Call Me by Your Name (2017)

Det är sommar och året är 1983. Någonstans på den norditalienska landsbygden har en amerikansk familj flyttat in för säsongen i sitt pittoreskt grandiosa sommarhus. Fadern, arkeolog till yrket, inväntar traditionsenligt årets inbjudna student som ska assistera honom i arbetet. När besökaren anländer till uppfarten, utmattad men likafullt stilig, står den 17-årige sonen Elio i fönstret och iakttar ankomsten, där och då omedveten om att denne Oliver, 24, ska komma att spela huvudrollen i hans livs mest omvälvande sommarsemester.

Familjen Perlman är amerikanska judar, eller ”Jews of discretion” som Elio (Timothée Chalamet) uttrycker det, och personer av världen. Alla talar som minst flytande engelska, franska och italienska. Fadern, arkeologiprofessor Mr Perlman (Michael Stuhlbarg), ägnar dagarna åt arbete, vilket innehåller såväl dokumentsortering som bärgning av antika statyer ur havet, medan modern, den oerhört språkbegåvade Annella Perlman (Amira Casar), mer behandlar sommaren i Italien som regelrätt semester. Den musikaliskt skärpte Elio ägnar sig åt att transkribera noter, läsa böcker och spela piano. Och så har han en sedan länge pågående men alltjämt trevande kärleksrelation med Marzia (Esther Garrel) från byn. Elio är visserligen uttråkad och smått frustrerad över att saker och ting står still, men den långsamma ledigheten rullar ändock på i godan ro. En stund i solstolen här, ett dopp i poolen där. Ena kvällen på diskoteket och nästa med en god bok i handen. Trivsamt, om än långsamt.

Det är ingen omedelbar och jordbävningslik effekt som följer ögonblicket då Oliver (Armie Hammer) träder in i handlingen. Elio är från början ganska skeptiskt inställd till den blonde, snygge, avslappnade ”il americano”, även om åtminstone delar av ointresset verkar vara en spelad, eller av osäkerhet framtvingad, fasad. Både Elio och Oliver sonderar romanser med ett par damer i det lilla samhället, men det krävs ingen utredning av kommissarie Montalbano för att komma till insikten att det finns något annat i luften här, att det ena kommer att leda till det andra och att dessa första och andra kommer att involvera Elio, Oliver och en växande låga.

Call Me by Your Name är egentligen en ganska odramatisk film. Här finns varken hätska dispyter eller melodramatiska stråkar. Regissör Luca Guadagnino har själv kallat den för den lugnaste filmen han gjort. Den är en trevande dans med lätta steg, en öm hand på spända axlar, ett svalkande fotdopp i en alpvattenkylig bäck. En spontan cykeltur längs åkrar och soldränkta landsvägar, en glass i byn. Det är varmt och skönt och solen skiner. Ont får det göra senare.

Det tar ett tag innan filmen lyfter ordentligt. Första halvan är inte alltför märkvärdig, om än allt igenom engagerande. Möjligen hade man kunnat klippa ner filmen en kvart, men det är också den eventuella svagheten i den anspråkslösa skildringen som efter ett tag istället ska komma att bli en av filmens styrkor. Det är någon timme in som den där lågan på riktigt börjar bränna till. Ungefär när mittenstrecket passeras lyfter filmen som en svala som precis lärt sig flyga. Den beskrivning av filmen som måste yttrats mest frekvent är att det är en sommarförälskelse man vill aldrig ska ta slut. Även jag faller, efter ett tag, pladask för det lågmälda drama som allteftersom växlar upp till en i det närmaste drömsk sommarflykt undan alla bekymmer. Guadagnino gör en intressant ansats i att på ovanligt avslappnat vis tackla en i grunden ganska svår och problematisk berättelse, som i många andras regi förmodligen hade framstått som mer dramatisk och fylld av konflikt. Den är heller inte överdrivet erotisk och sexuellt laddad, utan fokuserar mer på det emotionella spektrat, och det handlar mer om oskyldigt utforskande än något slags förbjuden kärlek. Och den så obekymrade känsla som byggts upp under filmens gång ska vad det lider övergå i vad som verkar vara en separationsångestens moder.

Guadagninos föregående film, A Bigger Splash, utspelar sig också i ett somrigt Italien och har flera gemensamma nämnare med Call Me by Your Name, men är inte alls lika fokuserad och lider av betydande identitetsproblem. Det är glädjande att efter den senare filmen kunna konstatera att några sådana inte finns här och att utvecklingskurvan är positiv. Call Me by Your Name är en både narrativt och stilmässigt säker produkt och jag ser mycket fram emot dess mer eller mindre annonserade uppföljare. I min mening har Elio Perlman potential att bli en 2000-talets Antoine Doinel.

Timothée Chalamet är sensationell i huvudrollen och går en ljus skådespelarframtid till mötes. Armie Hammer känns helt självklar i sin roll och kemin med Chalamet är oemotståndligt naturlig och genuin. Det upprepat påtalade faktum att inspelningen ska ha varit intim, familjär och allmänt härlig lyser igenom gång på gång. Bland birollerna finns idel topprestationer, där framförallt Michael Stuhlbarg visar upp stor värme och i filmens slutskede briljerar med oerhörd replikleverans i en lång utläggning av moral och livsvisdom. James Ivorys manus (baserat på André Acimans roman) och Guadagninos regi sammanfogas på sofistikerat vis med utsökt foto och ett alldeles underbart soundtrack: redan med Bandolero, Giorgio Moroder, Bach och Franco Battiato har vi fått ihop ett supermixtape. (Alla soundtrack som innehåller Battiato får en extra stjärna i min bok.) Vidare undviker filmen den alltför vanliga fällan att gå all in på 80-talsdekoren med överdrivet tidsmarkerande kläder och rekvisita. Den råkar bara utspela sig på 80-talet helt enkelt. De lombardiska miljöerna måste också nämnas. Man verkligen känner den där gassande solen, middagstidstystnaden i den värmeslagna byn och den där frälsande brisen som sveper in med några sekunders svalkande beröring. Måltiderna i trädgården för tankarna till Jean Renoir och känslan av att möta solen i ett paradisiskt Italien tränger rakt igenom den vita duken.

Den mycket varma skildringen av Elio och Olivers sommar ger i sitt slutskede en stark effekt av det sorgsamma slaget, när allt till slut måste ta slut. Satan, vad det känns i hjärtat, eller magen, eller var nu ens allra djupaste känslor opererar. Men för att parafrasera Elios pappa, som i en vidunderligt stark monolog i filmens slutskede lägger ut texten om identitet och upplevelser och relationer och känslor och livet och hur man egentligen ska kunna hantera alltihop, måste man omfamna även den svärta och den smärta som följer något så fantastiskt och underbart som Elios sommar 1983 – annars undertränger man också den kärlek och den glädje som man en gång upplevt. Tänk på det, mina vänner.

”Later!”

Annonser

47 titlar att hålla reda på under 2014

Under det numera pågående året 2014 lär man, i vanlig ordning, konsumera en hel del film. Men vad ska man prioritera? Målet med nedanstående lista är att, likt Scotts lista, göra den frågan lite mer lättbesvarad. Premiärdatum för filmerna är i många fall inte bestämda, och filmproduktionen med alla sina led tenderar att ta oberäkneliga mängder tid. Det där är alltid lite oklart – flera av filmerna från förra årets lista har exempelvis fortfarande inte kommit ut. Men låt mig slänga in några titlar här (i bokstavsordning), så får vi helt enkelt se vad som händer med dem under året!

20,000 Days on Earth20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Ett slags dramadokumentär om musikern och författaren Nick Cave som skildrar 24 fiktiva timmar av hans liv. Man följer hans konstnärliga process, utforskar vad som gör oss till de vi är och hyllar den ”transformativa kraften” i den kreativa själen. Som stort Nick Cave-fan ser jag mycket fram emot detta projekt, som just nu visas på Sundance.

AloftALOFT (USA/Spanien/Frankrike)

En film jag inte vet mycket om alls, mer än att den finfina rollistan rymmer Jennifer Connelly, Cillian Murphy och Mélanie Laurent. Det verkar vara snöigt, i Minnesota och norra Kanada, och storyn berättas i två olika tidsperioder och kretsar kring en mor (Connelly) och en son (Murphy) som tidigt skiljs åt och lever sina liv i olika riktningar. En journalist (Laurent) undersöker deras livsöden. Filmen regisseras av peruanskan Claudia Llosa och är lite av ett wildcard på listan – ingen superpepp, men kan bli bra.

BIRDMAN (USA)

Alejandro González Iñárritu är efter filmer/knytnävsslag som 21 GramsBiutifulAmores perros och Babel en av mina favoritregissörer. I år gör han en komedi (!) om en skådespelare som kämpar med en Broadway-pjäs och samtidigt tvingas hantera sig själv, sin familj, sin karriär och sitt ego. Detta med en blandad cast innehållandes Michael Keaton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Edward Norton, Amy Ryan, Emma Stone och Zach Galifianakis. Snyggt lär det bli, med tanke på att filmen fotas av Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Tree of Life, To the Wonder, Gravity).

Blood TiesBLOOD TIES (USA/Frankrike)

Déjà vu? Var inte orolig, du är inte med i en ny Groundhog Day. Jag skrev nämligen om den här filmen redan i förra årets pepplista, men eftersom den fortfarande inte nått oss (förutsatt att vi inte är t ex serber eller norrmän, vilka fick se den på bio redan somras) känner jag att jag vill uppmärksamma den igen. Hade jag rangordnat denna lista hade den kanske legat allra högst upp. Låt mig citera mig själv (oh, dear): ”Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Les petits mouchoirs (Små vita lögner) och Ne le dis à personne (Berätta inte för någon), har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts, Billy Crudup och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray (Two LoversWe Own the Night) har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både 70-tal, New York, franskt, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.” Well, 2014 då. Och postern vill jag bara rama in, alternativt Marion Cotillards fantastiskt vackra karaktärsposter. Femstjärniga affischer.

BoyhoodBOYHOOD (USA)

Richard Linklater som skrivit och regisserat Before-trilogin, vilken jag sett de senaste dagarna och verkligen älskar, har gjort detsamma även här i en film som följer en pojkes uppväxt. Det smått otroliga med detta projekt är att filmen är inspelad under de elva år som den skildrar (2002-2013), från det att pojken i huvudrollen är sex år till det att han är 17-18. Hans föräldrar (Ethan Hawke och Patricia Arquette) är skilda och filmen utforskar relationen mellan dem och pojken under denna period. Kan bli fantastiskt och unikt.

The Class of 92THE CLASS OF ’92 (Storbritannien)

Dokumentär om en gyllene generation ur engelsk fotboll, bestående av Manchester United-spelarna David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs, Gary och Phil Neville och Paul Scholes. Filmen tar vid 1992 och följer gruppen från FA Youth Cup fram till Champions League-triumfen 1999, med inslag av samhällskommentarer kring social och kulturell utveckling i landet. Förutom de nämnda spelarna ges intervjuer av legender som Zinedine Zidane och Eric Cantona, ungdomstränaren Eric Harrison, regissören Danny Boyle och före detta premiärministern Tony Blair.

Devil's KnotDEVIL’S KNOT (USA)

Ett verklighetsbaserat kriminaldrama/-thriller om ett fall som behandlats i dokumentärfilmsserien Paradise Lost (vilken jag inte sett men definitivt ska se). 1993 i West Memphis, Arkansas, mördades tre 8-åriga pojkar brutalt, varpå tre tonårspojkar – the West Memphis Three – misstänktes och genomgick rättegång. Devil’s Knot, regisserad av Atom Egoyan, återberättar historien och hur omgivningen hanterade den. I rollistan finns bland andra Reese Witherspoon, Alessandro Nivola, Colin Firth, Elias Koteas, Bruce Greenwood och Dane DeHaan. Det ser ut att bli mörkt, obehagligt och dramatiskt.

The DogTHE DOG (USA)

Al Pacinos porträttering av den minst sagt vilsne John Wojtowicz i Dog Day Afternoon är fantastisk och filmen i sig är utmärkt. The Dog är en dokumentär om Wojtowicz, mannen som alltså försökte råna en bank i Brooklyn för att finansiera sin manlige älskares könsoperation, en historia som ska bli intressant att få veta mer om. Hur den ligger till premiärmässigt (bio, VOD, DVD?) vet jag inte, mer än att den endast visats på festivaler i Toronto och New York.

Draft DayDRAFT DAY (USA)

Efter en snabbt kastad blick på postern, där en kostymklädd och fokuserad Kevin Costner står i något slags NFL-studio med en amerikansk fotboll i handen, känner jag bara att jag är redo. Bring it! Costner är General Manager för Cleveland Browns och kämpar för att få igenom en spelarvärvning genom att få välja först i draften. Costner backas upp av bl a Jennifer Garner, Sam Elliot, Tom Welling, Ellen Burstyn, Rosanna Arquette, Denis Leary och Frank Langella. Komedi-touchen (?) och regissör Ivan Reitman sätter jag vissa frågetecken för.

EVEREST (USA/Storbritannien)

Baltasar Kormákur (Contraband2 Guns) fortsätter sin internationella karriär med en äventyrsthriller om det disastruösa Mount Everest-bestigningsförsöket som efter en storm kostade åtta personer livet 1996. Bergsklättringstemat är alltid lockande med sitt erkännande av naturens och vädrets förrädiska makt, och för ytterligare pepp kan man kasta ett öga på vilka skådespelare som ska slicka snön längs bergsväggarna: Jake Gyllenhaal, Josh Brolin, Jason Clarke och John Hawkes. Killer cast!

(Ej att förväxla med den andra Everest, 2014, vilken numera heter The Summit och finns med längre ner på listan).

GentlemenGENTLEMEN (Sverige)

Efter fantastiska Call Girl är Mikael Marcimains kommande film något att verkligen se fram emot. Manuset är baserat på Klas Östergrens roman med samma namn från 1980 och handlar om en författare som flyttar in i en Stockholmslägenhet hos de gåtfulla bröderna Morgan – boxaren och pianisten Henry och den nedgångne filosofen och poeten Leo. Det verkar hända mycket skumma saker, bland annat spionage och hemliga vapenaffärer, i en värld av jazz, poesi och kärlek, paketerad i ett format med allt från thriller till drama och kärlekshistoria. Det ser mörkt, läckert och skrämmande ut.

Gone GirlGONE GIRL (USA)

Mörkt, läckert och skrämmande kan det nog bli även här – det brukar bli det när David Fincher står bakom kameran. Efter att Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamund Pike) varit gifta i fem år försvinner Amy spårlöst. Parets förhållande visar sig ha varit mer problematiskt än vad man trott och Nick misstänks som gärningsman. Ett mystiskt fall med grävande poliser för, om man kan sin Fincher, tankarna till Se7en och Zodiac – och bara det förklarar varför peppen är av hög grad.

The Grand Budapest HotelTHE GRAND BUDAPEST HOTEL (USA/Tyskland)

Wes Anderson? Pepp, såklart! I år placerar han sitt verk i mellankrigstiden på ett europeiskt hotell, där den legendariske portvakten M. Gustave (Ralph Fiennes) härjar runt. Hotellmiljöer kan i Andersons händer bli otroligt härligt (Hotel Chevalier!) och casten är helt sjuk. Och då menar jag verkligen helt sjuk: Fiennes, Saoirse Ronan, Léa Seydoux, Edward Norton, Jude Law, Bill Murray, Tilda Swinton, Owen Wilson, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jason Schwartzman, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Tom Wilkinson, F. Murray Abraham, Bob Balaban…

HAPPY VALLEY (USA)

Den framgångsrike college football-tränaren Joe Paternos karriär överskuggas kraftigt av skandalen kring förekomsten av sexuella övergrepp inom hans tränarstab under 2000-talet. Snart ska hans liv, alltså hans liv och inte bara skandalen, bli film. Al Pacino och Brian De Palma teamar upp igen (de gjorde Scarface och Carlito’s Way tillsammans) och Pacino ska alltså spela Paterno. David McKenna (American History X) skriver manus medan den oerhört erfarne producenten Edward R. Pressman (American Psycho, Das Boot, Wall Street) producerar. Detta kan bli en intressant och kontroversiell film som jag ser mycket fram emot.

How to Make Love Like an EnglishmanHOW TO MAKE LOVE LIKE AN ENGLISHMAN (USA)

Min väldigt ensidiga kärlekshistoria med Jessica Alba är ständigt närvarande i mitt liv (tyvärr existerar den förmodligen inte alls i hennes). Jag lever i en flyktig övertygelse om att det någon gång ska bli hon och jag, vilken ofta byts ut i total hjärtesorg när realistiska tankar når min hjärna. Så länge får jag nöja mig med eskapistiskt filmtittande. Tyvärr medverkar hon mest i mediokra komedier, men undantag som Sin City och The Killer Inside Me finns, och förhoppningsvis kan även detta bli ett trevligt litet romcom-undantag. Storyn är centrerad kring Pierce Brosnans karaktär som är poesiprofessor på Cambridge och som lever i ”hedonistisk excess” och hamnar i något slags triangeldrama med Alba och Salma Hayek. Jag är tveksam, men försiktigt nyfiken. Brosnan är ju härlig.

THE HUMBLING (USA)

Philip Roths roman med samma namn är ett drama om relationen mellan en åldrande, suicidal skådespelare och en yngre kvinna på en gård i upstate New York. Al Pacino köpte loss rättigheterna till en filmatisering av boken redan 2009, och när den väl blir av är oklart. Vad som verkar mer eller mindre klart är att den ska regisseras av Barry Levinson, som gjort bland annat magiska Rain Man och den suveräna HBO-filmen You Don’t Know Jack från 2010 tillsammans med just Pacino. Buck Henry (The Graduate) skriver manus medan namn som Greta Gerwig, Kyra Sedgwick, Dianne Wiest och Charles Grodin ser ut att göra biroller.

IMAGINE (USA)

Mer Pacino åt folket! Cars– och Crazy, Stupid, Love.-författaren Dan Fogelman regidebuterar med en dramakomedi om en åldrande musiker som, efter att ha läst ett gammalt brev som skickats till honom från John Lennon och Yoko Ono, inspireras att leva sitt liv annorlunda och ta kontakt med sin biologiska son. Al Pacino backas upp av Jennifer Garner, Annette Bening, Bobby Cannavale, Josh Peck, Michael Caine och Christopher Plummer.

The Imitation GameTHE IMITATION GAME (USA)

Benedict Cumberbatch porträtterar den brittiske matematikern och logikern Alan Turing, som försökte knäcka krypteringskoder under andra världskriget. Hodejegerne-regissören Morten Tyldum regisserar denna biografiska dramathriller och i skådespelarväg ansluter Keira Knightley, Matthew Goode och Mark Strong. Ser lovande ut på pappret.

The ImmigrantTHE IMMIGRANT (USA)

Detta är också en film som var med redan förra året, men oh my lord – Joaquin Phoenix och Marion Cotillard! Och Jeremy Renner också som något slags bonusfigur. James Gray (manus och regi) har gjort det smått fantastiska relationsdramat Two Lovers (som det talas för lite om) och det riktigt stabila kriminaldramat We Own the Night, varav båda har Phoenix i huvudrollen. Filmen har hetat både Nightingale och Lowlife tidigare, men är nu alltså The Immigrant, utspelar sig på Manhattan och handlar om en polsk invandrarkvinna (Cotillard) som träffar den trevlige men lömske Bruno (Phoenix) som lurar henne till prostitution. Renner spelar Orlando the Magician som kanske har några ess i rockärmen och kan bli Ewas räddning.

INHERENT VICE (USA)

Joaquin Phoenix gjorde i The Master en av sina allra bästa roller under Paul Thomas Andersons ledning, och i år samarbetar de igen i en dramathriller om en droganvändande detektiv som undersöker fallet kring en försvunnen före detta flickvän i 70-talets Los Angeles. Vad PTA gjort vet ni väl, men att nämna There Will Be Blood, Magnolia och Boogie Nights kan ju aldrig skada. Reese Witherspoon, Josh Brolin, Owen Wilson och Benicio Del Toro finns med på tåget, vilket förhoppningsvis åker mot biografernas station under 2014.

JANE GOT A GUN (USA)

En film vars inspelning varit ett kaos, med stjärnor och regissörer som hoppat av, men som ser ut att bli klar till sommaren. Kvar i detta västern-action-drama finns Natalie Portman (det är hon som har en pistol), Ewan McGregor och Joel Edgerton, och regisserar gör Gavin O’Connor (Warrior). Handlingen involverar en kvinna, Jane, som tar hjälp av sin ex-pojkvän för att rädda sin nuvarande, laglöse, man från ett gäng som försöker döda honom.

JoeJOE (USA)

En film som hyllats från många håll och som dessutom har enorma likheter med Mud (enligt mig 2013 års bästa film). Regissör David Gordon Green och Mud:s regissör Jeff Nichols är goda vänner sedan länge och i upplägg påminner deras filmer mycket om varandra. Titelkaraktären Joe är, likt titelkaraktären Mud, en (före detta?) brottsling med ett mörkt förflutet som stöter på en pojke i de nedre tonåren och utvecklar en otippad vänskap med honom. Joe spelas av Nicolas Cage som, liksom Matthew McConaughey (Mud), varit stundtals utskälld och i behov av ett lyft. Pojken spelas – i båda filmerna – av den otroligt talangfulle Tye Sheridan. Joe är en timmerarbetare med alkoholproblem, ett gott hjärta och opålitligt temperament. Jag gillar Cage, och det ska bli riktigt spännande att se vad han kan göra med detta.

Magic in the MoonlightMAGIC IN THE MOONLIGHT (USA)

Woody Allen har de senaste åren gett oss både fantastiska filmer som Midnight in Paris och trötta historier som To Rome with Love. Nu senast kom han starkt tillbaka med den ovanligt mörka Blue Jasmine med en fantastisk Cate Blanchett. 2014 års film fylls av skådespelare som Colin Firth, Emma Stone, Marcia Gay Harden och Jacki Weaver och utspelar sig på franska rivieran under 20-talet. Handlingen kretsar kring något slags bedrägerihärva, involverar en besökande engelsman och lär innehålla sedvanligt Allenskt tilltrasslade situationer.

The Man from UNCLETHE MAN FROM U.N.C.L.E. (USA)

Den klassiska spionserien från mitten av 60-talet ska bli film, och bakom kameran står Guy Ritchie (vars Snatch. är rätt skön och vars Sherlock Holmes är ett riktigt misslyckande). Det har ryktats om Tom Cruise, men den castingen blev dessvärre inte av, utan vi får nöja oss med Henry Cavill (Man of Steel) och Armie Hammer (The Social Network, The Lone Ranger) som Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Utöver dem finns Hugh Grant, Alicia Vikander och kanske även David Beckham (!) med i biroller. Vi får hoppas att Ritchie kan förvalta kultseriens charm och glimt i ögat, för i så fall kan detta bli ett underhållande och skönt actionäventyr.

MANGLEHORN (USA)

Nämnde David Gordon Green (aktuell med Joe, ovan) gör ännu ett drama, denna gång med Texas som inspelningsplats och Al Pacino som huvudroll. Filmen handlar enligt uppgifter om en excentrisk man som tvingas möta konsekvenserna av ett kriminellt liv och en förlorad kärlek. Holly Hunter, Chris Messina och Spring Breakers-regissören Harmony Korine ansluter till en lite udda cast och ett intressant projekt.

Kill the MessengerKILL THE MESSENGER (USA)

Kriminal-drama-mysterie-thriller verkar vara benämningen för denna ”based on a true story”-film om en journalist som tog livet av sig efter att ha blivit utsatt för en smutskastningskampanj. Detta efter att han avslöjat CIA:s inblandning i vapenhandel med rebeller i Nicaragua samt kokainsmuggling i Kalifornien under 1990-talet. TV-serieerfarne regissören Michael Cuesta (Six Feet Under, Dexter, Homeland) har en diger rollista till sitt förfogande: Jeremy Renner, Mary Elizabeth Winstead, Michael Sheen, Barry Pepper, Michael K. Williams, Robert Patrick, Ray Liotta, Oliver Platt, Paz Vega, Andy García och Tim Blake Nelson. Nice!

The Monuments MenTHE MONUMENTS MEN (USA/Tyskland)

George Clooneys Oscarsdoftande men försenade film om en allierad pluton under andra världskriget vars uppdrag var att hitta och ”stjäla tillbaka” konstverk och andra kulturellt värdefulla saker från nazisterna, innan Hitler hade förstört dem. Action, historia, drama och komedi verkar vara mixens ingredienser och bredvid Clooney (regi, manus, produktion, huvudroll) framträder skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, John Goodman och Jean Dujardin. Som kuriosa kan nämnas att Clooneys pappa, Nick Clooney, gör ett inhopp som en äldre version av sin sons karaktär. Även om The Monuments Men verkar mindre allvarlig än t ex Good Night, and Good Luck. och The Ides of March (som är riktigt bra båda två) litar jag på att George lyckas göra något vasst av detta.

Noah 2NOAH (USA)

(Min favoritregissör) Darren Aronofskys kommande film är en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly, Emma Watson, Ray Winstone, Nick Nolte och den obligatoriske Mark Margolis finns med på tåget, som ankommer till biografperrongen i början av april. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah, även om min pepp sjunkit under den senaste tiden. Min oro handlar väl mest om att det ska bli för stort, för matinéaktigt och kanske för mainstream för en så pass egen och personlig regissör som Aronofsky. Men förhoppningsvis är denna oro helt i onödan.

NymphomaniacNYMPHOMANIAC (Danmark/Tyskland/Frankrike/Belgien)

Även om jag har sett på tok för lite av Lars von Trier har man ju en känsla av hur vrickad den här filmen verkar vara. Bioversionen är fyra timmar lång (en 5,5-timmarsversion finns och dyker väl förhoppningsvis upp på DVD och blu-ray senare) och är en lång resa av sex, våld, erotik och poesi. Många bekanta skådespelare finns med: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf, Christian Slater, Uma Thurman, Willem Dafoe, Connie Nielsen och Udo Kier. Underbara karaktärsposters dessutom. Jag är lite rädd, men definitivt nyfiken.

THE REACH (USA)

Michael Douglas spelar huvudrollen i en thriller som spelats in i New Mexico och som enligt uppgifter ska handla om en jägare (Douglas) som  tar hjälp av en guide som leder honom ut i öknen, där ett mord tar plats. En indiethriller som nog kan bli en riktigt angenäm bekantskap.

ROALD DAHL’S ESIO TROT (Storbritannien)

Om detta görs rätt kan det bli hur mysigt som helst. Från barnboken av Roald Dahl har Richard Curtis (Love ActuallyNotting Hill) och Paul Mayhew-Archer skrivit ett manus som ska bli TV-film för BBC under 2014. Huvudrollsmässigt är det så mysigt att man bara vill springa ut och krama en sköldpadda – Dustin Hoffman och Judi Dench. Mr. Hoppy (Dusty) är en gammal man som är hemligt förälskad i Ms. Silver (Judi) som bor i lägenheten under honom, men hon verkar mer intresserad av sin sköldpadda.

wilde salomeSALOMÉ OCH WILDE SALOMÉ (USA)

Ett hjärteprojekt för Al Pacino har under de senaste åren varit denna utforskning av Oscar Wilde och hans pjäs Salomé, en utforskning som lett till ett slags dokumentär, Wilde Salomé, och en mer renodlad filmad version av pjäsen, Salomé. Båda projekten regisseras av Pacino själv. Det förstnämnda innehåller både material från inspelningen av pjäsen som Pacino satte upp i Los Angeles 2006, där han spelar King Herod och en då relativt okänd Jessica Chastain spelar Salomé, och beskriver Pacinos försök att utforska, förstå och komma närmare Oscar Wilde som författare och person – ”an unusual, revealing and avant-garde journey into the light and heart of Oscar Wilde’s masterwork.” Den andra filmen, Salomé, är en film/teaterupptagning där Pacino försöker kombinera filmens språk med teaterns och framkalla en känsla av att se teater på film. Utgivningsdatum och -år, framförallt i Europa, är högst oklara, då Wilde Salomé färdigställdes redan 2011 och fortfarande inte har visats mer än i Venedig samma år och vid enstaka specialvisningar. Salomé är som jag förstår det planerad att släppas under 2014. Förhoppningsvis ges filmerna ut på DVD eller genom någon form av internetalternativ inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag är personligen otroligt peppad på att se dem och väldigt glad att Pacino inte bara fortsätter göra film utan även satsar på personligt motiverade och utmanande projekt.

Sin City A Dame to Kill for 1SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Ännu en film från förra årets lista som inte kommit ut. Hur många år vi har väntat på den här uppföljaren har jag tappat räkningen på för längesedan. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson, Jaime King och Michael Madsen. Clive Owen har tyvärr fallit bort och ersatts av Josh Brolin (som inte alls är någon dålig ersättare). Tillkommer gör bl a Joseph Gordon-Levitt, Eva Green, Juno Temple och Ray Liotta. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

SLOW WEST (USA/Storbritannien)

En 17-årig pojke (Kodi Smit-McPhee) reser genom det amerikanska landskapet under 1800-talet för att söka efter kvinnan han älskar. Han får en följeslagare i den mystiske Silas (Michael Fassbender). Ben Mendelsohn gör en roll, Fassbender producerar och fullängdsdebutanten John Mclean regisserar. Inspelningen har redan startat och inspelningsplatser inkluderar Nya Zeeland, Colorado och Skottland. Slutligen kan vi konstatera att en västernthriller med Fassy inte låter helt fel.

STRETCH (USA)

Joe Carnahan (Narc, The Grey) gör komediaktig actionthriller där Patrick Wilson spelar en limousinechaufför som plockar upp en jobbig miljardär (Chris Pine), som gör tillvaron både farlig och spännande för chauffören. Jessica Alba, Brooklyn Decker, Ray Liotta, Ed Helms, James Badge Dale och David Hasselhoff (!) finns med i rollistan. Filmen har haft marknadsföringsproblem efter att Universal hoppat av och det återstår att se om den går upp på bio eller släpps via VOD. Jag själv är inte överdrivet peppad men försiktigt optimistisk.

THE SUMMIT (USA)

Efter vissa finansiella tveksamheter och konkurrensproblematik, i och med att Kormákurs Everest ser ut att bli klar först, verkar det som att Doug Liman (The Bourne Identity, Fair Game) ändå ska göra en andra Mount Everest-film under 2014. Fortsatta oklarheter kring inspelningsstart finns dock. The Summit utspelar sig under 20-talet och berättar om britten George Mallory, som försvann under ett försök att bestiga Mount Everest 1924 (hans eventuella framgång är fortfarande ett ämne för spekulation). Tom Hardy har varit aktuell för huvudrollen, men det har också ryktats om Benedict Cumberbatch. Vem av dem det än blir, eller om det blir någon helt annan, förblir projektet av intresse.

TranscendenceTRANSCENDENCE (USA/Storbritannien)

Christopher Nolans fotograf Wally Pfister bryter sig loss och regidebuterar med en sci-fi-thriller om en dödssjuk forskare som utvecklar en dator som ger honom enorm makt och gör honom ostoppbar, typ. Jag vet inte om det låter så jätteintressant egentligen, men ser man till skådisar finns anledning att ändå peppa lite lätt, plus att filmen lär bli ordentligt snygg visuellt. I huvudrollen står Johnny Depp, som är i behov av att gå tillbaka till mer seriösa roller (Donnie Brasco, What’s Eating Gilbert Grape t ex) efter maskeradroller som i The Lone Ranger, medan biroller intas av Kate Mara, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Rebecca Hall m fl.

True Detective 1TRUE DETECTIVE (USA)

Att denna hittills fantastiska TV-serie är med på listan är knappast för att upplysa er om något ni inte kände till, utan snarare för att slå ett sista slag för att de som ännu inte gett sig in i den tar tag i sina liv och gör det. HBO och kvalité går ofta hand i hand, så definitivt även här. Matthew McConaughey är en av världens absolut bästa skådespelare just nu och utgör tillsammans med fullblodsproffset Woody Harrelson en oerhört intressant polisduo nere i de allra pissigaste och (o)härligaste Louisiana-områdena. Under åtta avsnitt ska vi följa deras jakt på en seriemördare, men framförallt deras personliga utveckling och livshistorier, vilka utvecklas gradvis genom ett intressant flashback-upplägg. Sin nombre-regissören Cary Fukunaga och manusförfattaren Nic Pizzolatto ansvarar för hela den första säsongen, vilket naturligtvis leder till en stor kontinuitet och säkerhet genom seriens upptrappning. De två första avsnitten har varit förstklassiga och intressanta på många sätt, eftersom serien känns både bekant i sina teman och upplägg, men också nyskapande vad gäller narrativ och TV- och produktionsmässig innovation. Fortsätter serien på samma nivå lär vi, när vi talar om den i retrospekt, benämna den som mästerlig och oförglömlig.

Under the SkinUNDER THE SKIN (Storbritannien)

En film som beskrivits som en erotisk sci-fi-thriller med Scarlett Johansson i huvudrollen. Den utspelar sig i Skottland, där en utomjording i mänsklig form (Johansson) förför ensamma, manliga liftare, vilka blir hennes byten (vilken som är den exakta betydelsen av ”byte” i detta fall vet jag inte riktigt). Den ska vara mardrömslik och svår, kanske även med en touch av David Lynch, och bara det gör mig oerhört peppad. Skottland, Johansson, sci-fi och thriller ökar den peppen och jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

WAYWARD PINES (USA)

Efter fiaskon som After Earth och förmodade sådana som The Last Airbender och Lady in the Water (vilka jag inte sett) är det lätt att glömma bort M. Night Shyamalans talang, vilken han visar prov på i filmer som Signs och Unbreakable. I år gör han en miniserie i tio delar för Fox med en uttalad Twin Peaks-vibe. Handlingen påminner mycket riktigt om David Lynchs och Mark Frosts kultserie: en Secret Service-agent får i uppdrag att åka till Wayward Pines, Idaho, för att undersöka fallet kring två agenter som försvunnit i området. Under vistelsen i småstaden tätnar mysteriet och han börjar oroa sig för sin egen säkerhet. Om ni läste min TV-special om Twin Peaks vet ni att jag älskar den serien, och med tanke på vilken stämning M. Night har visat sig kapabel att framkalla ser jag stora möjligheter för att detta ska kunna bli hans stora återkomst. Den spännande casten inkluderar bl a Matt Dillon, Melissa Leo, Terrence Howard, Juliette Lewis och Toby Jones. Den här bilden ger mig riktigt kalla (och underbara) kårar. Stor pepp!

We Gotta Get Out of This PlaceWE GOTTA GET OUT OF THIS PLACE (USA)

Ytterligare ett litet wildcard på listan, som jag egentligen inte vet så mycket om. Vad jag vet är att det är en småskalig produktion och att en av huvudrollerna spelas av Breathe In-bekanta Mackenzie Davis, som jag vill sätta ett stort utropstecken för. Hon påminner mycket om Laura Dern, vilket är en komplimang att glädjas över. Filmen handlar om några ungdomar i Texas som suckar över sin stillastående tillvaro i en liten bomullsfarmsstad och samtidigt blir indragna i en kriminell värld när en av dem råkar stjäla från fel man. Filmen är delvis inspelad i staden med det fantastiska namnet, Corpus Christi, Texas, och har en precis lika fantastisk, retrodoftande, poster. Bra kritik har den fått, och jag hoppas att även jag får dela ut sådan till den.

White Bird in a BlizzardWHITE BIRD IN A BLIZZARD (USA/Frankrike)

Av regissören Greg Arakis filmer (Mysterious Skin, The Doom Generation) har jag inte sett någonting, men det ska det bli ändring på. Flera av filmerna behandlar tonåringar och deras möten med sexualitet, droger och depression, vilket även denna verkar göra i viss mån. Shailene Woodley (The Descendants, The Spectacular Now) tar rollen som tonårsdotter vars mamma (Eva Green) försvinner och lämnar henne ensam i en kritisk uppväxtsfas. Drömmar ska vara centrala genom filmen, som verkar balansera mellan thriller- och dramagenren.

Untitled Lance Armstrong BiopicUNTITLED LANCE ARMSTRONG BIOPIC (USA/Storbritannien)

Någon utförlig handlingsbeskrivning är knappast nödvändig, då de flesta känner till Lance Armstrongs historia – hjälten och idrottsikonen som visade sig vara en dopad lögnare. Stephen Frears (The Queen, Philomena) gör alltså en biografisk film med Ben Foster som Armstrong samt bl a Dustin Hoffman och Guillaume Canet i biroller. Storyn bör göra sig bra i filmform (vilket den gjorde i dokumentären The Armstrong Lie), även om jag är något tveksam inför regissören.

Knight of CupsTERRENCE MALICK?

Frågorna är här fler än svaren – det går aldrig riktigt att veta vad den gode Malick kommer slänga fram på bordet och när han bestämmer sig för att göra det. Hans karriär verkar i alla fall vara i ett mycket intressant skede eftersom han under de senaste åren blivit oerhört mycket mer produktiv än vad han någonsin har varit. Hela tre filmer befinner sig just nu i post-production-fasen, en fas som dock verkar vara problematisk. Hans dokumentär Voyage of Time, som är något slags vidareutveckling på The Tree of Life:s skapelsesekvenser och handlar om universums födelse och död, har blivit anklagad för att vara något annat än vad producenterna blivit lovade när de gick in med stora pengar och är därför av osäker release-status. Hans ej än namngivna film (Untitled Terrence Malick Project) är en kärlekshistoria om besatthet och svek, placerad i Austin, Texas. Casten är helt sinnessjuk: Christian Bale, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Ryan Gosling, Rooney Mara, Natalie Portman, Holly Hunter, Val Kilmer, Bérénice Marlohe, Benicio Del Toro, Clifton Collins Jr., osv. Hans Knight of Cups – ”a man, temptations, celebrity, and excess” – har även den en välfylld cast: Christian Bale, Cate Blanchett, Natalie Portman, Antonio Banderas, Jason Clarke, Imogen Poots, Joel Kinnaman, Teresa Palmer m fl. Sedan riskerar ju föstås alla att bli bortklippta. Malicks projekt är vi alltid peppade på.

Så, det var alltså 47 spännande titlar. Sedan finns det säkert 47 till som är precis lika intressanta. Jag vill även påminna om A Most Wanted Man, Foxcatcher och Interstellar, vilka Scott skrev om i sin pepplista. Förra året skrev jag även om Sean Penns två planerade regiföretag, Crazy for the Storm och The Comedian, som jag givetvis fortfarande är lika peppad på som då. Hur aktuella de är låter jag vara osagt, men vill ni läsa om vad det är för projekt hänvisar jag till min lista från förra året.

Nu har både ni och filmskaparna lite att jobba med. Make it work!

Veckoresumé #48

Den här veckans har endast bestått av aktuella filmer, det vill säga filmer som har släppts i år. Tråkigt nog har alla (förutom en) varit mediokra eller rent ut sagt värdelösa. Men ibland behöver man se skit för att lättare uppskatta kvalitet… tror jag, eller? En sak är säker, ibland är det underhållande att titta på skräp i lagom mängd.

Pacific RimPACIFIC RIM (2013)
3 stjärnor DYLPC

Guillermo del Toro, mannen bakom filmer som Pan’s Labyrinth, Hellboy 1 & 2 och Blade II är känd för att vara en genuin ”nörd” som är besatt av serietidningar, obskyra skräckfilmer och allt som har med Japan att göra. Hans kontor är fyllt med filmprylar, leksaker och värdefull memorabilia. Del Toros senaste verk, Pacific Rim, är starkt inspirerat av Godzilla och andra japanska s.k. mecha-animes som involverar gigantiska robotar som slåss mot varandra. Pacific Rim utspelar sig år 2025 och kretsar kring mänsklighetens kamp mot gigantiska monster kallade kaijus, som stiger upp från havets botten. Striden mot monsterna har hållit på sedan 2013 och har flera gånger hotat mänsklighetens existens. Alla världens nationer har därför bestämt sig för att lägga sina interna konflikter åt sidan för att gemensamt samarbeta mot de farliga varelserna. Men stridsvagnar och jaktflyg biter inte på kaijus som för varje attack blir starkare och större, så därför används gigantiska robotar vid namn jaegers som styrs av ett team bestående av två specialtränade piloter. Pacific RIm är en extremt actionfylld och intensiv film där pauser och lugna stunder är sparsamma och korta. Otroligt detaljerade och snygga fighter i storstäder mellan robotar och monster är vad som är på tapeten. Ljudet är kraftfullt och högljutt och rockmusiken ekar i bakgrunden när del Toro berättar en handling som har många hål och ologiska stunder. Karaktärerna är överdrivna och överspelande likt anime-figurer och manuset är ostigt och svettigt. Men vad som skiljer Pacific Rim från andra filmer som Transformers är att del Toros robotfilm är både extremt underhållande och har ett hjärta. Till skillnad från Transformers flaggviftande ytlighet, där kvinnor är objekt och där någon form av vettig handling inte existerar, är Pacific Rim en välgjord film där Del Toros ”nördhjärta” har omfamnat varenda lilla detalj och skapat en film som osar av entusiasm och kärlek för sin inspirationskälla. Pacific Rim har många problem och är absolut inget mästerverk men det är en film som aldrig slutar underhålla trots stundtals otroligt löjliga scener och trötta repliker. Den har också Idris Elba som alltid är ett stort plus! Tummen upp Guillermo! Pacific Rim får en halvstark trea i betyg.

the lone ranger

THE LONE RANGER (2013)1 stjärna DYLPC

Disney har inte lärt sig av sitt misstag förra året med den ambitiösa och superdyra John Carter och har därför bestämt sig för att lägga ner lika mycket pengar igen på en ännu längre och tråkigare film. Istället för planeten Mars som äventyrsplats utspelar sig The Lone Ranger i Texas, 1869. Filmen följer en hjälteduo bestående av indianen Tonto (Johnny Depp) och advokaten John Reid (Armie Hammer) och berättar om hur Reid gick från en lagens man till en maskerad cowboy-superhjälte utan superkrafter kallad The Lone Ranger. Någon utveckling av handlingen är inte värd att berätta eftersom filmen för sig precis som alla andra Disney-filmer och involverar endast skämt av det allra tröttaste laget, de löjligaste actionsekvenserna som någonsin har utspelats i vilda västern och en av de senaste årens allra tröttaste skådespelare i filmvärlden. Johnny Depp. Karaktären Tonto är en blandning av det allra värsta med Jack Sparrow i Pirates of the Caribbean och Mad Hatter i Alice in Wonderland. Det är en ointressant och rent ut sagt dålig prestation av Depp. Till skillnad från Depp erbjuder The Lone Ranger en grupp skickliga och intressanta skådespelare som Tom Wilkinson, William Fichtner, James Badge Dale, Ruth Wilson och Barry Pepper. Tyvärr är manuset och karaktärerna ointressanta så den stora skaran av talang används inte till fullo. The Lone Ranger är en film med tråkig handling, ingen personlighet och mediokra specialeffekter. Det är svårt att uppskatta filmen när jag som tittare dessutom vet att denna film bara är ett verktyg för att tjäna massvisa mängder pengar utan att försöka underhålla och berätta en bra story. The Lone Ranger är en av årets tråkigaste filmer och förtjänar det lägsta betyget.

pain & gain

PAIN & GAIN (2013)
2 stjärnor DYLPC

Michael Bays skräp-franchise Transformers är inte slut än med nummer fyra i serien på väg för en biopremiär nästa år. Huvudrollen kommer spelas av Mark ”Marky Mark” Wahlberg och troligtvis involvera halvnakna kvinnor med tre repliker var och feta explosioner. Bay valde dock i år att släppa sin första ”lågbudget”-film, som en paus från kriget mellan Autobots och Decepticons. Pain & Gain bjuder också på Mark Wahlberg och handlar om hans karaktär Daniel Lugo som är en frustrerad och pumpad gymtränare i Miami, 1995. Lugo hjälper dag ut och dag in att träna rika klienter som är i dålig form. Hans karriär på gymmet är framgångsrik och har lett till en tredubbling av kunder. Men trots en nöjd chef och en befordran har Lugo svårt att betala räkningar. Han har också svårt att uppskatta sin nuvarande situation i livet och drömmer om ett liv av rikedomar och framgång. Tillsammans med två av sina kollegor Adrian (Anthony Mackie) och Paul (Dwayne Johnson) bestämmer sig Lugo för att kidnappa en av hans rika gymklienter och tvinga denne att ge bort alla sina tillgångar till trion. Något som låter enklare än vad det är, särskilt för tre korkade bodybuilders. Pain & Gain är en humoristisk actionfilm som har många likheter med Michael Bays tidigare Bad Boys-filmer, som humor bestående av penis- och hudfärgsskämt och ett gulorange ljusfilter. Michael Bay, mannen bakom explosioner och action, är något överraskande sparsam med eldmolnen och lägger mer fokus på blodigt våld och nakna kvinnor. Objektifieringen av kvinnor är minst lika stark som i Transformers och Bad Boys och de få repliker som kommer från kvinnliga karaktärer är förolämpande och extremt dumma. Michael Bay är en mansgris utan dess like men om man förbiser det bjuder Pain & Gain på några stundtals roliga och underhållande scener, särskilt mellan den passande trion. Wahlberg, Mackie och Johnson gör alla härliga och sköna prestationer och har en bra scenkemi. I andra roller dyker Ed Harris och Rebel Wilson upp och även vår egen Peter Stormare får gästa med en väldigt liten men behaglig roll. Pain & Gain är en ointelligent, provocerande men stundtals underhållande film som får en stark tvåa i betyg.

Evil Dead

EVIL DEAD (2013)
2 stjärnor DYLPC

En av årets mest omtalade remakes är Fede Alvarez nya versionen av Sam Raimis kultskräckis The Evil Dead från 1981. Både Raimi och Alvarez har varit noga med att kalla den nya versionen en reboot (en uppfräschning/nystart) istället för en remake. Om den är en identisk remake av originalet kan jag inte svara på då jag inte har sett Raimis version. Jag valde att dyka mig in i denna franchise på ett okonventionellt vis genom att börja med remaken… eller rebooten först för att sedan se originalfilmerna. Nog snack om saken, Evil Dead börjar som alla andra skräckfilmer. En grupp tonåringar som åker till en övergiven stuga i en kuslig skog. Stugan är i väldigt dåligt skick och ungdomarna bestämmer sig för att försöka rusta upp den. Men under deras försök att fixa till stugan upptäcker de att huset har en källare där slaktade djur utsmyckar tak och väggar. De finner också en uråldrig bok med kryptiska texter och trollformler som vid uppläsning släpper lös onda krafter. Det första som slog mig efter ungefär halva filmens speltid var att Evil Dead inte är läskig… Visst den har en obehaglig stämning, men den lyckas aldrig skrämma. Något den dock lyckas med är att bjuda på extremt köttigt och blodigt våld. Evil Dead är den allra blodigaste film jag har sett, komplett med tungklyvning, motorsågar och sprutor i ögonen, sprutspyor och delning av kroppsdelar. Något som imponerar är användandet av praktiska effekter och avancerat smink. Evil Dead använder sig av en liten mängd CGI och utför istället de flesta våldsscenerna med riktiga effekter, något som gör att filmen känns realistisk trots de orealistiska förhållandena. Mängden våld har dock en avtrubbande effekt och gör att tröttheten kryper sig fram och gör filmen en ointressant. Skådespelet är som ofta i skräckfilmer mediokert, liksom handlingen. Evil Dead är stundtals tekniskt imponerande men i det stora hela en upplevelse som inte är mycket att hänga i julgranen. Stabil tvåa.

G.I. Joe: Retaliation

G.I. JOE: RETALIATION (2013)
1 stjärna DYLPC

Uppföljaren till 2009 års G.I. Joe: The Rise of Cobra följer specialstyrkan G.I. Joe (baserad på Hasbros actionfigurer med samma namn) och deras återkommande kamp mot Cobra Commander och hans arsenal av skurkar och supervapen. Den här gången har Zartan, en av Cobra Commanders bästa män, kidnappat den amerikanska presidenten och med hjälp av icke förklarad teknologi tagit presidentens exakta utseende och röst. Ingen märker någon skillnad förutom G.I. Joes som genast tar upp kampen mot Cobras och deras plan att ta över världen. Dwayne Johnson leder hjältestyrkan och har vid sin sida Channing Tatum, Bruce Willis och diverse andra skådespelare. G.I. Joe: Retaliation är skräpig, töntig och värdelös och förtjänar inte fler ord. Lägsta betyg!

Jag har även under veckan tittat på Mud (4/5) och Das Boot (4/5) som David skrev om i sin text om Jeff Nichols respektive vår sjuttonde veckoresumé

veckans topp 3

  1. Pacific Rim
  2. Pain & Gain
  3. Evil Dead