47 titlar att hålla reda på under 2014

Under det numera pågående året 2014 lär man, i vanlig ordning, konsumera en hel del film. Men vad ska man prioritera? Målet med nedanstående lista är att, likt Scotts lista, göra den frågan lite mer lättbesvarad. Premiärdatum för filmerna är i många fall inte bestämda, och filmproduktionen med alla sina led tenderar att ta oberäkneliga mängder tid. Det där är alltid lite oklart – flera av filmerna från förra årets lista har exempelvis fortfarande inte kommit ut. Men låt mig slänga in några titlar här (i bokstavsordning), så får vi helt enkelt se vad som händer med dem under året!

20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Ett slags dramadokumentär om musikern och författaren Nick Cave som skildrar 24 fiktiva timmar av hans liv. Man följer hans konstnärliga process, utforskar vad som gör oss till de vi är och hyllar den ”transformativa kraften” i den kreativa själen. Som stort Nick Cave-fan ser jag mycket fram emot detta projekt, som just nu visas på Sundance.

ALOFT (USA/Spanien/Frankrike)

En film jag inte vet mycket om alls, mer än att den finfina rollistan rymmer Jennifer Connelly, Cillian Murphy och Mélanie Laurent. Det verkar vara snöigt, i Minnesota och norra Kanada, och storyn berättas i två olika tidsperioder och kretsar kring en mor (Connelly) och en son (Murphy) som tidigt skiljs åt och lever sina liv i olika riktningar. En journalist (Laurent) undersöker deras livsöden. Filmen regisseras av peruanskan Claudia Llosa och är lite av ett wildcard på listan – ingen superpepp, men kan bli bra.

BIRDMAN (USA)

Alejandro González Iñárritu är efter filmer/knytnävsslag som 21 Grams, Biutiful, Amores perros och Babel en av mina favoritregissörer. I år gör han en komedi (!) om en skådespelare som kämpar med en Broadway-pjäs och samtidigt tvingas hantera sig själv, sin familj, sin karriär och sitt ego. Detta med en blandad cast innehållandes Michael Keaton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Edward Norton, Amy Ryan, Emma Stone och Zach Galifianakis. Snyggt lär det bli, med tanke på att filmen fotas av Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Tree of Life, To the Wonder, Gravity).

BLOOD TIES (USA/Frankrike)

Déjà vu? Var inte orolig, du är inte med i en ny Groundhog Day. Jag skrev nämligen om den här filmen redan i förra årets pepplista, men eftersom den fortfarande inte nått oss (förutsatt att vi inte är t ex serber eller norrmän, vilka fick se den på bio redan somras) känner jag att jag vill uppmärksamma den igen. Hade jag rangordnat denna lista hade den kanske legat allra högst upp. Låt mig citera mig själv (oh, dear): ”Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Les petits mouchoirs (Små vita lögner) och Ne le dis à personne (Berätta inte för någon), har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts, Billy Crudup och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray (Two Lovers, We Own the Night) har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både 70-tal, New York, franskt, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.” Well, 2014 då. Och postern vill jag bara rama in, alternativt Marion Cotillards fantastiskt vackra karaktärsposter. Femstjärniga affischer.

BOYHOOD (USA)

Richard Linklater som skrivit och regisserat Before-trilogin, vilken jag sett de senaste dagarna och verkligen älskar, har gjort detsamma även här i en film som följer en pojkes uppväxt. Det smått otroliga med detta projekt är att filmen är inspelad under de elva år som den skildrar (2002-2013), från det att pojken i huvudrollen är sex år till det att han är 17-18. Hans föräldrar (Ethan Hawke och Patricia Arquette) är skilda och filmen utforskar relationen mellan dem och pojken under denna period. Kan bli fantastiskt och unikt.

THE CLASS OF ’92 (Storbritannien)

Dokumentär om en gyllene generation ur engelsk fotboll, bestående av Manchester United-spelarna David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs, Gary och Phil Neville och Paul Scholes. Filmen tar vid 1992 och följer gruppen från FA Youth Cup fram till Champions League-triumfen 1999, med inslag av samhällskommentarer kring social och kulturell utveckling i landet. Förutom de nämnda spelarna ges intervjuer av legender som Zinedine Zidane och Eric Cantona, ungdomstränaren Eric Harrison, regissören Danny Boyle och före detta premiärministern Tony Blair.

DEVIL’S KNOT (USA)

Ett verklighetsbaserat kriminaldrama/-thriller om ett fall som behandlats i dokumentärfilmsserien Paradise Lost (vilken jag inte sett men definitivt ska se). 1993 i West Memphis, Arkansas, mördades tre 8-åriga pojkar brutalt, varpå tre tonårspojkar – the West Memphis Three – misstänktes och genomgick rättegång. Devil’s Knot, regisserad av Atom Egoyan, återberättar historien och hur omgivningen hanterade den. I rollistan finns bland andra Reese Witherspoon, Alessandro Nivola, Colin Firth, Elias Koteas, Bruce Greenwood och Dane DeHaan. Det ser ut att bli mörkt, obehagligt och dramatiskt.

THE DOG (USA)

Al Pacinos porträttering av den minst sagt vilsne John Wojtowicz i Dog Day Afternoon är fantastisk och filmen i sig är utmärkt. The Dog är en dokumentär om Wojtowicz, mannen som alltså försökte råna en bank i Brooklyn för att finansiera sin manlige älskares könsoperation, en historia som ska bli intressant att få veta mer om. Hur den ligger till premiärmässigt (bio, VOD, DVD?) vet jag inte, mer än att den endast visats på festivaler i Toronto och New York.

DRAFT DAY (USA)

Efter en snabbt kastad blick på postern, där en kostymklädd och fokuserad Kevin Costner står i något slags NFL-studio med en amerikansk fotboll i handen, känner jag bara att jag är redo. Bring it! Costner är General Manager för Cleveland Browns och kämpar för att få igenom en spelarvärvning genom att få välja först i draften. Costner backas upp av bl a Jennifer Garner, Sam Elliot, Tom Welling, Ellen Burstyn, Rosanna Arquette, Denis Leary och Frank Langella. Komedi-touchen (?) och regissör Ivan Reitman sätter jag vissa frågetecken för.

EVEREST (USA/Storbritannien)

Baltasar Kormákur (Contraband, 2 Guns) fortsätter sin internationella karriär med en äventyrsthriller om det disastruösa Mount Everest-bestigningsförsöket som efter en storm kostade åtta personer livet 1996. Bergsklättringstemat är alltid lockande med sitt erkännande av naturens och vädrets förrädiska makt, och för ytterligare pepp kan man kasta ett öga på vilka skådespelare som ska slicka snön längs bergsväggarna: Jake Gyllenhaal, Josh Brolin, Jason Clarke och John Hawkes. Killer cast!

(Ej att förväxla med den andra Everest, 2014, vilken numera heter The Summit och finns med längre ner på listan).

GENTLEMEN (Sverige)

Efter fantastiska Call Girl är Mikael Marcimains kommande film något att verkligen se fram emot. Manuset är baserat på Klas Östergrens roman med samma namn från 1980 och handlar om en författare som flyttar in i en Stockholmslägenhet hos de gåtfulla bröderna Morgan – boxaren och pianisten Henry och den nedgångne filosofen och poeten Leo. Det verkar hända mycket skumma saker, bland annat spionage och hemliga vapenaffärer, i en värld av jazz, poesi och kärlek, paketerad i ett format med allt från thriller till drama och kärlekshistoria. Det ser mörkt, läckert och skrämmande ut.

GONE GIRL (USA)

Mörkt, läckert och skrämmande kan det nog bli även här – det brukar bli det när David Fincher står bakom kameran. Efter att Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamund Pike) varit gifta i fem år försvinner Amy spårlöst. Parets förhållande visar sig ha varit mer problematiskt än vad man trott och Nick misstänks som gärningsman. Ett mystiskt fall med grävande poliser för, om man kan sin Fincher, tankarna till Se7en och Zodiac – och bara det förklarar varför peppen är av hög grad.

THE GRAND BUDAPEST HOTEL (USA/Tyskland)

Wes Anderson? Pepp, såklart! I år placerar han sitt verk i mellankrigstiden på ett europeiskt hotell, där den legendariske portvakten M. Gustave (Ralph Fiennes) härjar runt. Hotellmiljöer kan i Andersons händer bli otroligt härligt (Hotel Chevalier!) och casten är helt sjuk. Och då menar jag verkligen helt sjuk: Fiennes, Saoirse Ronan, Léa Seydoux, Edward Norton, Jude Law, Bill Murray, Tilda Swinton, Owen Wilson, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jason Schwartzman, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Tom Wilkinson, F. Murray Abraham, Bob Balaban…

HAPPY VALLEY (USA)

Den framgångsrike college football-tränaren Joe Paternos karriär överskuggas kraftigt av skandalen kring förekomsten av sexuella övergrepp inom hans tränarstab under 2000-talet. Snart ska hans liv, alltså hans liv och inte bara skandalen, bli film. Al Pacino och Brian De Palma teamar upp igen (de gjorde Scarface och Carlito’s Way tillsammans) och Pacino ska alltså spela Paterno. David McKenna (American History X) skriver manus medan den oerhört erfarne producenten Edward R. Pressman (American Psycho, Das Boot, Wall Street) producerar. Detta kan bli en intressant och kontroversiell film som jag ser mycket fram emot.

HOW TO MAKE LOVE LIKE AN ENGLISHMAN (USA)

Min väldigt ensidiga kärlekshistoria med Jessica Alba är ständigt närvarande i mitt liv (tyvärr existerar den förmodligen inte alls i hennes). Jag lever i en flyktig övertygelse om att det någon gång ska bli hon och jag, vilken ofta byts ut i total hjärtesorg när realistiska tankar når min hjärna. Så länge får jag nöja mig med eskapistiskt filmtittande. Tyvärr medverkar hon mest i mediokra komedier, men undantag som Sin City och The Killer Inside Me finns, och förhoppningsvis kan även detta bli ett trevligt litet romcom-undantag. Storyn är centrerad kring Pierce Brosnans karaktär som är poesiprofessor på Cambridge och som lever i ”hedonistisk excess” och hamnar i något slags triangeldrama med Alba och Salma Hayek. Jag är tveksam, men försiktigt nyfiken. Brosnan är ju härlig.

THE HUMBLING (USA)

Philip Roths roman med samma namn är ett drama om relationen mellan en åldrande, suicidal skådespelare och en yngre kvinna på en gård i upstate New York. Al Pacino köpte loss rättigheterna till en filmatisering av boken redan 2009, och när den väl blir av är oklart. Vad som verkar mer eller mindre klart är att den ska regisseras av Barry Levinson, som gjort bland annat magiska Rain Man och den suveräna HBO-filmen You Don’t Know Jack från 2010 tillsammans med just Pacino. Buck Henry (The Graduate) skriver manus medan namn som Greta Gerwig, Kyra Sedgwick, Dianne Wiest och Charles Grodin ser ut att göra biroller.

IMAGINE (USA)

Mer Pacino åt folket! Cars– och Crazy, Stupid, Love.-författaren Dan Fogelman regidebuterar med en dramakomedi om en åldrande musiker som, efter att ha läst ett gammalt brev som skickats till honom från John Lennon och Yoko Ono, inspireras att leva sitt liv annorlunda och ta kontakt med sin biologiska son. Al Pacino backas upp av Jennifer Garner, Annette Bening, Bobby Cannavale, Josh Peck, Michael Caine och Christopher Plummer.

THE IMITATION GAME (USA)

Benedict Cumberbatch porträtterar den brittiske matematikern och logikern Alan Turing, som försökte knäcka krypteringskoder under andra världskriget. Hodejegerne-regissören Morten Tyldum regisserar denna biografiska dramathriller och i skådespelarväg ansluter Keira Knightley, Matthew Goode och Mark Strong. Ser lovande ut på pappret.

THE IMMIGRANT (USA)

Detta är också en film som var med redan förra året, men oh my lord – Joaquin Phoenix och Marion Cotillard! Och Jeremy Renner också som något slags bonusfigur. James Gray (manus och regi) har gjort det smått fantastiska relationsdramat Two Lovers (som det talas för lite om) och det riktigt stabila kriminaldramat We Own the Night, varav båda har Phoenix i huvudrollen. Filmen har hetat både Nightingale och Lowlife tidigare, men är nu alltså The Immigrant, utspelar sig på Manhattan och handlar om en polsk invandrarkvinna (Cotillard) som träffar den trevlige men lömske Bruno (Phoenix) som lurar henne till prostitution. Renner spelar Orlando the Magician som kanske har några ess i rockärmen och kan bli Ewas räddning.

INHERENT VICE (USA)

Joaquin Phoenix gjorde i The Master en av sina allra bästa roller under Paul Thomas Andersons ledning, och i år samarbetar de igen i en dramathriller om en droganvändande detektiv som undersöker fallet kring en försvunnen före detta flickvän i 70-talets Los Angeles. Vad PTA gjort vet ni väl, men att nämna There Will Be Blood, Magnolia och Boogie Nights kan ju aldrig skada. Reese Witherspoon, Josh Brolin, Owen Wilson och Benicio Del Toro finns med på tåget, vilket förhoppningsvis åker mot biografernas station under 2014.

JANE GOT A GUN (USA)

En film vars inspelning varit ett kaos, med stjärnor och regissörer som hoppat av, men som ser ut att bli klar till sommaren. Kvar i detta västern-action-drama finns Natalie Portman (det är hon som har en pistol), Ewan McGregor och Joel Edgerton, och regisserar gör Gavin O’Connor (Warrior). Handlingen involverar en kvinna, Jane, som tar hjälp av sin ex-pojkvän för att rädda sin nuvarande, laglöse, man från ett gäng som försöker döda honom.

JOE (USA)

En film som hyllats från många håll och som dessutom har enorma likheter med Mud (enligt mig 2013 års bästa film). Regissör David Gordon Green och Mud:s regissör Jeff Nichols är goda vänner sedan länge och i upplägg påminner deras filmer mycket om varandra. Titelkaraktären Joe är, likt titelkaraktären Mud, en (före detta?) brottsling med ett mörkt förflutet som stöter på en pojke i de nedre tonåren och utvecklar en otippad vänskap med honom. Joe spelas av Nicolas Cage som, liksom Matthew McConaughey (Mud), varit stundtals utskälld och i behov av ett lyft. Pojken spelas – i båda filmerna – av den otroligt talangfulle Tye Sheridan. Joe är en timmerarbetare med alkoholproblem, ett gott hjärta och opålitligt temperament. Jag gillar Cage, och det ska bli riktigt spännande att se vad han kan göra med detta.

MAGIC IN THE MOONLIGHT (USA)

Woody Allen har de senaste åren gett oss både fantastiska filmer som Midnight in Paris och trötta historier som To Rome with Love. Nu senast kom han starkt tillbaka med den ovanligt mörka Blue Jasmine med en fantastisk Cate Blanchett. 2014 års film fylls av skådespelare som Colin Firth, Emma Stone, Marcia Gay Harden och Jacki Weaver och utspelar sig på franska rivieran under 20-talet. Handlingen kretsar kring något slags bedrägerihärva, involverar en besökande engelsman och lär innehålla sedvanligt Allenskt tilltrasslade situationer.

THE MAN FROM U.N.C.L.E. (USA)

Den klassiska spionserien från mitten av 60-talet ska bli film, och bakom kameran står Guy Ritchie (vars Snatch. är rätt skön och vars Sherlock Holmes är ett riktigt misslyckande). Det har ryktats om Tom Cruise, men den castingen blev dessvärre inte av, utan vi får nöja oss med Henry Cavill (Man of Steel) och Armie Hammer (The Social Network, The Lone Ranger) som Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Utöver dem finns Hugh Grant, Alicia Vikander och kanske även David Beckham (!) med i biroller. Vi får hoppas att Ritchie kan förvalta kultseriens charm och glimt i ögat, för i så fall kan detta bli ett underhållande och skönt actionäventyr.

MANGLEHORN (USA)

Nämnde David Gordon Green (aktuell med Joe, ovan) gör ännu ett drama, denna gång med Texas som inspelningsplats och Al Pacino som huvudroll. Filmen handlar enligt uppgifter om en excentrisk man som tvingas möta konsekvenserna av ett kriminellt liv och en förlorad kärlek. Holly Hunter, Chris Messina och Spring Breakers-regissören Harmony Korine ansluter till en lite udda cast och ett intressant projekt.

KILL THE MESSENGER (USA)

Kriminal-drama-mysterie-thriller verkar vara benämningen för denna ”based on a true story”-film om en journalist som tog livet av sig efter att ha blivit utsatt för en smutskastningskampanj. Detta efter att han avslöjat CIA:s inblandning i vapenhandel med rebeller i Nicaragua samt kokainsmuggling i Kalifornien under 1990-talet. TV-serieerfarne regissören Michael Cuesta (Six Feet Under, Dexter, Homeland) har en diger rollista till sitt förfogande: Jeremy Renner, Mary Elizabeth Winstead, Michael Sheen, Barry Pepper, Michael K. Williams, Robert Patrick, Ray Liotta, Oliver Platt, Paz Vega, Andy García och Tim Blake Nelson. Nice!

THE MONUMENTS MEN (USA/Tyskland)

George Clooneys Oscarsdoftande men försenade film om en allierad pluton under andra världskriget vars uppdrag var att hitta och ”stjäla tillbaka” konstverk och andra kulturellt värdefulla saker från nazisterna, innan Hitler hade förstört dem. Action, historia, drama och komedi verkar vara mixens ingredienser och bredvid Clooney (regi, manus, produktion, huvudroll) framträder skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, John Goodman och Jean Dujardin. Som kuriosa kan nämnas att Clooneys pappa, Nick Clooney, gör ett inhopp som en äldre version av sin sons karaktär. Även om The Monuments Men verkar mindre allvarlig än t ex Good Night, and Good Luck. och The Ides of March (som är riktigt bra båda två) litar jag på att George lyckas göra något vasst av detta.

NOAH (USA)

(Min favoritregissör) Darren Aronofskys kommande film är en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly, Emma Watson, Ray Winstone, Nick Nolte och den obligatoriske Mark Margolis finns med på tåget, som ankommer till biografperrongen i början av april. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah, även om min pepp sjunkit under den senaste tiden. Min oro handlar väl mest om att det ska bli för stort, för matinéaktigt och kanske för mainstream för en så pass egen och personlig regissör som Aronofsky. Men förhoppningsvis är denna oro helt i onödan.

NYMPHOMANIAC (Danmark/Tyskland/Frankrike/Belgien)

Även om jag har sett på tok för lite av Lars von Trier har man ju en känsla av hur vrickad den här filmen verkar vara. Bioversionen är fyra timmar lång (en 5,5-timmarsversion finns och dyker väl förhoppningsvis upp på DVD och blu-ray senare) och är en lång resa av sex, våld, erotik och poesi. Många bekanta skådespelare finns med: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf, Christian Slater, Uma Thurman, Willem Dafoe, Connie Nielsen och Udo Kier. Underbara karaktärsposters dessutom. Jag är lite rädd, men definitivt nyfiken.

THE REACH (USA)

Michael Douglas spelar huvudrollen i en thriller som spelats in i New Mexico och som enligt uppgifter ska handla om en jägare (Douglas) som  tar hjälp av en guide som leder honom ut i öknen, där ett mord tar plats. En indiethriller som nog kan bli en riktigt angenäm bekantskap.

ROALD DAHL’S ESIO TROT (Storbritannien)

Om detta görs rätt kan det bli hur mysigt som helst. Från barnboken av Roald Dahl har Richard Curtis (Love Actually, Notting Hill) och Paul Mayhew-Archer skrivit ett manus som ska bli TV-film för BBC under 2014. Huvudrollsmässigt är det så mysigt att man bara vill springa ut och krama en sköldpadda – Dustin Hoffman och Judi Dench. Mr. Hoppy (Dusty) är en gammal man som är hemligt förälskad i Ms. Silver (Judi) som bor i lägenheten under honom, men hon verkar mer intresserad av sin sköldpadda.

SALOMÉ OCH WILDE SALOMÉ (USA)

Ett hjärteprojekt för Al Pacino har under de senaste åren varit denna utforskning av Oscar Wilde och hans pjäs Salomé, en utforskning som lett till ett slags dokumentär, Wilde Salomé, och en mer renodlad filmad version av pjäsen, Salomé. Båda projekten regisseras av Pacino själv. Det förstnämnda innehåller både material från inspelningen av pjäsen som Pacino satte upp i Los Angeles 2006, där han spelar King Herod och en då relativt okänd Jessica Chastain spelar Salomé, och beskriver Pacinos försök att utforska, förstå och komma närmare Oscar Wilde som författare och person – ”an unusual, revealing and avant-garde journey into the light and heart of Oscar Wilde’s masterwork.” Den andra filmen, Salomé, är en film/teaterupptagning där Pacino försöker kombinera filmens språk med teaterns och framkalla en känsla av att se teater på film. Utgivningsdatum och -år, framförallt i Europa, är högst oklara, då Wilde Salomé färdigställdes redan 2011 och fortfarande inte har visats mer än i Venedig samma år och vid enstaka specialvisningar. Salomé är som jag förstår det planerad att släppas under 2014. Förhoppningsvis ges filmerna ut på DVD eller genom någon form av internetalternativ inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag är personligen otroligt peppad på att se dem och väldigt glad att Pacino inte bara fortsätter göra film utan även satsar på personligt motiverade och utmanande projekt.

SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Ännu en film från förra årets lista som inte kommit ut. Hur många år vi har väntat på den här uppföljaren har jag tappat räkningen på för längesedan. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson, Jaime King och Michael Madsen. Clive Owen har tyvärr fallit bort och ersatts av Josh Brolin (som inte alls är någon dålig ersättare). Tillkommer gör bl a Joseph Gordon-Levitt, Eva Green, Juno Temple och Ray Liotta. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

SLOW WEST (USA/Storbritannien)

En 17-årig pojke (Kodi Smit-McPhee) reser genom det amerikanska landskapet under 1800-talet för att söka efter kvinnan han älskar. Han får en följeslagare i den mystiske Silas (Michael Fassbender). Ben Mendelsohn gör en roll, Fassbender producerar och fullängdsdebutanten John Mclean regisserar. Inspelningen har redan startat och inspelningsplatser inkluderar Nya Zeeland, Colorado och Skottland. Slutligen kan vi konstatera att en västernthriller med Fassy inte låter helt fel.

STRETCH (USA)

Joe Carnahan (Narc, The Grey) gör komediaktig actionthriller där Patrick Wilson spelar en limousinechaufför som plockar upp en jobbig miljardär (Chris Pine), som gör tillvaron både farlig och spännande för chauffören. Jessica Alba, Brooklyn Decker, Ray Liotta, Ed Helms, James Badge Dale och David Hasselhoff (!) finns med i rollistan. Filmen har haft marknadsföringsproblem efter att Universal hoppat av och det återstår att se om den går upp på bio eller släpps via VOD. Jag själv är inte överdrivet peppad men försiktigt optimistisk.

THE SUMMIT (USA)

Efter vissa finansiella tveksamheter och konkurrensproblematik, i och med att Kormákurs Everest ser ut att bli klar först, verkar det som att Doug Liman (The Bourne Identity, Fair Game) ändå ska göra en andra Mount Everest-film under 2014. Fortsatta oklarheter kring inspelningsstart finns dock. The Summit utspelar sig under 20-talet och berättar om britten George Mallory, som försvann under ett försök att bestiga Mount Everest 1924 (hans eventuella framgång är fortfarande ett ämne för spekulation). Tom Hardy har varit aktuell för huvudrollen, men det har också ryktats om Benedict Cumberbatch. Vem av dem det än blir, eller om det blir någon helt annan, förblir projektet av intresse.

TRANSCENDENCE (USA/Storbritannien)

Christopher Nolans fotograf Wally Pfister bryter sig loss och regidebuterar med en sci-fi-thriller om en dödssjuk forskare som utvecklar en dator som ger honom enorm makt och gör honom ostoppbar, typ. Jag vet inte om det låter så jätteintressant egentligen, men ser man till skådisar finns anledning att ändå peppa lite lätt, plus att filmen lär bli ordentligt snygg visuellt. I huvudrollen står Johnny Depp, som är i behov av att gå tillbaka till mer seriösa roller (Donnie Brasco, What’s Eating Gilbert Grape t ex) efter maskeradroller som i The Lone Ranger, medan biroller intas av Kate Mara, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Rebecca Hall m fl.

TRUE DETECTIVE (USA)

Att denna hittills fantastiska TV-serie är med på listan är knappast för att upplysa er om något ni inte kände till, utan snarare för att slå ett sista slag för att de som ännu inte gett sig in i den tar tag i sina liv och gör det. HBO och kvalité går ofta hand i hand, så definitivt även här. Matthew McConaughey är en av världens absolut bästa skådespelare just nu och utgör tillsammans med fullblodsproffset Woody Harrelson en oerhört intressant polisduo nere i de allra pissigaste och (o)härligaste Louisiana-områdena. Under åtta avsnitt ska vi följa deras jakt på en seriemördare, men framförallt deras personliga utveckling och livshistorier, vilka utvecklas gradvis genom ett intressant flashback-upplägg. Sin nombre-regissören Cary Fukunaga och manusförfattaren Nic Pizzolatto ansvarar för hela den första säsongen, vilket naturligtvis leder till en stor kontinuitet och säkerhet genom seriens upptrappning. De två första avsnitten har varit förstklassiga och intressanta på många sätt, eftersom serien känns både bekant i sina teman och upplägg, men också nyskapande vad gäller narrativ och TV- och produktionsmässig innovation. Fortsätter serien på samma nivå lär vi, när vi talar om den i retrospekt, benämna den som mästerlig och oförglömlig.

UNDER THE SKIN (Storbritannien)

En film som beskrivits som en erotisk sci-fi-thriller med Scarlett Johansson i huvudrollen. Den utspelar sig i Skottland, där en utomjording i mänsklig form (Johansson) förför ensamma, manliga liftare, vilka blir hennes byten (vilken som är den exakta betydelsen av ”byte” i detta fall vet jag inte riktigt). Den ska vara mardrömslik och svår, kanske även med en touch av David Lynch, och bara det gör mig oerhört peppad. Skottland, Johansson, sci-fi och thriller ökar den peppen och jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

WAYWARD PINES (USA)

Efter fiaskon som After Earth och förmodade sådana som The Last Airbender och Lady in the Water (vilka jag inte sett) är det lätt att glömma bort M. Night Shyamalans talang, vilken han visar prov på i filmer som Signs och Unbreakable. I år gör han en miniserie i tio delar för Fox med en uttalad Twin Peaks-vibe. Handlingen påminner mycket riktigt om David Lynchs och Mark Frosts kultserie: en Secret Service-agent får i uppdrag att åka till Wayward Pines, Idaho, för att undersöka fallet kring två agenter som försvunnit i området. Under vistelsen i småstaden tätnar mysteriet och han börjar oroa sig för sin egen säkerhet. Om ni läste min TV-special om Twin Peaks vet ni att jag älskar den serien, och med tanke på vilken stämning M. Night har visat sig kapabel att framkalla ser jag stora möjligheter för att detta ska kunna bli hans stora återkomst. Den spännande casten inkluderar bl a Matt Dillon, Melissa Leo, Terrence Howard, Juliette Lewis och Toby Jones. Den här bilden ger mig riktigt kalla (och underbara) kårar. Stor pepp!

WE GOTTA GET OUT OF THIS PLACE (USA)

Ytterligare ett litet wildcard på listan, som jag egentligen inte vet så mycket om. Vad jag vet är att det är en småskalig produktion och att en av huvudrollerna spelas av Breathe In-bekanta Mackenzie Davis, som jag vill sätta ett stort utropstecken för. Hon påminner mycket om Laura Dern, vilket är en komplimang att glädjas över. Filmen handlar om några ungdomar i Texas som suckar över sin stillastående tillvaro i en liten bomullsfarmsstad och samtidigt blir indragna i en kriminell värld när en av dem råkar stjäla från fel man. Filmen är delvis inspelad i staden med det fantastiska namnet, Corpus Christi, Texas, och har en precis lika fantastisk, retrodoftande, poster. Bra kritik har den fått, och jag hoppas att även jag får dela ut sådan till den.

WHITE BIRD IN A BLIZZARD (USA/Frankrike)

Av regissören Greg Arakis filmer (Mysterious Skin, The Doom Generation) har jag inte sett någonting, men det ska det bli ändring på. Flera av filmerna behandlar tonåringar och deras möten med sexualitet, droger och depression, vilket även denna verkar göra i viss mån. Shailene Woodley (The Descendants, The Spectacular Now) tar rollen som tonårsdotter vars mamma (Eva Green) försvinner och lämnar henne ensam i en kritisk uppväxtsfas. Drömmar ska vara centrala genom filmen, som verkar balansera mellan thriller- och dramagenren.

UNTITLED LANCE ARMSTRONG BIOPIC (USA/Storbritannien)

Någon utförlig handlingsbeskrivning är knappast nödvändig, då de flesta känner till Lance Armstrongs historia – hjälten och idrottsikonen som visade sig vara en dopad lögnare. Stephen Frears (The Queen, Philomena) gör alltså en biografisk film med Ben Foster som Armstrong samt bl a Dustin Hoffman och Guillaume Canet i biroller. Storyn bör göra sig bra i filmform (vilket den gjorde i dokumentären The Armstrong Lie), även om jag är något tveksam inför regissören.

TERRENCE MALICK?

Frågorna är här fler än svaren – det går aldrig riktigt att veta vad den gode Malick kommer slänga fram på bordet och när han bestämmer sig för att göra det. Hans karriär verkar i alla fall vara i ett mycket intressant skede eftersom han under de senaste åren blivit oerhört mycket mer produktiv än vad han någonsin har varit. Hela tre filmer befinner sig just nu i post-production-fasen, en fas som dock verkar vara problematisk. Hans dokumentär Voyage of Time, som är något slags vidareutveckling på The Tree of Life:s skapelsesekvenser och handlar om universums födelse och död, har blivit anklagad för att vara något annat än vad producenterna blivit lovade när de gick in med stora pengar och är därför av osäker release-status. Hans ej än namngivna film (Untitled Terrence Malick Project) är en kärlekshistoria om besatthet och svek, placerad i Austin, Texas. Casten är helt sinnessjuk: Christian Bale, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Ryan Gosling, Rooney Mara, Natalie Portman, Holly Hunter, Val Kilmer, Bérénice Marlohe, Benicio Del Toro, Clifton Collins Jr., osv. Hans Knight of Cups – ”a man, temptations, celebrity, and excess” – har även den en välfylld cast: Christian Bale, Cate Blanchett, Natalie Portman, Antonio Banderas, Jason Clarke, Imogen Poots, Joel Kinnaman, Teresa Palmer m fl. Sedan riskerar ju föstås alla att bli bortklippta. Malicks projekt är vi alltid peppade på.

Så, det var alltså 47 spännande titlar. Sedan finns det säkert 47 till som är precis lika intressanta. Jag vill även påminna om A Most Wanted Man, Foxcatcher och Interstellar, vilka Scott skrev om i sin pepplista. Förra året skrev jag även om Sean Penns två planerade regiföretag, Crazy for the Storm och The Comedian, som jag givetvis fortfarande är lika peppad på som då. Hur aktuella de är låter jag vara osagt, men vill ni läsa om vad det är för projekt hänvisar jag till min lista från förra året.

Nu har både ni och filmskaparna lite att jobba med. Make it work!

Elysium (2013)

En bra science-fiction-film utgörs av en smart och tankeväckande handling där frågor om politik, samhälle och existens behandlas med en detaljerad framtidsvision komplett med spektakulär teknologi och design. En sci-fi-film kan ta många olika former. Allt från massiva budgetar där rymdstrider och laservapen dikterar handlingen till små och personliga dramer med framtida filosofiska visioner som underlag. Sydafrikanske regissören Neill Blomkamps film District 9 från 2009 är en blandning av det mesta från science-fictions stora spektra. Det är en film med både laservapen och intensiva strider. Men det är framförallt en framtida syn på ett problem som existerar idag. District 9 berör frågor om främlingsfientlighet, samhällsstruktur och påtryckande kapitalism. Trots sin relativt låga budget för en science-fiction-film lyckades Blomkamp bryta mot konventionella medel och berätta en djup, komplex och actionfylld berättelse som dessutom inte involverade stora amerikanska superstjärnor. District 9 utspelar sig helt och hållet i Johannesburg och har sydafrikanska skådespelare i rollerna. Blomkamps vision blev en succé och anses vara en av de bästa science-fiction-filmerna på senare år. Personligen tycker jag att det är en riktigt bra film och det var inte mer än naturligt att min pepp skulle vara på hög nivå inför Blomkamps nästa film. Som också är en sci-fi.

Precis som District 9 är manuset till Elysium inte bara regisserat utan också skrivet av Blomkamp själv. Elysium har också en massiv budget (cirka 100 miljoner dollar, mot District 9:s 30 miljoner dollar) och stora Hollywood-stjärnor i de främsta rollerna.

Elysium utspelar sig år 2154 och involverar en framtida version av vår kära planet jorden. Mänskligheten har drabbats av överpopulation, massiva smittor, global fattigdom och katastrofala miljöpåfrestningar. Människorna på jorden kontrolleras av en grym och skoningslös polisstyrka i form av avancerade robotar som i sin tur är kontrollerade av en liten men extremt rik del av mänskligheten som lever på en ännu mer avancerad rymdstation utanför planetens atmosfär kallad Elysium. På Elysium lever befolkningen i överflöd och lyx. Allt från skrapsår till cancer kan fixas till på ett par sekunder i särskilda med-bays (datorer som scannar och rekonstruerar DNA och celler i kroppen). Elysiums medborgare är nästintill odödliga, samtidigt som den stora massan lider i jordens överbefolkade storstäder. Ett fåtal utvalda med särskild biljett har tillstånd att lämna Jorden för att behandlas på Elysium. Men biljetten är extremt dyr och har resulterat i att antalet besökare är nästintill noll. Mitt i denna svärm av kaos och misär på jorden lever Max Da Costa (Matt Damon), en före detta kriminell som lever ett ensamt och hårt liv i Los Angeles. Max arbetar på en av fabrikerna som tillverkar robotarna som i sin tur kontrollerar människorna. Men en dag råkar Max ut för en arbetsolycka och utsätts för en kraftig dos av radioaktiv strålning. Han får veta att han endast har fem dagar kvar att leva och han bestämmer sig för att försöka komma upp till Elysium och bota sig själv i en av stationens med-bays.

Premissen låter lovande och går hand i hand med Blomkamps tidigare budskap och samhälleliga kritik i District 9. En välgjord idé om extrema samhällsklyftor där den lägre stående inte bara styrs av den rika överklassen utan också har sänkts så lågt att man styrs av icke levande varelser, robotarna. Det är en briljant och smart bakgrund som backas upp av en fantastisk visuell yta. Allt från rymdskeppsdesign, ljudeffekter, specialeffekter och musik är på topp i Elysium. Tyvärr är det inte tillräckligt för att rädda filmens mediokra helhet. Trots den samhällskritiska premissen och det snygga skalet slarvar Blomkamp bort handlingen helt och hållet nästan från en av de första bildrutorna. Direkt pressas en flashback fram som visar Max som barn och hans romantiska stunder med barndomskärleken Frey (Alice Braga) och deras gemensamma dröm om att nå Elysium. Självklart är de båda föräldralösa och bor tillsammans i ett spanskt kloster där en snäll spansk gammal nunna tar hand om dem. Blomkamp lägger fram allt på bordet och detta redan efter mindre än två minuter av filmens speltid. Resten av handlingen går att räkna ut med bakdelen. Elysium är en film fylld med klyschor där Max och Freys relation är en av de allra tydligaste och mest förutsägbara. Händelseförloppet fortsätter fylla på med klyschor, trött dialog och rent ut sagt pinsamma scener. Övertydlighet är bara förnamnet när inget lämnas åt tittaren själv att reflektera och fundera över. Profiler som Matt Damon och Jodie Foster (spelar säkerhetsansvarig på Elysium) som annars är väldigt bra skådespelare gör tråkiga prestationer av ointressanta karaktärer. En av de två enda som sticker ut är William Fichtner som spelar ägaren av robotfabriken som Max arbetar på. Fichtners karaktär, John Carlyle, är en översittarsnobb som ser ner på de fattiga med avsky. Fichtner gör en trovärdig och bra insats och som visar att han förtjänar fler och större roller. Den andra är Sharlto Copley (huvudrollen i District 9) som spelar en legosoldat åt Fosters karaktär. Med det mystiska namnet Kruger och ett buskigt och mustigt utseende ackompanjerat av en supertung sydafrikansk dialekt är Copley vild, galen och otäck. Han spelar över utan dess like men det gör honom ännu mer sevärd och annorlunda. Kruger är filmens enda karaktär med energi och personlighet. Tänk att det skulle krävas överspel för att göra någon intressant!

Elysium har ett vackert skal med en underbar Sharlto Copley men tyvärr är innandömet en rutten och trött handling som inte erbjuder något nytt eller unikt. Allt är bara en soppa av klassiska filmklyschor och pinsamma snyfthistorier. Mina förväntningar var väldigt höga då Blomkamp förförde mig 2009, science-fiction är min favoritgenre och Elysium är en av de filmer jag har längtat mest efter i år. Jag är extremt besviken och hoppas med hela mitt hjärta att detta bara var en tillfällighet i Neill Blomkamps karriär. Jag är fortfarande intresserad av hans framtida projekt, men såren efter Elysium kommer ta tid att läka, till och med med hjälp av en med-bay. Om ni vill se sci-fi från i år, se istället den magnifika Star Trek Into Darkness, Oblivion eller Pacific Rim. Elysium får en besviken och svag tvåa i betyg.

Veckoresumé #45

Veckans massiva startfält bjuder på både det ena och det andra och jag vill rikta ett stort tack till dig som orkar läsa denna mastodonttext i sin helhet. I en rättmätig pole position står denna ryska urkraft till film. Den var så kraftfull att min lilla text blev en hel recension. När du tagit dig igenom den kan du söka dig mot varmare breddgrader, närmare bestämt till…

HAVANA (1990)

Kuba, december 1958. Revolutionen står för dörren och i lugnet före stormen anländer storspelaren Jack Weil (Robert Redford) för att organisera en stor match. På båten dit träffar han Roberta (Lena Olin), som ber honom om en tjänst, vilken går ut på att köra hennes bil genom staden när de kommer fram. Han har i detta ögonblick omedvetet blivit indragen i det politiska spelet som till slut fick Batistas regim att falla. Biltransporten går utmärkt, men efteråt kan han ändå inte släppa Roberta från sina tankar utan vill veta vad det är som pågår. De träffas slumpartat igen, denna gång i Robertas man Arturos sällskap, varpå Jack får reda på att de stöttar revolutionen och är delaktiga i förberedelserna. När Arturo ryktas mördad av polisen och Roberta blir intagen för förhör blir Jack än mer insyltad i det farliga politiska klimatet, som ett resultat av hans dragning till Roberta. Han ställs inför ett slutgiltigt dilemma som kräver en rejäl funderare och stor självrannsakan – pokermatchen, pengarna och den eventuella framgången eller Roberta och kärleken? Havana har både för- och nackdelar. Bland fördelarna finns huvudrollsinnehavarna Redford och Olin, två mycket skickliga skådespelare. Redford är alltid en njutning att se, nästan oberoende av filmens kvalité. En annan fördel är musiken, med ett tydligt karibiskt tema som förstärker känslan av Kuba och tidsperioden (stråkarna går dock till överdrift några gånger). Tempot är tillbakalutat och ger en ganska soft film med en historisk kontext som fungerar på godkänt vis. Däremot är filmen för lång (nästan 2,5 timmar), vilket ger ett osäkert engagemang hos tittaren. Storyn är inte revolutionerande utan ganska standardmässig, men fungerar då den är stabilt genomförd. Havana har beskrivits som en sämre Casablanca, och visst, det är väl ungefär vad det är. Fullt duglig dock ska sägas – en halvsvag trea.

THE AVENGERS (2012)

Världens mäktigaste team med supertuffa superhjältar går ut i ett nytt världskrig som ska komma att bli tidernas mest episka slag! 143 minuter av ren och skär underhållning i denna fantastiska skildring av en tidlös hjältesaga! Nej, nej och åter nej. Marvel-studion har släppt ett flertal superhjältefilmer de senaste åren, bl a de hopplösa Iron Man och Thor, varav The Avengers är den mest ambitiösa. Den samlar nämligen ett slags superhjältarnas dream team, bestående av den rappt talande och framgångsrike Iron Man (Robert Downey Jr.), den otyglade Hulken (Mark Ruffalo), den amerikanske retrohjälten Captain America (Chris Evans), den godhjärtade grottmänniskan Thor (Chris Hemsworth), den sexiga ryska agenten Black Widow (Scarlett Johansson), den pilbågeskjutande (funkar tydligen även 2012) Hawkeye (Jeremy Renner) och den enögde bossen Nick Fury (Samuel L. Jackson). De har kallats in för att stoppa den storhetsvansinnesdrabbade Loki (tydligen inte alls passé) som vill ta över världen genom att öppna något slags portal och skicka ner en skjutgalen armé. Där har vi storyn i sin helhet, tunn som ett löv och lika intressant som Iron Sky:s dito. Det slutgiltiga slaget (där vi ska bli oroliga över jordens fortsatta existens och mänsklighetens frihet på grund av generiska stridsrobotar/-varelser/-saker som attackerar men ständigt blir sönderköttade av vårt beskyddande Avengers-gäng) håller på i uppskattningsvis 37 dagar (speltidsmässigt alltså) och gav mig en rejäl utmaning i att hålla mig vaken. Luftfighter, gigantiska rymdskepp, explosioner och obligatoriska atombomber finns det gott om, i så pass stora mängder i att man kan ta en toapaus, gå en promenad, läsa tidningen och lyssna på fullängdsversionen av Autobahn, komma tillbaka och inte ha missat något alls av värde. Det som ger filmen godkänt är en hyfsad första halva, kompetenta skådespelare och ett stabilt tekniskt genomförande av vad som sker på duken, även om det som sker i sig är sövande ointressant. Svag tvåa.

LIZ & DICK (2012)

Här har vi ett projekt som borde ha stannat på idéstadiet, för allt är bara fel från början. Castingen – Lindsay Lohan som Elizabeth Taylor – är horribel. Lohans skådespelarförmåga är högst begränsad, och som om inte det vore en tillräckligt stark varningsklocka har man alltså dessutom gett henne det ärofyllda uppdraget att gestalta den legendariska Elizabeth Taylor (Giant, Cat on a Hot Tin Roof, Who’s Afraid of Virginia Wolf m fl). Det funkar inte för fem öre och skapar ett fundamentalt problem som påverkar hela filmen. Det är en sak att sminka henne, klä ut henne och förse henne med peruker så att hon på bild liknar Taylor, och en annan sak att faktiskt få en att tänka att hon är Taylor. Lohans motspelare Grant Bowler, som spelar Richard Burton (bl a The Spy Who Came in from the Cold och Where Eagles Dare), gör ett klart bättre jobb och både liknar Burton och talar som honom. Men han får kämpa mot både den dåliga omgivningen och ett enformigt manus som innehåller några rent av löjeväckande scener. Handlingen baseras på det minst sagt instabila men passionerade förhållandet mellan Taylor och Burton, från det att de träffas under inspelningen av Cleopatra 1963 fram till dess att Burton dör 1984. Måhända att deras förhållande var stormigt och berg-och-dalbaneaktigt, men framställningen i Liz & Dick är både endimensionell och repititiv. De springer mellan logerna och har sex, de dricker, de bråkar, lämnar varandra och kommer tillbaka för att göra om allt igen. Dessutom har man fört in partier i filmen där dessa två sitter på en varsin stol i strålkastarljuset på någon form av scen för att blicka tillbaka på tiden de hade tillsammans, vilket slag för slag hamrar i den berömda spiken i kistan för hur ofungerande en idé kan bli. Gör om, gör rätt, och casta inte Lindsay Lohan för Guds skull!

SVINALÄNGORNA (2010)

Svensk diskbänksrealism är nästa punkt på programmet, i form av Pernilla Augusts regidebut. En kvinna i 30-årsåldern (Noomi Rapace) bor med sin man (Ola Rapace) och sina barn i vad som ser ut som ett stabilt och bra familjeliv. Men med sig bär hon mörka historier från en svår barndom. I tillbakablickar till denna, som varvas med nutidssekvenser, lindas historien om Leena (Noomi/Tehilla Blad som barn) och hennes uppväxt upp bit för bit. Hennes föräldrar kom till Sverige från Finland och flyttade in i en liten förortslägenhet i Ystad, där det svenska livet ska ta fart. Bristen på pengar, pappans alkoholism och pressen som långsamt bryter ner Leenas mamma river dock upp stora sår i en dysfunktionell familj på väg att falla sönder. Leenas lillebror vågar knappt prata och har stora problem med att utvecklas normalt i det rådande familjeklimatet. När den vuxna Leena en lång tid senare tvingas åka tillbaka för att besöka sin dödssjuka mor bubblar gamla minnen upp till ytan igen och mötet är laddat med frustration, hat och mörker. Svärtan är påträngande i denna svåra uppväxtsskildring och ljusglimtar är sällsynta. Med riktigt bra skådespelare, väl förvaltade genom lika bra regi, trovärdiga miljöer och tidsmarkörer, smidiga och effektfulla tidshopp och gripande livsöden är Svinalängorna en bra film och en finfin regidebut av August. Särskilt Noomi Rapace, Ville Virtanen och Outi Mäenpää imponerar stort i sina roller. Ändå finns en känsla av att någonting saknas. Kunde filmen kanske ha varit längre än 99 minuter? Vissa frågor lämnas obesvarade, vilket i och för sig kanske är medvetet och kanske till och med vad som gör filmen så pass gripande. Jag är osäker kring betyget – jag kanske är snål?

INVICTUS (2009)

I mitten av 90-talet stod Sydafrika inför många utmaningar. Den nytillträdde presidenten Nelson Mandela fick 1995, mitt i all politik och samhällsutveckling, upp ögonen för den ”vita” sporten rugby. Med ett annalkande VM på hemmaplan såg han en gyllene chans att ena sitt land i en gemensam kraftansamling för att vinna hela turneringen. Den svarta och färgade delen av befolkningen ställde sig mycket kritisk till att supporta The Springboks, som länge varit ett lag för den vita befolkningen och starkt associerats med apartheid. Men med hårt arbete och inställningen att aldrig ge upp lyckades Mandela skapa ett band mellan laget och hela befolkningen genom att gång på gång understryka vikten av en gemensam idrottsframgång. Clint Eastwoods Invictus berättar historien om 1995 års rugbylag och i första hand om Nelson Mandelas arbete kring detsamma. Apropå vikten av casting: Morgan Freeman som Mandela är ett utmärkt val som känns uppenbart både till utseendet och till sättet att prata, föra sig och ha glimten i ögat. Filmens andra affischnamn, Matt Damon, som spelar lagkaptenen Francois Pienaar, gör det också bra av det lilla han har att arbeta med men hamnar dessvärre helt i skuggan av Mandela-sidan av handlingen. Damon underanvänds å det grövsta och mycket av hans karaktär slarvas bort eftersom den knappt får något eget utrymme. Filmen i sig är bra, välproducerad och tekniskt sett proffsig rakt igenom, men blir aldrig mer än stabil. Visserligen ger de mäktigaste ögonblicken gåshud och det är en slående känsla av triumf som träffar en, men filmen är i grunden enkelspårig, en gnutta förutsägbar och värd att ifrågasätta vad gäller trovärdighet. Filmen ger intryck av att Mandela inte gjorde något annat än att följa The Springboks, lära sig sporten och arbeta inför mästerskapet, något som rimligtvis inte kan vara fallet då Sydafrika på många plan var ett enda stort kaos i detta skede. Det är naturligtvis så att Clintan vill berätta om laget, sporten och triumfen, men i princip all övrig politik läggs här helt åt sidan. Som sportfilm med sydafrikanskt tema är detta hur som helst en bra och lagom film till kvällskaffet.

UNDER STILL WATERS (2008)

Låt inte betyget och den okända titeln avskräcka dig! För här har vi en film med stor potential men med halvdant utförande. Ett ungt, gift par, till synes i sina bästa år, åker ut till sitt stora herrgårdshus i skogen vid en sjö. Hon (Lake Bell) är en (otroligt) snygg och eftertraktad kvinna med en rik och framgångsrik far, medan han (Jason Clarke) är en arkitekt som kämpar på med att hitta ett nytt jobb och inte är helt tillfreds med att stå i skuggan av sin frus pappa ekonomiskt. Det på ytan vackra paret har dock stora problem. Charlie dricker för mycket och misstänks ha varit otrogen medan tveksamheter finns kring Andrews mjöl i påsen och dess renhet. En ytterligare dimension i det knakande förhållandet skapas när de på vägen stöter på en man (Clifton Collins Jr.) som fått slut på bensin. De tar med honom till huset, oanandes (eller?) om vad som komma skall… Där fick jag allt till klipphängaren va? Det börjar bra i denna ödsliga och rätt snygga dramathriller, en diskret spänning byggs upp och jag gillar vad jag ser en lång stund. Men sedan tar den vändningar som, utan att avslöja något, får en att både höja ögonbrynen och fundera på huruvida det finns någon logik i händelseförloppet. Synd på en så pass lovande inledning, men det är ändå en sevärd film. Skådespelarna gör alla gedigna insatser. Clarke (Lawless, Zero Dark Thirty) är en skådis med en naturlig utstrålning och Lake Bell fungerar riktigt bra som den glamorösa frun, medan Collins Jr övertygar som mystisk främling. En stark tvåa som hade kunnat vara av högre valör om inte upplösningen hade varit så oklar och överambitiös.

AVALON (2011)

Sveriges svar på Spring Breakers! Inte riktigt kanske (särskilt inte eftersom den kom före vårbrytarfilmen), men jag ska förklara vad jag menar längre ner i texten. Avalon är veckans andra svenska regidebut som belönas med en stark trea. Skulle jag välja skulle jag välja Axel Peterséns dito, som är ett inträde i långfilmsvärlden som ger mersmak. 60-årige Janne (Johannes Brost) är en riktig räv i nattklubbsvärlden och har som gammal festfixare haft en fot i många olika projekt, bl a i hotell- och fastighetsbranschen. Han har nu bjudits in till öppningen av en ny och fräsch nattklubb i Båstad under tennisveckan. Det ser ut att bli ett rätt soft uppdrag – in och glassa lite, hämta hem cashen och lev livet. Men en allvarlig olyckshändelse med fatala konsekvenser vänder hans värld upp och ner och frågan är nu om allt kan återgå till det normala efter det här. Angående Spring Breakers-kopplingen: Båda filmerna målar upp två drömdestinationer (spring break:ets Florida och tennisveckans Båstad). Alla talar om hur bra och häftigt det ska bli med fest, alkohol och pengar. Droger blandas in med stor negativ påverkan på storyns riktning och huvudkaraktärerna (tjejerna i Spring Breakers och Janne i Avalon) tar till olämpliga metoder för att nå framgång och hamnar i fara. Och framförallt lämnar båda filmerna tittaren med en olustig känsla av hur sjuka eller i alla fall märkliga vissa av de vanor och levnadssätt som framställs i filmerna är. Festa är ungefär det sista man vill göra efteråt – särskilt inte på en proppfull balkong i Florida eller en stekardominerad nattklubb i Båstad. Nåja, det var den jämförelsen, som inte är något särskilt alls egentligen, bara en tanke som slog mig. Tillbaka till filmen! Avalon är en supersnygg film med ett frihands- och närbildsdominerat foto, klockren klippning med många tempoväxlingar och passande musik. Eldkvarns Kärlekens tunga ljuder i en härlig bilscen där farten ökar stadigt, Roxy Music:s Avalon ger en nostalgisk touch när Janne går in på ett ödsligt dansgolv och intensiv klubbmusik ökar pulsen i den värsta ruschen. Storyn är i sina bästa stunder sjukt drabbande och framkallar en jobbig känsla av obehag. Sista delen tappar dock lite av det så gripande elementet och slutet lämnade mig inte helt tillfredsställd. Även här kunde filmen gott ha fått varit 20 minuter längre, men jag ska inte klaga alltför mycket. Avalon är en långa stunder riktigt bra film och jag längtar efter Axel Peterséns nästa film! Och glöm inte: Brost is King.

BATTLE ROYALE (2000)

(Originaltitel: Batoru rowaiaru). Att japanerna är galna är lika uppenbart som att kaffe är nödvändigt för att skriva färdigt den här jäkla resumén. För att fokusera på det förstnämnda är Battle Royale en grov och blodig film med sedvanlig japansk magstark humor inflikad lite här och där. En äventyrsskräckis med inslag av röjar-action och någon form av sci-fi-element. En av slumpen utvald skolklass luras ut på vad som marknadsförs som en klassresa men som i själva verket är en enkelbiljett (med ett undantag) till en isolerad ö där de ska strida mot varandra och tvingas döda sina bästa vänner för att överleva. Den japanska regeringen har instiftat ett slags dödsspel där bara en kan segra, vilket möjliggörs endast om han/hon/hen lyckas slakta alla andra och vara ensam överlevande kvar på ön. Denna helvetesklassresa blir en obekväm historia med många skräcksituationer och makabra händelser. Men framförallt blir det en enformig och långtråkig film som långa stunder endast är en lång väntan på att det ska ta slut. Ett mord kan ju vara kul kanske, men 41? En inverterad death count gör oss också medvetna om exakt hur många som ska dödas innan filmen kan gå vidare och utvecklas. Med bristfälliga skådespelarinsatser (Takeshi Kitano stort undantag!), otrolig (i bemärkelsen att det är svårt att tro på) tålighet hos i princip alla karaktärer (några skott i hjärtat dör man ju inte av) och en återkommande B-känsla förstörs möjligheterna till en riktigt tung och emotionellt jobbig film. Den blir rätt jobbig, men mest för att man vill att den ska ta slut. Nåväl, en stark tvåa får den, för vissa bitar är rätt bra. Och förresten: Påståendet att The Hunger Games inte skulle vara en ripoff på Battle Royale – en Battle Royale with Cheese – är bullshit.

SHAME (2011)

Michael Fassbender, älskade Fassy. En man med skarpt sinne för skådespelets ädla konst och mannen bakom en av 2011 års absolut bästa rollinsatser, som får en att grubbla över hur fan Jean Dujardin kunde vinna Oscarn. Shame är en svår film på många sätt och en naken och närgången skildring av en besvärad man som fastnat i missbrukets hårdföra klor. Brandon (Fassbender) är en välvårdad, stilig och trevlig man som har det gott ställt. Hans New York-lägenhet andas Patrick Bateman (dock utan motorsågar), med vita möbler, stora fönster och en väl omhändertagen vinylspelare. Men i hans vardagsvanor finns rutiner som tyder på ett stort problem – sexmissbruk. Han onanerar flera gånger om dagen, till och med på jobbet, och ”träffar” kvinnor via sin webbkamera och diverse barnförbjudna internetsidor. I öppningsscenen ser vi hur han på tunnelbanan med suktande blick klär av en kvinna i sitt huvud, för att sedan nästan förfölja henne ut på stationen. Hans begär har helt enkelt tagit överhanden och det skapar problem i sociala sammanhang, på jobbet och i relationen med hans syster (Carey Mulligan). Shame är en gripande film med alla komponenter för ett förstklassigt drama. Firma McQueen-Fassbender har gjort det igen och lyft sitt samarbete ytterligare ett snäpp från 2008 års Hunger. Steve McQueen (ej att förväxla med Bullitt-legenden) låter scenerna ta tid och räds inte att låta kameran gå några sekunder extra. Det förstärker autenciteten och tar oss närmare scenerna. Fotot är magnifikt, liksom den tunga musiken och det redan nämnda skådespeleriet. Fassbender vandrar runt som en svärmorsdröm och pressar tillbaka de förbjudna tankarna för att sedan ryta till i ett vredesutbrott av Guds nåde. Shame har några jobbiga och motbjudande scener som väger upp de annars avskalade och subtila scenerna på ett effektfullt sätt. En riktigt bra film med ett stort eftertryck som får en lite halvstark fyra!

LOS ABRAZOS ROTOS (2009)

(Sv: Brustna omfamningar). En något invecklad historia – ingen överraskning när det är Pedro Almodóvar som sitter både vid skrivmaskinen och i registolen. En blind författare (Lluís Homar) med ett förflutet som filmregissör blir påmind om sitt förflutna när han läser att en rik finansman, Ernesto Martel (José Luis Gómez), har dött och när en ung man med artistnamnet Ray X söker upp honom i avsikt att skriva ett manus tillsammans med honom. De två har något med varandra att göra, och genom tillbakablickar får vi veta vad som lett fram till de händelser som tar plats i nutiden. Parallellt följer vi Lena (Penélope Cruz), som i början av 90-talet är Martels sekreterare men också söker jobb som skådespelerska. Hon står nära Martel och de två flyttar så småningom ihop. Förhållandet är dock inte helt fläckfritt och när Mateo Blanco (regissören som senare blir blind och tar namnet Harry Caine) och Lenas vägar korsas uppstår en laddad otrohetshistoria med passion och svartsjuka som drivkrafter. Almodóvars sedvanliga udda, ofta kvinnliga, homosexuella eller bara förvridet hemlighetsfulla, karaktärer finns även här och metainslagen som skildringen av en filminspelning likaså. De tekniska bitarna som foto, musik och klippning har han stenkoll på och skådespeleriet är det inget fel på, framförallt inte från den ständigt imponerande Penélope Cruz. Historien fungerar, engagerar och underhåller, det är liksom inget fel på den heller. Men även om den har sina överraskningar, twistar och avslöjanden är känslan inte mer påtaglig än en 3-av-5-känsla. Och även om en fyra inte är alltför långt borta och filmen är stabil och bra hela vägen stannar den på en stark trea.

FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS (1998)

Monty Python-personligheten Terry Gilliam står bakom kameran när den egensinnige journalisten och författaren Hunter S. Thompsons bok med samma namn filmatiseras. Filmen slungar oss direkt in i en bil åkandes genom den amerikanska öknen, på väg mot Las Vegas. I den sitter Raoul Duke (Hunter S. Thompsons pseudonym) (Johnny Depp) och hans advokat med trivselmage, Dr. Gonzo (Benicio Del Toro). Deras uppdrag är att rapportera från en motorcykeltävling, ett uppdrag som (dessvärre för arbetsgivaren) hamnar helt i skymundan av ett hejdlöst och konstant drogintag som gör att de två vännerna stormar in på alla möjliga klubbar, hotellrum och kasinon för att testa rusets effekter. Detta leder naturligtvis till en massa galenskaper, som att en badande Gonzo vill att Duke kastar in en brödrost i badkaret, som att en restaurangvistelse förvandlas till en panikslagen flykt från älskande dinosaurier och som att de båda försöker döda varandra och lämnar hotellrummet i spillror. En galen journalists penna kombinerat med en Monty Python-hjärnas konvertering till film ger inte helt oväntat en skruvad film som handlar mer om upplevelse, rus och stundens hetta än om den helt logiska storyn. Det är stundtals kul och lättsamt underhållande att följa, men blir i längden enformigt och vattentrampande med tanke på att historien knappt utvecklar sig. Allt som allt en rätt skön film som får en svag trea. På ämnet Hunter S. Thompson vill jag annars rekommendera den mer traditionella komedin Where the Buffalo Roam med Bill Murray och Peter Boyle från tidigt 80-tal. Den är rätt härlig, och jag föredrar nog den om jag ska välja.

A BEAUTIFUL MIND (2001)

John Forbes Nash Jr. (Russell Crowe) är ett matematiskt geni som kan se mönster ingen annan skulle kunna se. Innan Nash blev erkänd som en stor vetenskapsman och tilldelades Nobelpriset i ekonomi 1994 gick han en lång kamp mot samhällets hinder, sociala svårigheter och framförallt mot sig själv och sitt eget sinne. Nash led/lider nämligen av schizofreni och hade en unik världsbild som vållade problem som t ex fantasipersoner han uppfattar som verkliga och extrem paranoia. Men inget ont som inte har något gott med sig, sägs det, och Nash mentala (o)hälsa öppnade dörrar i hans tänkande sinne som möjliggjorde revolutionerande idéer, stor arbetskapacitet och en ihärdig tro på vad han försökte uppnå. Ron Howards biografiskt baserade film är en stundtals gripande skildring av en delvis hyperintelligent, delvis (ibland omedvetet) psykiskt plågad person, som är uppbyggd kring överraskningsmoment och chockartade vändningar. I de brännande ögonblicken fungerar det mycket bra, lite så där så att hjärtat hoppar till en smula. Både inledningen och avslutningen är dock lite trista och Crowes skådespeleri lite märkligt balanserat. Ibland framstår Nash som en helt ”normal” människa, men i vissa scener blir han något slags Rain Man-figur. Det kanske är så det fungerar, men det känns lite konstigt i filmen. I övrigt är Crowe riktigt bra, som vanligt, och birollerna fylls av den iskalle mästaren Ed Harris, vars roll påminner Nash om den maktlöshet han ibland känner, och Jennifer Connelly som Nash fru. A Beautiful Mind får en stark trea.

DR. T AND THE WOMEN (2000)

Haha, vad hände här? Den frågan ställer sig nog Richard Gere, Robert Altman, hela ensemblen och hela produktionsteamet bakom detta enorma frågetecken till film – det bör de åtminstone göra. Dr. T (Gere) jobbar som gynekolog på en kvinnomottagning, där han inte bara är den stora stjärnan – han är också den enda mannen i hela byggnaden. Vi träffar honom några dagar innan hans dotter ska gifta sig och i väntan på den stora dagen brakar det mesta ihop. Hans fru får ett nervöst sammanbrott och dansar naken i en fontän, hans dotter (som ska gifta sig) visar sig vara lesbisk och han själv går och förälskar sig i en golfinstruktör. Dr. T and the Women har inte många rätt – i princip inga faktiskt. Den är inte rolig, den är inte material för ett fungerande drama och det konstigaste är hur den framställer människorna i filmen. Alla kvinnor är som kacklande höns som springer runt i tillgjorda kläder och hattar, går och shoppar, pratar skvaller och gör sig sexuellt tillgängliga för män – i synnerhet den populäre Dr. T som visar sig vara ett riktigt svin. Utan att få någon som helst skit för det är han otrogen mot sin psykiskt sjuka fru som är inlagd på sjukhus och tar inte mycket ansvar för sin alltmer splittrade familj. Allt är bara så konstigt med den här filmen – vad är syftet, vad vill den förmedla? – och konstigast av allt är att den är regisserad av självaste Robert Altman, mannen bakom filmer som The Long Goodbye och suveräna Short Cuts. Vad tänkte han på här? Och som om det inte vore nog med en helt meningslös film slänger man in ett slut som får en att tappa hakan av oförståelse. Det är helt obegripligt, och således inte en fatal spoiler (om du nu skulle få för dig att se filmen). Det som händer är att Dr. T, körandes genom ett oväder i sin cabriolet, styr rakt in i en tornado, virvlar runt en stund (med pinsamma specialeffekter) och till slut slungas hela vägen från Dallas och hamnar i Mexiko, där han vaknar upp, vandrar direkt in i ett hus (som ser ut att ha flera mil till närmsta granne) och förlöser ett barn. Jag förstår ingenting.

SOMMAREN MED GÖRAN (2009)

Svensk sommar är det rådande tillståndet hos vår kära jord, i alla fall i dessa områden, så varför inte avsluta denna veckas (inte så) lilla resumé med en svensk midsommarnattskomedi? Göran (Peter Magnusson) är en godhjärtad men lite vilsen ung man som jobbar med evenemang och precis är på väg att fria till sin flickvän. Men när hon istället råkar svälja ringen bryts förhållandet och han springer snart in en gammal klasskamrat som han blir störtförälskad i. Genom diverse mingelsamtal och ihoptrasslade kontaktnät leder alla vägar till storfräsaren Doddes midsommarfest på västkusten, dit Göran åker tillsammans med sin vän Alex (David Hellenius) och hans hund Tingeling. En kavalkad av klantiga ingripanden och situationskomik ger oss en rätt kul, avslappnad och underhållande komedi av det enklare slaget, där Göran kan beskrivas som en modern Stig-Helmer (någon klassiker à la Sällskapsresan lyckas man dock inte åstadkomma). Äh, det är inget mer än så, och ibland behöver det inte vara det heller. En bussig trea i betyg och that’s a wrap!

Veckans topp 3

1. Återkomsten
2. Shame
3. Avalon

Veckoresumé #43

Det blev nattskift ikväll då min förmåga att skriva klart i lagom tid inte räcker till. Det är inte helt ångestfritt jag nu möts av solstrålar som sipprar in genom fönstret, men vad gör väl det när sommaren står i full blom. Du som läser detta har dock förmodligen inte tagit dig hit för skildringar av morgonsol med oklar relevans, utan snarare för att läsa några rader om det vi älskar allra mest – film!

MEET JOE BLACK (1998)

– Vem är du?
– Jag är döden.

Ovanstående är visserligen hämtat från Det sjunde inseglet, men det skulle lika gärna kunna vara ett citat från den här filmen (förmodligen på engelska då, i och för sig). Brad Pitt gör nämligen rollen som ingen mindre än Döden själv, medan Anthony Hopkins är hans utvalda offer. William Parrish (Hopkins) är en rik VD som snart fyller 65 och ska ha en hejdundrande fest. Då träder en främmande man (Pitt) in i hans liv, först genom röster, men snart även genom att fysiskt uppenbara sig i hans hem. Han påstår sig vara döden, i en lånad människokropp. Han har stigit ner för att observera jordelivet och för att till sist ta med sig William på tillbakavägen. Det finns mer att berätta om filmens handling för att den ska bli begriplig, men det upptäcker ni bäst genom att se denna nästan tre timmar långa film. För den är, när allt kommer omkring (vad är det för uttryck egentligen, vadå kommer omkring?), riktigt bra. Trots smöriga stråkar, kyssar med fyrverkerier i bakgrunden och en och annan överdriven karaktär berättas en intressant och till och från gripande historia om en åldrande mans påfrestande tillvaro (med en något ovanlig dödskoefficient). Hopkins är som brukligt bra, detsamma gäller Pitt. Han imponerar på så sätt att man verkligen köper illusionen om att hans kropp är livlös och endast styrs av den hos honom inneboende döden. Även Claire Forlani, som spelar Williams dotter och Joe Blacks kärleksintresse, gör en bra roll. En viss slisktolerans och tålamod krävs för att Meet Joe Black ska bli en succé, för både längden och det ibland överromantiska manuset kan annars ge problem. Jag gav vika för det positiva i upplevelsen och kan se mellan fingrarna vad gäller de negativa aspekterna. Med en både filosofisk, stundtals smått poetisk och rörande tematik bildades en fin känsla hos mig som jag väljer att bära med mig, varför filmen får en svag fyra i betyg.

TAKE THE MONEY AND RUN (1969)

Veckans Woody är inget senare än hans andra film som regissör, från slutet av 60-talet. I en mix av ”rare footage”, vanliga filmscener och intervjuer med personer i hans närhet berättas historien om Virgil Starkwell (Allen), kanske världens sämsta bankrånare genom tiderna. Efter att tidigt ha gett sig in på den kriminella banan via småbrott som snatteri och småskaliga stölder (i princip alla totalt fiaskoartade) ses Virgil som en misslyckad människa (framförallt av sin pappa) och en klantskalle av episka mått. Han åker som en jojo mellan fängelsen och någon karriär är han inte ens i närheten av att ha skapat för sig. Men en dag händer det där som ofta händer på film – synen av en vacker kvinna (Janet Margolin) når hans näthinna och han blir förälskad. Han vill leva ett gott liv med denna Louise, och efter att lögnen om att han försörjer sig som professionell celloist spruckit planerar han att råna en bank för att få in pengar. (Cliffhanger!)… Till skillnad från Woody Allens många senare filmer tar han ut svängarna mer i skämten och det känns lite ”galnare” än hans mer subtila komedier senare i karriären, på gott och ont. För det mesta är det riktigt roligt och skratten avlöser varandra. Den bästa scenen skildrar hur Virgil går in på en bank med avsikt att råna densamma, men där rånförsöket bryts ner efter att han stavat fel på en hotande lapp han lämnar fram över disken. Det hela leder till en absurd situation där alla ignorerar det faktum att en man vill råna banken och istället diskuterar huruvida det står ”gun” eller ”gub” på lappen. En fyra till Take the Money and Run!

THE BOURNE IDENTITY (2002)

En ung man (Matt Damon) vaknar ombord på en fiskebåt utanför Frankrike efter att ha blivit upplockad från havet, skjuten två gånger i ryggen. Han vet inte vem han är, vad han heter eller vad han jobbar med och här börjar hans långa och farliga flykt från folk som vill döda honom, utan att han vet vilka de är. Han får reda på att han bor i Paris och upptäcker att han har en massa olika internationella pass, varpå han träffar Marie (Franka Potente) som han betalar för en skjuts till Paris. Den första filmen i Bourne-serien är en spännande actionthriller med högt tempo. Vår hjälte Jason Bourne (Damon) tvingas slåss mot superagenter från CIA, försöka knäcka gåtan om sin egen identitet och hantera en framväxande relation med Marie – den enda personen han känner efter minnesförlusten. Det finns inget uppenbart negativt med filmen, men inte heller något som gör den fantastisk. Den är inte slätstruken – den är underhållande och intensiv – men något håller mig från att ge den ett högre betyg. En förklaring kan vara att de så fascinerande dramabitarna av filmen, med identitetsmysteriet, relationen med Marie, de förtvivlade utbrotten och den lågmälda flykten, är mer intressanta än de återkommande superfighterna mellan tränade agenter som kan bryta halva kroppen innan de slänger in handduken. En Bourne-film i The Talented Mr. Ripley-tappning hade kanske varit en fullträff? En stark trea delas ut till dess existerande tappning.

THE BOURNE SUPREMACY (2004)

Matt Damon är tillbaka som Jason Bourne, som nu slagit sig ner i indisk semesterort där han lever ett efter omständigheterna harmoniskt liv tillsammans med Marie. Men när en misstänkt agentliknande man dyker upp tar Bourne snabbt med sig Marie och fortsätter den sedan länge pausade flykten från sitt förflutna. En katastrofal händelse under jakten får Bourne att sätta kurs mot sina före detta arbetsgivare för en slutgiltig revansch. Detta följer vi parallellt med CIA:s försök att stoppa och ta in Bourne för förhör, då fingeravtryck leder spåren i en mordutredning till just Jason Bourne. The Bourne Supremacy är precis som sin föregångare spännande, tight och actionpackad. Kvalitetsmässigt ligger den på samma nivå, och upplägget är i princip detsamma. Gillar man den första filmen ser jag ingen anledning till varför man inte skulle gilla den andra, och med det ger jag denna filmen ett likvärdigt omdöme som The Bourne Identity. Jag har ännu inte sett den tredje filmen i serien, men ämnar att göra det inom en inte alltför avlägsen framtid. Så håll utkik efter några ord om The Bourne Ultimatum här på bloggen!

IN THE SHADOW OF THE MOON (2007)

Även om Tintin var först på månen så finns en allmän sanning som gör gällande att USA och NASA var där före honom, med Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins i spetsen. Denna dokumentär låter de astronauter som var delaktiga i någon av farkosterna ur Apolloprogrammet, som strävade mot att nå och landa på månen innan 1960-talet var till ända, berätta sina historier från det revolutionerande projektet. Amstrong medverkar tyvärr inte, men både Collins och Aldrin pratar om hur det var att ses som amerikanska hjältar, hur pulsen steg i en skakande raket vid uppskjutning, känslan av att kunna täcka jorden med fingertoppen och hur lätta de första stegen på månen var. Allt detta är fascinerande och svårbegripligt, och det är svårt att föreställa sig allt de varit med om. En uppsjö av fantastiska bildupptagningar från rymden, månen och från förberedelserna hjälper oss att komma närmare berättelserna, och den visuella kompositionen med bild och musik skapar en långa stunder mäktig dokumentär. Innehållsmässigt går filmen inte jättedjupt in på hela historiken, utan ger en grundläggande tidslinje och basinformation kring skeendena kring de Apollofarkoster som byggdes och flög iväg under 60-talet. Eftersom besättningsmän från flera av dessa medverkar i filmen finns heller inte tid för en alltför fördjupad film, då dessa människors ord ska få skapa en bild av hur det är att resa i rymden. En typisk amerikansk patriotism ligger hela tiden som ett filter över filmen, främst från astronauterna, vilket dock är förståeligt med tanke på den centrala roll som landet USA spelade i projektet. Den leder dock oundvikligen till en något repititiv framställning som gör att mitt intresse bitvis svalnar. Fascinationen över universum, de vackra rymdbilderna och de otroliga upplevelser som dessa män har gjort är dock i slutändan värda en svag fyra. Wow!

ON THE ROAD (2012)

Boken från 50-talet ses som en litterär klassiker och bygger på Jack Kerouacs egna upplevelser som han antecknade på resande fot. (Jag har inte läst boken, så någon bok vs film-jämförelse kan jag inte erbjuda). Kerouacs alter ego, Sal Paradise, spelas av Sam Riley aka Fredrik Wikingsson medan hans vän Dean Moriarty (i verkligheten Neal Cassady) spelas av Garrett Hedlund. Deans tjej Marylou (LuAnne Henderson) spelas av Kristen Stewart. Namedroppingen är tämligen ointressant, så vi kan väl ta oss an handlingen istället. On the Road:s primära element är som titeln antyder resandet och utvecklingen hos individerna och deras relationer. I en ålder av sökande, ovisshet och ungdomlig hunger händer mycket som påverkar dem både positivt och negativt. Sal är en städad och ordentlig ung man som försöker skriva en bok. Han träffar den mer vilde Dean som ofta åtnjuter diverse ruspreparat och kvinnligt sällskap, och som ska komma att bli Sals bäste vän. En drös andra karaktärer finns att berätta om, vilket är ett problem både för den här texten och för själva filmen – det finns inte tillräckligt utrymme för dem alla. Skådespelare som Viggo Mortensen, Amy Adams, Steve Buscemi, Kirsten Dunst och Kristen Stewart är bara en handfull personer som slåss om airtime i denna tvåtimmarsfilm, varav flera inte medverkar mer än ett par minuter. För att ge huvudkaraktärerna den tid de behöver för att utvecklas tvingas sidospåren minimaliseras, vilket skapar en spretighet i berättandet och ett ifrågasättande av relevansen hos dessa sidospår. Kristen Stewarts medverkan marknadsförs t ex som en huvudroll, men såhär i efterhand vet jag knappt någonting om denna Marylou. Problematiken i att transformera en bok till film blir tydlig, och jag tvivlar inte en sekund på att allt kommer fram oerhört mycket bättre i boken. Trots vacker poesi, fina vyer och trevlig tidskänsla, sex, droger, bilresor och jazz blir slutprodukten inte helt klockren, om än bra. On the Road har tyvärr inte den kraft som krävs och touchar således mest på ytan, även om jag gillade stora delar och upplevde slutet som oerhört gripande. Den där härliga vinden-i-håret-road-movie-känslan infinner sig dock inte riktigt heller, de många bilresorna till trots. Lite hackigt och ofullständigt – en svårfilmad bok? Jag vill i alla fall läsa boken, och på så sätt har filmen väckt ett intresse, något som inte är att undervärdera. Stark trea!

FISH TANK (2009)

Movie of the Week alert! 15-åriga Mia (Katie Jarvis) bor i en engelsk förort med sin föga uppmuntrande mamma och mestadels jobbiga lillasyster. Hon ses som stökig, hopplös och allmänt ensam. I en ond cirkel av ilska-möts-av-ilska ägnar hon sig åt dans som en utväg från vardagseländet. En annan ljusglimt (kanske inte till en början, men så småningom) är mammans nya kille Connor (Michael Fassbender), som träder in som en frisk fläkt i Mias liv (det tar dock ett tag innan Mia accepterar hans vänskap). Han tar med familjen på utflykt, spelar California Dreamin’ i bilen och intar till och från en faderlig roll i det splittrade hemmet. Men skenet kan ibland bedra, och Mias relation till Connor tar flera vändningar av olika anledningar. Fish Tank är ett fantastiskt väl genomfört drama med excellenta skådespelarinsatser från alla inblandade, i synnerhet blott 18-åriga Katie Jarvis och allas vår älskade Fassy. Att regissören Andrea Arnolds talang för yrket är stor är uppenbart. Vidare är manus mycket väl genomarbetat och överfört på film, med en gripande och flytande historia som tar rätt vändningar i ett utmärkt tempo. Filmen växer ju längre som går och i slutscenen har en sådan känsla byggts upp att man känner sig smått övergiven när eftertexterna uppenbarar sig. Sammanfattningsvis en stark, gripande, kraftfull film med exemplariskt skådespel och regi och en trollbindande komposition. Klassiskt brittisk realism med en svärta som är både tung och vacker. En någorlunda stark fyra!

Veckans topp 3

1. Fish Tank
2. Take the Money and Run
3. Meet Joe Black

Veckoresumé #39

Efter nästan tre veckors uppehåll står jag med 14 filmer att beta av, så jag ska försöka hålla mig kort. Som ett smakprov kan jag säga att ni nu ska få följa med på en lång resa! Vi börjar i USA och gör en rejäl roadtrip med stopp vid både den mexikanska gränsen och i Grand Canyon, fortsätter till Antwerpen, vidare genom Londons undergroundkvarter med kontakter i Sovjetregionerna och New York, för att sedan göra ett glittrigt stopp i Hollywood. Efter det landar vi i Frankrike, åker vidare mot San Francisco, parkerar oss i en lägenhet i New York för ett långt stopp, innan det är dags för en kvick resa genom både tid och rum där vi både utforskar Nazityskland och åter landar i New York. Vi besöker Washington, kollar lite tekniska detaljer i Niger och bevakar Irak. Vi studsar ut till Paris, men inser snart att vi vill tillbaka till New York (som utgör något slags bas för vår resande tillvaro). Men för säkerhets skull lämnar vi en tåspets i Marseille. Tåspetsen flyger dock över till The Big Apple igen och hämtar upp resten av kroppen för en fullfjädrad vistelse i Marseilles hamnar och bakgator. Jim Morrisons galenskap tar oss på en ogreppbar tripp genom ökenlandskap och nätter på klubbar i Los Angeles, innan Brian De Palma ger oss en luddig avslutning i både Europa och Amerika som Woody Allen sedan rättar till med en stabil avslutning i sitt kära New York. Det var den korta versionen. Vill du höra den långa?

DUE DATE (2010)

Vår resa inleds med att Peter (Robert Downey Jr.) ska ta ett plan hem för att hinna till sin frus förlossning, en stor kommande ljusglimt i hans liv. Ljusglimten täcks dock över, likt ett stearinljus som släcks med ett sådant där rundat, skedliknande instrument, av en klumpig, högst irriterande och ovårdat skäggig individ vid namn Ethan (Zach Galifiaknifasi… Nytt försök: Galifianakis), som ska komma att totalförstöra hans hemresa. Genom en klantig aktion på flygplanet lyckas Ethan få Peter bannad från allt flyg inom USA, varpå Peter tvingas bila över kontinenten. Som om inte flygplansincidenten var nog hamnar de två (o)vännerna i samma bil, vilket ger oss en lång och krånglig resa som involverar bilkrascher, droger, rullstolsfighter, mentala sammanbrott och gräl, men som alltid i denna typ av film även en omedvetet framväxande vänskap de två männen emellan. För egen del fann jag inte mycket att bära med mig från den här filmen, nästan ingenting faktiskt, då den går på något slags autopilot vad gäller humor och uppbyggnad – skämten är väntade och händelseförloppet likaså. Uppskattar man onanerande hundar och slapstickfrämjande håriga magar finns dock goda chanser för en underhållande stund i soffan.

SNATCH. (2000)

Medan jänkarna härjar runt i biljakter och annat sker våldsamma förhandlingar och rånförsök i London. Det är ett grått England som framställs i Guy Ritchies hårda gangsterkomedi, där alla pratar med svårbegripliga dialekter och de flesta tycks hata varandra. Handlingen är något komplicerad och lite problematisk att sammanfatta i ett par meningar, men i stora drag kretsar den kring en värdefull diamant med en handfull intressenter beredda att lägga in en (kriminell) stöt samt en uppgjord boxningsmatch där en medlem av ett paveesällskap (iriskt resandefolk) vid namn Mickey O’Neil (Brad Pitt) placeras i huvudrollen. I övriga roller, de flesta färgstarka och hårdhudade, ser vi namn som Jason Statham (boxningsagenten Turk), Alan Ford (den skoningslöse gangsterbossen Brick Top), Rade Šerbedžija (vapenhandlaren Boris The Blade), Dennis Farina (den amerikanske juveleraren Cousin Avi), Benicio Del Toro (spelmissbrukaren Franky Four-Fingers) och den hårdaste av dem alla, Vinnie Jones som Bullet-Tooth Tony (namnet säger väl allt). Snatch. är en rapp och tempofylld film med kvickt manus och finurliga svordomar. Dessa träffar ibland rätt, ibland inte, och känns vid vissa tillfällen överflödiga och sökta, liksom filmen i sin helhet. Det blir lite för mycket uppvisning av de råa och klockrena britterna som hela tiden ska briljera med sin träffsäkerhet, vilket ibland känns just sökt. Den är dock underhållande och bjuder på trevliga låtval och flera lyckade stilistiska grepp, som den snabba klippningen och snygga grafiska sekvenser, men är också rätt ojämn. Avslutningen hör i vilket fall till dess starkaste kort och ger en lyckat maxad final till en något övermaxad, om än bra, film.

BEHIND THE CANDELABRA (2013)

Michael Douglas, denna levande legend, gör här förmodligen sin karriärs mest utstickande roll som den udda och glamoröse pianisten och showmannen Liberace, verksam under 50-talet och framåt, till dess att han dog i AIDS 1987. Denna biografiska film centrerar sitt fokus kring relationen mellan Liberace och hans manliga assistent och älskare Scott Thorson, vars memoarer filmen bygger på. Thorson spelas av den alltid lika skicklige Matt Damon, medan HBO producerar och Steven Soderbergh står för regin. Detta, vill jag påstå, är Soderberghs bästa på mycket länge, vilket är enormt glädjande. Liberace är en välutsmyckad superstjärna som lever ett genomlyxigt liv i Hollywood. Ändå saknas någonting – han är ensam och saknar någon att samtala med och tala ut till. Men när denne Scott Thorson träder in i Liberaces liv förändras allt. Scott är till en början tveksamt inställd till ett liv med Liberace, men övertygas av hans oändliga kärlek. Men är den verkligen oändlig? När Scott får höra att han ”snart kommer att bytas ut mot någon yngre” och att ”Liberace kommer tröttna” viftar han bort det som struntprat. Men när droger, svartsjuka och en svalnande romans leder till en bleknande tillvaro kommer de syrliga kommentarerna visa sig vara obehagligt sannolika. Behind the Candelabra är en gripande och genomgående engagerande film som framgångsrikt lyckas kombinera glittrig underhållning med mörker och drama. Spektakulära scenshower varvas med förtvivlade gräl och vredesutbrott, vilket ger en flerdimensionell bild av Liberaces och Thorsons liv. Tidskänsla, kostymer, foto och musik är bidragande faktorer till en estetisk fullträff och på skådespelarfronten briljerar den 68-årige Michael Douglas, en fullfjädrad mästare, tillsammans med en riktigt bra Matt Damon. Att temat homosexuella relationer ska vara så kontroversiellt att vissa produktionsbolag inte vill ställa sig bakom filmen är inget annat än en skam och än en gång är det HBO vi har att tacka för att Soderberghs fantastiska drama fick se dagens ljus. Jag vill rikta än fler strålkastare mot denna film, som fler borde se och låta sig beröras av. En glänsande fyra till en (bokstavligt talat) lysande film!

LE SOUFFLE AU COEUR (1971)

(Sv: Den första kärleken). Från Le feu follet (Tag mitt liv), som jag skrev om för några veckor sedan, har Louis Malle här tagit ett par rejäla kliv i en ljusare riktning. Även om detta är ett i grunden allvarligt drama med svåra teman finns en hel del humor som livar upp stämningen mellan varven. 14-årige Laurent bor med sina föräldrar, sina två storebröder och en anställd kokerska/barnpassare i ett stort hus som vittnar om framförallt pappans framgång. Han har kommit upp i en ålder där hans nyfikenhet för livet och sex börjat växa. Han blir dock hindrad att utforska detta fullt ut då hans bröder (egentligen godhjärtat) retas med honom och han ses fortfarande som en liten pojke av de vuxna i hans närhet. Tillfällen dyker dock upp, först i form av berusade fester med hans bröder och närvarande damer, senare under en spa-/hotelliknande sanatoriumvistelse som hans mamma tar med honom på efter att han diagnostiserats med blåsljud. Där träffar han en flicka som han fattar tycke för, samtidigt som han kommer närmare sin mamma på flera sätt. Malle tacklar denna uppväxtsberättelse på ett smart sätt med en lättsam ton som gör svårigheterna i de komplicerade relationerna och situationerna hanterbara för tittarna. Jazzmusik och en komisk touch gör att man snarare ler än gråter när de tre bröderna halsar vodka och kör bil mitt i natten. Det är svårt att återberätta filmens handling utan att den låter något störd (tänker framförallt på en viss scen i slutet av filmen), men eftersom den bygger på olika situationers påverkan på hur vi tänker och agerar blir allt mer naturligt när det inträffar i filmen. Så mitt tips är helt enkelt: se filmen. Den är för det mesta riktigt bra. Den tappar något i senare mittenpartiet, som kanske borde ha kortats ner, men avslutar starkt och lämnar en med en god känsla. En svag fyra!

PLAY IT AGAIN, SAM (1972)

Filmerna där Woody Allen har huvudrollen men inte regisserar går att räkna på en hand. En av dem är den av Herbert Ross regisserade Play It Again, Sam, som dock skrivits av Allen för både teater och film. Allens karaktär, Allan (fantasifullt), är en obotligt nervös filmfanatiker tillika hypokondriker som inte känner sig bekväm i sociala sammanhang, särskilt inte bland kvinnor. Han tar hjälp av en återkommande hallucination som involverar Humphrey Bogart (modell Casablanca), som ger honom tips i hur han ska närma sig damerna. Att i första hand hitta en kvinna får han hjälp med av sina goda (och gifta) vänner Dick och Linda (Tony Roberts och Diane Keaton), med tveksamt resultat. När Dick reser bort och Linda känner sig ensam inser Allan hur mycket han tycker om Linda som vän – och kanske mer än så? – vilket leder till både det ena och det andra. Skildringen av Allans osäkra tillvaro är fylld av värme, kärlek och för det mesta träffsäker situationskomik (hårtorksscenen, vinylskivor som flyger i luften och misslyckade lägga-armen-runt-tjejen-i-soffan-situationer mm). Den här rätt långhårige Woody Allen är helt underbar i sin paradroll som nervös ungkarl, liksom Diane Keaton och Tony Roberts i sina framträdande biroller. En av filmens absolut roligaste ingredienser är det faktum att Dick (Roberts) alltid behöver uppge vilket telefonnummer han kan nås på, så fort han kommer till en ny plats. Mobiltelefonen fanns som bekant inte, och det går inte många scener där Dick är med utan att han går fram till en telefon och meddelar sin sekreterare det nya numret, vilket efter ett tag blir smått absurt. Woody uttrycker sin stora kärlek till Casablanca, Bogart och Ingrid Bergman vid upprepade tillfällen under filmens gång, genom en lång öppningssekvens där han under en visning på en biograf bara sitter och gapar av förundran, i de återkommande samtalen med Humphrey och i en bombastisk avslutning där han får fälla en klassisk replik han alltid velat dra. Och med denna kärlek har han skapat en egen klassiker i romcom-genren, Play It Again, Sam!

Detta var alltså San Francisco-stoppet i vår resa, som nu fortsätter med ett Hitchcock-regisserat lägenhetsbesök i New York (4/5), som ni kan läsa om i Scotts resumé #22. Efter det låter vi Woody återigen ta taktpinnen:

ZELIG (1983)

En av Allens mest särskilda filmer, som i dokumentärformat berättar händelseförloppet kring en av världshistoriens mest fascinerande personer, Leonard Zelig (spelad av Woody själv). Zelig har en mycket speciell egenskap som gör att han kan smälta in i vilket sammanhang som helst och anpassa både sin mentalitet och sin fysik till det sällskap han för ögonblicket befinner sig i. (Jodå, visst är det Zelig som sitter till höger på bilden). Denna övernaturliga förmåga gör honom till en superkändis, samtidigt som olika experter försöker reda ut vad den beror på. Psykiatern Dr. Fletcher (Mia Farrow) testar olika intervjuformer och hypnos för att försöka förstå den komplexe Zelig, som istället börjar anpassa sig till situationen och påstår att han också är en doktor. Den världskände ”mänsklige kameleonten” syns i en massa olika sammanhang innan han plötsligt är spårlöst försvunnen. Det hinner hända mycket i denna fantastiskt kreativa och påhittiga mockumentär, som är filmad och klippt som en dokumentär från 20-talet, blandat med arkivbilder och inflikningar från både verkliga och fiktiva personer som berättar om sina erfarenheter av Zelig. Kul, underhållande och långa stunder helt genialiskt från Woody Allen, om en enormt fascinerande och besynnerlig människa.

FAIR GAME (2010)

En politisk thriller från The Bourne Identity-regissören Doug Liman med suveränerna Naomi Watts och Sean Penn i huvudrollerna. Filmen bygger på den sanna historien om hur ambassadören Joseph Wilson (Penn) 2003 skrev en artikel i The New York Times om att Bush-administrationen manipulerat uppgifter om vapentillverkning för att rättfärdiga Irakinvasionen, varpå regeringen svarade med att avslöja hans fru Valerie Plames (Watts) hemliga identitet som CIA-agent. Ett engagerande och välspelat drama som för oss in i de sekretessbelagda rummen och de interna korridorerna, dock utan det där (ursäkta det så uttjatade uttrycket) lilla extra som krävs för ett högre betyg. Spänningen varierar under filmens gång och manuset andas ibland lite mycket actionfilm, överdrivet rappt och ”agentigt”, för att det ska kännas helt naturligt. Men en klart sevärd film med två skickliga huvudrollsinnehavare och som riktar tydlig kritik mot Bushregeringen. En intressant historia som kan öppna fler ögon för vad som egentligen försiggick på (USA:s) hemmaplan under Irakkrigets upptrappning.

DE BATTRE MON COEUR S’EST ARRÊTÉ (2005)

(Sv: Mitt hjärtas förlorade slag). Innan Jacques Audiard på riktigt slog igenom med Un prophète och Rust and Bone gjorde han ett antal filmer både som regissör och som manusförfattare. En av hans regisserade filmer är detta drama med Romain Duris i huvudrollen som 28-årig före detta pianotalang som nu kämpar på i den hårda och korrumperade fastighetsbranschen. En dag träffar han sin mammas gamla agent och drömmen om att, likt sin mor, bli pianist kommer till liv igen. Det är ett spännande upplägg, men när det framförs i filmen känns det ganska märkligt. Mitt i vardagslunken kommer det här och vänder helt upp och ner på Toms (Duris) liv, utan att han är tillräckligt bra presenterad för att man ska kunna köpa hela utvecklingen. Detta blandas med sidospår som involverar hans far (spelad av Niels Arestrup), hans otrogne kollega och dennes fru. Var för sig är det bra och väl utförda delar, men tillsammans skaver det och det blir oklart vad filmen egentligen vill. Obefogade barslagsmål blir helt malplacerade och slutet är också lite av ett ”jaha?”-ögonblick. Det finns flera våldsamma scener, varav en är fruktansvärt blodig, brutal och jobbig att se på. En annan känns mer tveksam och man börjar fundera på trovärdigheten. Audiard är duktig på att använda musik och hela filmen är snyggt iscensatt, samtidigt som skådespelarna gör gedigna insatser. Ändå upplever jag den som oklar, möjligtvis överambitiös, vilket gör att den inte resulterar i mer än en stark tvåa.

THE FRENCH CONNECTION (1971)

Veckans bästa film utspelar sig till största del i New York, men som titeln antyder finns här en fransk koppling. De två poliserna Jimmy ”Popeye” Doyle (Gene Hackman) och Buddy ”Cloudy” Russo (Roy Scheider) misstänker att ägaren av en liten godisbutik är involverad i något fuffens, samtidigt som våra (o)vänner i Frankrike med storskurken Alain Charnier (Fernando Rey) i spetsen förbereder ett stort knarksmugglingsprojekt. Inom New York-polisen är man skeptisk till Popeye och Cloudys idéer och de får arbeta mer eller mindre på egen hand. Och det är inga high-tech-utrustade FBI-agenter som går på fester och dricker drinkar vi har att göra med, utan två simpla men drivna snutar som sitter hela nätter och avlyssnar lägenheter i en källare och firar eventuella framgångar med en burk öl. Även om den här filmen innehåller en av de längsta och mest intensiva biljakterna jag sett (ja, den kan klassas som tunnelbanejakt också) så utgörs polisparets arbete till största del av långa, jobbiga skuggningar och lågmält spionarbete i ett kylslaget New York där ett pass kan gå ut på att stå och huttra utanför en butiksdörr i flera timmar. Och regissören William Friedkin fångar detta på bästa sätt. Kameraarbetet är otroligt genomtänkt med långa svepningar, in- och utzoomningar, finurliga speglingar i skyltfönster och fartfyllda actionscener filmade med precision. The French Connection har den där typiska 70-talsthriller-atmosfären över sig, en speciell och svårdefinierad känsla. Även om storyn är ganska simpel finns en oförutsägbarhet och en intensiv spänning – och även i de mest ”ospännande” partierna finns en intensitet som gör att man hela tiden lever sig in i skeendena. Den så fantastiske Gene Hackman är som alltid underbar som Popeye och får fin assistans från sin kollega Roy Scheider som Cloudy och Fernando Rey som den skäggige skurken Alain Charnier. Jag hade en jäkligt bra filmupplevelse med The French Connection och ser framemot att se om den. Då kanske den även får en uppgradering i betygsskalan, på vilken den i skrivande stund innehar en krutstark fyra.

CRUISING (1980)

New York-vistelsen fortgår, fortsatt i Friedkins regi, när Al Pacino går undercover för att ta fast en mördare som härjar på gayklubbar och sätter skräck i staden, där han blir känd som ”The Gay Killer”. John Forbes (Pacino) är en ung och relativt oerfaren polis som får chansen att göra detta farliga och riskabla uppdrag som innebär att han ska smälta in i de homosexuella kretsarnas nattliv och på så sätt hitta mördaren, nästan helt utan uppbackning från polisen. Detta ger oss en rätt spännande thriller som dock inte överraskar eller ger oss någon minnesvärt unik story. Vad som gör den mer minnesvärd är den kritik man fick utstå under inspelningen, då gayaktivister försökte hindra inspelningen och menade att man gav en orättvis bild av homosexuella (en kritik jag kan förstå då filmen främst fokuserar på särskilda kretsar vilka knappast kan representera en hel sexuell läggning. Å andra sidan adderade man en disclaimer som menade att filmen inte hade för avsikt att göra just detta. Den här diskussionen lämnar jag hur som helst här och nu). Man hade alltså stora problem under produktionen och fick även göra åldersgränsrelaterade bortklippningar som enligt vissa ledde till en kraftigt försämrad film. Visst, det är ingen fantastisk film och den har förmodligen ställt till med mer problem än vad den har gett i form av filmiskt värde, men den är helt klart sevärd, inte minst för just dess kontroversiella omständigheter.

FRENCH CONNECTION II (1975)

Kvar från den första filmen finns varken Roy Scheider eller regissör Friedkin, men vår hjälte Gene Hackman återvänder som Popeye liksom Fernando Rey som på nytt gör knarksmugglarkungen Alain Charnier. Regisserar gör John Frankenheimer. Doyle (Hackman) har bestämt sig för att åka ner till Frankrike för att en gång för alla få tag på Charnier och stoppa hans liga. Väl där får han ett syrligt mottagande från den franska polisen som är tydliga med att de inte vill ha honom där och inte ens ger honom ett kontor. Han får jobba på egen hand och hamnar i stora problem när Charnier kidnappar honom. Han hålls fången, tvingas ta droger och är riktigt illa däran, men Popeye ger sig inte förrän han nått sitt mål… Precis som i den första filmen finns en stor spänning och intensitet i alla jakter och det laddade spejandet som sker. Däremot skiljer sig uppföljaren på flera sätt från sin föregångare då den tar vissa steg i oanade riktningar, som t ex det långa parti där Popeye bryts ner totalt och får kämpa mot både hälsoproblem och alkoholens lömska förförelse. French Connection II (där man av någon anledning slopat ”The”) kan inte hålla ribban på den första filmens i många avseenden mästerliga nivå, men jag tycker personligen att den är klart bättre än vad den genomsnittliga kritiken vill göra gällande, och en finfin uppföljare. Miljöerna är underbara att befinna sig i, Hackman är fantastisk (i en mer komplex prestation än i ettan), det långsamma tempot är behagligt, hela tiden intressant, och upplösningen är rafflande. Underskattad och riktigt bra!

THE DOORS (1991)

Resans mest spektakulära strecka bjuder Oliver Stone på i sin filmatisering av The Doors, och framförallt Jim Morrisons, karriär och liv. Genom en frisläppt och utsvävande film där konserter, drogtripper och ökenvandringar flyter samman till en enda symfoni får vi en underhållande och läcker upplevelse av detta fantastiska band, från uppkomsten på en strand i Los Angeles till det första studiokontraktet och ända fram till dess att Jim Morrison står anklagad för simulerad masturbation på scen. Det mesta finns med här (dock med vissa historiska frågetecken), men den huvudsakliga kvalitén ligger i estetiken, färgerna, fotot, musiken, texterna och allt det som gjorde The Doors till ett tidlöst band och Jim Morrison till en precis lika tidlös poet. Morrison gestaltas av en makalöst bra Val Kilmer (!), och det är väl rimligt att anta att han gör sitt livs roll här. Meg Ryan spelar hans flickvän Pamela Courson medan övriga bandmedlemmar spelas av Kyle MacLachlan (Ray Manzarek), Frank Whaley (Robby Krieger) och Kevin Dillon (John Densmore). Alla gör det bra, i en riktigt bra biopic som är en fröjd för sinnena! På ämnet The Doors kan man förslagsvis komplettera denna häftiga upplevelse med den mer faktafokuserade dokumentären When You’re Strange som rekommenderas varmt. Och självklart genom att lyssna på musiken!

PASSION (2012)

Brian De Palma besitter en stor talang för att göra bra filmer (Scarface, Carlito’s Way, The Untouchables, Casualties of War etc), men hans senaste visade sig vara en rejäl flopp. Vad som på förhand låter grymt spännande – en erotisk thriller kantad av maktspel och affärer med Rachel McAdams och Noomi Rapace i huvudrollerna – blev en besvikelse som inte alls levde upp till förväntningarna. Isabelle (Rapace) är en ung och ambitiös anställd på en Berlinbaserad reklambyrå där hon jobbar under den dominanta och framgångsrika chefen Christine (McAdams). Isabelle gör fina prestationer i arbetet och får beröm av Christine, men samtidigt blir hon mer eller mindre överkörd när Christine tar åt sig äran för hennes succéartade reklamfilm. Christine pendlar mellan att vara chef, vän, älskarinna och visar sig vara lurig och manipulativ. Saker utvecklar sig i rask takt utan att förnuftet alltid hinner med, saker som inte borde ske sker och vips står vi med en mordgåta, mörka hemligheter och bedrägerihärvor. Det är dock utfört med tveksam trovärdighet, svajiga skådespelarinsatser, knackig engelska (vilket i vissa fall dock är rimligt) och en extrem ojämnhet där en scen kan kännas rätt bra för att sedan följas upp av ett magplask. Filmen är luddig i vad den vill berätta och väljer trista spår. Polisutredningen är t ex för det mesta ointressant och känns bara standard. Skådespelarna är godkända sett till vad de har att jobba med (ett stundtals krystat manus), varav Rachel McAdams är den som imponerar mest (i alla fall ibland). En etta är kanske i hårdaste laget – det kan bli en höjning till en tvåa och därmed precis godkänt – men besvikelsen är i vilket fall enorm. Jag hade hoppats på mer.

ANYTHING ELSE (2003)

Ah, Woody, en räddare i nöden. Utan att vara fantastisk på något sätt är Anything Else en trevlig komedi, en Woody Allen-film helt enkelt (och då syftar jag alltså inte på att han inte skulle ha gjort några fantastiska filmer, utan just det att den är trevlig). Den något oväntade huvudrollsinnehavaren Jason Biggs (känd från American Pie-eländet) spelar en karaktär som i princip är den som Allen själv brukar spela – en nervös, ung struggling writer som blir förälskad i en oförutsägbar och svårhanterlig kvinna (Christina Ricci) och trasslar in sig i en komplicerad relation. Woody Allen gör en biroll som en mentorsfigur för Jerry (Biggs), men är tveksam i sina råd (han föreslår bland annat att Jerry måste ha ett överlevnadskit inkluderande t ex en flytande ficklampa och ett gevär). Woody gör då och då jätteroliga sägningar (han får även ett vredesutbrott och slår sönder en bil) som leder till stora skratt, annars är filmen småtrevlig och puttrar på i lagom takt. Danny DeVito gör också en underhållande biroll som Jerrys agent (som dock mestadels talar i kläd- och kostymmetaforer, ofta obegripliga sådana). Ja, ja, en pålitlig Woody Allen-rulle, en stabil avslutning. Skönt!

Veckans topp 3

1. The French Connection
2. The Doors
3. Behind the Candelabra

Veckoresumé #26

Fransk, asiatisk och amerikansk är nationaliteterna på veckans sedda filmer. Trevlig läsning!

INFERNAL AFFAIRS (2002)

2006 vann Martin Scorseses The Departed Oscar för bästa film. Med en gedigen rollista med stora namn som Leonardo DiCaprio, Matt Damon, Jack Nicholson och Mark Wahlberg har den kammat mängder med priser och lovord. Få vet om att The Departed faktiskt är en remake av en fyra år äldre film från en helt annan kontinent: Asien. Filmen heter Infernal Affairs och följer två infiltratörer. Den ena, Yan (Tony Leung Chiu Wai), är en erfaren undercover-polis som har arbetat under täckmantel i en av Hong Kongs största kriminella imperium. Den andra gör samma sak fast från andra sidan lagen. Ming (Andy Lau) har arbetat för stadens poliskår i tio år för att få tillgång till viktig information som han delar med sig av till sin riktiga chef, den hala och oförutsägbara maffiabossen Sam (Eric Tsang). Efter ett misslyckat narkotikatillslag inser både poliskåren och maffiatriaden att det existerar en förrädare inom de egna leden. En katt-och-råtta-lek startar där de båda sidorna skyndar sig för att avslöja varandras infiltratörer. Infernal Affairs är sann Hong Kong-action med malplacerad musik, svettiga kameravinklar och överdriven användning av slow-motion. Liknelser kan göras till filmer av John Woo som Hard Boiled där slow-motion och spektakulära shootouts är i centrum. Infernal Affairs är dock mycket mer nedtonad och fokuserar mer på thrilleraspekter med elektriska konversationer och oförutsägbara twist-plots. Det är en underhållande och explosiv film med bra skådespel och smart handling. Huvudrollsinnehavarna Andy Lau och Tony Leung gör stabila insatser med den sistnämnda som den mest intressanta. Han är dock inte i närheten av hans fenomenala rollinsats i Ang Lees Lust, Caution. Infernal Affairs är inte i klass med Scorseses version men den är stundtals en imponerande och välgjord actionthriller som förtjänar en stabil trea i betyg.

BASIC INSTINCT (1992)

Holländske regissören Paul Verhoeven, mannen bakom fruktansvärda Total Recall och Robocop skapade 1992 Basic Instinct, en film som sedan sin premiär ofta anses som en kultfilm. Nick Curran (Michael Douglas) och hans poliskollegor får ett mord att lösa när en före detta rockstjärna hittas naken i sin säng med handlederna fastbundna i sängstolparna och magen uppsprättad med en ishacka. Den huvudmisstänkte är rockstjärnans älskarinna Catherine Tramell (Sharon Stone), en snygg och förförisk kriminalförfattare, vars fiktiva romanmord har en förmåga att inträffa på riktigt. Curran bestämmer sig för att lära känna Tramell för att komma närmare in på henne och luska fram ledtrådar som kan sätta dit henne som skyldig. Men han finner sig snabbt dragen till den mystiska och frestande Catherine och han faller snabbt för hennes manipulativa personlighet. Basic Instinct är en väldigt spännande thriller i Fincher-anda som lyckas skapa en mystisk och mörk stämning där det oförutsägbara väntar runt varje hörn. Det som har gjort Basic Instinct till en kultfilm är de grova sexscener som förekommer. Basic Instinct är mer erotik än vad den är polisfilm. I början trodde jag Verhoeven var besatt av att se sina skådespelare rulla runt nakna men på något sätt lyckas allt sex bli en naturlig del av filmen. Det passar in på filmens ton och tema. Filmens erotiska delar tar aldrig bort spänningen från thrillerelementen utan passar faktiskt förvånansvärt bra in. Basic Instinct är dock mer än bara samlag. Filmen bjuder på en kuslig och intensiv handling där tankarna om vem som kan vara mördaren hela tiden byter spår. Som tittare gick mitt huvud i hyperfart hela tiden när jag försökte leta efter små detaljer som jag kan ha missat för att försöka komma på den skyldige. Basic Instinct får en stark trea i betyg.

L’INSTINCT DE MORT (2008)

(En: Mesrine: Part 1 – Killer Instinct). Jacques Mesrine var mellan 50- och 70-talet Frankrikes största fiende. Med smeknamn som ”franska Robin Hood” och ”mannen med hundra ansikten” var Mesrine ansvarig för mängder av bankrån, kidnappningar och stölder. Under sin tid som brottsling lämnade han många döda bakom sig och han lyckades fly från fängelse två gånger. L’instinct de mort är den första delen av två om Jacques Mesrine och hans kriminella men spektakulära liv. Filmen börjar att följa Mesrine (Vincent Cassel) som ung nyligen hemkommen soldat från kriget i Algeriet under mitten av 1950-talet. Utan utbildning och någon trivsam framtid dras Mesrine in i den kriminella undervärlden av sin kompis Paul (Gilles Lellouche) och börjar arbeta för den hänsynslösa maffiabossen Guido (Gérard Depardieu). Redan här börjar filmens största minus att lufta sig. Utan förklaring och något som helst djup hoppar filmen fram i tiden utan någon förvarning. Scenerna är generellt sett väldigt korta och byts snabbt ut mot en ny lika kort scen där karaktärsuppbyggnad och dramaturgi har lagts åt sidan. Nya karaktärer introduceras i varannan scen men får ofta slippa en ordentlig introduktion. Det känns som att filmskaparna utgår från att man som tittare redan har full koll på Mesrines liv. Karaktären Mesrine är en stereotypisk filmgangster med aggresivitetsproblem. Även om Mesrine kanske var en typisk gangster på riktigt känns hans filmversion ändå väldigt överdriven och uppskruvad. Vincent Cassel tillsammans med det snygga fotot och det höga produktionsvärdet hör till filmens få styrkor. Det blir en stabil tvåa i betyg för denna mediokra gangsterbiografi.

L’ENNEMI PUBLIC N°1 (2008)

(En: Mesrine: Part 2 – Public Enemy #1). Jacques Mesrines storslagna liv fortsätter i L’ennemi public n°1 under 60- och 70-talets glada dagar. Hans kriminella bana är nu känd över hela världen och särskilt i Frankrike där han har utsetts till ”public enemy #1”. Uppföljaren undviker ett problem som jag hade med första filmen, nämligen mitt låga intresse för Mesrine som filmkaraktär. I del två behåller han några av sina stereotypiska stildrag men han utvecklar några nya karaktärsdrag som gör han till en mycket mer intressant karaktär. En annan positiv sak är Vincent Cassel som gör en ännu bättre insats än i första filmen. Han genomgår även en fysisk utveckling genom att lägga på sig mycket mer vikt och hår och förblir nästan oigenkännlig i vissa scener. Men det episodiska hoppandet i tid och rum existerar fortfarande. Den här gången introduceras ännu fler okända karaktärer som man aldrig riktigt får veta vilka de är trots att de har mycket speltid. Hela filmen känns som ett montage av Mesrines livshöjdpunkter, lite som en highlights-video från en fotbollsmatch. Utan några direkta kopplingar till föregående scen rullar filmen på i samma stressiga tempo som i första filmen. L’ennemi public n°1 bjuder även på färre dialoger och mer action, något som inte gör filmen bättre. Visst, några actionscener är spektakulära och underhållande men efter vad som känns som ett tiotal bankrån efter varandra börjar man inse att varje actionscen är likadan. Filmen upprepar sig själv och bjuder inte på mycket nytt. Till slut ligger intresset på en minimal nivå. Berättelsen om Jacques Mesrine är väldigt intressant i grund och botten men hans liv är för innehållsrikt för totalt fyra timmar film. Jag hade mycket hellre sett en miniserie tillägnad Frankrikes mest hatade och älskade man. Del två är snäppet mer underhållande än första delen men den får också en stabil tvåa i betyg.

Veckans topp 3

1. Basic Instinct
2. Infernal Affairs
3. L’ennemi public n°1

Scotts pepplista 2013

Filmåret 2013 kommer att lansera remakes, reboots och uppföljare som varje år alltid gör. Men trots upprepning verkar det finnas hopp. Vi har valt att lista de filmer som släpps 2013 som vi är allra mest sugna på att få se. Här är min lista, utan inbördes ordning.

LOWLIFE (USA)

James Gray har både skrivit manus och regisserat den här filmen, vars titel fortfarande är oklar, trots att filmen är färdiginspelad och färdigredigerad. Filmen var länge utan titel under inspelningen, innan den fick namnet Lowlife som sedan ändrades till Nightingale. James Gray är fortfarande inte helt säker på titeln, men han har sagt i media att den troligen kommer använda sig av det första namnet, Lowlife. Själva filmen handlar om en invandrarkvinna (Marion Cotillard) i New York som dras in i burleska miljöer och vaudeviller. En trollkarl (Jeremy Renner) försöker att rädda henne från den farliga och förirrande varietéscenen och återförena henne med sin syster som hålls fången på Ellis Island utanför New York. Lowlife:s handling är ytterst intressant, men det är skådespelarna som lockar allra mest. Jeremy Renner är en stabil herre som inte har gjort mig besviken än och det ska bli spännande att se hur han tacklar rollen som trollkarl. En av mina favoriter, Marion Cotillard, utgör en stor procentsats av anledningen till varför jag vill se den här filmen, Joaquin Phoenix likaså.

ELYSIUM (USA)

Sydafrikanska regissören Neill Blomkamp kommer 2013 tillbaka till science-fiction-världen efter den välgjorda, annorlunda och lyckade District 9. Sharlto Copley hoppar på tåget igen, men istället för att spela hjälten som han gjorde i District 9 gör han raka motsatsen genom att spela skurken. Hans motståndare är Matt Damon som spelar Max, en man som får ett uppdrag som har potential att skapa jämlikhet i en värld där de rika bor i en lyxig rymdstation ovanför jorden och de undre klasserna bor på en skadad och förstörd version av vår planet. Blomkamp plockar även med sig Jodie Foster och William Fichtner på sitt rymdäventyr som troligtvis har ett samhällskritiskt och politiskt budskap likt District 9.

STOKER (USA/Storbritannien)

Den sydkoreanska regissören Chan-wook Park är tillsammans med Ridley Scott min favoritregissör. Hans tidigare verk som Vengeance-trilogin, Thirst och Joint Security Area är fantastiska filmer med mörka och vuxna teman som behandlar hämnd, våld och relationer på ett aningen kontroversiellt och annorlunda sätt. Stoker är Parks första engelskspråkiga film och handlar om en ung flicka vid namn India (Mia Wasikowska) som bor tillsammans med sin emotionellt instabila mor (Nicole Kidman). En dag flyttar helt plötsligt den gåtfulle och okände morbrodern Charlie (Matthew Goode) in hos India och hennes mor. India hyser misstankar om morbroderns motiv, men samtidigt känner hon sig dragen till honom. Stoker verkar vara en mystisk och mörk film som har potential att bli något unikt och riktigt bra. Kombinationen av en riktigt intressant handling, snygg trailer, bra rollista och min favoritregissör gör den här filmen till den jag längtar allra mest efter 2013.

THE EAST (USA/Storbritannien)

Indiestjärnan Brit Marling är en produktiv kvinna som 2013 filmatiserar sitt tredje egenskrivna manus på två år. Efter de två indiesuccéerna Another Earth och Sound of My Voice är det dags igen med en berättelse om infiltration, likt den sistnämnda filmen. En ung kvinna får i uppdrag att infiltrera en anarkistgrupp varpå hon snabbt bildar starka känslor för ledaren. Sound of My Voice-regissören Zal Batmanglij ställer sig bakom kameran än en gång men har den här gången inte bara fått med sig Marling, utan också två stora namn i form av Ellen Page och Alexander Skarsgård. Förväntningarna är höga på ännu en smart, mystisk och välspelad indiethriller från Marling-fabriken.

STAR TREK INTO DARKNESS (USA)

J.J. Abrams släpper återigen lös sin unga och energirika besättning när den galaktiska federationen hotas. Captain Kirk (Chris Pine) leder sin besättning och Enterprise på jakt efter en ensam man som hotar att förstöra federationen och kanske hela mänskligheten. En uppföljare till den fantastiskt underhållande Star Trek från 2009 (som jag inkluderade i min sci-fi-lista) är garanterad på min pepplista, även om det är en uppföljare till en reboot-film av ett äldre varumärke. Den snygga, stilrena designen och de fantastiska warp-motorljuden är svåra att vänta på. Star Trek Into Darkness innehåller samma underbara besättning som i förra filmen men också några nya värvningar som den skicklige Benedict Cumberbatch som tar rollen som storskurk. 2013 är det dags för kanske årets mest underhållande film.

UPSTREAM COLOR (USA)

Shane Carruth är en annorlunda man i filmindustrin. Han är en kreativ manusförfattare, skicklig regissör och briljant skådespelare, något han visade tydligt i hans första film Primer som är den mest komplexa film jag har sett och kanske en av de mest kreativa. Nu är han tillbaka och redo att fylla dessa tre yrkesplatser igen. Carruth har skrivit manus, regisserat och spelar huvudrollen i Upstream Color som har potential att vara ännu mer komplex och förvirrande än Primer. Två korta trailers har släppts för filmen som jag inte förstod någonting av, därför ökade mitt sug efter att få se filmen ännu mer. Handlingen är också komplex och svår att förstå men kort och gott handlar filmen om en man och en kvinna som dras till varandra. De är omspunna i en livscykel av en ålderslös organism. Deras identiteter blir till illusioner när de kämpar för att samla lösa fragment av förstörda liv. Förstår du nu? Nej jag tänkte väl det, just därför vill jag se den.

ONLY GOD FORGIVES (Frankrike/Danmark)

Den danske regissören Nicolas Winding Refn och Ryan Gosling är tillbaka efter succén med Drive som jag tycker är 2011 års bästa film. Only God Forgives handlar om en poliskomissarie från Bangkok och en gangster (Ryan Gosling) som gör upp i en thaiboxningsmatch. En enkel handling likt Drive som förhoppningsvis kan förföra publiken både visuellt och på ett skådespelarmässigt sätt. Svettigt, våldsamt och melankoliskt kan vi förvänta oss från Refn, som i sitt CV har filmer som Pusher-trilogin, Bronson och så självklart Drive. Kan det bli en ny succé? I år får vi svaret.

THE WIND RISES (Japan)

Den japanska animationsmästaren Hayao Miyazaki är tillbaka i regissörsstolen efter Ponyo 2008. Den här gången tar han och den anrika Studio Ghibli publiken på ett nytt färgstarkt och välskrivet äventyr. The Wind Rises är en biografi om Jiro Horikoshi, som designade stridsflygplan åt japanerna under andra världskriget. En film som troligtvis kommer tilltala både vuxna som barn och charma publiken med fantastiska karaktärer och miljöer.

TWELVE YEARS A SLAVE (USA)

Steve McQueen, regissören bakom Hunger och 2011 års fantastiska Shame är tillbaka med en ny film som utspelar sig i mitten av 1800-talets New York. Twelve Years a Slave kretsar kring en man som kidnappas och transporteras till den amerikanska södern där han säljs som slav. McQueen har återigen fått med sig Michael Fassbender, som spelar huvudrollen i både Hunger och Shame, och en gigantisk rollista med starka namn. Benedict Cumberbatch, Brad Pitt, Sarah Paulson, Paul Dano, Paul Giamatti, Garret Dillahunt, Chiwetel Ejiofor, Michael K. Williams och Scoot McNairy utgör kanske nästa års bästa cast.

SNOW PIERCER (Sydkorea/USA/Frankrike)

Den sydkoreanska regissören Joon-ho Bong, som ligger bakom filmer som The Host, den otroligt spännande Memories of Murder och den känslomässiga Mother, går i Chan-wook Parks fotspår genom att släppa en engelskspråkig film under 2013. Snow Piercer utspelar sig i en framtida istid efter att försöken att stoppa den globala uppvärmningen misslyckats. Alla människor på jorden har dött förutom passagerarna på Snow Piercer – ett tåg som transporterar de kvarlevande runt planeten. Ombord har ett klassystem upprättats men det hotas av en revolution. En stor rollista bestående av namn som John Hurt, Ed Harris, Kang-ho Song, Tilda Swinton, Jamie Bell, Octavia Spencer och Chris Evans ger filmen potential att briljera åt skådespelarhållet. Handlingen verkar vara fylld av sci-fi, action och politik, något som kan göra den här filmen både sevärd och underhållande. Jag förväntar mig även snyggt foto eftersom Bongs tidigare filmer har varit en fröjd för ögat.

THE COUNSELOR (USA/Storbritannien)

Så fort Ridley Scott påbörjar inspelningen av en ny film väcks intresset inom mig, även om handlingen kanske inte alltid tilltalar. Den här gången gör handlingen det. The Counselor kretsar kring en advokat som får lite för mycket att tänka på när han blir indragen en narkotikasmugglingshärva. Brad Pitt, Michael Fassbender, Javier Bardem och Penélope Cruz spelar de tunga rollerna. En thriller sitter aldrig fel, särskilt inte när Ridley Scott och hans visioner får styra.

OUT OF THE FURNACE (USA/Storbritannien)

Regissören Scott Cooper har tidigare endast regisserat den fantastiska Crazy Heart (som jag skrev om i veckoresumé #4). Nu är han tillbaka bakom kameran med en film om två bröder som lever i det ekonomiskt deprimerade Rust Belt-området i USA. Av otur hamnar en av bröderna i fängelse, varpå den andra brodern luras in i en av de mest våldsamma kriminella organisationerna i nordöstra USA. Christian Bale och Casey Affleck spelar de två bröderna och de får sällskap av Zoe Saldana, Woody Harrelson, Willem Dafoe, Forest Whitaker och Sam Shepard.

The Bourne Legacy (2012)

Jason Bourne är inte den enda i Bourne-universumet som kan kicka rumpa, köra bil och alltid överleva kniviga situationer. Det bevisar Jeremy Renner när han tar över Matt Damons plats som seriös och realistisk actionhjälte. Regissören Tony Gilroy som har skrivit manusen till de tidigare Bourne-filmerna är smart nog att inte låta någon annan spela Jason Bourne med risk för fansens vrål. Därför tar Jeremy Renner tyglarna och för Bourne-eran vidare i form av den unga och nya agenten Aaron Cross.

Cross är nybliven agent i en superhemlig amerikansk spionavdelning tillhörande USA:s försvarsdepartement och har skickats på träningsuppdrag till de snöiga skogarna djupt i Alaskas vildmark. Hemligheter kring det spionprogram som Cross och Bourne tillhör läcks ut i media och för allmänheten och Cross blir en jagad man när departementet bestämmer sig för att ”avsluta” sina aktiva agenter.

The Bourne Legacy kämpar för att tillgodose fansens förhoppningar och behålla den typiska Bourne-känslan som har blivit ett riktmärke för moderna actionfilmer. Filmen är fylld till bredden med fightscener som använder sig av den klassiska shaky cam-metoden som bara Bourne-filmerna fullt bemästrar. Det är svettigt och närgånget, men framför allt våldsamt, trots att filmen besitter en PG-13-klassificering. The Bourne Legacy hör helt klart till den skara PG-13-filmer som kanske egentligen borde ha en högre åldersgräns. Svordomar, strategiskt utplacerade blodfläckar och mycket våld är mer passande för en äldre publik. Särskilt finns det en scen i filmen som jag tycker förtjänar en högre åldersgräns – en scen som utgör det bästa med filmen och som tillhör de bästa filmscenerna jag har sett från 2012. Scenen är riktigt obehaglig och skrämmande och dessutom extremt aktuell. Jag vill inte spoliera upplevelsen genom att berätta vad som försiggår i denna scen, men en sak är säker – om The Bourne Legacy skulle ha haft premiär för en vecka sedan skulle denna scen ha varit bortklippt för att förhindra protester runt om i världen. Så pass aktuell är den.

Jeremy Renner passar som actionhjälte och framförallt som en actionhjälte i en Bourne-film. Han spelar naturligt och realistiskt och är inte någon dödsmaskin utan känslor som inte tar någon skada. Han hör till en trupp med många stabila skådespelare som Rachel Weisz, Zeljko Ivanek, Albert Finney och Edward Norton som rabblar upp oförståeliga facktermer och militärkoder i hyperfart, precis som det ska vara i en Bourne-film.

Detaljerna är där för en lyckad Bourne-film men det känns mest som en ytlig sak för fansens skull. Handlingen är småspännande och den har sina stunder men den blir aldrig något mer än det. Ett abrupt slut är en av de största svagheterna med filmen, vilket lämnar en överraskad att filmen helt plötsligt tar farväl. Jag är bortskämd med Matt Damons Bourne och har höga krav på hur Bourne ska tacklas. Det är svårt att nå den nivå som de tidigare filmerna har satt. The Bourne Legacy är på ytan en Bourne-film men på insidan en vanlig actionstänkare som spårar ur ju längre in i filmen man kommer. Handlingen blir mindre intressant och förutsägbarheten ökar. Mycket underhållande för stunden men inte mycket att fundera över i efterhand. Betyget blir en svag trea.