades för första gången när de en solig sommardag hjälpte till i letandet efter en försvunnen flicka. Nu arbetar de båda på sexklubben Exotica, han som DJ och hon som nakendansare. Christinas stamkund Francis (Bruce Greenwood) är en sliten skatterevisor som spenderar sina kvällar på Exotica. En kryptisk beskrivning av handlingen och inget mer är vad som krävs för att titta på Exotica med ovetande sinnen. Precis som jag nämnde ovan är Egoyan en regissör med oväntade händelseförlopp och jag vill därför behandla handlingen så lite som möjligt. Skådespelet är på topp med starka rollprestationer från samtliga tre. Elias Koteas gör en annorlunda och stark rollprestation som svettig och långhårig sex-DJ. Mia Kirshner gör också hon en stark insats som förförisk men hårdhudad dansös. Men den bästa i filmen är Bruce Greenwood som levererar fullt ut. En skådespelare som jag har fått upp ögonen för på senare tid. Han figurerar vanligtvis som birollsskådis i filmer som Capote, Star Trek, Flight och många, många fler. Exotica är mer än bara starka skådespelarinsatser. Fotot, den minimalistiska dialogen, den mörka noire-film-stämningen och känslan av isolering är alla delar som utgör Exotica och gör den värd en stabil fyra i betyg.

THIRTEEN DAYS (2000)

I oktober 1962 var USA nära att kastas in i ett nytt världskrig med kärnvapen. Amerikanska  övervakningsflyg tog bilder på sovjetiska raketbaser placerade på Kuba riktade mot amerikansk mark. Det var händelsen som agerade startskott för de svettiga och nervpirrande tretton dagarna då John F. Kennedy och hans stab arbetade frenetiskt med att försöka lösa krisen, avvärja de sovjetiska hoten och förhindra ett tredje världskrig. Thirteen Days skildrar denna period inifrån Kennedys administration. Kevin Costner, som spelar presidentens närmaste rådgivare Kenny O’Donnell, gör en godkänd men inte fantastisk insats. Costner försöker nämligen klämma fram en Boston-dialekt som inte alltid är helt stabil och i vissa stunder rentav dålig. Han gör i vissa stunder av filmen ett bra jobb men i andra är han ointressant och tråkig. Två som dock levererar är Steven Culp som spelar presidentens bror Robert F. Kennedy och Bruce Greenwood som levererar än en gång, den här gången som John F. Kennedy och inte skatterevisor som gillar strippklubbsbesök. Dessa två herrar lyckas inte bara till utseendet men även med röst och tal likna John och Robert. Thirteen Days är en film som till största del av sin speltid utspelar sig i Vita Husets konferensrum med grupper av kostymklädda gubbar som pratar. Det kanske låter långtråkigt men i Thirteen Days ligger spänningen alltid på en relativt hög nivå. Speltiden är lång, cirka två och en halv timme men gör det möjligt att introducera stora delar av Kennedys stab och samtidigt gå igenom händelserna under tretton dagar. Thirteen Days har dock en svaghet, nämligen ett svajigt mellanparti där särskilda händelser inte förklaras fullt ut, något som drar ner på helhetsbetyget en aning. Trots det är Thirteen Days en spännande och välgjord thriller som passar perfekt för personer som inte bara vill ha stora explosioner och galen action. Stabil trea i betyg.

Den senaste veckan har jag precis som David sett The Place Beyond the Pines (4/5). Här är Davids recension! Jag har även sett National Treasure som kommer recenseras i en fullängdstext senare denna vecka!

Veckans topp 3

1. Rain Man
2. Exotica
3. Le Couperet

85 Oscars som aldrig delades ut

På grund av en misslyckad schemaläggning av den 85:e Oscarsgalan för två veckor sedan (rykten gör gällande att planeringen sköttes av Hrundi V. Bakshi) blev det hela 85 guldstatyetter över som ännu inte hittat sina rättmätiga ägare. Vi har nu fått i uppdrag av Oscarsakademien att dela ut dessa, ett uppdrag vi verkställer nedan.

Vi har nu äran att dela ut en Oscar för…

1. …bästa originalmanustitel till Nick Flynn för Another Bullshit Night in Suck City (Being Flynn)
2. …bästa autotune till Tom Hardy för The Dark Knight Rises
3. …bästa namedropping till Mark Wahlberg för Ted
4. …bästa mittbena till Guy Pearce för Lawless
5. …bästa lön per on-screen-minut till Mikael Persbrandt för The Hobbit: An Unexpected Journey
6. …bästa John Cale-samling till Keira Knightley för Seeking a Friend for the End of the World
7. …bästa motion capture till Holy Motors
8. …bästa sätt att effektivt avsluta en otrohetsaffär till Richard Gere för Arbitrage
9. …bästa självförtroende till Robert De Niro för Being Flynn
10. …bästa casual friday till Steve Carell för Seeking a Friend for the End of the World
11. …bästa sex med kläderna på till Blake Lively för Savages
12. …bästa magtröja till Matthew McConaughey för Magic Mike
13. …bästa volontärarbetare till Paul Dano för Being Flynn
14. …bästa butler till Michael Caine för The Dark Knight Rises
15. …bästa uppslutning till Project X
16. …bästa stereotypcementering till End of Watch
17. …bästa limousininteriör till Holy Motors
18. …bästa förtexter till Skyfall
19. …bästa eftertexter till Moonrise Kingdom
20. …bästa comeback från käppbrukande gubbe till vältränad superhjälte till Christian Bale för The Dark Knight Rises
21. …bästa polare till Ted i Ted
22. …bästa gig till Denis Lavant med ensemble för Holy Motors
23. …bästa scoutledare till Edward Norton för Moonrise Kingdom
24. …bästa uteliggare till Robert De Niro för Being Flynn
25. …bästa Ladies Night-substitut till Magic Mike
26. …bästa spoiler av klassisk film till Blake Lively för Savages
27. …bästa annons till Safety Not Guaranteed
28. …bästa titelkompabilitet för den svenska marknaden till Skyfall
29. …bästa namn till Marietta von Hausswolff von Baumgarten för Call Girl
30. …bästa actionskådis i dramakomedi till Bruce Willis för Moonrise Kingdom
31. …bästa raggningsreplik till Idris Elba för Prometheus
32. …bästa skyddsrum till Seeking a Friend for the End of the World
33. …bästa pendlare till Javier Bardem för Skyfall
34. …bästa Baywatch-legend till David Hasselhoff för Piranha 3DD
35. …bästa hipster till Kara Hayward för Moonrise Kingdom
36. …bästa affärsresa till Safety Not Guaranteed
37. …bästa leende till Marion Cotillard för Rust and Bone
38. …bästa mindfuck till Holy Motors
39. …bästa flaggviftning till Battleship
40. …bästa mustasch till Zach Galifianakis för The Campaign
41. …bästa duschsångare till Fabio Armiliato för To Rome with Love
42. …bästa inzoomning till Django Unchained
43. …bästa läderdräkt till Kate Beckinsale för Underworld: Awakening
44. …bästa fyrverkeriposter till Beasts of the Southern Wild
45. …bästa fejkleende till Julianne Moore för Game Change
46. …bästa svettmängd per person till We Are Legion: The Story of the Hacktivists
47. …bästa person att festa med till Sam Jones för Ted
48. …bästa konstnär till Christopher Walken för Stand Up Guys
49. …bästa berättare till Patrick Stewart för Ted
50. …bästa sömnpiller till Cosmopolis
51. …bästa räddare i nöden till John Goodman för Flight
52. …bästa kameleont till Denis Lavant för Holy Motors
53. …bästa utnyttjande av regissörsskapet för att kunna resa till häftiga europeiska städer till Woody Allen för To Rome with Love
54. …bästa betongklump till Taylor Kitsch för Savages
55. …bästa hipsterfildelare till Bradley Cooper för The Words
56. …bästa tunnel till The Perks of Being a Wallflower
57. …bästa trailer till Rust and Bone
58. …bästa ”Nej det var droppen, nu stänger jag av”-ögonblick till Amanda Seyfrieds inträde i Les Misérables
59. …bästa hårsvall till William H. Macy för The Sessions
60. …bästa Johnny Depp-parodi till Johnny Depp för Dark Shadows
61. …bästa husdjur till Richard Parker för Life of Pi
62. …bästa leverans av one-liner till Matthew McConaughey för ”The law says you cannot touch, but I see a lot of lawbreakers up in this house” i Magic Mike
63. …bästa vinkelskott till Jamie Foxx för Django Unchained
64. …bästa älskare till Alan Arkin i Stand Up Guys
65. …bästa svensk till Malik Bendjelloul för Searching for Sugar Man
66. …bästa chans till Human Wrecking Balls-kontrakt till Joaquin Phoenix för The Master
67. …bästa krutgumma till Judi Dench för Skyfall
68. …bästa krutgubbar till Al Pacino, Christopher Walken och Alan Arkin för Stand Up Guys
69. …bästa Hans Landa 2.0 Good Guy Edition till Christoph Waltz för Django Unchained
70. …bästa Bill Murray till Bill Murray för Moonrise Kingdom
71. …bästa chans till Dancing with the Stars-förfrågan till Bradley Cooper och Jennifer Lawrence för Silver Linings Playbook
72. …bästa planlösning till Anna Karenina
73. …bästa flotte till Kon-Tiki
74. …bästa DDR-känsla till Barbara
75. …bästa klassråd deluxe till Lincoln
76. …bästa 70-talskänsla till Argo
77. …bästa Woody Allen-fanatiker till Alice Taglioni för Paris-Manhattan
78. …bästa byggarbetare till Rodríguez för Searching for Sugar Man
79. …bästa skjul till Beasts of the Southern Wild
80. …bästa författare till Paul Dano för Ruby Sparks
81. …bästa dörrvakt till Matthias Schoenaerts för Rust and Bone
82. …bästa produktplacering till Caterpillar för grävskopan i Skyfall
83. …bästa dödskrök till Denzel Washington för Flight
84. …bästa ensemble till Side by Side
85. …bästa WINNING till Charlie Sheen för A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III

Där har vi en gedigen lista med en stor skara glada vinnare. Några som inte lär vara lika glada är vinnarna av de 33 Razzies vi också har delat ut, en lista du hittar här.

Veckoresumé #17

Innan Oscarshysterin hunnit lägga sig ska en högst ordinär veckoresumé landa, vilket icke är att förglömma! Denna vecka blir det ett extra fylligt nummer – något slags Veckoresumé Plus, som innebär att du utöver de vanliga minirecensionerna även får ett antal ännu kortare minirecensioner, som den här gången utgörs av flygplansfilm. Arlanda-Kapstaden tur och retur ger nämligen tid för en bunt sådana. Miniminirecensionerna av dessa hittar du längre ner i artikeln, efter den vanliga veckoresumén.

THE SESSIONS (2012)

John Hawkes, som ofta syns i biroller och för den breda massan ganska okända indiefilmer, spelar här den poliodrabbade och sängliggande Mark, baserad på verklighetens journalist och poet Mark O’Brien. Filmen bygger på O’Briens självbiografiska texter och handlar om Marks sökande efter kärlek, viljan att utforska sin egen sexualitet och att känna en kvinnas närhet. Han bestämmer sig vid 38 års ålder för att han ska bli av med sin oskuld och tar hjälp av sexterapeuten Cheryl, som spelas av den för rollen Oscarsnominerade Helen Hunt. Cheryl ser mötet som en helt kärleksfri kurs över sex tillfällen, en inställning som ska komma att kollidera med Marks impulsiva känslor och drömska upplevelser. Som en tredje part finns prästen Father Brendan alltid till hands för Mark som en slapp rådgivare, en snubbe som han känner att han kan snacka med, män emellan, så att säga. Father Brendan spelas av en pålitligt härlig William H. Macy, som dessutom levererar en otroligt levande frilla. Mark tar under filmens gång flera steg mot att försöka förstå kärlek, sina känslor och svårigheten i att hantera relationer. Förutom Cheryl finns flera kvinnliga assistenter i hans liv, vilket skapar både vänskap, kärlek och problem. Utan att vara fantastisk eller gå särskilt långt utanför boxen för ett klassiskt dramakomedi-upplägg lyckas filmen förmedla en varm och smårörande berättelse med en lagom dos humor. Helen Hunt gör en vågad, naken och ärlig roll som inte alla skådespelare skulle kunna tänka sig att göra, vilket hon ska ha beröm för. Även de manliga skådisarna med John Hawkes i spetsen gör bra roller, i en fin och sevärd film.

TWILIGHT (2008)

Jaså, minsann? Ja, nu är det dags att ta fram den stora sågen, för nu ska här sågas så det ryker! Twilight-serien har länge legat och bubblat i skuggan av min filmradar, lite som en bortglömd brödbit, starkt misstänkt för mögel, som ingen riktigt vågar ta i. Men nu stoppade jag in handen längst in i brödskrinet och mycket riktigt var det en grön liten stinkande fralla som uppenbarade sig. Nej, nog med brödmetaforer! Förväntningarna var på förhand körda i botten och Catherine Hardwickes vampyrfilm hade alla möjligheter att överraska positivt, något den helt misslyckades med. Fördomarna infriades en efter en – vi bjöds på dåligt skådespeleri, dålig regi, dåliga specialeffekter, obefintlig logik, krystade dialoger, löjliga karaktärer och ofattbart usla scener där vampyrer spelar baseball i en skog (?). Vad handlar tramset om då? Bella (Kristen Stewart) flyttar till en mulen småstad, där hon snabbt träffar en sensationellt stel och awkward sliskvampyr (Robert Pattinson), som hon lika snabbt blir förälskad i, utan att lägga någon större vikt vid att han är en störd psykopat som livnär sig på mänskligt blod. Snart dyker det upp några onda vampyrer tillika fullblodsidioter som har en beef med familjen Cullen (Pattinson & Co), vilken blossar upp på nytt, varpå gängkriget inleds med turbobaseball och avslutas med krossade speglar och PG-13-blodbad (yeah, go figure). Som om inte detta vore nog glider Taylor Lautner in och visar upp sig, ett praktfiasko på alla sätt och vis. Twilight tilldelas en blek och stel etta i betyg och placeras längst ner i Sverkers röda soptunna. Ät inte det mögliga brödet!

ANNA KARENINA (2012)

Joe Wright är en oerhört skicklig regissör med en mycket god känsla för så kallade kostymdramer, med fantastiska filmer som Atonement och Pride & Prejudice på meritlistan. Anna Karenina bygger som bekant på Leo Tolstojs überklassiska roman med samma namn och är en i raden av otaliga filmatiseringar. I denna version har Wright använt sig av teaterkulisser och låtit dem medverka på ett kreativt sätt, utan att på något sätt gömma skarvarna, hålen i väggarna eller de målade bakgrunderna. Scenen utnyttjas som en fantasifull plats där olika rum och byggnader överlappar varandra och dessutom bryts av genom att då och då övergå i verkliga miljöer. En särskilt mäktig scen är när en av karaktärerna ser sig om på scenen, varpå ridån går upp och ett snöigt vinterlandskap öppnar upp sig. Detta lekfulla grepp har, tillsammans med det teatraliska skådespelet, delat publiken i en hyllande skara och en inte så hyllande skara – det hänger på att man köper illusionen och att man kan uppskatta teaterstilen. Jag måste säga att jag gillade vad jag såg, utan att för den delen tokhylla det. Som alltid när det gäller Wright dekoreras filmen med ett elegant foto, ljuv musik, detaljerade kostymer och en in i minsta detalj välplanerad koreografi. I den stabila skådespelartruppen ser vi namn som Keira Knightley, Aaron Taylor-Johnson, Matthew Macfadyen, Jude Law och vårt svenska stjärnskott Alicia Vikander. Alla sköter sig bra och 2012 års upplaga av Anna Karenina är ett läckert stycke teaterfilm, som dock brister något i det hos tittaren så viktiga känslomässiga engagemanget i berättandet.

DAS BOOT (1981)

(Sv: Ubåten). En riktig långkörare till film – tung, tysk och mustig! Das Boot handlar om en ubåt ur den tyska flottan som 1941 gick ut till sjöss för att försvara Tyskland mot engelsmännen i kampen om havet och dess transportmöjligheter. Under 3,5 timmar får vi följa en ung och oerfaren besättnings stundtals helvetiska resa i det mörka djupet under havsytan, där de stöter på såväl brittiska fartyg som interna meningsskiljaktigheter och tekniska problem. Filmen är snyggt iscensatt med en verklighetstrogen ubåtsinteriör, en svettig och klaustrofobisk atmosfär och välskrivna karaktärer som en malplacerat nyfiken journalist, en överdrivet formell styrman, en butter kapten och osäkra unga män som en efter en bryter ihop av den enorma påfrestningen ombord. Händelseförloppet framförs med en stadig upptrappning som sätter alla nerver på helspänn, och det blir aldrig segt eller ointressant, trots filmens långa speltid. Das Boot är en otroligt mäktig och lågmält intensiv krigsfilm som ska ha en jäkligt stark fyra i betyg!

STAND UP GUYS (2012)

Al Pacino och Christopher Walken är en kombination som heter duga. Med tanke på att båda dessa herrar är fastspikade i min personliga topp 5 över favoritskådespelare var det bara en tidsfråga innan jag skulle se den här filmen. Filmen inleds med att Val (Pacino) kommer ut från fängelset efter 28 år bakom lås och bom och hämtas upp av sin gamle polare Doc (Walken). Doc har dock blivit beordrad under hot att mörda Val före klockan 10 på morgonen nästa dag, med en gammal hämndhistoria som bakgrund, vilket Val snart listar ut när han anar att något inte står rätt till. De två kompisarna bestämmer sig för att ta igen förlorad tid och göra det som ska bli Vals sista kväll i livet till en fantastisk kväll, ”just like the old times”. Kvällen blir minst sagt händelserik, särskilt efter att de stulit en sportbil, hämtat upp en tredje gammal vän (Alan Arkin) från ett ålderdomshem och hjälpt en kidnappad kvinna att hämnas sina förövare. Stand Up Guys är egentligen en ganska trött film som har stunder av alldeles för låg nivå på manus och flyt, men i slutändan kan jag inte komma ifrån att jag njuter bara av att se dessa underbara herrar agera på vita duken, även om filmen i sig inte är mycket att hänga i granen. Men jag ska inte vara alltför negativ – filmen är rätt skön från och till och har ett soft, laid-back soundtrack som funkar till både överdrivna kulregn och mer nostalgiska, lite småsorgliga stunder. Känner mig snäll just nu, så en svag trea bjuder jag på!

Flygplansfilm

BILL (2007)

Bill (Aaron Eckhart) är en medelålders man med dåligt självförtroende och en otrogen fru. Han jobbar på sin svärfars bank och är allmänt oinspirerad. Snart får han nog och det mesta spårar ur, vilket ger både befrielse och depression. Helt okej dramakomedi med några småroliga stunder, men inte mycket att hurra för. Jessica Alba är med i alla fall (alltid ett visuellt plus, så att säga).

THOR (2011)

Tor, den gamla fornnordiska åskguden, skulle nog bajsa på sig om han fick se den här moderniserade popcornversionen av honom själv, spelad av träbocken Chris Hemsworth. Det finns ingenting av värde att hämta i den här filmen, som är ganska idiotisk rakt igenom, med en tunn, förutsägbar och intetsägande premiss. Det är ofattbart att självaste Kenneth Branagh stått bakom kameran, för Thor är långt under hans egentliga kapacitet.

ÆON FLUX (2005)

Æon Flux (Charlize Theron) är något slags rövkickande actionagent 400 år in i framtiden, där jordens människor stängts in i ett korrupt samhälle bakom höga murar. Hon ska naturligtvis försöka rädda alltihop med ett hjältedåd, som bara blir ett långtråkigt och töntigt actionspektakel med löjliga, om än ambitiösa, kostymer och framtidsvisioner. Denna kan man hoppa över.

THE BIG YEAR (2011)

En härlig och varm komedi med mycket hjärta! Owen Wilson, Steve Martin och (till och med) Jack Black bidrar med charmiga karaktärer, vilka alla deltar i fågelskådartävlingen ”The Big Year” som går ut på att se så många arter som möjligt under ett år. Mycket hinner hända under året och dessa personer får sig många tankeställare om livet och alla dess frågor, som avlöses av skrattfyllda utflykter. Mycket stark trea, på gränsen till fyra.

THE GREY (2011)

En grupp oljeborrare i Alaska är med om en svår flygkrasch som lämnar dem för sitt öde i de snöiga skogarna långt bortom civilisationen. Snart upptäcker de att de inte är ensamma – de har nämligen hamnat mitt i en vargflocks område. Liam Neeson spelar huvudrollen och leder gruppen bort från vargarnas territorium, en minst sagt tuff vandring. En spännande, stillsam och rätt snygg film som förtjänar en trea i betyg, varken mer eller mindre.

YOUR HIGHNESS (2011)

En medeltida riddarkomedi där nivån på humorn sjunkit alldeles för lågt och penisskämten haglar. Det enda positiva med filmen är den maffiga musiken, skriven av Steve Jablonsky, men i övrigt är det en dålig och onödig film. Ännu ett bottennapp från denna resas filmreportoar.

THE IRON LADY (2011)

Meryl Streep visar sin skådespelartalang i rollen som krutgumman Margaret Thatcher, en roll som vann henne en Oscar. Filmen i sig är ganska kraftigt begränsad ur ett historiskt perspektiv, då den inte gräver särskilt djupt någonstans och mest ger ett axplock av vad Thatcher sysslade med under sin karriär. Man berättar två parallella historier – den ena om Thatchers väg till makten och den andra om hennes svåra tillvaro som gammal – och ibland känns det som att fokus ligger på fel sak, eller att den inte ger en tillräckligt fördjupad redogörelse. Streep är som sagt bra, filmen godkänd.

IRON MAN (2008)

Från en järnmänniska till en annan! Marvels järnman (Robert Downey Jr), som från början är en rik affärsman, kidnappas och utpressas att bygga ett förgörande vapen. Då får han snilleblixten att snickra ihop en supermäktig järndräkt som han kan flyga runt och spränga saker med, för att rädda världen då, givetvis. Liksom Thor lider Iron Man av en tunn och meningslös story och en helt ointressant utveckling. Den lyckas inte ens underhålla för stunden, och då har den stora problem.

TROPIC THUNDER (2008)

En ganska löjlig men härlig actionkomedi som gör parodi på flera klassiska Vietnamkrigsfilmsögonblick (vilket ord!) och humor som jag faktiskt uppskattade för det mesta. Härliga skådespelare som bjuder på sig själva, bland andra Ben Stiller, Robert Downey Jr, Jack Black, Nick Nolte, Tom Cruise och Matthew McConaughey. En film som gör sig utmärkt vid en trött tittning framåt småtimmarna.

DARK SHADOWS (2012)

Tim Burton verkar inte ha koll på vad han gör riktigt, i alla fall inte här. Mixen av spökhistorier, skräck, komedi och något slags rock ‘n’ roll-tema funkar inte alls och Johnny Depp repriserar sin numera typiska knasroll än en gång. Nej, detta var inte bra, och även om jag inte är något stort Burton-fan kan jag säga att han har gjort mycket bättre filmer än denna.

A GOOD YEAR (2006)

Ska vi ha ett stort år kan vi lika gärna ha ett bra år också! En rik affärsman (Russell Crowe) förlorar sitt jobb och bestämmer sig för att åka till Provence, där han ärvt en vingård. Där stöter han på en vacker kvinna (Marion Cotillard) som han förälskar sig i. En småmysig film som tyvärr har ett alldeles för trist manus för att kännas riktigt härlig och som dessutom är onödigt förutsägbar. Klart godkänd dock, men långt under Ridley Scotts högstanivå.

Sådär, nu har ni fått er en rejäl lista med filmer. Förra veckan förgylldes även av en omtitt på Wes Andersons underbara The Darjeeling Limited (inte längre 4/5 utan 5/5), och förstördes sedan delvis av den förfärliga Les Misérables (1/5). Därefter tog jag del av Paul Thomas Andersons något svårplacerade men i flera avseenden suveräna The Master (4/5), och Robert Zemeckis stabila Flight (3/5). Alla de tre sistnämnda har Scott tidigare skrivit om, vars texter du hittar här:

• Les Misérables
• The Master
• Flight

Varför ingen text om The Darjeeling Limited? Lugn, det kommer i sinom tid…

Veckans topp 3

1. Das Boot
2. Anna Karenina
3. The Big Year

Veckoresumé #8

STAND BY ME (1986)

I en liten stad i Oregon, USA lever fyra pojkar som  bestämmer sig för att fly vardagen för att vandra genom skogar och fält för att hitta liket efter en försvunnen tonåring. Det är handlingen som utgör Stand by Me. Men filmen är så mycket mer än bara en skogsvandring, det är en berättelse om ungdom, vänskap och uppväxt. Vi får följa med de fyra vännerna när de överkommer problem, bråkar, leker och upptäcker livets utmaningar. Skådespelet är på topp och särskilt imponerande är det eftersom rollistan domineras av barn och tonåringar. Pojkarna spelas av Wil Wheaton, River Phoenix, Corey Feldman och Jerry O’Connell som under filmens gång stöter på ett gäng tonårsligister ledda av en ung Kiefer Sutherland. Stand by Me är en känslosam film med starka karaktärer och ett fantastiskt manus. Det är ett ungdomsdrama som alltid kommer att vara en riktig filmklassiker. Betyget springer sig fram till en stabil fyra.

KILLING THEM SOFTLY (2012)

Regissören Andrew Dominik som ligger bakom mästerliga The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford är tillbaka, än en gång med Brad Pitt, i ett gangsterdrama om indrivaren Jackie Cogan (Pitt) som kallas in när någon har brytit mot maffians oskrivna regler. Två amatörmässiga smågangsters (Scoot McNairy och Ben Mendelsohn) utför ett rån mot maffians hemliga pokerrum för att kamma hem de höga insatser som det spelas med. Jackie Cogan skickas in för att ta hand om rånarna. Killing Them Softly är en väldigt dialogdriven film som endast tillämpar våld ett par enstaka gånger. Nästan varje scen i filmen präglas av radio- och TV-sändningar som i bakgrunden spelar politiska tal av George W. Bush och Barack Obama. Dessa tal agerar metaforer och beskrivningar för vad som pågår i en särskild scen men också för den ekonomiska och politiska situationen i USA. Killing Them Softly är inte bara en gangsterfilm utan en samhällskritisk film som ifrågasätter USA och varför människor tvingas utföra brott för att försörja sig själva. En av de största kritikerna är Jackie Cogan som levererar några riktigt minnesvärda och välskrivna repliker där han frispråkigt kritiserar sitt hemland. Brad Pitt levererar som vanligt en strålande rollprestation och han backas starkt upp av Scoot McNairy, Ben Mendelsohn, James Gandolfini, Ray Liotta och den alltid briljanta Richard Jenkins. Killing Them Softly är provokativ, våldsam, välskriven och riktigt bra. Betyget blir en svag fyra.

FLIGHT (2012)

Robert Zemeckis regisserar berättelsen om en pilot (Denzel Washington) som lyckas kraschlanda ett flygplan med en spektakulär manöver som förhindrar att planet totalkraschar och dödar samtliga ombord. Piloten hyllas i media och utses som en hjälte, men under utredningen av olyckan visar det sig att han hade alkohol och narkotika i blodet under flygningen. Flight:s styrka är helt klart rollistan och rollprestationerna. Vid sidan av Washington finner vi John Goodman, Don Cheadle, Brian Geraghty och den alltid trogne birollskådisen Bruce Greenwood. En av överraskningarna är en kvinnlig karaktär spelad av brittiska Kelly Reilly, kanske mest känd för skräckisen Eden Lake, som gör en bra och oväntad rollprestation som narkotikamissbrukare. Men den absolut bäste i filmen är Denzel Washington som gör en tung och hjärtskärande prestation som har chans att ge honom en Oscars-nominering. Flight är spännande med starka karaktärer och ett levande manus. Den har dock svagheter i mitten av filmen då den stannar av i tempo och trampar vatten en stund, men överlag är Flight en sevärd film som både berör och skrämmer. Betyget flyger in till en stark trea.

NINE (2009)

Daniel Day-Lewis spelar en känd italiensk filmregissör vid namn Guido Contini som påbörjat arbetet med en ny film. Men han har svårt att fokusera på det ofärdiga manuset eftersom hans tankar och sinnen hela tiden dras mellan relationer han har med ett antal vackra kvinnor i sin omgivning. Dessa förföriska kvinnor spelas av stora namn som Marion Cotillard, Nicole Kidman, Penélope Cruz, Judi Dench och Kate Hudson. Trots skickliga skådespelare och bra sångröster räddas inte denna musikal från att vara en aning löjlig. Nine är handlingsmässigt spretig och oengagerande men underhållande för stunden om man vill njuta av bra rollprestationer, sexiga musikalnummer och vackra skådespelerskor. Betyget dansar sig in på en stabil tvåa.

THE HOBBIT: AN UNEXPECTED JOURNEY (2012)

Peter Jackson tar med filmvärlden på ett nytt äventyr i Midgård. Den här gången kretsar historien kring hobbiten Bilbo som blir indragen i en medeltida fantasy-roadtrip där han tvingas agera resesällskap åt ett gäng barnsliga och feta dvärgar samt vår käraste trollkarl Gandalf – känd från Sagan om Ringen-trilogin. Pensionärsresans (alla i sällskapet är gamla) mål är att nå dvärgarnas forna berg och besegra draken Smaug som har tagit klippan i besittning. The Hobbit: An Unexpected Journey är en svag och tråkig film jämfört med Sagan om Ringen-trilogin och den lider av dålig dramaturgi och överspelande skådespelare. Många scener är extremt utdragna och onödiga för handlingen och känns endast som utfyllning. Handlingen är rent strukturmässigt förutsägbar och repetitiv. Typiska scener i The Hobbit går ut på att dvärgarna glupskt trycker i sig mat eller vandrar i grottor och slåss mot gapiga troll och vättar. Man kan gissa sig fram i varje scen om vad som ska hända i nästa och i princip ha rätt varje gång. Trots mycket negativt finns det några ljuspunkter i filmen, bland annat är musiken maffig och fantastiskt passande, CGI-effekterna är otroligt detaljerade och snygga och många utomhusmiljöer är spektakulära och hårresande. Den fördubblade bildmängden (48 bilder per sekund istället för det vanliga på 24 bilder per sekund) känns nytänkande och är helt klart något att uppleva även om den inte är perfekt hela tiden. The Hobbit: An Unexpected Journey är en besvikelse trots att mina förväntningar inte var höga. Om Jackson hade tänkt att komma upp i samma kvalitet som han gjorde med Sagan om Ringen-trilogin måste han och i princip resten av Nya Zeeland rycka upp sig inför nästa film om han ska lyckas – om det inte redan är för sent. Betyget käkar sig fram till en svag tvåa.

Utöver nämnda filmer har jag även sett Lincoln (2/5), regisserad av Steven Spielberg, som David skrev perfekt om i veckoresumé #7.

Veckans topp 3

1. Stand by Me
   
2. Killing Them Softly
3. Flight

Topp 10: Scotts 2012

Filmåret 2012 har i mina ögon varit ett ganska svagt år jämfört med 2011. Jag har inte beundrats och gripits tag av någon film från året så pass mycket att jag har belönat den med en femma i betyg. Ingen av filmerna är särskilt nära en femma heller, inga starka fyror här utan de sträcker sig som allra högst till en stabil fyra. Trots att jag är lite besviken på filmåret utifrån de jag har sett har det bjudits på några riktigt bra guldkorn, här nedan följer min topp 10 lista från 2012.

RUST AND BONE (Frankrike/Belgien)

Årets bästa film är ett relationsdrama om en ung, arbetslös, ensamstående far vid namn Ali och en vacker späckhuggartränare som heter Stéphanie. Två sorgsna och missnöjda karaktärer vars liv kopplas samman varefter en stark relation skapas. Rust and Bone regisserad av fransmannen Jacques Audiard kanske på ytan ser ut som en typisk film om relationer och livsval men det fantastiska skådespelet och det naturliga manuset ger filmen mycket mer än en enkel film om kärlek – det ger liv och hjärta. Passionen och kemin mellan de två huvudkaraktärerna i Rust and Bone är magisk och fantastiskt välspelad. Den otroligt vackra och skickliga Marion Cotillard ger sin karaktär Stéphanie sorg och tyngd som är svår att överträffa. Cotillards motspelare Matthias Schoenaerts skapar med sin karaktär Ali en rädd och hjälplös man som på utsidan döljer det med en våldsam och beslutsam sida, en sida som är ovanlig att se någon på ett lyckat sätt i film klara av utan att överdriva och kännas orealistisk. Schoenaerts bemästrar den sidan perfekt. Rust and Bone är en unik och förträfflig film som river upp starka känslor i tittaren. Jag längtar efter nästa gång jag får snyfta med Ali och Stéphanie.

INDIE GAME: THE MOVIE (Kanada)

En indiedokumentär om indiespel kan låta ointressant för någon som inte är insatt i datorspelsvärlden. Indie Game: The Movie är precis en sådan dokumentär som passar alla även fast den handlar om ett relativt smalt ämne. Vi får i dokumentären följa fyra så kallade indie-spel utvecklare som gör spel med egen budget och egna idéer utan uppbackning av ett stort produktionsbolag, precis som en indie-film. Tre av spelvärldens kanske största indie-spel efter Minecraft dokumenteras, Braid, Fez och Super Meat Boy. Istället för att dyka ned i komplexa detaljer om programmering och speldesign får vi istället den mänskliga och personliga sidan av spelutveckling. Den press och stress som utvecklarna utsätts för när de med egna pengar ska försöka hinna innan deadlines och lanseringar. Indie Game: The Movie är en av de starkaste och känsloberörande dokumentärer jag har sett. Den överraskade mig totalt när jag i soffan koncentrerat tittade på dokumentären och jag helt plötsligt ryste till och blev blöt i ögat. Indie Game: The Movie inspirerar när den berättar om de kreativa människor som inte gör spel för att tjäna pengar utan för att dela med sig av berättelser och upplevelser.

MOONRISE KINGDOM (USA)

Vi fick under 2012 återvända till Wes Andersons finurliga och färgglada värld i form av Moonrise Kingdom. Filmen utspelar sig på en idyllisk ö med en lite befolkning färgglada och udda karaktärer. Vi får följa med en ung scoutpojke vid namn Sam Shakusky som bestämmer sig för att fly scoutlägret och träffa flickan Suzy Hayward i skogen. En stel men trevlig relation bildas mellan de två barnen som blir mer än bara en vänskap. Sams scoutledare (Edward Norton), poliskonstapeln Captain Sharp (Bruce Willis) och Suzys advokatföräldrar Walt (Bill Murray) och Laura (Frances McDormand) sätter igång ett febrilt sökande efter de bortsprungna ungdomarna. Det visuella är en stor del av Wes Andersons filmer och än en gång får vi underbar musik, fantastiska utstyrslar och färgglada miljöer.

GAME CHANGE (USA)

I Game Change får vi följa John McCains valkampanj för att bli USA:s nästa president under valet 2008. McCains kampanj går dåligt med låg aktivitet i partiet och en motståndare i form av Barack Obama som fångar nya väljare i varje stat. Valet av vice-presidentskandidat når snart sin deadline och McCains stab väljer Alaskas guvernör Sarah Palin i hopp om en fräsch boost till McCains valpkamanj. Game Change är en HBO-producerad film som fokuserar mycket på Palins snabba kändisskap och hennes aktioner under McCains valkampanj. Julianne Moore gör kanske sin livsroll som Sarah Palin då hon både till utseende, tal och rörelsemönster fångar Palin på pricken. Hon får sällskap av Ed Harris som spelar John McCain som gör ett bra jobb, men utseendemässigt inte passar, filmens enda stora svaghet. Woody Harrelson har rollen som John McCains kampanjstrateg och Sarah Paulson spelar Palins rådgivare. Starka rollprestationer och riktigt bra manus gör den här filmen till en sevärd och tankeväckande politisk film.

SIDE BY SIDE (USA)

(Från veckoresumé #4) Keanu Reeves undersöker i den här dokumentären den digitala teknikens framfart och användning inom filmmediet. Filmindustrin har alltid använt sig av kameror med riktig filmrulle för att spela in filmer med. På senare år har den digitala eran tagit över allt mer och idag spelas många filmer in med digitala filmkameror där det inspelade materialet sparas på minneskort och hårddiskar istället för filmrullar. I dokumentären får vi se både positiva och negativa aspekter hos det digitala filmskapandet respektive det klassiska arbetssättet. Stora filmprofiler som Martin Scorsese, Danny Boyle, James Cameron, Steven Soderbergh, David Fincher och Christopher Nolan uttrycker sina åsikter om vad som är bäst. Side by Side är en otroligt intressant dokumentär för filmnördar som vill få sig både en historielektion och en inblick i filmskapandets magiska värld. Keanu Reeves gör ett bra jobb när han intervjuar och berättar, vilket gör att dokumentären känns personlig.

SKYFALL (Storbritannien/USA)

Brittiska regissören Sam Mendes skickar ut James Bond på ett nytt uppdrag. Den här gången måste Bond rätta till sina misstag efter att ha misslyckats med ett uppdrag som resulterar i att ett stort antal hemliga agenters identiteter läcks ut från MI6:s databaser och hamnar i en storskurks händer. Skyfall är en fräsch och häftig Bond film där actionscenerna är nedtonade för att få plats med karaktärsuppbyggnad, något som Mendes & Co lyckas med på ett effektivt och spektakulärt sätt. Daniel Craigs Bond har fått mer personlighet och karaktärer som M (Judi Dench) har aldrig tidigare fått så mycket att göra och säga. Skyfall är en underhållande och sexig Bond-film som ändå har fötterna på jorden och inte blir så överdriven.

LOOPER (USA/Kina)

Kanske en av årets mest kreativa filmer är Looper av Rian Johnson. Looper handlar om Joe (Joseph Gordon-Levitt) som lever i framtidens USA. Joe är en så kallad Looper, en prisjägare som dödar människor som maffian vill ha kål på. Det kanske låter enkelt, men så är det inte. Maffian lever nämligen 30 år fram i tiden och skickar sina offer bak i tiden där Loopers som Joe väntar. På det sättet raderar man offrets existens både från nutiden som dåtiden. Joe får dock problem när han en dag får i uppdrag att döda sitt framtida jag spelad av Bruce Willis. Looper är en spännande, cool och kreativ film som fokuserar mer på karaktärer än action och explosioner. Det är en smart och sevärd film som kan komma att lämna en förvirrad men imponerad.

COMPLIANCE (USA)

Compliance är en sanningsbaserad indie-thriller som handlar om en ung kvinna som på sin arbetsplats anklagas av en man via telefon som påstår sig vara polis för att ha utfört ett brott. Mannen beodrar kvinnan och de andra anställda att utföra annorlunda order och akter och använder sin påstådda auktoritet för att kontrollera individerna. Compliance är en skrämmande och obehaglig film som visar hur människor lyssnar blint på någon med auktoritet. Välspelad med snyggt foto bidrar till den hemska upplevelse som karaktärerna och tittaren får genomstå.

BEASTS OF THE SOUTHERN WILD (USA)

(Från veckoresumé #2) Regissören Benh Zeitlin har tidigare endast gjort tre kortfilmer, här följer han upp dem med en hjärtvärmande film om en flicka och hennes pappa som bor i ett översvämmat träsk, vid världens ände. Skådespelarna i filmen består endast av okända obeprövade skådespelare från bayou-områden i Louisiana som alla bidrar med autentiska dialekter och en känsla av realism. En imponerade debut med snyggt foto och fantastiska miljöer.

WE ARE LEGION (USA)

We Are Legion eller We Are Legion: The Story of the Hacktivists som den också heter är en dokumentär om en ny sorts aktivism, en nätbaserad aktivism ledd av hackerkollektivet Anonymous. Vi får följa med i berättandet om hur nätaktivism började och hur Anonymous grundades. Profiler inom hackervärlden talar ut och debatten om den nya aktivismen är etiskt rätt behandlas. We Are Legion är en väldigt intressant och aktuell dokumentär som ger en djup inblick i Anonymous budskap och struktur. Jag blev positivt överraskad av hur dokumentären lyckades på ett effektivt och lärorikt sätt berätta om de anvancerade grupperna som regerar på internet. Många av mina tidigare fördomar om Anonymous försvann efter att ha sett dokumentären och jag lärde mig mycket nytt.

Bubblare

Lawless, Arbitrage, Nameless Gangster, The Dark Knight Rises, Prometheus, Holy Motors, Chronicle, Ted, Seeking a Friend for the End of the World, Killing Them Softly, Flight

Inte ens nära

Battleship, The Avengers, The Amazing Spider-Man, Lincoln, American Pie: Reunion, Total Recall, Underworld: Awakening, This Means War, End of Watch, Hamilton – I nationens intresse, Abraham Lincoln: Vampire Hunter, Iron Sky, Lockout, Safe House, John Carter, Project X, The Campaign, Snow White and the Huntsman

Som vanligt hinner man aldrig med alla filmer under året. Några särskilda är The Master, Searching for Sugar Man, The Perks of Being a Wallflower, The Paperboy, The Place Beyond the Pines, Life of Pi för att nämna några.

FOTNOT

*Begreppet ”filmer från 2012” tenderar ofta att bli lite luddigt, med tanke på att produktionsåret kan vara ett annat än premiäråret, särskilt eftersom svenska premiärer ofta dröjer (alldeles för) länge. För enkelhetens skull går vi därför efter IMDb:s definiering av vilka filmer som räknas för 2012, dvs produktionsåret.