Noah (2014)

NOAH

2 stjärnor DYLPC

Inför Darren Aronofskys episka filmatisering av den bibliska historien om Noas ark var mina förväntningar delade. De utgjordes dels av pepp och nyfikenhet kring hur han skulle ta sig an och utforma detta spektakel och hur pass fritt och filosofiskt han valt att göra detta, och dels av en stor oro för att han skulle ta sig vatten över huvudet och förlora fotfästet i en produktion vars skala skulle bli för stor. Oron var tyvärr befogad och Noah visade sig vara både en av årets stora besvikelser och Aronofskys överlägset sämsta film.

Storyn känner väl de flesta till, troende eller ej, den om hur Noah (Russell Crowe) blivit utvald av Gud (eller Skaparen som han refereras till som i filmen) för att bygga en stor ark i vilken han ska samla alla jordens djurarter och sin familj. Detta ska göras innan syndafloden väller fram, som Gud är dryg nog att utlösa som bestraffning för människans synder, det vill säga förstörelsen av den planet som han varit så snäll att skapa för oss. De gamla lirarna Kain och Abel gör sig också påminda genom att deras ättlingar för vidare den infekterade syskonkärlek som en gång i tiden ställde till det rejält i den familjen. En antagonism som nu återkommer flera generationer senare och i princip utlöser ett krig på jorden som utgör ett hot mot Noahs skrytbygge.

Förutom hotet från Kains genomonde arvinge (Ray Winstone) dras Noahs familj med interna problem eftersom adoptivdottern Ila (Emma Watson), som räddades av Noah som barn, skadades svårt och aldrig kommer kunna föda barn. Det gör ju läget med människans fortplantning lite knepigt eftersom det, av någon anledning, bara finns plats för Noahs familj på arken. Hela den biten får dock en rätt rejäl vändning så småningom, och utöver det sker gräl, kärlekshistorier, interna slitningar och starkt ifrågasättande av olika familjemedlemmars handlingar. Men det är väl klart att allt inte kan vara frid och fröjd när den ene sonen (Douglas Booth) får gosa med Emma Watson och den andre (Logan Lerman) inte har någon alls. Frustrationen! Avundsjukan?!

Jennifer Connelly höll jag nästan på att glömma – hon är Noahs fru. Det är tråkigt att behöva förklara det så, men hon är verkligen bara Noahs fru. Visserligen får hon avreagera sig på hans moraliska tveksamheter och ryta till litegrann, men allt som oftast finns hon där för att lyssna på vad han har för idéer och krama honom och säga att det är okej. Typ. Anthony Hopkins är med också som något slags vis gammal farfar som gör lite sköna välsignelser och plockar blåbär.

Kvinnoporträtteringen i Noah är en av de saker som gör att jag kraftigt ifrågasätter filmen. Nu har jag inte läst Bibeln, men jag kan tänka mig att den uråldriga kvinnosynen är en aning daterad (rätta mig för Guds skull om jag har fel). Så verkar i alla fall vara fallet av filmen att döma. Jennifer Connellys karaktär är frun som tjänar hjälten och Emma Watsons karaktär är den unga kvinnan vars enda viktiga egenskap till slut blir hennes eventuella förmåga att föda barn. Jag vet inte hur mycket man kan eller bör kritisera Aronofsky respektive det bibliska grundmaterialet för detta, men klart är att man kan och bör kritisera filmen för att den inte lyckas göra något intressant med det fenomenala skådespelarkapital som finns i Connelly och Watson (som båda gör vad de kan av det begränsade material de har att jobba med).

Visuellt blandar filmen och ger. Vissa delar är stora och förhållandevis lökiga CGI-fester med enorma stengubbar som slåss (fallna änglar tydligen), vilka påminner dels om Transformers och dels om de där levande träden i Sagan om ringen. Andra delar är läckrare, med stiliserade skymningar, himlabilder och hypersnabba montage där bland annat jordens skapelseprocess blinkar förbi på snyggt vis (dock inte lika mäktigt som i The Tree of Life). Aronofskys snabba klippning känner vi igen. Men intrycket av att detta är en alltför CGI-tung film består. Den postkonverterade 3D:n är totalt onödig, störande och tillför ingenting.

Clint Mansell och Kronos Quartet levererar i vanlig ordning ett bra soundtrack med rejält tryck, med ett eftertextstycke med sång från Patti Smith. Något nytt The Fountain– eller Requiem for a Dream-soundtrack har man dock inte åstadkommit.

Filmen är utdragen och saknar udd, ett problem som till stor del kan spåras till de förhållandevis platta karaktärerna och en protagonist som, i alla fall för mig, är svår att sympatisera med. Jag var stundtals riktigt arg på honom och upplevde vissa av hans värderingar som usla – och då blir det svårt att engagera sig på rätt sätt i hans öde. Han blir ibland lite av en grinig gubbe som sätter sin tro (?) över sin familj, och trots att jag inför filmen bestämt mig för att försöka ta av mig de ateistiska glasögonen blir det där känsligt och jag har då svårt för att sympatisera med Noah. Hela grejen med att Noahs eventuella godhet och hans position som hjälte ifrågasätts kan ses som tvetydig och man kan säkert tolka det på olika sätt, så jag vill poängtera att jag nu talar utifrån min egen tolkning – vilket i och för sig alltid är fallet i recensioner. Även om jag bestämt haft som avsikt att hålla mig öppen och försöka bortse från min ateism är jag till slut ändå smått konfunderad av hela bibelkontexten, och jag har svårigheter i att förstå vad Noah vill ha sagt – vilket å andra sidan kan vara ett intressant element eftersom den i mina ögon kan ses både som en hyllning till och en kritik mot religion (utan att veta exakt vad skaparens – och då menar jag alltså filmskaparens – avsikt är).

Ett av filmens huvudteman är människans förstörelse av jorden, ett ämne som är högst relevant även i en nutida kontext. Darren Aronofsky har sagt i intervjuer att en viktig poäng med filmen är att man, som modern människa, individuellt kan välja ut olika saker att ta till sig och ta med sig från filmen, och hela min känsla är ändå att det är en film som går att läsa och tolka på många olika sätt – och det är jag i princip alltid positiv till. För egen del är jag dock mest fylld av lite olustiga frågetecken och en känsla av att det trots allt är lite märkligt att filmen görs.

Även om denna recension mynnat ut i något slags halvsågning (och även om det känns som att Russell Crowe har spelat den här karaktären 124 gånger tidigare) finns kvalitéer i filmen och det är en klart godkänd äventyrsfilm. Den är ambitiös och episk. Den väcker vissa tankar, även om de för mig personligen har en ganska bitter smak. Kanske behöver jag längre tid på mig att smälta och bearbeta den, och det finns alltid en chans att filmer växer på en i efterhand, men jag vet faktiskt inte hur mycket som egentligen finns under den där ytan. Nu vill jag hur som helst att Aronofsky hoppar av arken så fort som möjligt, simmar i land och återgår till mörka, råa, jordnära och intima filmer. Han är trots denna besvikelse fortfarande min favoritregissör, och vill ni läsa varför står mina hyllningar till Pi, Requiem for a Dream, The Fountain, The Wrestler och Black Swan att finna här. Nu ska jag se om The Fountain – som också är bibliskt inspirerad men till skillnad från Noah helt, helt fantastisk.

Tillägg, dagen efter

Efter att ha bearbetat upplevelsen i över ett dygn har jag formulerat mängder med ytterligare tankar i mitt huvud, vilka alla dock inte får plats här. De handlar om såväl filmens olika brister som ljusglimtar, punkter som kan ifrågasättas och frågor kring filmen, dess innehåll och utförande som kan diskuteras i många varv. Jag vill varmt rekommendera The /Filmcast:s avsnitt om Noah (”Ep. 266 – Noah”) där de för många diskussioner som träffar precis de funderingar som finns i mitt huvud. Så har ni sett filmen, läst min recension och vill reflektera vidare över Noah tycker jag absolut att ni ska lyssna på konversationen mellan David Chen, Devindra Hardawar och Jeff Cannata, i ett riktigt bra och givande avsnitt med blandade åsikter.

2 tankar på “Noah (2014)

  1. Pingback: The Amazing Spider-Man 2 (2014) | do you like phil collins?

  2. Pingback: mother! (2017) | do you like phil collins?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s