Veckoresumé #35

Pang på rödbetan! Back in action! Nu är vi tillbaka med en hel lista med filmer, för det mesta bra sådana dessutom. Trevlig läsning och kör i vind!

HOT SHOTS! (1991)

Den mycket ostiga kultfilmen Top Gun bjöd på många sätt in till parodi, vilket Airplane!-regissören och The Naked Gun-författaren Jim Abrahams tog vara på genom att ge oss denna sensationellt underhållande komedi. Flygarhjälten Tom Cruise är utbytt mot Charlie Sheen, vars emotionellt instabila karaktär Topper Harley kallas till ett topphemligt uppdrag som går ut på att försöka spränga Saddam Husseins kärnkraftverk. Uppdraget leds av den tankspridde och mentalt frånvarande amiralen ”Tug” Benson, underbart spelad av Lloyd Bridges. Man parodierar flera klassiska filmer och slänger in många slumpartade inslag, så som att Charlie Sheen blir Stålmannen och att en tandläkare snabbt ställer frågan ”Is it safe?”, en referens till Laurence Oliviers fasansfulle tandläkare i Marathon Man. Vidare steker Topper bacon på sin flickväns (Valeria Golino) mage, Tug bedömer ”enemies 12 o’clock” som en fin lunchpausmarginal på 25 minuter och man planerar hur amiralens bortflugna keps ska hämtas på tillbakaresan ute till havs. Vissa bitar skulle mycket väl kunna ha skrivits för Family Guy. Det är löjligt och ibland barnsligt, intelligensnivån är låg och slapstick-inslagen många – men det är också helt fantastiskt! Det är gapflabb på gapflabb och det finns inga gränser för hur mycket man kan skratta i de allra dummaste ögonblicken! En klart underskattad film som med sin genialiskt dumma humor gjort sig förtjänt av en helt självklar fyra i betyg!

RIGHTEOUS KILL (2008)

Två av mina husgudar, Al Pacino och Robert De Niro, har tidigare synts tillsammans på duken i ett magiskt möte i Michael Manns grymma actionthriller Heat från 1995. Här återförenas de i en inte alls lika grym snutfilm med den svaga regissören Jon Avnet som dirigent. Ingen av dem når upp till någon mästernivå (vilken de båda visat gång på gång att de besitter), men ansvarig för detta är i första hand regissören och manusförfattaren, vilka inte lyckas göra dessa titaner rättvisa. 50 Cent gör en skurkroll – bara det sänder ut varningssignaler som kan få det stabilaste av stenblock att krackelera – och allt känns verkligen bara trött och halvdant. De Niro och Pacino är två gamla NYPD-veteraner som ska reda ut ett antal mord. Morden har en viss koppling till varandra som de försöker lista ut, och de blir båda mer och mer insyltade på ett eller annat sätt. Mer ska kanske inte sägas, för överraskande nog finns här en twist som i alla fall inte jag hade väntat mig. Den skänkte i alla fall en liten gnutta hopp till denna annars hopplösa film och gör tillsammans med det faktum att det alltid är trevligt att se De Niro och Pacino, oavsett filmens kvalité, att jag kan ge den en mycket snäll och svag tvåa.

DETACHMENT (2011)

Den fantastiske Adrien Brody spelar en lärarvikarie som kommer till en skola där allt är hopplöst. Eleverna har gett upp, lärarna har gett upp och skolan är nu mer av ett mentalt slagfält där alla trampar på sociala minor gång efter annan. Allt i den här filmen är svart – mörker och misär. Det är lätt att utifrån omslaget tro att filmen handlar om en lärare som ska organisera en stökig klass, men så är icke fallet. Den handlar om så mycket mer än så. Hur klyschigt det än låter så handlar den om livet, och allt vad det innebär. Den handlar om hur olika människor reagerar i och hanterar tuffa situationer – lärarvikarien (Brody), en minderårig prostituerad (Sami Gayle), en pillerbrukande lärare som spårat ur (James Caan), en känslomässigt tyngd och svårt deprimerad elev med stor kreativitet och vision (Betty Kaye) och diverse andra personer på skolan. American History X-regissören Tony Kaye har skapat en film med ett enormt djup, oändlig svärta och gripande berättelser och rolltolkningar. Adrien Brody håller i den röda tråden och visar vilken enorm förmåga han besitter, bland annat genom återkommande monologer där han berättar om sin tillvaro framför en kamera. I början kändes filmen något överdriven, allt var så maximalt uppskruvat negativt, men ju längre som går desto djupare in i tragiken förs man som tittare. Och till slut bara brister det och tårarna uppenbarar sig. Och låt dem komma! Det är det som är det vackra med film! Det är också ett kvitto på hur djupt Detachment berör och vilket strålande jobb Tony Kaye har gjort med densamma.

FANTASTIC MR. FOX (2009)

Ett magiskt mästerverk från Wes Anderson och hans animationsteam! En otroligt väldekorerad stop motion-film där varje bildruta är en konstnärlig skapelse som talar för sig själv. George Clooney hoppar in och gör rösten till Mr. Fox, denna fantastiska räv, med ett kriminellt förflutet men som nu skriver krönikor i en dagstidning. Han köper ett träd av mäklaren Badger (Bill Murray) där han flyttar in tillsammans med sin fru Felicity Fox (Meryl Streep) och sin son Ash (Jason Schwartzman). I området finns tre onda bönder, vars farmar Mr. Fox inte kan motstå att försöka råna. Hans mästerplan är dock inte helt vattentät och företaget får fatala konsekvenser som ska komma att påverka hela byn. Under resans gång får vi möta en massa underbara karaktärer: familjen Fox, naturligtvis, Mr. Fox atletiske brorson Kristofferson, den nervöse pungråttan tillika Mr. Fox sidekick Kylie, äppelcidervakten Rat (Willem Dafoe) som alltid ackompanjeras av västernmusik, skolans tränare i den svårförståeliga sporten whack-bat Skip (Owen Wilson), för att bara nämna några stycken ur den stora skaran av genomcharmiga filurer. Den ambitiösa stop motion-tekniken gör filmen levande och genomgående gullig, manuset är fyllt av Andersons klockrena humor och bara det faktum att små djur går runt och pratar som vilka personer som helst blir i det här fallet fantastiskt. Jag log mig igenom hela filmen och investerade hela min själ i de spännande och roliga äventyren – det var helt enkelt en perfekt upplevelse. Trots sin överhängande gullighet hanterar Fantastic Mr. Fox flera seriösa problem och, om man så vill, existensfilosofiska dilemman. Mr. Fox känner ett ansvar att ta hand om sin familj, samtidigt som han vill behålla sin äventyrliga sida. Mrs. Fox uttrycker sin frustration över att inte riktigt kunna lita på sin man och sonen Ash känner sig bortglömd och är avundsjuk på sin kusin Kristofferson, som i sin tur oroas över sin sjuke far. Kylie undrar vad hans roll i allt är och allt detta lägger egentligen grunden för budskapet att alla har något unikt som gör att han eller hon kan bidra på något sätt. Alla som har sett Rebel Without a Cause kan dessutom hålla utkik efter en klockren liten referens när Kylie blir förvirrad över paret Fox oenighet i en hetsig diskussion. Sammanfattningsvis är Fantastic Mr. Fox ett strålande mästerverk och en film som går direkt upp som en av mina favoriter. Ren filmmagi från Wes och gänget!

THE TEN (2007)

En komedi som i sin helhet inte alls håller måttet. Upplägget The Ten går ut på att framföra tio olika småhistorier (de får ungefär 5-10 minuter var), som på otroligt krystad väg binds samman av Bibelns tio budord. Varje segment ska alltså motsvara ”Du skall inte dräpa”, ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” osv. Denna koppling ser jag som en nödlösning för att man på något sätt desperat försökt hitta en röd tråd. Det finns ett par delar som faktiskt är lite småroliga, t ex den där två grannar tävlar i vem som kan köpa flest datortomografer, vilket förstör deras liv. Vissa delar är dock bara usla, som när Winona Ryder blir kär i en docka och mellanpartierna där Paul Rudd utifrån ett värdelöst manus ska försöka skämta och samtidigt skapa en övergång mellan de olika historierna framför en mycket ful green screen. Som komedi faller filmen på att det går alldeles för lång tid mellan skratten. Den faller även på att manuset bitvis är fantasilöst, klyschigt, fördomsfullt och framförallt tråkigt. The Ten får inte godkänt.

JAGTEN (2012)

(Sv: Jakten). Mads Mikkelsen vann pris för bästa skådespelare i Cannes, samtidigt som delar av publiken lämnade salongen mitt under pågående visning. Jagten är sannerligen en film som upprör, för vissa i positiv mening, för andra i negativ. Jag tillhör utan tvekan den positiva skaran. Handlingen utspelar sig i en småstad i Danmark där den 40-årige dagisläraren Lucas (Mikkelsen) är på god väg att få ordning på sitt liv igen efter att ha skiljt sig och hittat ett nytt jobb. Han är omtyckt bland både dagisbarnen och personalen och har goda relationer med sina vänner. Men en dag sipprar det där lilla ryktet ut som ska förändra hans liv för gott. En flicka på dagiset berättar för en annan lärare att hon har sett saker hon inte bör se och att Lucas är ansvarig för detta. Vi vet att Lucas inte har gjort något fel, men vem tror man på i första hand – en vuxen man eller ett oskyldigt barn? Det dröjer inte länge förrän uppgifterna sprider sig till föräldrar och vidare bland stadens invånare och Lucas tvingas stå ut med både det ena och det andra, och se dörr efter dörr stängas framför sina ögon. Han är inte välkommen längre och måste nu lägga om hela sin tillvaro. Det finns en känsla som driver den här filmen framåt – den spelar ett enda kort, ett kort som är jäkligt starkt. Frustration. Det är fruktansvärt att följa utvecklingen kring den oskyldige Lucas liv och den frustration, förtvivlan och ilska som väcks hos en som tittare för ständigt engagemanget upp till nya nivåer. Det är gripande, förbannat jobbigt, välspelat – Mads Mikkelsen är fenomenal – och vackert inramat med hjälp av foto, musik och höstmiljöer som förstärker upplevelsen. Man kan kanske ifrågasätta upptrappningens hiskeliga tempo (är det trovärdigt?), där folket genast vänder sig mot Lucas, men kanske är det så vi människor fungerar, enligt principen ”barn ljuger aldrig”. Sammanfattningsvis är Jagten är en frustrerande upplevelse som växer sig starkare och starkare, och en av 2012 års bästa filmer.

BIG FISH (2003)

Sagoberättaren Tim Burton träffar inte alltid rätt, men Big Fish är en film som skiljer sig en hel del från hans mörkare, mer gotiska filmer som gärna kombinerar skräck och komedi. Big Fish kombinerar snarare drama och komedi i en stundtals varm och känslosam berättelse. Narrativet har utformats kring filmens teman, såsom fantasi, anekdoter och mytomani, och huvudkaraktären Edward Bloom (ej att förväxla med gastronomkungen i TV) tar oss med på resor genom tid och rum. Ewan McGregor gestaltar den yngre versionen av Ed, som träffar en jätte, jobbar på cirkus och förälskar sig, medan den äldre Ed, som mest ligger i sängen och berättar om gamla minnen, spelas av Albert Finney. Eds son William (Billy Crudup) har tröttnat på att inte veta vad han egentligen ska tro om sin pappa och hur mycket av det han berättar som egentligen är sant, så han försöker ta reda på mer om sin fars liv och sin egen historia. Han vill helt enkelt lära känna sin pappa på ålderns höst, vilket ger oss den fullspäckade och rikligt utsmyckade sammanfattningen av Edward Blooms till synes sensationella liv. Jag var till en början skeptisk – löjligt och inte särskilt trovärdigt var mina spontana tankar – men ju längre som gick av filmen desto mer involverad blir man och ju närmare man kommer kärnan av historien desto intressantare blir det. Slutet är också riktigt bra och rörande, vilket ger Big Fish en i slutändan fin trea i betyg.

HOT SHOTS! PART DEUX (1993)

Jahaja, då var det dags igen för Charlie Sheen att kallas in till ett topphemligt uppdrag, den här gången i Vietnam. Parodierna anspelar på bland annat Apocalypse Now och Platoon, med sedvanliga randomiserade inslag som en kort cameo av Martin Sheen som förbiåkandes på en båt passar på att berömma sin son för insatsen i Wall Street och vice versa. Filmens bodycount överstiger både RoboCop och Total Recall, och Hot Shots! Part Deux utnämner således sig själv till Bloodiest Movie Ever och ger oss återigen en underbart förvirrad Lloyd Bridges och Topper Harleys flamma Ramada (Valeria Golino), bland andra. Förutom ett antal stora skratt i dess roligaste situationer har dock filmen inte mycket nytt att komma med, och mer än en svag trea räcker det inte till för denna småljumna uppföljare.

SIDE EFFECTS (2013)

Efter den svaga Magic Mike och bottennappet Haywire är Steven Soderbergh tillbaka med ett nytt thrilleraktigt drama på vilket förväntningarna var hyfsat högt ställda. De motsvarades rätt bra, då det ser ut som att Soderbergh är på väg tillbaka (det var ju inte så längesedan han gjorde den avsevärt mycket bättre Contagion). En ung, psykiskt sjuk kvinna (Rooney Mara) begår i samma veva som när hennes man (Channing Tatum) släpps från fängelset ett självmordsförsök. Hon tar hjälp av psykiatern Jon (Jude Law) som skriver ut ett antal nya mediciner till henne, av varierande experimentell karaktär. När något våldsamt och livsomvändande inträffar (som jag absolut inte kan avslöja) spelar tabletterna en huvudroll i ett mystiskt och oklart rättsdrama där hemligheterna nystas upp en efter en… Nu blev du nyfiken va? Ja, det är en spännande och småklurig intrig som spelas upp i en film som är bra på alla plan, men inte fantastisk någonstans. Det tenderar att bli lite slätstruket, även om intresset hela tiden finns där. Finns där gör även Soderberghs patenterade stil med skarpt foto, perfekt avskalad musik av Thomas Newman och en ihärdigt småkylig stämning. En ganska stark trea får Side Effects i betyg!

En tumme upp ska också delas ut, och det till Alicia, Mads och gänget i En kongelig affære (4/5) som Scott skrev om här. Scott skrev även positivt om Roman Coppolas A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III här, vilket naturligtvis är roligare att läsa än min något besvikna imaginära text om densamma (2/5). Ha nu en trevlig vecka och se mycket film!

Veckans topp 3

1. Fantastic Mr. Fox
2. Jagten
3. Detachment

Veckoresumé #17

Innan Oscarshysterin hunnit lägga sig ska en högst ordinär veckoresumé landa, vilket icke är att förglömma! Denna vecka blir det ett extra fylligt nummer – något slags Veckoresumé Plus, som innebär att du utöver de vanliga minirecensionerna även får ett antal ännu kortare minirecensioner, som den här gången utgörs av flygplansfilm. Arlanda-Kapstaden tur och retur ger nämligen tid för en bunt sådana. Miniminirecensionerna av dessa hittar du längre ner i artikeln, efter den vanliga veckoresumén.

THE SESSIONS (2012)

John Hawkes, som ofta syns i biroller och för den breda massan ganska okända indiefilmer, spelar här den poliodrabbade och sängliggande Mark, baserad på verklighetens journalist och poet Mark O’Brien. Filmen bygger på O’Briens självbiografiska texter och handlar om Marks sökande efter kärlek, viljan att utforska sin egen sexualitet och att känna en kvinnas närhet. Han bestämmer sig vid 38 års ålder för att han ska bli av med sin oskuld och tar hjälp av sexterapeuten Cheryl, som spelas av den för rollen Oscarsnominerade Helen Hunt. Cheryl ser mötet som en helt kärleksfri kurs över sex tillfällen, en inställning som ska komma att kollidera med Marks impulsiva känslor och drömska upplevelser. Som en tredje part finns prästen Father Brendan alltid till hands för Mark som en slapp rådgivare, en snubbe som han känner att han kan snacka med, män emellan, så att säga. Father Brendan spelas av en pålitligt härlig William H. Macy, som dessutom levererar en otroligt levande frilla. Mark tar under filmens gång flera steg mot att försöka förstå kärlek, sina känslor och svårigheten i att hantera relationer. Förutom Cheryl finns flera kvinnliga assistenter i hans liv, vilket skapar både vänskap, kärlek och problem. Utan att vara fantastisk eller gå särskilt långt utanför boxen för ett klassiskt dramakomedi-upplägg lyckas filmen förmedla en varm och smårörande berättelse med en lagom dos humor. Helen Hunt gör en vågad, naken och ärlig roll som inte alla skådespelare skulle kunna tänka sig att göra, vilket hon ska ha beröm för. Även de manliga skådisarna med John Hawkes i spetsen gör bra roller, i en fin och sevärd film.

TWILIGHT (2008)

Jaså, minsann? Ja, nu är det dags att ta fram den stora sågen, för nu ska här sågas så det ryker! Twilight-serien har länge legat och bubblat i skuggan av min filmradar, lite som en bortglömd brödbit, starkt misstänkt för mögel, som ingen riktigt vågar ta i. Men nu stoppade jag in handen längst in i brödskrinet och mycket riktigt var det en grön liten stinkande fralla som uppenbarade sig. Nej, nog med brödmetaforer! Förväntningarna var på förhand körda i botten och Catherine Hardwickes vampyrfilm hade alla möjligheter att överraska positivt, något den helt misslyckades med. Fördomarna infriades en efter en – vi bjöds på dåligt skådespeleri, dålig regi, dåliga specialeffekter, obefintlig logik, krystade dialoger, löjliga karaktärer och ofattbart usla scener där vampyrer spelar baseball i en skog (?). Vad handlar tramset om då? Bella (Kristen Stewart) flyttar till en mulen småstad, där hon snabbt träffar en sensationellt stel och awkward sliskvampyr (Robert Pattinson), som hon lika snabbt blir förälskad i, utan att lägga någon större vikt vid att han är en störd psykopat som livnär sig på mänskligt blod. Snart dyker det upp några onda vampyrer tillika fullblodsidioter som har en beef med familjen Cullen (Pattinson & Co), vilken blossar upp på nytt, varpå gängkriget inleds med turbobaseball och avslutas med krossade speglar och PG-13-blodbad (yeah, go figure). Som om inte detta vore nog glider Taylor Lautner in och visar upp sig, ett praktfiasko på alla sätt och vis. Twilight tilldelas en blek och stel etta i betyg och placeras längst ner i Sverkers röda soptunna. Ät inte det mögliga brödet!

ANNA KARENINA (2012)

Joe Wright är en oerhört skicklig regissör med en mycket god känsla för så kallade kostymdramer, med fantastiska filmer som Atonement och Pride & Prejudice på meritlistan. Anna Karenina bygger som bekant på Leo Tolstojs überklassiska roman med samma namn och är en i raden av otaliga filmatiseringar. I denna version har Wright använt sig av teaterkulisser och låtit dem medverka på ett kreativt sätt, utan att på något sätt gömma skarvarna, hålen i väggarna eller de målade bakgrunderna. Scenen utnyttjas som en fantasifull plats där olika rum och byggnader överlappar varandra och dessutom bryts av genom att då och då övergå i verkliga miljöer. En särskilt mäktig scen är när en av karaktärerna ser sig om på scenen, varpå ridån går upp och ett snöigt vinterlandskap öppnar upp sig. Detta lekfulla grepp har, tillsammans med det teatraliska skådespelet, delat publiken i en hyllande skara och en inte så hyllande skara – det hänger på att man köper illusionen och att man kan uppskatta teaterstilen. Jag måste säga att jag gillade vad jag såg, utan att för den delen tokhylla det. Som alltid när det gäller Wright dekoreras filmen med ett elegant foto, ljuv musik, detaljerade kostymer och en in i minsta detalj välplanerad koreografi. I den stabila skådespelartruppen ser vi namn som Keira Knightley, Aaron Taylor-Johnson, Matthew Macfadyen, Jude Law och vårt svenska stjärnskott Alicia Vikander. Alla sköter sig bra och 2012 års upplaga av Anna Karenina är ett läckert stycke teaterfilm, som dock brister något i det hos tittaren så viktiga känslomässiga engagemanget i berättandet.

DAS BOOT (1981)

(Sv: Ubåten). En riktig långkörare till film – tung, tysk och mustig! Das Boot handlar om en ubåt ur den tyska flottan som 1941 gick ut till sjöss för att försvara Tyskland mot engelsmännen i kampen om havet och dess transportmöjligheter. Under 3,5 timmar får vi följa en ung och oerfaren besättnings stundtals helvetiska resa i det mörka djupet under havsytan, där de stöter på såväl brittiska fartyg som interna meningsskiljaktigheter och tekniska problem. Filmen är snyggt iscensatt med en verklighetstrogen ubåtsinteriör, en svettig och klaustrofobisk atmosfär och välskrivna karaktärer som en malplacerat nyfiken journalist, en överdrivet formell styrman, en butter kapten och osäkra unga män som en efter en bryter ihop av den enorma påfrestningen ombord. Händelseförloppet framförs med en stadig upptrappning som sätter alla nerver på helspänn, och det blir aldrig segt eller ointressant, trots filmens långa speltid. Das Boot är en otroligt mäktig och lågmält intensiv krigsfilm som ska ha en jäkligt stark fyra i betyg!

STAND UP GUYS (2012)

Al Pacino och Christopher Walken är en kombination som heter duga. Med tanke på att båda dessa herrar är fastspikade i min personliga topp 5 över favoritskådespelare var det bara en tidsfråga innan jag skulle se den här filmen. Filmen inleds med att Val (Pacino) kommer ut från fängelset efter 28 år bakom lås och bom och hämtas upp av sin gamle polare Doc (Walken). Doc har dock blivit beordrad under hot att mörda Val före klockan 10 på morgonen nästa dag, med en gammal hämndhistoria som bakgrund, vilket Val snart listar ut när han anar att något inte står rätt till. De två kompisarna bestämmer sig för att ta igen förlorad tid och göra det som ska bli Vals sista kväll i livet till en fantastisk kväll, ”just like the old times”. Kvällen blir minst sagt händelserik, särskilt efter att de stulit en sportbil, hämtat upp en tredje gammal vän (Alan Arkin) från ett ålderdomshem och hjälpt en kidnappad kvinna att hämnas sina förövare. Stand Up Guys är egentligen en ganska trött film som har stunder av alldeles för låg nivå på manus och flyt, men i slutändan kan jag inte komma ifrån att jag njuter bara av att se dessa underbara herrar agera på vita duken, även om filmen i sig inte är mycket att hänga i granen. Men jag ska inte vara alltför negativ – filmen är rätt skön från och till och har ett soft, laid-back soundtrack som funkar till både överdrivna kulregn och mer nostalgiska, lite småsorgliga stunder. Känner mig snäll just nu, så en svag trea bjuder jag på!

Flygplansfilm

BILL (2007)

Bill (Aaron Eckhart) är en medelålders man med dåligt självförtroende och en otrogen fru. Han jobbar på sin svärfars bank och är allmänt oinspirerad. Snart får han nog och det mesta spårar ur, vilket ger både befrielse och depression. Helt okej dramakomedi med några småroliga stunder, men inte mycket att hurra för. Jessica Alba är med i alla fall (alltid ett visuellt plus, så att säga).

THOR (2011)

Tor, den gamla fornnordiska åskguden, skulle nog bajsa på sig om han fick se den här moderniserade popcornversionen av honom själv, spelad av träbocken Chris Hemsworth. Det finns ingenting av värde att hämta i den här filmen, som är ganska idiotisk rakt igenom, med en tunn, förutsägbar och intetsägande premiss. Det är ofattbart att självaste Kenneth Branagh stått bakom kameran, för Thor är långt under hans egentliga kapacitet.

ÆON FLUX (2005)

Æon Flux (Charlize Theron) är något slags rövkickande actionagent 400 år in i framtiden, där jordens människor stängts in i ett korrupt samhälle bakom höga murar. Hon ska naturligtvis försöka rädda alltihop med ett hjältedåd, som bara blir ett långtråkigt och töntigt actionspektakel med löjliga, om än ambitiösa, kostymer och framtidsvisioner. Denna kan man hoppa över.

THE BIG YEAR (2011)

En härlig och varm komedi med mycket hjärta! Owen Wilson, Steve Martin och (till och med) Jack Black bidrar med charmiga karaktärer, vilka alla deltar i fågelskådartävlingen ”The Big Year” som går ut på att se så många arter som möjligt under ett år. Mycket hinner hända under året och dessa personer får sig många tankeställare om livet och alla dess frågor, som avlöses av skrattfyllda utflykter. Mycket stark trea, på gränsen till fyra.

THE GREY (2011)

En grupp oljeborrare i Alaska är med om en svår flygkrasch som lämnar dem för sitt öde i de snöiga skogarna långt bortom civilisationen. Snart upptäcker de att de inte är ensamma – de har nämligen hamnat mitt i en vargflocks område. Liam Neeson spelar huvudrollen och leder gruppen bort från vargarnas territorium, en minst sagt tuff vandring. En spännande, stillsam och rätt snygg film som förtjänar en trea i betyg, varken mer eller mindre.

YOUR HIGHNESS (2011)

En medeltida riddarkomedi där nivån på humorn sjunkit alldeles för lågt och penisskämten haglar. Det enda positiva med filmen är den maffiga musiken, skriven av Steve Jablonsky, men i övrigt är det en dålig och onödig film. Ännu ett bottennapp från denna resas filmreportoar.

THE IRON LADY (2011)

Meryl Streep visar sin skådespelartalang i rollen som krutgumman Margaret Thatcher, en roll som vann henne en Oscar. Filmen i sig är ganska kraftigt begränsad ur ett historiskt perspektiv, då den inte gräver särskilt djupt någonstans och mest ger ett axplock av vad Thatcher sysslade med under sin karriär. Man berättar två parallella historier – den ena om Thatchers väg till makten och den andra om hennes svåra tillvaro som gammal – och ibland känns det som att fokus ligger på fel sak, eller att den inte ger en tillräckligt fördjupad redogörelse. Streep är som sagt bra, filmen godkänd.

IRON MAN (2008)

Från en järnmänniska till en annan! Marvels järnman (Robert Downey Jr), som från början är en rik affärsman, kidnappas och utpressas att bygga ett förgörande vapen. Då får han snilleblixten att snickra ihop en supermäktig järndräkt som han kan flyga runt och spränga saker med, för att rädda världen då, givetvis. Liksom Thor lider Iron Man av en tunn och meningslös story och en helt ointressant utveckling. Den lyckas inte ens underhålla för stunden, och då har den stora problem.

TROPIC THUNDER (2008)

En ganska löjlig men härlig actionkomedi som gör parodi på flera klassiska Vietnamkrigsfilmsögonblick (vilket ord!) och humor som jag faktiskt uppskattade för det mesta. Härliga skådespelare som bjuder på sig själva, bland andra Ben Stiller, Robert Downey Jr, Jack Black, Nick Nolte, Tom Cruise och Matthew McConaughey. En film som gör sig utmärkt vid en trött tittning framåt småtimmarna.

DARK SHADOWS (2012)

Tim Burton verkar inte ha koll på vad han gör riktigt, i alla fall inte här. Mixen av spökhistorier, skräck, komedi och något slags rock ‘n’ roll-tema funkar inte alls och Johnny Depp repriserar sin numera typiska knasroll än en gång. Nej, detta var inte bra, och även om jag inte är något stort Burton-fan kan jag säga att han har gjort mycket bättre filmer än denna.

A GOOD YEAR (2006)

Ska vi ha ett stort år kan vi lika gärna ha ett bra år också! En rik affärsman (Russell Crowe) förlorar sitt jobb och bestämmer sig för att åka till Provence, där han ärvt en vingård. Där stöter han på en vacker kvinna (Marion Cotillard) som han förälskar sig i. En småmysig film som tyvärr har ett alldeles för trist manus för att kännas riktigt härlig och som dessutom är onödigt förutsägbar. Klart godkänd dock, men långt under Ridley Scotts högstanivå.

Sådär, nu har ni fått er en rejäl lista med filmer. Förra veckan förgylldes även av en omtitt på Wes Andersons underbara The Darjeeling Limited (inte längre 4/5 utan 5/5), och förstördes sedan delvis av den förfärliga Les Misérables (1/5). Därefter tog jag del av Paul Thomas Andersons något svårplacerade men i flera avseenden suveräna The Master (4/5), och Robert Zemeckis stabila Flight (3/5). Alla de tre sistnämnda har Scott tidigare skrivit om, vars texter du hittar här:

• Les Misérables
• The Master
• Flight

Varför ingen text om The Darjeeling Limited? Lugn, det kommer i sinom tid…

Veckans topp 3

1. Das Boot
2. Anna Karenina
3. The Big Year