Need for Speed (2014)

NEED FOR SPEED

1 stjärna DYLPC

TV-spel på vita duken har alltid haft en kantad historia i Hollywood. Ingen har riktigt lyckats leverera en sevärd film baserad på ett spel trots ett ofantligt stort bibliotek av unika och briljanta spel och storys. Det senaste försöket är en filmatisering av ett av spelvärldens allra mest kända varumärken – racingserien Need for Speed.

Aaron Paul spelar bilverkstadsägaren och mekanikern Tobey Marshall som spenderar dagarna med att ”pimpa” bilar och kvällarna åt illegal streetracing. När en tragisk och våldsam olycka inträffar under ett race lägger rikemanssonen Dino (Dominic Cooper) skulden på Tobey som hamnar i fängelse, trots att det egentligen var Dino som orsakade olyckan. När Tobey sedan avtjänat sitt straff får han inbjudan till ett legendariskt streetrace som Dino kommer att delta i. Tobey ser sin chans att hämnas på Dino genom att visa vem som är bäst bakom ratten. Med hjälp av fyra vänner Benny (Scott Mescudi), Finn (Rami Malek), Joe (Ramon Rodriguez) och Julia (Imogen Poots) beger sig Tobey ut på en roadtrip för att på endast 48 timmar ta sig till andra sidan USA där racet ska hållas. Men det är lättare sagt än gjort när Dino får nys om Tobeys planer.

Need for Speed är en film vars handling och manus är lika skräpigt som en gräsmatta efter en musikfestival. Fylld med klyschor, trötta skämt och endimensionella karaktärer. Filmens stora svaghet är inte bara det traditionella upplägget med hämnd och samarbete utan också en macho-attityd som rinner likt en utspilld och avslagen varm öl genom filmens festivalgräsmatta till manus. Killar är de enda som kan köra bil och tjejer passar bättre på passagerarsätet. Skrikandes av rädsla och panik medan de stora snabba bilarna manövreras av iskalla och starka män. Filmen försöker i Imogen Poots karaktär att bryta detta genom att till huvudkaraktärernas förvånande låta Julia vara väldigt kunnig kring bilar och motorer. Men trots hennes kunskap och en actionscen med Julia bakom ratten så är filmens försök till någon form av jämställdhet pinsam. Utan att avslöja slutet är det i slutändan killarna som får utföra allt i filmen medan Julia räddas från diverse faror och får sitta på sidlinjen och heja på. Hela filmen osar av grabbiga skämt och nedlåtande attityd mot Julia. Imogen Poots gör en godkänd insats av det lilla hon får att arbeta med och gör helt klart filmens bästa insats, till skillnad från resten av rollistan som alla ser uttråkade och trötta ut. Aaron Paul gör till skillnad från sin fantastiska insats i Breaking Bad en ointressant och oengagerande insats med en karaktär som endast framkallar gäspningar från publiken. Scott Mescudi, mer känd som rapparen Kid Cudi, får olyckligtvis en stereotypisk roll som comic-relief-karaktär med fasansfullt lama skämt. Resten av rollistan är även den packad av tråkiga karaktärer och insatser. Det är synd då till exempel Rami Malek är en stabil skådespelare som gör ett mycket bra jobb i The Pacific och Dominic Cooper som tidigare har lyckats göra sevärda biroller.

Need for Speed:s kärna och grundidé är som sagt racing och det är också filmens stora tema. Filmens små ljuspunkter är just de fartfyllda och actionspäckade racingscenerna. De är imponerande utförda med extremt dyra bilar som voltar, exploderar och kraschar. Man har valt att använda sig av så lite CGI som möjligt och lägga budgeten på riktigt utförda bilstunts. Det tillför till underhållningsvärdet och visar på att man har lagt ner arbete på något i alla fall. En annan överraskning var 3D-effekterna som var behagliga och aldrig överdrivna. De gav ett intressant djup som gjorde sig allra mest effektiva i racingsekvenserna.

Trots den tekniska skickligheten och de få höjdpunkter i racingscenerna så är helheten mycket låg. Eftersom handling, karaktärer och manus är på en miserabel nivå så bryr man sig inte om vad som händer och det gör action och racingscener verkningslösa. Need for Speed är en Nissan Micra (sorry Nissanägare!) mot Fast & Furious Lamborghini. Ljusår sämre! Inget hjärta, minimal karaktärsutveckling, inga karaktärer man gillar och fyllt av negativa klyschor. Spela hellre spelen!

47 titlar att hålla reda på under 2014

Under det numera pågående året 2014 lär man, i vanlig ordning, konsumera en hel del film. Men vad ska man prioritera? Målet med nedanstående lista är att, likt Scotts lista, göra den frågan lite mer lättbesvarad. Premiärdatum för filmerna är i många fall inte bestämda, och filmproduktionen med alla sina led tenderar att ta oberäkneliga mängder tid. Det där är alltid lite oklart – flera av filmerna från förra årets lista har exempelvis fortfarande inte kommit ut. Men låt mig slänga in några titlar här (i bokstavsordning), så får vi helt enkelt se vad som händer med dem under året!

20,000 Days on Earth20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Ett slags dramadokumentär om musikern och författaren Nick Cave som skildrar 24 fiktiva timmar av hans liv. Man följer hans konstnärliga process, utforskar vad som gör oss till de vi är och hyllar den ”transformativa kraften” i den kreativa själen. Som stort Nick Cave-fan ser jag mycket fram emot detta projekt, som just nu visas på Sundance.

AloftALOFT (USA/Spanien/Frankrike)

En film jag inte vet mycket om alls, mer än att den finfina rollistan rymmer Jennifer Connelly, Cillian Murphy och Mélanie Laurent. Det verkar vara snöigt, i Minnesota och norra Kanada, och storyn berättas i två olika tidsperioder och kretsar kring en mor (Connelly) och en son (Murphy) som tidigt skiljs åt och lever sina liv i olika riktningar. En journalist (Laurent) undersöker deras livsöden. Filmen regisseras av peruanskan Claudia Llosa och är lite av ett wildcard på listan – ingen superpepp, men kan bli bra.

BIRDMAN (USA)

Alejandro González Iñárritu är efter filmer/knytnävsslag som 21 GramsBiutifulAmores perros och Babel en av mina favoritregissörer. I år gör han en komedi (!) om en skådespelare som kämpar med en Broadway-pjäs och samtidigt tvingas hantera sig själv, sin familj, sin karriär och sitt ego. Detta med en blandad cast innehållandes Michael Keaton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Edward Norton, Amy Ryan, Emma Stone och Zach Galifianakis. Snyggt lär det bli, med tanke på att filmen fotas av Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Tree of Life, To the Wonder, Gravity).

Blood TiesBLOOD TIES (USA/Frankrike)

Déjà vu? Var inte orolig, du är inte med i en ny Groundhog Day. Jag skrev nämligen om den här filmen redan i förra årets pepplista, men eftersom den fortfarande inte nått oss (förutsatt att vi inte är t ex serber eller norrmän, vilka fick se den på bio redan somras) känner jag att jag vill uppmärksamma den igen. Hade jag rangordnat denna lista hade den kanske legat allra högst upp. Låt mig citera mig själv (oh, dear): ”Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Les petits mouchoirs (Små vita lögner) och Ne le dis à personne (Berätta inte för någon), har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts, Billy Crudup och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray (Two LoversWe Own the Night) har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både 70-tal, New York, franskt, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.” Well, 2014 då. Och postern vill jag bara rama in, alternativt Marion Cotillards fantastiskt vackra karaktärsposter. Femstjärniga affischer.

BoyhoodBOYHOOD (USA)

Richard Linklater som skrivit och regisserat Before-trilogin, vilken jag sett de senaste dagarna och verkligen älskar, har gjort detsamma även här i en film som följer en pojkes uppväxt. Det smått otroliga med detta projekt är att filmen är inspelad under de elva år som den skildrar (2002-2013), från det att pojken i huvudrollen är sex år till det att han är 17-18. Hans föräldrar (Ethan Hawke och Patricia Arquette) är skilda och filmen utforskar relationen mellan dem och pojken under denna period. Kan bli fantastiskt och unikt.

The Class of 92THE CLASS OF ’92 (Storbritannien)

Dokumentär om en gyllene generation ur engelsk fotboll, bestående av Manchester United-spelarna David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs, Gary och Phil Neville och Paul Scholes. Filmen tar vid 1992 och följer gruppen från FA Youth Cup fram till Champions League-triumfen 1999, med inslag av samhällskommentarer kring social och kulturell utveckling i landet. Förutom de nämnda spelarna ges intervjuer av legender som Zinedine Zidane och Eric Cantona, ungdomstränaren Eric Harrison, regissören Danny Boyle och före detta premiärministern Tony Blair.

Devil's KnotDEVIL’S KNOT (USA)

Ett verklighetsbaserat kriminaldrama/-thriller om ett fall som behandlats i dokumentärfilmsserien Paradise Lost (vilken jag inte sett men definitivt ska se). 1993 i West Memphis, Arkansas, mördades tre 8-åriga pojkar brutalt, varpå tre tonårspojkar – the West Memphis Three – misstänktes och genomgick rättegång. Devil’s Knot, regisserad av Atom Egoyan, återberättar historien och hur omgivningen hanterade den. I rollistan finns bland andra Reese Witherspoon, Alessandro Nivola, Colin Firth, Elias Koteas, Bruce Greenwood och Dane DeHaan. Det ser ut att bli mörkt, obehagligt och dramatiskt.

The DogTHE DOG (USA)

Al Pacinos porträttering av den minst sagt vilsne John Wojtowicz i Dog Day Afternoon är fantastisk och filmen i sig är utmärkt. The Dog är en dokumentär om Wojtowicz, mannen som alltså försökte råna en bank i Brooklyn för att finansiera sin manlige älskares könsoperation, en historia som ska bli intressant att få veta mer om. Hur den ligger till premiärmässigt (bio, VOD, DVD?) vet jag inte, mer än att den endast visats på festivaler i Toronto och New York.

Draft DayDRAFT DAY (USA)

Efter en snabbt kastad blick på postern, där en kostymklädd och fokuserad Kevin Costner står i något slags NFL-studio med en amerikansk fotboll i handen, känner jag bara att jag är redo. Bring it! Costner är General Manager för Cleveland Browns och kämpar för att få igenom en spelarvärvning genom att få välja först i draften. Costner backas upp av bl a Jennifer Garner, Sam Elliot, Tom Welling, Ellen Burstyn, Rosanna Arquette, Denis Leary och Frank Langella. Komedi-touchen (?) och regissör Ivan Reitman sätter jag vissa frågetecken för.

EVEREST (USA/Storbritannien)

Baltasar Kormákur (Contraband2 Guns) fortsätter sin internationella karriär med en äventyrsthriller om det disastruösa Mount Everest-bestigningsförsöket som efter en storm kostade åtta personer livet 1996. Bergsklättringstemat är alltid lockande med sitt erkännande av naturens och vädrets förrädiska makt, och för ytterligare pepp kan man kasta ett öga på vilka skådespelare som ska slicka snön längs bergsväggarna: Jake Gyllenhaal, Josh Brolin, Jason Clarke och John Hawkes. Killer cast!

(Ej att förväxla med den andra Everest, 2014, vilken numera heter The Summit och finns med längre ner på listan).

GentlemenGENTLEMEN (Sverige)

Efter fantastiska Call Girl är Mikael Marcimains kommande film något att verkligen se fram emot. Manuset är baserat på Klas Östergrens roman med samma namn från 1980 och handlar om en författare som flyttar in i en Stockholmslägenhet hos de gåtfulla bröderna Morgan – boxaren och pianisten Henry och den nedgångne filosofen och poeten Leo. Det verkar hända mycket skumma saker, bland annat spionage och hemliga vapenaffärer, i en värld av jazz, poesi och kärlek, paketerad i ett format med allt från thriller till drama och kärlekshistoria. Det ser mörkt, läckert och skrämmande ut.

Gone GirlGONE GIRL (USA)

Mörkt, läckert och skrämmande kan det nog bli även här – det brukar bli det när David Fincher står bakom kameran. Efter att Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamund Pike) varit gifta i fem år försvinner Amy spårlöst. Parets förhållande visar sig ha varit mer problematiskt än vad man trott och Nick misstänks som gärningsman. Ett mystiskt fall med grävande poliser för, om man kan sin Fincher, tankarna till Se7en och Zodiac – och bara det förklarar varför peppen är av hög grad.

The Grand Budapest HotelTHE GRAND BUDAPEST HOTEL (USA/Tyskland)

Wes Anderson? Pepp, såklart! I år placerar han sitt verk i mellankrigstiden på ett europeiskt hotell, där den legendariske portvakten M. Gustave (Ralph Fiennes) härjar runt. Hotellmiljöer kan i Andersons händer bli otroligt härligt (Hotel Chevalier!) och casten är helt sjuk. Och då menar jag verkligen helt sjuk: Fiennes, Saoirse Ronan, Léa Seydoux, Edward Norton, Jude Law, Bill Murray, Tilda Swinton, Owen Wilson, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jason Schwartzman, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Tom Wilkinson, F. Murray Abraham, Bob Balaban…

HAPPY VALLEY (USA)

Den framgångsrike college football-tränaren Joe Paternos karriär överskuggas kraftigt av skandalen kring förekomsten av sexuella övergrepp inom hans tränarstab under 2000-talet. Snart ska hans liv, alltså hans liv och inte bara skandalen, bli film. Al Pacino och Brian De Palma teamar upp igen (de gjorde Scarface och Carlito’s Way tillsammans) och Pacino ska alltså spela Paterno. David McKenna (American History X) skriver manus medan den oerhört erfarne producenten Edward R. Pressman (American Psycho, Das Boot, Wall Street) producerar. Detta kan bli en intressant och kontroversiell film som jag ser mycket fram emot.

How to Make Love Like an EnglishmanHOW TO MAKE LOVE LIKE AN ENGLISHMAN (USA)

Min väldigt ensidiga kärlekshistoria med Jessica Alba är ständigt närvarande i mitt liv (tyvärr existerar den förmodligen inte alls i hennes). Jag lever i en flyktig övertygelse om att det någon gång ska bli hon och jag, vilken ofta byts ut i total hjärtesorg när realistiska tankar når min hjärna. Så länge får jag nöja mig med eskapistiskt filmtittande. Tyvärr medverkar hon mest i mediokra komedier, men undantag som Sin City och The Killer Inside Me finns, och förhoppningsvis kan även detta bli ett trevligt litet romcom-undantag. Storyn är centrerad kring Pierce Brosnans karaktär som är poesiprofessor på Cambridge och som lever i ”hedonistisk excess” och hamnar i något slags triangeldrama med Alba och Salma Hayek. Jag är tveksam, men försiktigt nyfiken. Brosnan är ju härlig.

THE HUMBLING (USA)

Philip Roths roman med samma namn är ett drama om relationen mellan en åldrande, suicidal skådespelare och en yngre kvinna på en gård i upstate New York. Al Pacino köpte loss rättigheterna till en filmatisering av boken redan 2009, och när den väl blir av är oklart. Vad som verkar mer eller mindre klart är att den ska regisseras av Barry Levinson, som gjort bland annat magiska Rain Man och den suveräna HBO-filmen You Don’t Know Jack från 2010 tillsammans med just Pacino. Buck Henry (The Graduate) skriver manus medan namn som Greta Gerwig, Kyra Sedgwick, Dianne Wiest och Charles Grodin ser ut att göra biroller.

IMAGINE (USA)

Mer Pacino åt folket! Cars– och Crazy, Stupid, Love.-författaren Dan Fogelman regidebuterar med en dramakomedi om en åldrande musiker som, efter att ha läst ett gammalt brev som skickats till honom från John Lennon och Yoko Ono, inspireras att leva sitt liv annorlunda och ta kontakt med sin biologiska son. Al Pacino backas upp av Jennifer Garner, Annette Bening, Bobby Cannavale, Josh Peck, Michael Caine och Christopher Plummer.

The Imitation GameTHE IMITATION GAME (USA)

Benedict Cumberbatch porträtterar den brittiske matematikern och logikern Alan Turing, som försökte knäcka krypteringskoder under andra världskriget. Hodejegerne-regissören Morten Tyldum regisserar denna biografiska dramathriller och i skådespelarväg ansluter Keira Knightley, Matthew Goode och Mark Strong. Ser lovande ut på pappret.

The ImmigrantTHE IMMIGRANT (USA)

Detta är också en film som var med redan förra året, men oh my lord – Joaquin Phoenix och Marion Cotillard! Och Jeremy Renner också som något slags bonusfigur. James Gray (manus och regi) har gjort det smått fantastiska relationsdramat Two Lovers (som det talas för lite om) och det riktigt stabila kriminaldramat We Own the Night, varav båda har Phoenix i huvudrollen. Filmen har hetat både Nightingale och Lowlife tidigare, men är nu alltså The Immigrant, utspelar sig på Manhattan och handlar om en polsk invandrarkvinna (Cotillard) som träffar den trevlige men lömske Bruno (Phoenix) som lurar henne till prostitution. Renner spelar Orlando the Magician som kanske har några ess i rockärmen och kan bli Ewas räddning.

INHERENT VICE (USA)

Joaquin Phoenix gjorde i The Master en av sina allra bästa roller under Paul Thomas Andersons ledning, och i år samarbetar de igen i en dramathriller om en droganvändande detektiv som undersöker fallet kring en försvunnen före detta flickvän i 70-talets Los Angeles. Vad PTA gjort vet ni väl, men att nämna There Will Be Blood, Magnolia och Boogie Nights kan ju aldrig skada. Reese Witherspoon, Josh Brolin, Owen Wilson och Benicio Del Toro finns med på tåget, vilket förhoppningsvis åker mot biografernas station under 2014.

JANE GOT A GUN (USA)

En film vars inspelning varit ett kaos, med stjärnor och regissörer som hoppat av, men som ser ut att bli klar till sommaren. Kvar i detta västern-action-drama finns Natalie Portman (det är hon som har en pistol), Ewan McGregor och Joel Edgerton, och regisserar gör Gavin O’Connor (Warrior). Handlingen involverar en kvinna, Jane, som tar hjälp av sin ex-pojkvän för att rädda sin nuvarande, laglöse, man från ett gäng som försöker döda honom.

JoeJOE (USA)

En film som hyllats från många håll och som dessutom har enorma likheter med Mud (enligt mig 2013 års bästa film). Regissör David Gordon Green och Mud:s regissör Jeff Nichols är goda vänner sedan länge och i upplägg påminner deras filmer mycket om varandra. Titelkaraktären Joe är, likt titelkaraktären Mud, en (före detta?) brottsling med ett mörkt förflutet som stöter på en pojke i de nedre tonåren och utvecklar en otippad vänskap med honom. Joe spelas av Nicolas Cage som, liksom Matthew McConaughey (Mud), varit stundtals utskälld och i behov av ett lyft. Pojken spelas – i båda filmerna – av den otroligt talangfulle Tye Sheridan. Joe är en timmerarbetare med alkoholproblem, ett gott hjärta och opålitligt temperament. Jag gillar Cage, och det ska bli riktigt spännande att se vad han kan göra med detta.

Magic in the MoonlightMAGIC IN THE MOONLIGHT (USA)

Woody Allen har de senaste åren gett oss både fantastiska filmer som Midnight in Paris och trötta historier som To Rome with Love. Nu senast kom han starkt tillbaka med den ovanligt mörka Blue Jasmine med en fantastisk Cate Blanchett. 2014 års film fylls av skådespelare som Colin Firth, Emma Stone, Marcia Gay Harden och Jacki Weaver och utspelar sig på franska rivieran under 20-talet. Handlingen kretsar kring något slags bedrägerihärva, involverar en besökande engelsman och lär innehålla sedvanligt Allenskt tilltrasslade situationer.

The Man from UNCLETHE MAN FROM U.N.C.L.E. (USA)

Den klassiska spionserien från mitten av 60-talet ska bli film, och bakom kameran står Guy Ritchie (vars Snatch. är rätt skön och vars Sherlock Holmes är ett riktigt misslyckande). Det har ryktats om Tom Cruise, men den castingen blev dessvärre inte av, utan vi får nöja oss med Henry Cavill (Man of Steel) och Armie Hammer (The Social Network, The Lone Ranger) som Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Utöver dem finns Hugh Grant, Alicia Vikander och kanske även David Beckham (!) med i biroller. Vi får hoppas att Ritchie kan förvalta kultseriens charm och glimt i ögat, för i så fall kan detta bli ett underhållande och skönt actionäventyr.

MANGLEHORN (USA)

Nämnde David Gordon Green (aktuell med Joe, ovan) gör ännu ett drama, denna gång med Texas som inspelningsplats och Al Pacino som huvudroll. Filmen handlar enligt uppgifter om en excentrisk man som tvingas möta konsekvenserna av ett kriminellt liv och en förlorad kärlek. Holly Hunter, Chris Messina och Spring Breakers-regissören Harmony Korine ansluter till en lite udda cast och ett intressant projekt.

Kill the MessengerKILL THE MESSENGER (USA)

Kriminal-drama-mysterie-thriller verkar vara benämningen för denna ”based on a true story”-film om en journalist som tog livet av sig efter att ha blivit utsatt för en smutskastningskampanj. Detta efter att han avslöjat CIA:s inblandning i vapenhandel med rebeller i Nicaragua samt kokainsmuggling i Kalifornien under 1990-talet. TV-serieerfarne regissören Michael Cuesta (Six Feet Under, Dexter, Homeland) har en diger rollista till sitt förfogande: Jeremy Renner, Mary Elizabeth Winstead, Michael Sheen, Barry Pepper, Michael K. Williams, Robert Patrick, Ray Liotta, Oliver Platt, Paz Vega, Andy García och Tim Blake Nelson. Nice!

The Monuments MenTHE MONUMENTS MEN (USA/Tyskland)

George Clooneys Oscarsdoftande men försenade film om en allierad pluton under andra världskriget vars uppdrag var att hitta och ”stjäla tillbaka” konstverk och andra kulturellt värdefulla saker från nazisterna, innan Hitler hade förstört dem. Action, historia, drama och komedi verkar vara mixens ingredienser och bredvid Clooney (regi, manus, produktion, huvudroll) framträder skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, John Goodman och Jean Dujardin. Som kuriosa kan nämnas att Clooneys pappa, Nick Clooney, gör ett inhopp som en äldre version av sin sons karaktär. Även om The Monuments Men verkar mindre allvarlig än t ex Good Night, and Good Luck. och The Ides of March (som är riktigt bra båda två) litar jag på att George lyckas göra något vasst av detta.

Noah 2NOAH (USA)

(Min favoritregissör) Darren Aronofskys kommande film är en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly, Emma Watson, Ray Winstone, Nick Nolte och den obligatoriske Mark Margolis finns med på tåget, som ankommer till biografperrongen i början av april. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah, även om min pepp sjunkit under den senaste tiden. Min oro handlar väl mest om att det ska bli för stort, för matinéaktigt och kanske för mainstream för en så pass egen och personlig regissör som Aronofsky. Men förhoppningsvis är denna oro helt i onödan.

NymphomaniacNYMPHOMANIAC (Danmark/Tyskland/Frankrike/Belgien)

Även om jag har sett på tok för lite av Lars von Trier har man ju en känsla av hur vrickad den här filmen verkar vara. Bioversionen är fyra timmar lång (en 5,5-timmarsversion finns och dyker väl förhoppningsvis upp på DVD och blu-ray senare) och är en lång resa av sex, våld, erotik och poesi. Många bekanta skådespelare finns med: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf, Christian Slater, Uma Thurman, Willem Dafoe, Connie Nielsen och Udo Kier. Underbara karaktärsposters dessutom. Jag är lite rädd, men definitivt nyfiken.

THE REACH (USA)

Michael Douglas spelar huvudrollen i en thriller som spelats in i New Mexico och som enligt uppgifter ska handla om en jägare (Douglas) som  tar hjälp av en guide som leder honom ut i öknen, där ett mord tar plats. En indiethriller som nog kan bli en riktigt angenäm bekantskap.

ROALD DAHL’S ESIO TROT (Storbritannien)

Om detta görs rätt kan det bli hur mysigt som helst. Från barnboken av Roald Dahl har Richard Curtis (Love ActuallyNotting Hill) och Paul Mayhew-Archer skrivit ett manus som ska bli TV-film för BBC under 2014. Huvudrollsmässigt är det så mysigt att man bara vill springa ut och krama en sköldpadda – Dustin Hoffman och Judi Dench. Mr. Hoppy (Dusty) är en gammal man som är hemligt förälskad i Ms. Silver (Judi) som bor i lägenheten under honom, men hon verkar mer intresserad av sin sköldpadda.

wilde salomeSALOMÉ OCH WILDE SALOMÉ (USA)

Ett hjärteprojekt för Al Pacino har under de senaste åren varit denna utforskning av Oscar Wilde och hans pjäs Salomé, en utforskning som lett till ett slags dokumentär, Wilde Salomé, och en mer renodlad filmad version av pjäsen, Salomé. Båda projekten regisseras av Pacino själv. Det förstnämnda innehåller både material från inspelningen av pjäsen som Pacino satte upp i Los Angeles 2006, där han spelar King Herod och en då relativt okänd Jessica Chastain spelar Salomé, och beskriver Pacinos försök att utforska, förstå och komma närmare Oscar Wilde som författare och person – ”an unusual, revealing and avant-garde journey into the light and heart of Oscar Wilde’s masterwork.” Den andra filmen, Salomé, är en film/teaterupptagning där Pacino försöker kombinera filmens språk med teaterns och framkalla en känsla av att se teater på film. Utgivningsdatum och -år, framförallt i Europa, är högst oklara, då Wilde Salomé färdigställdes redan 2011 och fortfarande inte har visats mer än i Venedig samma år och vid enstaka specialvisningar. Salomé är som jag förstår det planerad att släppas under 2014. Förhoppningsvis ges filmerna ut på DVD eller genom någon form av internetalternativ inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag är personligen otroligt peppad på att se dem och väldigt glad att Pacino inte bara fortsätter göra film utan även satsar på personligt motiverade och utmanande projekt.

Sin City A Dame to Kill for 1SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Ännu en film från förra årets lista som inte kommit ut. Hur många år vi har väntat på den här uppföljaren har jag tappat räkningen på för längesedan. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson, Jaime King och Michael Madsen. Clive Owen har tyvärr fallit bort och ersatts av Josh Brolin (som inte alls är någon dålig ersättare). Tillkommer gör bl a Joseph Gordon-Levitt, Eva Green, Juno Temple och Ray Liotta. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

SLOW WEST (USA/Storbritannien)

En 17-årig pojke (Kodi Smit-McPhee) reser genom det amerikanska landskapet under 1800-talet för att söka efter kvinnan han älskar. Han får en följeslagare i den mystiske Silas (Michael Fassbender). Ben Mendelsohn gör en roll, Fassbender producerar och fullängdsdebutanten John Mclean regisserar. Inspelningen har redan startat och inspelningsplatser inkluderar Nya Zeeland, Colorado och Skottland. Slutligen kan vi konstatera att en västernthriller med Fassy inte låter helt fel.

STRETCH (USA)

Joe Carnahan (Narc, The Grey) gör komediaktig actionthriller där Patrick Wilson spelar en limousinechaufför som plockar upp en jobbig miljardär (Chris Pine), som gör tillvaron både farlig och spännande för chauffören. Jessica Alba, Brooklyn Decker, Ray Liotta, Ed Helms, James Badge Dale och David Hasselhoff (!) finns med i rollistan. Filmen har haft marknadsföringsproblem efter att Universal hoppat av och det återstår att se om den går upp på bio eller släpps via VOD. Jag själv är inte överdrivet peppad men försiktigt optimistisk.

THE SUMMIT (USA)

Efter vissa finansiella tveksamheter och konkurrensproblematik, i och med att Kormákurs Everest ser ut att bli klar först, verkar det som att Doug Liman (The Bourne Identity, Fair Game) ändå ska göra en andra Mount Everest-film under 2014. Fortsatta oklarheter kring inspelningsstart finns dock. The Summit utspelar sig under 20-talet och berättar om britten George Mallory, som försvann under ett försök att bestiga Mount Everest 1924 (hans eventuella framgång är fortfarande ett ämne för spekulation). Tom Hardy har varit aktuell för huvudrollen, men det har också ryktats om Benedict Cumberbatch. Vem av dem det än blir, eller om det blir någon helt annan, förblir projektet av intresse.

TranscendenceTRANSCENDENCE (USA/Storbritannien)

Christopher Nolans fotograf Wally Pfister bryter sig loss och regidebuterar med en sci-fi-thriller om en dödssjuk forskare som utvecklar en dator som ger honom enorm makt och gör honom ostoppbar, typ. Jag vet inte om det låter så jätteintressant egentligen, men ser man till skådisar finns anledning att ändå peppa lite lätt, plus att filmen lär bli ordentligt snygg visuellt. I huvudrollen står Johnny Depp, som är i behov av att gå tillbaka till mer seriösa roller (Donnie Brasco, What’s Eating Gilbert Grape t ex) efter maskeradroller som i The Lone Ranger, medan biroller intas av Kate Mara, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Rebecca Hall m fl.

True Detective 1TRUE DETECTIVE (USA)

Att denna hittills fantastiska TV-serie är med på listan är knappast för att upplysa er om något ni inte kände till, utan snarare för att slå ett sista slag för att de som ännu inte gett sig in i den tar tag i sina liv och gör det. HBO och kvalité går ofta hand i hand, så definitivt även här. Matthew McConaughey är en av världens absolut bästa skådespelare just nu och utgör tillsammans med fullblodsproffset Woody Harrelson en oerhört intressant polisduo nere i de allra pissigaste och (o)härligaste Louisiana-områdena. Under åtta avsnitt ska vi följa deras jakt på en seriemördare, men framförallt deras personliga utveckling och livshistorier, vilka utvecklas gradvis genom ett intressant flashback-upplägg. Sin nombre-regissören Cary Fukunaga och manusförfattaren Nic Pizzolatto ansvarar för hela den första säsongen, vilket naturligtvis leder till en stor kontinuitet och säkerhet genom seriens upptrappning. De två första avsnitten har varit förstklassiga och intressanta på många sätt, eftersom serien känns både bekant i sina teman och upplägg, men också nyskapande vad gäller narrativ och TV- och produktionsmässig innovation. Fortsätter serien på samma nivå lär vi, när vi talar om den i retrospekt, benämna den som mästerlig och oförglömlig.

Under the SkinUNDER THE SKIN (Storbritannien)

En film som beskrivits som en erotisk sci-fi-thriller med Scarlett Johansson i huvudrollen. Den utspelar sig i Skottland, där en utomjording i mänsklig form (Johansson) förför ensamma, manliga liftare, vilka blir hennes byten (vilken som är den exakta betydelsen av ”byte” i detta fall vet jag inte riktigt). Den ska vara mardrömslik och svår, kanske även med en touch av David Lynch, och bara det gör mig oerhört peppad. Skottland, Johansson, sci-fi och thriller ökar den peppen och jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

WAYWARD PINES (USA)

Efter fiaskon som After Earth och förmodade sådana som The Last Airbender och Lady in the Water (vilka jag inte sett) är det lätt att glömma bort M. Night Shyamalans talang, vilken han visar prov på i filmer som Signs och Unbreakable. I år gör han en miniserie i tio delar för Fox med en uttalad Twin Peaks-vibe. Handlingen påminner mycket riktigt om David Lynchs och Mark Frosts kultserie: en Secret Service-agent får i uppdrag att åka till Wayward Pines, Idaho, för att undersöka fallet kring två agenter som försvunnit i området. Under vistelsen i småstaden tätnar mysteriet och han börjar oroa sig för sin egen säkerhet. Om ni läste min TV-special om Twin Peaks vet ni att jag älskar den serien, och med tanke på vilken stämning M. Night har visat sig kapabel att framkalla ser jag stora möjligheter för att detta ska kunna bli hans stora återkomst. Den spännande casten inkluderar bl a Matt Dillon, Melissa Leo, Terrence Howard, Juliette Lewis och Toby Jones. Den här bilden ger mig riktigt kalla (och underbara) kårar. Stor pepp!

We Gotta Get Out of This PlaceWE GOTTA GET OUT OF THIS PLACE (USA)

Ytterligare ett litet wildcard på listan, som jag egentligen inte vet så mycket om. Vad jag vet är att det är en småskalig produktion och att en av huvudrollerna spelas av Breathe In-bekanta Mackenzie Davis, som jag vill sätta ett stort utropstecken för. Hon påminner mycket om Laura Dern, vilket är en komplimang att glädjas över. Filmen handlar om några ungdomar i Texas som suckar över sin stillastående tillvaro i en liten bomullsfarmsstad och samtidigt blir indragna i en kriminell värld när en av dem råkar stjäla från fel man. Filmen är delvis inspelad i staden med det fantastiska namnet, Corpus Christi, Texas, och har en precis lika fantastisk, retrodoftande, poster. Bra kritik har den fått, och jag hoppas att även jag får dela ut sådan till den.

White Bird in a BlizzardWHITE BIRD IN A BLIZZARD (USA/Frankrike)

Av regissören Greg Arakis filmer (Mysterious Skin, The Doom Generation) har jag inte sett någonting, men det ska det bli ändring på. Flera av filmerna behandlar tonåringar och deras möten med sexualitet, droger och depression, vilket även denna verkar göra i viss mån. Shailene Woodley (The Descendants, The Spectacular Now) tar rollen som tonårsdotter vars mamma (Eva Green) försvinner och lämnar henne ensam i en kritisk uppväxtsfas. Drömmar ska vara centrala genom filmen, som verkar balansera mellan thriller- och dramagenren.

Untitled Lance Armstrong BiopicUNTITLED LANCE ARMSTRONG BIOPIC (USA/Storbritannien)

Någon utförlig handlingsbeskrivning är knappast nödvändig, då de flesta känner till Lance Armstrongs historia – hjälten och idrottsikonen som visade sig vara en dopad lögnare. Stephen Frears (The Queen, Philomena) gör alltså en biografisk film med Ben Foster som Armstrong samt bl a Dustin Hoffman och Guillaume Canet i biroller. Storyn bör göra sig bra i filmform (vilket den gjorde i dokumentären The Armstrong Lie), även om jag är något tveksam inför regissören.

Knight of CupsTERRENCE MALICK?

Frågorna är här fler än svaren – det går aldrig riktigt att veta vad den gode Malick kommer slänga fram på bordet och när han bestämmer sig för att göra det. Hans karriär verkar i alla fall vara i ett mycket intressant skede eftersom han under de senaste åren blivit oerhört mycket mer produktiv än vad han någonsin har varit. Hela tre filmer befinner sig just nu i post-production-fasen, en fas som dock verkar vara problematisk. Hans dokumentär Voyage of Time, som är något slags vidareutveckling på The Tree of Life:s skapelsesekvenser och handlar om universums födelse och död, har blivit anklagad för att vara något annat än vad producenterna blivit lovade när de gick in med stora pengar och är därför av osäker release-status. Hans ej än namngivna film (Untitled Terrence Malick Project) är en kärlekshistoria om besatthet och svek, placerad i Austin, Texas. Casten är helt sinnessjuk: Christian Bale, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Ryan Gosling, Rooney Mara, Natalie Portman, Holly Hunter, Val Kilmer, Bérénice Marlohe, Benicio Del Toro, Clifton Collins Jr., osv. Hans Knight of Cups – ”a man, temptations, celebrity, and excess” – har även den en välfylld cast: Christian Bale, Cate Blanchett, Natalie Portman, Antonio Banderas, Jason Clarke, Imogen Poots, Joel Kinnaman, Teresa Palmer m fl. Sedan riskerar ju föstås alla att bli bortklippta. Malicks projekt är vi alltid peppade på.

Så, det var alltså 47 spännande titlar. Sedan finns det säkert 47 till som är precis lika intressanta. Jag vill även påminna om A Most Wanted Man, Foxcatcher och Interstellar, vilka Scott skrev om i sin pepplista. Förra året skrev jag även om Sean Penns två planerade regiföretag, Crazy for the Storm och The Comedian, som jag givetvis fortfarande är lika peppad på som då. Hur aktuella de är låter jag vara osagt, men vill ni läsa om vad det är för projekt hänvisar jag till min lista från förra året.

Nu har både ni och filmskaparna lite att jobba med. Make it work!

SFF13: Bluebird, Miss Violence, The Armstrong Lie, All Is by My Side & Philomena

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

Ett av festivallivets stora dilemman är: hur ska man hinna skriva om filmerna man ser när man direkt springer vidare till nästa film? Svaret på frågan är helt okomplicerat: strunta i sömnen! Det är sedan länge en av mina livsfilosofier och förmodligen det som till slut knäcker mig. Men än så länge lever jag, och här kommer en liten restnotering för de sista filmerna från Stockholms filmfestival som jag inte hunnit recensera än. Lite kortare, lite snabbare, men förhoppningsvis givande ändå.

BluebirdBLUEBIRD
3 stjärnor DYLPC

Ett långsamt amerikanskt drama som kretsar kring konsekvenserna av att en skolbusschaufför slarvar med att kolla att bussen är tom efter arbetsdagen, vilket leder till att en pojke blir kvar över natten i den lilla byns iskalla bussgarage. Uppföljningen blir ångestladdad både för chauffören, som brottas med skuldkänslor, hennes familj, pojken själv som hamnar i något slags koma och hans mamma vars liv redan är fyllt av problem. På pappret är detta en film som bör passa mig som handen i handsken: avskalat indiedrama, snöiga skogshuggaromgivningar, långsam klippning, subtil händelseutveckling och starka skådespelarprestationer. Något gör dock att all den ångest som finns på duken inte når hela vägen ut i biosalongen och jag blir inte så berörd som jag hade velat bli. Vad det beror på vet jag inte riktigt, för komponenterna finns där. En bra film, men tyvärr inte mer än tre stabila stjärnor. Plus till skådespelarna, framförallt en genuin John Slattery.

Miss ViolenceMISS VIOLENCE
3 stjärnor DYLPC

En film som ofta nämns i jämförelse med detta stundtals äcklande grekiska familjedrama är Dogtooth (Kynodontas), en film jag hade otroligt svårt för och smått avskyr. Jag känner dock att det omdömet är extremt impulsbaserat och föremål för revidering, om jag någon gång ska orka se om den. Även betyget för Miss Violence är problematiskt, då jag hade en oerhört dålig bioupplevelse rent fysiskt. Efter långsamma Bluebird och Enemy i kombination med för lite sömn nickade jag till ett par gånger och hade således problem med att följa filmen till hundra procent. Därför finns en viss reservation i hela min relation till densamma. Hur som haver tar den här filmen begreppet ”dysfunktionell familj” till en ny nivå. Relationer (både vad gäller förhållanden och blodsliga band) är inte helt glasklara och familjen plågas tidigt i filmen av ett självmord utfört av en av flickorna. Därefter följer en kavalkad i brutala och upprörande scener med ämnen som incest, våldtäkt och misshandel, ofta med den dominante och hotfulle faderskaraktären som drivande kraft. En bäcksvart humor går att hitta om man klarar av att se den som det, vars inslag är omåttligt absurda. Berättelsen framförs med en extremt känslokall stil där karaktärerna verkar agera på något slags autopilot. En bit in i filmen tas det provocerande filmskapandet till en nivå som fick mig att minnas A Serbian Film (en film jag annars försöker få bort ur mitt minne), och biosalongen försattes i ett chockerat tillstånd. På ena sidan av min inre diskussion kring Miss Violence är den alldeles för makaber, men på andra sidan är den intressant och kanske befogat (?) provocerande. Men som sagt: min upplevelse var svårgenomliden och jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska säga. En udda film är det, den saken är säker.

Lance ArmstrongTHE ARMSTRONG LIE
4 stjärnor DYLPC

En av de bästa av filmerna jag såg på festivalen är denna utredande dokumentär om cykelstjärnan, välgörenhetsprofilen, världsikonen och den mirakulösa hjältesagan inkarnerad – Lance Armstrong – som under 2012 avslöjades ha använt otillåtna dopningspreparat under större delarna av sin karriär och därmed stängdes av från all idrott på livstid. Dokumentärfilmaren Alex Gibney (Taxi to the Dark SideWe Steal Secrets: The Story of WikiLeaks) följde Armstrong under comeback-satsningen 2009 utan vetskap om eventuell dopning och filmens karaktär förändrades därav kraftigt när avslöjandena framkom. Historien i sig är svindlande, om hur en globalt älskad och respekterad man, som övervunnit cancer och skänkt folk hopp genom sina idrottsliga framgångar, visade sig ha bedragit sina fans, sina vänner och sin familj, och gång på gång ljugit folk rakt upp i ansiktet. Filmen söker svar på vad som drivit honom, varför han dopade sig och varför han valde att göra comeback och riskera att avslöjas trots en enastående medaljsamling. Det handlar, som man säger i filmen, mer om makt än om dopning, och om den problematiskt utbredda växelverkan mellan de båda fenomenen inom cykelsporten. The Armstrong Lie är en snygg, välpaketerad och under två timmar spännande utredning kring sanningen bakom lögnen, fylld av informativa fakta och givande intervjuer med både Armstrong själv, stallkamrater, hans italienske läkare/dopningsutvecklare och andra personer som berörts av det ofattbara sveket. En oerhört fascinerande dokumentär.

Jimi All Is by My SideALL IS BY MY SIDE
3 stjärnor DYLPC

Outkast-sångaren André 3000, eller André Benjamin, gör en imponerande gestaltning av den legendariske rockikonen Jimi Hendrix (som väl knappast behöver någon närmare presentation) i en skön men något platt biografisk film om ett tidigt avsnitt ur hans karriär, precis i skedet när han höll på att slå igenom. Man fokuserar mycket på hans relationer till Linda Keith (Imogen Poots) och Kathy Etchingham (Hayley Atwell), som är precis så där komplicerade och härliga som artister och konstnärers sådana tenderar att vara. I övrigt sker en hel del namedropping av producenter och medlemmar från diverse band, vilka dyker upp titt som tätt på ett kul men ibland inte helt relevant sätt. Historien underhåller smått men berör inte nämnvärt och höjdpunkterna är några fräna spelningar, t ex den med Eric Clapton och den med Beatles i publiken. André Benjamin är fenomenal som Hendrix och porträttlik som bara den, och de två stora kvinnliga birollerna görs galant. Annars står ett par överspel att finna. Klippningen har inslag av hypersnabba instick, vilka blir smått störande emellanåt, om än bidragande för en explosiv effekt. Musiken är, för att nämna det uppenbara, högljudd och läckert maxad. Sammanfattningsvis en bra film men i avsaknad av ett riktigt klimax, en större laddning.

PhilomenaPHILOMENA
3 stjärnor DYLPC

Allas vår favoritkrutgumma Judi Dench teamar med komikern Steve Coogan (som också skrivit och producerar) i en fröjdfull men tragisk dramakomedi om en irländsk kvinna, Philomena (Dench), som söker upp den nyligen sparkade BBC-journalisten Martin Sixsmith (Coogan) för att be honom hjälpa henne söka rätt på hennes son, som togs ifrån henne vid tre års ålder. Vid den tiden bodde och arbetade hon i ett katolskt kloster, som bestraffade hennes utomäktenskapliga barnafödande grymt. Filmen, regisserad av Stephen Frears (High Fidelity, The Queen), gör inlägg i debatten om religionens plats i samhället, rätt och fel, traditioner och gammalmodigheter – på ett halvintressant sätt, utan att fullständigt braka in för fullt i diskussionen. Philomena uttrycker en fast gudstro och förmågan att förlåta medan Martin gång på gång kritiserar religionens (som han ser det) idioti. Helt insnöad är filmen i varje fall inte på sådant, utan i grund och botten är det en småtrevlig film om en mammas kärlek och en ”oväntad” vänskap mellan två olika karaktärstyper. Tyvärr dras den med en humor som ibland funkar men ofta känns trött och en horribelt störande musik, samt en överhängande pensionärsvibb över hela filmen. Och visst, den går nog hem alldeles utmärkt i den åldersgruppen. Men här når den bara en svag trea.

Veckoresumé #37

Egensinniga schackmästare, franska Stockholmssyndrom, Michael Douglas, tyskturkisk svärta, 500 sommardagar, otrohetsaffärer, svartvita livskriser, en misslyckad Woody Allen och en vass västernsaga. Det är vad veckans resumé har att erbjuda.

Bobby Fischer Against the WorldBOBBY FISCHER AGAINST THE WORLD (2011)
4 stjärnor DYLPC

Lysande dokumentär om det oerhört fascinerande schackgeniet tillika galningen Bobby Fischer, enligt många världens främste schackspelare genom tiderna. Han fattade tidigt tycke för det svartvita brädspelet och blev snabbt en briljant taktiker redan som barn. 1972 blev han som 29-åring världsmästare efter en legendarisk match mot Sovjets Boris Spassky som fångade hela världens uppmärksamhet och som blev en viktig bricka i det kalla krigets maktspel. Fischer var dock aldrig helt nöjd och hade svårt att känna harmoni i sitt liv. Under hela sin karriär kämpade han mot sin egen galenskap, som också var nyckeln till hans geni och briljans. Efter att ha blivit världsmästare tilltog hans paranoida drag och han blev alltmer världsfrånvänd. Han stängde ute personer i hans närhet, låste in sig i sitt hus och drogs till allt märkligare idéer. Han gick med i en undergångssekt, fick för sig att judarna låg bakom allt ont och utvecklade ett stort hat mot USA, varifrån han till slut utvisades innan han bosatte sig på Island. Det finns mycket spännande att ta del av kring denna mytomspunne man, något som denna dokumentär på ett mycket givande och engagerande sätt erbjuder. Med rikligt arkivmaterial, öppna och ärliga intervjuer från många nära relaterade människor och en hela tiden engagerande röd tråd är Bobby Fischer Against the World en alldeles lysande dokumentär. Den tragik, mystik och förundran som Bobby Fischer lämnar efter sig ger dessutom upphov till en god stunds djupsinniga funderingar.

Contre toiCONTRE TOI (2010)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: I dina händer). Ett franskt litet kidnappningsdrama på ca 80 minuter som inleds med att Anna (Kristin Scott Thomas) försiktigt öppnar en ytterdörr och springer mot närmaste bensinmack. Hon är livrädd och visar upp klart paranoida drag (dock på ett annat sätt än Bobby Fischer). I detta skede vet vi ingenting om vad som har hänt, mer än att hon uppenbarligen flyr från någon eller något. Väl hemma och för stunden säker är hon fortfarande inte helt bekväm. Ska hon gå till polisen? Ska hon försöka kontakta sin förövare? (Vi får veta att det finns en sådan). Under ett samtal med polisen går det upp för oss att hon har varit med om en kidnappning och att denna utvecklat sig till ett fall av det klassiska Stockholmssyndromet, där den bortrövade uvecklar sympati för sin förövare. Den första tredjedelen av filmen är mycket bra. Atmosfären är tryckt, pressad och intensivt hotfull och Scott Thomas är riktigt bra genom hela filmen. Hennes primäre motspelare Pio Marmaï sköter sig helt okej, men är kanske lite felcastad. Han är inte långt från att spela över ett antal gånger och känns helt enkelt lite för snygg för rollen (kanske den konstigaste kritiken jag gett här). Efter halva filmens gång mattas den av kraftigt och den lyckas inte uppehålla sin starka upptakts nivå speltiden ut. Man kan ana ganska snart åt vilket håll vindarna blåser i kidnappningsdramat och Marmaïs lite väl dominanta sympatiska drag motverkar det obehagliga elementet som fanns tillgängligt och hade varit spännande att utforska. Ändock en bra film – en klar trea i betyg.

MOVIES-SOLITARYSOLITARY MAN (2009)
3 stjärnor DYLPC

En film som listas under både komedi och romantik, men som i grunden är ett allvarligt drama om en man med svåra problem. Michael Douglas, med en egen historia av alkohol- och drogmissbruk och sexuella affärer (finns dock en viss luddighet kring det sistnämnda), spelar en snart 60-årig man med ett förflutet som framgångsrik affärsman, men som nu tvingas se sin tillvaro långsamt degraderas. Affärerna går inte alls bra längre, hans relationsliv är trassligt och med åldrandet kommer hälsobekymmer som begränsar honom än mer. Hans dotter har tröttnat på att han är sen till barnbarnens födelsedagskalas och att han måste låna pengar från henne, och när han gör ett rejält övertramp i kategorin personer-man-inte-får-ligga-med har han bränt en bro för mycket för att livet ska kunna rulla på som vanligt. Det finns mycket potential i den här filmen. När en kostymklädd Michael Douglas vandrar längs gatorna i morgonskenet till Johnny Cash Solitary Man går en stor känsla genom kroppen. Det är så mycket som stämmer i det ögonblicket. Vidare finns en berättelse som är relevant och stundtals gripande, men det räcker ändå inte till någon fullträff. Det blir lite oklart ibland vad som är målet och det där ordentliga eftertrycket man vill åt av en sådan här historia infinner sig inte. Således blir det bara en trea i betyg till en film som ändå har fina kvalitéer. Dessa finns främst i skådespelarna (några dock underanvända), däribland en kanoninsats av Douglas och biroller från Imogen Poots, Jesse Eisenberg, Jenna Fischer, Danny DeVito och Susan Sarandon (som borde fått mer tid). Sevärd!

Gegen die WandGEGEN DIE WAND (2004)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Mot väggen). Innan Fatih Akin gjorde Soul Kitchen (som jag skrev om för några veckor sedan) slog han igenom med ett tungt och skitigt drama om två splittrade personer som finner varandra i en hård och smutsig del av Hamburg. Den ene är den 40-årige, punkiga rockälskaren Cahit, ständigt med en öl i handen, som vanligtvis super på en krog och dränker sina sinnen med alkohol. En dag kör han in med bilen i en mur (en rusaktig sekvens till Depeche Modes fantastiska I Feel You) och hamnar på någon form av mentalsjukhus, där han träffar den hälften så gamla och suicidala Sibel som impulsivt frågar om han vill gifta sig med henne. En absurd förfrågan vid en första reaktion, men efter en övertalningsbragd blir giftermålet av mellan de båda turkisktyska personerna, dock enbart för att Sibel ska ha en man att visa upp för sina föräldrar. Någon egentlig kärleksrelation finns alltså inte, i alla fall inte till en början. Äktenskapet blir allt annat än en solskenshistoria och saker och ting kolliderar på flera fronter. Alkohol, droger, våld, kulturkrockar, kärlek, skitiga jobb, impulsiva handlingar och sexuell frustration är bara ett axplock av problemframkallande ämnen som alla berörs i Akins tunga och kompromisslösa film. Som mest komplicerat blir det när Cahit och Sibel på riktigt börjar dras till varandra. Allt berättas med tydligt framträdande musik, med plats för både den turkiska folkmusiken och den tyska hårdrocken, ett grynigt foto, hårda och hotfulla underground-miljöer i både Hamburg och Istanbul, handfat fulla med flaskor och blodiga handleder. Svärtan är stor och allvaret överhängande. Ifrågasättande finger lyfts för invandringens problematik, traditionsrelaterat våld, kvinnoförtryck och svårigheterna med att ta sig upp från missbruk och ekonomiska begränsningar. Huvudrollsinnehavarna Birol Ünel och Sibel Kekilli imponerar stort, liksom Akins regi och manus. Ändå är det någonting litet som saknas, men jag vet inte riktigt vad. Hur som helst, en stark trea. Fyran är inte långt borta!

(500) Days of Summer(500) DAYS OF SUMMER (2009)
3 stjärnor DYLPC

Inte det romantiska mästerverk som många vill få den till, men med det sagt är (500) Days of Summer en småtrevlig bagatell om olycklig kärlek och hopplösa förälskelser. Tom (Joseph Gordon-Levitt) jobbar som högtidskortskrivare (låt oss kalla det för det) men vill egentligen vara arkitekt (Ted Mosby, någon?). En dag börjar Summer (Zooey Deschanel) på kontoret som någon form av assistent och i det ögonblicket börjar historien om de 500 dagarna med Summer. Tom blir genast kär och efter några träffar pendlar de fram och tillbaka mellan att älska varandra och att, enligt Summers trista inställning, bara vara vänner. Ena kvällen är de fångade i varandras sällskap och det känns helt rätt, medan Summer nästa dag kan ha fått för sig att de inte bör gå vidare med förhållandet. Tom är helt förälskad och vill inget hellre än att bli tillsammans fullt ut. Det finns några finurliga grepp i utförandet av denna annars klyschiga och förutsägbara historia, så som tidshoppen där en skylt berättar vilken av de 500 dagarna vi befinner oss i och splitscreen-sekvenserna där den ena bilden motsvarar förväntningar och den andra verkligheten. Själva händelseförloppet har man sett ca 937 gånger förut och värdet ligger väl i den känsla av den ungdomliga kärlekens lustar och lidanden som filmen vill fånga och förmedla, vilket lyckas någorlunda då och då. I övrigt en film som går ganska obemärkt förbi utan att lämna några större avtryck. En mycket svag trea.

PartirPARTIR (2009)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: En sydfransk affär). Från en sommarförälskelse till en annan, och jag undrar om inte denna är än mer komplicerad. Konsekvenserna blir i alla fall värre när man är gift, har två barn och vänsterprasslar med en av hantverkarna som bygger den av mannen finansierade utbyggnaden av ens eget hus. Kristin Scott Thomas gör här ännu en riktigt bra insats som en medelålders kvinna som söker efter passionen och den erotiska hetta som hennes äktenskap inte längre kan erbjuda. Hon bor, som den taktlösa svenska titeln avslöjar, i södra Frankrike där solen står högt på himlen och sommaren är i full blomning. Hennes man är framgångsrik, huset är modernt och lyxigt och rent materiellt finns det egentligen inga uppenbara brister i hennes tillvaro. Men när hon träffar Ivan, den händige spanjoren, blir hon påmind om vad hon saknar i sitt liv – kärleken, glöden, lusten. Hon får uppleva det på nytt med Ivan och får en nytändning i sitt liv, som dock inte varar länge eftersom hennes man snart anar att någonting är i görningen. Han blir givetvis förbannad och deras relations uthållighet dras till sin spets. Partir ger oss bra skådespel och en spännande historia med en kraftig utveckling, men den saknar en viss bakgrund och kapaciteten att ge oss en full förståelse för allt som händer. Vi vet inte alls hur Suzannes (Scott Thomas) liv har sett ut innan allt detta händer, vilket gör att hon lätt upplevs som osympatisk och naiv. Detta till filmens nackdel, eftersom det är henne man bör sympatisera med. Men sett till helheten ytterligare en bra 3/5-film.

Le feu folletLE FEU FOLLET (1963)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Tag mitt liv). Nu backar vi bandet 50 år, men stannar i Frankrike. Färgerna är av den svartvita skalan och Louis Malle håller i taktpinnen i detta existentiella och tragiska drama om en man som befinner sig i ett känsligt skede av sitt liv. Alain Leroy (Maurice Ronet) har precis genomgått en lång avgiftningsbehandling för alkoholism och gör nu en kraftansamling för att gå ut och träffa människor, vänner och bekanta. Hans psyke kämpar samtidigt mot destruktiva tankar och han har svårt att se varför han finns och vad hans syfte egentligen är. Han upplever en 30-årskris och samtalar om familj, sysselsättning och meningen med livet med en jämnårig vän som nu har fru och barn och lever ett ”medelmåttigt och passionslöst liv”. Alain är noga med att påminna sig själv om att flaskan spelat ut sin roll i hans liv och är borta för gott. Men är den det? Precis som titeln Tag mitt liv antyder är detta en mörk film med svåra teman. Under filmens gång upptäckte jag att den har enorma likheter med den norska Oslo, 31 augusti, vilket förklaras av att de faktiskt är baserade på samma bok. Båda filmerna är mycket bra och rekommenderas varmt. Le feu follet är dialogdriven, minimalistisk och osentimental och fokuserar helt på huvudpersonen Alain. Långsamma, dystra pianostycken ackompanjerar det annars tystlåtna händelseförloppet och Malle lyckas bygga upp en spänd, tryckande känsla kring de allra minsta av detaljer, så som att det står ett ouppdrucket glas på bordet där Alain sitter och fikar på ett café i Paris. En mycket bra film som tilldelas en stabil fyra i betyg.

Hollywood EndingHOLLYWOOD ENDING (2002)
2 stjärnor DYLPC

Ajajaj, Woody, det här håller inte! Konceptet har i grunden en viss potential, med en filmregissör (Allen) som precis innan inspelningen ska börja tappar sin synförmåga. Istället för att berätta detta och tillsätta en ny regissör försöker han med hjälp av en kinesisk tolk fullföra sitt arbete och styra inspelningen med hjälp av viskade direktiv. En fullständig katastrof naturligtvis. Tyvärr är Woody Allens manus inte alls i nivå med hans bästa verk och det blir väl billigt och slapstickbetonat vid ett flertal tillfällen. De få topparna är dock höga, som när Woody på egen hand ska konversera med en av producenterna i en soffa och förvirrar denne genom att aldrig kunna titta på honom och genom att slå ner whiskeyglas som räcks fram. Detta parti är hysteriskt roligt i sin enkelhet, men är tyvärr mer av ett undantag som bekräftar regeln – Hollywood Ending är en av Allens absolut svagaste filmer. Tack och lov har han en milslång reportoar av mer träffsäkra komedier att erbjuda!

HudHUD (1963)
4 stjärnor DYLPC

En gammal ranchägare (Melvyn Douglas) bor med sin son Hud (Paul Newman), sitt barnbarn (Huds brorson) Lonnie (Brandon De Wilde) och hushållerskan Alma (Patricia Neal) på samma gård där han bott större delen av sitt liv. Familjen ställs inför en hård prövning när en ko hittas död och man misstänker att det är ett fall av mul- och klövsjuka, vilket skulle innebära en kollektiv slakt för att undvika en omfattande epidemi, vilket i sin tur skulle vara en katastrof för familjen Bannon. Parallellt med att djuren testas för sjukdomen utspelar sig ett familjedrama där de olika karaktärerna strävar åt olika håll. Homer Bannon (Douglas) är principfast, ärlig, respektfull och håller hårt på traditioner enligt den hederliga anda han uppfostrats med, medan Hud är frispråkig, arrogant och mest intresserar sig för kvinnor och Jack Daniels. Den 17-årige Lonnie är fast i något slags gränsland mellan farfaderns sansade livsfilosofi och det vilda livet som Hud förespråkar. Både Hud och Lonnie är i olika grad attraherade av Alma, som lagar mat, tvättar kläder och tar hand om pojkarna enligt den gällande tidsperiodens arbetsfördelning och kvinnoroller. Vi får följa familjen (Alma inräknad) under kanske den mest händelserika veckan i dess historia, och det är en mycket väl skildrad berättelse om en familj i utveckling. I registolen sitter Martin Ritt och framför kameran agerar flera suveräna namn med Newman och Douglas i spetsen. En rakt igenom högklassig film som speglar ett samhälle som både romantiseras och kritiseras på samma gång med såväl komik och tragik, utan att tonen skär sig en enda gång. En vemodig, lite sorglig men ändå hoppfull film som givetvis förtjänar ett högt betyg och en plats i filmhyllan!

Veckans topp 3

  1. Bobby Fischer Against the World
  2. Hud
  3. Le feu follet