The Grand Budapest Hotel (2014)

The Grand Budapest Hotel

4 stjärnor DYLPC

I Wes Andersons senaste film ger han liv åt ensamma själar som sitter och berättar historier för varandra i en ekande matsal i ett halvt förfallet hotell. Genom en tillbakablickande sagostund får vi träffa den legendariske conciergen M. Gustave, ljuvligt spelad av Ralph Fiennes, som vigt sitt liv åt det ärofyllda serviceyrket på The Grand Budapest Hotel i den fiktiva centraleuropeiska alprepubliken Zubrowka. Vi genomgår flera lager av sagoberättande där ett antal personer beskriver sina möten, men mest tid ägnar vi åt att lyssna på vad lobbypojken Zero Moustafa (Tony Revolori/F. Murray Abraham) har att förmedla. Zero blev under 1930-talet utbildad i yrket av excellenten M. Gustave och utvecklade inte bara en utomordentlig kompetens för professionens alla befattningar utan även en rar vänskap för livet med den förnäme conciergen. Inte långt efter att de träffats blir de indragna i ett mordmysterium där hela den avlidna damens arvstörstande släkt (med det fantastiska efternamnet Desgoffe-und-Taxis) och det ovärderliga konstverket Boy with Apple står i centrum för en historia som innefattar allt från fängelsevistelser och kälkjakter till skottlossningar och romantisk poesi. Men vänta lite nu. Håll dina hästar. Hur kul kan det egentligen bli att tramsa runt med två hotellarbetare i 100 minuter?

Som svar på föregående styckes smått idiotiska fråga: Helfestligt, såklart! I enlighet med egentligen hela Andersons filmografi står stil, yta och visuell detaljrikedom i centrum, medan storyn står som möjligen underordnad. En av den Texasfödde regissörens största styrkor är emellertid förmågan att kunna kombinera yta och innehåll och trots ett visuellt fokus lyckosamt förmedla historier med komplexa karaktärer och engagerande intriger. I The Grand Budapest Hotel är rangordningen yta/innehåll dragen till sin spets. Det är en fröjd för ögat att föras runt i det bombastiska överklasshotellet, där färger och detaljer skiner upp i fantastiska scenerier, och varje bildruta skulle – för att använda ett något slitet uttryck – kunna ramas in och sättas upp på väggen. Ljus- och färgsättning, kameraåkningar och en smått hysteriskt tempofylld klippning präglas av lekfullhet, energi och finess. Användningen av konstgjorda miljöer och handgjorda miniatyrmodeller som ser totalt overkliga ut ingår också i hela det paket som den Wes Andersonska illusionen inbegriper. För en person som likt mig lägger vikt vid att tillfredsställa pedantiska tvångstankar om symmetri, raka linjer och centrerade objekt är upplevelsen i det närmaste terapeutisk.

Storyn är välskriven och underhållande, men hamnar bitvis i skuggan av den visuella excessen. Karaktärsgalleriet är enormt, på gott och ont. Vid varje introduktion av ett bekant ansikte som dyker upp i någon märklig utstyrsel blossar hela ansiktet upp i ett fånigt leende. Utöver Ralph Fiennes, som är fullkomligt briljant och bemästrar den brittiska gentlemannasnobbaccenten till perfektion, syns en herrans massa härliga skådespelare. Den debuterande Tony Revolori passar fint in i den unge lobbypojkekaraktären och påminner en hel del om en ung Jason Schwartzman, med Rushmore som relevant jämförelseobjekt. Schwartzman gör även han ett kort litet inhopp som lat, rökande och ointresserad efterträdare till Zero, Adrien Brody spelar den förbannade, alkoholiserade och svartklädde Dmitri, Willem Dafoe är läskig, brutal motorcykelskurk, Jeff Goldblum är lagens man Deputy Kovacs, Harvey Keitel är tatuerad fånge, Edward Norton är Inspector Henckels, Saoirse Ronan är Zeros cupcakebakande flickvän och Tilda Swinton är en jättegammal tant. I andra små roller står Jude Law, Bill Murray, Mathieu Amalric, Léa Seydoux, Tom Wilkinson, Owen Wilson och Bob Balaban att avnjuta. Med en så gigantisk rollista finns naturligtvis inte möjligheten att göra samtliga till fullt utvecklade karaktärer med egna historier, men det är likväl ett faktum att karaktärerna inte får samma tyngd, djup och ingående relationer som exempelvis de tre bröderna Whitman i The Darjeeling Limited – en film som berör mig på ett helt annat sätt och kommer klart närmare mitt känslocentrum. The Grand Budapest Hotel blir därför mer av en lättsam komedi, en underhållande liten saga, än den berörande dramakomedi som Wes Anderson är fullt kapabel att göra och har gjort tidigare.

Att jag jämför med tidigare Wes Anderson-filmer är oundvikligt, då hans stil är unik och många drag återkommande. Det är som att kliva in i en värld vilken man direkt känner att det är den långhårige amerikanen som ligger bakom. Genremässigt har hans filmer ganska tydligt utkristalliserat sig som en korsning av komedi och drama. Den kombinationen är svårgenomförd, men jag har alltid uppskattat Andersons lyckade försök. Framförallt den subtila deadpan-humorn, där folk säger roliga saker utan att röra en min och där saker uppfattas som helt naturliga även om de i vår förståelse av situationen i fråga bör uppfattas som högst märkvärdiga, är något som alltid får mig att skratta. Självklart finns det gott om sådan även här, men The Grand Budapest Hotel väger ändå tydligare över åt komedihållet och humorn är många gånger mer rättfram. På gott och ont, som sagt, för även om de dramamässiga aspekterna är nedprioriterade är ju filmen fantastiskt rolig. Som när M. Gustave, när han blir anhållen av en hel polistrupp inne på hotellet, helt sonika lämnar sällskapet och trots sin chanslöshet att komma undan rusar iväg mot trapporna och försöker springa upp för att gömma sig inne på hotellet. Underbart.

The Grand Budapest Hotel är mästerlig tekniskt och visuellt, och ett storslaget resultat av det kreativa och fantastiska hantverk som filmkonsten är. Upplevelsemässigt är den ett konstant stort leende, men till skillnad från Wes Andersons främsta filmer lämnar den inget större eftertryck. Att den skulle vara hans bästa film, som vissa vill göra gällande, kan jag inte alls hålla med om. Jag är inte ens säker på att den kvalar in på en personlig topp fem – men det vittnar väl mest om vilken imponerande kvalitetsnivå Wes Anderson befinner sig på.

Annonser

47 titlar att hålla reda på under 2014

Under det numera pågående året 2014 lär man, i vanlig ordning, konsumera en hel del film. Men vad ska man prioritera? Målet med nedanstående lista är att, likt Scotts lista, göra den frågan lite mer lättbesvarad. Premiärdatum för filmerna är i många fall inte bestämda, och filmproduktionen med alla sina led tenderar att ta oberäkneliga mängder tid. Det där är alltid lite oklart – flera av filmerna från förra årets lista har exempelvis fortfarande inte kommit ut. Men låt mig slänga in några titlar här (i bokstavsordning), så får vi helt enkelt se vad som händer med dem under året!

20,000 Days on Earth20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Ett slags dramadokumentär om musikern och författaren Nick Cave som skildrar 24 fiktiva timmar av hans liv. Man följer hans konstnärliga process, utforskar vad som gör oss till de vi är och hyllar den ”transformativa kraften” i den kreativa själen. Som stort Nick Cave-fan ser jag mycket fram emot detta projekt, som just nu visas på Sundance.

AloftALOFT (USA/Spanien/Frankrike)

En film jag inte vet mycket om alls, mer än att den finfina rollistan rymmer Jennifer Connelly, Cillian Murphy och Mélanie Laurent. Det verkar vara snöigt, i Minnesota och norra Kanada, och storyn berättas i två olika tidsperioder och kretsar kring en mor (Connelly) och en son (Murphy) som tidigt skiljs åt och lever sina liv i olika riktningar. En journalist (Laurent) undersöker deras livsöden. Filmen regisseras av peruanskan Claudia Llosa och är lite av ett wildcard på listan – ingen superpepp, men kan bli bra.

BIRDMAN (USA)

Alejandro González Iñárritu är efter filmer/knytnävsslag som 21 GramsBiutifulAmores perros och Babel en av mina favoritregissörer. I år gör han en komedi (!) om en skådespelare som kämpar med en Broadway-pjäs och samtidigt tvingas hantera sig själv, sin familj, sin karriär och sitt ego. Detta med en blandad cast innehållandes Michael Keaton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Edward Norton, Amy Ryan, Emma Stone och Zach Galifianakis. Snyggt lär det bli, med tanke på att filmen fotas av Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Tree of Life, To the Wonder, Gravity).

Blood TiesBLOOD TIES (USA/Frankrike)

Déjà vu? Var inte orolig, du är inte med i en ny Groundhog Day. Jag skrev nämligen om den här filmen redan i förra årets pepplista, men eftersom den fortfarande inte nått oss (förutsatt att vi inte är t ex serber eller norrmän, vilka fick se den på bio redan somras) känner jag att jag vill uppmärksamma den igen. Hade jag rangordnat denna lista hade den kanske legat allra högst upp. Låt mig citera mig själv (oh, dear): ”Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Les petits mouchoirs (Små vita lögner) och Ne le dis à personne (Berätta inte för någon), har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts, Billy Crudup och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray (Two LoversWe Own the Night) har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både 70-tal, New York, franskt, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.” Well, 2014 då. Och postern vill jag bara rama in, alternativt Marion Cotillards fantastiskt vackra karaktärsposter. Femstjärniga affischer.

BoyhoodBOYHOOD (USA)

Richard Linklater som skrivit och regisserat Before-trilogin, vilken jag sett de senaste dagarna och verkligen älskar, har gjort detsamma även här i en film som följer en pojkes uppväxt. Det smått otroliga med detta projekt är att filmen är inspelad under de elva år som den skildrar (2002-2013), från det att pojken i huvudrollen är sex år till det att han är 17-18. Hans föräldrar (Ethan Hawke och Patricia Arquette) är skilda och filmen utforskar relationen mellan dem och pojken under denna period. Kan bli fantastiskt och unikt.

The Class of 92THE CLASS OF ’92 (Storbritannien)

Dokumentär om en gyllene generation ur engelsk fotboll, bestående av Manchester United-spelarna David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs, Gary och Phil Neville och Paul Scholes. Filmen tar vid 1992 och följer gruppen från FA Youth Cup fram till Champions League-triumfen 1999, med inslag av samhällskommentarer kring social och kulturell utveckling i landet. Förutom de nämnda spelarna ges intervjuer av legender som Zinedine Zidane och Eric Cantona, ungdomstränaren Eric Harrison, regissören Danny Boyle och före detta premiärministern Tony Blair.

Devil's KnotDEVIL’S KNOT (USA)

Ett verklighetsbaserat kriminaldrama/-thriller om ett fall som behandlats i dokumentärfilmsserien Paradise Lost (vilken jag inte sett men definitivt ska se). 1993 i West Memphis, Arkansas, mördades tre 8-åriga pojkar brutalt, varpå tre tonårspojkar – the West Memphis Three – misstänktes och genomgick rättegång. Devil’s Knot, regisserad av Atom Egoyan, återberättar historien och hur omgivningen hanterade den. I rollistan finns bland andra Reese Witherspoon, Alessandro Nivola, Colin Firth, Elias Koteas, Bruce Greenwood och Dane DeHaan. Det ser ut att bli mörkt, obehagligt och dramatiskt.

The DogTHE DOG (USA)

Al Pacinos porträttering av den minst sagt vilsne John Wojtowicz i Dog Day Afternoon är fantastisk och filmen i sig är utmärkt. The Dog är en dokumentär om Wojtowicz, mannen som alltså försökte råna en bank i Brooklyn för att finansiera sin manlige älskares könsoperation, en historia som ska bli intressant att få veta mer om. Hur den ligger till premiärmässigt (bio, VOD, DVD?) vet jag inte, mer än att den endast visats på festivaler i Toronto och New York.

Draft DayDRAFT DAY (USA)

Efter en snabbt kastad blick på postern, där en kostymklädd och fokuserad Kevin Costner står i något slags NFL-studio med en amerikansk fotboll i handen, känner jag bara att jag är redo. Bring it! Costner är General Manager för Cleveland Browns och kämpar för att få igenom en spelarvärvning genom att få välja först i draften. Costner backas upp av bl a Jennifer Garner, Sam Elliot, Tom Welling, Ellen Burstyn, Rosanna Arquette, Denis Leary och Frank Langella. Komedi-touchen (?) och regissör Ivan Reitman sätter jag vissa frågetecken för.

EVEREST (USA/Storbritannien)

Baltasar Kormákur (Contraband2 Guns) fortsätter sin internationella karriär med en äventyrsthriller om det disastruösa Mount Everest-bestigningsförsöket som efter en storm kostade åtta personer livet 1996. Bergsklättringstemat är alltid lockande med sitt erkännande av naturens och vädrets förrädiska makt, och för ytterligare pepp kan man kasta ett öga på vilka skådespelare som ska slicka snön längs bergsväggarna: Jake Gyllenhaal, Josh Brolin, Jason Clarke och John Hawkes. Killer cast!

(Ej att förväxla med den andra Everest, 2014, vilken numera heter The Summit och finns med längre ner på listan).

GentlemenGENTLEMEN (Sverige)

Efter fantastiska Call Girl är Mikael Marcimains kommande film något att verkligen se fram emot. Manuset är baserat på Klas Östergrens roman med samma namn från 1980 och handlar om en författare som flyttar in i en Stockholmslägenhet hos de gåtfulla bröderna Morgan – boxaren och pianisten Henry och den nedgångne filosofen och poeten Leo. Det verkar hända mycket skumma saker, bland annat spionage och hemliga vapenaffärer, i en värld av jazz, poesi och kärlek, paketerad i ett format med allt från thriller till drama och kärlekshistoria. Det ser mörkt, läckert och skrämmande ut.

Gone GirlGONE GIRL (USA)

Mörkt, läckert och skrämmande kan det nog bli även här – det brukar bli det när David Fincher står bakom kameran. Efter att Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamund Pike) varit gifta i fem år försvinner Amy spårlöst. Parets förhållande visar sig ha varit mer problematiskt än vad man trott och Nick misstänks som gärningsman. Ett mystiskt fall med grävande poliser för, om man kan sin Fincher, tankarna till Se7en och Zodiac – och bara det förklarar varför peppen är av hög grad.

The Grand Budapest HotelTHE GRAND BUDAPEST HOTEL (USA/Tyskland)

Wes Anderson? Pepp, såklart! I år placerar han sitt verk i mellankrigstiden på ett europeiskt hotell, där den legendariske portvakten M. Gustave (Ralph Fiennes) härjar runt. Hotellmiljöer kan i Andersons händer bli otroligt härligt (Hotel Chevalier!) och casten är helt sjuk. Och då menar jag verkligen helt sjuk: Fiennes, Saoirse Ronan, Léa Seydoux, Edward Norton, Jude Law, Bill Murray, Tilda Swinton, Owen Wilson, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jason Schwartzman, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Tom Wilkinson, F. Murray Abraham, Bob Balaban…

HAPPY VALLEY (USA)

Den framgångsrike college football-tränaren Joe Paternos karriär överskuggas kraftigt av skandalen kring förekomsten av sexuella övergrepp inom hans tränarstab under 2000-talet. Snart ska hans liv, alltså hans liv och inte bara skandalen, bli film. Al Pacino och Brian De Palma teamar upp igen (de gjorde Scarface och Carlito’s Way tillsammans) och Pacino ska alltså spela Paterno. David McKenna (American History X) skriver manus medan den oerhört erfarne producenten Edward R. Pressman (American Psycho, Das Boot, Wall Street) producerar. Detta kan bli en intressant och kontroversiell film som jag ser mycket fram emot.

How to Make Love Like an EnglishmanHOW TO MAKE LOVE LIKE AN ENGLISHMAN (USA)

Min väldigt ensidiga kärlekshistoria med Jessica Alba är ständigt närvarande i mitt liv (tyvärr existerar den förmodligen inte alls i hennes). Jag lever i en flyktig övertygelse om att det någon gång ska bli hon och jag, vilken ofta byts ut i total hjärtesorg när realistiska tankar når min hjärna. Så länge får jag nöja mig med eskapistiskt filmtittande. Tyvärr medverkar hon mest i mediokra komedier, men undantag som Sin City och The Killer Inside Me finns, och förhoppningsvis kan även detta bli ett trevligt litet romcom-undantag. Storyn är centrerad kring Pierce Brosnans karaktär som är poesiprofessor på Cambridge och som lever i ”hedonistisk excess” och hamnar i något slags triangeldrama med Alba och Salma Hayek. Jag är tveksam, men försiktigt nyfiken. Brosnan är ju härlig.

THE HUMBLING (USA)

Philip Roths roman med samma namn är ett drama om relationen mellan en åldrande, suicidal skådespelare och en yngre kvinna på en gård i upstate New York. Al Pacino köpte loss rättigheterna till en filmatisering av boken redan 2009, och när den väl blir av är oklart. Vad som verkar mer eller mindre klart är att den ska regisseras av Barry Levinson, som gjort bland annat magiska Rain Man och den suveräna HBO-filmen You Don’t Know Jack från 2010 tillsammans med just Pacino. Buck Henry (The Graduate) skriver manus medan namn som Greta Gerwig, Kyra Sedgwick, Dianne Wiest och Charles Grodin ser ut att göra biroller.

IMAGINE (USA)

Mer Pacino åt folket! Cars– och Crazy, Stupid, Love.-författaren Dan Fogelman regidebuterar med en dramakomedi om en åldrande musiker som, efter att ha läst ett gammalt brev som skickats till honom från John Lennon och Yoko Ono, inspireras att leva sitt liv annorlunda och ta kontakt med sin biologiska son. Al Pacino backas upp av Jennifer Garner, Annette Bening, Bobby Cannavale, Josh Peck, Michael Caine och Christopher Plummer.

The Imitation GameTHE IMITATION GAME (USA)

Benedict Cumberbatch porträtterar den brittiske matematikern och logikern Alan Turing, som försökte knäcka krypteringskoder under andra världskriget. Hodejegerne-regissören Morten Tyldum regisserar denna biografiska dramathriller och i skådespelarväg ansluter Keira Knightley, Matthew Goode och Mark Strong. Ser lovande ut på pappret.

The ImmigrantTHE IMMIGRANT (USA)

Detta är också en film som var med redan förra året, men oh my lord – Joaquin Phoenix och Marion Cotillard! Och Jeremy Renner också som något slags bonusfigur. James Gray (manus och regi) har gjort det smått fantastiska relationsdramat Two Lovers (som det talas för lite om) och det riktigt stabila kriminaldramat We Own the Night, varav båda har Phoenix i huvudrollen. Filmen har hetat både Nightingale och Lowlife tidigare, men är nu alltså The Immigrant, utspelar sig på Manhattan och handlar om en polsk invandrarkvinna (Cotillard) som träffar den trevlige men lömske Bruno (Phoenix) som lurar henne till prostitution. Renner spelar Orlando the Magician som kanske har några ess i rockärmen och kan bli Ewas räddning.

INHERENT VICE (USA)

Joaquin Phoenix gjorde i The Master en av sina allra bästa roller under Paul Thomas Andersons ledning, och i år samarbetar de igen i en dramathriller om en droganvändande detektiv som undersöker fallet kring en försvunnen före detta flickvän i 70-talets Los Angeles. Vad PTA gjort vet ni väl, men att nämna There Will Be Blood, Magnolia och Boogie Nights kan ju aldrig skada. Reese Witherspoon, Josh Brolin, Owen Wilson och Benicio Del Toro finns med på tåget, vilket förhoppningsvis åker mot biografernas station under 2014.

JANE GOT A GUN (USA)

En film vars inspelning varit ett kaos, med stjärnor och regissörer som hoppat av, men som ser ut att bli klar till sommaren. Kvar i detta västern-action-drama finns Natalie Portman (det är hon som har en pistol), Ewan McGregor och Joel Edgerton, och regisserar gör Gavin O’Connor (Warrior). Handlingen involverar en kvinna, Jane, som tar hjälp av sin ex-pojkvän för att rädda sin nuvarande, laglöse, man från ett gäng som försöker döda honom.

JoeJOE (USA)

En film som hyllats från många håll och som dessutom har enorma likheter med Mud (enligt mig 2013 års bästa film). Regissör David Gordon Green och Mud:s regissör Jeff Nichols är goda vänner sedan länge och i upplägg påminner deras filmer mycket om varandra. Titelkaraktären Joe är, likt titelkaraktären Mud, en (före detta?) brottsling med ett mörkt förflutet som stöter på en pojke i de nedre tonåren och utvecklar en otippad vänskap med honom. Joe spelas av Nicolas Cage som, liksom Matthew McConaughey (Mud), varit stundtals utskälld och i behov av ett lyft. Pojken spelas – i båda filmerna – av den otroligt talangfulle Tye Sheridan. Joe är en timmerarbetare med alkoholproblem, ett gott hjärta och opålitligt temperament. Jag gillar Cage, och det ska bli riktigt spännande att se vad han kan göra med detta.

Magic in the MoonlightMAGIC IN THE MOONLIGHT (USA)

Woody Allen har de senaste åren gett oss både fantastiska filmer som Midnight in Paris och trötta historier som To Rome with Love. Nu senast kom han starkt tillbaka med den ovanligt mörka Blue Jasmine med en fantastisk Cate Blanchett. 2014 års film fylls av skådespelare som Colin Firth, Emma Stone, Marcia Gay Harden och Jacki Weaver och utspelar sig på franska rivieran under 20-talet. Handlingen kretsar kring något slags bedrägerihärva, involverar en besökande engelsman och lär innehålla sedvanligt Allenskt tilltrasslade situationer.

The Man from UNCLETHE MAN FROM U.N.C.L.E. (USA)

Den klassiska spionserien från mitten av 60-talet ska bli film, och bakom kameran står Guy Ritchie (vars Snatch. är rätt skön och vars Sherlock Holmes är ett riktigt misslyckande). Det har ryktats om Tom Cruise, men den castingen blev dessvärre inte av, utan vi får nöja oss med Henry Cavill (Man of Steel) och Armie Hammer (The Social Network, The Lone Ranger) som Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Utöver dem finns Hugh Grant, Alicia Vikander och kanske även David Beckham (!) med i biroller. Vi får hoppas att Ritchie kan förvalta kultseriens charm och glimt i ögat, för i så fall kan detta bli ett underhållande och skönt actionäventyr.

MANGLEHORN (USA)

Nämnde David Gordon Green (aktuell med Joe, ovan) gör ännu ett drama, denna gång med Texas som inspelningsplats och Al Pacino som huvudroll. Filmen handlar enligt uppgifter om en excentrisk man som tvingas möta konsekvenserna av ett kriminellt liv och en förlorad kärlek. Holly Hunter, Chris Messina och Spring Breakers-regissören Harmony Korine ansluter till en lite udda cast och ett intressant projekt.

Kill the MessengerKILL THE MESSENGER (USA)

Kriminal-drama-mysterie-thriller verkar vara benämningen för denna ”based on a true story”-film om en journalist som tog livet av sig efter att ha blivit utsatt för en smutskastningskampanj. Detta efter att han avslöjat CIA:s inblandning i vapenhandel med rebeller i Nicaragua samt kokainsmuggling i Kalifornien under 1990-talet. TV-serieerfarne regissören Michael Cuesta (Six Feet Under, Dexter, Homeland) har en diger rollista till sitt förfogande: Jeremy Renner, Mary Elizabeth Winstead, Michael Sheen, Barry Pepper, Michael K. Williams, Robert Patrick, Ray Liotta, Oliver Platt, Paz Vega, Andy García och Tim Blake Nelson. Nice!

The Monuments MenTHE MONUMENTS MEN (USA/Tyskland)

George Clooneys Oscarsdoftande men försenade film om en allierad pluton under andra världskriget vars uppdrag var att hitta och ”stjäla tillbaka” konstverk och andra kulturellt värdefulla saker från nazisterna, innan Hitler hade förstört dem. Action, historia, drama och komedi verkar vara mixens ingredienser och bredvid Clooney (regi, manus, produktion, huvudroll) framträder skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, John Goodman och Jean Dujardin. Som kuriosa kan nämnas att Clooneys pappa, Nick Clooney, gör ett inhopp som en äldre version av sin sons karaktär. Även om The Monuments Men verkar mindre allvarlig än t ex Good Night, and Good Luck. och The Ides of March (som är riktigt bra båda två) litar jag på att George lyckas göra något vasst av detta.

Noah 2NOAH (USA)

(Min favoritregissör) Darren Aronofskys kommande film är en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly, Emma Watson, Ray Winstone, Nick Nolte och den obligatoriske Mark Margolis finns med på tåget, som ankommer till biografperrongen i början av april. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah, även om min pepp sjunkit under den senaste tiden. Min oro handlar väl mest om att det ska bli för stort, för matinéaktigt och kanske för mainstream för en så pass egen och personlig regissör som Aronofsky. Men förhoppningsvis är denna oro helt i onödan.

NymphomaniacNYMPHOMANIAC (Danmark/Tyskland/Frankrike/Belgien)

Även om jag har sett på tok för lite av Lars von Trier har man ju en känsla av hur vrickad den här filmen verkar vara. Bioversionen är fyra timmar lång (en 5,5-timmarsversion finns och dyker väl förhoppningsvis upp på DVD och blu-ray senare) och är en lång resa av sex, våld, erotik och poesi. Många bekanta skådespelare finns med: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf, Christian Slater, Uma Thurman, Willem Dafoe, Connie Nielsen och Udo Kier. Underbara karaktärsposters dessutom. Jag är lite rädd, men definitivt nyfiken.

THE REACH (USA)

Michael Douglas spelar huvudrollen i en thriller som spelats in i New Mexico och som enligt uppgifter ska handla om en jägare (Douglas) som  tar hjälp av en guide som leder honom ut i öknen, där ett mord tar plats. En indiethriller som nog kan bli en riktigt angenäm bekantskap.

ROALD DAHL’S ESIO TROT (Storbritannien)

Om detta görs rätt kan det bli hur mysigt som helst. Från barnboken av Roald Dahl har Richard Curtis (Love ActuallyNotting Hill) och Paul Mayhew-Archer skrivit ett manus som ska bli TV-film för BBC under 2014. Huvudrollsmässigt är det så mysigt att man bara vill springa ut och krama en sköldpadda – Dustin Hoffman och Judi Dench. Mr. Hoppy (Dusty) är en gammal man som är hemligt förälskad i Ms. Silver (Judi) som bor i lägenheten under honom, men hon verkar mer intresserad av sin sköldpadda.

wilde salomeSALOMÉ OCH WILDE SALOMÉ (USA)

Ett hjärteprojekt för Al Pacino har under de senaste åren varit denna utforskning av Oscar Wilde och hans pjäs Salomé, en utforskning som lett till ett slags dokumentär, Wilde Salomé, och en mer renodlad filmad version av pjäsen, Salomé. Båda projekten regisseras av Pacino själv. Det förstnämnda innehåller både material från inspelningen av pjäsen som Pacino satte upp i Los Angeles 2006, där han spelar King Herod och en då relativt okänd Jessica Chastain spelar Salomé, och beskriver Pacinos försök att utforska, förstå och komma närmare Oscar Wilde som författare och person – ”an unusual, revealing and avant-garde journey into the light and heart of Oscar Wilde’s masterwork.” Den andra filmen, Salomé, är en film/teaterupptagning där Pacino försöker kombinera filmens språk med teaterns och framkalla en känsla av att se teater på film. Utgivningsdatum och -år, framförallt i Europa, är högst oklara, då Wilde Salomé färdigställdes redan 2011 och fortfarande inte har visats mer än i Venedig samma år och vid enstaka specialvisningar. Salomé är som jag förstår det planerad att släppas under 2014. Förhoppningsvis ges filmerna ut på DVD eller genom någon form av internetalternativ inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag är personligen otroligt peppad på att se dem och väldigt glad att Pacino inte bara fortsätter göra film utan även satsar på personligt motiverade och utmanande projekt.

Sin City A Dame to Kill for 1SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Ännu en film från förra årets lista som inte kommit ut. Hur många år vi har väntat på den här uppföljaren har jag tappat räkningen på för längesedan. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson, Jaime King och Michael Madsen. Clive Owen har tyvärr fallit bort och ersatts av Josh Brolin (som inte alls är någon dålig ersättare). Tillkommer gör bl a Joseph Gordon-Levitt, Eva Green, Juno Temple och Ray Liotta. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

SLOW WEST (USA/Storbritannien)

En 17-årig pojke (Kodi Smit-McPhee) reser genom det amerikanska landskapet under 1800-talet för att söka efter kvinnan han älskar. Han får en följeslagare i den mystiske Silas (Michael Fassbender). Ben Mendelsohn gör en roll, Fassbender producerar och fullängdsdebutanten John Mclean regisserar. Inspelningen har redan startat och inspelningsplatser inkluderar Nya Zeeland, Colorado och Skottland. Slutligen kan vi konstatera att en västernthriller med Fassy inte låter helt fel.

STRETCH (USA)

Joe Carnahan (Narc, The Grey) gör komediaktig actionthriller där Patrick Wilson spelar en limousinechaufför som plockar upp en jobbig miljardär (Chris Pine), som gör tillvaron både farlig och spännande för chauffören. Jessica Alba, Brooklyn Decker, Ray Liotta, Ed Helms, James Badge Dale och David Hasselhoff (!) finns med i rollistan. Filmen har haft marknadsföringsproblem efter att Universal hoppat av och det återstår att se om den går upp på bio eller släpps via VOD. Jag själv är inte överdrivet peppad men försiktigt optimistisk.

THE SUMMIT (USA)

Efter vissa finansiella tveksamheter och konkurrensproblematik, i och med att Kormákurs Everest ser ut att bli klar först, verkar det som att Doug Liman (The Bourne Identity, Fair Game) ändå ska göra en andra Mount Everest-film under 2014. Fortsatta oklarheter kring inspelningsstart finns dock. The Summit utspelar sig under 20-talet och berättar om britten George Mallory, som försvann under ett försök att bestiga Mount Everest 1924 (hans eventuella framgång är fortfarande ett ämne för spekulation). Tom Hardy har varit aktuell för huvudrollen, men det har också ryktats om Benedict Cumberbatch. Vem av dem det än blir, eller om det blir någon helt annan, förblir projektet av intresse.

TranscendenceTRANSCENDENCE (USA/Storbritannien)

Christopher Nolans fotograf Wally Pfister bryter sig loss och regidebuterar med en sci-fi-thriller om en dödssjuk forskare som utvecklar en dator som ger honom enorm makt och gör honom ostoppbar, typ. Jag vet inte om det låter så jätteintressant egentligen, men ser man till skådisar finns anledning att ändå peppa lite lätt, plus att filmen lär bli ordentligt snygg visuellt. I huvudrollen står Johnny Depp, som är i behov av att gå tillbaka till mer seriösa roller (Donnie Brasco, What’s Eating Gilbert Grape t ex) efter maskeradroller som i The Lone Ranger, medan biroller intas av Kate Mara, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Rebecca Hall m fl.

True Detective 1TRUE DETECTIVE (USA)

Att denna hittills fantastiska TV-serie är med på listan är knappast för att upplysa er om något ni inte kände till, utan snarare för att slå ett sista slag för att de som ännu inte gett sig in i den tar tag i sina liv och gör det. HBO och kvalité går ofta hand i hand, så definitivt även här. Matthew McConaughey är en av världens absolut bästa skådespelare just nu och utgör tillsammans med fullblodsproffset Woody Harrelson en oerhört intressant polisduo nere i de allra pissigaste och (o)härligaste Louisiana-områdena. Under åtta avsnitt ska vi följa deras jakt på en seriemördare, men framförallt deras personliga utveckling och livshistorier, vilka utvecklas gradvis genom ett intressant flashback-upplägg. Sin nombre-regissören Cary Fukunaga och manusförfattaren Nic Pizzolatto ansvarar för hela den första säsongen, vilket naturligtvis leder till en stor kontinuitet och säkerhet genom seriens upptrappning. De två första avsnitten har varit förstklassiga och intressanta på många sätt, eftersom serien känns både bekant i sina teman och upplägg, men också nyskapande vad gäller narrativ och TV- och produktionsmässig innovation. Fortsätter serien på samma nivå lär vi, när vi talar om den i retrospekt, benämna den som mästerlig och oförglömlig.

Under the SkinUNDER THE SKIN (Storbritannien)

En film som beskrivits som en erotisk sci-fi-thriller med Scarlett Johansson i huvudrollen. Den utspelar sig i Skottland, där en utomjording i mänsklig form (Johansson) förför ensamma, manliga liftare, vilka blir hennes byten (vilken som är den exakta betydelsen av ”byte” i detta fall vet jag inte riktigt). Den ska vara mardrömslik och svår, kanske även med en touch av David Lynch, och bara det gör mig oerhört peppad. Skottland, Johansson, sci-fi och thriller ökar den peppen och jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

WAYWARD PINES (USA)

Efter fiaskon som After Earth och förmodade sådana som The Last Airbender och Lady in the Water (vilka jag inte sett) är det lätt att glömma bort M. Night Shyamalans talang, vilken han visar prov på i filmer som Signs och Unbreakable. I år gör han en miniserie i tio delar för Fox med en uttalad Twin Peaks-vibe. Handlingen påminner mycket riktigt om David Lynchs och Mark Frosts kultserie: en Secret Service-agent får i uppdrag att åka till Wayward Pines, Idaho, för att undersöka fallet kring två agenter som försvunnit i området. Under vistelsen i småstaden tätnar mysteriet och han börjar oroa sig för sin egen säkerhet. Om ni läste min TV-special om Twin Peaks vet ni att jag älskar den serien, och med tanke på vilken stämning M. Night har visat sig kapabel att framkalla ser jag stora möjligheter för att detta ska kunna bli hans stora återkomst. Den spännande casten inkluderar bl a Matt Dillon, Melissa Leo, Terrence Howard, Juliette Lewis och Toby Jones. Den här bilden ger mig riktigt kalla (och underbara) kårar. Stor pepp!

We Gotta Get Out of This PlaceWE GOTTA GET OUT OF THIS PLACE (USA)

Ytterligare ett litet wildcard på listan, som jag egentligen inte vet så mycket om. Vad jag vet är att det är en småskalig produktion och att en av huvudrollerna spelas av Breathe In-bekanta Mackenzie Davis, som jag vill sätta ett stort utropstecken för. Hon påminner mycket om Laura Dern, vilket är en komplimang att glädjas över. Filmen handlar om några ungdomar i Texas som suckar över sin stillastående tillvaro i en liten bomullsfarmsstad och samtidigt blir indragna i en kriminell värld när en av dem råkar stjäla från fel man. Filmen är delvis inspelad i staden med det fantastiska namnet, Corpus Christi, Texas, och har en precis lika fantastisk, retrodoftande, poster. Bra kritik har den fått, och jag hoppas att även jag får dela ut sådan till den.

White Bird in a BlizzardWHITE BIRD IN A BLIZZARD (USA/Frankrike)

Av regissören Greg Arakis filmer (Mysterious Skin, The Doom Generation) har jag inte sett någonting, men det ska det bli ändring på. Flera av filmerna behandlar tonåringar och deras möten med sexualitet, droger och depression, vilket även denna verkar göra i viss mån. Shailene Woodley (The Descendants, The Spectacular Now) tar rollen som tonårsdotter vars mamma (Eva Green) försvinner och lämnar henne ensam i en kritisk uppväxtsfas. Drömmar ska vara centrala genom filmen, som verkar balansera mellan thriller- och dramagenren.

Untitled Lance Armstrong BiopicUNTITLED LANCE ARMSTRONG BIOPIC (USA/Storbritannien)

Någon utförlig handlingsbeskrivning är knappast nödvändig, då de flesta känner till Lance Armstrongs historia – hjälten och idrottsikonen som visade sig vara en dopad lögnare. Stephen Frears (The Queen, Philomena) gör alltså en biografisk film med Ben Foster som Armstrong samt bl a Dustin Hoffman och Guillaume Canet i biroller. Storyn bör göra sig bra i filmform (vilket den gjorde i dokumentären The Armstrong Lie), även om jag är något tveksam inför regissören.

Knight of CupsTERRENCE MALICK?

Frågorna är här fler än svaren – det går aldrig riktigt att veta vad den gode Malick kommer slänga fram på bordet och när han bestämmer sig för att göra det. Hans karriär verkar i alla fall vara i ett mycket intressant skede eftersom han under de senaste åren blivit oerhört mycket mer produktiv än vad han någonsin har varit. Hela tre filmer befinner sig just nu i post-production-fasen, en fas som dock verkar vara problematisk. Hans dokumentär Voyage of Time, som är något slags vidareutveckling på The Tree of Life:s skapelsesekvenser och handlar om universums födelse och död, har blivit anklagad för att vara något annat än vad producenterna blivit lovade när de gick in med stora pengar och är därför av osäker release-status. Hans ej än namngivna film (Untitled Terrence Malick Project) är en kärlekshistoria om besatthet och svek, placerad i Austin, Texas. Casten är helt sinnessjuk: Christian Bale, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Ryan Gosling, Rooney Mara, Natalie Portman, Holly Hunter, Val Kilmer, Bérénice Marlohe, Benicio Del Toro, Clifton Collins Jr., osv. Hans Knight of Cups – ”a man, temptations, celebrity, and excess” – har även den en välfylld cast: Christian Bale, Cate Blanchett, Natalie Portman, Antonio Banderas, Jason Clarke, Imogen Poots, Joel Kinnaman, Teresa Palmer m fl. Sedan riskerar ju föstås alla att bli bortklippta. Malicks projekt är vi alltid peppade på.

Så, det var alltså 47 spännande titlar. Sedan finns det säkert 47 till som är precis lika intressanta. Jag vill även påminna om A Most Wanted Man, Foxcatcher och Interstellar, vilka Scott skrev om i sin pepplista. Förra året skrev jag även om Sean Penns två planerade regiföretag, Crazy for the Storm och The Comedian, som jag givetvis fortfarande är lika peppad på som då. Hur aktuella de är låter jag vara osagt, men vill ni läsa om vad det är för projekt hänvisar jag till min lista från förra året.

Nu har både ni och filmskaparna lite att jobba med. Make it work!

Scotts pepplista 2014

2013 är över och vi är i mitten av det nya årets första månad. Det är en perfekt tid att berätta om vilka filmer som jag ser fram emot allra mest under 2014. Nedanstående filmer är listade utan någon form av ranking och där trailers finns att tillgå länkas dessa. Självklart finns det många fler filmer jag också gärna vill se, men alla kan inte få en plats på listan. Detta är helt enkelt ett urval av de filmer som ligger högst på peppmätaren.

FrankFRANK (Storbritannien/Irland)

En komedi om en ung amatörmusiker vid namn Jon (Domhnall Gleeson) som inser att han har tagit sig vatten över huvudet när han ansluter sig till ett excentriskt popband under ledning av den mystiske och gåtfulle Frank (Michael Fassbender). Som av någon okänd anledning bär en stor mask på huvudet. Gleeson och Fassbender får sällskap av Maggie Gyllenhaal och Scoot McNairy i vad som beskrivs som en mystisk dramakomedi enligt IMDb. Någon mer information om filmen är svår att få tag på och det är en av anledningarna till att det är en film jag ser fram emot väldigt mycket. Tillsammans med det faktum att filmen har en härlig rollista med skådespelare som inte är så vanliga att stöta på i komedier.

a most wanted manA MOST WANTED MAN (Storbritannien/USA/Tyskland)

Det är dags för en till filmatisering av en John le Carré-roman. Den senaste var svenskregisserade Tinker Tailor Soldier Spy från 2011. I år är det dags för spionthrillern A Most Wanted Man att få en filmversion. Och vilken rollista Carrés författartalanger har lyckats locka till sig! En av mina absoluta favoriter Philip Seymour Hoffman leder en grupp bestående av Robin Wright, Rachel McAdams, Daniel Brühl och Willem Dafoe. A Most Wanted Man utspelar sig i Hamburg och kretsar kring en ung tjetjensk f d fånge som illegalt tar sig in i Tyskland. Han är outbildad men med anspråk på en stor förmögenhet i en privat bank. Filmen bjuder på tunga teman som pengatvätt, terrorism och många andra intressanta teman. Spionthriller med superskådisar och en mörk och spännande stämning låter perfekt på papperet! Det enda som gör mig lite orolig är att alla pratar engelska med tysk brytning, men trots det är peppen fortfarande otroligt hög!

Trailer

raid-2-sequelTHE RAID 2: BERANDAL (Indonesien)

Den tidigare okände brittiske Indonesienbaserade regissören Gareth Evans, vars namn numera är välkänt efter 2011 års kanske bästa actionfilm The Raid: Redemption, är i år tillbaka med uppföljaren The Raid 2: Berandal. Filmen följer i första filmens fotspår och utspelar sig bara några timmar efter föregångarens slut. Åter igen är det den unge och ambitiöse polisen Rama (Iko Uwais) som är i fokus. Några fler detaljer om filmen finns inte förutom en makalös trailer som bjuder på våld uppskruvat till 1000 och vad som ser ut att vara minst lika spektakulärt koreograferade fighter som i första filmen. Det är fel att glorifiera våld men i det här fallet är det svårt att inte vara peppad!

Trailer

foxcatcherFOXCATCHER (USA)

Bennett Miller, regissören bakom filmer som Capote och Moneyball har tagit sig an uppgiften att göra sin tredje långfilm baserad på verkliga händelser och personer. Foxcatcher handlar om den amerikanske OS-vinnaren i brottning, Mark Schultz och hans schizofrene tränare John Du Pont som dödade hans bror Dave Schultz (också OS-vinnare i brottning). Mark spelas av Channing Tatum, John av Steve Carell och Dave av Mark Ruffalo. Foxcatcher verkar utifrån handlingen och trailern att vara en mörk, dyster och realistisk film som går djupt in i de tre individernas liv och relation med varandra. Med en lysande regissör, bra skådisar och en potentiellt tårframkallande handling är peppen hög. Tatum själv har i intervjuer sagt att rollen som Mark är det svåraste och tuffaste skådespelarjobbet han någonsin har tagit sig an. Det är upp till bevis om han och de andra kan slänga fram fantastiska prestationer, för de rätta förutsättningarna ser ut att finnas. Peppen är hög.

Trailer

low downLOW DOWN (USA)

En titt på pianisten Joe Albanys liv och hans kamp mot drogerna utifrån hans dotters perspektiv under 60- och 70-talets jazzscen. Low Down är baserad på Albanys dotters verkliga memoarer och filmen är en dramabiografi med den alltid briljanta Elle Fanning i rollen som Albanys dotter Amy. Själv har jag ingen koll på vem Joe Albany var och jag har inte hört hans musik. Anledningen till min pepp för denna film är en intressant handling, särskilt eftersom karaktären den handlar om berättas om utifrån en annan karaktär. En annan anledning är Fanning i huvudrollen och resten av den sköna rollistan som består av namn som John Hawkes som Joe, Lena Headey, Peter Dinklage, Glenn Close, Burn Gorman och Red Hot Chili Peppers-basisten Flea. Low Down har chans att bli en välspelad och intressant film som redan har vunnit mitt hjärta med en handling som utspelar sig i de härliga 60- och 70-talen.

godzillaGODZILLA (USA)

Den största överraskningen för mig själv är den kommande monsterfilmen Godzilla. När jag fick höra om filmen första gången kunde jag inte vara mer ointresserad. Godzilla har filmatiserats många gånger och Hollywoods skicklighet vad gäller monster och dylikt är inte av någon hög nivå. Men efter att filmens regissör avslöjades och två magnifika trailers lanserades har filmen vänt håll helt och hållet och blivit en av de filmer jag ser fram emot mest i år. Regisserad av f d indieregissören Gareth Edwards som 2010 lyckades skapa en spännande monsterfilm med låg budget, med den simpla titeln Monsters, känns det helt rätt att Edwards har fått chansen att göra en till monsterfilm, denna gång med betydligt högre budget. Godzilla har förutom en duktig och kostnadseffektiv regissör en trevlig rollista med namn som Bryan Cranston, Elizabeth Olsen, Aaron Taylor-Johnson, Juliette Binoche, Sally Hawkins, David Strathairn och Ken Watanabe. Kan komma att överraska totalt, något som inte känns omöjligt eftersom förra årets monsterfilm Pacific Rim lyckades leverera.

Trailer

interstellarINTERSTELLAR (USA/Storbritannien)

Christopher Nolan är i år tillbaka med ett helt nytt projekt som följer hans riktlinjer totalt: ”berätta ingenting om filmen, gör den så hemlig och mystisk som möjligt”. Peppen är enorm när Nolan får göra film på originalidéer skrivna av honom själv och hans bror. Det är då Nolan är som bäst. Interstellar heter hans kommande film och den har Matthew McConaughey i huvudrollen. Han backas upp av en gigantisk rollista av tunga namn som Jessica Chastain, Anne Hathaway, Michael Caine, Casey Affleck, Wes Bentley, Ellen Burstyn, John Lithgow och David Oyelowo. Vad filmen handlar om är som sagt oklart eftersom Nolan gillar att vara hemlig. Men den ska enligt uppgifter kretsa kring en grupp forskare som reser genom ett nyligen upptäckt maskhål i rymden. Filmen sägs bland annat innefatta tidsresor, alternativa dimensioner och annat smått och gott som får mitt sci-fi-hjärta att smälta av pepp. Bara tanken att Nolan ska göra en sci-fi-film som troligtvis är komplex och massiv får mina knän att vika sig. Som väntat säger trailern ingenting som bidrar till en ökad förståelse av vad filmen kommer att handla om. Men det är det som gör filmen ännu mer intressant.

Trailer

Veckoresumé #35

Pang på rödbetan! Back in action! Nu är vi tillbaka med en hel lista med filmer, för det mesta bra sådana dessutom. Trevlig läsning och kör i vind!

Hot Shots!HOT SHOTS! (1991)
4 stjärnor DYLPC

Den mycket ostiga kultfilmen Top Gun bjöd på många sätt in till parodi, vilket Airplane!-regissören och The Naked Gun-författaren Jim Abrahams tog vara på genom att ge oss denna sensationellt underhållande komedi. Flygarhjälten Tom Cruise är utbytt mot Charlie Sheen, vars emotionellt instabila karaktär Topper Harley kallas till ett topphemligt uppdrag som går ut på att försöka spränga Saddam Husseins kärnkraftverk. Uppdraget leds av den tankspridde och mentalt frånvarande amiralen ”Tug” Benson, underbart spelad av Lloyd Bridges. Man parodierar flera klassiska filmer och slänger in många slumpartade inslag, så som att Charlie Sheen blir Stålmannen och att en tandläkare snabbt ställer frågan ”Is it safe?”, en referens till Laurence Oliviers fasansfulle tandläkare i Marathon Man. Vidare steker Topper bacon på sin flickväns (Valeria Golino) mage, Tug bedömer ”enemies 12 o’clock” som en fin lunchpausmarginal på 25 minuter och man planerar hur amiralens bortflugna keps ska hämtas på tillbakaresan ute till havs. Vissa bitar skulle mycket väl kunna ha skrivits för Family Guy. Det är löjligt och ibland barnsligt, intelligensnivån är låg och slapstick-inslagen många – men det är också helt fantastiskt! Det är gapflabb på gapflabb och det finns inga gränser för hur mycket man kan skratta i de allra dummaste ögonblicken! En klart underskattad film som med sin genialiskt dumma humor gjort sig förtjänt av en helt självklar fyra i betyg!

Righteous KillRIGHTEOUS KILL (2008)
2 stjärnor DYLPC

Två av mina husgudar, Al Pacino och Robert De Niro, har tidigare synts tillsammans på duken i ett magiskt möte i Michael Manns grymma actionthriller Heat från 1995. Här återförenas de i en inte alls lika grym snutfilm med den svaga regissören Jon Avnet som dirigent. Ingen av dem når upp till någon mästernivå (vilken de båda visat gång på gång att de besitter), men ansvarig för detta är i första hand regissören och manusförfattaren, vilka inte lyckas göra dessa titaner rättvisa. 50 Cent gör en skurkroll – bara det sänder ut varningssignaler som kan få det stabilaste av stenblock att krackelera – och allt känns verkligen bara trött och halvdant. De Niro och Pacino är två gamla NYPD-veteraner som ska reda ut ett antal mord. Morden har en viss koppling till varandra som de försöker lista ut, och de blir båda mer och mer insyltade på ett eller annat sätt. Mer ska kanske inte sägas, för överraskande nog finns här en twist som i alla fall inte jag hade väntat mig. Den skänkte i alla fall en liten gnutta hopp till denna annars hopplösa film och gör tillsammans med det faktum att det alltid är trevligt att se De Niro och Pacino, oavsett filmens kvalité, att jag kan ge den en mycket snäll och svag tvåa.

DetachmentDETACHMENT (2011)
4 stjärnor DYLPC

Den fantastiske Adrien Brody spelar en lärarvikarie som kommer till en skola där allt är hopplöst. Eleverna har gett upp, lärarna har gett upp och skolan är nu mer av ett mentalt slagfält där alla trampar på sociala minor gång efter annan. Allt i den här filmen är svart – mörker och misär. Det är lätt att utifrån omslaget tro att filmen handlar om en lärare som ska organisera en stökig klass, men så är icke fallet. Den handlar om så mycket mer än så. Hur klyschigt det än låter så handlar den om livet, och allt vad det innebär. Den handlar om hur olika människor reagerar i och hanterar tuffa situationer – lärarvikarien (Brody), en minderårig prostituerad (Sami Gayle), en pillerbrukande lärare som spårat ur (James Caan), en känslomässigt tyngd och svårt deprimerad elev med stor kreativitet och vision (Betty Kaye) och diverse andra personer på skolan. American History X-regissören Tony Kaye har skapat en film med ett enormt djup, oändlig svärta och gripande berättelser och rolltolkningar. Adrien Brody håller i den röda tråden och visar vilken enorm förmåga han besitter, bland annat genom återkommande monologer där han berättar om sin tillvaro framför en kamera. I början kändes filmen något överdriven, allt var så maximalt uppskruvat negativt, men ju längre som går desto djupare in i tragiken förs man som tittare. Och till slut bara brister det och tårarna uppenbarar sig. Och låt dem komma! Det är det som är det vackra med film! Det är också ett kvitto på hur djupt Detachment berör och vilket strålande jobb Tony Kaye har gjort med densamma.

Fantastic Mr FoxFANTASTIC MR. FOX (2009)
5 stjärnor DYLPC

Ett magiskt mästerverk från Wes Anderson och hans animationsteam! En otroligt väldekorerad stop motion-film där varje bildruta är en konstnärlig skapelse som talar för sig själv. George Clooney hoppar in och gör rösten till Mr. Fox, denna fantastiska räv, med ett kriminellt förflutet men som nu skriver krönikor i en dagstidning. Han köper ett träd av mäklaren Badger (Bill Murray) där han flyttar in tillsammans med sin fru Felicity Fox (Meryl Streep) och sin son Ash (Jason Schwartzman). I området finns tre onda bönder, vars farmar Mr. Fox inte kan motstå att försöka råna. Hans mästerplan är dock inte helt vattentät och företaget får fatala konsekvenser som ska komma att påverka hela byn. Under resans gång får vi möta en massa underbara karaktärer: familjen Fox, naturligtvis, Mr. Fox atletiske brorson Kristofferson, den nervöse pungråttan tillika Mr. Fox sidekick Kylie, äppelcidervakten Rat (Willem Dafoe) som alltid ackompanjeras av västernmusik, skolans tränare i den svårförståeliga sporten whack-bat Skip (Owen Wilson), för att bara nämna några stycken ur den stora skaran av genomcharmiga filurer. Den ambitiösa stop motion-tekniken gör filmen levande och genomgående gullig, manuset är fyllt av Andersons klockrena humor och bara det faktum att små djur går runt och pratar som vilka personer som helst blir i det här fallet fantastiskt. Jag log mig igenom hela filmen och investerade hela min själ i de spännande och roliga äventyren – det var helt enkelt en perfekt upplevelse. Trots sin överhängande gullighet hanterar Fantastic Mr. Fox flera seriösa problem och, om man så vill, existensfilosofiska dilemman. Mr. Fox känner ett ansvar att ta hand om sin familj, samtidigt som han vill behålla sin äventyrliga sida. Mrs. Fox uttrycker sin frustration över att inte riktigt kunna lita på sin man och sonen Ash känner sig bortglömd och är avundsjuk på sin kusin Kristofferson, som i sin tur oroas över sin sjuke far. Kylie undrar vad hans roll i allt är och allt detta lägger egentligen grunden för budskapet att alla har något unikt som gör att han eller hon kan bidra på något sätt. Alla som har sett Rebel Without a Cause kan dessutom hålla utkik efter en klockren liten referens när Kylie blir förvirrad över paret Fox oenighet i en hetsig diskussion. Sammanfattningsvis är Fantastic Mr. Fox ett strålande mästerverk och en film som går direkt upp som en av mina favoriter. Ren filmmagi från Wes och gänget!

The TenTHE TEN (2007)
1 stjärna DYLPC

En komedi som i sin helhet inte alls håller måttet. Upplägget The Ten går ut på att framföra tio olika småhistorier (de får ungefär 5-10 minuter var), som på otroligt krystad väg binds samman av Bibelns tio budord. Varje segment ska alltså motsvara ”Du skall inte dräpa”, ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” osv. Denna koppling ser jag som en nödlösning för att man på något sätt desperat försökt hitta en röd tråd. Det finns ett par delar som faktiskt är lite småroliga, t ex den där två grannar tävlar i vem som kan köpa flest datortomografer, vilket förstör deras liv. Vissa delar är dock bara usla, som när Winona Ryder blir kär i en docka och mellanpartierna där Paul Rudd utifrån ett värdelöst manus ska försöka skämta och samtidigt skapa en övergång mellan de olika historierna framför en mycket ful green screen. Som komedi faller filmen på att det går alldeles för lång tid mellan skratten. Den faller även på att manuset bitvis är fantasilöst, klyschigt, fördomsfullt och framförallt tråkigt. The Ten får inte godkänt.

The Hunt (Jagten) film stillJAGTEN (2012)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Jakten). Mads Mikkelsen vann pris för bästa skådespelare i Cannes, samtidigt som delar av publiken lämnade salongen mitt under pågående visning. Jagten är sannerligen en film som upprör, för vissa i positiv mening, för andra i negativ. Jag tillhör utan tvekan den positiva skaran. Handlingen utspelar sig i en småstad i Danmark där den 40-årige dagisläraren Lucas (Mikkelsen) är på god väg att få ordning på sitt liv igen efter att ha skiljt sig och hittat ett nytt jobb. Han är omtyckt bland både dagisbarnen och personalen och har goda relationer med sina vänner. Men en dag sipprar det där lilla ryktet ut som ska förändra hans liv för gott. En flicka på dagiset berättar för en annan lärare att hon har sett saker hon inte bör se och att Lucas är ansvarig för detta. Vi vet att Lucas inte har gjort något fel, men vem tror man på i första hand – en vuxen man eller ett oskyldigt barn? Det dröjer inte länge förrän uppgifterna sprider sig till föräldrar och vidare bland stadens invånare och Lucas tvingas stå ut med både det ena och det andra, och se dörr efter dörr stängas framför sina ögon. Han är inte välkommen längre och måste nu lägga om hela sin tillvaro. Det finns en känsla som driver den här filmen framåt – den spelar ett enda kort, ett kort som är jäkligt starkt. Frustration. Det är fruktansvärt att följa utvecklingen kring den oskyldige Lucas liv och den frustration, förtvivlan och ilska som väcks hos en som tittare för ständigt engagemanget upp till nya nivåer. Det är gripande, förbannat jobbigt, välspelat – Mads Mikkelsen är fenomenal – och vackert inramat med hjälp av foto, musik och höstmiljöer som förstärker upplevelsen. Man kan kanske ifrågasätta upptrappningens hiskeliga tempo (är det trovärdigt?), där folket genast vänder sig mot Lucas, men kanske är det så vi människor fungerar, enligt principen ”barn ljuger aldrig”. Sammanfattningsvis är Jagten är en frustrerande upplevelse som växer sig starkare och starkare, och en av 2012 års bästa filmer.

Big FishBIG FISH (2003)
3 stjärnor DYLPC

Sagoberättaren Tim Burton träffar inte alltid rätt, men Big Fish är en film som skiljer sig en hel del från hans mörkare, mer gotiska filmer som gärna kombinerar skräck och komedi. Big Fish kombinerar snarare drama och komedi i en stundtals varm och känslosam berättelse. Narrativet har utformats kring filmens teman, såsom fantasi, anekdoter och mytomani, och huvudkaraktären Edward Bloom (ej att förväxla med gastronomkungen i TV) tar oss med på resor genom tid och rum. Ewan McGregor gestaltar den yngre versionen av Ed, som träffar en jätte, jobbar på cirkus och förälskar sig, medan den äldre Ed, som mest ligger i sängen och berättar om gamla minnen, spelas av Albert Finney. Eds son William (Billy Crudup) har tröttnat på att inte veta vad han egentligen ska tro om sin pappa och hur mycket av det han berättar som egentligen är sant, så han försöker ta reda på mer om sin fars liv och sin egen historia. Han vill helt enkelt lära känna sin pappa på ålderns höst, vilket ger oss den fullspäckade och rikligt utsmyckade sammanfattningen av Edward Blooms till synes sensationella liv. Jag var till en början skeptisk – löjligt och inte särskilt trovärdigt var mina spontana tankar – men ju längre som gick av filmen desto mer involverad blir man och ju närmare man kommer kärnan av historien desto intressantare blir det. Slutet är också riktigt bra och rörande, vilket ger Big Fish en i slutändan fin trea i betyg.

Hot Shots! Part DeuxHOT SHOTS! PART DEUX (1993)
3 stjärnor DYLPC

Jahaja, då var det dags igen för Charlie Sheen att kallas in till ett topphemligt uppdrag, den här gången i Vietnam. Parodierna anspelar på bland annat Apocalypse Now och Platoon, med sedvanliga randomiserade inslag som en kort cameo av Martin Sheen som förbiåkandes på en båt passar på att berömma sin son för insatsen i Wall Street och vice versa. Filmens bodycount överstiger både RoboCop och Total Recall, och Hot Shots! Part Deux utnämner således sig själv till Bloodiest Movie Ever och ger oss återigen en underbart förvirrad Lloyd Bridges och Topper Harleys flamma Ramada (Valeria Golino), bland andra. Förutom ett antal stora skratt i dess roligaste situationer har dock filmen inte mycket nytt att komma med, och mer än en svag trea räcker det inte till för denna småljumna uppföljare.

Side EffectsSIDE EFFECTS (2013)
3 stjärnor DYLPC

Efter den svaga Magic Mike och bottennappet Haywire är Steven Soderbergh tillbaka med ett nytt thrilleraktigt drama på vilket förväntningarna var hyfsat högt ställda. De motsvarades rätt bra, då det ser ut som att Soderbergh är på väg tillbaka (det var ju inte så längesedan han gjorde den avsevärt mycket bättre Contagion). En ung, psykiskt sjuk kvinna (Rooney Mara) begår i samma veva som när hennes man (Channing Tatum) släpps från fängelset ett självmordsförsök. Hon tar hjälp av psykiatern Jon (Jude Law) som skriver ut ett antal nya mediciner till henne, av varierande experimentell karaktär. När något våldsamt och livsomvändande inträffar (som jag absolut inte kan avslöja) spelar tabletterna en huvudroll i ett mystiskt och oklart rättsdrama där hemligheterna nystas upp en efter en… Nu blev du nyfiken va? Ja, det är en spännande och småklurig intrig som spelas upp i en film som är bra på alla plan, men inte fantastisk någonstans. Det tenderar att bli lite slätstruket, även om intresset hela tiden finns där. Finns där gör även Soderberghs patenterade stil med skarpt foto, perfekt avskalad musik av Thomas Newman och en ihärdigt småkylig stämning. En ganska stark trea får Side Effects i betyg!

En tumme upp ska också delas ut, och det till Alicia, Mads och gänget i En kongelig affære (4/5) som Scott skrev om här. Scott skrev även positivt om Roman Coppolas A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III här, vilket naturligtvis är roligare att läsa än min något besvikna imaginära text om densamma (2/5). Ha nu en trevlig vecka och se mycket film!

Veckans topp 3

  1. Fantastic Mr. Fox
  2. Jagten
  3. Detachment

Veckoresumé #15

Januaris frenetiska filmtittande fortsätter! Den här veckan har det blivit en episk västern, en tysk bilresa, en fransk thriller, en galen Lynch-Herzog-sammanslagning, en Almodóvar och dokumentärer om pengar, färger, delfiner och konspirationsteorier.

End of the Road How Money Became WorthlessEND OF THE ROAD: HOW MONEY BECAME WORTHLESS (2012)
3 stjärnor DYLPC

En 60-minutersdokumentär som förklarar det ekonomiska systemet och varför vi har upplevt en tuff tid av lågkonjunkturer och obalans de senaste åren. Man berättar främst om USA:s system, vilket som bekant är livsviktigt för hela världens ekonomi, dess historia och framtid. Genom pedagogiska animationer och kommentarer från olika experter som berättar om hur allt hänger ihop finns här mycket information som kan göra en mer medveten om ekonomins uppbyggnad och betydelse. En lärorik liten dokumentär som det nog kan finnas god användning för i skolor och liknande.

Once Upon a Time in the WestONCE UPON A TIME IN THE WEST (1968)
4 stjärnor DYLPC

Ett av västernlegenden Sergio Leones stora verk, som har allt vad en klassisk västern ska ha. Hårdhudade revolvermän, en vacker kvinna, öde ökenlandskap, järnvägar, munspel och inte minst hämnd. I de största rollerna ser vi klassiska skådespelare som Charles Bronson, Henry Fonda, Jason Robards och den gudomligt vackra Claudia Cardinale. Filmen utspelar sig kring byggandet av en järnvägsstation i Arizona kring 1870, då meningsskiljaktigheter om stationens äganderätt uppstår och den munspelskommunicerande Harmonica (Bronson) gör upp med järnvägsbolagets problemlösare Frank (Fonda) i en personlig tvist med hat och hämnd som motiv. Sergio Leone skapar en oöverträffad stämning med långsamma tagningar, lågmälda scener, sparsam dialog och väl valda stunder av våld och spänning. Han visar med sin regi och sitt manus varför han fått och förtjänar sin legendstatus. Lägg därtill Ennio Morricones musik, som inte är något annat än än magisk, toner som kan göra en tårögd. En långsam, episk saga som ger rysningar genom nästan tre timmar. Stark, stark fyra, med reservation för höjning!

VolverVOLVER (2006)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Att återvända). Ett av Pedro Almodóvars flera samarbeten med Penélope Cruz, som handlar om två systrar vars mor dött under något oklara omständigheter. När hon sedan uppenbarar sig för deras moster och snart även för en av systrarna uppkommer många frågetecken kring vad som egentligen har hänt. Utrymmet i filmen ges nästan enbart till de kvinnliga karaktärerna, något som är signifikativt för flera av Almodóvars verk. Filmen påstås ofta vara en blandning av olika genrer, däribland komedi, men jag kan inte se vad som skulle göra filmen till en komedi utan betraktar filmen som ett drama med mystiska inslag. Volver är stundtals riktigt bra, men kan också vara svår att ta till sig, något jag upplevde.

Alice in den StädtenALICE IN DEN STÄDTEN (1974)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Med Alice på halsen). En svartvit film hämtad ur ett tidigt skede av Wim Wenders karriär som regissör. Filmen ingår i vad som brukar kallas för The Road Movie Trilogy, där även Falsche Bewegung (Falsk rörelse, 1975) och Im Lauf der Zeit (Med tidens gång, 1976) ingår. Rüdiger Vogler, som syns i trilogins samtliga filmer, spelar en tysk reporter som är i USA för att skriva en artikel. Han lyckas inte särskilt bra med det, utan har efter flera veckor bara några polaroidfoton att visa upp för redaktören. Han får ingen förlängd tid att skriva utan tvingas åka tillbaka till Tyskland igen. När han ska flyga hem är det strejk på flygplatsen och han tar in på ett hotell över natten, där han träffar en tysk kvinna och hennes dotter. Morgonen därpå har kvinnan lämnat både Philip (Vogler) och Alice (dottern) på hotellet, varpå Philip tvingas flyga tillsammans med Alice och åka runt och leta efter hennes familj i Tyskland. Alice in den Städten är en vemodig och stämningsfull film med snyggt foto och bra musik som präglas av mycket molldominerade gitarrer. En stillsam resa genom både USA och Tyskland med vyer över spridda platser som New York och autobahn. En riktigt bra film som fokuserar mer på resan än målet, och även om vi fortfarande inte vet mycket om karaktärerna har detta korta avsnitt ur deras livshistoria ändå lyckats lämna ett avtryck.

My Son, My Son, What Have Ye DoneMY SON, MY SON, WHAT HAVE YE DONE (2009)
2 stjärnor DYLPC

Werner Herzog är ju rätt galen. David Lynch är också rätt galen. Hur blir det då när dessa två galningar bestämmer sig för att samarbeta? Jo, det blir ju rätt… galet. Herzog skrev färdigt manuset redan 1995 och ville börja inspelningen då, men hittade ingen som ville producera filmen. 13 år senare fattade David Lynch tycke för idén och bestämde sig för att involvera sig i projektet. Slutprodukten färdigställdes 2009 som David Lynch presents a Werner Herzog film” och nominerades till Guldlejonet i Venedig. Bland den breda massan har den fått ett blandat mottagande, där jag ställer mig bland de lite förvirrat tveksamma. Filmen bygger på den sanna historien om en man som i ett förvrängt tillstånd mördar sin mor med ett svärd, vilket i Herzogs händer givetvis blir en absurd berättelse. Filmen handlar främst om dramat kring arresterandet av denne man (Michael Shannon) i sitt eget hus, och ger känslan av en solig eftermiddag i San Diego där allt står still, ingenting händer förutom det vi får se utspela sig. I biroller syns bl a Willem Dafoe och Chloë Sevigny, vilka liksom Shannon är bra. Allt sker i ett långsamt tempo med en tyst, påträngande atmosfär och det är ibland så händelselöst att det blir frustrerande. Men det finns någonting mycket intressant här som gör att jag måste se om den här filmen igen för att se om den då blir bättre. Den starka tvåan är alltså inte skriven i sten.

Light, Darkness and ColoursLIGHT, DARKNESS AND COLOURS (1998)
3 stjärnor DYLPC

En annan 60-minutersdokumentär som förklarar vad ljus och mörker är för något, deras dynamik och hur de olika färgernas samspel fungerar, huvudsakligen utifrån Goethes färglära. Man berättar även om vad det mänskliga ögat kan uppfatta, vad som finns på riktigt och vad som vi tror finns, men som egentligen bara är en illusion. Med talande bilder och en tydlig berättarröst framförs informationen på ett bra och lärorikt sätt, och för en inte så insatt person gör det ingenting att filmen är kort och inte helt fördjupande kring allt som tas upp. Personligen finner jag färger, ljus och synvillor mycket fascinerande och kan därför rekommendera den här dokumentären för likasinnade.

Ne le dis à personneNE LE DIS À PERSONNE (2006)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Berätta inte för någon). Guillaume Canet, mannen bakom den härliga sommarkomedin Les petits mouchoirs (Små vita lögner), gjorde dessförinnan denna dramathriller, hans andra långfilm. I huvudrollen ser vi François Cluzet (mest känd för Intouchables) som Alexandre, vars fru mördats under mystiska omständigheter. Åtta år senare jobbar Alexandre som läkare, fortfarande plågad av hemska minnen och ett behov av att ta reda på vad som egentligen hände. När ett nytt fall gör att utredningen tas upp på nytt blir han själv huvudmisstänkt och tvingas fly från polisen och samtidigt hantera sina egna känslor. Berätta inte för någon är inte den renodlade spänningsfilm som den ser ut att vara utifrån postern, utan är lika mycket drama som thriller. Den är stabil i de flesta avseenden, men kommer inte gå till historien som någon klassiker. Den blir aldrig riktigt intensiv och griper inte tag i en helt och hållet, även om vissa partier är klart spännande. Det finns till exempel en lång och väl genomförd jaktscen som spänner över flera minuter, vilken hör till filmens höjdpunkter. I sin helhet blir filmen lite spretig, och det tama slutet är tyvärr en smärre besvikelse. En sak som sticker ut på den positiva sidan är den stämningsfulla musiken med artister som U2, Jeff Buckley och Otis Redding, som tillför en fräsch touch. Allt som allt en bra film, varken mer eller mindre.

RecountRECOUNT (2008)
4 stjärnor DYLPC

HBO-producerad film om rösträkningskaoset i Florida i samband med USA:s presidentval 2000, en redig soppa. Meningsskiljaktigheter uppstod kring huruvida valsedlar med tveksamma markeringar skulle räknas eller inte. Med sådana markeringar menas att väljarens avsikt framgår, samtidigt som något korrekt hål i pappret inte har gjorts. Systemet byggde på att man skulle göra ett hål bredvid det namn man ville rösta på, något som ibland var svårt på grund av tekniska problem i de lågutvecklade röstningslokalerna. Denna spelfilm följer utvecklingen av de politiska diskussionerna kring dessa komplikationer och de påföljande rättsprocesserna, som till slut skulle avgöra matchen Gore vs Bush. Filmen ringar in de många svagheter som finns i det amerikanska valsystemet och öppnar ögonen för tittarna. Det är chockerande att se hur amatörmässigt saker och ting sköttes och hur inkompetent man kan vara samtidigt som man innehar en hög position i det amerikanska politiska systemet. Med skådespelare som Kevin Spacey, Tom Wilkinson, John Hurt, Laura Dern, Bob Balaban och Denis Leary framförs detta på ett proffsigt sätt, i ännu en välgjord TV-film från HBO.

88 Minutes88 MINUTES (2007)
2 stjärnor DYLPC

En riktigt trött thriller med en godkänd Al Pacino som filmens enda behållning. Han spelar en FBI-anställd professor i kriminalteknisk psykiatri som genom ett mystiskt (fast mest trött) telefonsamtal får veta att han har 88 minuter kvar att leva. Samma dag är avrättningen av en seriemördare som Jack (Pacino) satt dit inplanerad. Ett nytt mord som påminner om denne mördares äldre dåd gör att härvan tas upp på nytt och oklara detaljer förs fram i ljuset. Det finns inte mycket positivt att ta med sig från den här filmen, och hade det inte varit för att huvudrollen spelas av Al Pacino, vilket kan ge en viss behållning, hade nog betyget landat på en etta. Den är ganska ful på ytan, har svaga skådespelarinsatser från de mindre kända namnen och överraskar inte, trots några försök till smarta twistar. Det blir aldrig särskilt spännande och det bästa ordet för att beskriva filmen måste nog vara trött.

8 1:2 (1963)
3 stjärnor DYLPC

Federico Fellini nämns ofta bland världens största regissörer och  anses av många vara hans främsta verk. Marcello Mastroianni spelar en ansträngd regissör, omsvärmad av erbjudanden från folk som vill arbeta med honom, men tom på inspiration. På jakt efter idéer börjar han tänka bakåt på sitt eget liv, sin barndom, vilka människor han har känt, sina kvinnoaffärer och sin karriär. Fellini blandar surrealistiska föreställningar med filosofiska och samhällskritiska dialoger mellan en mängd olika personer, i en film där helt endimensionella scener knappt går att hitta. De flera dimensionerna utgörs av tillbakablickar, nutid, fantasier och drömmar, och ibland blir det så rörigt och svårt att hålla reda på alla karaktärer att man tappar orken och intresset för att följa med i handlingen. Filmen känns därför lång och stapplande, dock utan att vara rakt av tråkig. Över till det positiva: Foto, ljussättning, scenografi och kostym är alla mästerliga faktorer som gör upplevelsen elegant och glamorös. På ytan är ett välutsmyckat konstverk och även om innehållet ibland går överstyr finns det många intressanta saker att analysera i Fellinis klassiker.

The CoveTHE COVE (2009)
4 stjärnor DYLPC

Delfintränaren Ric O’Barry var på 60-talet med och skapade den populära TV-serien Flipper, där han tränade upp flera olika delfiner att utföra olika rörelser och skådespela framför kameran. Han tjänade en del pengar och Flipper gjorde succé. Idag ångrar han att han höll delfinerna i fångenskap och jobbar istället för att stoppa all jakt och innehav av delfiner på nöjesparker och delfinshower för kommersiella syften. The Cove:s största fokus ligger på en enskild plats, Taiji i Japan, en stad som på ytan marknadsför sig som ett delfinälskande paradis, men som i själva verket är varje delfins mardröm. En särskild vik vaktas dygnet runt och omges av ”tillträde förbjudet”-skyltar, där man misstänker att något skumt pågår. En grupp aktivister, med Ric O’Barry i spetsen, bestämmer sig för att försöka bryta sig in i inhängnaden för att se och filma vad som pågår. Vad som sker där är chockerande och plågsamt att se, och vad som gör det än mer obehagligt är hur den omedvetna japanska befolkningen påverkas och det faktum att hela verksamheten mörkläggs av den japanska regeringen. The Cove är en stark, upprörande och gripande dokumentär som berör djupt. Den är skickligt berättad, otroligt välgjord och lyckas effektivt sprida budskapet om att stoppa delfinjakten. Teamet som lyckades åstadkomma detta avslöjande ska ha en enorm eloge för sitt hjältemod!

Page One Inside The New York TimesPAGE ONE: INSIDE THE NEW YORK TIMES (2011)
3 stjärnor DYLPC

The New York Times är en av världens mest klassiska papperstidningar och har även lyckats bli den mest besökta nyhetssiten i USA. Den här dokumentären ger en inblick i hur arbetet på redaktionen går till, vilka personer som är inblandade, och processen kring att researcha, skriva och redigera en artikel innan den slutligen kan publiceras. Page One utforskar även internets betydelse för tidningsindustrin och berättar om hur andra stora tidningar gått i konkurs, medan New York Times fortfarande står kvar på marknaden. Att få se så rakt in i arbetet på detta enorma mediecentrum är naturligtvis mycket intressant och man ger en bra förklaring av läget i branschen, dess potentiella framtid och utveckling. Däremot blir den något rörig i strukturen, med en röd tråd som ibland hamnar på villovägar, och ibland sker hopp mellan olika ämnen utan att riktigt få med tittaren i kurvorna utan att slira. Som komplett dokumentärfilmspaket kunde den ha effektiviserats lite mer, men eftersom den hela tiden är ganska intressant är det en bra dokumentär.

ZeitgeistZEITGEIST (2007)
4 stjärnor DYLPC

Den sista av veckans dokumentärer, och definitivt den mest kontroversiella, berör religion, politik, historia och konspirationsteorier i massor, allt med supervinklade perspektiv som gör att allt måste tas med en rejäl nypa salt. Samtidigt är det en enormt fascinerande dokumentär med ett viktigt budskap om att ifrågasätta saker och värna om eget tänkande, utbildning och kunskap. En film som skrämmer och skickar ut varningssignaler om att inte låta sig bli hjärntvättad av stater, organisationer, makthavare och religioner. Sedan ska man som sagt inte köpa allt som sägs i den här filmen med hull och hår, för det är sannerligen starka åsikter och kontroversiella idéer som uttrycks, men det framförs på ett sätt som gör att det känns rimligt och får en att överväga nya perspektiv på historiska händelser, traditioner och mönster i samhället. Jag älskar konspirationer – det finns få saker som är lika mindblowing som en riktigt spännande idé om att något man trodde var på ett sätt i själva verket skulle kunna vara på ett helt annat sätt. Zeitgeist hinner bryta ner sagan om Jesus till en astrologi-ripoff, måla upp världskrigen som iscensatta maktstrategier och framföra teorin om att det var USA själva som låg bakom 9/11. Som sagt, saltkaret kan vara bra att ha till hands, men en hel del saker känns som att det faktiskt skulle kunna stämma till viss del, eller i alla fall vara värt att överväga och tänka kring. Att det känns rimligt är naturligtvis ett resultat av hur skickligt berättad filmen är, och det gäller att komma ihåg filmens budskap – tro inte på allt du hör, ifrågasätt! Konspirationsteorin om World Trade Center är otroligt läskig och spännande, en teori med relativt många anhängare och som utgörs av flera punkter där det saknas tydliga motbevis. Med källkritik och egen reflektion i bakhuvudet kan denna dokumentär göra en rikare i hur man ser på världen, oavsett om man finner den trovärdig eller ej. Mannen bakom Zeitgeist, samhällskritikern Peter Joseph, ska ha beröm för sitt arbete med filmen, den är innehållsrik och engagerande rakt igenom, trots sina brister som potentiella faktafel, selektivt berättande och luckor i det material som redovisas.

Veckans topp 3

  1. Once Upon a Time in the West
  2. The Cove
  3. Alice in den Städten

Scotts pepplista 2013

Filmåret 2013 kommer att lansera remakes, reboots och uppföljare som varje år alltid gör. Men trots upprepning verkar det finnas hopp. Vi har valt att lista de filmer som släpps 2013 som vi är allra mest sugna på att få se. Här är min lista, utan inbördes ordning.

Nightingale-Stills-003LOWLIFE (USA)

James Gray har både skrivit manus och regisserat den här filmen, vars titel fortfarande är oklar, trots att filmen är färdiginspelad och färdigredigerad. Filmen var länge utan titel under inspelningen, innan den fick namnet Lowlife som sedan ändrades till Nightingale. James Gray är fortfarande inte helt säker på titeln, men han har sagt i media att den troligen kommer använda sig av det första namnet, Lowlife. Själva filmen handlar om en invandrarkvinna (Marion Cotillard) i New York som dras in i burleska miljöer och vaudeviller. En trollkarl (Jeremy Renner) försöker att rädda henne från den farliga och förirrande varietéscenen och återförena henne med sin syster som hålls fången på Ellis Island utanför New York. Lowlife:s handling är ytterst intressant, men det är skådespelarna som lockar allra mest. Jeremy Renner är en stabil herre som inte har gjort mig besviken än och det ska bli spännande att se hur han tacklar rollen som trollkarl. En av mina favoriter, Marion Cotillard, utgör en stor procentsats av anledningen till varför jag vill se den här filmen, Joaquin Phoenix likaså.

elys1

ELYSIUM (USA)

Sydafrikanska regissören Neill Blomkamp kommer 2013 tillbaka till science-fiction-världen efter den välgjorda, annorlunda och lyckade District 9. Sharlto Copley hoppar på tåget igen, men istället för att spela hjälten som han gjorde i District 9 gör han raka motsatsen genom att spela skurken. Hans motståndare är Matt Damon som spelar Max, en man som får ett uppdrag som har potential att skapa jämlikhet i en värld där de rika bor i en lyxig rymdstation ovanför jorden och de undre klasserna bor på en skadad och förstörd version av vår planet. Blomkamp plockar även med sig Jodie Foster och William Fichtner på sitt rymdäventyr som troligtvis har ett samhällskritiskt och politiskt budskap likt District 9.

Mia-Wasikowska-in-Stoker-2013-Movie-ImageSTOKER (USA/Storbritannien)

Den sydkoreanska regissören Chan-wook Park är tillsammans med Ridley Scott min favoritregissör. Hans tidigare verk som Vengeance-trilogin, Thirst och Joint Security Area är fantastiska filmer med mörka och vuxna teman som behandlar hämnd, våld och relationer på ett aningen kontroversiellt och annorlunda sätt. Stoker är Parks första engelskspråkiga film och handlar om en ung flicka vid namn India (Mia Wasikowska) som bor tillsammans med sin emotionellt instabila mor (Nicole Kidman). En dag flyttar helt plötsligt den gåtfulle och okände morbrodern Charlie (Matthew Goode) in hos India och hennes mor. India hyser misstankar om morbroderns motiv, men samtidigt känner hon sig dragen till honom. Stoker verkar vara en mystisk och mörk film som har potential att bli något unikt och riktigt bra. Kombinationen av en riktigt intressant handling, snygg trailer, bra rollista och min favoritregissör gör den här filmen till den jag längtar allra mest efter 2013.

The-East-Sundance

THE EAST (USA/Storbritannien)

Indiestjärnan Brit Marling är en produktiv kvinna som 2013 filmatiserar sitt tredje egenskrivna manus på två år. Efter de två indiesuccéerna Another Earth och Sound of My Voice är det dags igen med en berättelse om infiltration, likt den sistnämnda filmen. En ung kvinna får i uppdrag att infiltrera en anarkistgrupp varpå hon snabbt bildar starka känslor för ledaren. Sound of My Voice-regissören Zal Batmanglij ställer sig bakom kameran än en gång men har den här gången inte bara fått med sig Marling, utan också två stora namn i form av Ellen Page och Alexander Skarsgård. Förväntningarna är höga på ännu en smart, mystisk och välspelad indiethriller från Marling-fabriken.

Chris Pine Captain Kirk Star Trek Into Darkness 4STAR TREK INTO DARKNESS (USA)

J.J. Abrams släpper återigen lös sin unga och energirika besättning när den galaktiska federationen hotas. Captain Kirk (Chris Pine) leder sin besättning och Enterprise på jakt efter en ensam man som hotar att förstöra federationen och kanske hela mänskligheten. En uppföljare till den fantastiskt underhållande Star Trek från 2009 (som jag inkluderade i min sci-fi-lista) är garanterad på min pepplista, även om det är en uppföljare till en reboot-film av ett äldre varumärke. Den snygga, stilrena designen och de fantastiska warp-motorljuden är svåra att vänta på. Star Trek Into Darkness innehåller samma underbara besättning som i förra filmen men också några nya värvningar som den skicklige Benedict Cumberbatch som tar rollen som storskurk. 2013 är det dags för kanske årets mest underhållande film.

213866-Shane-Carruth-Upstream-Color-sundance-film-festival

UPSTREAM COLOR (USA)

Shane Carruth är en annorlunda man i filmindustrin. Han är en kreativ manusförfattare, skicklig regissör och briljant skådespelare, något han visade tydligt i hans första film Primer som är den mest komplexa film jag har sett och kanske en av de mest kreativa. Nu är han tillbaka och redo att fylla dessa tre yrkesplatser igen. Carruth har skrivit manus, regisserat och spelar huvudrollen i Upstream Color som har potential att vara ännu mer komplex och förvirrande än Primer. Två korta trailers har släppts för filmen som jag inte förstod någonting av, därför ökade mitt sug efter att få se filmen ännu mer. Handlingen är också komplex och svår att förstå men kort och gott handlar filmen om en man och en kvinna som dras till varandra. De är omspunna i en livscykel av en ålderslös organism. Deras identiteter blir till illusioner när de kämpar för att samla lösa fragment av förstörda liv. Förstår du nu? Nej jag tänkte väl det, just därför vill jag se den.

first-look-ryan-gosling-only-god-forgives

ONLY GOD FORGIVES (Frankrike/Danmark)

Den danske regissören Nicolas Winding Refn och Ryan Gosling är tillbaka efter succén med Drive som jag tycker är 2011 års bästa film. Only God Forgives handlar om en poliskomissarie från Bangkok och en gangster (Ryan Gosling) som gör upp i en thaiboxningsmatch. En enkel handling likt Drive som förhoppningsvis kan förföra publiken både visuellt och på ett skådespelarmässigt sätt. Svettigt, våldsamt och melankoliskt kan vi förvänta oss från Refn, som i sitt CV har filmer som Pusher-trilogin, Bronson och så självklart Drive. Kan det bli en ny succé? I år får vi svaret.

214060-Hayao-Miyazaki-Kaze-Tachinu-The-Wind-Rises-studio-ghibli

THE WIND RISES (Japan)

Den japanska animationsmästaren Hayao Miyazaki är tillbaka i regissörsstolen efter Ponyo 2008. Den här gången tar han och den anrika Studio Ghibli publiken på ett nytt färgstarkt och välskrivet äventyr. The Wind Rises är en biografi om Jiro Horikoshi, som designade stridsflygplan åt japanerna under andra världskriget. En film som troligtvis kommer tilltala både vuxna som barn och charma publiken med fantastiska karaktärer och miljöer.

TWELVE YEARS A SLAVE (USA)

Steve McQueen, regissören bakom Hunger och 2011 års fantastiska Shame är tillbaka med en ny film som utspelar sig i mitten av 1800-talets New York. Twelve Years a Slave kretsar kring en man som kidnappas och transporteras till den amerikanska södern där han säljs som slav. McQueen har återigen fått med sig Michael Fassbender, som spelar huvudrollen i både Hunger och Shame, och en gigantisk rollista med starka namn. Benedict Cumberbatch, Brad Pitt, Sarah Paulson, Paul Dano, Paul Giamatti, Garret Dillahunt, Chiwetel Ejiofor, Michael K. Williams och Scoot McNairy utgör kanske nästa års bästa cast.

SNOW PIERCER (Sydkorea/USA/Frankrike)

Den sydkoreanska regissören Joon-ho Bong, som ligger bakom filmer som The Host, den otroligt spännande Memories of Murder och den känslomässiga Mother, går i Chan-wook Parks fotspår genom att släppa en engelskspråkig film under 2013. Snow Piercer utspelar sig i en framtida istid efter att försöken att stoppa den globala uppvärmningen misslyckats. Alla människor på jorden har dött förutom passagerarna på Snow Piercer – ett tåg som transporterar de kvarlevande runt planeten. Ombord har ett klassystem upprättats men det hotas av en revolution. En stor rollista bestående av namn som John Hurt, Ed Harris, Kang-ho Song, Tilda Swinton, Jamie Bell, Octavia Spencer och Chris Evans ger filmen potential att briljera åt skådespelarhållet. Handlingen verkar vara fylld av sci-fi, action och politik, något som kan göra den här filmen både sevärd och underhållande. Jag förväntar mig även snyggt foto eftersom Bongs tidigare filmer har varit en fröjd för ögat.

THE COUNSELOR (USA/Storbritannien)

Så fort Ridley Scott påbörjar inspelningen av en ny film väcks intresset inom mig, även om handlingen kanske inte alltid tilltalar. Den här gången gör handlingen det. The Counselor kretsar kring en advokat som får lite för mycket att tänka på när han blir indragen en narkotikasmugglingshärva. Brad Pitt, Michael Fassbender, Javier Bardem och Penélope Cruz spelar de tunga rollerna. En thriller sitter aldrig fel, särskilt inte när Ridley Scott och hans visioner får styra.

OUT OF THE FURNACE (USA/Storbritannien)

Regissören Scott Cooper har tidigare endast regisserat den fantastiska Crazy Heart (som jag skrev om i veckoresumé #4). Nu är han tillbaka bakom kameran med en film om två bröder som lever i det ekonomiskt deprimerade Rust Belt-området i USA. Av otur hamnar en av bröderna i fängelse, varpå den andra brodern luras in i en av de mest våldsamma kriminella organisationerna i nordöstra USA. Christian Bale och Casey Affleck spelar de två bröderna och de får sällskap av Zoe Saldana, Woody Harrelson, Willem Dafoe, Forest Whitaker och Sam Shepard.