Kingsman: The Secret Service (2015)

kingsman

4 stjärnor DYLPC

På en släktmiddag med spionfilmer skulle Tinker Tailor Soldier Spy vara den allra mest artiga och James Bond den coola gentlemannafarbrorn som då och då kan släppa ett finurligt skämt som får resten av släkten att dra på smilbanden. Sedan finns det som på alla släktmiddagar en som försöker hålla artighetsfasaden uppe men fort inser att det är lönlöst och istället vräker ur sig humor och en del kontroverser. Kingsman: The Secret Service är den släktingen.

Kingsman-The-Secret-Service2Efter förlusten av en av sina toppagenter måste veteranspionen Harry (Colin Firth) välja ut en kandidat för att medverka i rigorösa uttagningsprov och tävla om att få den enda lediga platsen för att bli en Kingsman. En superhemlig specialagent som arbetar för Kingsman-organisationen – en oberoende spionstyrka skapad av en grupp gentlemän som vill skapa fred i världen. Harrys kandidat blir en överraskning för både hans kollegor och de andra utvalda kandidaterna. Han har nämligen valt en ung kriminell förortsunge vid namn Eggsy (Taron Egerton) som skiljer sig stort från de andra kandidaterna med snobbig uppsyn och Cambridge- eller Oxfordbetyg i bagaget. De unga kandidaternas intensiva uttagningsperiod hamnar dock i skymundan när det visar sig att Kingsman måste ta sig an IT-magnaten Valentine (Samuel L. Jackson) som med hjälp av ett gratis SIM-kort ska få hela världens befolkning att bli galen och slå ihjäl varandra medan Valentine och utvalda världsledare och miljardärer ska överleva och sedan skapa en ny era.

Kingsman-Hollywood-film-6-14Kingsman: The Secret Service är i regissören Matthew Vaughns händer inte bara en spektakulär och fartfylld agentfilm utan också en film som balanserar action och humor perfekt genom att göra satir av spionfilmer och hela hjältegenren. Karaktärerna drar ofta kommentarer som är riktade som kritik mot klassiska klyschor i filmer med hjältar mot skurkar. Man märker att Matthew Vaughn själv är trött på samma gamla klyschor och därför gör narr av många av dem. Många av dessa element kommer troligen också från Mark Millar och Dave Gibbons som skapade seriealbumet som Kingsman är baserad på.

Förutom en god dos humor som undviker många stora klyschor är Kingsman en överraskande våldsam affär. Jag blev överraskad när jag såg att filmen har 15-årsgräns i både Sverige och USA, något jag inte förväntade mig efter att ha sett trailern. Men det är tydligt redan från filmens början att Kingsman är en film för en äldre publik. Ful i munnen är bara förnamnet, och filmens våld är ”over-the-top” men ändå rått. Nackar bryts, folk klyvs på hälften och blod sprutar. Colin Firth och de andra karaktärerna slaktar fiender i mängder samtidigt som något alldeles underbart brittiskt vräks ut, och deras kostymer är fläckfria. Kingsman-agenterna har allt från skottsäkra paraplyn till en klassisk dolk gömd i skorna. De coola spionprylarna är med, precis som den härliga brittiska spionstämningen och den charmiga gentlemannastilen.

Kingsman-The-Secret-Service-10Filmens skådespelare levererar också på topp. Colin Firth vågar ta sig ut från sin bekvämlighetsbubbla och vara vågad, kontroversiell och hänsynslös när det kommer till att döda, allt med en charm och en glimt i ögat. Taron Egerton som den unge Eggsy är minst lika charmig och rolig. Med slarvig förortsengelska glider han fram genom filmen och både underhåller och imponerar. Till och med Samuel L. Jackson, som ofta kan vara tråkig, bjuder på en karismatisk prestation som den läspande skurken Valentine som hatar våld och blod. De backas upp av en något oväntad prestation från Michael Caine, en briljant Mark Strong som Kingsmans hacker/tekniker och långfilmsdebutanten Sophie Cookson som Eggsys kandidatkollega och vän.

1280-sam-jackson-kingsmanjpg-0d1da8_1280wKingsman är en upplevelse som inte bara pressar på med underhållning och skämtar med filmgenrer. Det är en tydlig kritik mot klassamhället i och med att Kingsman-organisationen består av Eggsy som kriminell arbetsklassunge som tillsammans med välutbildade överklassagenter kämpar mot en storskurk vars mål är att döda alla ”vanliga” människor och skapa en ny ”överlägsen” mänsklig civilisation med endast politiska ledare och miljardärer (en av dem är Sveriges statsminister!). Den kritiken är inte bara väldigt tydlig i vad jag precis skrev, alltså filmens handling, utan också i ett flertal scener i filmen som är ytterst kontroversiella. Dessa två scener ska självklart inte spolieras men det är överraskande att de faktiskt gick igenom och tilläts av en så stor filmstudio som 20th Century Fox. Det som kan avslöjas är att de involverar dödandet av två olika distinkta grupper av människor. För trots att det sker i en film där humor och underhållning är främsta fokus bär scenerna i sig på mycket kontroversiella handlingar på grund av vilka våldet riktas mot. Scenerna hade mött mycket motstånd om de förekom i till exempel en allvarlig dramathriller också.

Matthew Vaughns Kingsman är en stor överraskning som är förvånansvärt vågad och fräsch. Ful i munnen, aggressiv och helt underbar. Det mesta är på hög nivå i allt från handling, karaktärer och skådespel till action och kontroverser. Fräscht att se en stor studiofilm med stora namn bakom sig våga testa nya marker. James Bond har fått en farlig konkurrent!

Annonser

Topp 15: Scotts magiska filmår 2014

2014 är över och den stora nedräkningen inför Star Wars: The Force Awakens har börjat. Medan vi alla väntar (jag tittar på dig David, jag vet att du innerst inne längtar!) kan vi ta en sista tillbakablick till året som varit. Ett mycket stabilt filmår där till och med en del blockbusters var värda att se. Några sådana finns dock inte med i min lista, men de kikar fram bland ”bubblarna” längre ner i texten. Här är topp 15 av mina favoriter från 2014!

enemyENEMY* (Kanada/Spanien)

Stor siffra 15

4 stjärnor DYLPC liten

I regissören Denis Villeneuves händer verkar en thriller inte kunna gå fel. Med isande spänning i 2013 års Prisoners var det med ett omättligt sug efter mer som jag riktade blickarna mot Enemy och Villeneuves återträff med Jake Gyllenhaal. Eller rättare sagt Gyllenhaal x2. Den briljante skådespelaren spelar nämligen huvudrollen som Adam, en college-professor, och Anthony, en skådespelare. Adam upptäcker en dag Anthony i en film han kollar på och ser sig själv. Tanken på att det finns en exakt likadan person någonstans i världen gör Adam chockad men samtidigt benägen att hitta personen. Enemy är en psykologisk thriller som går på djupet i en människas hjärna på ett vis som är fräscht att se i dagens filmutbud. Den är lika nyfiken som tittaren och gräver runt i de två identiska karaktärernas huvuden. Ibland är det svårt att veta vad som är på riktigt och vad som bara är fantasi. Det gör filmen än mer intressant, spännande och komplex. Gyllenhaal gör som alltid en fantastisk prestation och backas upp av två stabila insatser från Mélanie Laurent och Sarah Gadon.

JodorowskysDuneJODOROWSKY’S DUNE* (USA/Frankrike)

Stor siffra 14

4 stjärnor DYLPC liten

Om inte David Lynch hade satt sina tänder i världens bäst säljande sci-fi-bok Dune hade vi troligtvis haft en annan mans vision av boken inpräntat i filmhistorien. För nästan tio år innan Lynchs sågade version av sci-fi-mästerverket kom var chilenaren Alejandro Jodorowsky fullt upptagen med sin egen filmatisering. Jodorowsky’s Dune är en fantastiskt intressant dokumentär som utifrån en lång och nyinspelad intervju med Jodorowsky går igenom hela produktionen av en film som aldrig kom att bli. Den extremt ambitiösa och karismatiska Jodorowsky hade idéer för filmen som är i nivå med George Lucas arbete med de första Star Wars-filmerna. Jodorowsky lyckades få ombord varenda filmjätte under 70-talet och mer därtill. Självaste Alien-designern H.R Giger var ombord för att designa allt från skepp till interiörer. Pink Floyd skulle fixa musiken. Salvador Dalí, Mick Jagger och Orson Welles var bara några av de som skrev upp sig för att skådespela. Jodorowsky’s Dune är fascinerande och skulle troligen vara mycket bättre än Lynchs Dune om den hade kommit ut. Man får glädja sig med att dokumentären i alla fall är mycket bättre. (Läs min recension av David Lynchs Dune i veckoresumé #38.)

predestinationPREDESTINATION (Australien)

Stor siffra 13

4 stjärnor DYLPC liten

”What if I could put him in front of you? The man that ruined your life? If I could guarantee you’d get away with it, would you kill him?”

De allra första orden i Predestination, yttrade av Ethan Hawke, väcker direkt tankar. Imponerande nog innan första bildrutan. Och det är precis vad den här science-fiction-filmen gör hela tiden. Väcker tankar. Filmen följer en tidsresande hemlig agent (Ethan Hawke) vars uppgift är att åka tillbaka i tiden och stoppa kriminella akter från att hända. Hans sista uppdrag är att stoppa ett bombattentat som har dödat tusentals människor. Efter ett dussintal tidsresor och försök att stoppa attentatet utan någon framgång får han en ny rekryt (Sarah Snook) som döljer mer än vad det ser ut som. Min beskrivning av filmens handling är diffus. Den är till och med missvisande. Precis som filmens händelseförlopp är. Den är det självklart på ett positivt sätt då hela temat med filmen i princip är förvirring på grund av tidshopp. Man ska helt enkelt inte ha mycket förkunskap innan man dyker sig ner i Predestination. Det är en film som är komplex, spännande och riktigt häftig. Efter filmen var jag tvungen att kolla upp filmens slut igen och läsa på för att verkligen förstå hur allt går ihop. Men på något imponerande vis så lyckas den göra det även om man inte hänger med i exakt alla detaljer. Det är en sci-fi-film som inte bara gräver sig ner i fysik och tidsregler utan också sexualitet, meningen med livet och hämnd på ett annorlunda och vågat vis.

foxcatcherFOXCATCHER (USA)

Stor siffra 12

4 stjärnor DYLPC liten

En del historier är så dystra och mörka att man blir helt uttömd på kraft när de är över. Foxcatcher är en sådan historia. Filmen baseras på den verkliga händelsen mellan den rike och schizofrene John E. du Pont (Steve Carell) och hans sponsring av de två olympiska brottarna och bröderna Mark (Channing Tatum) och David Schultz (Mark Ruffalo) som resulterade i en ytterst märklig relation och i slutändan död. Filmen är isande kylig som de allra slaskigaste och gråaste svenska vinterdagarna. Det är en stilla film med melodramatiska karaktärer och intensiva känslor som bubblar under ytan. Filmens stora styrka är det magnifika skådespelet som hela trion levererar. Att Carell efter sina framgångsrika komediroller lyckas skapa något helt nytt i du Pont är helt enastående imponerande. Han är verkligen fruktansvärt obehaglig som den udde multimiljonären. Tatum och Ruffalo gör även de grymma insatser, varav Tatum är den absolut stora överraskningen. Bennett Millers Foxcatcher når inte riktigt samma höjder som hans tidigare sportrelaterade drama Moneyball, men det är fortfarande ett riktigt skarpt konstverk.

the-wind-risesTHE WIND RISES* (Japan)

Stor siffra 11

4 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Kaze Tachinu.) Hayao Miyazakis kanske sista film som regissör är som alltid en vacker bit av animerad konst. Den vitskäggige mästaren lyckas alltid pricka rätt genom att skapa filmer som kan njutas av av både barn som vuxna. The Wind Rises är absolut en av hans filmer som lämpar sig för vuxna en aning mer än för barn. Det är en mogen film om ett Japan i kaos påverkat av inte bara andra världskriget utan också katastrofala jordbävningar. Huvudkaraktären Jiro drömmer om att flyga istället för att försöka hålla balansen på marken. Men hans närsynthet stoppar honom från att bli pilot. Istället anställs han som flygplanskonstruktör, något som han visar sig ha stor talang för. Animationen och det visuella är på topp i Miyazakis flygplansdrama. Det är en ytterst vacker film med drömlika sekvenser och en intim och mysig berättelse. Musiken är även den på topp. En fantastisk film som trots en del tempoproblem är så pass underbar och sevärd att den är den 11:e bästa filmen från 2014 och ett värdigt avslut på Miyazakis mästerliga karriär. (Läs mer i recensionen av The Wind Rises.)

the immigrantTHE IMMIGRANT* (USA)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC liten

I det industriella och sjukdomshärjade New York City under 1920-talet anlände tusentals immigranter till Ellis Island ihop om att skapa ett nytt liv i landet av möjligheter. Polskan Ewa (Marion Cotillard) är en av alla immigranter som inte får vad de hade hoppats på. Hon separeras tidigt från sin sjuka syster och tas hand om av en mystisk man vid namn Bruno (Joaquin Phoenix) som erbjuder henne säng och mat för att arbeta med en burleskunderhållning. Men hennes nya liv involverar också prostitution. En dag stöter hon också på den vänlige illusionisten Orlando (Jeremy Renner) som hon får känslor för. The Immigrant är en otroligt vacker och snygg film med en lika vacker skådespelerska i huvudrollen (ja, som ni kanske redan vet från tidigare texter är Cotillard min favorit) och en stämning som osar av dysterhet men också hopp om en ljusare framtid. Det är en film om hur de starka utnyttjar de svaga men också en film om kärlek och överlevnad. Cotillard lever sig in i rollen på ett sätt som bara hon kan. Med fokus och 100 % hängivenhet snackar hon polska och engelska med polsk brytning som om hon inte gjort något annat. Hon levererar helt enkelt stort. Phoenix och Renner gör även de riktigt bra insatser. The Immigrant är en stilla men ytterst effektiv film som framkallar alla möjliga känslor.

a most wanted manA MOST WANTED MAN (Storbritannien/USA/Tyskland)

Stor siffra 9

4 stjärnor DYLPC liten

Baserad på John le Carrés roman med samma namn är Anton Corbijns tredje långfilm en klipsk och ruggigt spännande spionthriller. Filmen utspelar sig i nutida Hamburg och följer en liten superhemlig spionenhet som enligt tysk lag egentligen inte får existera. Gruppen, ledd av den slitne Günther Bachmann (Philip Seymour Hoffman), letar alltid efter nya potentiella spår till terrorister. En dag upptäcker gruppen via säkerhetskameror en muslimsk tjetjen som anländer till Hamburgs aktiva hamnar. De ser direkt potentiella kopplingar mellan tjetjenen och en känd muslimsk föreläsare som är aktiv i Hamburg och misstänks fördela pengar till extremister. En intensiv katt-och-råtta-jakt börjar, vilken man aldrig vill ska ta slut. När jag menar intensiv är det i det här fallet inte snack om feta explosioner och tung action utan istället avlyssningar, avgörande konversationer och påtryckningar från amerikanska, ryska och tyska diplomater. A Most Wanted Man bär på många styrkor. Inte bara är handlingen och stämningen briljant utan också hur Corbijn hela tiden gömmer små detaljer som skall komma att bli viktiga senare i filmen. De är inte alltid tydliga men tillräckligt för att hittas om man tittar noga. Men filmens största styrka är Philip Seymour Hoffman och hans prestation. Det är med sorg i hjärtat man njuter av Hoffmans skådespel då man vet att det är hans sista roll någonsin. Hoffman gör en av 2014 års bästa prestationer. Hans interaktioner med Robin Wrights amerikanska diplomat hör till några av filmens absolut bästa stunder. A Most Wanted Man bjuder däremot tyvärr på en extremt underanvänd Daniel Brühl men också ett fantastiskt bra slut.

THE SQUARE* (Egypten)the-square

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC liten

Med handhållna kameror och enkla medel har regissören Jehane Noujaim och hennes filmare lyckats skapa en dokumentär om revolutionen i Egypten på ett närgånget vis mitt i händelsens centrum – Tahrirtorget i Kairo. I The Square får vi följa ett flertal av aktivisterna under den våldsamma revolutionen. Unga och äldre med olika bakgrunder som tillsammans protesterar och tältar på torget för att få nytt och mer rättvist ledarskap i landet. Det är en fantastiskt fascinerande dokumentär om folk som tar paus i sina liv för att kämpa för något de är beredda att dö för. Likt en VICE-dokumentär eller liknande får man som tittare verkligen vara i händelsen genom imponerande stabila och snyggt filmade scener direkt ur våldsamma upplopp där stenar, tårgas och till och med skjutvapen används. Det är hemska syner men nödvändiga sådana för att verkligen få en inblick i revolutionen. The Square är en känslosam och viktig dokumentär som visar på att det finns en hunger i världen för förändring. Synd bara att folk ska behöva dö för framtiden.

frankFRANK (Storbritannien/Irland/USA)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC liten

Jon (Domhnall Gleeson) lyckas av en slump bli medlem i ett experimentellt och excentriskt band ledd av en än mer excentrisk frontfigur vid namn Frank, spelad av Michael Fassbender. Frank har udda musikidéer och hans bandmedlemmar följer alla hans förslag. Han bär också en papier-maché-hjälm i form av en tecknad figur 24/7. Ingen i bandet vet hur han ser ut och ingen verkar bry sig om att han har hjälmen på sig, utom Jon som ser sitt nya arbete som ytterst märkligt men också spännande. Frank är en komedi med annorlunda humor och mycket konstiga karaktärer. Den är stundtals fantastiskt rolig men också ledsam. Det är en film om individer som sticker ut och kanske inte känner sig hemma i den ”normala” världen. Med konstig men underbar musik och en mysig hipsterton lyckas Frank både charma, underhålla och vara känslosam och vacker. En riktig pärla som rekommenderas mycket starkt.

gone-girlGONE GIRL (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC liten

Nicks (Ben Affleck) fru försvinner på deras femte bröllopsdag och det som skulle vara en glad dag resulterar i ett massivt mediapådrag och en intensiv polisutredning. Men allmänhetens bild av Nick förändras snabbt till misstänksamhet då han beter sig udda och inte verkar vara särskilt förkrossad av att hans fru är spårlöst försvunnen. Kan det vara så att Nick har mördat sin fru? David Fincher vet exakt vad han ska göra för att fånga publikens uppmärksamhet och få en att sitta som på nålar under hela filmen. Han skapar en stämning som skiftar lätt i humör och ton under filmens gång. Den är stundtals fokuserad på Nicks svåra omställning till all uppmärksamhet, något som stundtals gör filmen komisk trots att den är mörk och allvarlig. När den är som allra allvarligast skapar Fincher konflikter och situationer som känns nästintill omöjliga att undkomma ifrån oskadd. Det är en fantastisk dynamik som Fincher bemästrar perfekt och som man kan se spår av i hans tidigare film Zodiac också. Gone Girl når inte riktigt upp till samma nivå som just Zodiac och många av hans andra filmer, men det är fortfarande ett knivskarpt drama som hela tiden får en att undra vem som är mördaren.

snowpiercerSNOWPIERCER* (Sydkorea)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC liten

Den sydkoreanske regissören Joon-ho Bong som ligger bakom en av världens bästa kriminalfilmer någonsin, Memories of Murder, det briljanta hämnddramat Mother och den märkliga monsterfilmen The Host gör i Snowpiercer sin engelskspråkiga debut. Filmen är baserad på ett franskt seriealbum och handlar om en framtid då världen är förstörd av miljökatastrofer och helt täckt i snö. Den enda civilisationen kvar är människor boende på ett tåg som är i konstant rörelse. Det åker nämligen runt jorden. Ombord på tåget är ett klassamhälle i full verkan. Längst bak i tåget lever de allra fattigaste i smuts och misär. Längre fram i tåget njuter passagerarna av alla tänkbara nödvändigheter och lyxigheter som man kan få i verkliga livet. Curtis (Chris Evans) leder en grupp från bakre delen av tåget som är missnöjda med maten och förhållandena de lever i. De bestämmer sig för att successivt kämpa sig fram till den yttersta fronten och konfrontera den mystiska skaparen av tåget. Snowpiercer är inte bara en film om människans snedsteg vad gäller miljön. Det är en titt på samhället i helhet och den uppdelning som existerar överallt, även om vi förnekar den och de knep och ideologier som de rika och mer lärda använder för att kontrollera massan. Filmen är som det kanske låter utifrån handlingen och temat väldigt linjär och förutbestämd. Men så är inte riktigt fallet. För resan till den främre delen av tåget kantas inte bara av motstånd och några av årets bästa actionscener utan bjuder också på en lektion i hur människan ser ner på andra. Tågvandringen är också en transformerande resa för Curtis som på ett vis uppslukas av världen han försöker nå. Huvudrollen spelas briljant av Chris Evans som den beslutsamme ledaren vars förflutna är extremt mörkt. På vissa sätt finns det ingen att riktigt sympatisera med i filmen. Det är enkelt att dela upp Curtis och de fattiga som goda och tågskaparen och hans högra hand Mason, spelad fenomenalt av Tilda Swinton, som onda. Men det som gör det hela mer komplicerat än svart och vitt är handlingens cyniska syn på allt. För trots att de fattiga och Curtis har utnyttjats har de som individer också gjort extremt omoraliska handlingar för sitt eget bästa. Liksom de rika har gjort. Snowpiercer är mer än bara action. Det är en filosofisk och psykologisk tågresa.

GreatBeautyLA GRANDE BELLEZZA* (Italien)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC liten

(Sv: Den stora skönheten.) Om det finns någon film från förra året som känns som en vacker tavla är det Paolo Sorrentinos La Grande Bellezza. Jep (Toni Servillo) lever ett pensionärsliv i lyx, med vackra kvinnor, feta fester och mat och dryck i mängder. Men han känner sig inte helt till rätta och beger sig ut i Rom för att beskåda stadens stora skönhet. Filmen har inte den djupaste storyn eller den mest intressanta heller för den delen. Vad filmen har är ett foto tillsammans med fantastisk opera och annan ljuv musik och en klockren Toni Servillo i huvudrollen. Filmens vackraste och bästa stunder består av musiken som ackompanjerar Jeps vandringar bland ståtlig arkitektur och idylliska områden. Man blir känslosamt berörd och glad av den simpla men effektiva skönheten i filmen. Det är en film som stundtals snuddar på mästerverk men som får nöja sig med att vara kanske 2014 års vackraste film.

nightcrawlerNIGHTCRAWLER (USA)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC liten

Den allt för underskattade Jake Gyllenhaal är med på den här listan för andra gången. Likt den kameleont till skådespelare han är passar han perfekt i rollen som Lou Bloom, en nattvandrare som med sin omoraliska udd filmar olyckor för att sedan sälja till TV-bolag för stora summor pengar. En mörk business som är lika mycket verklighet som Gyllenhaal är fantastisk. Nightcrawler blandar noir, action, psykologisk thriller och djup karaktärsstudie till en fantastiskt underhållande, smart och viktig film. En modern noir-film som vågar vara ful i munnen, ha attityd och samtidigt vara stundtals rolig. En komplett film med grymt skådespel dessutom. Kanske Gyllenhaals bästa prestation någonsin. En roll han är värd en Oscarsnominering för. (Läs mer i recensionen av Nightcrawler.)

camp x-rayCAMP X-RAY (USA)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC liten

Vad i hela friden Scott? Kristen Stewart på din lista? Ja, och jag skyltar gärna med det dessutom! Kristen Stewart spelar den unga Cole som har valt att ansluta till militärpolisen på Guantanamo Bay och arbeta som fångvaktare i den ökända anstalten Camp X-Ray. Stewart levererar en av 2014 års bästa, om inte den bästa, rollprestationen på hela året. Jag som så många andra har tidigare sågat henne för att vara en värdelös skådespelare med ett ansiktsuttryck. Men i dramat Camp X-Ray använder hon sitt ökända stela uttryck på ett sätt som gör det så extremt levande. Cole får utstå några av de mest hatade internerna i världen och dessutom en hård jargong inom fångvaktarcommunityn. Men en dag under de rutinmässiga vaktsessionerna får hon kontakt med fången Ali, spelad av Peyman Moaadi. En förbjuden vänskap bildas mellan de två vitt skilda individerna. Camp X-Ray involverar en kontroversiell plats som är en produkt av en kontroversiell konflikt men trots det lägger filmen inte så stor vikt vid det. Istället är det relationen mellan Cole och Ali som är i fokus. Det är mer en film om kulturkrockar och vänskap och att finna sin identitet. Camp X-Ray är en perfekt berättad historia med prestationer från Stewart och Moaadi som båda förtjänar Oscarsnomineringar. En film jag grät till, en film jag ville se igen så fort jag gick ut från biografen. En stor överraskning, en vacker berättelse och en jävligt bra film. (Läs mer i recensionen av Camp X-Ray.)

a girl at my doorA GIRL AT MY DOOR (Sydkorea)

Stor siffra 1 vit bakgrund

4 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Dohee-ya.) 2014 fanns det en film som till och med Camp X-Ray inte kunde slå (även om det var extremt jämnt). En filmdebut från den sydkoreanska regissören July Jung som vann Bästa debutfilm på senaste Stockholms Filmfestival. Trots det känns det som att inte särskilt många har sett den. Med endast cirka 200 betygsättningar på IMDb bland annat, är den lite av en okänd pärla. Filmen handlar om poliskonstapeln Young-nam spelad av den fantastiska Doona Bae, som efter en personlig skandal tvingas byta distrikt från huvudstaden Seoul till en liten sömnig fiskeby på landsbygden. Som ny polischef i byn måste hon slita för att förtjäna invånarnas respekt. En dag stöter hon på en ung flicka som får utstå mobbning och misshandel från skolkamrater, farmor och hennes alkoholiserade styvfar. Young-nam måste skydda flickan samtidigt som misstänksamma blickar från invånarna hela tiden övervakar. July Jung använder sig av de två huvudskådespelarna till fullo. 14-åriga Kim Sae-ron som flickan är minst lika bra som hennes vuxna motspelare. Jung låter tystnad och stillhet överkomma vissa scener och gör det hela naturligt och än mer känslosamt. Filmen bjuder på en del glada stunder men är framförallt en allvarlig film som börjar hyfsat vanligt eller typiskt för en dramafilm av den här kalibern. Men ju längre in i filmen jag kom insåg jag att det finns ingen annan film av den här kalibern eller med det här temat (möjligtvis Jagten som den rent tematiskt har en del likheter till). För filmen tar en vändning som skakar om och ställer till det. Nya konflikter skapas utifrån en situation som av invånarna har missförståtts. Utan att spoliera dyker filmen ner i kontroversiella ämnen som dessutom är extra känsliga i Sydkorea, såsom relationer och sexualitet. A Girl at My Door tittar närmare på beteenden och handlingar som för oss alla kan vara svåra att förstå men som inte är så främmande. A Girl at My Door är en fantastisk film med otroligt skådespel och en handling som är oväntad, fräsch och otroligt viktig att berätta. Det är inte en vanlig dramaberättelse om moderskap och bortsprungna flickor, det är så mycket mer. Det är en film som får en att skratta, gråta och se på världen och samhälle ur ett annat perspektiv. Den är så nära att nå en femma i betyg, men jag är medvetet snål med högsta betyg innan jag har sett filmen en andra gång. Jag skulle inte bli förvånad om den lyckas nå det. Det är ju ändå den bästa filmen 2014. (Läs mer i recensionen av A Girl at My Door.)

Bubblare

The Grand Budapest Hotel, The Wolf of Wall Street*, Nebraska*, The Spectacular Now*, Interstellar, Guardians of the Galaxy, Birdman, Love Is Strange, The Riot Club, The Raid 2: Berandal, Lucy, Stretch, Kumiko, the Treasure Hunter, Edge of Tomorrow, Captain America: The Winter Soldier, X-Men: Days of Future Past, A Touch of Sin*, Under The Skin*, The Skeleton Twins, Boyhood, 22 Jump Street, The Lego Movie, The Imitation Game, NAS: Time Is Illmatic, A Hard Day, Dallas Buyers Club*, August: Osage County*, The Zero Theorem*, Maps to the Stars, Her*, The Secret Life of Walter Mitty*, Dawn of the Planet of the Apes, Jack Ryan: Shadow Recruit, Non-Stop, Free to Play

Inte ens nära

Hill of Freedom, Need for Speed, Transformers: Age of Extinction, Teenage Mutant Ninja Turtles, Trash, Space Station 76, A Long Way Down, Wish I Was Here, 300: Rise of an Empire, Godzilla, A Million Ways to Die in the West, The November Man, Noah, The Amazing Spider-Man 2, Neighbors, Hercules, The Maze Runner, Oldboy*, Twenty Feet from Stardom*, American Hustle*, Lone Survivor*, Saving Mr. Banks*, Inside Llewyn Davis*

Trots att jag inte delade ut en enda femma var 2014 ett riktigt starkt filmår. Med en kompott av varierade filmer från olika platser var det ett mycket tillfredsställande filmår. Kanske ett av de allra jämnaste åren dessutom. Tvåan och ettan på min lista är extremt jämna och även femman, fyran och trean hade alla potential att nå de högsta skyarna.

En del filmer hade på grund av vårt sett att se på årtal kunnat kvalificera sig in i årets lista, men många av dessa dök upp i förra årets lista. Min 2013-lista kan du läsa här.

Det finns som vanligt en del filmer man inte hinner se. Vilka filmer var dina favoriter? Håller du med om några jag har listat eller saknar du några? Kommentera gärna nedan.

Liraren David har ju såklart också publicerat sin lista, här är hans 2014-lista. För att se våra tidigare listor kan du klicka följa följande länkar. Scott: 2012 och 2013, David: 2012 och 2013.

Kika gärna nedan in filmerna som var nära och/eller sevärda från 2014, och lär dig namnen på filmerna utantill som du ska undvika. Trevlig fortsättning på det nya året!

Fotnot

Årtalsfrågan är en ständig huvudvärk. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2014 och vilka som bör räknas till 2013 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2013 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2014 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2014 eller som bara visats på festivaler under 2013. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera fantastiska filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

SFF14: Nightcrawler

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2014

Nightcrawler

4 stjärnor DYLPC

En nattvandrande ensamvarg strövar runt på Los Angeles gator för sitt nästa byte. En vanlig syn, i alla fall i den kaliforniska vildmarken runt omkring den glamourfyllda staden. Lou Bloom (Jake Gyllenhaal) är en prärievarg i mänsklig form. En ”nightcrawler” som stjäl och smyger runt för att tjäna pengar. När han en natt, efter att ha misslyckats att sälja stulet byggmaterial till en byggarbetschef, bestämmer sig för att åka hem får han syn på en bilolycka på motorvägen. Två poliser försöker desperat rädda en kvinna ur en brinnande bil. Samtidigt dyker två kameramän upp och filmar hela räddningen. Lou Bloom har hittat sitt nya levebröd!

Nightcrawler handlar om Bloom och hans nya karriär som frilansfilmare åt nyhetsredaktioner. Han rör sig på nätterna med hjälp av polisradio och GPS för att så snabbt som möjligt hitta nästa olycka eller brott som han kan filma och sälja vidare till nyhetsredaktioner för en stor summa pengar.

NightcrawlerFilmen väcker ljus i en undre värld av omoraliska arbetsmetoder där allt handlar om att finna nästa mörka och våldsamma nyhet. Det är en mörk syn på hur nyheter och media behandlar våld och död. Man kan visa döda kroppar på TV-nyheterna men det är fullt förbjudet att svära under sändning. Den ironin är så sorglig att den blir rolig. Precis som Nightcrawler som film. Bloom och hans anställde Ricks (Riz Ahmed) eskapader är stundtals hemska och samtidigt roliga. För det är Blooms udda personlighet som är nyckeln till den mörka humorn och den oetiska verksamhet han bedriver. Han är socialt missanpassad och hamnar ofta i situationer där saker och ting missförstås. Samtidigt besitter han ett lugn och ett smile som tillsammans med hans skarpa intelligens och snabba upplärningsförmåga gör honom till en briljant förhandlare och entreprenör.

Manuset och regin ligger på en riktigt hög nivå med smarta dialoger och insiktsfulla repliker. Regissören och manusförfattaren Dan Gilroy lyckas blanda en känsla av urban och modern noir-känsla med intensiteten från en actionthriller. Det är en film som hela tiden är på språng och konstant bjuder på nya saker att underhålla med. För trots sin mörka och allvarliga handling är filmen alltid underhållande.

nightcrawlerNightcrawler vågar röra om och kritisera dagens nyhetssamhälle och dessutom underhålla med action och spänning. Men det filmen gör bäst och som jag skulle säga är filmens huvudämne är karaktären Lou Bloom. För i grund och botten är Nightcrawler en karaktärsstudie. Det är en inblick i en man som drivs av ett mål som ska uppnås utan någon empati för medmänniskorna runt omkring eller mänskligheten i stort heller för den delen. Han är en prärievarg vars mål är att plundra och gå vidare. Jake Gyllenhaal gör Lou Bloom till en av de senaste årens kanske bästa filmkaraktärer. En unik kameleont som spelas perfekt av Gyllenhaal. Han blandar charmiga leenden med skräckinjagande blickar som är än mer tydliga med Gyllenhaals cirka 9 kilos viktminskning inför rollen. Det gör att hans ansikte stundtals ser ut att ta formen av en dödskalle. Ett otroligt obehagligt utseende som toppas av en enastående rollprestation. Jake Gyllenhaal har verkligen levererat den senaste tiden och Lou Bloom kan vara hans bästa prestation hittils. En Oscarsnominering är han värd!

SFF14: Camp X-Ray

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2014

4 stjärnor DYLPC

Den unga Amy Cole (Kristen Stewart) börjar arbeta som vakt på USA:s ökända och kontroversiella Camp X-Ray, en del av Guantánamofängelset. En miljö som inte bara skiljer sig stort från livet i USA utan också är farlig, hård och sexistisk. Redan under hennes första dag på anstalten får hon utstå slag från en av internerna och hamnar tidigt i hetluften. Men hon lyckas ändå frambringa någon form av respekt och vänskap från sina arbetskollegor. Den respekten förblir dock inte oförändrad efter att Cole en dag träffar på internen Ali (Peyman Moaadi). Sakta men säkert skapas en fragil vänskap mellan de två vitt skilda individerna.

Camp X-Ray är den amerikanske regissören Peter Sattlers debutfilm. Han arbetade tidigare som grafisk designer med filmer som Walk the Line och Star Trek men debuterar i år på topp som regissör. För det är en magnifik och enastående film som Sattler och hans medarbetare har satt ihop. Filmens lim eller fogmassa är regin och fotot som använder sig av ett stillsamt men samtidigt påtryckande och intensivt berättande. Många scener består av endast tystnad eller närbilder på ansikten. Det är en analyserande och grävande regi som tillåter tittaren att verkligen få känna av karaktärernas tankar och inre kamp.

Camp X-Ray Movie (4)Den form av regi som Sattler bjuder på gör sig verkligen synlig i scener där Cole och hennes kollegor endast vandrar runt i cirklar och kikar in i internernas celler för att se så att allt står rätt till. Dessa scener är en del av vakternas arbetsuppgifter och återkommer ett flertal gånger. De är otroligt effektiva på att bygga upp stämning och förväntan samtidigt som de visar på den repetition och tristess som både vakterna och internerna får utstå.

Sattlers regi är som sagt otroligt imponerande, särskilt eftersom Camp X-Ray är hans långfilmsdebut. Men vad som är än mer imponerande är skådespelet. Om man har sett Kristen Stewart tidigare är det kanske Twilight-serien som är det största beviset på att Stewarts skådespel inte har varit på topp. Ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag att hon i de få bitar av vampyrserien som jag har sett och i Snow White and the Huntsman är riktigt usel. Jag trodde aldrig jag skulle få säga det: men fan vad bra Kristen Stewart är! Stewart lyckas i Camp X-Ray använda sig av sitt speciella skådespel med stilla blickar och få uttryck på ett mycket mer användbart vis. I vissa scener var hennes förmåga att visa inre känslor utan överdrivna muskeldragningar eller överspel makalösa i den form att jag stundtals kände mig golvad. Hon skapar emotionella reaktioner samtidigt som hon behåller den auktoritära och militära pondus som hennes karaktär kräver av henne. Det betyder däremot inte att hon alltid använder sig av minimerade ansiktsuttryck. Hon får även chansen att bredda sig i filmen något hon gör minst lika fenomenalt. Speciellt i filmens slutskede som är så kraftigt att det inte gick att hindra tårar från att rinna.

Camp X-Ray Movie (5)Stewarts motspelare Peyman Moaadi mest känd från Oscarsvinnaren A Separation är raka motsatsen till Stewarts karaktär. Moaadis Ali är en excentrisk och pratglad person som inte har något emot att tjata på vakterna om att få läsa den senaste Harry Potter eller få dricka en flaska vatten. Men han är på insidan en mycket mer komplicerad karaktär som lider av åren i fångenskap och som tvivlar på både liv och död. Peyman Moaadi gör en fantastisk prestation och tillsammans med Stewart delar han en kemi som är svår att slå.

Camp X-Ray är inte bara en inblick i den komplexa, tvetydiga och isolerade värld som är Guantánamo, utan också en studie i en oväntad och instabil vänskap och hur de två individerna får nya perspektiv från varandra. Stewart och Moaadi förtjänar båda Oscarsnomineringar då det är två av årets bästa prestationer. Camp X-Ray var stundtals nära högsta betyg, något den fortfarande eventuellt kan nå vid en andra titt. Just nu får den nöja sig med en stark fyra.

SFF14: A Girl at My Door

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2014

A Girl at My Door

4 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Dohee-ya). En av Sydkoreas kanske allra mest skickliga skådespelare, Doona Bae, mest känd från Chan-wook Parks Sympathy for Mr. Vengeance, The Host och Wachowski-syskonens Cloud Atlas, tar sig an huvudrollen i dramathrillern A Girl at My Door.

Bae spelar poliskonstapeln Young-nam som efter en personlig skandal tvingas byta distrikt från Seoul till ett sömnigt litet kustsamhälle. Med endast tre andra konstaplar på polisstationen vid sin sida försöker Young-nam finna sig tillrätta i den främmande staden, där majoriteten av befolkningen till synes består av betydligt äldre personer. Att Young-nam dessutom får stå i att agera polischef i byn gör att hon måste slita för att förtjäna invånarnas respekt.

A Girl at My DoorUnder hennes första dagar som polischef stöter hon vid ett flertal tillfällen på en ung flicka som får utstå både mobbning och misshandel från skolkamrater, farmor och hennes alkoholiserade styvfar. Young-nams uppgift är svår – hon måste skydda flickan samtidigt som samhällets blickar är riktade mot henne.

A Girl at My Door är en film vars händelseförlopp tar en aning oväntade vägar. Då filmen hela tiden balanserar mellan drama och thriller vet man som tittare inte riktigt vad man ska få härnäst. Det gör filmen än mer gripande och intressant. I kärnan av filmen är det Doona Bae och 14 år gamla Kim Sae-ron (som spelar flickan) som regerar. Deras skådespel är nyanserat och kraftfullt. Regissören July Jung tillåter skådespelarna att använda sig av stillhet och tystnad på ett sätt som är ovanligt i film från västvärlden.

A Girl at My DoorBalansen mellan de två olika genrerna ger inte bara nyanserat skådespel utan också en flerdimensionell film. I grund och botten är det en dramafilm om relationen mellan en poliskonstapel och en ung flicka. Men längre in i filmen tar handlingen en vändning som inte bara är mycket intressant och välgjord utan också ytterst kontroversiell och modig. Jag känner personligen inte till hur sexualitet och kön behandlas i Sydkorea och hur öppet det talas om, men då filmen på grund av sitt ovanliga händelseförlopp (som jag inte tänker spoliera) hade svårt att få finansiell backning resulterade det i en låg budget. Dessutom gick Bae och Sae-ron med på att inte ta ut någon lön under inspelningen för att kunna maximera användandet av budgeten. Det faktumet känns som ett hyfsat tydligt bevis på att filmens ämnen om relationer och sexualitet inte är särskilt vanliga i Sydkorea. Faktum är att filmens behandlingspunkter inte är särskilt vanliga någonstans i världen och det gör filmen än mer unik och intressant.

Med två av årets kanske bästa rollprestationer, utmärkt regi från långfilmsdebutanten July Jung, snyggt foto, fantastisk handling och inga visuella spår av en låg budget är A Girl at My Door en av årets hittills bästa filmer och en fantastisk start på årets Stockholms filmfestival.

SFF14: Here I come!

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2014 Ron Swanson happy Plugg, jobb och liv har en tendens att ställa sig i vägen för det roliga man egentligen vill göra. Som att på en permanent basis fylla Do You Like Phil Collins? med varierat innehåll. Tyvärr är det så att saker och ting skriker efter ens uppmärksamhet och man blir tvungen att, som i mitt och Davids fall, ta en paus från skrivandet. Men ljusa tider närmar sig! På onsdag den 5:e november (imorgon) startar årets Stockholms filmfestival. Medan David tyvärr inte kan delta, då han bland annat semestrar i Paris för att bevittna Zlatan Ibrahimovićs potentiella comeback efter skada, har jag fått det trevliga uppdraget att se så mycket film jag orkar. Hela 19 filmer är bokade!

Uppdatering: Recenserade filmer är nu blåmarkerade och länkar till recensionen i fråga.

  • BIRDMAN OR (THE UNEXPECTED VIRTUE OF IGNORANCE) (Alejandro González Iñárritu, USA)
  • BLACK COAL, THIN ICE (Bai ri yan huo, Yi’nan Diao, Kina)
  • CAMP X-RAY (Peter Sattler, USA)
  • THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY (Ned Benson, USA)
  • THE DIVINE MOVE (God’s One Move, Cho Beom-gu, Sydkorea)
  • GENTLEMEN (Mikael Marcimain, Sverige)
  • A GIRL AT MY DOOR (Dohee-ya, July Jung, Sydkorea)
  • HAEMOO (Shim Sung-bo, Sydkorea)
  • A HARD DAY (Kkeut-kka-ji-gan-da, Kim Seong-hoon, Sydkorea)
  • HILL OF FREEDOM (Ja-yu-eui eon-deok, Hong Sang-soo, Sydkorea)
  • THE IMITATION GAME (Morten Tyldum, Storbritannien/USA)
  • THE KEEPING ROOM (Daniel Barber, USA)
  • KUMIKO, THE TREASURE HUNTER (David Zellner, USA)
  • LOVE IS STRANGE (Ira Sachs, USA/Frankrike)
  • MANGLEHORN (David Gordon Green, USA)
  • NAS: TIME IS ILLMATIC (Time Is Illmatic, One9, USA)
  • NIGHTCRAWLER (Dan Gilroy, USA)
  • RED ARMY (Gabe Polsky, USA/Ryssland)
  • THE RIOT CLUB (Lone Scherfig, Storbritannien)

Mer om filmerna kan du läsa här. Utan någon garanti ska jag försöka recensera så många filmer jag kan. Kanske blir det alla, kanske blir det bara några stycken. Men någonting från SFF 2014 kommer ni absolut att få.

Kommentar från le Davelito

”Semestrar i Paris” = Utövar akut eskapism med ett förtvivlat förvirrat C-uppsatsförsök om David Lynchs Twitterkommunikation som bakgrundsmotivering. Zlatan är dessutom skadad och livet ett frågetecken. Men jag lovar att vara tillbaka i form, eller i alla fall tillbaka, lagom till Göteborgs filmfestival i vinter.

The Wind Rises (2013)

the wind rises

4 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Kaze tachinu). Den japanske animemästaren Hayao Miyazaki har meddelat att förra årets Oscarsnominerade The Wind Rises (premiär i år här i Sverige, närmare bestämt 4:e april – vi är alltid långt efter!) blir den 73 år gamle regissörens sista film. Om det visar sig vara sant är alltid lite oklart då det är sjätte gången under hans karriär som han säger att han ska gå i pension. Med risken att hans pension denna gång är på allvar var jag förväntansfull men samtidigt en aning ledsam över tanken på att detta kan vara den sista Hayao Miyazaki-filmen någonsin när jag satte mig i biografsalongen.

The Wind Rises, eller Det blåser upp en vind som den heter på svenska, är en fiktiv biografi baserad på den japanske flygingenjören Jiro Horikoshi som var en prominent designer av stridsflygplan för det japanska flygvapnet under mellankrigsperioden. Filmen är delvis baserad på en novell från 1937 om Horikoshi och delvis fiktivt berättad och skriven av Miyazaki själv. Filmens version av Jiro Horikoshi är enligt Miyazaki en blandning av den verklige Horikoshi och novellens författare Tatsuo Hori. Trots filmens lösa biografiska element är den otroligt detaljerad och till synes trogen sin tidsperiod. Filmen följer inledningsvis Horikoshis tidiga barndom och hans fascination för flygplan som sedan fortsätter genomsyra hela hans vuxna liv. Miyazaki berättar om Horikoshis målmedvetna och ambitiösa karriär inom flygplanens komplicerade värld. Inga detaljer åsidosätts utan allt från komplicerade matematiska uträkningar om vinglängd till skruvars positioner på flygplanskroppar redogörs med en imponerande entusiasm. Miyazaki fördummar eller förenklar inget utan beskriver saker in i minsta detalj med respekt för flygplansentusiaster, Horikoshi själv och hans aerodynamiska verk.

Miyazakis detaljrikedom gör sig också synbar i filmens karaktärer. Samtliga är intressanta, livfulla och unika. De har alla en nyfikenhet och en entusiasm som smittade av sig på mig som åskådare. Ansiktsuttryck, ögon och kroppsrörelser kommer till liv med hjälp av Studio Ghiblis detaljerade och otroligt vackra animationer. Stundtals känns filmens karaktärer till och med mer levande än vad riktiga skådespelare av kött och blod gör.

Medan animationerna, karaktärerna och detaljrikedomen är på en mästerlig nivå ligger filmens svaghet förvånansvärt nog i själva berättelsen. Med en mästerberättare som Miyazaki är förväntningarna höga. Han har levererat så ofantligt många fantastiska filmer som alla har fantastiska berättelser att dela med sig av. The Wind Rises är till största delen mycket intressant rent händelsemässigt men den har stunder i sitt mittparti som haltar en aning i både tempo och effektivitet. Filmen blir en aning segdragen och hade troligtvis tjänat på att ha en kortare speltid. Men det lite svagare mittenpartiet som stundtals känns oerhört stillastående lyfts sedan tillbaka till sin magnifika och rättmätiga nivå med en briljant sista akt som också har ett mycket bra slut.

Alla Miyazakis filmer har en tendens att uppskattas av både vuxna som barn. De blandar effektivt humor med allvar, sorg med skratt. The Wind Rises är kanske Miyazakis mest mogna och vuxna film. Den innehåller mindre humor än vad några av hans tidigare verk gjorde och den är samtidigt inte lika lekfull i själva utförandet. Det existerar inga fantasy-karaktärer och huvudkaraktären är inte ett barn till skillnad från många av Miyazakis filmer. Den är mer fokuserad på realism och att berätta ett personligt drama om en ung vuxen man och hans kärlek för flygplan under en tid då Japan och resten av världen var långt ifrån lyckligt och välmående.

The Wind Rises är inte Miyazakis bästa film och långt ifrån filmer som Spirited Away och My Neighbor Totoro. Men det är fortfarande en fantastisk film på en nivå som många andra animationsstudior bara kan drömma om. Ett visuellt konstverk med fantastiska karaktärer, en häpnadsväckande detaljrikedom och nästintill verkliga animationer som dessutom ackompanjeras av hårresande klassisk musik och en underbar japansk ballad i eftertexten. Miyazakis sista (?) verk är en hyllning till livet och den inspirerande värld som vi lever i. Det är ett värdigt avslut på en karriär som hör till filmhistoriens största och bästa. Hayao Miyazaki överlämnar nu facklan vidare till sin son Goro Miyazaki som får ta över Studio Ghiblis verksamhet. Goro har redan bevisat att han är en fantastisk filmskapare i och med filmer som till exempel From Up on Poppy Hill. Framtiden ser ljus ut och förhoppningsvis kan den anrika animationsstudion leva vidare i många, många år till.

Need for Speed (2014)

NEED FOR SPEED

1 stjärna DYLPC

TV-spel på vita duken har alltid haft en kantad historia i Hollywood. Ingen har riktigt lyckats leverera en sevärd film baserad på ett spel trots ett ofantligt stort bibliotek av unika och briljanta spel och storys. Det senaste försöket är en filmatisering av ett av spelvärldens allra mest kända varumärken – racingserien Need for Speed.

Aaron Paul spelar bilverkstadsägaren och mekanikern Tobey Marshall som spenderar dagarna med att ”pimpa” bilar och kvällarna åt illegal streetracing. När en tragisk och våldsam olycka inträffar under ett race lägger rikemanssonen Dino (Dominic Cooper) skulden på Tobey som hamnar i fängelse, trots att det egentligen var Dino som orsakade olyckan. När Tobey sedan avtjänat sitt straff får han inbjudan till ett legendariskt streetrace som Dino kommer att delta i. Tobey ser sin chans att hämnas på Dino genom att visa vem som är bäst bakom ratten. Med hjälp av fyra vänner Benny (Scott Mescudi), Finn (Rami Malek), Joe (Ramon Rodriguez) och Julia (Imogen Poots) beger sig Tobey ut på en roadtrip för att på endast 48 timmar ta sig till andra sidan USA där racet ska hållas. Men det är lättare sagt än gjort när Dino får nys om Tobeys planer.

Need for Speed är en film vars handling och manus är lika skräpigt som en gräsmatta efter en musikfestival. Fylld med klyschor, trötta skämt och endimensionella karaktärer. Filmens stora svaghet är inte bara det traditionella upplägget med hämnd och samarbete utan också en macho-attityd som rinner likt en utspilld och avslagen varm öl genom filmens festivalgräsmatta till manus. Killar är de enda som kan köra bil och tjejer passar bättre på passagerarsätet. Skrikandes av rädsla och panik medan de stora snabba bilarna manövreras av iskalla och starka män. Filmen försöker i Imogen Poots karaktär att bryta detta genom att till huvudkaraktärernas förvånande låta Julia vara väldigt kunnig kring bilar och motorer. Men trots hennes kunskap och en actionscen med Julia bakom ratten så är filmens försök till någon form av jämställdhet pinsam. Utan att avslöja slutet är det i slutändan killarna som får utföra allt i filmen medan Julia räddas från diverse faror och får sitta på sidlinjen och heja på. Hela filmen osar av grabbiga skämt och nedlåtande attityd mot Julia. Imogen Poots gör en godkänd insats av det lilla hon får att arbeta med och gör helt klart filmens bästa insats, till skillnad från resten av rollistan som alla ser uttråkade och trötta ut. Aaron Paul gör till skillnad från sin fantastiska insats i Breaking Bad en ointressant och oengagerande insats med en karaktär som endast framkallar gäspningar från publiken. Scott Mescudi, mer känd som rapparen Kid Cudi, får olyckligtvis en stereotypisk roll som comic-relief-karaktär med fasansfullt lama skämt. Resten av rollistan är även den packad av tråkiga karaktärer och insatser. Det är synd då till exempel Rami Malek är en stabil skådespelare som gör ett mycket bra jobb i The Pacific och Dominic Cooper som tidigare har lyckats göra sevärda biroller.

Need for Speed:s kärna och grundidé är som sagt racing och det är också filmens stora tema. Filmens små ljuspunkter är just de fartfyllda och actionspäckade racingscenerna. De är imponerande utförda med extremt dyra bilar som voltar, exploderar och kraschar. Man har valt att använda sig av så lite CGI som möjligt och lägga budgeten på riktigt utförda bilstunts. Det tillför till underhållningsvärdet och visar på att man har lagt ner arbete på något i alla fall. En annan överraskning var 3D-effekterna som var behagliga och aldrig överdrivna. De gav ett intressant djup som gjorde sig allra mest effektiva i racingsekvenserna.

Trots den tekniska skickligheten och de få höjdpunkter i racingscenerna så är helheten mycket låg. Eftersom handling, karaktärer och manus är på en miserabel nivå så bryr man sig inte om vad som händer och det gör action och racingscener verkningslösa. Need for Speed är en Nissan Micra (sorry Nissanägare!) mot Fast & Furious Lamborghini. Ljusår sämre! Inget hjärta, minimal karaktärsutveckling, inga karaktärer man gillar och fyllt av negativa klyschor. Spela hellre spelen!

Scooter Awards for Proper Excellence in the Art of the Symbiosis Between Moving Pictures, Sound and Acting 2014: The Comeback!

Upplägget i årets text inför Oscarsgalan är detsamma som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag prickade in 16 av 24 rätt och förlorade mot min rival David. Jag hoppas i år på en riktig comeback!
Philip Seymour Hoffman

Så, då är det än en gång dags för en helkväll med glamour. Nej, jag pratar inte om den ruttna Melodifestivalen utan syftar förstås på Oscarsgalan! De bästa (och några av de sämre) stjärnorna kommer glida, rulla eller flyga runt (valmöjligheterna är stora!) på röda mattan och vi kommer sitta bänkade. Men som vi alla vet har Oscarsjuryn ofta fel och därför har jag och David för andra året i rad bestämt oss för att dela med oss av våra personliga vinnare och dessutom tippa Oscarsjuryns val. På Scooter Awards handlar det inte om vem som ser bäst ut eller vems namn som har störst stjärnstatus. Här handlar det bara om skådespelartalanger! I varje kategori kommer jag lista vem eller vilken film av de nominerade jag tror kommer vinna, vem eller vilken film av de nominerade jag vill ska vinna och slutligen vem eller vilken film jag hade valt som vinnare om jag fick välja fritt utifrån 2013 års utbud.

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

12-years-a-slave

BEST PICTURE

  1. 12 Years a Slave. Det mesta pekar på att Steve McQueens slaverifilm kommer att kamma hem galans största pris. Med höga betyg från såväl recensenter som biobesökare och med bästa film-priser från bland annat Golden Globes, BAFTA och AFI (amerikanska filminstitutet) är chansen väldigt stor att den tilltalar även Oscarsjuryn.
  2. 12 Years a Slave. Om ni har läst min recension vet ni mycket väl vad jag tycker om filmen. Det är helt klart den bästa av årets nominerade och den förtjänar en gyllene statyett. Om ni även har kikat på min lista över de tio bästa filmerna från förra året vet ni att…
  3. 12 Years a Slave är den bästa. Ingen snack om saken. Av alla filmer från 2013 är McQueens mästerliga berättelse om Solomon Northup den som har berört och imponerat mig mest. I princip allt är på en nivå för sig. Skådespel, regi, manus, musik och foto utförs på en mästerlig nivå.

matthew mccounaughey

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. Matthew McConaughey. I rollen som den komplexe AIDS-smittade Ron Woodroof gör McConaughey en strålande insats. En karriär som var definierad av högar av svettiga romantiska komedier och topless-scener har återfötts i form av en mångsidig och spännande karriär med McConaughey i sitt livs form. Killer Joe, The Lincoln Lawyer, Mud, True Detective och självklart Dallas Buyers Club är alla bevis för en skådespelare som har levererat ordentligt de senaste åren. McConaughey har charmat Hollywood och lovordats för sin Oscarsnominerade roll. Med vinster på Golden Globes och SAG Awards, för att nämna några, är det troligt att han vinner. Att han dessutom är otroligt populär och omtyckt ökar bara hans chanser att få plocka med sig en guldgubbe hem.
  2. Chiwetel Ejiofor. Jag tycker som många andra att McConaughey gör en fantastisk rollinsats och helt klart förtjänar en nominering. Han är flera mil bättre än en av mina favoritskådespelare Christian Bale och den gamle Bruce Dern som båda är nominerade. Men han har starkt motstånd från Leonardo DiCaprio och dennes kanske bästa prestation i sin karriär i rollen som den totalgalne Jordan Belfort i The Wolf of Wall Street. Men det är Chiwetel Ejiofor med sin starka insats i 12 Years a Slave som är snäppet vassare i mitt tycke. Det är dock en väldigt jämn kategori och egentligen spelar det inte så stor roll vem som vinner, bara det är någon av de tre bästa – McConaughey, DiCaprio eller Ejiofor.
  3. Tom Hanks. 2013 har varit ett väldigt bra år när det kommer till starka skådespelarprestationer. Men det skär i mitt hjärta att en av årets absolut bästa inte ens fick en nominering. Jag pratar såklart om Tom Hanks och hans dunderinsats i Captain Phillips. Hanks levererar ordentligt i rollen som skeppskaptenen Richard Phillips – en vanlig man i en ovanlig situation. Filmens slutskede bjuder på en av årets kraftfullaste och mest välspelade scener som får hår att resa sig och tårar att rinna. Hanks har glidit runt i myshörnan länge de senaste åren med tråkiga roller, men en comeback som Captain Phillips förtjänar en Oscarsnominering. Fy skäms på er Oscarsjuryn!

Blue Jasmine

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. Cate Blanchett. Årets kanske mest självklara kategori med en självklar vinnare. Cate Blanchetts namn har stått skrivet i stjärnorna redan sedan Blue Jasmine hade premiär. De flesta tror på den fantastiskt skickliga australiensiskan och hennes prestation som den kaotiska och paranoida Jasmine. Alla vet att hon kommer vinna. Det är självklart.
  2. Cate Blanchett. Det är också självklart att hon är mitt val som vinnare. Amy Adams roll som fejkbritt i American Hustle och Judi Dench mysiga roll i Philomena är båda väldigt bra medan Meryl Streep och Sandra Bullock inte ens borde ha nominerats. Ingen av de nominerade är i närheten av Cate Blanchett.
  3. Cate Blanchett. Precis som i den manliga kategorin har kvinnorna levererat stort under 2013. Brit Marling (The East)Emma Thompson (Saving Mr. Banks) och Olivia Wilde (Drinking Buddies) har alla varit fantastiska men får tyvärr gå utan Oscarsnomineringar. Men den majestätiska Cate Blanchett är trots de ovanstående kvinnornas talang den bästa.

dallas_buyers_club_jared_leto_-_h_-_2013

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. Jared Leto. I en blandad kategori med allt från skeppstjuv, slavägare, FBI-agent och börsmäklare kommer Oscarsjuryns val att falla på AIDS-smittade transvestiten Rayon. Leto som medverkar i en film för första gången sedan 2009 gör en mångsidig och komplex insats och backar upp McConaugheys huvudroll bra. Leto har varit en av årets stora snackisar i birollskategorin. Med många hyllningar och vinster från både Golden Globes och SAG Awards i bagaget är Letos chanser stora. Hans hängivenhet och fokusering på rollen som Rayon är något som faller Oscarsjuryn i smaken. Jonah Hill och Bradley Cooper älskas av Oscarsjuryn men kommer inte ha någon chans att vinna och Michael Fassbender kommer ignoreras. Den enda som har en liten chans att peta ner Leto från tronen är Barkhad Abdi med hans suveräna insats i Captain Phillips och hans oväntade vinst i denna kategori på förra månadens BAFTA Awards.
  2. Michael Fassbender. Den helt klart bästa i denna kategori förtjänar inte bara sin nominering utan också att vinna. Fassbender är en av de bästa skådespelarna just nu och ”glömdes bort” helt och hållet av Oscarsjuryn 2011 för sin fantastiska huvudroll i Steve McQueens Shame. Han fick inte ens en nominering. I år gör han en otroligt obehaglig och fantastisk insats i samme McQueens 12 Years a Slave. Med no-mercy-attityd och järnhandsstyre förtjänar Fassbender verkligen en Oscarsstatyett. Hans konkurrenter är inte i närheten. Leto är överskattad, Jonah Hill är härlig men inte tillräckligt bra för att vinna, Barkhad Abdi gör en grym insats men når inte Fassbenders nivå och vad Bradley Cooper beträffar är det mycket oklart vad han ens gör i denna kategori. Ah, vänta, nu vet jag! Oscarsjuryn älskar David O. Russell och American Hustle och allt vad den innebär. Det inkluderar Bradley Cooper. För tydligen kommer Russell, hans filmer och hans skådespelare i ett megapaket som alla tydligen förtjänar Oscarstatyetter vartenda år. Titta bara på förra årets Silver Linings Playbook och 2011 års The Fighter. Alla har överösts med nomineringar och vinster, även om de inte förtjänat det. Bradley Cooper får automatiskt en nominering för att han är med i David O. Russells filmer. Trots att han absolut inte förtjänar en nominering. Snälla Oscarsjury, ge Fassbender guldgubben och lägg av med favoriseringen av Russell! Byt ut Coopers nominering och sätt in…
  3. James Franco istället. Francos underskattade och fenomenala insats i Harmony Korines Spring Breakers är något utöver det vanliga. Franco spelar Alien, en vild och smått galen gangsta-rappare vars fascination av vapen och droger är extremt. Med munnen full av kromtänder och en otydlig och autentisk Floridadialekt gör Franco en unik och annorlunda insats. Franco är stundtals oigenkännelig och lever sig in i rollen på ett mästerligt vis. Jag hade gärna sett Franco ta hem en statyett eller åtminstone bli nominerad. Det hade även varit trevligt med en nominering för Jake Gyllenhaals fantastiska ticsbesvärade Detective Loki i Prisoners.

Lupita N'Yongo - 12 Years a Slave

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. Lupita Nyong’o. I en kategori som i princip bara handlar om två skådespelerskor kan valet antingen falla på Jennifer Lawrence eller på Lupita Nyong’o. Det är de två som har hyllats mest i denna kategori och som har nominerats till mängder av galapriser. Lupita Nyong’os imponerade debut kommer troligen ta hem Oscarsstatyetten då den är riktigt bra och dessutom har styrkor i karaktären och i filmens historiska vikt. Oscarsjuryn älskar historiska karaktärer och filmer, särskilt när det handlar om just amerikansk historia. Men Nyong’o hotas av Lawrence, som har knipit vinster på både BAFTA-galan och Golden Globes. Det som däremot minskar hennes chans att vinna en Oscar är att juryn kan vara tveksamma till att belöna den unga skådespelerskan med en Oscarsstatyett för andra året i rad (Lawrence vann förra året för sin roll i Silver Linings Playbook). De andra nominerade i kategorin har inte en chans.
  2. Lupita Nyong’o. Varken Sally Hawkins, June Squibb eller den bra men överskattade prestationen av Jennifer Lawrence i American Hustle förtjänar en nominering. Julia Roberts är för mig nummer två i denna kategori för hennes briljanta insats som frustrerad mor och dotter i August: Osage County. Men självklart ska den filmdebuterande Lupita Nyong’o vinna för hennes fenomenala och känslosamma roll som slavflickan Patsey i 12 Years a Slave.
  3. Sarah Paulson. Oscarsjuryn, snälla, byt ut Hawkins, Squibb och Lawrence mot tre andra prestationer från 2013. Jag rekommenderar Shailene Woodley (The Spectacular Now), Margot Robbie (The Wolf of Wall Street) och Ziyi Zhang (The Grandmaster). Tre överlägset bättre prestationer som alla förtjänar Oscarsnomineringar. Men även Julia Roberts kan bytas ut! Sätt in den underskattade och nästintill bortglömda rollen som Mistress Epps i 12 Years a Slave spelad av den fantastiska Sarah Paulson. Hon gör kanske filmens allra mest elakaste karaktär (kanske t.o.m ondare än Michael Fassbenders karaktär) och skrämmer till ordentligt. Iskall, med noll respekt för människor med annan hudfärg än vit, är Mistress Epps en fruktansvärd karaktär. Sarah Paulson är fantastisk i rollen och förtjänar helt klart en Oscarsnominering, kanske till och med en vinst.

Alfonso cuaron

DIRECTING

  1. Alfonso Cuarón. Den ambitiöse och glade mexikanen är det nästintill självklara valet som bästa regissör 2013. Cuarón har gått i James Camerons fotspår och skapat en teknologiskt avancerad film med ny teknik och nya metoder att skapa film med. Det som skiljer de två herrarna åt är att Cuarón dessutom lyckades göra en film som är väldigt bra medan Cameron och hans Avatar bara var en teknikuppvisning. Revolutionerande filmskapande med ett bidrag till filmens ständiga tekniska utveckling gör att Cuarón kommer ta hem priset. Hans chanser ökar dessutom eftersom han har kammat hem pris på både BAFTA och Golden Globes.
  2. Alfonso Cuarón. Regissörskategorin har också två andra herrar som är värda sina nomineringar, nämligen Steve McQueen och Martin Scorsese, som båda skapat två fantastiska filmer. Alexander Payne har även han gjort ett bra jobb men förtjänar inte en vinst. David O. Russell har i American Hustle skapat en av årets mest överskattade filmer. Russell är återigen nominerad trots att det finns en stor skara andra regissörer under 2013 som förtjänar nomineringen mer. American Hustle är trots en grupp bra skådespelare och en intressant premiss en film med mycket utsida och lite insida. Flashiga kläder med ”roliga” frillor och flamsig tidsperiod är inte tillräckligt för en nominering. Självklart ska Cuarón ha en Oscar!
  3. Alfonso Cuarón. Det är svårt att inte se storheten i Cuarón och hans nytänkande Gravity. Vare sig man tycker om filmen eller inte är den ett bevis på skicklig och revolutionerande filmskapande och regin är en del av processen. Cuarón har satt ribban högt för framtida sci-fi- och CGI-filmer och han förtjänar Oscarstatyetten. Men utanför Oscarsjuryns annars smala och inramade syn finns en mängd regissörer som alla förtjänar uppmärksamhet. Bland annat Shane Carruth, regissören av Upstream Color, som med låg budget lyckats skapa 2013 års mest komplexa mindfuck-film. Något som i mina ögon förtjänar en nominering.

Her

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. Her (Spike Jonze). Spike Jonzes småroliga och vardagliga manus för Her är Oscarsjuryns favorit. Den har dock starkt motstånd från Woody Allens Blue Jasmine och ”självklart” American Hustle.
  2. Blue Jasmine (Woody Allen)Utifrån de nominerade är det Woodys kvicka och pratiga manus som tilltalar mig mest. Allen är bra på att skriva dialoger utan teatraliskt och tramsiga drag och istället förlita sig på vardagsspråk och realism. Det lyckas han med även i Blue Jasmine med flera roliga och smarta repliker. Även Dallas Buyers Club och Nebraska går i Woodys spår genom att skippa överdrivna repliker och dialoger. Detta medan Spike Jonzes överskattade manus för Her förlitar sig på sentimentalitet och flummighet till en nivå som blir tröttsam.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty, Paolo Sorrentino & Umberto Contarello)Paolo Sorrentinos manus för den intellektuellt stimulerande och mycket intressanta La grande bellezza (The Great Beauty) tar mitt pris för bästa originalmanus. Ett komplext men samtidigt vardagligt manus som vågar vara både abstrakt och naturligt. Ett annat manus som förtjänar en nominering är Shane Carruths Upstream Color som inte är särskilt vardagligt utan som istället är mycket abstrakt och udda utan att vara pretentiöst eller överdrivet.

the act of killing

DOCUMENTARY FEATURE

  1. The Act of KillingJoshua Oppenheimers kontroversiella och mycket mörka The Act of Killing, en dokumentär om indonesiska före detta ledare över så kallade dödspatruller, är den stora förhandstippade vinnaren med en redan vunnen BAFTA. En dokumentär som experimenterar med nya tillvägagångssätt för dokumentärfilmsskapande i och med att den ger huvudpersonerna ansvaret att forma dokumentärens narrativ. Oscarsjuryn kommer troligtvis välja The Act of Killing som bästa dokumentär. Men den mer aktuella The Square har också en chans att ta hem statyetten då den handlar om ett ämne som generellt sett ligger i amerikanernas intresse. Revolutionen i Egypten har rapporterats om i mängder i amerikansk media och haft ett starkt stöd från USA.
  2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Act of Killing är en enastående dokumentär som vågar testa nytt och dessutom vara modig i att den bearbetar ett extremt känsligt ämne. Men The Square är snäppet bättre. Med ett effektivt narrativ och spektakulärt foto inifrån revolutionens center lyckades The Square imponera allra mest på mig av de nominerade dokumentärerna. Cutie and the Boxer är en mysig och lättsam dokumentär medan sångdokumentären 20 Feet from Stardom kantas av extrem självömkan och repetitivt narrativ. Den allra sämsta dokumentären av de nominerade är Dirty Wars som lider av ett ointressant och dåligt utfört narrativ som inte tillför mycket nytt.
  3. The Square. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte har sett många dokumentärer från 2013 och har därför egentligen ingen annan förutom de nominerade att jämföra med. The Square är mitt val även här och helt klart ett rättmätigt sådant. 2013 års bästa dokumentär!

gravity

CINEMATOGRAPHY

  1. Gravity. Alfonso Cuaróns trogne fotograf Emmanuel Lubezki som bland annat ligger bakom de fantastiskt häftiga och långa tagningarna i Cuaróns Children of Men är i år nominerad för Gravity. Med en revolutionerande film krävs nytänkande kameraarbete. Gravity är en väldigt visuell film där kameran vrider och vänder sig i 360 grader och lite till. Lubezkis nominering är hans sjätte och han är också den som ligger bakom fotot i en del av Terrence Malicks filmer. Killen kan helt enkelt hantera en kamera och det är något han också kommer belönas för.
  2. The Grandmaster (Originaltitel: Yi dai zong shi). De andra nominerade filmerna har alla förutom en i mitt tycke mycket fint foto. Nebraska och Prisoners har båda naturligt utseende med en känsla av realism medan Inside Llewyn Davis har fått ett fruktansvärt filter över sitt utseende som gör att den har en artificiell och Instagram-liknande yta. Extremt överskattat foto som absolut inte förtjänar en nominering. Gravity är den tekniskt mest imponerande med sina avancerade kamerarörelser, men av de nominerade är The Grandmaster den vackraste och mest visuellt tilltalande filmen. Med varma gulorangea färger och imponerande slow-motion-tagningar transformerar fotografen Philippe le Sourd filmens slagsmålsscener till konstverk.
  3. Upstream Color/La grande bellezza (En: The Great Beauty). Här fuskar jag lite och väljer två filmer som jag båda tycker förtjänar nomineringar och kanske till och med en statyett. Den komplexa och annorlunda Upstream Color, med sitt ovanligt naturliga och skarpa foto, samt La grande bellezza, med sitt svepande och nästintill svävande kameraarbete. Två otroligt snygga filmer som båda påminner om Lubezkis arbete med bland annat The Tree of Life och andra Malick-filmer.

GRAVITY

FILM EDITING

  1. GravityMed sina långa scener där klippningen knappt märks är Gravity Oscarsjuryns val. Stora delar av filmen känns som en enda scen, vilket bidrar till den tomhet och stillhet som existerar i rymden. Filmer som 12 Years a Slave och Dallas Buyers Club, vilka också har relativt långa scener där klippningen är anonym men effektiv, har en liten chans på en statyett.
  2. Captain PhillipsGravity och 12 Years a Slave är båda vackert klippta med utdragna, fokuserade scener. Men Captain Phillips rappa och intensiva tempo är en frisk fläkt bland de nominerade och min favorit. Captain Phillips-klipparen Christopher Rouse lyckas samla in filmens starka aspekter och göra en hårresande och svettframkallande film där mycket av filmens intensitet ligger i just klippningen.
  3. The Wolf of Wall StreetTrots en grupp välklippta filmer bland de nominerade är den värdiga vinnaren inte ens nominerad. Thelma Schoonmakers kvicka och fartfyllda klippning i Martin Scorseses The Wolf of Wall Street är delvis vad som får filmen att göra vad den gör så bra – att aldrig bli ointressant och tappa tempo trots en lång speltid. Schoonmakers sammanflätning av scener blir till kreativa och häftiga övergångar som aldrig stannar av för en andningspaus.

the great gatsby

PRODUCTION DESIGN

  1. The Great GatsbyMed färgsprakande 20-talsscenerier och överklass-vaudeville-aura är The Great Gatsby en klar vinnare i juryns ögon. Den hotas dock av American Hustle:s 70-talsstil och 12 Years a Slave:s autentiska slavmiljöer. Det finns även en liten chans för Her med dess färgglada futuristiska värld.
  2. GravityDet är Alfonso Cuaróns detaljerade och till synes autentiska rymdskepp som faller mig i smaken mest. Det är dessutom svårt att slå självaste planeten jorden som bakgrund. Däremot ser jag även The Great Gatsby som en värdig vinnare då den trots en överanvändning av greenscreens också bjuder på ett par riktigt fina och välskapade interiörer.
  3. Michael Kohlhaas. En av filmåret 2013:s mest okända och smala filmer är det franska historiska dramat Michael Kohlhaas med Mads Mikkelsen i huvudrollen, som bjuder på scenerier som fick mig att vilja spola tillbaka i filmen i biografen för att se om vissa scener. Fantastiskt vacker fransk bergsnatur och historiskt imponerande byggnader som visualiseras av ett fantastiskt foto. Oscarsjuryn är kända för att strunta helt och hållet i smalare filmer, särskilt om de kommer från andra länder än USA, men Michael Kohlhaas förtjänar åtminstone en nominering.

gravity

SOUND MIXING

  1. GravityVad sound mixing egentligen går ut på och hur man bedömer det är för mig fortfarande en aning oklart (men här kan man läsa mer). Oscarsjuryn kommer hur som helst att välja Gravity som vinnare för dess blandning av ren tystnad och kaosinramande musik.
  2. GravityDet är något magiskt med hur Gravity låter. För trots den realistiska tystnaden som den ska porträttera är filmens övergång mellan just denna tystnad och dialog skarp och skickligt utförd. Gravity förtjänar en statyett, men jag skulle inte heller bli missnöjd om Lone Survivor och det explosiva ljud som den filmen pressar in i öronen på en vinner.
  3. RushMen av förra årets starkaste ljudupplevelser är det tre filmer som inte ens blev nominerade i år. Två av dem är effektfyllda sci-fi-filmer, nämligen Star Trek Into Darkness och Pacific RimStar Trek, med sitt hav av imponerande ljudeffekter, och Pacific Rim, med kraftfulla robotslag och kollapsande skyskrapor. Men det är den tredje filmen som förtjänar en nominering och vinst allra mest. Den filmen är Rush som pumpar på med autentiskt vilda och riviga 70-tals-F1-bilar. En fantastisk ljudmix av imponerande övergångar mellan ren motorkraft och pampig musik.

gravity

VISUAL EFFECTS

  1. GravityEn av de aspekter som gör Gravity till en sådan hyllad och nytänkande film är dess specialeffekter. Med superavancerad CGI är filmen en visuell fest med otrolig detaljrikedom. En självklar vinnare utan motstånd från övriga nominerade.
  2. GravityThe Hobbit, Iron Man 3 och The Lone Ranger är i mitt tycke inte ens värda sina nomineringar. De bjuder samtliga på rent ut sagt trött CGI som inte är i närheten av kategorins två bästa filmer – Star Trek Into Darkness och Gravity – med den sistnämnda som min favorit bland de nominerade.
  3. GravityDen är även min favorit överhuvudtaget från 2013 när det gäller specialeffekter. Faktiskt en av de snyggaste CGI-filmerna någonsin! Men det finns också en hel del andra filmer som är värda nomineringar, bland annat redan nämnda Star Trek Into DarknessA Field in EnglandPacific RimElysium och Oblivion.

Jackass_Presents-_Bad_Grandpa_12

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  1. Jackass Presents: Bad Grandpa. I en kategori med endast tre nominerade blir valet lite lättare när det mest komplexa men också mest välutförda sminket är Johnny Knoxvilles helkroppstransformation från ung Jackass-medlem till 86-årig gubbe. Oscarsjuryn är enade om att Bad Grandpa är den rättmätiga vinnaren. 
  2. Jackass Presents: Bad GrandpaDe andra nominerade filmerna, Dallas Buyers Club och The Lone Ranger kommer inte i närheten av Knoxvilles skrynkliga skinn. Det är riktigt bra smink som förtjänar att vinna helt enkelt.
  3. Jackass Presents: Bad GrandpaPunkt slut.

Nedan följer för mig ofullbordade kategorier som jag alltså inte har sett samtliga nominerade i. Därför bjuder jag endast på mina gissningar, det vill säga vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • Frozen

COSTUME DESIGN

  •  American Hustle

DOCUMENTARY SHORT

  • The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • The Great Beauty

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  • Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

  • Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • Helium

SOUND EDITING

  • Gravity

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  • 12 Years a Slave

Efter mina gissningar ser ”statyettlistan” ut så här:

Tippade vinnare

  • 7 Oscars Gravity
  • 3 Oscars 12 Years a Slave
  • 2 Oscars Dallas Buyers Club, Frozen
  • 1 Oscar The Act of Killing, American Hustle, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, The Great Gatsby, Helium, Her, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Lady in Number 6: Music Saved My Life

Vad händer om vi går efter mina önskade vinnare bland de nominerade (exklusive de tio sista kategorierna)?

Önskade vinnare

  • 4 Oscars 12 Years a Slave, Gravity
  • 2 Oscars Blue Jasmine
  • 1 Oscar Captain Phillips, The Grandmaster, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Square

Nu släpper vi loss och kör på mina fria val (exklusive de tio sista kategorierna).

VINNARE PÅ SCOOTER AWARDS FOR PROPER EXCELLENCE IN THE ART OF THE SYMBIOSIS BETWEEN MOVING PICTURES, SOUND AND ACTING 2014: The comeback!

  • 2 Oscars 12 Years a Slave, La grande bellezza, Gravity
  • 1 Oscar Blue Jasmine, Captain Phillips, Jackass Presents: Bad Grandpa, Michael Kohlhaas, Rush, Spring Breakers, The Square, Upstream Color, The Wolf of Wall Street

Ännu en lång betänketid av vilka som ska vinna är över. Nu är det bara att sjunka ner i soffan med trevligt sällskap och njuta av en helkväll, eller rättare sagt natt, av prisutdelning. Godiset, maten, drickan och laptopen kommer stå redo för en helkväll av underhållning. Glöm inte att bevaka vår Twitter och Facebook-grupp under galan! Man vet aldrig vad för roliga bilder och kommentarer vi delar med oss. Må den bästa tipparen vinna men heja bara på mig. David har haft sin tid rampljuset och nu är det dags för en ny vinnare att ta hans plats! Ha en trevlig Oscarsgala, gott folk!

Veckoresumé #60

I den sista veckoresumén innan söndagens Oscarsgala recenserar jag endast filmer som är nominerade på just söndagens Oscarsgala. Animation, krig, kampsport, sång och hängpungar står på veckans agenda. Trevlig läsning!

Lone SurvivorLONE SURVIVOR (2013)
2 stjärnor DYLPC

Peter Berg, regissören bakom filmer som Hancock och Battleship är tillbaka på vita duken med ett sanningsbaserat krigsdrama som följer en grupp Navy SEAL-soldater på hemligt uppdrag i Afghanistan. Deras mål – att fånga eller döda en ökänd talibanledare som ligger bakom ett flertal amerikanska soldaters död. Gruppen bestående av fyra soldater, Marcus (Mark Wahlberg), Danny (Emile Hirsch), Matthew (Ben Foster) och ledaren Michael (Taylor Kitsch) skickas ut i den afghanska vildmarken för att påbörja sitt uppdrag. Men man stöter på oväntade hinder och hamnar i fara. Lone Survivor är fullproppad med utdragna och köttiga actionscener där kulor och granater flyger runt i ofantliga mängder. Blod, stora sår och brutna ben blandas med intensivt våld som förstärks av en nästintill öronbedövande mängd ljud. Peter Berg lyckas skapa en trovärdig och kaotisk tillvaro som sällan saktar ner. Filmen är nominerad till bästa ljudmixning och ljudredigering på årets Oscarsgala. Två nomineringar den förtjänar. Men trots det råa våldet och det maffiga ljudet är resten av filmen inte mycket att hänga i julgranen. Bortsett från en scen där en mycket intressant moralfråga diskuteras består filmen av sliskiga slow-motion-scener, klyschigt militärnarrativ med machosoldater och ett par stunder av flaggviftande. Filmen försöker nyansera och balansera militärhyllningarna med att ge tittaren en liten inblick i hur afghanerna själva har det. Men det är aldrig något som man går ner i djupet på utan man snuddar endast på ytan och får det att istället se ut som ett lamt försök. Lone Survivor får en stabil tvåa i betyg.

the grandmaster

THE GRANDMASTER (2013)
3 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Yi dai zong shi). Auteuren Wong-Kar Wai, känd för sina vackra och långsamma dramafilmer, har i och med The Grandmaster begett sig in i kampsportens ädla värld. Filmen följer kampsportsmästaren Ip Man (Tony Leung Chiu-Wai) och hans liv från 1930-talets Kina fram till hans senare år som tränare åt bland annat Bruce Lee. Ip Man ligger bakom en särskild kampsport vid namn Wing Chun som med hjälp av Wong-Kar Wais regi och Philippe le Sourds foto inte bara ser cool och badass ut utan också fantastiskt vacker. Filmens få men makalöst mästerliga kampsportsscener blandar häftiga miljöer med otroliga slag och sparkar och Wong-Kar Wais favoritfilmknep – slow-motion. Tony Leung gör sitt sjunde samarbete med Wong-Kar Wai och gör ett strålande jobb. Vid sin sida har han Ziyi Zhang (som spelar en konkurrerande kampsportsmästare) som även hon gör en fenomenal insats. De spelar båda tillbakadragna karaktärer med stillsamma ansiktsuttryck men som med enbart sina ögon får fram en mängd känslor och subtila uttryck. Det är skådespel på en mästerlig nivå och passar filmens kampsportstema perfekt där disciplin och fokus är det viktigaste. Handlingsmässigt är The Grandmaster precis som fight-scenerna en vackert och stillsamt berättad film. Den är dock i vissa stunder en aning segdragen, särskilt i filmens slutskede. Men på det stora hela är The Grandmaster ett vackert konstverk med utsökt foto, grymma kampsportsscener och fantastiskt skådespel. Filmen är nominerad till två Oscars, en för bästa foto och en för bästa kostymdesign. Filmen får en stark trea i betyg.

20 feet from stardom

20 FEET FROM STARDOM (2013)
2 stjärnor DYLPC

Bakgrundssångare och -sångerskor är enligt denna Oscarsnominerade dokumentär ett bortglömt släkte som inte alltid får den uppmärksamhet de förtjänar. 20 Feet from Stardom intervjuar kända kör- och bakgrundsvokalister som Darlene Love, Judith Hill, Lisa Fischer och många fler och djupdyker i deras respektive karriärer. I dokumentären får vi även höra visdomsord från många av de stora artister och band som har arbetat med dessa sångerskor. Bruce Springsteen, Sting, Mick Jagger, Keith Richards är några av dem. Detta är en dokumentär som bjuder på härlig musik och intressanta arkivbilder från klassiska konserter och artister till den grad att mitt intresse snarare föll på själva musiken och arkivbilderna än sångerskornas berättelser. För visst kan de sjunga, de är fantastiskt skickliga och har grymma röster men dokumentärens sätt att berätta om individernas liv är kantat av ett pretentiöst narrativ. Filmen består egentligen bara av en grupp personer som tycker synd om sig själva och talar om de orättvisor som har gjort att de inte har fått chansen att starta solokarriärer. Nu kanske jag låter hård och elak. Självklart ska man kritisera orättvisor och kunna tycka synd om sig själv. Problemet med 20 Feet from Stardom är att det i princip är det enda som diskuteras. Det blir efter en stund repetitivt och överdrivet, särskilt när argument blandas med en gnutta översentimentalitet. Bra musik men tröttsam dokumentär. Betyget sjunger sig fram till en stabil tvåa.

inside llewyn davis

INSIDE LLEWYN DAVIS (2013)
2 stjärnor DYLPC

Coen-brödernas senaste utspelar sig i 60-talets New York, närmare bestämt på folkmusikscenen i stadsdelen Greenwich Village. Filmen följer under en vecka den fattige och egocentriske folksångaren Llewyn Davis (Oscar Isaac). Llewyn försöker slå sig fram som artist i en stad där konkurrensen är hög. Han är till synes hemlös och övertalar sin ex-flickvän Jean (Carey Mulligan) och hennes pojkvän Jim (Justin Timberlake) att få sova över där medan han försöker få igång sin karriär. Inside Llewyn Davis är en ytlig film där det är uppenbart att mer fokus har lagts på det visuella såsom kläder, miljöer och foto samt musik än själva narrativet. Något som endast håller en stund av filmens speltid. Handlingsmässigt är filmen rent utav rätt tråkig och oengagerande. Melankoliska folksånger varvas med scener där Llewyn Davis klantar sig och är allmänt otrevlig. Men inte mycket mer händer och filmen sjunker snabbt ner i en ändlös virvel av trötthet. Fotot är Oscarsnominerat, något jag inte kan hålla med om. Filmen ser ut att ha applicerats med ett grått Instagram-filter som gör att allt ser ut att vara gjort av mjukt ull. Skådespelet är däremot filmens ljuspunkt med härliga insatser av Isaac, Mulligan och Timberlake. Även John Goodman får en liten men härlig roll som gör att filmen för en kort stund blir sevärd. Inside Llewyn Davis är en otroligt överskattad och oengagerande film. Betyget spelar sig fram till en stabil tvåa.

Nebraska

NEBRASKA (2013)
4 stjärnor DYLPC

Oscarsjuryns favorit Alexander Payne är tillbaka efter 2011 års Oscarshyllade The Descendants. Den här gången tar Payne med oss på en svartvit, stillsam och småmysig resa i Nebraska. Woody Grant (Bruce Dern) är en gammal och gaggig man som envist har bestämt sig för att bege sig till staden Lincoln i Nebraska för att hämta ut en miljon dollar i vinstpengar som han tror sig ha vunnit från ett brev han har fått hemskickat. Woodys fru Kate (June Squibb) och deras söner David (Will Forte) och Ross (Bob Odenkirk) inser snabbt att brevet endast är fejk och reklam för att locka kunder. Men Woody insisterar på att han har vunnit och David känner sig tvungen att köra sin far till Lincoln för att bevisa att vinsten inte är riktig. Vad som följer är en roadtrip med släktmiddagar, barrundor och grannbesök. Nebraska är en trevlig och behaglig film med en grupp sorgliga men också roliga karaktärer som alla har olika uppfattningar om Woodys ”prispengar”. Ett härligt och finurligt manus ges liv av fina prestationer från samtliga (Dern är nominerad till bästa manliga huvudroll). Kemin mellan de fyra familjemedlemmarna är stark men också medvetet irriterad. Kate klagar konstant på Woodys förvirrade mentalitet och sönerna försöker utan framgång att övertala Woody att han inte har vunnit några pengar. Woody själv drömmer om hans gamla vänners avundsjuka miner när de ser han glida förbi med nya saker han köpt för pengarna. Nebraska är en sorgsen, rolig och hjärtvärmande film om en grupp osäkra och olyckliga karaktärer. Det är en film som känns realistisk i och med ett trovärdigt manus och jordnära prestationer. Betyget blir en svag fyra.

jackass presents bad grandpa

JACKASS PRESENTS: BAD GRANDPA (2013)
3 stjärnor DYLPC

Johnny Knoxville står i centrum som 86-årig pervers gubbe i denna Jackass-producerade spelfilmen. Eller är det en spelfilm? Bad Grandpa är unik då den använder sig av det klassiska Jackass-upplägget med dolda kameror, skämt och stunts inför ovetande fotgängare. Men den involverar också en story med karaktärer mitt i allt kaos av offentlig förnedring. Knoxvilles karaktär Irving Zisman har precis förlorat sin fru och bestämmer sig för att ha en begravningsceremoni. Under begravningen dyker Irvings dotter upp med sin 8-åriga son Billy (Jackson Nicoll) och dumpar ansvaret på Irving att hand om pojken. Irving bestämmer sig för att skjutsa Billy till sin far i North Carolina för att slippa vara ansvarig för pojken. En roadtrip inleds och Irvings och Billys relation blir starkare ju mer galna upptåg de utför. Och galna upptåg är bara början! Filmen bjuder på minst lika knäppa stunts och spratt som i Jackass. Irving springer runt med extrem hängpung på en manlig strippklubb. Billy deltar i en skönhetstävling för småflickor. Den udda duon dricker sig fulla, snattar, bajsar på sig och mycket mer. Det är på samma nivå som i Jackass och kan vara svårt att uppskatta om man har lätt att bli provocerad. Det är vågat, kontroversiellt och smaklöst men för det mesta väldigt roligt. Det är svårt att inte skratta och tycka om den smarte och finurlige Billy och den perverse och vilde Irving. Både Nicoll och Knoxville gör roliga och bra skådespelarinsatser. Filmen lyckas vara intressant hela tiden trots en väldigt simpel story. Bad Grandpa är Oscarsnominerad för bästa hår och smink, vilket den verkligen förtjänar. Knoxvilles gubbsmink är imponerande detaljerat och välgjort. Bad Grandpa får en stabil trea i betyg.

The Croods

THE CROODS (2013)
3 stjärnor DYLPC

The Croods kallas en familj grottmänniskor vars vardag består av att jaga djur och sova i en mörk grotta. Pappan Grug (Nicolas Cage) är ledaren i familjen och värnar om sin familjs säkerhet. Han tillåter inte familjen att vistas utanför grottan under natten då det kan finnas farliga djur. Familjen lever ett rutinmässigt liv men tonårsdottern Eep (Emma Stone) är trött på deras uppstyltade liv. Hon vill ut och upptäcka världen. När Eep en dag smyger ut från grottan stöter hon på den mer ”moderna” människan Guy (Ryan Reynolds) som berättar att världen håller på att gå under men att det finns en avlägsen plats, ett paradis som kommer att överleva undergången. Guy är själv på väg dit och övertalar Eep att följa med. När hon berättar om idén för sin familj möter hon starkt motstånd. Men när familjens grotta förstörs av en jordbävning blir de tvungna att följa med Guy och Eep. Likt Nebraska och Bad Grandpa involverar denna animerade film en roadtrip. Men i det här fallet är det inte USA:s motorvägar utan en vild fauna av märkliga och farliga djur som ska passeras. Det är just den breda variationen av udda djur och färgglada platser som gör The Croods till en fartfylld och underhållande resa. Allt från pirayaliknande fågelsvärmar till stenvalar (helt enkelt stora stenar som är valar, har du inte sett sådana förut?) hotar familjens säkerhet. Dialoger och skämt är snabba och för det mesta roliga. Karaktärer likaså. Filmens budskap om sammanhållning och vänskap är generiskt och tråkigt nog väldigt likt de flesta andra animerade filmer nuförtiden. Men den visuella stilen och det fartfyllda manuset är tillräckligt fräscht för att underhålla hela vägen ut. The Croods får en stabil trea i betyg.

Ernest Et Celestine

ERNEST ET CÉLESTINE (2013)
4 stjärnor DYLPC

Världen är uppdelad i två nivåer. I kloakerna lever mössen och på marknivå lever de stora björnarna. Célestine är en ung musflicka som bor på barnhem. Hon är trött på sitt rutinmässiga liv och har alltid fascinerats av björnvärlden. Men mössen får lära sig vid tidig ålder att björnar är onda och farliga och att man aldrig ska umgås med dem. Célestine har svårt att tänka sig det och smyger då och då upp genom kloakerna till björnvärlden. En dag på besök i den främmande världen stöter hon på den fattiga och hungriga björnen Ernest. De börjar snabbt fatta tycke för varandra och blir goda vänner. Célestine hjälper Ernest att mätta sin hunger genom att hjälpa honom att bryta sig in i en godisbutik. Men butiksägaren upptäcker de två vännerna. Ernest och Célestine lyckas fly men efterlyses och jagas av både mus- och björnpolisen för deras brott. På endast en timme och tjugo minuter lyckas denna fransk-belgiska animerade film introducera en detaljerad värld med två underbara huvudkaraktärer och berätta en fin och hjärtvärmande berättelse om vänskap. Handlingen är trots sin enkelhet en fantastiskt vacker sådan. Det är mysigt, härligt och allmänt gulligt när de två vännerna interagerar. Filmen ser ut att vara handritad och har ett vattenfärgsutseende. Helt klart en av 2013 års snyggaste filmer och en frisk fläkt i en genre som domineras av datoranimering. Ernest et Célestine är en underbar liten film som förtjänar sin Oscarsnominering (för bästa animerade film). Stabil fyra i betyg.

Veckans topp 3

  1. Ernest et Célestine
  2. Nebraska
  3. The Grandmaster