Veckoresumé #58

Oscarsgalan närmar sig med stormsteg och både jag och David är förväntansfulla och sugna på ännu en helnatt bland Hollywoods elit. Vi kommer som förra året bjuda på våra tippningar kring årets nominerade. Därför har det stora arbetet med att se så många av de nominerade som möjligt börjat. Men först en veckoresumé åt folket!

CAPTAIN PHILLIPS (2013)

Pirates of the Caribbean-serien är på lång vilosemester sedan cirka två år tillbaka. Filmvärlden har överlevt utan piratäventyr, men suget efter mer finns alltid kvar. Bourne-mästaren Paul Greengrass har kommit till undsättning och har med en av förra årets mest intensiva filmer mättat pirathungern. Istället för håriga buskiskaraktärer (sorry, Johnny Depp, men jag tittar på dig!) som skriker ”aargh!” har den moderna piraten fått ta plats. Captain Phillips är baserad på en riktig händelse som inträffade 2009 där ett fraktfartyg utanför Somalias kust kapades av somaliska pirater. Vi får följa fartygskaptenen Richard Phillips (Tom Hanks) och hans kamp för att skydda sin besättning från de målmedvetna piraterna. Greengrass lyckas med sin karaktäristiska känsla för realism och stressiga situationer skapa en nervpirrande och spännande film som samtidigt lyckas porträttera lugnare stunder med dialog och diskussion. Captain Phillips är ovanligt neutral i situationen och den porträtterar såväl skeppsbesättning och pirater som ”tredimensionella” karaktärer. Under filmens gång sympatiserade jag med nästintill alla karaktärer, inklusive piraterna, på något vis. Särskilt piratledaren Muse briljant spelad av långfilmsdebutanten och nu Oscarsnominerade Barkhad Abdi. Det är en komplicerad incident som varken är svart eller vit, god eller ond. Det är absolut fel att kapa ett skepp och använda våld. Det finns inget som rättfärdigar det. Men något filmen på imponerande vis lyckas få med, mellan all intensiv spänning, är en inblick i piraterna som individer och de orättvisa omständigheter som tvingar dem att livnära sig på våld och terror. Captain Phillips har stor chans att kamma hem en Oscar eller två i år. Filmen har nominerats i sex kategorier, bland annat för bästa film och redan nämnda bästa manliga biroll (Barkhad Abdi). En stor besvikelse är dock att Tom Hanks kommer att gå hem tomhänt då han inte fick en nominering. Hanks gör nämligen sin bästa roll på många år med en fantastisk prestation. Filmen får en stabil fyra i betyg.

THE SECRET LIFE OF WALTER MITTY (2013)

Walter Mitty (Ben Stiller) är en smådeppig kontorsarbetare på en fototidningsredaktion. Han har för vana att dagdrömma sig in i fantasier fulla av action, romantik och hjältedåd. När han en dag får reda på att tidningen saknar ett fotografi som skulle ha anlänt till kontoret från en av tidningens fotografer (Sean Penn) bestämmer sig Walter Mitty för att söka reda på fotografen och hans foto. Men han har bråttom. Den nye och arrogante chefen (Adam Scott) har börjat varsla personal och folk riskerar att förlora sina jobb, inklusive Walter om han inte hittar fotot innan deadline för publicering. Mitty beger sig på en resa som tar honom till exotiska platser som Grönland och Afghanistan i jakt på det försvunna fotot. The Secret Life of Walter Mitty är en hjärtvärmande feel-good-film med en balanserad mängd humor och romantik. Vid sidan av Mittys resa pågår en försiktig relation mellan Walter och hans kollega Cheryl (Kristen Wiig), vilken har sina stunder. Men relationen känns också klyschig och lägger sig stundtals i vägen för vad som egentligen är intressant i filmen, nämligen själva resan, jakten. Filmens styrka är scenerna när den förvirrade Mitty äventyrligt riskerar liv och lem för att finna sitt mål. Berättelsen tar med sig Mitty och publiken till fantastiska miljöer som med hjälp av snyggt foto lyckas omsluta sig i en aura av glädje och hopp tillsammans med ett briljant soundtrack med feel-good-musik. Filmen får en stabil trea i betyg.

WALTZ WITH BASHIR (2008)

(Originaltitel: Vals Im Bashir). En av de mer ovanliga genrerna i filmens värld är kombinationen av animation och dokumentär. En genre eller ett filmgrepp som är en vattendelare. Många kritiker menar att dokumentär ska stå för något verkligt och att den i kombination med animation fråntas den verklighetskänsla, autenticitet, som många menar är vad som utgör en dokumentär. Waltz with Bashir är för mig en dokumentär. Vare sig den är animerad eller inte. Den träder dock in på spelfilmsmark i sin inledande tredjedel, vilken påminner mycket om ett drama. Waltz with Bashir följer dokumentärens israeliske regissör Ari Folman när han intervjuar personer som, precis som honom själv, stred som soldater i invasionen av Libanon på 80-talet. Folman plågas av en återkommande mardröm och försöker med hjälp av de han intervjuar bearbeta sina drömmar och dessutom försöka fylla i diverse minnesluckor från tiden som ung soldat i kriget. Waltz with Bashir ger en intressant och annorlunda syn på dokumentärt berättande som blandar spelfilmsliknande drömscener och klassiska dokumentärfilmsintervjuer. Det är en personligt berättad film som inte gottar sig i sentimentalitet eller övertydlighet. Istället berättar Folman om krigets scenarion med hjälp av naturliga samtal och intressanta kopplingar till andra historiska händelser samt till livet och uppväxten. Snygga animationer och hårresande musik gör Waltz with Bashir till en gripande och mycket intressant film. Betyget landar på en stabil fyra.

MARIE ANTOINETTE (2006)

Med en uppsjö av detaljerade och skickligt konstruerade kostymer och ett soundtrack med indierock och klassisk musik balanserar Marie Antoinette mellan modern ungdomskultur och storslagen rokoko. Sofia Coppolas kostymdrama följer Marie Antoinettes (Kirsten Dunst) liv. Från bröllopet med Ludvig XVI (Jason Schwartzman) och åren som tvåbarnsmor till början av den franska revolutionen och tvångsflytten från Versailles. Coppolas skildring av Antoinette är en modernt berättad titt på en ytterst kontroversiell och rebellisk individ för sin tid. Förutom det mixade soundtracket av rock och klassisk musik känns filmen överlag modern. En av anledningarna är den unga rollistan. Kirsten Dunst och Jason Schwartzman är båda kända för sina modernare indiefilmroller och känns vid en första anblick malplacerade. Men det gör sig tydligt tidigt in i filmen att det är ett medvetet val av Coppola. Hon försöker fånga och skildra det vilsna ungdomslivet i en av de mest strikta och minst ungdomsvänliga epoker. Hon lyckas. Marie Antoinette är ett nytänkande kostymdrama vars karaktärer det är lätt att identifiera sig med, som ungdom och vuxen i 2000-talet. Precis som i Sofia Coppolas andra filmer. Betyget landar på en stark trea.

Bonuskommentar från Mr Dave

Ur extramaterialet på Marie Antoinette-DVD:n finns ett av de bästa klippen jag tagit del av i sådana sammanhang: Cribs with Louis XVI, där Jason Schwartzman, i rollen som Ludvig XVI, guidar oss runt genom Versailles enorma salar. Han berättar om hur han tittar på 100 % äkta målningar genom 100 % äkta kristallkronor, hur Marie Antoinette är hans gudinna, hans allt, var han har sin PS2 och visar upp sina daaoougs som står utplacerade lite här och där. Filmen är 3/5, Schwartzman är 5/5.

Veckans topp 3

1. Captain Phillips
2. Waltz with Bashir
3. Marie Antoinette

Vänner, hjälp oss att bli bäst!

Uppdatering 26 december: Vi blev nominerade. Stort tack till alla som röstat!

Kära läsare!

Det har alltid varit ni som fått oss att kämpa på med den här lilla bloggen. Er respons har varit hjärtvärmande och värd alla Kate Winslets hårfärger i Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Nu är läget skarpt – vi har aldrig behövt er så mycket som nu. Det är nämligen så att våra vänner på MovieZine nu utlyser en tävling med motivet att kora Sveriges bästa filmblogg 2013. Det är nu ni kan hjälpa oss i vår lite Harvey Weinsteinska, ganska usla, kampanj för att gå all in på att ta hem den utmärkelsen.

Under snart ett år har vi skrivit drygt 100 inlägg om över 400 filmer. Med några enkla knapptryck kan ni nu förgylla vår dag och ge oss möjligheten att sätta ”Sveriges bästa filmbloggare” som Twitter-beskrivning på oss själva. Allt för att höja våra egon. Det ni behöver göra är:

1. Gå in på MovieZine, fyll i tävlingsformuläret och lämna några varma ord för oss.
   (Bloggens namn: Do you like Phil Collins?)
   (Bloggens URL: doyoulikephilcollins.wordpress.com)
2. Sprid detta inlägg till vänner, bekanta, obekanta, främlingar och fiender genom att dela det på Facebook (där ni också gärna får gilla oss), twittra, instagramma, mejla ut till arbetskamrater, skicka handskrivna brev, faxa, morsekod-bomba karibiska kryssningsfartyg och dekorera anslagstavlor på jobbet!
3. Ta emot vår kärlek!

Och glöm inte vad Brad Pitt sa i Inglourious Basterds:

”We’re gonna be doin’ one thing and one thing only. Killin’ people who don’t vote for Dave & Scott.”

Tack!

Veckoresumé #17

Innan Oscarshysterin hunnit lägga sig ska en högst ordinär veckoresumé landa, vilket icke är att förglömma! Denna vecka blir det ett extra fylligt nummer – något slags Veckoresumé Plus, som innebär att du utöver de vanliga minirecensionerna även får ett antal ännu kortare minirecensioner, som den här gången utgörs av flygplansfilm. Arlanda-Kapstaden tur och retur ger nämligen tid för en bunt sådana. Miniminirecensionerna av dessa hittar du längre ner i artikeln, efter den vanliga veckoresumén.

THE SESSIONS (2012)

John Hawkes, som ofta syns i biroller och för den breda massan ganska okända indiefilmer, spelar här den poliodrabbade och sängliggande Mark, baserad på verklighetens journalist och poet Mark O’Brien. Filmen bygger på O’Briens självbiografiska texter och handlar om Marks sökande efter kärlek, viljan att utforska sin egen sexualitet och att känna en kvinnas närhet. Han bestämmer sig vid 38 års ålder för att han ska bli av med sin oskuld och tar hjälp av sexterapeuten Cheryl, som spelas av den för rollen Oscarsnominerade Helen Hunt. Cheryl ser mötet som en helt kärleksfri kurs över sex tillfällen, en inställning som ska komma att kollidera med Marks impulsiva känslor och drömska upplevelser. Som en tredje part finns prästen Father Brendan alltid till hands för Mark som en slapp rådgivare, en snubbe som han känner att han kan snacka med, män emellan, så att säga. Father Brendan spelas av en pålitligt härlig William H. Macy, som dessutom levererar en otroligt levande frilla. Mark tar under filmens gång flera steg mot att försöka förstå kärlek, sina känslor och svårigheten i att hantera relationer. Förutom Cheryl finns flera kvinnliga assistenter i hans liv, vilket skapar både vänskap, kärlek och problem. Utan att vara fantastisk eller gå särskilt långt utanför boxen för ett klassiskt dramakomedi-upplägg lyckas filmen förmedla en varm och smårörande berättelse med en lagom dos humor. Helen Hunt gör en vågad, naken och ärlig roll som inte alla skådespelare skulle kunna tänka sig att göra, vilket hon ska ha beröm för. Även de manliga skådisarna med John Hawkes i spetsen gör bra roller, i en fin och sevärd film.

TWILIGHT (2008)

Jaså, minsann? Ja, nu är det dags att ta fram den stora sågen, för nu ska här sågas så det ryker! Twilight-serien har länge legat och bubblat i skuggan av min filmradar, lite som en bortglömd brödbit, starkt misstänkt för mögel, som ingen riktigt vågar ta i. Men nu stoppade jag in handen längst in i brödskrinet och mycket riktigt var det en grön liten stinkande fralla som uppenbarade sig. Nej, nog med brödmetaforer! Förväntningarna var på förhand körda i botten och Catherine Hardwickes vampyrfilm hade alla möjligheter att överraska positivt, något den helt misslyckades med. Fördomarna infriades en efter en – vi bjöds på dåligt skådespeleri, dålig regi, dåliga specialeffekter, obefintlig logik, krystade dialoger, löjliga karaktärer och ofattbart usla scener där vampyrer spelar baseball i en skog (?). Vad handlar tramset om då? Bella (Kristen Stewart) flyttar till en mulen småstad, där hon snabbt träffar en sensationellt stel och awkward sliskvampyr (Robert Pattinson), som hon lika snabbt blir förälskad i, utan att lägga någon större vikt vid att han är en störd psykopat som livnär sig på mänskligt blod. Snart dyker det upp några onda vampyrer tillika fullblodsidioter som har en beef med familjen Cullen (Pattinson & Co), vilken blossar upp på nytt, varpå gängkriget inleds med turbobaseball och avslutas med krossade speglar och PG-13-blodbad (yeah, go figure). Som om inte detta vore nog glider Taylor Lautner in och visar upp sig, ett praktfiasko på alla sätt och vis. Twilight tilldelas en blek och stel etta i betyg och placeras längst ner i Sverkers röda soptunna. Ät inte det mögliga brödet!

ANNA KARENINA (2012)

Joe Wright är en oerhört skicklig regissör med en mycket god känsla för så kallade kostymdramer, med fantastiska filmer som Atonement och Pride & Prejudice på meritlistan. Anna Karenina bygger som bekant på Leo Tolstojs überklassiska roman med samma namn och är en i raden av otaliga filmatiseringar. I denna version har Wright använt sig av teaterkulisser och låtit dem medverka på ett kreativt sätt, utan att på något sätt gömma skarvarna, hålen i väggarna eller de målade bakgrunderna. Scenen utnyttjas som en fantasifull plats där olika rum och byggnader överlappar varandra och dessutom bryts av genom att då och då övergå i verkliga miljöer. En särskilt mäktig scen är när en av karaktärerna ser sig om på scenen, varpå ridån går upp och ett snöigt vinterlandskap öppnar upp sig. Detta lekfulla grepp har, tillsammans med det teatraliska skådespelet, delat publiken i en hyllande skara och en inte så hyllande skara – det hänger på att man köper illusionen och att man kan uppskatta teaterstilen. Jag måste säga att jag gillade vad jag såg, utan att för den delen tokhylla det. Som alltid när det gäller Wright dekoreras filmen med ett elegant foto, ljuv musik, detaljerade kostymer och en in i minsta detalj välplanerad koreografi. I den stabila skådespelartruppen ser vi namn som Keira Knightley, Aaron Taylor-Johnson, Matthew Macfadyen, Jude Law och vårt svenska stjärnskott Alicia Vikander. Alla sköter sig bra och 2012 års upplaga av Anna Karenina är ett läckert stycke teaterfilm, som dock brister något i det hos tittaren så viktiga känslomässiga engagemanget i berättandet.

DAS BOOT (1981)

(Sv: Ubåten). En riktig långkörare till film – tung, tysk och mustig! Das Boot handlar om en ubåt ur den tyska flottan som 1941 gick ut till sjöss för att försvara Tyskland mot engelsmännen i kampen om havet och dess transportmöjligheter. Under 3,5 timmar får vi följa en ung och oerfaren besättnings stundtals helvetiska resa i det mörka djupet under havsytan, där de stöter på såväl brittiska fartyg som interna meningsskiljaktigheter och tekniska problem. Filmen är snyggt iscensatt med en verklighetstrogen ubåtsinteriör, en svettig och klaustrofobisk atmosfär och välskrivna karaktärer som en malplacerat nyfiken journalist, en överdrivet formell styrman, en butter kapten och osäkra unga män som en efter en bryter ihop av den enorma påfrestningen ombord. Händelseförloppet framförs med en stadig upptrappning som sätter alla nerver på helspänn, och det blir aldrig segt eller ointressant, trots filmens långa speltid. Das Boot är en otroligt mäktig och lågmält intensiv krigsfilm som ska ha en jäkligt stark fyra i betyg!

STAND UP GUYS (2012)

Al Pacino och Christopher Walken är en kombination som heter duga. Med tanke på att båda dessa herrar är fastspikade i min personliga topp 5 över favoritskådespelare var det bara en tidsfråga innan jag skulle se den här filmen. Filmen inleds med att Val (Pacino) kommer ut från fängelset efter 28 år bakom lås och bom och hämtas upp av sin gamle polare Doc (Walken). Doc har dock blivit beordrad under hot att mörda Val före klockan 10 på morgonen nästa dag, med en gammal hämndhistoria som bakgrund, vilket Val snart listar ut när han anar att något inte står rätt till. De två kompisarna bestämmer sig för att ta igen förlorad tid och göra det som ska bli Vals sista kväll i livet till en fantastisk kväll, ”just like the old times”. Kvällen blir minst sagt händelserik, särskilt efter att de stulit en sportbil, hämtat upp en tredje gammal vän (Alan Arkin) från ett ålderdomshem och hjälpt en kidnappad kvinna att hämnas sina förövare. Stand Up Guys är egentligen en ganska trött film som har stunder av alldeles för låg nivå på manus och flyt, men i slutändan kan jag inte komma ifrån att jag njuter bara av att se dessa underbara herrar agera på vita duken, även om filmen i sig inte är mycket att hänga i granen. Men jag ska inte vara alltför negativ – filmen är rätt skön från och till och har ett soft, laid-back soundtrack som funkar till både överdrivna kulregn och mer nostalgiska, lite småsorgliga stunder. Känner mig snäll just nu, så en svag trea bjuder jag på!

Flygplansfilm

BILL (2007)

Bill (Aaron Eckhart) är en medelålders man med dåligt självförtroende och en otrogen fru. Han jobbar på sin svärfars bank och är allmänt oinspirerad. Snart får han nog och det mesta spårar ur, vilket ger både befrielse och depression. Helt okej dramakomedi med några småroliga stunder, men inte mycket att hurra för. Jessica Alba är med i alla fall (alltid ett visuellt plus, så att säga).

THOR (2011)

Tor, den gamla fornnordiska åskguden, skulle nog bajsa på sig om han fick se den här moderniserade popcornversionen av honom själv, spelad av träbocken Chris Hemsworth. Det finns ingenting av värde att hämta i den här filmen, som är ganska idiotisk rakt igenom, med en tunn, förutsägbar och intetsägande premiss. Det är ofattbart att självaste Kenneth Branagh stått bakom kameran, för Thor är långt under hans egentliga kapacitet.

ÆON FLUX (2005)

Æon Flux (Charlize Theron) är något slags rövkickande actionagent 400 år in i framtiden, där jordens människor stängts in i ett korrupt samhälle bakom höga murar. Hon ska naturligtvis försöka rädda alltihop med ett hjältedåd, som bara blir ett långtråkigt och töntigt actionspektakel med löjliga, om än ambitiösa, kostymer och framtidsvisioner. Denna kan man hoppa över.

THE BIG YEAR (2011)

En härlig och varm komedi med mycket hjärta! Owen Wilson, Steve Martin och (till och med) Jack Black bidrar med charmiga karaktärer, vilka alla deltar i fågelskådartävlingen ”The Big Year” som går ut på att se så många arter som möjligt under ett år. Mycket hinner hända under året och dessa personer får sig många tankeställare om livet och alla dess frågor, som avlöses av skrattfyllda utflykter. Mycket stark trea, på gränsen till fyra.

THE GREY (2011)

En grupp oljeborrare i Alaska är med om en svår flygkrasch som lämnar dem för sitt öde i de snöiga skogarna långt bortom civilisationen. Snart upptäcker de att de inte är ensamma – de har nämligen hamnat mitt i en vargflocks område. Liam Neeson spelar huvudrollen och leder gruppen bort från vargarnas territorium, en minst sagt tuff vandring. En spännande, stillsam och rätt snygg film som förtjänar en trea i betyg, varken mer eller mindre.

YOUR HIGHNESS (2011)

En medeltida riddarkomedi där nivån på humorn sjunkit alldeles för lågt och penisskämten haglar. Det enda positiva med filmen är den maffiga musiken, skriven av Steve Jablonsky, men i övrigt är det en dålig och onödig film. Ännu ett bottennapp från denna resas filmreportoar.

THE IRON LADY (2011)

Meryl Streep visar sin skådespelartalang i rollen som krutgumman Margaret Thatcher, en roll som vann henne en Oscar. Filmen i sig är ganska kraftigt begränsad ur ett historiskt perspektiv, då den inte gräver särskilt djupt någonstans och mest ger ett axplock av vad Thatcher sysslade med under sin karriär. Man berättar två parallella historier – den ena om Thatchers väg till makten och den andra om hennes svåra tillvaro som gammal – och ibland känns det som att fokus ligger på fel sak, eller att den inte ger en tillräckligt fördjupad redogörelse. Streep är som sagt bra, filmen godkänd.

IRON MAN (2008)

Från en järnmänniska till en annan! Marvels järnman (Robert Downey Jr), som från början är en rik affärsman, kidnappas och utpressas att bygga ett förgörande vapen. Då får han snilleblixten att snickra ihop en supermäktig järndräkt som han kan flyga runt och spränga saker med, för att rädda världen då, givetvis. Liksom Thor lider Iron Man av en tunn och meningslös story och en helt ointressant utveckling. Den lyckas inte ens underhålla för stunden, och då har den stora problem.

TROPIC THUNDER (2008)

En ganska löjlig men härlig actionkomedi som gör parodi på flera klassiska Vietnamkrigsfilmsögonblick (vilket ord!) och humor som jag faktiskt uppskattade för det mesta. Härliga skådespelare som bjuder på sig själva, bland andra Ben Stiller, Robert Downey Jr, Jack Black, Nick Nolte, Tom Cruise och Matthew McConaughey. En film som gör sig utmärkt vid en trött tittning framåt småtimmarna.

DARK SHADOWS (2012)

Tim Burton verkar inte ha koll på vad han gör riktigt, i alla fall inte här. Mixen av spökhistorier, skräck, komedi och något slags rock ‘n’ roll-tema funkar inte alls och Johnny Depp repriserar sin numera typiska knasroll än en gång. Nej, detta var inte bra, och även om jag inte är något stort Burton-fan kan jag säga att han har gjort mycket bättre filmer än denna.

A GOOD YEAR (2006)

Ska vi ha ett stort år kan vi lika gärna ha ett bra år också! En rik affärsman (Russell Crowe) förlorar sitt jobb och bestämmer sig för att åka till Provence, där han ärvt en vingård. Där stöter han på en vacker kvinna (Marion Cotillard) som han förälskar sig i. En småmysig film som tyvärr har ett alldeles för trist manus för att kännas riktigt härlig och som dessutom är onödigt förutsägbar. Klart godkänd dock, men långt under Ridley Scotts högstanivå.

Sådär, nu har ni fått er en rejäl lista med filmer. Förra veckan förgylldes även av en omtitt på Wes Andersons underbara The Darjeeling Limited (inte längre 4/5 utan 5/5), och förstördes sedan delvis av den förfärliga Les Misérables (1/5). Därefter tog jag del av Paul Thomas Andersons något svårplacerade men i flera avseenden suveräna The Master (4/5), och Robert Zemeckis stabila Flight (3/5). Alla de tre sistnämnda har Scott tidigare skrivit om, vars texter du hittar här:

• Les Misérables
• The Master
• Flight

Varför ingen text om The Darjeeling Limited? Lugn, det kommer i sinom tid…

Veckans topp 3

1. Das Boot
2. Anna Karenina
3. The Big Year