Veckoresumé #56

I årets första veckoresumé gör jag en tillbakablick på flera av förra årets filmer men också en bortglömd sci-fi-film från 2012 och en surfrulle från 70-talet. Trevlig läsning!

CLOUD ATLAS (2012)

En av de senaste årens mest unika filmer är Matrix-syskonen Wachowskis och Run Lola Run-regissören Tom Tykwers sci-fi Cloud Atlas. En film med en svårgreppbar story och ett spretigt och stundtals förvirrande händelseförlopp. En konventionell synopsis gör inte filmen rättvisa men i korta drag kretsar filmen kring hur olika handlingar av individer kan sträcka sig bakåt och framåt i tiden och påverka andra individer. En god men till synes liten handling kan flera decennier senare inspirera t ex en revolution. Cloud Atlas utspelar sig i ett framtida Seoul år 2144, ett nutida London, 70-talets San Francisco och Karibien under 1800-talet, för att nämna ett fåtal av alla platser som filmen besöker. Det som gör Cloud Atlas unik förutom den spejsade handlingen och dess frekventa platsbyten är det faktum att nästan varje skådespelare i filmen har cirka 3-6 olika roller att spela i olika tidsperioder. Tom Hanks, som spelar sex olika karaktärer, är allt ifrån en cockneytalande gangster i nutida London till en slug läkare ombord på ett fartyg i de karibiska haven under mitten av 1800-talet. Hanks får sällskap av Halle Berry, Hugo Weaving, Jim Broadbent, Jim Sturgess, Doona Bae, Ben Whishaw, Susan Sarandon, Hugh Grant och många fler. Det är en stor rollista med en gigantisk mängd karaktärer. Samtliga av de nyss nämnda spelar minst fyra karaktärer var, vilka alla kommer i olika skepnader, nationaliteter, kön och hudfärg, från olika tidsperioder. Cloud Atlas levererar på många plan. Det är en otroligt ambitiös film med en komplex och intressant idé. En film som kräver mycket från sina skådespelare. Det är också en film med fantastisk musik, imponerande variation i scenografi och miljöer och en stundtals hjärtvärmande handling. Det är inte en perfekt film och den är stundtals svår att hänga med i men de stunder den prickar rätt gör den det med råge och bravur. Betyget landar på en stark trea.

THE WAY WAY BACK (2013)

14-årige pojken Duncan (Liam James) har det tråkigt, extremt tråkigt. Han tvingas spendera sitt sommarlov med sin mamma Pam (Toni Collette) och hennes nya pojkvän Trent (Steve Carell) i ett litet strandhus i en solig småstad. Det kanske inte låter så tråkigt men för Duncan är det det värsta som kunde hända. Han gillar nämligen inte Trent som i princip bara tjatar och klagar på att Duncan inte tar tag i sitt liv och gör något vettigt. Dessutom var Duncans högsta önskan att få spendera sommaren med sin riktiga pappa. Men Duncan finner glädje i den tråkiga tillvaron när han får sommarjobb på den närliggande vattenparken Water Wizz och snabbt blir vän med den rolige och smått galne chefen Owen (Sam Rockwell) och de andra anställda. The Way Way Back är en enkel och mysig film om att vara tonåring i en vuxen värld. Det är både en rolig och sorgsen film som reflekterar kring att vara tonåring men också om föräldraskap och mognad. Filmens höjdpunkt är Sam Rockwell och hans snabbpratande och skämtsamma roll som chef och Duncans egentligen enda riktiga vän. Rockwell gör en fenomenal insats och visar på en skarp och kvick komisk tajming som många skådespelare inte alltid lyckas med. The Way Way Back är en väldigt härlig och skön film med bra insatser från Rockwell, Carrell och Allison Janney, som spelar granne till Duncan och hans familj. En riktig feel-good-film som har hjärta och känsla för humor! Stabil fyra i betyg.

THE SPECTACULAR NOW (2013)

En av de mest hyllade filmerna på senaste Sundance-festivalen var tonårsdramat The Spectacular Now med Miles Teller och Shailene Woodley i huvudrollerna. Sutter (Miles Teller) är en populär kille på high school som är mästare på att festa och umgås. Sutter blir alltid bjuden på fester och han är alltid i centrum. Han lever i nuet och lägger inte mycket tanke på framtiden. Men en dag efter en drucken natt vaknar han upp på en gräsmatta i en villaförort och väcks av Aimee, en tjej som är raka motsatsen till Sutters vilda livsstil. Aimee läser science-fiction och manga på fritiden och arbetar som tidningsbud när hon inte studerar i skolan. Sutter och Aimee bildar en vänskap som kan komma att leda till något mer. The Spectacular Now har en start som låter som precis vilken romantisk tonårsfilm som helst. Den tuffa och populära möter skolans nörd och tillsammans bildar de ett okonventionellt par. Det låter klyschigt och rent ut sagt ointressant. Men The Spectacular Now är ett undantag. Det är en film med båda fötterna på jorden som undviker översentimentalitet och andra plågsamma klyschor. Istället får man som tittare bevittna en realistisk och stillsam utveckling mellan Sutter och Aimee. Skådespelet är på topp med två riktigt bra prestationer av Miles Teller och Shailene Woodley. Det finns en avslappnad kemi mellan de två unga skådespelarna som är imponerande att se. De ser ut att ha haft roligt under inspelningen, något som verkligen märks i scener där humor och vardagligt snack förekommer. The Spectacular Now är en rolig, sorgsen, mysig, realistisk och trevlig film. Den involverar de flesta känslor och stunder som kan förekomma i en relation utan att pressa fram slisk. Den har också en av de mest verklighetstrogna och bästa sexscenerna på väldigt länge. Betyget landar på en stabil fyra.

IRON MAN 3 (2013)

Då är vi här än en gång! Ännu en superhjältefilm som självklart är en uppföljare. Robert Downey Jr. tar på sig järndräkten en fjärde gång (med The Avengers inräknad) för att slåss mot skurkar. Den här gången är det den excentriske megaterroristen The Mandarin (Ben Kingsley) som står på tur att få sin rumpa sparkad. Efter att The Mandarin spränger sönder hela Tony Starks hus tvingas Stark att fly och gömma sig för att återhämta sig från den chock som uppkommer när man har förlorat sportbilar och vapen värda miljoner. Den klassiska måste-börja-om-på-nytt-och-besegra-inre-demoner-handlingen följer och tar upp ungefär hälften av filmen. Man har sett det förut i nästan alla superhjältefilmer de senaste åren och det är här i filmen som mitt intresse sjunker drastiskt. Men så händer något i filmen som överraskar totalt. En händelse som jag inte ska avslöja eftersom det är en spoiler. Men det är en akt i filmen som vänder upp och ner på handlingen åtminstone tillräckligt länge för att åter fånga mitt intresse. Iron Man 3 lyckas faktiskt göra något oväntat som gör resten av filmen en aning mer intressant och underhållande. Downey Jr. funkar fortfarande som den kaxige och pratige Tony Stark och en del skämt är dessutom faktiskt roliga. Downey Jr. får dock följe av en extremt tråkig och ointressant Gwyneth Paltrow men även stabila prestationer från Kingsley, Guy Pearce, Rebecca Hall och självklart Paul Bettany som Tony Starks dator Jarvis. Det är dessutom alltid kul att se James Badge Dale i en liten skurkroll som The Mandarins högra hand. Iron Man 3 har allt man förväntar sig från en superhjältefilm, särskilt en sådan från Marvel. Mycket action som blir tröttsamt i längden, klyschor överallt och många tråkiga karaktärer. Men den har också en oväntad händelse och ett par skämt som går hem som gör att betyget landar på en mycket svag trea.

BIG WEDNESDAY (1978)

Surffilmer växer inte på träd och lyckas inte särskilt ofta vara bra. Titta bara på Surfer, Dude med Matthew McConaughey och Woody Harrelson. Skräckdålig! Men det finns ljuspunkter, som den underbara Kathryn Bigelow-thrillern Point Break med Keanu Reeves, Patrick Swayze och Gary Busey. Den sistnämnde har i början av sin karriär även medverkat i en annan surffilm, nämligen kultklassikern Big Wednesday. Filmen följer tre vänner tillika surfare och deras liv från tidigt 60-tal till mitten av 70-talet. Trion består av Matt (Jan-Michael Vincent), Jack (William Katt) och Leroy ”The Masochist” (Gary Busey). Det är tre vilda och ungdomliga liv och livsstilar som i Big Wednesday porträtteras med allt från långa slagsmål på fester till alkoholfyllda resor till Mexiko och så klart farlig och spektakulär surfing. Big Wednesday lyckas fånga känslan av frihet och vänskap på ett bra och underhållande sätt. Trion stöter på flera olika typer av vänner och fiender under åren som går men Matt, Jack och Leroy håller alltid ihop. Big Wednesday är en härlig film som håller en perfekt balans mellan vännernas vardag och deras surfing. Med otroligt häftiga surfsekvenser lyckas filmen också få en icke-surfare som mig själv att bli sugen på att prova på. Betyget surfar sig fram till en stark trea.

THE HOBBIT: THE DESOLATION OF SMAUG (2013)

Det såg mörkt ut efter Peter Jacksons första Hobbit-film. Vad jag hoppades skulle bli en ny trilogi i The Lord of the Rings fotspår blev mest en film med pinsamt dålig humor, irriterande dvärgar och allmänt dålig stämning. Därför var mina förväntningar inför den andra delen extremt låga. Men istället för att mina farhågor realiserades bjöds jag på en av årets största comebacks och stora överraskningar. Bilbo, Gandalf och dvärgarnas resa fortsätter mot Lonely Mountain efter första filmens händelser för att få tag på juvelen Arkenstone som i sin tur ska göra dvärgarnas ledare Thorin till den rättmätige dvärgkungen. Problemet är att gänget jagas av orcer och andra mörka krafter. Dessutom lurar draken Smaug inuti berget. The Desolation of Smaug:s kanske tydligaste förbättring är att filmen har närmat sig Lord of the Rings-trilogin när det kommer till stämning och mognad. Den fasansfulla humorn är minimal i uppföljaren. Dvärgarna har fått en ny uppgift, att agera som stödjande sidokaraktärer istället för amatörkomiker. Något som för det mesta funkar bra. Mörker och allvar har fått en mycket större plats och bidrar till att intresset och underhållningsvärdet är högre. Desolation of Smaug introducerar också nya karaktärer som både passar in och är intressanta. Bland annat får vår egen Mikael Persbrandt en liten men viktig roll som björnmannen Beorn. Legolas är tillbaka och visar än en gång upp sina magnifika talanger när det kommer till att slåss och skjuta pilbåge. Han får sällskap av alven Tauriel spelad av Evangeline Lilly som både är en stark kvinnlig roll men också en intressant och underhållande karaktär. Sedan har vi självklart Smaug som porträtteras av den alltid skicklige Benedict Cumberbatch. Om du tyckte Cumberbatchs mörka undergångsröst var imponerande i Star Trek Into Darkness är hans röst som Smaug snäppet mörkare och ännu mer obehaglig, men extremt imponerande och behaglig att lyssna på. Något som imponerar ännu mer är att drakens rörelser är gjorda med motion-capture-teknik efter Cumberbatchs egna rörelser. Han låg under inspelningen på ett bord och imiterade en drakes rörelser och ansiktsuttryck. Det kallar jag avancerat skådespel. The Hobbit: The Desolation of Smaug är fortfarande långt ifrån felfri. Den är för lång för sitt eget bästa, har för många plot-holes och är fortfarande lite för barnvänlig, även om den aspekten har förbättrats enormt. Den har däremot ett riktigt bra och tillfredsställande slut som hör till filmens allra mörkaste stunder med en hårresande replik. Ett slut som också agerar som en riktigt bra cliffhanger. Filmen får en stabil trea.

Veckans topp 3

1. The Spectacular Now
2. The Way Way Back
3. Cloud Atlas

Topp 10: Soundtracks

Musik i film påverkar inte bara stämningen, den kan också framhäva både filmkaraktärer och tittarens känslor. Den kan vara inspirerande och imponerande. För mig är bra filmmusik inte bara musik som kan göra ovanstående saker utan också musik som jag kan lyssna på även utanför filmen. Det är alltid svårt att välja ut de bästa av någonting, särskilt när det finns så mycket bra att välja på. Med lång betänketid och svåra val har jag nu lyckats skapa en lista över de 10 filmsoundtracks som jag tycker är bäst. Många riktigt bra sådana fick stå över en plats men några av dem har jag listat i slutet. Vid varje soundtrack på denna lista har jag länkat ett flertal låtar som är några av mina favoriter från varje soundtrack. Några av mina placeringar består av flera filmer i samma trilogi eller franchise. Många låtar i filmserier är med i samtliga filmer i t ex en trilogi. En filmserie är nästan alltid komponerad av samma kompositör och har samma stil och tema, och det är ibland svårt att dela upp dem då de är menade att höra ihop. Trevlig läsning!

TRANSFORMERS
(Steve Jablonsky)

Som en del av den tyske mästaren Hans Zimmers kollektiv Remote Control Productions (en grupp med prominenta filmkompositörer) har amerikanen Steve Jablonsky skapat sig ett namn i Hollywood som en kompetent och skicklig kompositör. En man som har skapat fantastiska ledmotiv och instrumentala stämningshöjare till i mitt tycke, dåliga filmer. Allt från en av världens sämsta filmer, D-War, till en av förra årets värsta, Battleship. Hans största verk är soundtracket till Michael Bays visuellt läckra men på insidan tomma Transformers-trilogi som visar på Jablonskys förmåga att få kroppsbehåring att resa sig. Säga vad man vill om filmerna men musiken som spelas under robotarnas mest dramatiska situationer är makalös och briljant komponerad. En dos av pampiga blåsinstrument och slagverk som ekar krig, förstörelse och död blandas med fullpackade körer och tjutande fioler som kallar efter hopp, kämpaglöd och episk krigföring. Jablonskys soundtrack till de tre robotkrigarfilmerna är både barbariskt och civiliserat och fantastiskt att lyssna på. Lägg fördomar och förutfattade meningar åt sidan om trilogin och låt dig omfamnas av musiken.

lyssna på:

”Autobots”
”Arrival to Earth”
”Scorponok”
”Sentinel Prime”

DRIVE
(Cliff Martinez, blandade artister)

En av Drive:s stora styrkor är filmens noir-stämning placerad i en modern miljö som gjorde den till min favoritfilm från 2011. En av pusselbitarna till denna stämning förutom handlingen, regin, fotot och skådespelet var soundtracket. Och oj, vilket soundtrack! Amerikanske kompositören och före detta trummisen Cliff Martinez som har arbetat med artister som Red Hot Chili Peppers och Captain Beefheart, lämnade rocken bakom sig i och med arbetet med Drive och valde elektronisk musik som sin inspiration. Tillsammans med en grupp andra electro- och indie-rockartister utgör hans musik ett filmsoundtrack som känns taget direkt från 80- och 90-talets elektroniska musikscen. Det är ett minimalistiskt soundtrack med teman av ensamhet, våld och långa färder i nattens Los Angeles. Ett soundtrack som passar en modern Knight Rider som Ryan Goslings Driver.

lyssna på:

”Bride of Deluxe”
”Hammer”
”Tick of the Clock”
”Nightcall”
”Oh My Love”

GLADIATOR
(Hans Zimmer, Lisa Gerrard)

En av de största och kanske bästa filmkompositörerna genom tiderna är Hans Zimmer. Självklart finns det andra stora namn i industrin som förtjänar minst lika mycket beröm, men det är svårt att argumentera mot Hans Zimmers storhet vare sig man gillar hans musik eller inte. Han har skapat musik till massvis av klassiker och mästerverk och han testar gärna att blanda genrer och instrument som ingen annan har tänkt eller vågat sig på. En av hans största verk är det Oscarsnominerade soundtracket till Ridley Scotts mästerverk Gladiator. Tillsammans med den mästerliga sångerskan Lisa Gerrard vars röst är som tagen från fantasy-genrens storslagna universum, har Zimmer skapat ett soundtrack som passar perfekt till Maximus Decimus Meridius (Russell Crowe) kamp för vedergällning och frihet. Det är ett soundtrack som tillsammans med Gerrards vackra röst lyfter lyssnaren till en nivå av behaglighet som inte många andra filmsoundtracks kan. Filmens ledmotiv ”Now We Are Free” är i mitt tycke en av världens bästa filmlåtar någonsin och kan höras i många olika versioner då den utgör grunden i många av filmens dramatiska sånger.

Lyssna på:

”Now We Are Free”
”Progeny”
”Earth”

THE THIN RED LINE
(Hans Zimmer)

Ett annat mästerverk som den tyske gubben Zimmer har arbetat med är Terrence Malicks vackra krigsdrama The Thin Red Line. Zimmer började skriva över fyra timmar av musik innan inspelningen av filmen hade inletts. När kamerorna väl sattes igång använde sig Malick av Zimmers musik på inspelningsplatsen för att få skådespelarna i rätt stämning. Det verkar som att den metoden funkade, för filmen är ett mästerverk, liksom Zimmers soundtrack. Till skillnad från Gladiator:s pampighet skapade Zimmer inför Malicks film ett mer fötterna-på-jorden-aktigt soundtrack som framhäver den fasa och psykologiska strid som soldaterna under andra världskriget fick utstå. Det är ett mänskligare soundtrack med långa svepande låtar där drama och megaorkestrar åsidosätts för melanesiska barnkörer och sorgliga fiolsolon.

lyssna på:

”Journey to the Line”
”God U Tekem Laef Blong Mi”
”The Village”

THE LORD OF THE RINGS
(Howard Shore)

The Lord of the Rings-trilogin är ett av filmhistoriens största projekt med tusentals arbetstimmar och många år av slit bakom sig. Men det var inte bara skapandet av Hobbit-byn Fylke eller Orc-sminket som tog lång tid. Kanadensaren Howard Shore fick uppdraget att skapa musiken till fantasy-genrens största verk. Ett mastodontprojekt som var det enda Howard Shore komponerade i hela fyra år. Shore skrev kopiösa mängder musik och hela tio timmar musik för filmerna har släppts. Man kan tro att efter fyra års slit så måste de tre filmernas soundtrack ha sina toppar och dalar, men så är det icke! I princip varenda låt i samtliga äventyr är av ren perfektion. Överdramatiska och superpumpade stridskompositioner blandas med hårresande skönsång på alviska. Nästan varenda huvudkaraktär och plats har sitt eget ledmotiv och varje sådant är briljant. Man kan hitta allt i Shores överfyllda soundtrack. Allt från mysiga melodier som ”Concerning Hobbits” till mörka domedagskompositioner som ”Helm’s Deep”. The Lord of the Rings-soundtracket är ett av de allra mest ambitiösa soundtracks som finns.

LYssna på:

”Concerning Hobbits”
”The Bridge of Khazad-dûm”
”The Uruk-hai”
”Helm’s Deep”
”Minas Tirith”

STAR WARS
(John Williams)

Tillsammans med Howard Shores Lord of the Rings-musik är John Williams soundtrack till de sex Star Wars-filmerna några av de mest kända och största samlingarna filmmusik som existerar. De flesta har hört det klassiska och bombastiska ledmotivet till Star Wars eller Imperiets militärpropaganda i ”The Imperial March”. Likt Shore har Williams tillägnat George Lucas påkostade rymdsaga en stor tid av sin karriär. Williams soundtrack är fyllt med gigantiska körer och megaorkestrar som sprutar ut massiva kompositioner med drama, action och mörker som teman. Soundtracket till den första Star Wars-filmen från 1977 kammade hem en Oscar, en Golden Globe, en BAFTA och tre Grammys för bästa originalkomponerade soundtrack. Det har också röstats fram av det amerikanska filminstitutet, AFI, som det mest minnesvärda filmsoundtracket någonsin. Musiken för de andra fem filmerna har också nominerats för Oscars, Grammys, Golden Globes och många fler storpriser. Samtliga soundtracks till de sex filmerna är enligt mig stora klassiker och några som jag alltid kommer att lyssna på.

lyssna på:

”Main Title/Rebel Blockade Runner”
”The Throne Room/End Title”
”The Imperial March”
”Duel of the Fates”
”Battle of the Heroes”
”The Immolation Scene”
”Anakin’s Dark Deeds”

TRON: LEGACY
(Daft Punk)

En av 2010 års snyggaste filmer har också äran att få bära med sig ett av filmvärldens snyggaste och häftigaste soundtrack. House-pionjärerna och robotarna Daft Punk hör inte bara till några av de mest populäraste artisterna just nu utan också till de mest ovanliga filmkompositörerna. Daft Punks blandning av elektronisk och klassisk orkestermusik passar utmärkt till TRON:s digitala och ”glitchade” värld. Det är ett ganska mörkt soundtrack där vackra och ledsna fioler och blåsinstrument spelar sida vid sida med beats inspirerade av dator- och TV-spel. Det är ett experimentellt och vågat soundtrack som bryter gamla normer om att olika genrer inte kan spelas i harmoni tillsammans. Det är ett psykedeliskt och märkligt soundtrack som är minst lika bra som Daft Punks andra verk och ett av filmmusikens stora unikum.

lyssna på:

”The Game Has Changed”
”The Grid”
”Recognizer”
”The Son of Flynn”
”Outlands”

BLADE RUNNER
(Vangelis)

Min favoritfilm har inte bara en perfekt handling och en fantastisk värld – den har också en stämning som är vad den är till stor del på grund av den grekiska kompositören Vangelis mästerliga soundtrack. Här blandas jazz, elektroniska melodier, ambient musik och synthesizers till ett mystiskt och mörkt soundtrack som osar futuristisk film-noir. Soundtracket består av långsamma, ödesmättade och psykedeliska verk som drar tittaren in i Ridley Scotts dystra version av ett framtida Los Angeles. Vangelis nominerades 1983 till en BAFTA och en Golden Globe för sitt nytänkande och annorlunda val av musik. Blade Runner-soundtracket är svårt att beskriva och måste lyssnas på, det är ett obehagligt men också omfamnande soundtrack som känns lika mystiskt som filmen själv.

lyssna på:

”Blade Runner Blues”
”Love Theme”
”Main Titles”
”Memories of Green”
”End Titles”

THE DARK KNIGHT
(Hans Zimmer, James Newton Howard)

Hans Zimmers kanske mest populära soundtrack är musiken till Christopher Nolans tre filmer om fladdermusmannen som räddar Gothams befolkning från onda superskurkar. Kanske också ett av de mörkaste och mest domedagslika soundtracks i min lista. Det är också Zimmers bästa soundtracks. The Dark Knight-trilogins kompositioner är farligt beroendeframkallande och bär epitetet episk allra mest. Med öronbedövande trumslag och mörka melodier bär Zimmers soundtrack på en tyngd i varje ton som lyfter musiken till extrema nivåer. Allt man gör känns lättare om man lyssnar på Batmans musik samtidigt. Så fortsätt läs och lyssna!

lyssna på:

”Molossus”
”Eptesicus”
”A Dark Knight”
”I’m Not a Hero”
”Gotham’s Reckoning”
”Imagine the Fire”

COWBOY BEBOP
(Yoko Kanno, The Seatbelts)

Det här är en filmblogg men trots det var jag tvungen att fuska en aning  och sträcka mig utanför gränserna när jag valde nummer ett på den här listan. Cowboy Bebop är först och främst en japansk anime-TV-serie på 26 avsnitt, men eftersom det också existerar en Cowboy Bebop-långfilm tyckte jag att det rättfärdigade mitt val att placera detta mästerverk på första plats. Även om långfilmen inte hade existerat hade jag troligen placerat detta soundtrack på första plats i alla fall. Det är för bra för att missa! Innan jag går in på själva musiken kan det underlätta att förklara vad Cowboy Bebop är, eftersom anime är relativt okänt i dessa kretsar och varken jag eller David är några experter. Jag har sett mästaren Hayao Miyazakis fantastiska verk och jag har även njutit av Satoshi Kons mindfuck-filmer (Paprika och Perfect Blue) men anime-serier är jag inte bevandrad inom. Förutom Cowboy Bebop som anses vara världens bästa anime-serie någonsin och en av den tecknade filmkonstens största verk. Och jag kan bara hålla med! Cowboy Bebop utspelar sig i framtiden och följer prisjägarna Spike, Jet, Faye, Edward och deras hund Ein. Tillsammans jagar de skurkar genom rymdens alla hörn ombord på sitt rymdskepp Bebop. Cowboy Bebop är en fantastisk serie med briljant manus, spännande handling, underbara referenser till klassiska filmer men också en hyllning till musik. Cowboy Bebop:s soundtrack är skapat av den japanske kompositören Yoko Kanno och hennes band The Seatbelts. Tillsammans med en drös av gästartister spelar de musik från många olika genrer med jazz och blues som huvudfokus. Fantastiska kompositioner med snabb jazz, avslappnand lounge-musik, Blade Runner-liknande stämningshöjare, chill-rock, ballader och mycket mer. Ett soundtrack med hundratals låtar som är lika bra i serien som långfilmen. Ett mästerligt soundtrack till en mästerlig TV-serie som inte går att sluta lyssna på. Det bästa soundtracket som finns! Nu kan du sluta lyssna på Hans Zimmer och byta till Japans skönaste band – The Seatbelts!

Lyssna på:

”Tank!”
”What Planet Is This”
”Space Lion”
”Rush”
”Gotta Knock a Little Harder”
”Ask DNA”
”Time to Know/Be Waltz”
”Road to the West”

bubblare:

Kingdom of Heaven (Harry Gregson-Williams), Star Trek & Star Trek Into Darkness (Michael Giacchino), Contagion (Cliff Martinez), The Last Samurai (Hans Zimmer), Lust, Caution (Alexandre Desplat), Hanna (The Chemical Brothers), Le fabuleux destin d’Amélie Poulain (Yann Tiersen), American Beauty (Thomas Newman), Koyaanisqatsi (Philip Glass), Inception (Hans Zimmer), Moon (Clint Mansell)

Veckoresumé #8

STAND BY ME (1986)

I en liten stad i Oregon, USA lever fyra pojkar som  bestämmer sig för att fly vardagen för att vandra genom skogar och fält för att hitta liket efter en försvunnen tonåring. Det är handlingen som utgör Stand by Me. Men filmen är så mycket mer än bara en skogsvandring, det är en berättelse om ungdom, vänskap och uppväxt. Vi får följa med de fyra vännerna när de överkommer problem, bråkar, leker och upptäcker livets utmaningar. Skådespelet är på topp och särskilt imponerande är det eftersom rollistan domineras av barn och tonåringar. Pojkarna spelas av Wil Wheaton, River Phoenix, Corey Feldman och Jerry O’Connell som under filmens gång stöter på ett gäng tonårsligister ledda av en ung Kiefer Sutherland. Stand by Me är en känslosam film med starka karaktärer och ett fantastiskt manus. Det är ett ungdomsdrama som alltid kommer att vara en riktig filmklassiker. Betyget springer sig fram till en stabil fyra.

KILLING THEM SOFTLY (2012)

Regissören Andrew Dominik som ligger bakom mästerliga The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford är tillbaka, än en gång med Brad Pitt, i ett gangsterdrama om indrivaren Jackie Cogan (Pitt) som kallas in när någon har brytit mot maffians oskrivna regler. Två amatörmässiga smågangsters (Scoot McNairy och Ben Mendelsohn) utför ett rån mot maffians hemliga pokerrum för att kamma hem de höga insatser som det spelas med. Jackie Cogan skickas in för att ta hand om rånarna. Killing Them Softly är en väldigt dialogdriven film som endast tillämpar våld ett par enstaka gånger. Nästan varje scen i filmen präglas av radio- och TV-sändningar som i bakgrunden spelar politiska tal av George W. Bush och Barack Obama. Dessa tal agerar metaforer och beskrivningar för vad som pågår i en särskild scen men också för den ekonomiska och politiska situationen i USA. Killing Them Softly är inte bara en gangsterfilm utan en samhällskritisk film som ifrågasätter USA och varför människor tvingas utföra brott för att försörja sig själva. En av de största kritikerna är Jackie Cogan som levererar några riktigt minnesvärda och välskrivna repliker där han frispråkigt kritiserar sitt hemland. Brad Pitt levererar som vanligt en strålande rollprestation och han backas starkt upp av Scoot McNairy, Ben Mendelsohn, James Gandolfini, Ray Liotta och den alltid briljanta Richard Jenkins. Killing Them Softly är provokativ, våldsam, välskriven och riktigt bra. Betyget blir en svag fyra.

FLIGHT (2012)

Robert Zemeckis regisserar berättelsen om en pilot (Denzel Washington) som lyckas kraschlanda ett flygplan med en spektakulär manöver som förhindrar att planet totalkraschar och dödar samtliga ombord. Piloten hyllas i media och utses som en hjälte, men under utredningen av olyckan visar det sig att han hade alkohol och narkotika i blodet under flygningen. Flight:s styrka är helt klart rollistan och rollprestationerna. Vid sidan av Washington finner vi John Goodman, Don Cheadle, Brian Geraghty och den alltid trogne birollskådisen Bruce Greenwood. En av överraskningarna är en kvinnlig karaktär spelad av brittiska Kelly Reilly, kanske mest känd för skräckisen Eden Lake, som gör en bra och oväntad rollprestation som narkotikamissbrukare. Men den absolut bäste i filmen är Denzel Washington som gör en tung och hjärtskärande prestation som har chans att ge honom en Oscars-nominering. Flight är spännande med starka karaktärer och ett levande manus. Den har dock svagheter i mitten av filmen då den stannar av i tempo och trampar vatten en stund, men överlag är Flight en sevärd film som både berör och skrämmer. Betyget flyger in till en stark trea.

NINE (2009)

Daniel Day-Lewis spelar en känd italiensk filmregissör vid namn Guido Contini som påbörjat arbetet med en ny film. Men han har svårt att fokusera på det ofärdiga manuset eftersom hans tankar och sinnen hela tiden dras mellan relationer han har med ett antal vackra kvinnor i sin omgivning. Dessa förföriska kvinnor spelas av stora namn som Marion Cotillard, Nicole Kidman, Penélope Cruz, Judi Dench och Kate Hudson. Trots skickliga skådespelare och bra sångröster räddas inte denna musikal från att vara en aning löjlig. Nine är handlingsmässigt spretig och oengagerande men underhållande för stunden om man vill njuta av bra rollprestationer, sexiga musikalnummer och vackra skådespelerskor. Betyget dansar sig in på en stabil tvåa.

THE HOBBIT: AN UNEXPECTED JOURNEY (2012)

Peter Jackson tar med filmvärlden på ett nytt äventyr i Midgård. Den här gången kretsar historien kring hobbiten Bilbo som blir indragen i en medeltida fantasy-roadtrip där han tvingas agera resesällskap åt ett gäng barnsliga och feta dvärgar samt vår käraste trollkarl Gandalf – känd från Sagan om Ringen-trilogin. Pensionärsresans (alla i sällskapet är gamla) mål är att nå dvärgarnas forna berg och besegra draken Smaug som har tagit klippan i besittning. The Hobbit: An Unexpected Journey är en svag och tråkig film jämfört med Sagan om Ringen-trilogin och den lider av dålig dramaturgi och överspelande skådespelare. Många scener är extremt utdragna och onödiga för handlingen och känns endast som utfyllning. Handlingen är rent strukturmässigt förutsägbar och repetitiv. Typiska scener i The Hobbit går ut på att dvärgarna glupskt trycker i sig mat eller vandrar i grottor och slåss mot gapiga troll och vättar. Man kan gissa sig fram i varje scen om vad som ska hända i nästa och i princip ha rätt varje gång. Trots mycket negativt finns det några ljuspunkter i filmen, bland annat är musiken maffig och fantastiskt passande, CGI-effekterna är otroligt detaljerade och snygga och många utomhusmiljöer är spektakulära och hårresande. Den fördubblade bildmängden (48 bilder per sekund istället för det vanliga på 24 bilder per sekund) känns nytänkande och är helt klart något att uppleva även om den inte är perfekt hela tiden. The Hobbit: An Unexpected Journey är en besvikelse trots att mina förväntningar inte var höga. Om Jackson hade tänkt att komma upp i samma kvalitet som han gjorde med Sagan om Ringen-trilogin måste han och i princip resten av Nya Zeeland rycka upp sig inför nästa film om han ska lyckas – om det inte redan är för sent. Betyget käkar sig fram till en svag tvåa.

Utöver nämnda filmer har jag även sett Lincoln (2/5), regisserad av Steven Spielberg, som David skrev perfekt om i veckoresumé #7.

Veckans topp 3

1. Stand by Me
   
2. Killing Them Softly
3. Flight