Topp 15: Scotts magiska filmår 2014

2014 är över och den stora nedräkningen inför Star Wars: The Force Awakens har börjat. Medan vi alla väntar (jag tittar på dig David, jag vet att du innerst inne längtar!) kan vi ta en sista tillbakablick till året som varit. Ett mycket stabilt filmår där till och med en del blockbusters var värda att se. Några sådana finns dock inte med i min lista, men de kikar fram bland ”bubblarna” längre ner i texten. Här är topp 15 av mina favoriter från 2014!

ENEMY* (Kanada/Spanien)

I regissören Denis Villeneuves händer verkar en thriller inte kunna gå fel. Med isande spänning i 2013 års Prisoners var det med ett omättligt sug efter mer som jag riktade blickarna mot Enemy och Villeneuves återträff med Jake Gyllenhaal. Eller rättare sagt Gyllenhaal x2. Den briljante skådespelaren spelar nämligen huvudrollen som Adam, en college-professor, och Anthony, en skådespelare. Adam upptäcker en dag Anthony i en film han kollar på och ser sig själv. Tanken på att det finns en exakt likadan person någonstans i världen gör Adam chockad men samtidigt benägen att hitta personen. Enemy är en psykologisk thriller som går på djupet i en människas hjärna på ett vis som är fräscht att se i dagens filmutbud. Den är lika nyfiken som tittaren och gräver runt i de två identiska karaktärernas huvuden. Ibland är det svårt att veta vad som är på riktigt och vad som bara är fantasi. Det gör filmen än mer intressant, spännande och komplex. Gyllenhaal gör som alltid en fantastisk prestation och backas upp av två stabila insatser från Mélanie Laurent och Sarah Gadon.

JODOROWSKY’S DUNE* (USA/Frankrike)

Om inte David Lynch hade satt sina tänder i världens bäst säljande sci-fi-bok Dune hade vi troligtvis haft en annan mans vision av boken inpräntat i filmhistorien. För nästan tio år innan Lynchs sågade version av sci-fi-mästerverket kom var chilenaren Alejandro Jodorowsky fullt upptagen med sin egen filmatisering. Jodorowsky’s Dune är en fantastiskt intressant dokumentär som utifrån en lång och nyinspelad intervju med Jodorowsky går igenom hela produktionen av en film som aldrig kom att bli. Den extremt ambitiösa och karismatiska Jodorowsky hade idéer för filmen som är i nivå med George Lucas arbete med de första Star Wars-filmerna. Jodorowsky lyckades få ombord varenda filmjätte under 70-talet och mer därtill. Självaste Alien-designern H.R Giger var ombord för att designa allt från skepp till interiörer. Pink Floyd skulle fixa musiken. Salvador Dalí, Mick Jagger och Orson Welles var bara några av de som skrev upp sig för att skådespela. Jodorowsky’s Dune är fascinerande och skulle troligen vara mycket bättre än Lynchs Dune om den hade kommit ut. Man får glädja sig med att dokumentären i alla fall är mycket bättre. (Läs min recension av David Lynchs Dune i veckoresumé #38.)

PREDESTINATION (Australien)

”What if I could put him in front of you? The man that ruined your life? If I could guarantee you’d get away with it, would you kill him?”

De allra första orden i Predestination, yttrade av Ethan Hawke, väcker direkt tankar. Imponerande nog innan första bildrutan. Och det är precis vad den här science-fiction-filmen gör hela tiden. Väcker tankar. Filmen följer en tidsresande hemlig agent (Ethan Hawke) vars uppgift är att åka tillbaka i tiden och stoppa kriminella akter från att hända. Hans sista uppdrag är att stoppa ett bombattentat som har dödat tusentals människor. Efter ett dussintal tidsresor och försök att stoppa attentatet utan någon framgång får han en ny rekryt (Sarah Snook) som döljer mer än vad det ser ut som. Min beskrivning av filmens handling är diffus. Den är till och med missvisande. Precis som filmens händelseförlopp är. Den är det självklart på ett positivt sätt då hela temat med filmen i princip är förvirring på grund av tidshopp. Man ska helt enkelt inte ha mycket förkunskap innan man dyker sig ner i Predestination. Det är en film som är komplex, spännande och riktigt häftig. Efter filmen var jag tvungen att kolla upp filmens slut igen och läsa på för att verkligen förstå hur allt går ihop. Men på något imponerande vis så lyckas den göra det även om man inte hänger med i exakt alla detaljer. Det är en sci-fi-film som inte bara gräver sig ner i fysik och tidsregler utan också sexualitet, meningen med livet och hämnd på ett annorlunda och vågat vis.

FOXCATCHER (USA)

En del historier är så dystra och mörka att man blir helt uttömd på kraft när de är över. Foxcatcher är en sådan historia. Filmen baseras på den verkliga händelsen mellan den rike och schizofrene John E. du Pont (Steve Carell) och hans sponsring av de två olympiska brottarna och bröderna Mark (Channing Tatum) och David Schultz (Mark Ruffalo) som resulterade i en ytterst märklig relation och i slutändan död. Filmen är isande kylig som de allra slaskigaste och gråaste svenska vinterdagarna. Det är en stilla film med melodramatiska karaktärer och intensiva känslor som bubblar under ytan. Filmens stora styrka är det magnifika skådespelet som hela trion levererar. Att Carell efter sina framgångsrika komediroller lyckas skapa något helt nytt i du Pont är helt enastående imponerande. Han är verkligen fruktansvärt obehaglig som den udde multimiljonären. Tatum och Ruffalo gör även de grymma insatser, varav Tatum är den absolut stora överraskningen. Bennett Millers Foxcatcher når inte riktigt samma höjder som hans tidigare sportrelaterade drama Moneyball, men det är fortfarande ett riktigt skarpt konstverk.

THE WIND RISES* (Japan)

(Originaltitel: Kaze Tachinu.) Hayao Miyazakis kanske sista film som regissör är som alltid en vacker bit av animerad konst. Den vitskäggige mästaren lyckas alltid pricka rätt genom att skapa filmer som kan njutas av av både barn som vuxna. The Wind Rises är absolut en av hans filmer som lämpar sig för vuxna en aning mer än för barn. Det är en mogen film om ett Japan i kaos påverkat av inte bara andra världskriget utan också katastrofala jordbävningar. Huvudkaraktären Jiro drömmer om att flyga istället för att försöka hålla balansen på marken. Men hans närsynthet stoppar honom från att bli pilot. Istället anställs han som flygplanskonstruktör, något som han visar sig ha stor talang för. Animationen och det visuella är på topp i Miyazakis flygplansdrama. Det är en ytterst vacker film med drömlika sekvenser och en intim och mysig berättelse. Musiken är även den på topp. En fantastisk film som trots en del tempoproblem är så pass underbar och sevärd att den är den 11:e bästa filmen från 2014 och ett värdigt avslut på Miyazakis mästerliga karriär. (Läs mer i recensionen av The Wind Rises.)

THE IMMIGRANT* (USA)

I det industriella och sjukdomshärjade New York City under 1920-talet anlände tusentals immigranter till Ellis Island ihop om att skapa ett nytt liv i landet av möjligheter. Polskan Ewa (Marion Cotillard) är en av alla immigranter som inte får vad de hade hoppats på. Hon separeras tidigt från sin sjuka syster och tas hand om av en mystisk man vid namn Bruno (Joaquin Phoenix) som erbjuder henne säng och mat för att arbeta med en burleskunderhållning. Men hennes nya liv involverar också prostitution. En dag stöter hon också på den vänlige illusionisten Orlando (Jeremy Renner) som hon får känslor för. The Immigrant är en otroligt vacker och snygg film med en lika vacker skådespelerska i huvudrollen (ja, som ni kanske redan vet från tidigare texter är Cotillard min favorit) och en stämning som osar av dysterhet men också hopp om en ljusare framtid. Det är en film om hur de starka utnyttjar de svaga men också en film om kärlek och överlevnad. Cotillard lever sig in i rollen på ett sätt som bara hon kan. Med fokus och 100 % hängivenhet snackar hon polska och engelska med polsk brytning som om hon inte gjort något annat. Hon levererar helt enkelt stort. Phoenix och Renner gör även de riktigt bra insatser. The Immigrant är en stilla men ytterst effektiv film som framkallar alla möjliga känslor.

A MOST WANTED MAN (Storbritannien/USA/Tyskland)

Baserad på John le Carrés roman med samma namn är Anton Corbijns tredje långfilm en klipsk och ruggigt spännande spionthriller. Filmen utspelar sig i nutida Hamburg och följer en liten superhemlig spionenhet som enligt tysk lag egentligen inte får existera. Gruppen, ledd av den slitne Günther Bachmann (Philip Seymour Hoffman), letar alltid efter nya potentiella spår till terrorister. En dag upptäcker gruppen via säkerhetskameror en muslimsk tjetjen som anländer till Hamburgs aktiva hamnar. De ser direkt potentiella kopplingar mellan tjetjenen och en känd muslimsk föreläsare som är aktiv i Hamburg och misstänks fördela pengar till extremister. En intensiv katt-och-råtta-jakt börjar, vilken man aldrig vill ska ta slut. När jag menar intensiv är det i det här fallet inte snack om feta explosioner och tung action utan istället avlyssningar, avgörande konversationer och påtryckningar från amerikanska, ryska och tyska diplomater. A Most Wanted Man bär på många styrkor. Inte bara är handlingen och stämningen briljant utan också hur Corbijn hela tiden gömmer små detaljer som skall komma att bli viktiga senare i filmen. De är inte alltid tydliga men tillräckligt för att hittas om man tittar noga. Men filmens största styrka är Philip Seymour Hoffman och hans prestation. Det är med sorg i hjärtat man njuter av Hoffmans skådespel då man vet att det är hans sista roll någonsin. Hoffman gör en av 2014 års bästa prestationer. Hans interaktioner med Robin Wrights amerikanska diplomat hör till några av filmens absolut bästa stunder. A Most Wanted Man bjuder däremot tyvärr på en extremt underanvänd Daniel Brühl men också ett fantastiskt bra slut.

THE SQUARE* (Egypten)

Med handhållna kameror och enkla medel har regissören Jehane Noujaim och hennes filmare lyckats skapa en dokumentär om revolutionen i Egypten på ett närgånget vis mitt i händelsens centrum – Tahrirtorget i Kairo. I The Square får vi följa ett flertal av aktivisterna under den våldsamma revolutionen. Unga och äldre med olika bakgrunder som tillsammans protesterar och tältar på torget för att få nytt och mer rättvist ledarskap i landet. Det är en fantastiskt fascinerande dokumentär om folk som tar paus i sina liv för att kämpa för något de är beredda att dö för. Likt en VICE-dokumentär eller liknande får man som tittare verkligen vara i händelsen genom imponerande stabila och snyggt filmade scener direkt ur våldsamma upplopp där stenar, tårgas och till och med skjutvapen används. Det är hemska syner men nödvändiga sådana för att verkligen få en inblick i revolutionen. The Square är en känslosam och viktig dokumentär som visar på att det finns en hunger i världen för förändring. Synd bara att folk ska behöva dö för framtiden.

FRANK (Storbritannien/Irland/USA)

Jon (Domhnall Gleeson) lyckas av en slump bli medlem i ett experimentellt och excentriskt band ledd av en än mer excentrisk frontfigur vid namn Frank, spelad av Michael Fassbender. Frank har udda musikidéer och hans bandmedlemmar följer alla hans förslag. Han bär också en papier-maché-hjälm i form av en tecknad figur 24/7. Ingen i bandet vet hur han ser ut och ingen verkar bry sig om att han har hjälmen på sig, utom Jon som ser sitt nya arbete som ytterst märkligt men också spännande. Frank är en komedi med annorlunda humor och mycket konstiga karaktärer. Den är stundtals fantastiskt rolig men också ledsam. Det är en film om individer som sticker ut och kanske inte känner sig hemma i den ”normala” världen. Med konstig men underbar musik och en mysig hipsterton lyckas Frank både charma, underhålla och vara känslosam och vacker. En riktig pärla som rekommenderas mycket starkt.

GONE GIRL (USA)

Nicks (Ben Affleck) fru försvinner på deras femte bröllopsdag och det som skulle vara en glad dag resulterar i ett massivt mediapådrag och en intensiv polisutredning. Men allmänhetens bild av Nick förändras snabbt till misstänksamhet då han beter sig udda och inte verkar vara särskilt förkrossad av att hans fru är spårlöst försvunnen. Kan det vara så att Nick har mördat sin fru? David Fincher vet exakt vad han ska göra för att fånga publikens uppmärksamhet och få en att sitta som på nålar under hela filmen. Han skapar en stämning som skiftar lätt i humör och ton under filmens gång. Den är stundtals fokuserad på Nicks svåra omställning till all uppmärksamhet, något som stundtals gör filmen komisk trots att den är mörk och allvarlig. När den är som allra allvarligast skapar Fincher konflikter och situationer som känns nästintill omöjliga att undkomma ifrån oskadd. Det är en fantastisk dynamik som Fincher bemästrar perfekt och som man kan se spår av i hans tidigare film Zodiac också. Gone Girl når inte riktigt upp till samma nivå som just Zodiac och många av hans andra filmer, men det är fortfarande ett knivskarpt drama som hela tiden får en att undra vem som är mördaren.

SNOWPIERCER* (Sydkorea)

Den sydkoreanske regissören Joon-ho Bong som ligger bakom en av världens bästa kriminalfilmer någonsin, Memories of Murder, det briljanta hämnddramat Mother och den märkliga monsterfilmen The Host gör i Snowpiercer sin engelskspråkiga debut. Filmen är baserad på ett franskt seriealbum och handlar om en framtid då världen är förstörd av miljökatastrofer och helt täckt i snö. Den enda civilisationen kvar är människor boende på ett tåg som är i konstant rörelse. Det åker nämligen runt jorden. Ombord på tåget är ett klassamhälle i full verkan. Längst bak i tåget lever de allra fattigaste i smuts och misär. Längre fram i tåget njuter passagerarna av alla tänkbara nödvändigheter och lyxigheter som man kan få i verkliga livet. Curtis (Chris Evans) leder en grupp från bakre delen av tåget som är missnöjda med maten och förhållandena de lever i. De bestämmer sig för att successivt kämpa sig fram till den yttersta fronten och konfrontera den mystiska skaparen av tåget. Snowpiercer är inte bara en film om människans snedsteg vad gäller miljön. Det är en titt på samhället i helhet och den uppdelning som existerar överallt, även om vi förnekar den och de knep och ideologier som de rika och mer lärda använder för att kontrollera massan. Filmen är som det kanske låter utifrån handlingen och temat väldigt linjär och förutbestämd. Men så är inte riktigt fallet. För resan till den främre delen av tåget kantas inte bara av motstånd och några av årets bästa actionscener utan bjuder också på en lektion i hur människan ser ner på andra. Tågvandringen är också en transformerande resa för Curtis som på ett vis uppslukas av världen han försöker nå. Huvudrollen spelas briljant av Chris Evans som den beslutsamme ledaren vars förflutna är extremt mörkt. På vissa sätt finns det ingen att riktigt sympatisera med i filmen. Det är enkelt att dela upp Curtis och de fattiga som goda och tågskaparen och hans högra hand Mason, spelad fenomenalt av Tilda Swinton, som onda. Men det som gör det hela mer komplicerat än svart och vitt är handlingens cyniska syn på allt. För trots att de fattiga och Curtis har utnyttjats har de som individer också gjort extremt omoraliska handlingar för sitt eget bästa. Liksom de rika har gjort. Snowpiercer är mer än bara action. Det är en filosofisk och psykologisk tågresa.

LA GRANDE BELLEZZA* (Italien)

(Sv: Den stora skönheten.) Om det finns någon film från förra året som känns som en vacker tavla är det Paolo Sorrentinos La Grande Bellezza. Jep (Toni Servillo) lever ett pensionärsliv i lyx, med vackra kvinnor, feta fester och mat och dryck i mängder. Men han känner sig inte helt till rätta och beger sig ut i Rom för att beskåda stadens stora skönhet. Filmen har inte den djupaste storyn eller den mest intressanta heller för den delen. Vad filmen har är ett foto tillsammans med fantastisk opera och annan ljuv musik och en klockren Toni Servillo i huvudrollen. Filmens vackraste och bästa stunder består av musiken som ackompanjerar Jeps vandringar bland ståtlig arkitektur och idylliska områden. Man blir känslosamt berörd och glad av den simpla men effektiva skönheten i filmen. Det är en film som stundtals snuddar på mästerverk men som får nöja sig med att vara kanske 2014 års vackraste film.

NIGHTCRAWLER (USA)

Den allt för underskattade Jake Gyllenhaal är med på den här listan för andra gången. Likt den kameleont till skådespelare han är passar han perfekt i rollen som Lou Bloom, en nattvandrare som med sin omoraliska udd filmar olyckor för att sedan sälja till TV-bolag för stora summor pengar. En mörk business som är lika mycket verklighet som Gyllenhaal är fantastisk. Nightcrawler blandar noir, action, psykologisk thriller och djup karaktärsstudie till en fantastiskt underhållande, smart och viktig film. En modern noir-film som vågar vara ful i munnen, ha attityd och samtidigt vara stundtals rolig. En komplett film med grymt skådespel dessutom. Kanske Gyllenhaals bästa prestation någonsin. En roll han är värd en Oscarsnominering för. (Läs mer i recensionen av Nightcrawler.)

CAMP X-RAY (USA)

Vad i hela friden Scott? Kristen Stewart på din lista? Ja, och jag skyltar gärna med det dessutom! Kristen Stewart spelar den unga Cole som har valt att ansluta till militärpolisen på Guantanamo Bay och arbeta som fångvaktare i den ökända anstalten Camp X-Ray. Stewart levererar en av 2014 års bästa, om inte den bästa, rollprestationen på hela året. Jag som så många andra har tidigare sågat henne för att vara en värdelös skådespelare med ett ansiktsuttryck. Men i dramat Camp X-Ray använder hon sitt ökända stela uttryck på ett sätt som gör det så extremt levande. Cole får utstå några av de mest hatade internerna i världen och dessutom en hård jargong inom fångvaktarcommunityn. Men en dag under de rutinmässiga vaktsessionerna får hon kontakt med fången Ali, spelad av Peyman Moaadi. En förbjuden vänskap bildas mellan de två vitt skilda individerna. Camp X-Ray involverar en kontroversiell plats som är en produkt av en kontroversiell konflikt men trots det lägger filmen inte så stor vikt vid det. Istället är det relationen mellan Cole och Ali som är i fokus. Det är mer en film om kulturkrockar och vänskap och att finna sin identitet. Camp X-Ray är en perfekt berättad historia med prestationer från Stewart och Moaadi som båda förtjänar Oscarsnomineringar. En film jag grät till, en film jag ville se igen så fort jag gick ut från biografen. En stor överraskning, en vacker berättelse och en jävligt bra film. (Läs mer i recensionen av Camp X-Ray.)

A GIRL AT MY DOOR (Sydkorea)

(Originaltitel: Dohee-ya.) 2014 fanns det en film som till och med Camp X-Ray inte kunde slå (även om det var extremt jämnt). En filmdebut från den sydkoreanska regissören July Jung som vann Bästa debutfilm på senaste Stockholms Filmfestival. Trots det känns det som att inte särskilt många har sett den. Med endast cirka 200 betygsättningar på IMDb bland annat, är den lite av en okänd pärla. Filmen handlar om poliskonstapeln Young-nam spelad av den fantastiska Doona Bae, som efter en personlig skandal tvingas byta distrikt från huvudstaden Seoul till en liten sömnig fiskeby på landsbygden. Som ny polischef i byn måste hon slita för att förtjäna invånarnas respekt. En dag stöter hon på en ung flicka som får utstå mobbning och misshandel från skolkamrater, farmor och hennes alkoholiserade styvfar. Young-nam måste skydda flickan samtidigt som misstänksamma blickar från invånarna hela tiden övervakar. July Jung använder sig av de två huvudskådespelarna till fullo. 14-åriga Kim Sae-ron som flickan är minst lika bra som hennes vuxna motspelare. Jung låter tystnad och stillhet överkomma vissa scener och gör det hela naturligt och än mer känslosamt. Filmen bjuder på en del glada stunder men är framförallt en allvarlig film som börjar hyfsat vanligt eller typiskt för en dramafilm av den här kalibern. Men ju längre in i filmen jag kom insåg jag att det finns ingen annan film av den här kalibern eller med det här temat (möjligtvis Jagten som den rent tematiskt har en del likheter till). För filmen tar en vändning som skakar om och ställer till det. Nya konflikter skapas utifrån en situation som av invånarna har missförståtts. Utan att spoliera dyker filmen ner i kontroversiella ämnen som dessutom är extra känsliga i Sydkorea, såsom relationer och sexualitet. A Girl at My Door tittar närmare på beteenden och handlingar som för oss alla kan vara svåra att förstå men som inte är så främmande. A Girl at My Door är en fantastisk film med otroligt skådespel och en handling som är oväntad, fräsch och otroligt viktig att berätta. Det är inte en vanlig dramaberättelse om moderskap och bortsprungna flickor, det är så mycket mer. Det är en film som får en att skratta, gråta och se på världen och samhälle ur ett annat perspektiv. Den är så nära att nå en femma i betyg, men jag är medvetet snål med högsta betyg innan jag har sett filmen en andra gång. Jag skulle inte bli förvånad om den lyckas nå det. Det är ju ändå den bästa filmen 2014. (Läs mer i recensionen av A Girl at My Door.)

Bubblare

The Grand Budapest Hotel, The Wolf of Wall Street*, Nebraska*, The Spectacular Now*, Interstellar, Guardians of the Galaxy, Birdman, Love Is Strange, The Riot Club, The Raid 2: Berandal, Lucy, Stretch, Kumiko, the Treasure Hunter, Edge of Tomorrow, Captain America: The Winter Soldier, X-Men: Days of Future Past, A Touch of Sin*, Under The Skin*, The Skeleton Twins, Boyhood, 22 Jump Street, The Lego Movie, The Imitation Game, NAS: Time Is Illmatic, A Hard Day, Dallas Buyers Club*, August: Osage County*, The Zero Theorem*, Maps to the Stars, Her*, The Secret Life of Walter Mitty*, Dawn of the Planet of the Apes, Jack Ryan: Shadow Recruit, Non-Stop, Free to Play

Inte ens nära

Hill of Freedom, Need for Speed, Transformers: Age of Extinction, Teenage Mutant Ninja Turtles, Trash, Space Station 76, A Long Way Down, Wish I Was Here, 300: Rise of an Empire, Godzilla, A Million Ways to Die in the West, The November Man, Noah, The Amazing Spider-Man 2, Neighbors, Hercules, The Maze Runner, Oldboy*, Twenty Feet from Stardom*, American Hustle*, Lone Survivor*, Saving Mr. Banks*, Inside Llewyn Davis*

Trots att jag inte delade ut en enda femma var 2014 ett riktigt starkt filmår. Med en kompott av varierade filmer från olika platser var det ett mycket tillfredsställande filmår. Kanske ett av de allra jämnaste åren dessutom. Tvåan och ettan på min lista är extremt jämna och även femman, fyran och trean hade alla potential att nå de högsta skyarna.

En del filmer hade på grund av vårt sett att se på årtal kunnat kvalificera sig in i årets lista, men många av dessa dök upp i förra årets lista. Min 2013-lista kan du läsa här.

Det finns som vanligt en del filmer man inte hinner se. Vilka filmer var dina favoriter? Håller du med om några jag har listat eller saknar du några? Kommentera gärna nedan.

Liraren David har ju såklart också publicerat sin lista, här är hans 2014-lista. För att se våra tidigare listor kan du klicka följa följande länkar. Scott: 2012 och 2013, David: 2012 och 2013.

Kika gärna nedan in filmerna som var nära och/eller sevärda från 2014, och lär dig namnen på filmerna utantill som du ska undvika. Trevlig fortsättning på det nya året!

Fotnot

Årtalsfrågan är en ständig huvudvärk. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2014 och vilka som bör räknas till 2013 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2013 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2014 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2014 eller som bara visats på festivaler under 2013. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera fantastiska filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

Topp 15: 2014 di Davelito

Så var vi här igen. Året är snart slut och ska summeras, överallt, av alla, på alla möjliga sätt. Jag och Scott följer vår nyårstradition och bjuder på en varsin lista över årets bästa filmer, även om vi ökar antalet titlar med 50 % från tio till femton. Nedan återfinns alltså 2014 års enligt mig 15 bästa filmer. Och för att klargöra: Årtalsfrågan är en ständig huvudvärk. Längst ner finns en förklaring av hur vi resonerar.

Nog om det nu. Här är årets topp 15.

NEPOSLUŠNI (Serbien)

(En: The Disobedient.) Det är lite tråkigt att typ ingen har sett listans etta tillika årets bästa film, men desto roligare är det att få lyfta fram och hylla dolda guldkorn från den tätvuxna filmåkern. Mina Djukics debutfilm är ett stycke bitterljuv filmlyrik om två barndomsvänner, nu i dryga 20-årsåldern, som i sin planlöshet bestämmer sig för att bara cykla iväg, ut i den romantiskt porträtterade sommaren på den serbiska landsbygden. Det är en sagolikt vacker resa som har allt man kan önska sig från en filmupplevelse och som rörde upp en djup, nyansrik känslostorm inom mig. Den cyklade rakt in i hjärtat och framkallade en känsla jag verkligen inte kan beskriva med ord. Lite som Iggy Pops The Passenger. Utan att vara någon kännare av den serbiska DVD-marknaden hoppas jag att man också kan få se om den här filmen någon gång framöver, vilken för min del var den stora fullträffen på Göteborgs filmfestival i vintras. (Läs mer i recensionen av Neposlušni.)

LA GRANDE BELLEZZA* (Italien)

(Sv: Den stora skönheten.) I kategorin känslor som inte går att beskriva måste jag också placera effekten av Paolo Sorrentinos La grande bellezza. Detta gör mig förmodligen till en värdelös recensent, men även denna film gjorde något mycket speciellt med mitt sinne och väckte den i min mening allra vackraste och komplicerade av känslor: nostalgiskt vemod. Som en halvt misslyckad pjäsförfattare i filmen uttrycker det (ungefär): ”Nostalgi är den sista tillflykten för den utan framtidshopp.” Det må låta mörkt och patetiskt, men så är också tillvaron. La grande bellezza följer Jep Gambardella, en 65-årig författare som festat bort de senaste åren i det italienska nattlivets dekadens men som nu genomgår något slags uppvaknande och vandrar runt genom Rom och i ensamhet reflekterar över sitt liv. Stämningsfull musik med mängder av tidlösa körarrangemang, magiskt foto, ett mångbottnat manus och ett lika absurt som drömskt vackert porträtt av Rom gör Jep Gambardellas jakt på den stora skönheten till en oförglömlig film som har mycket att säga om såväl Italien som livet. Jag förstår den inte fullt ut och det är svårt att peka på vad som är ärligt och vad som är ironiskt, för det är lika mycket en hyllning av det vackra, det italienska, det konstnärliga, det filosofiska, som en kritik och ett förlöjligande av detsamma. Den stora skönheten finns överallt men är omöjlig att hitta, för att summera detta magnifika verk i en pretentiös slutsats medan en kristallklar tår lämnar mitt öga.

ALL IS LOST* (USA)

Robert Redford ensam på en segelbåt som tar in vatten någonstans i Indiska oceanen. Det är upplägget för en dialoglös och rättfram överlevnadshistoria om en ensam mans kamp mot naturen, vilken i sin enkelhet både erbjuder spänning och ger upphov till existentiella reflektioner, stegrande puls och tårbildning på hornhinnan. Filmens storhet ligger i det faktum att det är en så pass enkel och okomplicerad historia – det är verkligen bara Redford, en sjunkande båt och en herrans massa vatten i 106 minuter – men som likväl är oerhört gripande och tankeväckande. Vem är Our Man? Varför gör han denna soloseglats? Vad är det för liv han har lämnat bakom sig? Och Bobby Redford. 77 år och kastar sig rakt ut i havets stormiga inferno som vore det hans sista färd. En av de allra största. (Läs mer i recensionen av All Is Lost.)

THE GRAND BUDAPEST HOTEL (Storbritannien/Tyskland/USA)

Ralph Fiennes strålar som aldrig förr i rollen som den legendariske conciergen M. Gustave på det ståtliga Grand Budapest Hotel i den fiktiva centraleuropeiska staten Zubrowka, där ett mycket njutbart och festligt äventyr tar plats i en fantastiskt charmig och detaljerad Wes Anderson-kreerad värld. Det denna historia förlorar i att inte vara av samma emotionella kvalité som exempelvis The Darjeeling Limited och The Royal Tenenbaums kompenserar den för genom att vara tekniskt och visuellt mästerlig och oemotståndligt rolig. I många avseenden en briljant och säregen film i sann Wes Anderson-anda. (Läs mer i recensionen av The Grand Budapest Hotel.)

DALLAS BUYERS CLUB* (USA)

Rollen som gav Matthew McConaughey en välförtjänt Oscarsstatyett är en kraftfull uppvisning i passionerat skådespeleri, vilket tar plats i en berättelse om AIDS, kampen mot läkemedelsindustrin och det besvärliga ödet i att lida av ”bögsjukdomen” i ett machopräglat och homofobt cowboy-Texas under 1980-talet. Storartat skådespeleri från McConaughey och Jared Leto är den främsta av filmens kvalitéer, men även övriga komponenter lägger grunden för en mycket snygg, engagerande, tempofylld och gripande film med färgstarka karaktärer som skakar om och berör. Enligt mig överlägsen 12 Years a Slave och borde minsann fått Best Picture-gubben. (Läs mer i recensionen av Dallas Buyers Club.)

GONE GIRL (USA)

En av årets mest glädjande saker är att thrillerkungen David Fincher är tillbaka i sitt rätta habitat. Med det sagt är Gone Girl långt ifrån mästerverk som Zodiac och Seven, men att den ändå klockar in på en sjätteplats säger en del om Finchers nivå. Gone Girl är ett tight, kusligt, effektivt och oförutsägbart (jag har inte läst boken) mysterium som ger en spänningar i muskler och leder (på ett positivt sätt). Rosamund Pike står för kanske årets bästa prestation i den mångfacetterade rollen som den mystiskt försvunna kvinnan och är den främsta kvalité som upprätthåller filmens ovisst nervkittlande utveckling. Ben Affleck gör också en bra roll som hennes frustrerade man och det avancerade narrativet med flera lager och perspektiv ger en intressant struktur. Filmen är inte prickfri – några scener är en aning svagare än andra och dialogen ibland för rapp för sitt eget bästa – men den är grymt snygg, grymt välspelad och grymt spännande hela vägen.

THE SKELETON TWINS (USA)

En dramakomedi som i sitt känsligt balanserade utförande besöker både höga bergstoppar av sensationellt rolig humor och djupa dalar av ren och skär smärtsam svärta. Bill Hader och Kristen Wiig (båda komiker i grunden) spelar två tvillingar som i vuxen ålder träffas för första gången på länge efter att ha genomgått händelserika episoder med allt från äktenskap till självmordsförsök. Det blir djupt komplicerat, varmt och härligt emellanåt, hopplöst och förtvivlat emellanåt. Hader och Wiig är fenomenalt bra i sina roller och ger verkligen sig själva till filmen. De sista raderna av detta lilla stycke skola emellertid ägnas åt filmens mirakulösa trumfkort: Luke Wilson. Lance, Maggies (Wiig) urfåniga och smådumma men helt underbare man, är en av de roligaste karaktärerna jag sett gestaltas i rörlig bild. Luke Wilson är ett geni. Det finns inte många sekunder i filmen under vilka Wilson medverkar då man inte skrattar. Ack, en sådan sagolik person, denne Lance.

LOCKE* (Storbritannien/USA)

Den första delen av en isolationens double feature på GIFF i vintras var denna Tom Hardy-ledda nattliga biltur mellan Birmingham och London (Redford-seglatsen var den andra). Locke utspelar sig i princip uteslutande inuti Ivan Lockes (Hardy) BMW och drivs framåt av telefonsamtal som han uträttar från förarsätet. Samtal med familj och kolleger flyter samman med gatljusen och stillheten som på något märkligt sätt står att finna i motorvägstrafiken. Locke är en oerhört imponerande karaktärsstudie som lyckas göra väldigt mycket med väldigt lite, tack vare en mycket fin skådespelarprestation från Tom Hardy och smart och effektivt arbete från manusförfattare och regissör Steven Knight. Kuriosa: Min far blev rörd till tårar och klassade filmen som ett mästerverk. (Läs mer i recensionen av Locke.)

BETTER LIVING THROUGH CHEMISTRY (USA)

Direkt till DVD, alldeles för lågt IMDb-betyg och omnämnd ingenstans. Med reservation för att jag inte hade sovit på ca 30 timmar fann jag denna komedi fantastiskt underhållande och oförtjänt bortglömd och/eller underskattad. Sam Rockwell spelar en förvirrad apotekare vars händelsefattiga vardag flippar ur totalt när han stöter på en förrädisk femme fatale spelad av Olivia Wilde, och hans tillvaro övergår i en märklig händelseutveckling involverande allt från droger och sex till cykeltävlingar och potentiellt mord. Rockwell är helt och hållet klockren och övriga i ensemblen (Wilde, Michelle Monaghan, Ray Liotta, Jane Fonda) bidrar med mycket härliga figurer.

FOXCATCHER (USA)

Listans kyligaste film följer Mark Schultz (Channing Tatum), olympisk mästare i brottning 1984, och hans möte med den högst egendomlige multimiljonären John Eleuthère du Pont (Steve Carell) som under 80-talet bjöd in Schultz och hans bror Dave (Mark Ruffalo) till sitt projekt Team Foxcatcher, inom vilket du Pont, trots tveksamma kompetenser, insisterade på att träna de två bröderna och leda dem till framgångar i de olympiska spelen i Seoul 1988. Detta märkliga projekt slutade dock i bisarr tragedi när du Pont sköt Dave Schultz till döds 1996. Denna historia blir i Moneyball-regissören Bennett Millers händer en klinisk, kylig, rå, grå och känslokall skildring där Carell gör en lysande insats i nedtonat vansinne. En film helt utan värme eller sympatiskt målande berättande – helt enkelt en rättfram skildring av en mörk historia. Lite av en korsning mellan Darren Aronofskys The Wrestler och Paul Thomas Andersons The Master.

20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

En enormt fascinerande dokumentär om en minst lika fascinerande person. 20,000 Days on Earth porträtterar musikern och författaren Nick Cave och hans förhållande till livet, konsten och den kreativa processen. Det är en film som illustrerar det faktum att genren dokumentär är så mycket mer än bara ”dokumentation”. Experimentell dokumentärfilm är en kreativ uttrycksform som rymmer så många andra element än att bara fånga verkligheten på bild. 20,000 Days on Earth är en svårutredd blandning av Nick Caves egen verklighet och den fiktiva idévärld som han ständigt besöker och försöker beskriva i filmen, och således en på många sätt intressant konstnärlig skapelse. Dessutom en visuellt och berättartekniskt utmanande och inspirerande film.

PALO ALTO* (USA)

När man trodde att man hade fått kläm på Coppola-släktträdet dyker Gia Coppola (Francis Ford Coppolas barnbarn) upp och regidebuterar med en alldeles förträfflig ungdomsfilm, adapterad från James Francos novellsamling med samma namn. Palo Alto följer ett antal ungdomar i Los Angeles och deras många gånger problemfyllda och osäkra tillvaro. Emma Roberts är superb i huvudrollen, och filmen är stilmässigt inte helt olik Sofia Coppolas (snygga och intressanta) stil som filmskapare. Den utforskar liknande teman och miljöer som (besvikelsen) The Bling Ring, men är flera klasser bättre. Palo Alto beskriver den i många avseenden deprimerande, besvärliga och meningslösa tiden i övergången mellan barndom och vuxenliv, och gör så med stor träffsäkerhet och lågmäld svärta. Trots att min svenska mellanmjölkstillvaro är ljusår från LA-ditot kan jag känna igen mig i just känslan av att inte veta vad man egentligen håller på med och vad det ska bli av en. Devonté Hynes soundtrack är för övrigt smått fantastiskt.

JOE* (USA)

Är Nic Cage tillbaka i storform? Hell yes! Mitt livskall att stå upp för Cage och försvara hans kvalitéer som skådespelare, alltid, i alla situationer, blir så mycket lättare när han slår till med pangprestationer som här. I Joe spelar han helt sonika Joe, en man med kriminell bakgrund som nu chefar över ett gäng trädförgiftare (vet inte exakt hur den rätta yrkestiteln lyder, men de knallar i alla fall runt i skogen och förgiftar träd som ska fällas). Joe träffar 15-årige Gary (Tye Sheridan) som kommer från en trasig familj där fadern är förlorad till alkoholen. Kring just fadern finns en gripande historia om skådespelaren Gary Poulter, som var alkoholost även i det verkliga livet och som dog innan filmen hade haft premiär. Han är sensationellt bra i filmen och skulle i en rättvis värld bli postumt Oscarsnominerad. Joe är en oerhört mörk film med tunga teman, starka skådespelarprestationer och en tilltalande sydstatsestetik som i vissa sekvenser ger en lättare Terrence Malick-vibb. Det är också kul att jämföra David Gordon Greens Joe med Jeff Nichols Mud (förra årets etta på min lista), eftersom de två goda vännernas filmer har enorma likheter – lite som att de bestämt sig för att göra en varsin version av samma film.

FRANK (Irland/Storbritannien)

Ytterligare en korsning mellan genrerna drama och komedi, och i sådana brukar jag allt som oftast sugas in i mörkret, den tunga grunden som de komiska bitarna vilar och faller tillbaka på. Så är fallet även med Frank. Det är en mycket rolig och underhållande film, men framförallt en mycket sorglig och deprimerande film. Frank är inspirerad av verklighetens Chris Sievey, brittisk musiker och komiker känd för sitt alter ego Frank Sidebottom, och handlar om ett egendomligt popband under ledning av just Frank (Michael Fassbender), som alltid går klädd i ett papier-maché-huvud och aldrig visar sitt ansikte. Förutom mycket märklig och härlig humor finns här en enorm svärta, med suicidala karaktärer som bär på svåra trauman. Det är lätt att bli deppig av Frank. Michael Fassbender är som vanligt strålande i huvudrollen, inte bara skådespelarmässigt utan även musikaliskt. The Soronprbfs musik är en mycket angenäm bekantskap, med titlar som Ginger Crouton, Lay an Egg, Creaky Door, Secure the Galactic Perimeter, Frank’s Cacophony och framförallt den ljuvliga I Love You All.

THE SQUARE* (Egypten/Storbritannien/USA)

(Originaltitel: Al Midan.) Listans andra dokumentär berättar om Tahrirtorget i Kairo, även kallat Befrielsetorget, en viktig plats för det egyptiska folket och en symbol för värden som demokrati och frihet. Torgets betydelse underströks markant under den arabiska våren, då den egyptiska revolutionen tog fart 2011, och blev en samlingspunkt för de demonstranter, revolutionärer, som kämpade, och fortfarande kämpar, för befrielse från politiska orättvisor och fortsatt frihet. Det är här deras berättelser som ges plats och står i centrum. The Square är en slående snygg, engagerande, skakande och viktig film som ger en värdefull inblick i den revolution och det krig som utspelat sig i Egypten, ur folkets och demonstranternas perspektiv. (Läs mer i recensionen av The Square.)

Bubblare

August: Osage County*, Begin Again*, Blackfish*, Blood Ties*, Cutie and the Boxer*, Før snøen faller*, Her*, The Immigrant*, Maps to the Stars, Mitt, Nebraska*, Nightcrawler, Pine Ridge*, The Spectacular Now*, Stretch, Under the Skin*, La Vénus à la fourrure*, The Wolf of Wall Street*

Inte ens nära

A.C.O.D.*, The Amazing Spider-Man 2, American Hustle*, Dawn of the Planet of the Apes, Lucy, Need for Speed, Noah, Qu’est-ce qu’on a fait au Bon Dieu?, Trash, Twenty Feet from Stardom*

Vissa filmer från förra årets lista hade kunnat kvala in även i år, sett till att de inte blivit brett tillgängliga förrän 2014. Sådana titlar är The Armstrong Lie, Enemy, L’arbitro, Drinking Buddies och Upstream Color (samt några av förra årets bubblare), men eftersom jag redan gett dem en plats i DYLPC:s strålkastarljus får de nöja sig med det. Man kan alltid bläddra tillbaka och läsa om dem i 2013 års lista.

Som vanligt är det en jäkla massa filmer som gått en förbi och filmer man helt enkelt inte hunnit få in i schemat. Jag orkar inte ens börja ta upp exempel, för det skulle säkert innebära en hel dags arbete. Nu har jag i alla fall listat det bästa av vad jag har sett. Vad håller ni med om och vad håller ni inte med om?

Läs även min eminente kollega Kottemans (inom kort publicerade) lista över 2014 års bästa filmer. Vill man vandra bakåt i tiden (nostalgiskt vemod?) följer härefter länkar för våra tidigare listor. Scooter: 2012, 2013. Dave: 2012, 2013. Så, nu räcker det. Gott nytt år på er.

Fotnot

Årtalsfrågan är som sagt en ständig huvudvärk. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2014 och vilka som bör räknas till 2013 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2013 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2014 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2014 eller som bara visats på festivaler under 2013. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera fantastiska filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

47 titlar att hålla reda på under 2014

Under det numera pågående året 2014 lär man, i vanlig ordning, konsumera en hel del film. Men vad ska man prioritera? Målet med nedanstående lista är att, likt Scotts lista, göra den frågan lite mer lättbesvarad. Premiärdatum för filmerna är i många fall inte bestämda, och filmproduktionen med alla sina led tenderar att ta oberäkneliga mängder tid. Det där är alltid lite oklart – flera av filmerna från förra årets lista har exempelvis fortfarande inte kommit ut. Men låt mig slänga in några titlar här (i bokstavsordning), så får vi helt enkelt se vad som händer med dem under året!

20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Ett slags dramadokumentär om musikern och författaren Nick Cave som skildrar 24 fiktiva timmar av hans liv. Man följer hans konstnärliga process, utforskar vad som gör oss till de vi är och hyllar den ”transformativa kraften” i den kreativa själen. Som stort Nick Cave-fan ser jag mycket fram emot detta projekt, som just nu visas på Sundance.

ALOFT (USA/Spanien/Frankrike)

En film jag inte vet mycket om alls, mer än att den finfina rollistan rymmer Jennifer Connelly, Cillian Murphy och Mélanie Laurent. Det verkar vara snöigt, i Minnesota och norra Kanada, och storyn berättas i två olika tidsperioder och kretsar kring en mor (Connelly) och en son (Murphy) som tidigt skiljs åt och lever sina liv i olika riktningar. En journalist (Laurent) undersöker deras livsöden. Filmen regisseras av peruanskan Claudia Llosa och är lite av ett wildcard på listan – ingen superpepp, men kan bli bra.

BIRDMAN (USA)

Alejandro González Iñárritu är efter filmer/knytnävsslag som 21 Grams, Biutiful, Amores perros och Babel en av mina favoritregissörer. I år gör han en komedi (!) om en skådespelare som kämpar med en Broadway-pjäs och samtidigt tvingas hantera sig själv, sin familj, sin karriär och sitt ego. Detta med en blandad cast innehållandes Michael Keaton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Edward Norton, Amy Ryan, Emma Stone och Zach Galifianakis. Snyggt lär det bli, med tanke på att filmen fotas av Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Tree of Life, To the Wonder, Gravity).

BLOOD TIES (USA/Frankrike)

Déjà vu? Var inte orolig, du är inte med i en ny Groundhog Day. Jag skrev nämligen om den här filmen redan i förra årets pepplista, men eftersom den fortfarande inte nått oss (förutsatt att vi inte är t ex serber eller norrmän, vilka fick se den på bio redan somras) känner jag att jag vill uppmärksamma den igen. Hade jag rangordnat denna lista hade den kanske legat allra högst upp. Låt mig citera mig själv (oh, dear): ”Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Les petits mouchoirs (Små vita lögner) och Ne le dis à personne (Berätta inte för någon), har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts, Billy Crudup och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray (Two Lovers, We Own the Night) har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både 70-tal, New York, franskt, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.” Well, 2014 då. Och postern vill jag bara rama in, alternativt Marion Cotillards fantastiskt vackra karaktärsposter. Femstjärniga affischer.

BOYHOOD (USA)

Richard Linklater som skrivit och regisserat Before-trilogin, vilken jag sett de senaste dagarna och verkligen älskar, har gjort detsamma även här i en film som följer en pojkes uppväxt. Det smått otroliga med detta projekt är att filmen är inspelad under de elva år som den skildrar (2002-2013), från det att pojken i huvudrollen är sex år till det att han är 17-18. Hans föräldrar (Ethan Hawke och Patricia Arquette) är skilda och filmen utforskar relationen mellan dem och pojken under denna period. Kan bli fantastiskt och unikt.

THE CLASS OF ’92 (Storbritannien)

Dokumentär om en gyllene generation ur engelsk fotboll, bestående av Manchester United-spelarna David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs, Gary och Phil Neville och Paul Scholes. Filmen tar vid 1992 och följer gruppen från FA Youth Cup fram till Champions League-triumfen 1999, med inslag av samhällskommentarer kring social och kulturell utveckling i landet. Förutom de nämnda spelarna ges intervjuer av legender som Zinedine Zidane och Eric Cantona, ungdomstränaren Eric Harrison, regissören Danny Boyle och före detta premiärministern Tony Blair.

DEVIL’S KNOT (USA)

Ett verklighetsbaserat kriminaldrama/-thriller om ett fall som behandlats i dokumentärfilmsserien Paradise Lost (vilken jag inte sett men definitivt ska se). 1993 i West Memphis, Arkansas, mördades tre 8-åriga pojkar brutalt, varpå tre tonårspojkar – the West Memphis Three – misstänktes och genomgick rättegång. Devil’s Knot, regisserad av Atom Egoyan, återberättar historien och hur omgivningen hanterade den. I rollistan finns bland andra Reese Witherspoon, Alessandro Nivola, Colin Firth, Elias Koteas, Bruce Greenwood och Dane DeHaan. Det ser ut att bli mörkt, obehagligt och dramatiskt.

THE DOG (USA)

Al Pacinos porträttering av den minst sagt vilsne John Wojtowicz i Dog Day Afternoon är fantastisk och filmen i sig är utmärkt. The Dog är en dokumentär om Wojtowicz, mannen som alltså försökte råna en bank i Brooklyn för att finansiera sin manlige älskares könsoperation, en historia som ska bli intressant att få veta mer om. Hur den ligger till premiärmässigt (bio, VOD, DVD?) vet jag inte, mer än att den endast visats på festivaler i Toronto och New York.

DRAFT DAY (USA)

Efter en snabbt kastad blick på postern, där en kostymklädd och fokuserad Kevin Costner står i något slags NFL-studio med en amerikansk fotboll i handen, känner jag bara att jag är redo. Bring it! Costner är General Manager för Cleveland Browns och kämpar för att få igenom en spelarvärvning genom att få välja först i draften. Costner backas upp av bl a Jennifer Garner, Sam Elliot, Tom Welling, Ellen Burstyn, Rosanna Arquette, Denis Leary och Frank Langella. Komedi-touchen (?) och regissör Ivan Reitman sätter jag vissa frågetecken för.

EVEREST (USA/Storbritannien)

Baltasar Kormákur (Contraband, 2 Guns) fortsätter sin internationella karriär med en äventyrsthriller om det disastruösa Mount Everest-bestigningsförsöket som efter en storm kostade åtta personer livet 1996. Bergsklättringstemat är alltid lockande med sitt erkännande av naturens och vädrets förrädiska makt, och för ytterligare pepp kan man kasta ett öga på vilka skådespelare som ska slicka snön längs bergsväggarna: Jake Gyllenhaal, Josh Brolin, Jason Clarke och John Hawkes. Killer cast!

(Ej att förväxla med den andra Everest, 2014, vilken numera heter The Summit och finns med längre ner på listan).

GENTLEMEN (Sverige)

Efter fantastiska Call Girl är Mikael Marcimains kommande film något att verkligen se fram emot. Manuset är baserat på Klas Östergrens roman med samma namn från 1980 och handlar om en författare som flyttar in i en Stockholmslägenhet hos de gåtfulla bröderna Morgan – boxaren och pianisten Henry och den nedgångne filosofen och poeten Leo. Det verkar hända mycket skumma saker, bland annat spionage och hemliga vapenaffärer, i en värld av jazz, poesi och kärlek, paketerad i ett format med allt från thriller till drama och kärlekshistoria. Det ser mörkt, läckert och skrämmande ut.

GONE GIRL (USA)

Mörkt, läckert och skrämmande kan det nog bli även här – det brukar bli det när David Fincher står bakom kameran. Efter att Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamund Pike) varit gifta i fem år försvinner Amy spårlöst. Parets förhållande visar sig ha varit mer problematiskt än vad man trott och Nick misstänks som gärningsman. Ett mystiskt fall med grävande poliser för, om man kan sin Fincher, tankarna till Se7en och Zodiac – och bara det förklarar varför peppen är av hög grad.

THE GRAND BUDAPEST HOTEL (USA/Tyskland)

Wes Anderson? Pepp, såklart! I år placerar han sitt verk i mellankrigstiden på ett europeiskt hotell, där den legendariske portvakten M. Gustave (Ralph Fiennes) härjar runt. Hotellmiljöer kan i Andersons händer bli otroligt härligt (Hotel Chevalier!) och casten är helt sjuk. Och då menar jag verkligen helt sjuk: Fiennes, Saoirse Ronan, Léa Seydoux, Edward Norton, Jude Law, Bill Murray, Tilda Swinton, Owen Wilson, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jason Schwartzman, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Tom Wilkinson, F. Murray Abraham, Bob Balaban…

HAPPY VALLEY (USA)

Den framgångsrike college football-tränaren Joe Paternos karriär överskuggas kraftigt av skandalen kring förekomsten av sexuella övergrepp inom hans tränarstab under 2000-talet. Snart ska hans liv, alltså hans liv och inte bara skandalen, bli film. Al Pacino och Brian De Palma teamar upp igen (de gjorde Scarface och Carlito’s Way tillsammans) och Pacino ska alltså spela Paterno. David McKenna (American History X) skriver manus medan den oerhört erfarne producenten Edward R. Pressman (American Psycho, Das Boot, Wall Street) producerar. Detta kan bli en intressant och kontroversiell film som jag ser mycket fram emot.

HOW TO MAKE LOVE LIKE AN ENGLISHMAN (USA)

Min väldigt ensidiga kärlekshistoria med Jessica Alba är ständigt närvarande i mitt liv (tyvärr existerar den förmodligen inte alls i hennes). Jag lever i en flyktig övertygelse om att det någon gång ska bli hon och jag, vilken ofta byts ut i total hjärtesorg när realistiska tankar når min hjärna. Så länge får jag nöja mig med eskapistiskt filmtittande. Tyvärr medverkar hon mest i mediokra komedier, men undantag som Sin City och The Killer Inside Me finns, och förhoppningsvis kan även detta bli ett trevligt litet romcom-undantag. Storyn är centrerad kring Pierce Brosnans karaktär som är poesiprofessor på Cambridge och som lever i ”hedonistisk excess” och hamnar i något slags triangeldrama med Alba och Salma Hayek. Jag är tveksam, men försiktigt nyfiken. Brosnan är ju härlig.

THE HUMBLING (USA)

Philip Roths roman med samma namn är ett drama om relationen mellan en åldrande, suicidal skådespelare och en yngre kvinna på en gård i upstate New York. Al Pacino köpte loss rättigheterna till en filmatisering av boken redan 2009, och när den väl blir av är oklart. Vad som verkar mer eller mindre klart är att den ska regisseras av Barry Levinson, som gjort bland annat magiska Rain Man och den suveräna HBO-filmen You Don’t Know Jack från 2010 tillsammans med just Pacino. Buck Henry (The Graduate) skriver manus medan namn som Greta Gerwig, Kyra Sedgwick, Dianne Wiest och Charles Grodin ser ut att göra biroller.

IMAGINE (USA)

Mer Pacino åt folket! Cars– och Crazy, Stupid, Love.-författaren Dan Fogelman regidebuterar med en dramakomedi om en åldrande musiker som, efter att ha läst ett gammalt brev som skickats till honom från John Lennon och Yoko Ono, inspireras att leva sitt liv annorlunda och ta kontakt med sin biologiska son. Al Pacino backas upp av Jennifer Garner, Annette Bening, Bobby Cannavale, Josh Peck, Michael Caine och Christopher Plummer.

THE IMITATION GAME (USA)

Benedict Cumberbatch porträtterar den brittiske matematikern och logikern Alan Turing, som försökte knäcka krypteringskoder under andra världskriget. Hodejegerne-regissören Morten Tyldum regisserar denna biografiska dramathriller och i skådespelarväg ansluter Keira Knightley, Matthew Goode och Mark Strong. Ser lovande ut på pappret.

THE IMMIGRANT (USA)

Detta är också en film som var med redan förra året, men oh my lord – Joaquin Phoenix och Marion Cotillard! Och Jeremy Renner också som något slags bonusfigur. James Gray (manus och regi) har gjort det smått fantastiska relationsdramat Two Lovers (som det talas för lite om) och det riktigt stabila kriminaldramat We Own the Night, varav båda har Phoenix i huvudrollen. Filmen har hetat både Nightingale och Lowlife tidigare, men är nu alltså The Immigrant, utspelar sig på Manhattan och handlar om en polsk invandrarkvinna (Cotillard) som träffar den trevlige men lömske Bruno (Phoenix) som lurar henne till prostitution. Renner spelar Orlando the Magician som kanske har några ess i rockärmen och kan bli Ewas räddning.

INHERENT VICE (USA)

Joaquin Phoenix gjorde i The Master en av sina allra bästa roller under Paul Thomas Andersons ledning, och i år samarbetar de igen i en dramathriller om en droganvändande detektiv som undersöker fallet kring en försvunnen före detta flickvän i 70-talets Los Angeles. Vad PTA gjort vet ni väl, men att nämna There Will Be Blood, Magnolia och Boogie Nights kan ju aldrig skada. Reese Witherspoon, Josh Brolin, Owen Wilson och Benicio Del Toro finns med på tåget, vilket förhoppningsvis åker mot biografernas station under 2014.

JANE GOT A GUN (USA)

En film vars inspelning varit ett kaos, med stjärnor och regissörer som hoppat av, men som ser ut att bli klar till sommaren. Kvar i detta västern-action-drama finns Natalie Portman (det är hon som har en pistol), Ewan McGregor och Joel Edgerton, och regisserar gör Gavin O’Connor (Warrior). Handlingen involverar en kvinna, Jane, som tar hjälp av sin ex-pojkvän för att rädda sin nuvarande, laglöse, man från ett gäng som försöker döda honom.

JOE (USA)

En film som hyllats från många håll och som dessutom har enorma likheter med Mud (enligt mig 2013 års bästa film). Regissör David Gordon Green och Mud:s regissör Jeff Nichols är goda vänner sedan länge och i upplägg påminner deras filmer mycket om varandra. Titelkaraktären Joe är, likt titelkaraktären Mud, en (före detta?) brottsling med ett mörkt förflutet som stöter på en pojke i de nedre tonåren och utvecklar en otippad vänskap med honom. Joe spelas av Nicolas Cage som, liksom Matthew McConaughey (Mud), varit stundtals utskälld och i behov av ett lyft. Pojken spelas – i båda filmerna – av den otroligt talangfulle Tye Sheridan. Joe är en timmerarbetare med alkoholproblem, ett gott hjärta och opålitligt temperament. Jag gillar Cage, och det ska bli riktigt spännande att se vad han kan göra med detta.

MAGIC IN THE MOONLIGHT (USA)

Woody Allen har de senaste åren gett oss både fantastiska filmer som Midnight in Paris och trötta historier som To Rome with Love. Nu senast kom han starkt tillbaka med den ovanligt mörka Blue Jasmine med en fantastisk Cate Blanchett. 2014 års film fylls av skådespelare som Colin Firth, Emma Stone, Marcia Gay Harden och Jacki Weaver och utspelar sig på franska rivieran under 20-talet. Handlingen kretsar kring något slags bedrägerihärva, involverar en besökande engelsman och lär innehålla sedvanligt Allenskt tilltrasslade situationer.

THE MAN FROM U.N.C.L.E. (USA)

Den klassiska spionserien från mitten av 60-talet ska bli film, och bakom kameran står Guy Ritchie (vars Snatch. är rätt skön och vars Sherlock Holmes är ett riktigt misslyckande). Det har ryktats om Tom Cruise, men den castingen blev dessvärre inte av, utan vi får nöja oss med Henry Cavill (Man of Steel) och Armie Hammer (The Social Network, The Lone Ranger) som Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Utöver dem finns Hugh Grant, Alicia Vikander och kanske även David Beckham (!) med i biroller. Vi får hoppas att Ritchie kan förvalta kultseriens charm och glimt i ögat, för i så fall kan detta bli ett underhållande och skönt actionäventyr.

MANGLEHORN (USA)

Nämnde David Gordon Green (aktuell med Joe, ovan) gör ännu ett drama, denna gång med Texas som inspelningsplats och Al Pacino som huvudroll. Filmen handlar enligt uppgifter om en excentrisk man som tvingas möta konsekvenserna av ett kriminellt liv och en förlorad kärlek. Holly Hunter, Chris Messina och Spring Breakers-regissören Harmony Korine ansluter till en lite udda cast och ett intressant projekt.

KILL THE MESSENGER (USA)

Kriminal-drama-mysterie-thriller verkar vara benämningen för denna ”based on a true story”-film om en journalist som tog livet av sig efter att ha blivit utsatt för en smutskastningskampanj. Detta efter att han avslöjat CIA:s inblandning i vapenhandel med rebeller i Nicaragua samt kokainsmuggling i Kalifornien under 1990-talet. TV-serieerfarne regissören Michael Cuesta (Six Feet Under, Dexter, Homeland) har en diger rollista till sitt förfogande: Jeremy Renner, Mary Elizabeth Winstead, Michael Sheen, Barry Pepper, Michael K. Williams, Robert Patrick, Ray Liotta, Oliver Platt, Paz Vega, Andy García och Tim Blake Nelson. Nice!

THE MONUMENTS MEN (USA/Tyskland)

George Clooneys Oscarsdoftande men försenade film om en allierad pluton under andra världskriget vars uppdrag var att hitta och ”stjäla tillbaka” konstverk och andra kulturellt värdefulla saker från nazisterna, innan Hitler hade förstört dem. Action, historia, drama och komedi verkar vara mixens ingredienser och bredvid Clooney (regi, manus, produktion, huvudroll) framträder skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, John Goodman och Jean Dujardin. Som kuriosa kan nämnas att Clooneys pappa, Nick Clooney, gör ett inhopp som en äldre version av sin sons karaktär. Även om The Monuments Men verkar mindre allvarlig än t ex Good Night, and Good Luck. och The Ides of March (som är riktigt bra båda två) litar jag på att George lyckas göra något vasst av detta.

NOAH (USA)

(Min favoritregissör) Darren Aronofskys kommande film är en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly, Emma Watson, Ray Winstone, Nick Nolte och den obligatoriske Mark Margolis finns med på tåget, som ankommer till biografperrongen i början av april. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah, även om min pepp sjunkit under den senaste tiden. Min oro handlar väl mest om att det ska bli för stort, för matinéaktigt och kanske för mainstream för en så pass egen och personlig regissör som Aronofsky. Men förhoppningsvis är denna oro helt i onödan.

NYMPHOMANIAC (Danmark/Tyskland/Frankrike/Belgien)

Även om jag har sett på tok för lite av Lars von Trier har man ju en känsla av hur vrickad den här filmen verkar vara. Bioversionen är fyra timmar lång (en 5,5-timmarsversion finns och dyker väl förhoppningsvis upp på DVD och blu-ray senare) och är en lång resa av sex, våld, erotik och poesi. Många bekanta skådespelare finns med: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf, Christian Slater, Uma Thurman, Willem Dafoe, Connie Nielsen och Udo Kier. Underbara karaktärsposters dessutom. Jag är lite rädd, men definitivt nyfiken.

THE REACH (USA)

Michael Douglas spelar huvudrollen i en thriller som spelats in i New Mexico och som enligt uppgifter ska handla om en jägare (Douglas) som  tar hjälp av en guide som leder honom ut i öknen, där ett mord tar plats. En indiethriller som nog kan bli en riktigt angenäm bekantskap.

ROALD DAHL’S ESIO TROT (Storbritannien)

Om detta görs rätt kan det bli hur mysigt som helst. Från barnboken av Roald Dahl har Richard Curtis (Love Actually, Notting Hill) och Paul Mayhew-Archer skrivit ett manus som ska bli TV-film för BBC under 2014. Huvudrollsmässigt är det så mysigt att man bara vill springa ut och krama en sköldpadda – Dustin Hoffman och Judi Dench. Mr. Hoppy (Dusty) är en gammal man som är hemligt förälskad i Ms. Silver (Judi) som bor i lägenheten under honom, men hon verkar mer intresserad av sin sköldpadda.

SALOMÉ OCH WILDE SALOMÉ (USA)

Ett hjärteprojekt för Al Pacino har under de senaste åren varit denna utforskning av Oscar Wilde och hans pjäs Salomé, en utforskning som lett till ett slags dokumentär, Wilde Salomé, och en mer renodlad filmad version av pjäsen, Salomé. Båda projekten regisseras av Pacino själv. Det förstnämnda innehåller både material från inspelningen av pjäsen som Pacino satte upp i Los Angeles 2006, där han spelar King Herod och en då relativt okänd Jessica Chastain spelar Salomé, och beskriver Pacinos försök att utforska, förstå och komma närmare Oscar Wilde som författare och person – ”an unusual, revealing and avant-garde journey into the light and heart of Oscar Wilde’s masterwork.” Den andra filmen, Salomé, är en film/teaterupptagning där Pacino försöker kombinera filmens språk med teaterns och framkalla en känsla av att se teater på film. Utgivningsdatum och -år, framförallt i Europa, är högst oklara, då Wilde Salomé färdigställdes redan 2011 och fortfarande inte har visats mer än i Venedig samma år och vid enstaka specialvisningar. Salomé är som jag förstår det planerad att släppas under 2014. Förhoppningsvis ges filmerna ut på DVD eller genom någon form av internetalternativ inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag är personligen otroligt peppad på att se dem och väldigt glad att Pacino inte bara fortsätter göra film utan även satsar på personligt motiverade och utmanande projekt.

SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Ännu en film från förra årets lista som inte kommit ut. Hur många år vi har väntat på den här uppföljaren har jag tappat räkningen på för längesedan. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson, Jaime King och Michael Madsen. Clive Owen har tyvärr fallit bort och ersatts av Josh Brolin (som inte alls är någon dålig ersättare). Tillkommer gör bl a Joseph Gordon-Levitt, Eva Green, Juno Temple och Ray Liotta. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

SLOW WEST (USA/Storbritannien)

En 17-årig pojke (Kodi Smit-McPhee) reser genom det amerikanska landskapet under 1800-talet för att söka efter kvinnan han älskar. Han får en följeslagare i den mystiske Silas (Michael Fassbender). Ben Mendelsohn gör en roll, Fassbender producerar och fullängdsdebutanten John Mclean regisserar. Inspelningen har redan startat och inspelningsplatser inkluderar Nya Zeeland, Colorado och Skottland. Slutligen kan vi konstatera att en västernthriller med Fassy inte låter helt fel.

STRETCH (USA)

Joe Carnahan (Narc, The Grey) gör komediaktig actionthriller där Patrick Wilson spelar en limousinechaufför som plockar upp en jobbig miljardär (Chris Pine), som gör tillvaron både farlig och spännande för chauffören. Jessica Alba, Brooklyn Decker, Ray Liotta, Ed Helms, James Badge Dale och David Hasselhoff (!) finns med i rollistan. Filmen har haft marknadsföringsproblem efter att Universal hoppat av och det återstår att se om den går upp på bio eller släpps via VOD. Jag själv är inte överdrivet peppad men försiktigt optimistisk.

THE SUMMIT (USA)

Efter vissa finansiella tveksamheter och konkurrensproblematik, i och med att Kormákurs Everest ser ut att bli klar först, verkar det som att Doug Liman (The Bourne Identity, Fair Game) ändå ska göra en andra Mount Everest-film under 2014. Fortsatta oklarheter kring inspelningsstart finns dock. The Summit utspelar sig under 20-talet och berättar om britten George Mallory, som försvann under ett försök att bestiga Mount Everest 1924 (hans eventuella framgång är fortfarande ett ämne för spekulation). Tom Hardy har varit aktuell för huvudrollen, men det har också ryktats om Benedict Cumberbatch. Vem av dem det än blir, eller om det blir någon helt annan, förblir projektet av intresse.

TRANSCENDENCE (USA/Storbritannien)

Christopher Nolans fotograf Wally Pfister bryter sig loss och regidebuterar med en sci-fi-thriller om en dödssjuk forskare som utvecklar en dator som ger honom enorm makt och gör honom ostoppbar, typ. Jag vet inte om det låter så jätteintressant egentligen, men ser man till skådisar finns anledning att ändå peppa lite lätt, plus att filmen lär bli ordentligt snygg visuellt. I huvudrollen står Johnny Depp, som är i behov av att gå tillbaka till mer seriösa roller (Donnie Brasco, What’s Eating Gilbert Grape t ex) efter maskeradroller som i The Lone Ranger, medan biroller intas av Kate Mara, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Rebecca Hall m fl.

TRUE DETECTIVE (USA)

Att denna hittills fantastiska TV-serie är med på listan är knappast för att upplysa er om något ni inte kände till, utan snarare för att slå ett sista slag för att de som ännu inte gett sig in i den tar tag i sina liv och gör det. HBO och kvalité går ofta hand i hand, så definitivt även här. Matthew McConaughey är en av världens absolut bästa skådespelare just nu och utgör tillsammans med fullblodsproffset Woody Harrelson en oerhört intressant polisduo nere i de allra pissigaste och (o)härligaste Louisiana-områdena. Under åtta avsnitt ska vi följa deras jakt på en seriemördare, men framförallt deras personliga utveckling och livshistorier, vilka utvecklas gradvis genom ett intressant flashback-upplägg. Sin nombre-regissören Cary Fukunaga och manusförfattaren Nic Pizzolatto ansvarar för hela den första säsongen, vilket naturligtvis leder till en stor kontinuitet och säkerhet genom seriens upptrappning. De två första avsnitten har varit förstklassiga och intressanta på många sätt, eftersom serien känns både bekant i sina teman och upplägg, men också nyskapande vad gäller narrativ och TV- och produktionsmässig innovation. Fortsätter serien på samma nivå lär vi, när vi talar om den i retrospekt, benämna den som mästerlig och oförglömlig.

UNDER THE SKIN (Storbritannien)

En film som beskrivits som en erotisk sci-fi-thriller med Scarlett Johansson i huvudrollen. Den utspelar sig i Skottland, där en utomjording i mänsklig form (Johansson) förför ensamma, manliga liftare, vilka blir hennes byten (vilken som är den exakta betydelsen av ”byte” i detta fall vet jag inte riktigt). Den ska vara mardrömslik och svår, kanske även med en touch av David Lynch, och bara det gör mig oerhört peppad. Skottland, Johansson, sci-fi och thriller ökar den peppen och jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

WAYWARD PINES (USA)

Efter fiaskon som After Earth och förmodade sådana som The Last Airbender och Lady in the Water (vilka jag inte sett) är det lätt att glömma bort M. Night Shyamalans talang, vilken han visar prov på i filmer som Signs och Unbreakable. I år gör han en miniserie i tio delar för Fox med en uttalad Twin Peaks-vibe. Handlingen påminner mycket riktigt om David Lynchs och Mark Frosts kultserie: en Secret Service-agent får i uppdrag att åka till Wayward Pines, Idaho, för att undersöka fallet kring två agenter som försvunnit i området. Under vistelsen i småstaden tätnar mysteriet och han börjar oroa sig för sin egen säkerhet. Om ni läste min TV-special om Twin Peaks vet ni att jag älskar den serien, och med tanke på vilken stämning M. Night har visat sig kapabel att framkalla ser jag stora möjligheter för att detta ska kunna bli hans stora återkomst. Den spännande casten inkluderar bl a Matt Dillon, Melissa Leo, Terrence Howard, Juliette Lewis och Toby Jones. Den här bilden ger mig riktigt kalla (och underbara) kårar. Stor pepp!

WE GOTTA GET OUT OF THIS PLACE (USA)

Ytterligare ett litet wildcard på listan, som jag egentligen inte vet så mycket om. Vad jag vet är att det är en småskalig produktion och att en av huvudrollerna spelas av Breathe In-bekanta Mackenzie Davis, som jag vill sätta ett stort utropstecken för. Hon påminner mycket om Laura Dern, vilket är en komplimang att glädjas över. Filmen handlar om några ungdomar i Texas som suckar över sin stillastående tillvaro i en liten bomullsfarmsstad och samtidigt blir indragna i en kriminell värld när en av dem råkar stjäla från fel man. Filmen är delvis inspelad i staden med det fantastiska namnet, Corpus Christi, Texas, och har en precis lika fantastisk, retrodoftande, poster. Bra kritik har den fått, och jag hoppas att även jag får dela ut sådan till den.

WHITE BIRD IN A BLIZZARD (USA/Frankrike)

Av regissören Greg Arakis filmer (Mysterious Skin, The Doom Generation) har jag inte sett någonting, men det ska det bli ändring på. Flera av filmerna behandlar tonåringar och deras möten med sexualitet, droger och depression, vilket även denna verkar göra i viss mån. Shailene Woodley (The Descendants, The Spectacular Now) tar rollen som tonårsdotter vars mamma (Eva Green) försvinner och lämnar henne ensam i en kritisk uppväxtsfas. Drömmar ska vara centrala genom filmen, som verkar balansera mellan thriller- och dramagenren.

UNTITLED LANCE ARMSTRONG BIOPIC (USA/Storbritannien)

Någon utförlig handlingsbeskrivning är knappast nödvändig, då de flesta känner till Lance Armstrongs historia – hjälten och idrottsikonen som visade sig vara en dopad lögnare. Stephen Frears (The Queen, Philomena) gör alltså en biografisk film med Ben Foster som Armstrong samt bl a Dustin Hoffman och Guillaume Canet i biroller. Storyn bör göra sig bra i filmform (vilket den gjorde i dokumentären The Armstrong Lie), även om jag är något tveksam inför regissören.

TERRENCE MALICK?

Frågorna är här fler än svaren – det går aldrig riktigt att veta vad den gode Malick kommer slänga fram på bordet och när han bestämmer sig för att göra det. Hans karriär verkar i alla fall vara i ett mycket intressant skede eftersom han under de senaste åren blivit oerhört mycket mer produktiv än vad han någonsin har varit. Hela tre filmer befinner sig just nu i post-production-fasen, en fas som dock verkar vara problematisk. Hans dokumentär Voyage of Time, som är något slags vidareutveckling på The Tree of Life:s skapelsesekvenser och handlar om universums födelse och död, har blivit anklagad för att vara något annat än vad producenterna blivit lovade när de gick in med stora pengar och är därför av osäker release-status. Hans ej än namngivna film (Untitled Terrence Malick Project) är en kärlekshistoria om besatthet och svek, placerad i Austin, Texas. Casten är helt sinnessjuk: Christian Bale, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Ryan Gosling, Rooney Mara, Natalie Portman, Holly Hunter, Val Kilmer, Bérénice Marlohe, Benicio Del Toro, Clifton Collins Jr., osv. Hans Knight of Cups – ”a man, temptations, celebrity, and excess” – har även den en välfylld cast: Christian Bale, Cate Blanchett, Natalie Portman, Antonio Banderas, Jason Clarke, Imogen Poots, Joel Kinnaman, Teresa Palmer m fl. Sedan riskerar ju föstås alla att bli bortklippta. Malicks projekt är vi alltid peppade på.

Så, det var alltså 47 spännande titlar. Sedan finns det säkert 47 till som är precis lika intressanta. Jag vill även påminna om A Most Wanted Man, Foxcatcher och Interstellar, vilka Scott skrev om i sin pepplista. Förra året skrev jag även om Sean Penns två planerade regiföretag, Crazy for the Storm och The Comedian, som jag givetvis fortfarande är lika peppad på som då. Hur aktuella de är låter jag vara osagt, men vill ni läsa om vad det är för projekt hänvisar jag till min lista från förra året.

Nu har både ni och filmskaparna lite att jobba med. Make it work!

Veckoresumé #46

Veckans tema är abstrakta filmer då fyra av veckans filmer har försatt mig i drömlika världar där illusioner och fantasi är i fokus. Trevlig läsning!

STATE OF PLAY (2009)

Om det är något som Hollywood älskar mer än uppföljare är det remakes. Bekvämligheten är total när man slipper komma på en ny idé och istället kan använda en redan existerande handling. I oktober kommer Hollywoods version av Chan-wook Parks mästerverk Oldboy. Förra månaden dök Disneys mastodontprojekt The Lone Ranger (nyfilmatisering baserad på tv-serien The Lone Ranger från 1949) upp på biodukarna. Nästa år kommer både Godzilla och RoboCop att få varsin uppfräschning. Nyfilmatiseringar har alltid funnits och 2009 var inget undantag. Politiska thrillern State of Play, baserad på en brittisk tv-serie från 2003, utspelar sig i Washington D.C. och följer tidningsreportern Cal McAffrey (Russell Crowe) och hans kollegors arbete med att lösa mordet på en kongressmans (Ben Affleck) älskare. Med intensiva förhör, mystiska ledtrådar och intressanta karaktärstvister är State of Play en ganska ordinär men ändå spännande thriller som erbjuder en stabil grupp skådespelare med namn som Helen Mirren, Rachel McAdams, Robin Wright, Jason Bateman och Jeff Daniels. Tillsammans med Mirren som förbannad nyhetschef gör Crowe den bästa insatsen och lyckas lämna sin annars torra sida med en härligt lufsig och svettig aura. State of Play bjuder inte på något nytt men langar fram ett spännande och välgjort drama, perfekt för en regnig sommarkväll. Betyget konspirerar sig fram till en stabil trea.

A FIELD IN ENGLAND (2013)

En grupp soldater under det engelska inbördeskriget bestämmer sig för att desertera från slagfältet och korsa ett stort fält för att bege sig till en pub där god öl och vackra kvinnor utlovas. Men på deras vandring stöter de på en alkemist som tar tillfånga soldaterna och tvingar dem att finna en skatt som han tror sig ligga nedgrävd någonstans under den stora grässlätten. Vad som följer är tillsammans med Upstream Color årets mest abstrakta och oklara film. Brittiske regissören Ben Wheatley placerar filmen i en drömlik värld där det är svårt att urskilja vad som är fantasi och vad som händer på riktigt. Karaktärerna upplever psykedeliska transer, hypnotiska trick och våldsamma stunder. Obehagliga slow-motion-scener blandas med epileptiska hypermontage med obskyra bilder. Det svartvita fotot är gudomligt snyggt och lyfter filmens estetik till höga nivåer. Rollprestationerna är intensiva och blottande i psykisk och bokstavligt talat fysisk form då könsorgan och köttsår är förekommande. Det är svårt att greppa tag i vad A Field in England försöker få fram som budskap, om den ens har något? Men det är omöjligt att glömma filmen och dess annorlunda och imponerande stil. Trots sin oklarhet är det en väldigt bra och häftig upplevelse som förtjänar en halvstark fyra i betyg.

JACOB’S LADDER (1990)

Jacob Singer (Tim Robbins) är en före detta Vietnam-veteran bosatt i New York. Han plågas ofta av mardrömmar och minnen från sin traumatiska karriär som soldat i krig. Mardrömmarna tar gradvis över hans undermedvetna och Jacob börjar även se illusioner i vaket tillstånd. Jacob tappar långsamt greppet om verkligheten och han slits mellan sin oroliga flickvän och hans inre demoner. Jacob’s Ladder är en psykologisk thriller med mörker och skräck som sitt främsta verktyg. Likt A Field in England kan det som tittare vara svårt att urskilja vad som utspelar sig i Jacobs verklighet och vad som bara är en del av hans mardrömmar och illusioner. Det skapar en viss förvirring men är samtidigt charmen med filmen. Jacob’s Ladder innehåller många oväntade stunder och konspirationer som är komplexa och intressanta. Symbolism är också en viktig del av filmen med referenser till Bibeln och satanistisk konst. Tim Robbins är fenomenal i huvudrollen och är en stor del av filmens styrkor. Jacob’s Ladder är spännande, obehaglig och smart och får en svag fyra i betyg.

KILL LIST (2011)

Ben Wheatleys kanske mest kända och ökända film är thrillern Kill List som kretsar kring två vänner som utgör ett lönnmördarteam som bestämmer sig för att genomföra det första uppdraget på väldigt länge sedan deras senaste som gick snett. Istället för att fokusera på action och våld börjar Kill List som ett diskbänksdrama där en av vännerna Jay (Neil Maskell) har ett klassiskt familjebråk med sin fru (MyAnna Buring) framför sin son. Detta effektiva drama är en stor del av filmen och kretsar kring Jay och hans familj samt hans lönnmördarvän Gal (spelad av Michael Smiley, som även spelar alkemisten i A Field in England). Men den mordiska titeln vittnar om att våld skall komma. Något det gör med full styrka. Men Kill List är extremt obehaglig, inte bara när våld förekommer men också under scenerna med diskbänksdramat. Wheatley använder sig av musik, foto och klippning på ett sätt som hela tiden varnar om att något vidrigt kommer att hända inom kort. Rollprestationerna är riktigt vassa från samtliga tre – Maskell, Buring och framförallt Smiley. Kill List är likt Wheatleys vandring genom brittiska fält abstrakt och en aning drömlik, dock inte i samma utsträckning som fältfilmen. Filmen är provocerande och ibland lite sinnesjuk, särskilt med det skrämmande slutet. Men det är en effektiv och stilfull film som förtjänar en stark trea i betyg.

OBLIVION (2013)

Som vi redan har konstaterat är remakes extremt vanliga i dagens filmvärld. Det är därför alltid lite intressant när något nytt dyker upp, även om det i de flesta fallen innebär extremt dyra CGI-tunga filmer. Bara den här månaden kommer Pacific Rim och Elysium, två sci-fi-filmer med nya handlingar som inte är remakes eller uppföljare. Tidigare i år kom en sådan film från Tron: Legacy-regissören Joseph Kosinski vid namn Oblivion. Jorden har utstått en attack från utomjordingar som resulterade i ett blodigt krig där mänskligheten faktiskt lyckades vinna, men till en tung kostnad. Jorden som planet skadades under kriget till den utsträckning att mänskligheten var tvungen att lämna Jorden och bosätta sig på Saturnus måne Titan. 60 år senare är Jorden en öde planet med endast Jack Harper (Tom Cruise), en reparatör av drönare, och hans kommunikationsledare och älskarinna Victoria (Andrea Riseborough). Deras uppgift är att reparera och kontrollera ett stort antal drönare (obemannade luftfarkoster) som i sin tur har i uppgift att skydda och reparera gigantiska kraftstationer från kvarlämnade ”Scavs” (utomjordingarna som attackerade Jorden). Kraftstationerna suger upp havsvattnet som genererar energi åt kolonierna på Titan. Mystiska händelser och oprovocerade attacker får Jack Harper att ifrågasätta sitt arbete och dess administration och han bestämmer sig för att ta reda på vad som kan vara fel. Oblivion är en otroligt snygg och stilren film på det visuella planet. Den luktar perfektion med fantastisk CGI, vacker och hårresande natur, ultracool teknologi och supersnygg design. Det mesta går i slickat, stilrent vitt med mjuka linjer och kanter. Musiken drar in tittaren i stämningen och den futuristiska världen och ljudeffekterna är nästan på Star Wars-nivå. De är så bra att de är värda att lyssnas på utanför filmens kontext. Handlingsmässigt bjuder Oblivion på ett par överraskningar och häftiga actionsekvenser. Men det går inte att förbise att filmen är väldigt inspirerad av andra filmer, trots att det inte är en remake. Premissen lånar starkt från bland annat Wall-E och Matrix. Men som helhet är det inget jag störde mig på särskilt mycket då filmen känns väldigt fräsch. Prestationerna är stabila med en levererande Tompan. Andra skådespelare som förekommer är Morgan Freeman, Nikolaj Coster-Waldau, Melissa Leo och Olga Kurylenko som alla gör godkända insatser. Dock är Kurylenko den som gör den tråkigaste och stelaste insatsen. Den bästa gör Andrea Riseborough som överraskar och slänger fram ett brett känsloregister. Att Riseborough är riktigt bra visste jag redan men det kom som en överraskning att en riktigt mänsklig och stark rollprestation skulle förekomma i en film som Oblivion. Kosinski överraskar också då han har lyckats få fram en spännande, smart och stilfull film som prickar rätt på många punkter. Oblivion är en underhållande sci-fi-rulle som har en visuell nivå som är svår att överträffa. Stark trea i betyg.

ONLY GOD FORGIVES (2013)

Dansken Nicolas Winding Refn samarbetade med Ryan Gosling 2011 i mästerverket Drive. Ganska naturligt hamnade därför Refns nyaste projekt på min pepplista, särskilt eftersom Gosling är med igen. Gangstern Julian (Ryan Gosling) driver en thaiboxningsklubb i en thailändsk storstad som fungerar som täckmantel för hans brors och hans mors drogimperium. När Julians bror Billy (Tom Burke) mördas anländer snart brödernas mor Crystal (Kristin Scott Thomas) från USA för att ta hand om Billys lik och övertala Julian att leta upp sin brors mördare. Julian inleder jakten men möter fort motstånd från en ökänd sheriff (Vithaya Pansringarm) som har sin egen syn på rättvisa. Drive var en fåordig och långsam film där det visuella var i fokus. Likheterna till Only God Forgives är stora. Båda filmerna har en tyst och timid protagonist. De involverar båda brutalt våld och fokuserar mycket på ljud och ljus. Båda filmerna har ganska små handlingar som endast sträcker sig över några dagar och inte involverar stora grupper karaktärer. De är både kryptiska och stundtals oklara. Only God Forgives är en väldigt oklar film där själva handlingen är svår att tolka ur havet av slow-motion-scener och mystiska illusioner. Vad är det filmen egentligen handlar om? Har den ens någon handling? Det är två frågor som många kritiker och biobesökare har frågat sig efter att ha sett Refns våldsdrama. Många tycker också att filmen bara är en våldsglorifiering. Min åsikt är den att våldet är väldigt rått och brutalt men absolut inte i samma mängd som i många andra filmer. Våldet förekommer endast ett par gånger i filmen och inte mycket mer än i Drive. Handlingsmässigt tycker jag filmen är väldigt svår att tolka och efter att jag såg den förstod jag ingenting av vad filmen handlade om och vad den ville framföra. Desperat efter en förklaring använde jag mig av internet och fann denna teori. Om den är rätt eller inte har ingen betydelse men det öppnade upp mina tankar om filmen och underlättade när jag såg filmen för andra gången. Jag insåg att Refns mening med filmen är att berätta en otydlig handling öppen för egna tolkningar och teorier. Det är lite av magin med film. Refn ville inte berätta en vanlig gangsterberättelse på det vanliga viset utan istället placera det i en drömlik och svävande tillvaro där ord inte är det viktiga utan upprepande bilder och visuella element är verktyget för händelseförloppet. Refn har själv sagt att det inte är vad som syns på bilden som är det viktiga utan det är det som inte visas som är det viktiga. Prestationerna är som sagt fåordiga och en aning tråkiga, något av filmens svaghet. Gosling är rent ut sagt tråkig i huvudrollen något som tar emot en aning att erkänna. Kristin Scott Thomas prestation är den som sticker ut och imponerar mest. Hon är aggressiv, otrevlig och grym på ett osympatiskt men imponerande vis. Only God Forgives var inte alls som jag förväntade mig och var en besvikelse på vissa punkter. Men det var också en fräsch överraskning som bryter mot många konventionella filmgrepp och som etsar sig fast i huvudet efteråt. Betyget slår sig fram till en halvstark trea.

Veckans topp 3

1. A Field in England
2. Jacob’s Ladder
3. Oblivion

Veckoresumé #31

Våren är här och med den kommer uppsatser, prov och korpenmatcher. Vi beklagar den låga uppdateringsfrekvensen just nu, men hoppas att denna väldigt långa resumé kan täcka behovet för några dagar framåt!

A DANGEROUS METHOD (2011)

David Cronenberg är en regissör som gjort sig känd för sina väldigt egna och ofta märkliga filmer. Jag har inte helhjärtat dykt ner i hans filmuniversum än och kan absolut inte göra någon ordentlig bedömning efter bara tre filmer (The Dead Zone, Cosmopolis och denna, vilka knappast räknas som några av hans mest representativa verk), men än har han inte imponerat nämnvärt på mig, med undantag för The Dead Zone med Christopher Walken som är en helt klart bra film. A Dangerous Method handlar i vilket fall om de två psykologerna (de var författare och läkare och lite annat också) Carl Gustav Jung och Sigmund Freud och deras möten och diskussioner i både arbete och privatliv. Jung och Freud spelas av Michael Fassbender respektive Viggo Mortensen, medan en tredje part, den psykiskt sjuka men fagra och intelligenta Sabina Spielrein, spelas av Keira Knightley. Spielrein var till en början en av Jungs patienter, men skulle senare komma att influera och påverka hans syn på psykologi när hon blev involverad i hans arbete. Filmen kretsar dels kring utvecklingen av Jungs och Freuds behandlingsformer, framförallt hur psykoanalysen tog form, och dels kring Jungs relation med Sabina Spielrein. Filmen har vissa fördelar, men också tungt vägande nackdelar. Den har potential att bli riktigt bra då dess tema är intressant, den har en bra skådespelarbesättning (även Vincent Cassel) och är snyggt filmad. Den lider dock av ett stort problem, vilket är att den är alldeles för seg och oengagerande. Det som skulle kunna väcka stort intresse kvävs av stela dialoger, en handling utan nerv och ganska gråa karaktärer. Filmen är trots detta OK och precis på gränsen mellan en tvåa och en trea i betyg.

IN THE LOOP (2009)

Om den förra filmen var seg så är den här brittiska komedin raka motsatsen. Storbritanniens minister för internationell utveckling, Simon Foster (Tom Hollander), uttalar sig plumpt om att ett krig i Mellanöstern är ”unforeseeable”, vilket skapar rubriker och osäkerhet inom regeringen. Han blir tillsagd att hålla tyst och förhålla sig till Storbritanniens neutrala linje. Förhoppningen om att stormen ska lägga sig brister dock när han på nytt uttalar sig klantigt om att britterna måste ”climb the mountain of conflict”, vad nu det ska betyda. I ett skört skede trappas det politiska spel som Foster dragit igång upp och det dröjer inte länge förrän USA blivit en central del av detsamma. Foster reser till Washington med sin nyanställde nybörjarassistent, som varken är kapabel att komma i tid eller hålla tyst om sekretessbelagda dokument, för att reda ut denna känsliga situation – vilket slutar i ett enda stort kaos. Inte blir det lättare för den stackars Simon av att han ständigt läxas upp och blir utskälld, verbalt trakasserad och nedslagen av den bryske och kroniskt förbannade Malcolm Tucker (Peter Capaldi), en av premiärministerns närmsta män. Foster & Co dras in i ett snår av krismöten och specialistgrupper, oklara allianser och åsiktskrockar, och allt mynnar ut i att de mer eller mindre på egen hand måste stoppa ett annalkande krig. Det blir långa stunder precis så roligt som det låter, tack vare ett vasst manus, sköna skådisar och de klockrena skämt som kännetecknar den så ofta lyckade brittiska satiren. Bland alla roliga karaktärer vill jag lyfta fram två som sticker ut allra mest: Peter Capaldis rövhål Malcolm Tucker som står för en oavbruten leverans av grova, fyndiga och ofta politiskt anspelande svordomar, och framförallt Tom Hollanders osäkre, klantige och mesige minister Simon Foster som det är omöjligt att inte tycka synd om. In the Loop ligger precis på gränsen mellan en trea och en fyra, och hade storyns upplösning haft en lite kraftigare utväxling hade betyget blivit det sistnämnda.

ABRE LOS OJOS (1997)

(En: Open Your Eyes). Ett romantiskt, thrilleraktigt, mystiskt drama med sci-fi-element från den spanske regissören Alejandro Amenábar. En rik, ung man vid namn César, spelad av Eduardo Noriega, träffar sitt livs stora kärlek, Sofía (Penélope Cruz), på en fest. De träffas flera gånger och kommer närmare varandra. Plötsligt råkar César ut för en bilolycka och skadas allvarligt. Hans ansikte vanställs och hela tillvaron förändras när han tvingas försöka fortsätta sitt liv med ett avskräckande yttre. Med i bilden finns en annan kvinna, som utger sig för att vara Sofía, och César slits mellan dröm och verklighet – en problematik som eskalerar ju längre som går. Till slut vet han inte vad han ska tro om någonting, vem som är vem och vem han själv är. Abre los ojos är en både spännande, skrämmande och filosofisk film med en överhängande mystik och obehaglig stämning. I Noriegas karaktär och hans livsöde finns en stor tragik som framhävs med hjälp av starkt skådespeleri och den mörka atmosfär som genomsyrar filmen. Twistar och nya dimensioner i storyn gör att man måste vara uppmärksam genom filmen, annars är det lätt att förvirra sig i Césars medvetandes alla lager. Under filmens andra hälft flaxade koncentrationen till något från min sida och intresset avtog då och då, men på det stora hela är Abre los ojos en spännande och på många sätt intressant film. För att sammanfatta den med ett ord: kuslig.

VANILLA SKY (2001)

När en för amerikanerna utländsk film gör succé vill de allt som oftast göra om den och tjäna pengar på originalets framgångar. Under kategorin amerikanska remakes finns Cameron Crowes tolkning (läs kopia) av Alejandro Amenábars film som beskrivits ovan, Abre los ojos. Visst finns det bra remakes, vissa som till och med är bättre än originalet, och vissa som är helt annorlunda och tillför något nytt. Vanilla Sky är varken bättre eller annorlunda, då den i princip är en scen för scen kopia av sin förlaga, minus den stämning och den tyngd som finns i Abre los ojos. Eduardo Noriega är utbytt mot Tom Cruise (som jag vanligtvis tycker mycket om), medan Penélope Cruz gör samma roll igen fast i en sämre klingande engelsk tappning. I rollen som den andra kvinnan har man placerat Cameron Diaz, som inte alls passar in och som långa stunder är rent ut sagt usel. Abre los ojos vackra, klassiskt orkestrala musik har ersatts av lättsamma poplåtar som raserar stämningen gång på gång. Har man sett originalet finns verkligen ingenting att hämta i Vanilla Sky, en film vars enda syfte är att göra folk som inte orkar läsa undertexter nöjda. Till och med ljusarrangemangen på nattklubben där David (César) är exakt likadana. I och med språkbytet försvinner den mörka atmosfären och den allvarliga tonen, som ersätts av svajande genreblandningar med malplacerade skämt och ett stundtals retarderat manus. Nej, en fet tumme ner!

DÉFICIT (2007)

Gael García Bernal är ett av Mexikos och hela Latinamerikas största namn på skådespelarfronten. Han har vid 34 års ålder varit inblandad i över 30 filmer och TV-produktioner, och 2007 gjorde han sin regidebut med detta samhällskritiska drama. Déficit handlar om hur den unge Cristobal (García Bernal), vars rika föräldrar flytt landet då de uppenbarligen inte tjänat sina pengar helt enligt reglerna, bjuder hem en bunt vänner för ett grillparty vid poolen. Det klagas på det okänsligt behandlade tjänstefolket, det dricks, det röks, det rings telefonsamtal till föräldrar i andra länder, det ges besked om intagning på Harvard, det raggas hit och dit, och det struntas i att det pågår strejker i byn precis utanför huset. Bubblan av den isolerade rikedomen är på väg att spricka, men först drar gänget igång en ravefest med hög musik och ecstasy i omlopp. Trots sin ringa längd (79 minuter) och begränsade spelplats lyckas filmen berätta en hel del om läget i Mexiko och krocken mellan olika samhällsklasser. Lågbudgetkänslan skiner igenom gång på gång och ibland känns det som en hemmavideo, men det är berättelsen som står i fokus och den lyckas García Bernal hyfsat bra med, varför filmen får en svag trea i betyg.

CRIMES AND MISDEMEANORS (1989)

En av Woody Allens mer allvarliga filmer. Judah (väl spelad av Martin Landau) försöker avsluta en otrohetsaffär, som han ångrar mer och mer. Det blir dock mycket problematiskt, eftersom kvinnan i fråga känner sig sviken och vill berätta om affären för Judahs fru. Judah inser att han måste hitta på något för att lösa detta, varpå han tar kontakt med en god vän som känner yrkesmördare… Parallellt med denna historia springer Cliff (Woody Allen) runt och gör dokumentärfilmer, vissa projekt mer tilltalande än andra. Just nu jobbar han på ett porträtt av den egocentriske TV-producenten Lester (Alan Alda), vilket han gör bara för pengarna, som han ska använda för en viktigare film om en intressant, livsbejakande och fantastiskt rolig psykolog som pratar om meningen med livet. Medan Lester babblar på om vilket geni han är inleder Cliff en relation med hans producent Halley (Mia Farrow), vilken utgör ytterligare en dimension i Allens snåriga värld av problematiska relationer. Detta är som sagt en av hans mörkare filmer, en betydligt mer svart komedi än hans vanligtvis romantiska, skrattäta alster. Mörka teman som otrohet, mord, religion, livsåskådning och moraliska dilemman behandlas med ett stort allvar men också en lagom dos humor – det finns riktigt roliga stunder också! Filmens yta är för övrigt extremt grå, brun och trist, och den sena 80-talsstilen framstår som fruktansvärt torr och dyster – kanske ett medvetet drag från Allen. I betygsväg en stark trea, inte långt ifrån en fyra.

TO THE WONDER (2012)

Terrence Malick har många gånger gjort filmvärlden rikare, med klassiker som The Thin Red Line, Badlands, Days of Heaven och senast den svåra The Tree of Life som definierar uttrycket vattendelare. To the Wonder är något av en lightversion av den sistnämnda och kretsar kring den romantiska men stormiga relationen mellan en fransyska (Olga Kurylenko) och en amerikan (Ben Affleck). De träffas i Paris, blir förälskade, flyttar till ett nybyggt hus i USA. Så mycket mer behöver (och kan) inte sägas om handlingen, för det mesta av filmen går ut på att dessa människor går runt på åkrar, smeker varandra, tittar ut genom fönster, vandrar mot solnedgången och upplever kärlek, ångest och existentiella tvivel. Malick har kastat om hela kronologin, knappt använt sig av någon dialog och låtit karaktärerna uttrycka sig i poetiska och luddiga voice-overs där de abstrakt beskriver hur de hör samman med naturen och hur deras kärlek finns i dem etc. Dessa voice-overs är ett av filmens största problem – de saknar substans och blir för mig bara pretentiöst ludd, det känns mest bara bajsnödigt. Filmen är ohyggligt repititiv och story- och karaktärsutvecklingen är minimal. Det är mer av ett bildkollage än en film, om än ett på ytan otroligt vackert sådant. Fotot är gudomligt, den klassiska musiken likaså och Malicks flytande kameraföringar mot solens strålar får de ganska normala miljöerna att kännas som ett paradisiskt landskap skapat av någon form av gud. Just det, apropå Gud – Javier Bardem är med också och spelar en präst. Han funderar över sin tro och tvivlar på meningen med livet, sedan är frågan vad han egentligen har med någonting att göra. Jag påpekar återigen att jag tycker mycket om Terrence Malick, men dessa 112 minuter hinner kännas plågsamt långa och den där mäktiga känslan som finns i The Tree of Life finns inte här. Den stora peppen på Malicks kommande projekt är dock opåverkad!

PHIL SPECTOR (2013)

Vad är det där för en filur tänker ni? Jo, det är faktiskt Al Pacino, och bredvid honom sitter Helen Mirren! Pacino, som fyllde 73 häromdagen, fortsätter att välja intressanta roller och i den här HBO-producerade filmen spelar han den legendariske men kontroversielle musikproducenten Phil Spector. Värt att observera är att detta inte är en fullskalig biografi i den bemärkelsen att den inte täcker Spectors liv och karriär utan istället enbart fokuserar på tiden kring rättegången 2003 där Spector stod åtalad för mord på en ung kvinna. Mirren spelar Spectors försvarsadvokat Linda Kenney Baden, som är den karaktär som huvudsakligen för filmen framåt. Det är hennes arbete som är i fokus, även om Phil Spector naturligtvis står för de mest spektakulära insticken. Pacino gör en fin insats och visar mästertakterna i särskilt en scen där han lever ut ett brett känsloregister med maximal intensitet. Helen Mirren kan också det där med skådespeleri och är helt och hållet stabil. Musiken i filmen är som väntat riktigt bra och ”The Wall of Sound” gör sig påmind medan Spector reflekterar över sin karriär parallellt med att rättegången förbereds, rättstekniska detaljer utreds och folket rasar mot Spector, övertygade om hans skyldighet. Filmen inleds med en försvarande text där HBO stämplar filmen som fiktion, vilket kan tyckas märkligt eftersom HBO vanligtvis inte backar från vågade budskap och påståenden. Till vilken grad filmen skiljer sig från verkligheten kan jag inte kommentera då jag inte alls är insatt i fallet, men det kan vara en sak att ha i åtanke innan man använder den som fakta eller viftar bort den som ren fiktion. I vilket fall är Phil Spector en sevärd film som öppnar upp fallet Phil Spector igen och slänger upp frågan om han verkligen var skyldig i luften.

TOTAL RECALL (1990)

En av allas vår Arnold Schwarzeneggers många kultförklarade filmer. Sci-fi-action-stänkaren Total Recall utspelar sig i en framtid där Marsresor är en del av vardagen. Doug (Arnold) lever ett rätt soft liv med sin råheta fru (Sharon Stone), men störs av återkommande drömmar där han befinner sig på Mars. Han bestämmer sig för att köpa ett minnesimplantat av företaget Rekall för att kunna resa till Mars på något slags konstgjord väg. Här börjar en enorm förvirring med kluvna personligheter, rymdresor och actionäventyr där Doug inte vet vilken av hans personligheter som är den verkliga. På det sättet har filmen flera lager av världar och dimensioner, men det är i princip det enda som är av intresse i en annars ganska sunkig, ibland löjlig, actionfilm som trots sitt produktionsår känns väldigt 80-tal, på gott och ont. Manuset kryllar av one-liners (som Arnold i och för sig vet hur man levererar) och smink och effekter som stinker B-film. I vissa lägen kan man inte annat än skratta åt alla de löjliga stunder av försök till hemska skräckupplevelser som istället blir stor (ofrivillig) komik. Nej, vill man uppleva det bästa av Arnold ska man helt klart dra igång Terminator!

Veckans topp 3

1. Crimes and Misdemeanors
2. In the Loop
3. Phil Spector

Academy Awards vs Dave Awards 2013

Oscarsgalan knackar på dörren och imorgon natt smäller det. Det har blivit dags att granska nomineringarna och plocka fram stryktipskunskaperna, men den här gången är det inte 13 rätt som är respekt, utan 24! Nu blir det fria profetior och löst spekulerande när jag kliver in i rollen som självutnämnd expert i tippningsleken inför Oscarsgalan. Det kan ju gå helt åt fanders, men vad gör väl det – friskt vågat, hälften vunnet! (Som om det vore någon logik när det handlar om tippning). I texten under varje kategori finns tre punkter: vilken film/person jag tror kommer vinna, vilken film/person jag hoppas kommer vinna, och vilken film/person jag hade valt om jag fick välja vilken/vem som helst. Den filmen eller personen får trösta sig med en Dave Award, dvs utmärkelsen ”bäst enligt David” i den aktuella kategorin. Där har jag alltså bortsett från alla sannolikhetsparametrar, odds och redan fastställda nomineringar, och låtit pokalen vandra så långt som jag tycker behövts, om det så är till en sibirisk gammelfarfar som gått in och levererat stort skådespeleri i en helt okänd jordbruksthriller i södra Rumänien. Är man bäst ska man helt enkelt ha en Oscar, eller i alla fall en Dave Award!

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av artikeln. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

BEST PICTURE

1. Argo. Med Lincoln och Silver Linings Playbook som största utmanare, kanske även Life of Pi, spås Argo av många att vinna det största filmpriset på galan. Kanske är det då något märkligt att Ben Affleck inte fick någon reginominering, och det skulle väl vara det som talar emot en vinst för hans historiska dramathriller. Jag och många andra såg länge Lincoln som den största favoriten, då det är så mycket som stämmer där: amerikansk hjälte + Spielberg + Daniel Day-Lewis + biografi + amerikansk historia + lite lagom mycket stråkar och slisk. Men Argo behandlar också amerikansk historia, är dessutom meta (film om filmskapande), hyllar Hollywood lite lätt och är lagom snäll och Oscarsjuryvänlig. Att sedan George Clooney producerar är knappast ett minus.
2. Amour. Michael Hanekes film om ett äldre par i svåra tider är ett känslosamt och väl utfört drama som enligt mig är den bästa filmen av de nominerade, mycket tack vare skådespelarprestationerna från Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva. Endast Django Unchained når upp till samma betyg (4/5), men har större svagheter än Amour.
3. Call Girl. Ja, det får väl bli Call Girl då, enligt simpel logik – det är nämligen den enda filmen som nått upp till en åtta på den tiogradiga skalan, dvs en starkare 4/5. Snäppet över det har vi ju Searching for Sugar Man såklart, men den kvalar ju in bland dokumentärerna. Call Girl får en Guld-Dave för att det är en riktigt vass politisk thriller med ihållande spänning och visuell briljans. Ett utropstecken för svensk film under 2012.

ACTOR IN A LEADING ROLE

1. Daniel Day-Lewis. Lincoln var verkligen ingen höjdare, men behållningen finns i den här mannen, Daniel Day-Lewis, som gör titelrollen på ett imponerande sätt. Oscarsjuryn gillar honom – han har två vinster och två nomineringar sedan tidigare, och jag ser inte att någon annan ska kunna hota honom i år.
   
2. Joaquin Phoenix. ”I think it’s bullshit. I think it’s total, utter bullshit, and I don’t want to be a part of it.” Uttalandet handlar om Oscarscirkusen och kommer från herr Phoenix själv, och bara det räcker väl för att man ska vilja höra hans tacktal (om han ens kommer till galan det vill säga). Men det är inte den enda anledningen till varför jag vill se Phoenix som vinnare. Hans prestation i The Master är mörk, tung och explosiv och jag älskar hans kraftigt laddade skådespeleri och förmågan att kunna blixtra till i ren ilska och frustration när som helst. Daniel Day-Lewis i all ära, men för min del får Oscarn gärna gå till Joaquin Phoenix, då hans roll är klart intressantare i mitt tycke.
3. Jean-Louis Trintignant. Jag älskar som sagt Joaquin Phoenix, och det vore underbart om han vann (se motivering på ovanstående punkt). Men det finns en prestation som överträffar Phoenix, och det är den 82-årige Jean-Louis Trintignant från Amour, som är Emmanuelle Rivas lysande motpart och precis lika bra. Efter Phoenix är hans näst främste utmanare om en Dave Award den svårtydda Holy Motors egen kameleont Denis Lavant. Det är oerhört jämnt mellan Trintignant och Phoenix, men den förstnämnde drar nog det längsta strået till slut.

ACTRESS IN A LEADING ROLE

1. Jennifer Lawrence. Här kan jag inte riktigt bestämma mig, det finns flera kandidater, som Jessica Chastain och Emmanuelle Riva. ”Experterna” tror dock på Lawrence, och då fegar jag väl ur lite och säger detsamma. Om hon förtjänar den? Nej. Hon är bra i Silver Linings Playbook, men inte så bra. Jag hade hellre sett den gå till…
   
2. Emmanuelle Riva. Eftersom hon är bäst av de nominerade, vilket är särskilt imponerande med tanke på hennes ålder (85). Närmast placerar jag Naomi Watts som gör en riktigt bra roll i The Impossible.
3. Marion Cotillard. Att Rust and Bone inte ens fick en nominering för bästa utländska film är en smärre skandal. Om jag fick välja en sak att nominera med den filmen är det Marion Cotillard, som återigen är fantastisk. En skinande Guld-Dave får hon av mig!

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

1. Tommy Lee Jones. Birollskategorin är svårtippad i år. Jag tror att Lincoln:s Tommy Lee Jones kniper den framför näsan på i första hand Robert De Niro och Philip Seymour Hoffman. Han vann för 20 år sedan och det skulle mycket väl kunna vara dags för den typiska Oscarn för lång och trogen tjänst. Det säger jag inte för att ta ifrån honom någonting, för han är liksom Day-Lewis en av Lincoln:s få ljusglimtar.
   
2. Robert De Niro. Silver Linings Playbook är en överskattad film, om än bra (3/5), men en ingrediens i David O. Russells dramakomedi är enormt härlig – gamle Bobby. Jag hoppas innerligt att De Niro får stiga upp på scenen och ta emot publikens jubel, även om det är mer för att jag älskar De Niro än för att hans roll skulle vara bättre än övriga. Men jag klagar inte om PSH eller TLJ vinner, eller Christoph Waltz för den delen.
3. Robert De Niro. Ja, för bövelen, jag vill se De Niro vinna! Han har haft ett bra år med bra roller i, utöver Silver Linings Playbook, Being Flynn och Red Lights. Nu handlar detta inte om kvantité utan om kvalité, men någon kan han väl få vinna för, och då blir det väl Silver Linings Playbook. Egentligen borde Oscarn kanske gå till Philip Seymour Hoffman, då hans roll i The Master väger tyngre än De Niros, men som sagt, mitt hjärta säger De Niro.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

1. Anne Hathaway. Les Misérables-skådespelerskan är den stora favoriten här och jag hoppar också på det tåget. Startfältet är relativt svagt, och av någon anledning känns det glasklart att guldgubben ställts undan för Hathaway.
   
2. Helen Hunt. Om jag får bestämma blir det minsann ingen statyett till Hathaway. Sally Field går bort direkt, Jacki Weavers nominering är ett skämt och Amy Adams lämnade inget Oscarsvärdigt avtryck. Kvar har vi Helen Hunt, som inte heller gör någon Oscarsprestation (vad nu det betyder nuförtiden), men som i alla fall slår övriga nominerade, i en modig och bra roll i The Sessions.
3. Pernilla August. Javisst! Ännu ett pris till Call Girl på Dave Awards alltså. Pernilla August gör faktiskt en riktigt, riktigt vass roll och faktum är att jag i skrivande stund inte kan komma på särskilt många kvinnliga biroller som stuckit ut under året som gått. Så, Pernilla August, varför inte?

DIRECTING

1. Ang Lee. Är det dags för allas vår lille taiwanesisk-amerikanske regissör att få plocka hem den stora trofén? Ja, jag tror att så kan vara fallet. Steven Spielberg? Mjo, kanske, men ändå inte? Michael Haneke? Kanske, beroende på hur mycket amour Amour får av juryn. David O. Russell kan också skrälla med Silver Linings Playbook, som känns som en potentiell skräll lite här och där. Men Lee får mitt tips.
   
2. Michael Haneke. Jag är mycket imponerad av Hanekes regiarbete i Amour, där han fått skådespelarna att prestera på topp och för det mesta låtit kameran stå stilla för att iaktta händelseförloppet, som känns otroligt äkta. För det får han min hållna tumme i regikategorin.
3. Paul Thomas Anderson. The Master är inte en perfekt film, men den har många faktorer som imponerar enormt. Några av dem är skådespeleriet, stämningen, fotot, ljussättningen och den överhängande mystiken – och vem ligger bakom allt detta? Jo, PTA. Han gör alltid filmer med sin egen unika stil, med egenskrivna manus och en förmåga att alltid lyckas göra något som känns annorlunda. I The Master har han dessutom plockat fram det bästa ur såväl Joaquin Phoenix som Philip Seymour Hoffman, och snart måste han ju få en Oscar för sitt besvär.

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

1. Zero Dark Thirty (Mark Boal). Amerikansk politik går ofta hem och Zero Dark Thirty känns het på manusfronten. Största utmanarna är nog Michael Hanekes manus till Amour och Quentin Tarantinos Django Unchained, som jag dock inte tror särskilt mycket på.
   
2. Amour (Michael Haneke). Ungefär samma motivering som jag framförde under regikategorin – en bra film kräver ett bra manus och Amour är bäst här. Annars skulle jag inte klaga om juryn fått upp ögonen för Wes Anderson och Roman Coppola och deras manus till Moonrise Kingdom.
3. Looper (Rian Johnson). En av fjolårets mest finurliga filmer som möjliggjorts tack vare ett välskrivet manus av regissören Rian Johnson. Tidsresor, twistar och ett tankeväckande tema gör att Looper får mitt eget lilla pris för bästa originalmanus på Dave Awards.

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

1. Argo (Chris Terrio). Om Argo ska vinna för bästa film bör den rimligtvis backas upp av några andra priser. Ben Affleck fick ju som bekant ingen reginominering, så då bör manuskategorin vara en stor vinstchans för Argo. Största utmanaren heter Lincoln, skriven av Tony Kushner.
   
2. Beasts of the Southern Wild (Lucy Alibar & Benh Zeitlin). Denna indiefilm blev en festivalsuccé och tog sig ända till Oscarsgalan, detta mycket tack vare ett intressant manus, mycket intressantare än övriga nominerade. Skapelsen av ett nytt samhälle med udda relationer, svåra levnadsförhållanden men god sammanhållning, fantasifulla inslag med gigantiska djur och plats för musik och färgsprakande spektakel gör att Lucy och Benh får en hållen tumme från min sida.
3. Rust and Bone (Jacques Audiard & Thomas Bidegain). För det första ska det sägas att det finns lite småsaker att klaga på i Rust and Bone gällande några lite för lätt på plats fallande saker i händelseförloppet, men annars är det en gripande och väl uppbyggd historia som berättas på ett vackert sätt av Jacques Audiard, regissör och manusförfattare. En av de största upplevelserna förra året och den bästa jag kan komma på i kategorin för adapterade manus.

CINEMATOGRAPHY

1. Life of Pi. Fotopriset kan i år gå till en av de vackraste och visuellt mest fulländade filmerna från förra året, Ang Lees storslagna äventyr. 3D-effekterna är förmodligen de snyggaste jag har sett (med Prometheus som möjlig utmanare), och fotot skiner med sin glans.
   
2. Anna Karenina. Här är det för min del jämnt skägg mellan Anna Karenina och Life of Pi, men för omväxlings skull kan jag väl slå till med den förstnämnda. Joe Wright har för vana att alltid utsmycka sina filmer med ett fantastiskt vackert foto och Anna Karenina är inget undantag. Personligen blev jag mer hänförd av fotot i denna skapelse än av Life of Pi:s dito.
3. The Master. Det absolut första som slog mig när jag såg The Master var hur bländande snyggt fotot var, vilket Paul Thomas Anderson allt som oftast kan erbjuda. Allt från kameravinklar till ljussättning till färger och miljöer bidrar till den perfekta yta som The Master givits.

FILM EDITING

1. Argo. Att Argo skulle vinna här känns ganska sannolikt om vinsten för bästa film ska slå in, den behöver helt enkelt priser som backar upp en så stor vinst. Annars är Zero Dark Thirty en någorlunda stark konkurrent, och Life of Pi ska man kanske inte heller räkna bort helt.
2. Zero Dark Thirty. Jag har egentligen ingen riktig favorit bland de nominerade vad gäller klippning, men valet faller till slut på Kathryn Bigelows politiska thriller. Den är snyggt filmad, har en känsla av närvaro och ett stillsamt tempo som gör att man nästan hoppar till när ett pistolskott avfyras. Filmen i sig är inte fantastisk och den hade kanske kunnat klippas ner en bit, men i den här konkurrensen får den nog mitt stöd i denna kategori.
3. The Master. Som jag nämnt tidigare är The Master en otroligt snygg film och klippningen bidrar starkt till detta. Bäst klippning 2012? Ja, kanske! Andra filmer värda att nämnas är Leos Carax Holy Motors, återigen vår egen Call Girl, tsunamidramat The Impossible, Looper, Rust and Bone och faktiskt även Anna Karenina, som blandar teater och film på ett häftigt sätt.

MUSIC – ORIGINAL SCORE

1. Life of Pi. Kanadensaren Mychael Danna har skrivit musiken till detta storslagna havsäventyr, vilken naturligtvis bidrar till filmens helhet. Vinstchansen här är stor och jag tror att den klår den största utmanaren på förhand, Lincoln. Även min egen magkänsla, som säger Argo, får nobben. Sådant brukar straffa sig…
   
2. Anna Karenina. Varken Argo:s eller Life of Pi:s musik minns jag särskilt mycket av, och Lincoln plockade, i vanlig Spielberg-ordning, fram alldeles för mycket stråkar för min smak. Anna Karenina bjöd på ett mycket vackert spektakel, där musiken hamnar högt upp på listan över vad som var bäst med filmen. Dario Marianelli har skapat ett finstämt soundtrack som i min åsikt är bäst av de nominerade.
3. Beasts of the Southern Wild. Musiken i den här filmen, skriven av regissören Benh Zeitlin och Dan Romer, är helt fantastisk! Filmen förgylls av varma toner av livfulla stråkar, taktfulla trummor, blåsinstrument, piano och ljud som för tankarna till en gammal speldosa, vilket mixats till ett enormt härligt soundtrack. I en rättvis värld får Beasts of the Southern Wild priset för bästa originalmusik! Annars hade man ju gärna gett Rodríguez ett pris här, men den musiken är inte skriven särskilt för filmen i fråga, som dessutom är en dokumentär, så det går tyvärr inte. Ett annat musikaliskt geni som levererat ett grymt sountrack är Nick Cave! Musiken i Lawless blandar rock, country och mer nedtonade bitar på ett fint sätt. På tal om musikaliska genier så vill jag även nämna Hans Zimmers soundtrack till The Dark Knight Rises bland fjolårets bästa musik, eftersom han på egen hand räddar filmen från att vara högst medioker.

PRODUCTION DESIGN

1. Les Misérables. Här tror jag att det är ungefär 50/50 mellan Tom Hoopers musikal och Anna Karenina. Det är hårfint mellan vilken film som får min gissning, men min första tanke var Les Misérables, och då går jag på det.
   
2. Anna Karenina. Visuellt sett är Anna Karenina och Life of Pi bäst bland de nominerade i denna kategori, och då håller jag den förstnämnda högst. Life of Pi slår det mesta vad gäller specialeffekter, men själva scenografin är mer genomgående snygg i Anna Karenina.
3. The Master. Ännu en Dave Award till Paul Thomas Anderson alltså, för här är ytterligare en kategori där The Master gör skäl för sin titel. I princip alla scener i filmen ramas in av otroligt vackra miljöer och vyer, från vilka nästan varje bildruta skulle kunna sättas upp på väggen. Holy Motors, Call Girl och Anna Karenina skuggar tätt i The Master:s kölvatten.

Vad är skillnaden på Sound Editing och Sound Mixing? Ja, det är lite luddigt, men här finns en rätt bra förklaring.

SOUND EDITING

1. Zero Dark Thirty. Ljudkategorierna har jag inte mycket kunskap om, och det blir ännu svårare av att det är två olika kategorier. Men jag drar iväg en gissning på att Zero Dark Thirty vinner för sin intensiva tystnad som blandas med tunga skott.
2. Django Unchained. Jag skulle kunna säga Zero Dark Thirty här också, men… Äh, det är ju roligare med Django! Där smäller det friskt hit och dit och med en massa härlig musik och grejer, så visst, en röst till Django Unchained!
3. Lawless. En annan film som det smäller friskt i! Det är tunga pistolskott, knytnävsslag och sparkar som delas ut, och ljuden skänkte en stor kraft till filmen som gick rätt ut i biosalongen. Tillsammans med Nick Caves soundtrack fick Lawless en cool ljudbild.

SOUND MIXING

1. Les Misérables. Personligen tycker jag att ljudupplevelsen i Les Misérables var fruktansvärd, på grund av den vedervärdiga musiken och det faktum att alla fått för sig att de ska sjunga ut vartenda litet ord. (Ja, jag vet att det är en musikal, men det finns musikaler som hanterar dialog kontra sång bättre). Hur som helst, Oscarsjuryn kommer förmodligen älska detta och jag tror att vi kommer tvingas se den vinna det här priset.
   
2. Skyfall. Har egentligen inte reflekterat särskilt mycket över vilken film som har det bästa ljudet, men jag minns att Skyfall hade bra tryck i sin explosiva avslutning, så utan att lägga någon större vikt i den förhoppningen blir det Bond här.
3. Rust and Bone. Bland det bästa med Jacques Audiards starka drama är användningen av musik, kombinerat med dialog och miljöljud för att skapa en speciell atmosfär i filmen. Det är bara att titta på trailern för att bli påmind om hur mycket ljudet och musiken förstärker upplevelsen. Andra filmer som kan få nämnas här är The Master, Call Girl och Holy Motors.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

• Brave
  

COSTUME DESIGN

• Anna Karenina

DOCUMENTARY FEATURE

• Searching for Sugar Man
  

DOCUMENTARY SHORT

• Open Heart
  

FOREIGN LANGUAGE FILM

• Amour
  

MAKEUP AND HAIRSTYLING

• The Hobbit: An Unexpected Journey
  

MUSIC – ORIGINAL SONG

• Skyfall
  

SHORT FILM – ANIMATED

• Paperman
  

SHORT FILM – LIVE ACTION

• Curfew
  

VISUAL EFFECTS

• Life of Pi

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

• 4 Oscars Life of Pi
• 3 Oscars Argo, Les Misérables
• 2 Oscars Lincoln, Zero Dark Thirty
• 1 Oscar Amour, Anna Karenina, Brave, Curfew, The Hobbit: An Unexpected Journey, Open Heart, Paperman, Searching for Sugar Man, Silver Linings Playbook, Skyfall

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de tio sista kategorierna) ser listan ut såhär:

Önskade vinnare

• 4 Oscars Amour
  
• 3 Oscars Anna Karenina
• 1 Oscar Beasts of the Southern Wild, Django Unchained, The Master, The Sessions, Silver Linings Playbook, Skyfall, Zero Dark Thirty

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de tio sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

• 4 Daves The Master
  
• 3 Daves Rust and Bone
• 2 Daves Call Girl
• 1 Dave Amour, Beasts of the Southern Wild, Lawless, Looper, Silver Linings Playbook

Där har ni alltså mitt tipsförslag och nu är det upp till Oscarsjuryn att avgöra om det är något att ha. Nu blir det till att ladda upp inför en lång söndagsnatt och en förmodat något svårhanterlig måndagsmorgon, vilket görs bäst med hjälp av ett förstärkt förråd av kaffe, kanske en mustig öl att långsamt avnjuta och en påse Riesen för att inte oroa gubbarna i onödan.

Veckoresumé #11

Award Season är i full gång, med Golden Globe-galan som pågår i skrivande stund och nyligen avslöjade Oscarsnomineringar, så de närmaste veckorna kommer förmodligen präglas en hel del av alla förhandsfavoriter man vill hinna se. Men visst finns det även plats för lite annat!

MONSTER’S BALL (2001)

I sydstatsrasismens USA avrättas en svart man efter att ha dömts till döden. Avrättningen sker genom den elektriska stolen och leds av den rasistiske polisen Hank (Billy Bob Thornton). Den dömde mannens fru (Halle Berry) får svårt att få ihop livet efter sin mans död och dras med stora ekonomiska problem, och som om detta inte vore nog råkar hon ut för en olycka. Då korsas hennes livsbana av Hanks, vilket leder till en minst sagt komplicerad situation. Filmen bärs upp av mycket bra rollprestationer, framförallt av Billy Bob Thornton och Halle Berry, som även vann en Oscar för sin insats. I biroller ser vi även Peter Boyle och Heath Ledger, varav den sistnämndes karaktär tyvärr får alldeles för lite utrymme. En tung och svår film i svettiga sydstatsmiljöer med några riktigt starka scener som det verkligen tar emot att se på. Stark trea, med reservation för eventuell höjning.

HAYWIRE (2011)

Efter den fyrstjärniga Contagion har inte Steven Soderbergh kommit upp i närheten av sin högstanivå. Innan årets Magic Mike gjorde han den här actionthrillern, en film som jag rätt snabbt vill glömma. Med välrenommerade skådespelare som Michael Douglas, Antonio Banderas, Ewan McGregor och Michael Fassbender i rollistan överlämnas huvudrollen åt ingen mindre än (trumvirvel)… MMA-fightern Gina Carano! Det blir lika tveksamt som det låter, dels eftersom Caranos skådespelartalang är högst begränsad, dels för att hennes främste motspelare inte är någon mindre än… Channing Tatum! Ja, det blir ju som det blir och filmen går ut på att Carano ska springa runt och slåss med poliser och skurkar för att Soderbergh ska få visa upp lite schyssta fightscener, men som i slutändan bara känns löjliga och meningslösa. Folk tål hur mycket som helst och storyn brister i flera sömmar, kvar lämnas vi med en uttråkande actionsoppa som endast förlitar sig på Soderberghs känsla för visuell stil. Den är det enda som gör att filmen klarar godkänt med nöd och näppe, men den lever riktigt farligt och riskerar en betygssänkning. En cast som Haywire:s (minus Carano och Tatum) får inte slösas bort så här.

ALFIE (1966)

En underbar Michael Caine spelar Alfie, en ung man i sina bästa år, med ett liv som rullar på bra med grym skjuts i vardagen! Han är nöjd med sin tillvaro, som går ut på att träffa kvinnor att förföra, jobba litegrann, äta och ligga på soffan med en kall öl i handen. Han möter nya damer varje dag, eller birds som han själv kallar dem, och njuter av att inte behöva hantera några komplicerade relationer. Han svävar lite som på moln och vandrar med lätta steg genom London för att bege sig in i nästa lustfyllda möte. Molnen mörknar något när han får veta att Gilda, en av hans affärer, är gravid, men efter mycket om och men bestämmer han sig för att det skulle vara ganska trevligt att bli pappa, trots allt. Riktigt så enkelt blir det inte, och relationen mellan Alfie och Gilda sätts på många prov. Filmen har en trevlig och lättsam stämning och en stor glimt i ögat, något som är nödvändigt när ens huvudkaraktär benämner kvinnor som den och beter sig allmänt oansvarigt. Michael Caine är som sagt helt underbar, och filmen har ett speciellt narrativ som går ut på att han gör korta avbrott då och då där han pratar direkt in i kameran och adresserar publiken. Hans härliga dialekt och positiva approach gör dessa pratstunder till en njutning att se på, och filmen blir en charmig och härlig feel-good med en klockren 60-talskänsla.

INDECENT PROPOSAL (1993)

Skulle du ha sex med Robert Redford för en miljon dollar? Den frågan ställer den här filmen till Demi Moore, som får ta sig en rejäl funderare kring saken tillsammans med sin man (Woody Harrelson). Diana och David (Moore och Harrelson) håller på att bygga sig ett drömhus efter Davids egen ritning när de får reda på att banken vill ha tillbaka sina pengar som de lånat. De åker då till Vegas för att försöka spela in pengarna, där de träffar miljardären John Gage (Redford). Han erbjuder dem sin hjälp i form av ett högst udda erbjudande: En miljon dollar för en natt med Diana. En svår fråga, naturligtvis, eftersom de verkligen behöver pengarna, men kan de tacka ja med gott samvete? Filmen presenterar matchen Love vs Money för publiken, och har man sett ett par filmer från Hollywood kan man snabbt ana vart filmen är på väg. Lite väl sliskiga scener med överdrivna kärleksförklaringar och en förutsägbarhet i klass med Oscarsjuryn drar ner filmen en hel del, så pass mycket att den inte kan räddas upp av de helt godkända skådespelarinsatserna från de tre huvudrollsinnehavarna. Den är långt ifrån dålig, men också långt ifrån bra.

WESTWORLD (1973)

Glöm Disneyland, Legoland och Skara Sommarland – världens bästa nöjespark heter Westworld! Där får du uppleva en simulerad värld där alla människor egentligen är robotar, vilket innebär att du kan göra vad du vill eftersom det inte är på riktigt! Du får skjuta vem du vill, starta barslagsmål, spränga hus och råna banker, allt utan att behöva ta något som helst ansvar för dina handlingar, till en kostnad av 1 000 dollar per dag. Två män bestämmer sig för att åka dit och hamnar i samma värld, västernstaden Westworld. (Det finns även en medeltida värld och en som motsvarar Romarriket). De roar sig tillsammans i den spännande världen, innan saker börjar gå snett. Robotarna beter sig underligt och i kontrollrummet förstår man ingenting. Snart blir de två männen jagade av en skräckinjagande cowboy-robot (Yul Brynner) vars sikte är inställt på att döda. Westworld är en grymt underhållande och explosiv rulle och en skön hyllning till västerngenren, regisserad av Michael Crichton (som även gjort Coma som jag skrev om förra veckan). En lättsam men spännande film med ett roligt och kreativt koncept.

IRON SKY (2012)

Finland associeras ofta med Mumintroll, depression, mörker, misär och Marimekko, men nu kan vi även lägga till rymdnazister i listan. Redan 2006 började man fila på projektet Iron Sky, en storslagen sci-fi-komedi, som till stor del finansierats med hjälp av crowdfunding. Filmen bygger på en idé om att nazisterna efter andra världskrigets slut 1945 flög till månens baksida för att bygga upp en stor militärbas. 2018 upptäcker amerikanerna nazisternas månbas, varpå nazisterna skrider till verket med sin plan att återvända till jorden och erövra planeten. Detta trappas upp till ett nytt världskrig i rymden, där USA:s president (en fiktiv version av Sarah Palin) tar upp kampen med nazisterna och drar med sig hela FN in i kriget. Filmen spelar på många bekanta nazistskämt, vilka håller en stund innan det blir uttjatat och överspelat. Skådespeleri och manus är uruselt, och när inte humorn håller faller hela filmen, trots en ganska imponerande produktion (sett till budgeten) med specialeffekter och rymddueller. Naturligtvis bör man inte ta filmen seriöst, men letar man efter någon form av kvalité är Iron Sky en återvändsgränd.

ARGO (2012)

En av årets Oscarsnomineringar för bästa film är Ben Afflecks historiska thriller om en grupp amerikaners flykt från ett krigshärjat Iran under den iranska revolutionen 1979. Sex amerikaner lyckades smita från ett gisslandrama, men tvingas gömma sig i väntan på att kunna ta sig ut ur landet, något som Tony Mendez (Affleck) får i uppdrag att hjälpa till med. Med en plan som går ut på något så osannolikt som en fejkad filminspelning åker han ner för att försöka rädda de sex personerna. Filmen är baserad på en sann historia och visar upp många bilder från den våldsamma revolution som ägde rum i Iran. Tidskänslan finns där hela tiden, med 70-talskostymer, faxapparater och lufsiga frillor och mustascher, något som tillsammans med de Alla presidentens män-liknande korridorerna och den härligt tidsenliga musiken gör resan bakåt i tiden till en angenäm sådan. Argo är en spännande film som lyckas hantera det känsliga ämnet med en hel del humor (John Goodman och Alan Arkin bjuder på lättsamma skratt), men som i slutändan blir en något endimensionell ”hinna till planet”-historia. Jag saknar även någon form av karaktärsfördjupning, då jag aldrig känner mig särskilt involverad i någon av personerna, men trots dessa svagheter är det en bra film och en härlig resa i tiden som är klart sevärd.

SILVER LININGS PLAYBOOK (2012)

En annan Oscarsnominerad film är The Fighter-regissören David O. Russells dramakomedi med Bradley Cooper och Jennifer Lawrence i huvudrollerna. Cooper spelar en psykiskt instabil man som kommer ut från den psykiatriska anstalten och kommer hem till sina föräldrar (Robert De Niro och Jacki Weaver). Han vill söka upp sin (före detta) fru, något alla avråder honom från, och istället träffar han en annan tjej (Lawrence) som visar sig vara ganska speciell. Här utvecklas en relation med upp- och nedgångar, i en film som blandar drama och komedi på ett bra sätt. Cooper och Lawrence är bra, men bäst är en helt underbar Robert De Niro, som spelar en fotbollstokig farsa med tvångstankar om fjärrkontrollernas placering på TV-bordet. Filmen är bra hela vägen, ibland riktigt bra, men saknar en sista lilla växel för ett riktigt högt betyg. Tre starka stjärnor förtjänar den i alla fall, och jag tycker att De Niro ska ha en guldgubbe – han briljerar verkligen och fick mig att skratta många gånger! Det största garvet bjuder dock översättaren bakom den svenska titeln på, en titel som gör mig rent av galen!

I addition till ovanstående kan jag liksom Scott rekommendera tsunamidramat Lo imposible (4/5) med två starka prestationer från Naomi Watts och Ewan McGregor, samt dokumentären om Hergé, Tintin et moi (4/5), som jag recenserat under veckan.

Veckans topp 3

1. Alfie
   
2. Tintin et moi
3. Lo imposible