47 titlar att hålla reda på under 2014

Under det numera pågående året 2014 lär man, i vanlig ordning, konsumera en hel del film. Men vad ska man prioritera? Målet med nedanstående lista är att, likt Scotts lista, göra den frågan lite mer lättbesvarad. Premiärdatum för filmerna är i många fall inte bestämda, och filmproduktionen med alla sina led tenderar att ta oberäkneliga mängder tid. Det där är alltid lite oklart – flera av filmerna från förra årets lista har exempelvis fortfarande inte kommit ut. Men låt mig slänga in några titlar här (i bokstavsordning), så får vi helt enkelt se vad som händer med dem under året!

20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Ett slags dramadokumentär om musikern och författaren Nick Cave som skildrar 24 fiktiva timmar av hans liv. Man följer hans konstnärliga process, utforskar vad som gör oss till de vi är och hyllar den ”transformativa kraften” i den kreativa själen. Som stort Nick Cave-fan ser jag mycket fram emot detta projekt, som just nu visas på Sundance.

ALOFT (USA/Spanien/Frankrike)

En film jag inte vet mycket om alls, mer än att den finfina rollistan rymmer Jennifer Connelly, Cillian Murphy och Mélanie Laurent. Det verkar vara snöigt, i Minnesota och norra Kanada, och storyn berättas i två olika tidsperioder och kretsar kring en mor (Connelly) och en son (Murphy) som tidigt skiljs åt och lever sina liv i olika riktningar. En journalist (Laurent) undersöker deras livsöden. Filmen regisseras av peruanskan Claudia Llosa och är lite av ett wildcard på listan – ingen superpepp, men kan bli bra.

BIRDMAN (USA)

Alejandro González Iñárritu är efter filmer/knytnävsslag som 21 Grams, Biutiful, Amores perros och Babel en av mina favoritregissörer. I år gör han en komedi (!) om en skådespelare som kämpar med en Broadway-pjäs och samtidigt tvingas hantera sig själv, sin familj, sin karriär och sitt ego. Detta med en blandad cast innehållandes Michael Keaton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Edward Norton, Amy Ryan, Emma Stone och Zach Galifianakis. Snyggt lär det bli, med tanke på att filmen fotas av Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Tree of Life, To the Wonder, Gravity).

BLOOD TIES (USA/Frankrike)

Déjà vu? Var inte orolig, du är inte med i en ny Groundhog Day. Jag skrev nämligen om den här filmen redan i förra årets pepplista, men eftersom den fortfarande inte nått oss (förutsatt att vi inte är t ex serber eller norrmän, vilka fick se den på bio redan somras) känner jag att jag vill uppmärksamma den igen. Hade jag rangordnat denna lista hade den kanske legat allra högst upp. Låt mig citera mig själv (oh, dear): ”Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Les petits mouchoirs (Små vita lögner) och Ne le dis à personne (Berätta inte för någon), har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts, Billy Crudup och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray (Two Lovers, We Own the Night) har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både 70-tal, New York, franskt, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.” Well, 2014 då. Och postern vill jag bara rama in, alternativt Marion Cotillards fantastiskt vackra karaktärsposter. Femstjärniga affischer.

BOYHOOD (USA)

Richard Linklater som skrivit och regisserat Before-trilogin, vilken jag sett de senaste dagarna och verkligen älskar, har gjort detsamma även här i en film som följer en pojkes uppväxt. Det smått otroliga med detta projekt är att filmen är inspelad under de elva år som den skildrar (2002-2013), från det att pojken i huvudrollen är sex år till det att han är 17-18. Hans föräldrar (Ethan Hawke och Patricia Arquette) är skilda och filmen utforskar relationen mellan dem och pojken under denna period. Kan bli fantastiskt och unikt.

THE CLASS OF ’92 (Storbritannien)

Dokumentär om en gyllene generation ur engelsk fotboll, bestående av Manchester United-spelarna David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs, Gary och Phil Neville och Paul Scholes. Filmen tar vid 1992 och följer gruppen från FA Youth Cup fram till Champions League-triumfen 1999, med inslag av samhällskommentarer kring social och kulturell utveckling i landet. Förutom de nämnda spelarna ges intervjuer av legender som Zinedine Zidane och Eric Cantona, ungdomstränaren Eric Harrison, regissören Danny Boyle och före detta premiärministern Tony Blair.

DEVIL’S KNOT (USA)

Ett verklighetsbaserat kriminaldrama/-thriller om ett fall som behandlats i dokumentärfilmsserien Paradise Lost (vilken jag inte sett men definitivt ska se). 1993 i West Memphis, Arkansas, mördades tre 8-åriga pojkar brutalt, varpå tre tonårspojkar – the West Memphis Three – misstänktes och genomgick rättegång. Devil’s Knot, regisserad av Atom Egoyan, återberättar historien och hur omgivningen hanterade den. I rollistan finns bland andra Reese Witherspoon, Alessandro Nivola, Colin Firth, Elias Koteas, Bruce Greenwood och Dane DeHaan. Det ser ut att bli mörkt, obehagligt och dramatiskt.

THE DOG (USA)

Al Pacinos porträttering av den minst sagt vilsne John Wojtowicz i Dog Day Afternoon är fantastisk och filmen i sig är utmärkt. The Dog är en dokumentär om Wojtowicz, mannen som alltså försökte råna en bank i Brooklyn för att finansiera sin manlige älskares könsoperation, en historia som ska bli intressant att få veta mer om. Hur den ligger till premiärmässigt (bio, VOD, DVD?) vet jag inte, mer än att den endast visats på festivaler i Toronto och New York.

DRAFT DAY (USA)

Efter en snabbt kastad blick på postern, där en kostymklädd och fokuserad Kevin Costner står i något slags NFL-studio med en amerikansk fotboll i handen, känner jag bara att jag är redo. Bring it! Costner är General Manager för Cleveland Browns och kämpar för att få igenom en spelarvärvning genom att få välja först i draften. Costner backas upp av bl a Jennifer Garner, Sam Elliot, Tom Welling, Ellen Burstyn, Rosanna Arquette, Denis Leary och Frank Langella. Komedi-touchen (?) och regissör Ivan Reitman sätter jag vissa frågetecken för.

EVEREST (USA/Storbritannien)

Baltasar Kormákur (Contraband, 2 Guns) fortsätter sin internationella karriär med en äventyrsthriller om det disastruösa Mount Everest-bestigningsförsöket som efter en storm kostade åtta personer livet 1996. Bergsklättringstemat är alltid lockande med sitt erkännande av naturens och vädrets förrädiska makt, och för ytterligare pepp kan man kasta ett öga på vilka skådespelare som ska slicka snön längs bergsväggarna: Jake Gyllenhaal, Josh Brolin, Jason Clarke och John Hawkes. Killer cast!

(Ej att förväxla med den andra Everest, 2014, vilken numera heter The Summit och finns med längre ner på listan).

GENTLEMEN (Sverige)

Efter fantastiska Call Girl är Mikael Marcimains kommande film något att verkligen se fram emot. Manuset är baserat på Klas Östergrens roman med samma namn från 1980 och handlar om en författare som flyttar in i en Stockholmslägenhet hos de gåtfulla bröderna Morgan – boxaren och pianisten Henry och den nedgångne filosofen och poeten Leo. Det verkar hända mycket skumma saker, bland annat spionage och hemliga vapenaffärer, i en värld av jazz, poesi och kärlek, paketerad i ett format med allt från thriller till drama och kärlekshistoria. Det ser mörkt, läckert och skrämmande ut.

GONE GIRL (USA)

Mörkt, läckert och skrämmande kan det nog bli även här – det brukar bli det när David Fincher står bakom kameran. Efter att Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamund Pike) varit gifta i fem år försvinner Amy spårlöst. Parets förhållande visar sig ha varit mer problematiskt än vad man trott och Nick misstänks som gärningsman. Ett mystiskt fall med grävande poliser för, om man kan sin Fincher, tankarna till Se7en och Zodiac – och bara det förklarar varför peppen är av hög grad.

THE GRAND BUDAPEST HOTEL (USA/Tyskland)

Wes Anderson? Pepp, såklart! I år placerar han sitt verk i mellankrigstiden på ett europeiskt hotell, där den legendariske portvakten M. Gustave (Ralph Fiennes) härjar runt. Hotellmiljöer kan i Andersons händer bli otroligt härligt (Hotel Chevalier!) och casten är helt sjuk. Och då menar jag verkligen helt sjuk: Fiennes, Saoirse Ronan, Léa Seydoux, Edward Norton, Jude Law, Bill Murray, Tilda Swinton, Owen Wilson, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jason Schwartzman, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Tom Wilkinson, F. Murray Abraham, Bob Balaban…

HAPPY VALLEY (USA)

Den framgångsrike college football-tränaren Joe Paternos karriär överskuggas kraftigt av skandalen kring förekomsten av sexuella övergrepp inom hans tränarstab under 2000-talet. Snart ska hans liv, alltså hans liv och inte bara skandalen, bli film. Al Pacino och Brian De Palma teamar upp igen (de gjorde Scarface och Carlito’s Way tillsammans) och Pacino ska alltså spela Paterno. David McKenna (American History X) skriver manus medan den oerhört erfarne producenten Edward R. Pressman (American Psycho, Das Boot, Wall Street) producerar. Detta kan bli en intressant och kontroversiell film som jag ser mycket fram emot.

HOW TO MAKE LOVE LIKE AN ENGLISHMAN (USA)

Min väldigt ensidiga kärlekshistoria med Jessica Alba är ständigt närvarande i mitt liv (tyvärr existerar den förmodligen inte alls i hennes). Jag lever i en flyktig övertygelse om att det någon gång ska bli hon och jag, vilken ofta byts ut i total hjärtesorg när realistiska tankar når min hjärna. Så länge får jag nöja mig med eskapistiskt filmtittande. Tyvärr medverkar hon mest i mediokra komedier, men undantag som Sin City och The Killer Inside Me finns, och förhoppningsvis kan även detta bli ett trevligt litet romcom-undantag. Storyn är centrerad kring Pierce Brosnans karaktär som är poesiprofessor på Cambridge och som lever i ”hedonistisk excess” och hamnar i något slags triangeldrama med Alba och Salma Hayek. Jag är tveksam, men försiktigt nyfiken. Brosnan är ju härlig.

THE HUMBLING (USA)

Philip Roths roman med samma namn är ett drama om relationen mellan en åldrande, suicidal skådespelare och en yngre kvinna på en gård i upstate New York. Al Pacino köpte loss rättigheterna till en filmatisering av boken redan 2009, och när den väl blir av är oklart. Vad som verkar mer eller mindre klart är att den ska regisseras av Barry Levinson, som gjort bland annat magiska Rain Man och den suveräna HBO-filmen You Don’t Know Jack från 2010 tillsammans med just Pacino. Buck Henry (The Graduate) skriver manus medan namn som Greta Gerwig, Kyra Sedgwick, Dianne Wiest och Charles Grodin ser ut att göra biroller.

IMAGINE (USA)

Mer Pacino åt folket! Cars– och Crazy, Stupid, Love.-författaren Dan Fogelman regidebuterar med en dramakomedi om en åldrande musiker som, efter att ha läst ett gammalt brev som skickats till honom från John Lennon och Yoko Ono, inspireras att leva sitt liv annorlunda och ta kontakt med sin biologiska son. Al Pacino backas upp av Jennifer Garner, Annette Bening, Bobby Cannavale, Josh Peck, Michael Caine och Christopher Plummer.

THE IMITATION GAME (USA)

Benedict Cumberbatch porträtterar den brittiske matematikern och logikern Alan Turing, som försökte knäcka krypteringskoder under andra världskriget. Hodejegerne-regissören Morten Tyldum regisserar denna biografiska dramathriller och i skådespelarväg ansluter Keira Knightley, Matthew Goode och Mark Strong. Ser lovande ut på pappret.

THE IMMIGRANT (USA)

Detta är också en film som var med redan förra året, men oh my lord – Joaquin Phoenix och Marion Cotillard! Och Jeremy Renner också som något slags bonusfigur. James Gray (manus och regi) har gjort det smått fantastiska relationsdramat Two Lovers (som det talas för lite om) och det riktigt stabila kriminaldramat We Own the Night, varav båda har Phoenix i huvudrollen. Filmen har hetat både Nightingale och Lowlife tidigare, men är nu alltså The Immigrant, utspelar sig på Manhattan och handlar om en polsk invandrarkvinna (Cotillard) som träffar den trevlige men lömske Bruno (Phoenix) som lurar henne till prostitution. Renner spelar Orlando the Magician som kanske har några ess i rockärmen och kan bli Ewas räddning.

INHERENT VICE (USA)

Joaquin Phoenix gjorde i The Master en av sina allra bästa roller under Paul Thomas Andersons ledning, och i år samarbetar de igen i en dramathriller om en droganvändande detektiv som undersöker fallet kring en försvunnen före detta flickvän i 70-talets Los Angeles. Vad PTA gjort vet ni väl, men att nämna There Will Be Blood, Magnolia och Boogie Nights kan ju aldrig skada. Reese Witherspoon, Josh Brolin, Owen Wilson och Benicio Del Toro finns med på tåget, vilket förhoppningsvis åker mot biografernas station under 2014.

JANE GOT A GUN (USA)

En film vars inspelning varit ett kaos, med stjärnor och regissörer som hoppat av, men som ser ut att bli klar till sommaren. Kvar i detta västern-action-drama finns Natalie Portman (det är hon som har en pistol), Ewan McGregor och Joel Edgerton, och regisserar gör Gavin O’Connor (Warrior). Handlingen involverar en kvinna, Jane, som tar hjälp av sin ex-pojkvän för att rädda sin nuvarande, laglöse, man från ett gäng som försöker döda honom.

JOE (USA)

En film som hyllats från många håll och som dessutom har enorma likheter med Mud (enligt mig 2013 års bästa film). Regissör David Gordon Green och Mud:s regissör Jeff Nichols är goda vänner sedan länge och i upplägg påminner deras filmer mycket om varandra. Titelkaraktären Joe är, likt titelkaraktären Mud, en (före detta?) brottsling med ett mörkt förflutet som stöter på en pojke i de nedre tonåren och utvecklar en otippad vänskap med honom. Joe spelas av Nicolas Cage som, liksom Matthew McConaughey (Mud), varit stundtals utskälld och i behov av ett lyft. Pojken spelas – i båda filmerna – av den otroligt talangfulle Tye Sheridan. Joe är en timmerarbetare med alkoholproblem, ett gott hjärta och opålitligt temperament. Jag gillar Cage, och det ska bli riktigt spännande att se vad han kan göra med detta.

MAGIC IN THE MOONLIGHT (USA)

Woody Allen har de senaste åren gett oss både fantastiska filmer som Midnight in Paris och trötta historier som To Rome with Love. Nu senast kom han starkt tillbaka med den ovanligt mörka Blue Jasmine med en fantastisk Cate Blanchett. 2014 års film fylls av skådespelare som Colin Firth, Emma Stone, Marcia Gay Harden och Jacki Weaver och utspelar sig på franska rivieran under 20-talet. Handlingen kretsar kring något slags bedrägerihärva, involverar en besökande engelsman och lär innehålla sedvanligt Allenskt tilltrasslade situationer.

THE MAN FROM U.N.C.L.E. (USA)

Den klassiska spionserien från mitten av 60-talet ska bli film, och bakom kameran står Guy Ritchie (vars Snatch. är rätt skön och vars Sherlock Holmes är ett riktigt misslyckande). Det har ryktats om Tom Cruise, men den castingen blev dessvärre inte av, utan vi får nöja oss med Henry Cavill (Man of Steel) och Armie Hammer (The Social Network, The Lone Ranger) som Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Utöver dem finns Hugh Grant, Alicia Vikander och kanske även David Beckham (!) med i biroller. Vi får hoppas att Ritchie kan förvalta kultseriens charm och glimt i ögat, för i så fall kan detta bli ett underhållande och skönt actionäventyr.

MANGLEHORN (USA)

Nämnde David Gordon Green (aktuell med Joe, ovan) gör ännu ett drama, denna gång med Texas som inspelningsplats och Al Pacino som huvudroll. Filmen handlar enligt uppgifter om en excentrisk man som tvingas möta konsekvenserna av ett kriminellt liv och en förlorad kärlek. Holly Hunter, Chris Messina och Spring Breakers-regissören Harmony Korine ansluter till en lite udda cast och ett intressant projekt.

KILL THE MESSENGER (USA)

Kriminal-drama-mysterie-thriller verkar vara benämningen för denna ”based on a true story”-film om en journalist som tog livet av sig efter att ha blivit utsatt för en smutskastningskampanj. Detta efter att han avslöjat CIA:s inblandning i vapenhandel med rebeller i Nicaragua samt kokainsmuggling i Kalifornien under 1990-talet. TV-serieerfarne regissören Michael Cuesta (Six Feet Under, Dexter, Homeland) har en diger rollista till sitt förfogande: Jeremy Renner, Mary Elizabeth Winstead, Michael Sheen, Barry Pepper, Michael K. Williams, Robert Patrick, Ray Liotta, Oliver Platt, Paz Vega, Andy García och Tim Blake Nelson. Nice!

THE MONUMENTS MEN (USA/Tyskland)

George Clooneys Oscarsdoftande men försenade film om en allierad pluton under andra världskriget vars uppdrag var att hitta och ”stjäla tillbaka” konstverk och andra kulturellt värdefulla saker från nazisterna, innan Hitler hade förstört dem. Action, historia, drama och komedi verkar vara mixens ingredienser och bredvid Clooney (regi, manus, produktion, huvudroll) framträder skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, John Goodman och Jean Dujardin. Som kuriosa kan nämnas att Clooneys pappa, Nick Clooney, gör ett inhopp som en äldre version av sin sons karaktär. Även om The Monuments Men verkar mindre allvarlig än t ex Good Night, and Good Luck. och The Ides of March (som är riktigt bra båda två) litar jag på att George lyckas göra något vasst av detta.

NOAH (USA)

(Min favoritregissör) Darren Aronofskys kommande film är en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly, Emma Watson, Ray Winstone, Nick Nolte och den obligatoriske Mark Margolis finns med på tåget, som ankommer till biografperrongen i början av april. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah, även om min pepp sjunkit under den senaste tiden. Min oro handlar väl mest om att det ska bli för stort, för matinéaktigt och kanske för mainstream för en så pass egen och personlig regissör som Aronofsky. Men förhoppningsvis är denna oro helt i onödan.

NYMPHOMANIAC (Danmark/Tyskland/Frankrike/Belgien)

Även om jag har sett på tok för lite av Lars von Trier har man ju en känsla av hur vrickad den här filmen verkar vara. Bioversionen är fyra timmar lång (en 5,5-timmarsversion finns och dyker väl förhoppningsvis upp på DVD och blu-ray senare) och är en lång resa av sex, våld, erotik och poesi. Många bekanta skådespelare finns med: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf, Christian Slater, Uma Thurman, Willem Dafoe, Connie Nielsen och Udo Kier. Underbara karaktärsposters dessutom. Jag är lite rädd, men definitivt nyfiken.

THE REACH (USA)

Michael Douglas spelar huvudrollen i en thriller som spelats in i New Mexico och som enligt uppgifter ska handla om en jägare (Douglas) som  tar hjälp av en guide som leder honom ut i öknen, där ett mord tar plats. En indiethriller som nog kan bli en riktigt angenäm bekantskap.

ROALD DAHL’S ESIO TROT (Storbritannien)

Om detta görs rätt kan det bli hur mysigt som helst. Från barnboken av Roald Dahl har Richard Curtis (Love Actually, Notting Hill) och Paul Mayhew-Archer skrivit ett manus som ska bli TV-film för BBC under 2014. Huvudrollsmässigt är det så mysigt att man bara vill springa ut och krama en sköldpadda – Dustin Hoffman och Judi Dench. Mr. Hoppy (Dusty) är en gammal man som är hemligt förälskad i Ms. Silver (Judi) som bor i lägenheten under honom, men hon verkar mer intresserad av sin sköldpadda.

SALOMÉ OCH WILDE SALOMÉ (USA)

Ett hjärteprojekt för Al Pacino har under de senaste åren varit denna utforskning av Oscar Wilde och hans pjäs Salomé, en utforskning som lett till ett slags dokumentär, Wilde Salomé, och en mer renodlad filmad version av pjäsen, Salomé. Båda projekten regisseras av Pacino själv. Det förstnämnda innehåller både material från inspelningen av pjäsen som Pacino satte upp i Los Angeles 2006, där han spelar King Herod och en då relativt okänd Jessica Chastain spelar Salomé, och beskriver Pacinos försök att utforska, förstå och komma närmare Oscar Wilde som författare och person – ”an unusual, revealing and avant-garde journey into the light and heart of Oscar Wilde’s masterwork.” Den andra filmen, Salomé, är en film/teaterupptagning där Pacino försöker kombinera filmens språk med teaterns och framkalla en känsla av att se teater på film. Utgivningsdatum och -år, framförallt i Europa, är högst oklara, då Wilde Salomé färdigställdes redan 2011 och fortfarande inte har visats mer än i Venedig samma år och vid enstaka specialvisningar. Salomé är som jag förstår det planerad att släppas under 2014. Förhoppningsvis ges filmerna ut på DVD eller genom någon form av internetalternativ inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag är personligen otroligt peppad på att se dem och väldigt glad att Pacino inte bara fortsätter göra film utan även satsar på personligt motiverade och utmanande projekt.

SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Ännu en film från förra årets lista som inte kommit ut. Hur många år vi har väntat på den här uppföljaren har jag tappat räkningen på för längesedan. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson, Jaime King och Michael Madsen. Clive Owen har tyvärr fallit bort och ersatts av Josh Brolin (som inte alls är någon dålig ersättare). Tillkommer gör bl a Joseph Gordon-Levitt, Eva Green, Juno Temple och Ray Liotta. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

SLOW WEST (USA/Storbritannien)

En 17-årig pojke (Kodi Smit-McPhee) reser genom det amerikanska landskapet under 1800-talet för att söka efter kvinnan han älskar. Han får en följeslagare i den mystiske Silas (Michael Fassbender). Ben Mendelsohn gör en roll, Fassbender producerar och fullängdsdebutanten John Mclean regisserar. Inspelningen har redan startat och inspelningsplatser inkluderar Nya Zeeland, Colorado och Skottland. Slutligen kan vi konstatera att en västernthriller med Fassy inte låter helt fel.

STRETCH (USA)

Joe Carnahan (Narc, The Grey) gör komediaktig actionthriller där Patrick Wilson spelar en limousinechaufför som plockar upp en jobbig miljardär (Chris Pine), som gör tillvaron både farlig och spännande för chauffören. Jessica Alba, Brooklyn Decker, Ray Liotta, Ed Helms, James Badge Dale och David Hasselhoff (!) finns med i rollistan. Filmen har haft marknadsföringsproblem efter att Universal hoppat av och det återstår att se om den går upp på bio eller släpps via VOD. Jag själv är inte överdrivet peppad men försiktigt optimistisk.

THE SUMMIT (USA)

Efter vissa finansiella tveksamheter och konkurrensproblematik, i och med att Kormákurs Everest ser ut att bli klar först, verkar det som att Doug Liman (The Bourne Identity, Fair Game) ändå ska göra en andra Mount Everest-film under 2014. Fortsatta oklarheter kring inspelningsstart finns dock. The Summit utspelar sig under 20-talet och berättar om britten George Mallory, som försvann under ett försök att bestiga Mount Everest 1924 (hans eventuella framgång är fortfarande ett ämne för spekulation). Tom Hardy har varit aktuell för huvudrollen, men det har också ryktats om Benedict Cumberbatch. Vem av dem det än blir, eller om det blir någon helt annan, förblir projektet av intresse.

TRANSCENDENCE (USA/Storbritannien)

Christopher Nolans fotograf Wally Pfister bryter sig loss och regidebuterar med en sci-fi-thriller om en dödssjuk forskare som utvecklar en dator som ger honom enorm makt och gör honom ostoppbar, typ. Jag vet inte om det låter så jätteintressant egentligen, men ser man till skådisar finns anledning att ändå peppa lite lätt, plus att filmen lär bli ordentligt snygg visuellt. I huvudrollen står Johnny Depp, som är i behov av att gå tillbaka till mer seriösa roller (Donnie Brasco, What’s Eating Gilbert Grape t ex) efter maskeradroller som i The Lone Ranger, medan biroller intas av Kate Mara, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Rebecca Hall m fl.

TRUE DETECTIVE (USA)

Att denna hittills fantastiska TV-serie är med på listan är knappast för att upplysa er om något ni inte kände till, utan snarare för att slå ett sista slag för att de som ännu inte gett sig in i den tar tag i sina liv och gör det. HBO och kvalité går ofta hand i hand, så definitivt även här. Matthew McConaughey är en av världens absolut bästa skådespelare just nu och utgör tillsammans med fullblodsproffset Woody Harrelson en oerhört intressant polisduo nere i de allra pissigaste och (o)härligaste Louisiana-områdena. Under åtta avsnitt ska vi följa deras jakt på en seriemördare, men framförallt deras personliga utveckling och livshistorier, vilka utvecklas gradvis genom ett intressant flashback-upplägg. Sin nombre-regissören Cary Fukunaga och manusförfattaren Nic Pizzolatto ansvarar för hela den första säsongen, vilket naturligtvis leder till en stor kontinuitet och säkerhet genom seriens upptrappning. De två första avsnitten har varit förstklassiga och intressanta på många sätt, eftersom serien känns både bekant i sina teman och upplägg, men också nyskapande vad gäller narrativ och TV- och produktionsmässig innovation. Fortsätter serien på samma nivå lär vi, när vi talar om den i retrospekt, benämna den som mästerlig och oförglömlig.

UNDER THE SKIN (Storbritannien)

En film som beskrivits som en erotisk sci-fi-thriller med Scarlett Johansson i huvudrollen. Den utspelar sig i Skottland, där en utomjording i mänsklig form (Johansson) förför ensamma, manliga liftare, vilka blir hennes byten (vilken som är den exakta betydelsen av ”byte” i detta fall vet jag inte riktigt). Den ska vara mardrömslik och svår, kanske även med en touch av David Lynch, och bara det gör mig oerhört peppad. Skottland, Johansson, sci-fi och thriller ökar den peppen och jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

WAYWARD PINES (USA)

Efter fiaskon som After Earth och förmodade sådana som The Last Airbender och Lady in the Water (vilka jag inte sett) är det lätt att glömma bort M. Night Shyamalans talang, vilken han visar prov på i filmer som Signs och Unbreakable. I år gör han en miniserie i tio delar för Fox med en uttalad Twin Peaks-vibe. Handlingen påminner mycket riktigt om David Lynchs och Mark Frosts kultserie: en Secret Service-agent får i uppdrag att åka till Wayward Pines, Idaho, för att undersöka fallet kring två agenter som försvunnit i området. Under vistelsen i småstaden tätnar mysteriet och han börjar oroa sig för sin egen säkerhet. Om ni läste min TV-special om Twin Peaks vet ni att jag älskar den serien, och med tanke på vilken stämning M. Night har visat sig kapabel att framkalla ser jag stora möjligheter för att detta ska kunna bli hans stora återkomst. Den spännande casten inkluderar bl a Matt Dillon, Melissa Leo, Terrence Howard, Juliette Lewis och Toby Jones. Den här bilden ger mig riktigt kalla (och underbara) kårar. Stor pepp!

WE GOTTA GET OUT OF THIS PLACE (USA)

Ytterligare ett litet wildcard på listan, som jag egentligen inte vet så mycket om. Vad jag vet är att det är en småskalig produktion och att en av huvudrollerna spelas av Breathe In-bekanta Mackenzie Davis, som jag vill sätta ett stort utropstecken för. Hon påminner mycket om Laura Dern, vilket är en komplimang att glädjas över. Filmen handlar om några ungdomar i Texas som suckar över sin stillastående tillvaro i en liten bomullsfarmsstad och samtidigt blir indragna i en kriminell värld när en av dem råkar stjäla från fel man. Filmen är delvis inspelad i staden med det fantastiska namnet, Corpus Christi, Texas, och har en precis lika fantastisk, retrodoftande, poster. Bra kritik har den fått, och jag hoppas att även jag får dela ut sådan till den.

WHITE BIRD IN A BLIZZARD (USA/Frankrike)

Av regissören Greg Arakis filmer (Mysterious Skin, The Doom Generation) har jag inte sett någonting, men det ska det bli ändring på. Flera av filmerna behandlar tonåringar och deras möten med sexualitet, droger och depression, vilket även denna verkar göra i viss mån. Shailene Woodley (The Descendants, The Spectacular Now) tar rollen som tonårsdotter vars mamma (Eva Green) försvinner och lämnar henne ensam i en kritisk uppväxtsfas. Drömmar ska vara centrala genom filmen, som verkar balansera mellan thriller- och dramagenren.

UNTITLED LANCE ARMSTRONG BIOPIC (USA/Storbritannien)

Någon utförlig handlingsbeskrivning är knappast nödvändig, då de flesta känner till Lance Armstrongs historia – hjälten och idrottsikonen som visade sig vara en dopad lögnare. Stephen Frears (The Queen, Philomena) gör alltså en biografisk film med Ben Foster som Armstrong samt bl a Dustin Hoffman och Guillaume Canet i biroller. Storyn bör göra sig bra i filmform (vilket den gjorde i dokumentären The Armstrong Lie), även om jag är något tveksam inför regissören.

TERRENCE MALICK?

Frågorna är här fler än svaren – det går aldrig riktigt att veta vad den gode Malick kommer slänga fram på bordet och när han bestämmer sig för att göra det. Hans karriär verkar i alla fall vara i ett mycket intressant skede eftersom han under de senaste åren blivit oerhört mycket mer produktiv än vad han någonsin har varit. Hela tre filmer befinner sig just nu i post-production-fasen, en fas som dock verkar vara problematisk. Hans dokumentär Voyage of Time, som är något slags vidareutveckling på The Tree of Life:s skapelsesekvenser och handlar om universums födelse och död, har blivit anklagad för att vara något annat än vad producenterna blivit lovade när de gick in med stora pengar och är därför av osäker release-status. Hans ej än namngivna film (Untitled Terrence Malick Project) är en kärlekshistoria om besatthet och svek, placerad i Austin, Texas. Casten är helt sinnessjuk: Christian Bale, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Ryan Gosling, Rooney Mara, Natalie Portman, Holly Hunter, Val Kilmer, Bérénice Marlohe, Benicio Del Toro, Clifton Collins Jr., osv. Hans Knight of Cups – ”a man, temptations, celebrity, and excess” – har även den en välfylld cast: Christian Bale, Cate Blanchett, Natalie Portman, Antonio Banderas, Jason Clarke, Imogen Poots, Joel Kinnaman, Teresa Palmer m fl. Sedan riskerar ju föstås alla att bli bortklippta. Malicks projekt är vi alltid peppade på.

Så, det var alltså 47 spännande titlar. Sedan finns det säkert 47 till som är precis lika intressanta. Jag vill även påminna om A Most Wanted Man, Foxcatcher och Interstellar, vilka Scott skrev om i sin pepplista. Förra året skrev jag även om Sean Penns två planerade regiföretag, Crazy for the Storm och The Comedian, som jag givetvis fortfarande är lika peppad på som då. Hur aktuella de är låter jag vara osagt, men vill ni läsa om vad det är för projekt hänvisar jag till min lista från förra året.

Nu har både ni och filmskaparna lite att jobba med. Make it work!

Veckoresumé #50

Sci-fi, zombies, thriller, fantasy, drama, komedi och samurajer! Nästan allt är med i veckans filmresumé! Dessutom är det vår 50:e resumé på bloggen! Vi utlovar en superspecialare på resumé #100. Det gör mig lika glad som Kevin Spacey och Barry Pepper! Trevlig läsning!

EUROPA REPORT (2013)

I skymundan av alla stora science-fiction-filmer som har visats på biograferna det här året dök ett litet men samtidigt storslaget rymdäventyr upp regisserat av en ecuadoriansk regissör med en internationellt blandad rollista. Europa Report utspelar sig i en inte så avlägsen framtid och följer en grupp astronauter på deras långa resa till Jupiters fjärde måne Europa som ryktas ha potential att hysa levande organismer. Europa Report är helt och hållet berättad via videomaterial och ljudupptagningar från rymdskeppets kameror, vilket gör att filmen känns som en dokumentärfilm där klassificerat material visas upp för första gången. Som om man skulle sitta i kommandocentralen på jorden och kommunicera och observera besättningen ute i rymden via live-TV. Det gör att filmen känns otroligt realistisk, autentisk och engagerande utan att bli stel och ointressant. För trots den nästintill pedantiska realismen och detaljrikedomen är filmen alltid spännande och smått klaustrofobisk. Några av filmens bästa scener involverar stunder där besättningen koncentrerat lyssnar på små subtila ljudfrekvenser som blandas med kusliga stunder av ren och skär tystnad. Europa Report är en film som inte bjuder på feta explosioner utan istället påminner om filmer som Das Boot, där det mänskliga sinnet och den klaustrofobiska stämningen är i fokus. På skådespelarfronten är rollistan som sagt internationellt blandad med skådespelare från USA, Rumänien, Polen, Sverige och Sydafrika. De två sistnämnda nationerna är representerade av Michael Nyqvist (som dock spelar ryss) och District 9-stjärnan Sharlto Copley (som spelar amerikan). Skådespelet är stabilt av samtliga men det är Nyqvist och Copley som sticker ut mest. Europa Report är en frisk fläkt i sommarkaoset av påkostade blockbusters och uppföljare. En film som vågar något eget och som förtjänar en halvstark trea i betyg.

EL LABERINTO DEL FAUNO (2006)

(Sv: Pans labyrint). Året är 1944 och det spanska inbördeskriget börjar närma sig sitt slut. Mitt i den stora röran mellan Francos militäriska järnhandsstyre och de frihetssökande rebellerna befinner sig den unga flickan Ofelia (Ivana Baquero) som är dotter till den nyligen omgifta Carmen (Ariadna Gil). Ofelia flyttar med sin mor till sin nya styvfar, den auktoritäre och iskalle Vidal (Sergi López) som är kapten i Francos armé. Ofelia har svårt att anpassa sig till sitt nya liv där regler och disciplin är allt. Men allt skall komma att förändras när hon en dag hittar en mystisk labyrint i en skog som leder in till en magisk värld. El laberinto del fauno är den mexikanske regissören Guillermo del Toros mest kända och hyllade film som kammade hem tre av sex nominerade Oscarsstatyetter. Vad jag förväntade mig vara ett mysigt familjeäventyr visade sig vara något helt annat. El laberinto del fauno är en mörk och vuxen film som inte är lämplig för en yngre publik. Den är våldsam, blodig och obehaglig, något som överraskade mig totalt. På ett positivt sätt. Det är en film som med sin mörka och melankoliska stämning vågar berätta en mogen berättelse med sagoväsen och magi för en vuxen publik. En film som dessutom har ett barn i huvudrollen. Ett barn som spelas utmärkt av den unga Ivana Baquero. Hon backas upp av stabilt skådespel från alla delaktiga men särskilt av Sergi López som levererar en briljant och extremt osympatisk diktatorisk kapten. Med fantastiskt monstersmink, briljant skådespel och en mörk stämning lyckas del Toro dela med sig av en levande och magisk upplevelse. Betyget landar på en superstark trea.

YOUNG FRANKENSTEIN (1974)

Hjärnforskaren Dr. Frederick Frankenstein (Gene Wilder) får en dag plötsligt kännedom om att hans sedan länge döda farfar, den ökände Dr. Frankenstein, har ett gigantiskt slott i kusliga Transylvanien. Det visar sig att Frederick Frankenstein står i testamentet och därför får ärva slottet och alla dess tillhörigheter. Dr. Frankenstein beger sig till det spöklika slottet och möts där av slottets udda huspersonal. Den puckelryggige Igor (Marty Feldman), den korkade laboratorieassistenten Inga (Teri Garr) och den sura Frau Blücher (Cloris Leachman). Vad som sedan följer är komedi på hög nivå när försök att återuppliva Frankensteins monster sätts igång. Komedimästaren Mel Brooks har både skrivit och regisserat Young Frankenstein, som ofta får titulera på listor över världens bästa komedier. Dr. Frankenstein och hans slottspersonal utgör en fantastisk ensemble av komiska karaktärer som ständigt stöter på nya problem att lösa. Samtliga i rollistan gör fantastiskt härliga och överspelande prestationer. Gene Wilder är fantastisk som den excentriske och dramatiske Dr. Frankenstein och Marty Feldman är klockren som den förvirrade men godhjärtade Igor. Brooks har även fått med sig Gene Hackman i en liten men underbar roll som en blind gammal man. Young Frankenstein är en klassiker med fantastisk humor och härliga karaktärer. Betyget skrattar sig fram till en stark trea.

25TH HOUR (2002)

Monty (Edward Norton) har det jobbigt. Han har dömts till sju års fängelse för narkotikabrott och har endast 24 timmar kvar i frihet innan han skrivs in i fängelset för att avtjäna sitt straff. Deppig och fundersam inför sitt nya liv bakom galler promenerar Monty på New Yorks gator. Han besöker sin gamla skola, rastar sin hund, sitter på parkbänkar, äter lunch med sin far (Brian Cox), spenderar tid med sin flickvän (Rosario Dawson) och festar med sina kompisar Jacob (Philip Seymour Hoffman) och Frank (Barry Pepper). 25th Hour är en tänkande film där livet och vänskap reflekteras och där den konstanta känslan av missnöje och depression ligger som ett täcke på varje ord som yttras. Spike Lees 25th Hour är en mörk och tung film som är mänsklig och viktig. Karaktärernas känslor bubblar hela tiden under ytan på gränsen till att koka över. Manuset är skrivet av David Benioff (manusförfattare och skapare av HBO:s Game of Thrones) och baserat på hans egen roman med samma namn. Det är ett briljant manus som känns taget direkt ur verkligheten. Dialogerna är smarta, nyanserade och känslosamma. Skådespelet är på en fenomenalt hög nivå hos allihopa. Cox och Dawson gör briljanta insatser som Montys allra närmaste familjemedlemmar. Hoffman är fantastisk som den osäkre och blyge läraren Jacob. Pepper är kunglig som den kaxige och självsäkre börsmäklaren Frank. Edward Norton gör tillsammans med sin roll som nynazist i American History X kanske sin bästa prestation någonsin. Nästintill allt i 25th Hour är perfekt utfört. Stark fyra i betyg.

BREACH (2007)

Baserad på den verkliga händelsen om FBI-anställde Robert Hanssen som i hemlighet var spion åt Ryssland. Hanssen läckte ut topphemliga dokument och uppgifter till ryska kontakter i hela 22 år, samtidigt som han gjorde karriär i FBI:s största korridorer och levde ett djupt religiöst och konservativt liv med sin hemmafru och sina barn. Ryan Phillippe spelar den unge FBI-anställda Eric O’Neill som är sugen på att snabbt klättra på karriärstegen. Han får en dag i uppdrag av en högt uppsatt FBI-chef spelad av Laura Linney att börja arbeta som Robert Hanssens assistent. Men Eric O’Neills riktiga uppdrag är att lära känna Hanssen och samtidigt snoka efter ledtrådar som kan bevisa att Hanssen är en spion som den högsta ledningen befarat. Robert Hanssen spelas av den fantastiske Chris Cooper som gör en prestation på Oscarsnivå. Phillippe gör en stabil insats och Laura Linney är briljant som alltid. Breach är spännande och full av konspirationer och vändningar. Det är en smart thriller som aldrig spårar ur eller känns förutsägbar trots att den har ett förutbestämt slut. Breach är en resa in i en kluven och mystisk man vars agenda inte är vad den ser ut att vara. Det är en thriller som passar perfekt för konspirationshungriga filmälskare. Stabil fyra i betyg.

HARA-KIRI: DEATH OF A SAMURAI (2011)

(Originaltitel: Ichimei). Kontroversielle japanske regissören Takashi Miike, mannen bakom en av världens mest våldsamma och kontroversiella filmer, Ichi the Killer (Originaltitel: Koroshiya 1), är en man som gärna skiftar genrer. Den här gången är det samurajer som gäller. Hara-Kiri: Death of a Samurai är en remake på 1962 års Harakiri och handlar om en fattig samuraj som anländer till en lords gård för att be om att få utföra hara-kiri eller seppuku som det också kallas. Lorden börjar dock misstänka samurajen för att bluffa och en konfrontation inleds. Hara-kiri är att ta självmord genom att hugga och skära upp magen med sitt svärd. Det var en sed som kunde utföras av en samuraj om han hellre ville dö än att falla i fiendens händer. Hara-kiri ansågs vara ett värdigt sätt att ta självmord på med hedern i behåll. Hara-kiri: Death of a Samurai är en långsamt berättad film med väldigt lite svärdstrider och våldsamheter. Det är istället ett drama om den fattige samurajens liv och tidigare erfarenheter som far. Samurajen berättar via flashbacks för lorden om varför han har anlänt till gården. Filmen är välspelad men också stundtals överdrivet dramatisk, vilket gör att vissa scener inte passar in. Den är också stundtals för långsam för sitt eget bästa. Jag tappade intresset ett par gånger under filmens speltid. Men överlag är Hara-kiri: Death of a Samurai en vackert berättad film med snyggt foto och coola samurajer. Betyget blir en stabil trea.

COCKNEYS VS ZOMBIES (2012)

Londons stadsdel East End är känd för sin lokalbefolkning, så kallade cockneys. Med grov dialekt och en råbarkad och vild stil är cockneys högljudda och kaxiga. De får dock möta sin största utmaning någonsin när East End plötsligt invaderas av klassiska zombies. Andy och Terry är två godhjärtade cockney-bröder som tillsammans med bästa vännen Davey, kusinen Katy och galningen ”Mental” Mickey bestämmer sig för att råna en bank för att med hjälp av pengarna kunna rädda deras morfars ålderdomshem. Men när pengarna har packats ner i stora svarta väskor och gänget stiger ut ur banken välkomnas dem inte av polisen utan istället av köttätande zombies. Vad som sedan följer är en humoristisk köttfest med skjutvapen och avhuggna kroppsdelar i mängder. Filmen bjuder på rullstolspensionärer med kulsprutor och katana-svingande kusiner. Cockneys vs Zombies är en vild zombiekomedi med störtsköna dialekter och härliga one-liners. Filmens stora styrka är karaktären ”Mental” Mickey som inte bara är galen utan också riktigt badass. Han levererar one-liner efter one-liner och köttar sig igenom svärmer av zombies. Filmen är självklart en film som snubblar på gränsen till B-film. Men det är svårt att inte njuta av filmens första halva som är underbar. Den tappar dock rejält i sista halvan och blir enformig och tråkig. Underhållningsnivån sjunker rejält och man börjar nästan undra om filmen har bytt regissör och manus i andra halvlek. Det här köttkalaset är underhållande och dåligt och får en svag tvåa i betyg! Se den, fast gör det inte!

veckans topp 3

1. 25th Hour
2. Breach
3. El laberinto del fauno

Veckoresumé #48

Den här veckans har endast bestått av aktuella filmer, det vill säga filmer som har släppts i år. Tråkigt nog har alla (förutom en) varit mediokra eller rent ut sagt värdelösa. Men ibland behöver man se skit för att lättare uppskatta kvalitet… tror jag, eller? En sak är säker, ibland är det underhållande att titta på skräp i lagom mängd.

PACIFIC RIM (2013)

Guillermo del Toro, mannen bakom filmer som Pan’s Labyrinth, Hellboy 1 & 2 och Blade II är känd för att vara en genuin ”nörd” som är besatt av serietidningar, obskyra skräckfilmer och allt som har med Japan att göra. Hans kontor är fyllt med filmprylar, leksaker och värdefull memorabilia. Del Toros senaste verk, Pacific Rim, är starkt inspirerat av Godzilla och andra japanska s.k. mecha-animes som involverar gigantiska robotar som slåss mot varandra. Pacific Rim utspelar sig år 2025 och kretsar kring mänsklighetens kamp mot gigantiska monster kallade kaijus, som stiger upp från havets botten. Striden mot monsterna har hållit på sedan 2013 och har flera gånger hotat mänsklighetens existens. Alla världens nationer har därför bestämt sig för att lägga sina interna konflikter åt sidan för att gemensamt samarbeta mot de farliga varelserna. Men stridsvagnar och jaktflyg biter inte på kaijus som för varje attack blir starkare och större, så därför används gigantiska robotar vid namn jaegers som styrs av ett team bestående av två specialtränade piloter. Pacific RIm är en extremt actionfylld och intensiv film där pauser och lugna stunder är sparsamma och korta. Otroligt detaljerade och snygga fighter i storstäder mellan robotar och monster är vad som är på tapeten. Ljudet är kraftfullt och högljutt och rockmusiken ekar i bakgrunden när del Toro berättar en handling som har många hål och ologiska stunder. Karaktärerna är överdrivna och överspelande likt anime-figurer och manuset är ostigt och svettigt. Men vad som skiljer Pacific Rim från andra filmer som Transformers är att del Toros robotfilm är både extremt underhållande och har ett hjärta. Till skillnad från Transformers flaggviftande ytlighet, där kvinnor är objekt och där någon form av vettig handling inte existerar, är Pacific Rim en välgjord film där Del Toros ”nördhjärta” har omfamnat varenda lilla detalj och skapat en film som osar av entusiasm och kärlek för sin inspirationskälla. Pacific Rim har många problem och är absolut inget mästerverk men det är en film som aldrig slutar underhålla trots stundtals otroligt löjliga scener och trötta repliker. Den har också Idris Elba som alltid är ett stort plus! Tummen upp Guillermo! Pacific Rim får en halvstark trea i betyg.

THE LONE RANGER (2013)

Disney har inte lärt sig av sitt misstag förra året med den ambitiösa och superdyra John Carter och har därför bestämt sig för att lägga ner lika mycket pengar igen på en ännu längre och tråkigare film. Istället för planeten Mars som äventyrsplats utspelar sig The Lone Ranger i Texas, 1869. Filmen följer en hjälteduo bestående av indianen Tonto (Johnny Depp) och advokaten John Reid (Armie Hammer) och berättar om hur Reid gick från en lagens man till en maskerad cowboy-superhjälte utan superkrafter kallad The Lone Ranger. Någon utveckling av handlingen är inte värd att berätta eftersom filmen för sig precis som alla andra Disney-filmer och involverar endast skämt av det allra tröttaste laget, de löjligaste actionsekvenserna som någonsin har utspelats i vilda västern och en av de senaste årens allra tröttaste skådespelare i filmvärlden. Johnny Depp. Karaktären Tonto är en blandning av det allra värsta med Jack Sparrow i Pirates of the Caribbean och Mad Hatter i Alice in Wonderland. Det är en ointressant och rent ut sagt dålig prestation av Depp. Till skillnad från Depp erbjuder The Lone Ranger en grupp skickliga och intressanta skådespelare som Tom Wilkinson, William Fichtner, James Badge Dale, Ruth Wilson och Barry Pepper. Tyvärr är manuset och karaktärerna ointressanta så den stora skaran av talang används inte till fullo. The Lone Ranger är en film med tråkig handling, ingen personlighet och mediokra specialeffekter. Det är svårt att uppskatta filmen när jag som tittare dessutom vet att denna film bara är ett verktyg för att tjäna massvisa mängder pengar utan att försöka underhålla och berätta en bra story. The Lone Ranger är en av årets tråkigaste filmer och förtjänar det lägsta betyget.

PAIN & GAIN (2013)

Michael Bays skräp-franchise Transformers är inte slut än med nummer fyra i serien på väg för en biopremiär nästa år. Huvudrollen kommer spelas av Mark ”Marky Mark” Wahlberg och troligtvis involvera halvnakna kvinnor med tre repliker var och feta explosioner. Bay valde dock i år att släppa sin första ”lågbudget”-film, som en paus från kriget mellan Autobots och Decepticons. Pain & Gain bjuder också på Mark Wahlberg och handlar om hans karaktär Daniel Lugo som är en frustrerad och pumpad gymtränare i Miami, 1995. Lugo hjälper dag ut och dag in att träna rika klienter som är i dålig form. Hans karriär på gymmet är framgångsrik och har lett till en tredubbling av kunder. Men trots en nöjd chef och en befordran har Lugo svårt att betala räkningar. Han har också svårt att uppskatta sin nuvarande situation i livet och drömmer om ett liv av rikedomar och framgång. Tillsammans med två av sina kollegor Adrian (Anthony Mackie) och Paul (Dwayne Johnson) bestämmer sig Lugo för att kidnappa en av hans rika gymklienter och tvinga denne att ge bort alla sina tillgångar till trion. Något som låter enklare än vad det är, särskilt för tre korkade bodybuilders. Pain & Gain är en humoristisk actionfilm som har många likheter med Michael Bays tidigare Bad Boys-filmer, som humor bestående av penis- och hudfärgsskämt och ett gulorange ljusfilter. Michael Bay, mannen bakom explosioner och action, är något överraskande sparsam med eldmolnen och lägger mer fokus på blodigt våld och nakna kvinnor. Objektifieringen av kvinnor är minst lika stark som i Transformers och Bad Boys och de få repliker som kommer från kvinnliga karaktärer är förolämpande och extremt dumma. Michael Bay är en mansgris utan dess like men om man förbiser det bjuder Pain & Gain på några stundtals roliga och underhållande scener, särskilt mellan den passande trion. Wahlberg, Mackie och Johnson gör alla härliga och sköna prestationer och har en bra scenkemi. I andra roller dyker Ed Harris och Rebel Wilson upp och även vår egen Peter Stormare får gästa med en väldigt liten men behaglig roll. Pain & Gain är en ointelligent, provocerande men stundtals underhållande film som får en stark tvåa i betyg.

EVIL DEAD (2013)

En av årets mest omtalade remakes är Fede Alvarez nya versionen av Sam Raimis kultskräckis The Evil Dead från 1981. Både Raimi och Alvarez har varit noga med att kalla den nya versionen en reboot (en uppfräschning/nystart) istället för en remake. Om den är en identisk remake av originalet kan jag inte svara på då jag inte har sett Raimis version. Jag valde att dyka mig in i denna franchise på ett okonventionellt vis genom att börja med remaken… eller rebooten först för att sedan se originalfilmerna. Nog snack om saken, Evil Dead börjar som alla andra skräckfilmer. En grupp tonåringar som åker till en övergiven stuga i en kuslig skog. Stugan är i väldigt dåligt skick och ungdomarna bestämmer sig för att försöka rusta upp den. Men under deras försök att fixa till stugan upptäcker de att huset har en källare där slaktade djur utsmyckar tak och väggar. De finner också en uråldrig bok med kryptiska texter och trollformler som vid uppläsning släpper lös onda krafter. Det första som slog mig efter ungefär halva filmens speltid var att Evil Dead inte är läskig… Visst den har en obehaglig stämning, men den lyckas aldrig skrämma. Något den dock lyckas med är att bjuda på extremt köttigt och blodigt våld. Evil Dead är den allra blodigaste film jag har sett, komplett med tungklyvning, motorsågar och sprutor i ögonen, sprutspyor och delning av kroppsdelar. Något som imponerar är användandet av praktiska effekter och avancerat smink. Evil Dead använder sig av en liten mängd CGI och utför istället de flesta våldsscenerna med riktiga effekter, något som gör att filmen känns realistisk trots de orealistiska förhållandena. Mängden våld har dock en avtrubbande effekt och gör att tröttheten kryper sig fram och gör filmen en ointressant. Skådespelet är som ofta i skräckfilmer mediokert, liksom handlingen. Evil Dead är stundtals tekniskt imponerande men i det stora hela en upplevelse som inte är mycket att hänga i julgranen. Stabil tvåa.

G.I. JOE: RETALIATION (2013)

Uppföljaren till 2009 års G.I. Joe: The Rise of Cobra följer specialstyrkan G.I. Joe (baserad på Hasbros actionfigurer med samma namn) och deras återkommande kamp mot Cobra Commander och hans arsenal av skurkar och supervapen. Den här gången har Zartan, en av Cobra Commanders bästa män, kidnappat den amerikanska presidenten och med hjälp av icke förklarad teknologi tagit presidentens exakta utseende och röst. Ingen märker någon skillnad förutom G.I. Joes som genast tar upp kampen mot Cobras och deras plan att ta över världen. Dwayne Johnson leder hjältestyrkan och har vid sin sida Channing Tatum, Bruce Willis och diverse andra skådespelare. G.I. Joe: Retaliation är skräpig, töntig och värdelös och förtjänar inte fler ord. Lägsta betyg!

Jag har även under veckan tittat på Mud (4/5) och Das Boot (4/5) som David skrev om i sin text om Jeff Nichols respektive vår sjuttonde veckoresumé. 

veckans topp 3

1. Pacific Rim
2. Pain & Gain
3. Evil Dead

Veckoresumé #36

Nu börjar skolarbetena avta och den ljuva fritiden nalkas. Nu kör vi igång igen på full rulle!

BERBERIAN SOUND STUDIO (2012)

Gilderoy (Toby Jones) arbetar som ljudtekniker inom filmindustrin och har fått jobbet att mixa ihop ljudet för skräckfilmsregissören Santinis (Antonio Mancino) nya B-film. Gilderoy beger sig till den italienska filmstudion Berberian Sound Studio:s mörka och trånga lokaler där han påbörjar sitt arbete med att spela in ljudeffekter och dubbning. Men Gilderoy börjar ångra sitt beslut att ta jobbet då arbetsprocessen plågas av dålig teknik, brist på pengar och ett envetet gräl mellan röstskådespelare och chefer. Berberian Sound Studio är en blandning mellan drama och rysare som använder sig av obehagligt ljud som dess främsta skrämselverktyg. Miljöerna är mörka och klaustrofobiska och dialogerna är sparsamma. Toby Jones gör en bra insats som försiktig och blygsam ljudtekniker, som trots språkförbistringar med sina italienska kollegor, alltid gör sitt bästa. Jones backas upp av en grupp okända och ganska mediokra italienska skådespelare som ofta spelar över. Det är uppenbart att regissören Peter Strickland vill experimentera med ljud för att skrämma sin publik, något som inte funkade på mig överhuvudtaget. Förutom de råa och obehagliga 70-talsmiljöerna är det inget i filmen som lyckas skrämma eller skaka om. Istället blir filmen långtråkig och tom. Filmen trampar vatten ett flertal gånger och trots en tydlig handling känns det som att den inte har något att berätta. En filmupplevelse som slutar med ett trött ”jaha” som reaktion när eftertexten träder in. Berberian Sound Studio får en stabil tvåa i betyg.

ELIZABETH (1998)

Året är 1554 och platsen är England. Henry VIII är död och England har drabbats av pest, fattigdom och ett bråk mellan katoliker och protestanter. Henrys dotter, den paranoida och grymma Mary (Kathy Burke), är drottning. Hon ser den växande protestantiska kyrkan som ett hot mot Englands framtid. Katolikerna är oroliga för tronföljden eftersom Mary är både barnlös och sjuk. Katolikernas farhågor besannas när Mary dör och hennes protestantiska halvsyster Elizabeth (Cate Blanchett) får ärva tronen. England beger sig in i ett kaotiskt makt- och religionsskifte med intriger om förräderi och mord som sätter den unga Elizabeth på prov. Elizabeth är ett historiskt drama som 1999 nominerades till hela sju Oscarstatyetter varav en filmens sminkös fick ta med sig hem. Med en imponerande rollista med den brittiska skådespelareliten i spetsen och en fantastisk detaljrikedom bjuder den indiske regissören Shekhar Kapur och hans Elizabeth på rävspel och historielektion när den är som bäst. Cate Blanchett är helt fantastisk i huvudrollen och helt klart den bästa i filmen. Men hon backas starkt upp av skådespelare som Geoffrey Rush, Christopher Eccleston, Richard Attenborough och Emily Mortimer som alla gör strålande insatser. Elizabeth utsmyckas även med tre franska profiler: den alltid briljante Vincent Cassel, Fanny Ardant och fotbollslegenden Eric Cantona. Den enda skådespelarinsatsen som jag kunde ha klarat mig utan är den stirriga Joseph Fiennes som jag alltid har haft lite svårt för och i Elizabeth gör han en aningen för teatralisk och tråkig insats i mitt tycke. Elizabeth känns extremt historiskt korrekt även om den kanske inte fullt ut är det. Det är en trovärdig skildring där detaljer är i fokus. Allt från karaktärers kläder till historiska referenser är perfekt inplacerade och skapar en film som både kan konsumeras för sitt filmiska värde men också som en lärdomsrik historielektion. Elizabeth får en stabil fyra i betyg.

ELIZABETH: THE GOLDEN AGE (2007)

Shekhar Kapur och Cate Blanchett anslöt sina krafter åtta år efter den magiska Elizabeth för att fortsätta berätta om den unga och bestämda drottningen. Elizabeth: The Golden Age kretsar kring drottning Elizabeth I vuxna år efter många år som regent över England. Elizabeth (Cate Blanchett) har gjort England till ett stabilt land där protestantismen har blivit den dominerande religionen. Men katolikerna är fortfarande förbannade på Elizabeth och hennes framgångar. Philip II av Spanien (Jordi Mollà) har beslutat att hämnas för sin fru Marys (samma Mary som i Elizabeth) död och för att få stopp på protestantismens tillväxt i England. Med hjälp av Påvens välsignelse bestämmer sig Philip II att inleda den Spanska Armadan, en aggressiv offensiv mot England och hennes drottning Elizabeth. The Golden Age byter ut hela sin rollista förutom Blanchett och Geoffrey Rush, som spelar Elizabeth rådgivare Sir Francis Walsingham. Skådespelare som Clive Owen, Abbie Cornish, Rhys Ifans, Eddie Redmayne, Samantha Morton och Tom Hollander fyller de tomma platserna och utgör en inte lika imponerande ensemble som i första filmen, men trots det en stark och välspelande grupp. The Golden Age förbättrar ett flertal saker från den första filmen. Fotot är imponerande med mycket starka färger och imponerande kameravinklar från höga höjder. Kostymerna är ännu mer detaljerade och likaså filmens miljöer. Cate Blanchett gör en ännu starkare rollprestation och visar att hon är en av de bästa kvinnliga skådespelerskorna just nu. Med en intensitet som är ovanlig att se och humörsvängningar som gör karaktären Elizabeth till en individ som den ena stunden är sympatisk och den andra rå och nästintill grym gör Blanchett en av sina bästa insatser. The Golden Age fallerar dock i ett område som den första filmen inte gjorde, nämligen handlingen. Premissen är otroligt intressant och filmen startar väldigt starkt med många av de dialog- och detaljelement som gjorde Elizabeth till en utmärkt historielektion. Men filmen stöter dessvärre på tonproblem då filmen skiftar mellan briljant drama och inte så briljanta krig- och actionscener som gör att filmen tappar sitt fokus. Den har helt enkelt en identitetskris som gör att filmen skiftar mellan att vara väldigt bra och mindre bra. Elizabeth: The Golden Age är däremot i sin helhet en välgjord och bra film som förtjänar en stark trea i betyg.

MOUNTAINS OF THE MOON (1990)

Baserad på boken Burton and Speke, Mountains of the Moon som utspelar sig under det Brittiska Imperiets stordagar i mitten på 1800-talet när kolonialism och expeditioner till främmande platser var de brittiska öarnas främsta vapen för världsherravälde. Filmen handlar om Kapten Richard Burton (Patrick Bergin) och Löjtnant John Spekes (Iain Glen) storslagna expedition in i centrala Afrika för att finna Nilens källa. En resa som sätter de båda välutbildade och rika brittiska herrarnas vänskap på prov då de stöter på allt vad det mystiska Afrikas inre har att dölja. Mountains of the Moon är en fantastisk film som agerar både som en underbar äventyrsfilm men också som kritik mot människors främlingsfientlighet och låga respekt för andra kulturer. Irländaren Patrick Bergin och skotten Iain Glen utgör en härlig duo som båda levererar starka rollprestationer. Det är filmens händelseförlopp som är det mest imponerande då man som tittare aldrig vet vart den ska ta vägen. Det finns alltid en ny utmaning för Burton och Speke att övervinna och alltid något som hotar deras vänskap. Mountains of the Moon är lite av en okänd äventyrsfilm som borde upplevas av fler. Den är också, likt Elizabeth-filmerna, en historielektion utan dess like som för tittaren in i hjärtat av Drottning Victorias brittiska rike. Mountains of the Moon får en äventyrlig och stabil fyra i betyg.

SNITCH (2013)

John Matthews (Dwayne Johnson), småföretagare och chef på ett byggföretag, bestämmer sig för att arbeta under täckmantel för narkotikapolisen i utbyte mot att hans son (Rafi Gavron), som sitter i fängelse för att ha varit involverad i en knarkaffär, släpps fri. John tar hjälp av en av sina anställda, Daniel (Jon Bernthal), som är f.d. knarksmugglare för att introduceras till en känd smugglare vid namn Malik (Michael K. Williams) som narkotikapolisen hoppas kunna arrestera. John har på lagens sida hjälp av distriktsåklagaren Joanne (Susan Sarandon) och Agent Cooper, spelad av en skäggig Barry Pepper. Snitch ser vid första anblick ut som en vanlig, svettig actionrulle med en muskulös Dwayne Johnson som rumpsparkare. Ja, Dwayne Johnson är fortfarande muskulös och stark men Snitch är inte en vanlig actionrulle med övervåld och one-liners. För det första lyckas Johnson spela en vanlig man utan aggressivitetsproblem med kärlek för våld. Han gör en stabil insats och visar att han kan skådespela. Vid hans sida gör Bernthal och Sarandon stabila insatser likaså medan Michael K. Williams och Barry Pepper är lysande som alltid. Snitch lyckas undvika klyschor och one-liners och berättar en realistisk historia som känns jordnära och samtidigt lyckas vara dramatisk och spännande. Den använder sig endast av våld och action som känns befogat och nödvändigt för händelseförloppet. Snitch riktar också (likt dokumentären The House I Live In) samhällskritik mot det amerikanska fängelsesystemet och de absurda narkotikastraffen som existerar och tillämpas dagligen i det amerikanska rättssystemet. Snitch är en underhållande, realistisk och välgjord action-thriller som överraskar och imponerar. Snitch tjallar sig fram till en stabil trea.

Jag har även följt Davids tips om James Dean genom att se två av hans största filmer: Rebel Without a Cause (3/5) och Giant (4/5) som David skrev mycket väl om i sin hyllning till Dean.

Veckans topp 3

1. Mountains of the Moon
2. Elizabeth
3. Elizabeth: The Golden Age

Veckoresumé #32

Skolan är fortfarande i full fart och prioritering krävs. Därför är produktiviteten på sidan fortfarande låg. Vi suktar efter mer tid att skriva och lovar att det snart kommer bli som vanligt igen. Om exakt en månad går vi ut gymnasiet och fritiden kommer att omfamna oss. Gör er redo för massvis av filmgodis!

CARLITO’S WAY (1993)

Brian De Palma gillar att filmatisera gangsters och det har han visat genom åren med bland annat tunga titlar som Scarface, The Untouchables och Carlito’s Way. Året är 1975 och Carlito Brigante (Al Pacino) kommer tillbaka till sina hemtrakter i New York City efter fem års fängelse. Brottsligheten är sig lik men Carlitos gamla kollegor syns inte till. Carlito bestämmer sig för att bryta sig loss från sitt forna jag och starta ett nytt liv. Men han behöver ett startkapital. Carlitos vän och advokat David Kleinfeld (Sean Penn) ber om en sista gentjänst och Carlito bestämmer sig för att hjälpa till eftersom David fixade ut honom från fängelset i förtid. Men vad som från början var tänkt som en sista brottsakt eskalerar fort till något annat. Carlito’s Way följer den klassiska mallen för gangsterfilmer med högljudda macho-män i centrum som slåss och dricker. Repetitivt och stereotypiskt är två ord som passar för en beskrivning av De Palmas gangsterfilm. Inget är oväntat och inget är nytt. Men trots en simpel och ordinär handling med stereotypiska karaktärer är Carlito’s Way för det mesta en underhållande och bra film, till största del på grund av Al Pacinos prestation som är en av de få saker i filmen som sticker ut och känns annorlunda. Det märks att Pacino försöker skilja sin karaktär Brigante och göra något unikt med den till skillnad från det vanliga man får när man ser en gangsterfilm. Carlito’s Way är en välgjord film som tyvärr inte vågar något nytt. Filmen får dock en stabil trea i betyg för en mäktig Pacino och en spännande slutscen.

SHADOW DANCER (2012)

Colette (Andrea Riseborough) är en ensamstående mor i 1990-talets Irland som tvingas arbeta för underättelsetjänsten MI5 som spion. Hennes uppgift är att infiltrera och rapportera om en grupp IRA-medlemmar i Belfast. Problemet är bara att Collete själv är en medlem av gruppen tillsammans med sin mor och sina två bröder. Shadow Dancer är en irländsk thriller med en realistisk ton. Förvänta dig inte explosioner och påkostade biljakter! Nervkittlande dialoger och superbt manus gör Shadow Dancer till en stillsam men samtidigt spännande dramathriller som är både oförutsägbar och obehaglig. Andrea Riseborough gör ett strålande jobb och hon backas upp av en stabil Clive Owen som MI5-agent. Aidan Gillen och Domhnall Gleeson spelar Colletes två bröder, mest kända för The Wire och Game of Thrones respektive Harry Potter-filmerna. Shadow Dancer är en snyggt fotad och detaljerad film med härligt djup irländsk-engelska som får en halvstark trea i betyg.

THE THREE BURIALS OF MELQUIADES ESTRADA (2005)

Skådespelaren Tommy Lee Jones är inte bara duktig framför kameran, utan han kan också bemästra filmkonsten bakom kameran, något han visar med äventyrsdramat The Three Burials of Melquiades Estrada. I Texas, nära gränsen till Mexico, har en fatal olycka inträffat. En gränspolis vid namn Mike Norton (Barry Pepper) har av misstag skjutit den illegala arbetaren Melquiades Estrada. Han bestämmer sig för att dölja sitt misstag och begraver mexikanen i öknen. Estradas bäste vän, ranchägaren Pete Perkins (Tommy Lee Jones), upptäcker att något inte står rätt till och konfronterar Norton. När Perkins får reda på vad som har hänt kidnappar han Norton och tvingar honom att gräva upp Estrada. Tillsammans med Norton beger sig Perkins ut på en vandring till Mexico för att begrava sin käre vän i sin hemby. The Three Burials är en enastående film om vänskap och förlåtelse. Tommy Lee Jones och Barry Pepper gör fenomenala insatser och utgör en av de bästa filmduor jag har upplevt någonsin. Pepper och Jones får sällskap av Melissa Leo och January Jones som också levererar. The Three Burials är en fin och härlig vandring med fantastisk skådespelarkemi, snyggt foto och känslosam handling. Stark fyra i betyg.

HUNGER (2008)

Regissören Steve McQueen som ligger bakom sexdramat Shame och kommande Twelve Years a Slave har inkluderat skådespelaren Michael Fassbender i rollistan för samtliga av sina filmer, inklusive sin långfilmsdebut Hunger. Fassbender spelar IRA-medlemmen Bobby Sands som i början av 80-talets Irland sitter inne i ett av landets värsta fängelsen. Men trots att han är inlåst ser han inte sin kamp mot staten som över. Han bestämmer sig för att protestera med hjälp av sin egen kropp och inleder en hungerstrejk i fängelset. Precis som Shame är Hunger en närgången och rå film om ett tungt och kontroversiellt ämne som både skrämmer och fascinerar. Skildringen av det irländska fängelse som Bobby Sands tvingas sitta i är en mörk och smutsig skildring. Aldrig tidigare har ett fängelse sett så ruttet och hemskt ut som det gör i Hunger. Den unkna och obehagliga stämningen kryper in under skinnet på en. Det kändes nästan som att man själv var en intern i fängelset. Fotot är utsökt men på ett realistiskt sätt. Det är inte vackert men det är naket och grått på ett snyggt vis och det hjälper till att framhäva stämningen och internernas ensamhet. Fassbender gör som alltid en stark rollprestation, utan något tvivel eller någon försiktighet. Han ger alltid 100 procent, något han visar med att gå ner betydligt i vikt för rollen som Bobby Sands. Hunger har som sagt många styrkor men kanske en av de bästa sakerna med filmen är också den längsta: en hela 17 minuter lång tagning som är imponerande att beskåda. Hunger är en riktigt bra men obehaglig film som testar tittarens moral och mod med scener som är våldsamma och i mångas ögon oetiska. Trots filmens starka sidor är det något som gör att betyget inte når en fyra, den saknar nämligen något i slutet. En superstark trea får Hunger i betyg.

THE TERMINATOR (1984)

År 2029 är jorden i ruiner efter ett kärnvapenkrig. Maskiner har tagit över och planerar att eliminera och förslava mänskligheten. Robotarna skickar en cyborg, en Terminator (Arnold Schwarzenegger), tillbaka i tiden till 80-talets Los Angeles för att mörda en kvinna vid namn Sarah Connor (Linda Hamilton) som inom en snar framtid kommer att föda en son. Sonen är mänsklighetens rebelledare år 2029 och maskinernas största hot, varför Terminatorn ska förhindra hans födsel. Storsatsaren James Cameron, mannen bakom Titanic, Avatar och Aliens, har både skrivit manus och regisserat The Terminator. En film som har potential att vara riktigt bra, i alla fall om man utgår från handlingen. Problemet är att Cameron förstör hela känslan av spänning och stämning genom att anställa en grupp mediokra skådespelare. Arnold Schwarzenegger är som vi alla vet inte den mest stabila av skådespelare och gör i The Terminator med hans standard en okej insats. Hans roll passar honom eftersom han endast behöver förlita sig på sitt redan smala känsloregister. Linda Hamilton glider runt i sin vilda 80-talsfrilla och spelar över i nästan varenda scen och hennes beskyddare, spelad av Michael Biehn, leverar trött fram svettiga och sunkiga repliker utan någon som helst trovärdighet. Det är däremot inte bara skådespelet som gör The Terminator till en medioker upplevelse. Manuset är urkasst med vattniga action-repliker som skulle kunna ha skrivits av ett barn. Specialeffekterna är av dålig kvalitet med skrattretande action och stop-motion-teknik som kan hittas i B-filmer. Standarden för specialeffekter var betydligt mer avancerad på 80-talet än vad som ges uttryck i The Terminator. James Cameron må vara en ambitiös och nytänkande filmregissör men i fallet The Terminator var det inte mycket som blev rätt. Filmen får dock en stabil tvåa för några undantag i filmen och för en intressant sci-fi-handling.

THE SNOW WALKER (2003)

Det finns två likheter mellan The Three Burials of Melquiades Estrada och The Snow Walker: båda involverar en vandring och båda filmer har Barry Pepper i huvudrollen. The Snow Walker är en kanadensisk film om en pilot (Pepper) och en inuitkvinna (Annabella Piugattuk) som kraschar på den arktiska tundran högt uppe i norra Kanada och tvingas kämpa för sin överlevnad i den hårda och kalla vildmarken. The Snow Walker har en handling som trots sin enkelhet lyckas överraska och vara annorlunda. Mycket av filmens fokus läggs på den ovanliga vänskap som bildas mellan piloten och inuitkvinnan trots språkbristningar och kulturella skillnader. Barry Pepper bevisar precis som i The Three Burials att han borde få fler huvudroller. Han är annorlunda och riktigt bra. Vid sin sida har han en okänd Annabella Piugattuk som är inuit på riktigt. Båda gör lysande insatser och kompletterar varandra utmärkt. Andra skådespelare som dyker upp i filmen är bland annat James Cromwell, som också han gör en bra insats, och skönsångaren Michael Bublé som är allmänt härlig. The Snow Walker är en känslosam och vacker berättelse om en oväntad vänskap och överlevnad. Men det är tydligt att filmen också har ett djupare budskap. Den kritiserar det utanförskap som den inuitiska befolkningen får utstå och ifrågasätter varför inte urbefolkningen och den moderna kanadensiska befolkningen kan leva tillsammans utan rasism. The Snow Walker är en fantastisk film som bjuder på ett mysigt äventyr och starka rollprestationer. Stabil fyra i betyg.

MAMA (2013)

Mexikanske regissören Guillermo Del Toro älskar att sätta sitt namn på allt som han tycker är intressant. Skräckfilmen Mama är inget undantag då Del Toro både presenterar (vad det innebär är oklart) och producerar filmen. Mama kretsar kring de två systrarna Victoria (Megan Charpentier) och Lilly (Isabelle Nélisse) som efter att ha varit försvunna i fem år hittas av deras farbror Lucas (Nikolaj Coster-Waldau) och hans flickvän Annabel (Jessica Chastain). Ensamma i en skogsstuga har systrarna under dessa fem år levt på endast körsbär och anpassat sig efter naturen. Processen att få systrarna att vänja sig med det vanliga livet tillsammans med farbrorn och flickvännen tar sin tid. Men Annabel har svårt att inte misstänka att något är fel. Hon tror att något eller någon annan flyttade in tillsammans med flickorna från stugan in i deras nya hem. Mama är baserad på en spanskspråkig kortfilm från 2008 med samma namn och är regisserad och skriven av argentinaren Andrés Muschietti som även gjorde kortfilmen. Mama plågas av två problem: filmen är varken läskig eller nytänkande. Alla skräckfilmsklyschor man kan tänka sig förekommer i Mama och det resulterar i en väldigt förutsägbar film utan några överraskningar eller kreativa moment. Det gör också att filmen inte blir läskig. Jag är inte en van skräckfilmstittare och har inte sett många men till och med jag såg alla klyschor läggas framför mig och synade Mama:s alla drag. Filmens få plus är bland annat de små flickornas skådespel som är imponerande för en sådan ung ålder och även Nikolaj Coster-Waldau och Jessica Chastain som inte är fantastiska men som båda gör godkända prestationer. Mama får en svag tvåa i betyg.

Jag har även sett Terrence Malicks senaste To The Wonder (2/5) som David gav samma betyg som jag i veckoresumé #31. David skrev även utmärkt om East of Eden (4/5) i sin hyllning tillägnad den klassiske James Dean.

veckans topp 3

1. The Three Burials of Melquiades Estrada
2. The Snow Walker
3. Hunger