Vänner, hjälp oss att bli bäst!

Uppdatering 26 december: Vi blev nominerade. Stort tack till alla som röstat!

Royal Tenenbaums Stiller & The Dudes

Kära läsare!

Det har alltid varit ni som fått oss att kämpa på med den här lilla bloggen. Er respons har varit hjärtvärmande och värd alla Kate Winslets hårfärger i Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Nu är läget skarpt – vi har aldrig behövt er så mycket som nu. Det är nämligen så att våra vänner på MovieZine nu utlyser en tävling med motivet att kora Sveriges bästa filmblogg 2013. Det är nu ni kan hjälpa oss i vår lite Harvey Weinsteinska, ganska usla, kampanj för att gå all in på att ta hem den utmärkelsen.

Under snart ett år har vi skrivit drygt 100 inlägg om över 400 filmer. Med några enkla knapptryck kan ni nu förgylla vår dag och ge oss möjligheten att sätta ”Sveriges bästa filmbloggare” som Twitter-beskrivning på oss själva. Allt för att höja våra egon. Det ni behöver göra är:

  1. Gå in på MovieZine, fyll i tävlingsformuläret och lämna några varma ord för oss.
    (Bloggens namn: Do you like Phil Collins?)
    (Bloggens URL: doyoulikephilcollins.wordpress.com)
  2. Sprid detta inlägg till vänner, bekanta, obekanta, främlingar och fiender genom att dela det på Facebook (där ni också gärna får gilla oss), twittra, instagramma, mejla ut till arbetskamrater, skicka handskrivna brev, faxa, morsekod-bomba karibiska kryssningsfartyg och dekorera anslagstavlor på jobbet!
  3. Ta emot vår kärlek!

Och glöm inte vad Brad Pitt sa i Inglourious Basterds:

”We’re gonna be doin’ one thing and one thing only. Killin’ people who don’t vote for Dave & Scott.”

Tack!

Rush (2013)

Rush 1

4 stjärnor DYLPC

Höstens mest fartfyllda och intensiva film är förmodligen här, en proffsig och underhållande skildring av en av Formel 1-sportens mest klassiska rivaliteter. I historien om Niki Lauda och James Hunt finns en tacksam grund för en riktigt bra film, en grund som förvaltas väl av manusförfattare Peter Morgan och regissör Ron Howard.

När britten James Hunt och österrikaren Niki Lauda först introduceras för oss är de båda unga, hungriga och smått naiva Formel 3-förare. Men så mycket mer har de kanske inte gemensamt. Den vilde, långhårige kvinnokarlen Hunt spyr inför varje lopp, kör i princip tills han kraschar och lever varje dag som sin sista. Den okänslige, taktiskt briljante och effektive tekniknörden Lauda vill däremot inte öka dödsrisken med en enda procent utan ser alltid till att ha marginalerna på sin sida. Karaktärerna är naturligtvis dragna till sin spets för filmens skull, men Lauda har själv sagt att man fångat historien med ackuratess och att det faktiskt var ungefär så det låg till. De båda tar sig emellertid till F1-scenen och ställs där mot varandra i en klassisk hatkärlekskamp. Filmen fokuserar på säsongen 1976, som blev händelserik på många sätt och ett viktigt år för dem båda, som förare men kanske framförallt som människor. Resten är, som man brukar säga, historia. Och jag väljer att stanna där för att ge er chansen att uppleva de kommande skeendena ovetandes om dess utgång, även om allt står på Wikipedia. Dramatik upplevs alltid bäst på det sättet.

Rush är en högljudd, maxad, fartfylld och tight film, ett racingpaket som pumpar ut alla 450 hästkrafter rakt ut i biografens högtalarsystem. Klippningen och de otaliga kameravinklarna, närbilderna som skakar av motorljudet, Hans Zimmers musik, alla exalterade kommentatorer, den jublande publiken och de dånande bilarna höjer pulsen gång på gång. Engagerande är bara förnamnet. Det sista och avgörande racet i Japan framkallar rysningar.

Dramaturgin är av typisk sportfilmskaraktär och historien gör sig utmärkt i det formatet. Det är en enkel film att följa och den bör således fungera precis lika bra för F1-fantaster som helt oinsatta. Dessutom går huvudpersonernas livsöden att gripas av helt utanför sin racingkontext, då det i slutändan handlar mer om mänsklig utveckling, tävlingsrushens pris och vad man bör värdesätta mest här i livet. En av filmens absolut största styrkor är att man som tittare inte vet riktigt var ens sympatier ligger, då båda karaktärerna genomgår en betydande utveckling och har både styrkor och svagheter. Till slut hoppas man mest bara på att de ska överleva.

Överlever gör filmen i sig som ett fint tillskott till sportfilmsgenren, men helt utan minus passerar den inte genom min recension. Bortsett från de välutvecklade huvudkaraktärerna ser vi deras respektive kvinnor rätt kraftigt marginaliserade, liksom tillhörande relationer. Stereotyper går att hitta, med de (förvisso roliga) Ferrari-fanatiska italienarna som bästa exempel, och humorn är ibland alldeles för framträdande med dräpande one-liner-aktiga kommentarer och uppenbart sökande efter publikens skratt. Filmen hade klarat sig utan det eftersom den helt enkelt inte behöver någon humor för att underhålla.

En av mina fyra stjärnor delas med glädje ut till skådespelarna, där den vanligtvis svage Chris Hemsworth gör en oväntat bra roll som James Hunt, och där Inglourious Basterds-vidret Daniel Brühl gör en enastående tolkning av Niki Lauda och träffar helt rätt vad gäller den österrikisk-tyska brytningen (även om röstläget låter något ansträngt i någon enstaka sekvens). Tack också Ron Howard, för att du låter Lauda prata tyska när han ska göra det, och att du inte gör detta till någon alla-talar-engelska-historia. Jag vill även berömma sminkteamet för ett mycket snyggt arbete. Om vi ska återgå till skådespelarna och deras prestationer har jag inget negativt att tillägga – de gör sina karaktärer galant, något som enligt egen utsago slog Niki Lauda själv när han såg filmen.

En av årets bästa filmer visas nu på bio – och den ska absolut ses på bio – så med mina varmaste rekommendationer uppmanar jag er att sätta er i stolen och låta er puls stiga, håret resa sig och öronen bedövas i en spektakulär rush. Själv ska jag odla en James Hunt-frisyr.

Veckoresumé #27

Franskt, franskt, franskt. Truffaut, Truffaut, Truffaut. Och Jim Carrey.

Baisers volésBAISERS VOLÉS (1968)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Stulna kyssar). François Truffaut gjorde fem filmer om den unge mannen Antoine Doinel (Jean-Pierre Léaud), som på många sätt är hans alter ego. Vi träffar honom för första gången som 12-åring i De 400 slagen från 1959 och gör ett kort återbesök i hans liv i kortfilmen Antoine et Colette från 1962, där han är 17 år gammal. Du kan läsa om båda filmerna i veckoresumé #25. I Stulna kyssar har han passerat 20 sedan några år tillbaka och ränner runt på Paris gator. Efter att ha blivit hemskickad från armén jobbar han lite här och där, och hinner under filmens gång vara allt från hotellreceptionist till privatdetektiv och TV-reparatör. Han träffar här sin stora kärlek Christine (Claude Jade), som blir högst delaktig i Antoines drömmande och impulsiva tillvaro som ska komma att skapa såväl skratt och romantik som problem och meningsskiljaktigheter. Det mest intressanta med Stulna kyssar är att Truffaut skruvat om tonen en hel del från den ganska mörka samhällsskildringen i De 400 slagen och skapat något som snarare kan jämföras med Woody Allens alster. Det svartvita fotot är utbytt mot färg och Antoine har nu brutit sig loss från den begränsande barndomen och börjat leva sitt eget lilla liv med knepiga romanser, udda jobbuppdrag och middagar med svärföräldrar. Truffaut för Antoine-sagan framåt med en vältimad, subtil humor, ett väldisponerat manus, härliga karaktärer och en charm som nog är unik för fransk film. Och precis som i De 400 slagen rundas allt av med en lysande slutscen som gör att allt liksom faller på plats.

Je vais bien, ne t'en fais pasJE VAIS BIEN, NE T’EN FAIS PAS (2006)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Jag mår bra, oroa er inte). Mélanie Laurent, för de flesta känd som Shosanna Dreyfus från Inglourious Basterds, har huvudrollen i detta nedstämda drama om en ung kvinnas sökande efter sin försvunne bror. Efter att ha varit i Spanien kommer hon hem till sin mamma och pappa och får veta att brodern har varit borta sedan en tid tillbaka, varpå hon naturligtvis blir orolig och börjar fundera över vad som kan ha hänt. Ju längre tid som går desto svårare blir det för henne att leva ett normalt liv, och efter ett tag slutar hon äta och blir sjuk. Vad som ändå håller hoppet uppe är de brev som brodern skickar till henne, där han berättar att han flyttar omkring, tar småjobb, spelar gitarr och att han behöver tid för sig själv. Filmen har gjort Lili (Laurent) till sin mittpunkt och allt som sker berättas utifrån hennes perspektiv. Det är en jobbig period i hennes liv, men som ändå inte riktigt når ut till tittaren till 100 %. Även om filmen hela tiden är bra och stabil så trycker den inte riktigt till på det känslomässiga planet, och den lider även av att vara en smula förutsägbar. Med det sagt så är det en bra och finstämd film, men inte riktigt den pärla som den hade kunnat vara.

Man on the MoonMAN ON THE MOON (1999)
4 stjärnor DYLPC

Den tjeckiske regissören Milos Forman, mannen bakom det tidlösa mästerverket Gökboet och den nästan lika bra Amadeus, har även gjort en biografisk dramakomedi om den kontroversielle komikern Andy Kaufman. I de färgglada kostymerna och rock ‘n’ roll-munderingarna ser vi Jim Carrey, som här gör en av sina absolut bästa roller. Kaufman slog igenom på 70-talet och blev mest känd för sin karaktär Latka i TV-serien Taxi, och betraktades av omvärlden som komiker. Själv såg han sig som musiker och älskade att uppträda live, även om hans minst sagt udda humor alltid spelade en stor roll. Skämten balanserade på en millimetertunn lina och fick honom att gång på gång gå över gränsen för vad som ansågs vara okej. Ett av hans största trick var att utföra absurda och brutala practical jokes och gå in i karaktärer som uttryckte ett övertygande hat mot någon eller något. Folk tog mycket illa vid sig, även om de senare fick veta att Kaufman bara spelade en karaktär, och att personerna han utsatte för våld eller förnedring i själva verket kunde vara hans medarbetare. Jag visste inte mycket om Andy Kaufman på förhand och har bara kunnat jämföra honom med Carreys imitation efter att ha sett filmen, men av det lilla jag sett har Carrey träffat helt rätt och gör en prestation som är fullt i klass med hans roller i Eternal Sunshine of the Spotless Mind och The Truman Show. Formans film är en stundtals komisk men övervägande tragisk skildring av en svår persons problematiska jojo-liv, och i temat finns vissa likheter med Robert De Niros Rupert Pupkin i Scorseses The King of Comedy. Gripande och välspelat, även från skådisar som Danny DeVito, Paul Giamatti och Courtney Love i biroller, och Jim Carrey visar som sagt att han är ett geni i sina bästa stunder.

Jules et JimJULES ET JIM (1962)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Jules och Jim). Mer Truffaut! Den här gången lämnar vi dock Antoine ett slag och beger oss till de två vännerna Jules och Jim som lever i Paris ett par år före första världskrigets utbrott. De ägnar mycket av sin tid till att diskutera intellektuella saker som litteratur, filosofi, historia och konst och har det trevligt för det mesta. En dag träffar de en kvinna, Catherine (Jeanne Moreau) som de båda blir förälskade i. Jules (Oskar Werner), som är österrikare, gifter sig med Catherine och flyttar till Österrike medan Jim (Henri Serre) bor kvar i Frankrike. Trots ett krångligt triangeldrama, ett krig där de står på olika sidor och det geografiska avståndet överlever vänskapen mellan Jules och Jim, även om den sätts på prov vid flera tillfällen. Jules et Jim påminner en del om Ettore Scolas fantastiska C’eravamo tanto amati (Vi som älskade varann så mycket), även om den inte riktigt når upp ända dit. Handlingen vacklar till något vid ett fåtal tillfällen, men annars är detta en väldigt härlig film. Truffauts signatur finns där med ett fantastiskt foto med handkameror och stora inzoomningar, mysig musik, subtil humor och bra manus. En berättarröst återger handlingen i ett stundtals vansinnigt tempo, det gäller att hänga med! En poetisk, kvick och vacker film om kärlek, vänskap och frågeställningar om livet i sig, med (återigen) mycket charm och vemod.

Domicile conjugalDOMICILE CONJUGAL (1970)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Älskar – älskar inte). Åter till Antoines svängiga liv! Nu har han gift sig med Christine och väntar sitt första barn. Han har fortfarande ingen kontinuitet i sitt yrkesliv utan är när vi först träffar honom i den fjärde filmen blomförsäljare och blir senare ansvarig för styrandet av de radiostyrda båtarna i en miniatyrhamn för ett amerikanskt företag (kan man vara det?). Där träffar han en japansk kvinna som han, trots att han inte borde, dras till. Detta ställer till det både en och två gånger och ger upphov till alla de komiska situationer som uppstår i Truffauts härliga uppföljare till Stulna kyssar. Dessa två filmer är väldigt lika, varav den första kanske är snäppet vassare, även om denna är nära en fyra i betyg den också. Ska man se de föregående filmerna ska man naturligtvis se även denna, som är en fin fortsättning på Antoine-sagan och har samma känsla som Stulna kyssar. Truffaut gör även en homage till Jacques Tati när den älskvärde Monsieur Hulot lyser upp med ett kort, förvirrat inhopp på en tågstation!

L'amour en fuiteL’AMOUR EN FUITE (1979)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Kärlek på flykt). Det är lite sorgligt att ta avsked av Antoine, en karaktär som är svår att inte ta till sitt hjärta. Detta är hur som helst den femte och avslutande filmen i Truffauts pentalogi (ja, så heter det), där Antoine nu är över 30. Hans äktenskap med Christine är på väg att ta slut och skilsmässan är på gång, och han har istället fallit för Sabine som jobbar i en skivbutik. Han har skrivit en självbiografisk bok om sitt liv, vilken kommenteras av flera personer ur hans förflutna, bland andra Colette från Antoine et Colette som nu är advokat. De två träffas lite slumpartat på ett tåg och pratar om tiden tillsammans, vad som hänt och var de är nu. En stor del av filmen består av tillbakablickar från de tidigare filmerna, vilket skapar en avrundande avslutning för hela sagan. Det är vemodigt och småsorgligt, men fortfarande roligt och härligt, och när man åter får se en 12-årig Antoine åkandes en snurrande karusell i De 400 slagen kan en lätt reaktion märkas i tårkanalerna. En fin avslutning på en riktigt bra filmserie som imponerande nog spänner över 20 år.

La peau douceLA PEAU DOUCE (1964)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Den lena huden). Om ni trodde att Truffaut satt och rullade tummarna mellan filmerna om Antoine Doinel trodde ni fel, för han var mycket produktiv under både 60-talet och 70-talet. Den lena huden handlar om författaren och föreläsaren Pierre, en medelålders man med fru och barn. Under en jobbresa till Portugal träffar han flygvärdinnan Nicole som han inleder en affär med. Hans försök att ha Nicole som ett romantiskt sidospår i sitt liv, parallellt med familjelivet, går givetvis åt skogen. Den som gapar efter mycket… François Truffauts otrohetsdrama doftar Hitchcock, men skiljer sig från de klassiska femme fatale-historierna med mord och thrilleruppbyggnad på så sätt att den har en helt realistisk och minimalistisk handling, där karaktärerna upplever en naturligt dramatisk utveckling, helt i takt med hur de själva agerar. Skådespelarna övertygar och handlingen är trovärdig. Slutet är dock en av filmens svagare delar och känns onödigt överdrivet. Huvudkaraktären Pierre är också en aning svår att sympatisera med, vilket inte är bra för tittarens engagemang. Annars en bra film med en tryckande stämning som osar dåligt samvete.

Veckans topp 3

  1. Man on the Moon
  2. Jules et Jim
  3. Baisers volés

Veckoresumé #12

Oscarsgalan närmar sig med stora steg och vägen dit präglas av ett flertal stora filmgalor där tunga och prestigefulla priser har och kommer att delas ut. Bland annat har Critic’s Choice Awards och Golden Globes passerat, och fortfarande väntar ytterligare sex kommande galor innan Oscarsakademin avslöjar de stora vinnarna. På grund av dessa galor har mitt filmtittande den senaste veckan bestått av filmer som är nominerade till bästa film på Oscarsgalan. 

Life Of Pi. Lifeboat. Pi and Tiger.2

LIFE OF PI (2012)
3 stjärnor DYLPC

Med filmer som Crouching Tiger, Hidden Dragon, Brokeback Mountain och mästerverket Ice Storm i bagaget har Ang Lee blivit en av de regissörer som jag har störst respekt för. Därför har mina förväntningar på Lees senaste film Life of Pi varit ganska höga. Den här gången tar den lilla taiwanesiska herren med oss på ett äventyr till havs med en indisk pojke. Pi heter pojken och bor med sin familj på ett zoo som fadern i huset äger. Påverkade av dåligt besökarantal bestämmer sig familjen för att starta om på nytt genom att sälja djurparken och med fartyg resa med alla djuren till Kanada i hopp om att lyckas sälja dem och köpa sig ett nytt hem i Montreal. Mitt ute till havs händer något fruktansvärt och fartyget sjunker och alla ombord mister sina liv, inklusive Pis familjemedlemmar. Förtvivlad och psykiskt nedbruten lyckas Pi och ett par överlevande djur få tag på en livbåt. Ovetande om vad som komma skall sätts de skeppsbrutna iväg på ett äventyr. Life of Pi är en fint berättad historia om överlevnad och hopp som dock inte alltid håller intresset uppe. Med en svag inledning och svajigt skådespel från unga Pi når inte filmen några mästerverksnivåer som helhet. Det finns däremot en aspekt av filmen som minsann är mästerlig. CGI- och 3D-effekterna i Life of Pi är på en färgglad och förtrollande nivå som helt klart förtjänar sin Oscarsnominering för bästa specialeffekter. Ett visuellt mästerverk helt klart, men på det stora hela får filmen en stark trea i betyg. Min beundran för Ang Lee kvarstår sjävklart!

Django-Unchained-10

DJANGO UNCHAINED (2012)4 stjärnor DYLPC

Django Unchained handlar om slaven Django (Jamie Foxx) i den djupa södern i amerikanska Texas under vilda västerns guldår (slutet av 1700-talet). Django räddas av en tysk prisjägare (Christoph Waltz) som behöver Djangos hjälp för att identifiera tre bröder som prisjägaren har fått i uppdrag att döda. I utbyte mot assistansen ska prisjägaren hjälpa Django att finna sin fru (Kerry Washington) som ägs av en Frankrike-älskande plantageägare (Leonardo DiCaprio) från Mississippi. Quentin Tarantino levererar i år igen – något han har gjort med nästan varenda film han har skapat. Förra gången fick hans mästerverk Inglourious Basterds en Oscarsstatyett och åtta nomineringar. I år är hans nya projekt nominerat i fem kategorier. Django Unchained är en vågad film som skildrar det grymma slaveriet med mycket våldsamma bilder och grovt språk. Filmen är i grund och botten en väldigt seriös och allvarlig film på grund av temat, men Tarantino lyckas effektivt blanda våldet med ovanlig och pricksäker humor som lättar upp filmen och gör den utmärkt som underhållning. I Django får man lära känna fantastiska karaktärer med allt från galna plantageägare, ointellegenta Ku Klux Klan-föregångare och lättlurade sheriffer. Rollistan består av stora skådespelare som alla gör perfekta rollprestationer. Jamie Foxx briljerar som den tysta och envisa Django, Christoph Waltz gör en alldeles underbar och rolig rollinsats som den tyska prisjägaren Dr. King Schultz och Leonardo DiCaprio visar på stor bredd genom att tackla rollen som skurken Calvin Candie. Andra starka rollprestationer görs av Samuel L. Jackson, Kerry Washington och Don Johnson. Musiken är även ett stort plus med filmen. Tarantino har valt ut musik från alla möjliga genres med allt från klassisk västern musik av Ennio Morricone till tung gangster-rap från Rick Ross. Django Unchained är en underbar filmupplevelse med mycket skratt och mycket köttigt våld. Den förtjänar sina Oscarsnomineringar och förhoppningsvis vinner den några. Betyget skjuter sig fram till en stark fyra.

731722eb

LES MISÉRABLES (2012)
1 stjärna DYLPC

Jag har redan klargjort med Nine i veckoresumé #8 att jag inte är särskilt förtjust i musikalfilmer men som sagt har jag bestämt mig för att se alla filmer som är nominerade för bästa film i årets Oscarssgala även om en av dessa filmer råkar vara en musikal. Les Misérables är regisserad av den brittiske filmskaparen Tom Hooper som ligger bakom en av världens bästa mini-serier någonsin, John Adams och den fenomenala The King’s Speech. I år har Hooper gjort mig riktigt missnöjd efter att jag har sett hans snedsteg till musikalfilm. Filmen utspelar sig i Frankrike och handlingen börjar 1815 och sträcker sig hela 17 år. Huvudkaraktärern Jean Valjean (Hugh Jackman) släpps fri efter många år i fängelse. Han har svårt att stadga sig ekonomiskt och fortsätter sin tidigare karriär som tjuv för att överleva den smutsiga och fattiga tillvaron i Paris. Valjean kämpar från att dö och jagas samtidigt av den hänsynslösa polisen Javert (Russell Crowe). Valjean stöter på den föräldralösa flickan Cosette och väljer att adoptera henne, en handling som skall komma att förändra båda deras liv för alltid. Ett av de stora problemen i filmen är dramaturgin som vid ett flertal gånger inte förklarar särskilda händelser och handlingar. Helt plötsligt kan en karaktär dyka upp i bild utan någon förklaring till varför och hur den gjorde det. En anledning till dessa plot holes är troligen att all dialog ska sjungas. Istället för att förklara och bygga vidare på händelseförlopp så upplevde jag att all sång istället lade fokus på fel saker. Gapande och gråtandes sjunger alla karaktärer om varenda rörelse och sak de gör, helt meningslösa saker som bara gör sångtexterna löjliga. Det dödar stämningen – om det ens fanns någon sådan. All denna ”skönsång” och det pretentiösa slisk som Hooper och hans skådespelare brer ut på tittaren blir bara dåligt och skrattretande. Les Misérables försöker verkligen att charma mig med sin stora rollista med för det mesta kompetenta namn men lyckas inte. Jag är inte förvånad att Misérables är en av de mest nominerade filmerna i år eftersom det är just sådana här filmer som alltid går hem hos Oscarsjuryn. Jag hoppas att den här filmen inte vinner något för det förtjänar den inte överhuvudtaget. Les Misérables är en plågsam upplevelse som till råga på allt är alldeles för lång (2 timmar, 40 minuter). Betyget suckar sig fram till en etta.

Utöver ovanstående filmer har jag även sett två andra filmer nominerade för bästa film på årets Oscarsgala: Silver Linings Playbook (4/5) och Argo (3/5) som David utmärkt skrev om i veckoresumé #11.

Veckans topp 3

  1. Django Unchained
  2. Silver Linings Playbook
  3. Life of Pi