Idag har väl egentligen varit en ganska fin dag. Vår, fågelsång, lite sol kanske. Något äppelträd som börjat blomma? Det är väl naturen som hittar sitt liv igen. Men vad vet jag, jag har inte gått ut. Har bara gått runt hemma med ett stort moln över huvudet och tänkt på Malik Bendjelloul.
Jag kände inte Malik, och jag vet ärligt talat inte mycket om honom. Men helvete, vad tungt det känns.
För ett drygt år sedan var vi – jag, Scott och vår gymnasieklass – nere i Kapstaden för att göra ett fältstudiearbete. Vi skulle besöka tre olika skolor och träffa sydafrikanska ungdomar. Fem av oss valde att ge oss i kast med att göra en dokumentärfilm, vilken skulle handla om dessa människors vardag och allt vad som kan tänkas höra den till. Det var ett äventyr på många sätt, en resa vi aldrig gjort förut till ett ställe där vi aldrig varit och där vi skulle göra ett arbete vi aldrig gjort. Sådana utmaningar kräver glöd och motivation, en lust och ett mod.
Jag kan inte tala för de andra i gruppen, men för mig personligen var Malik Bendjellouls Searching for Sugar Man – den hyllade och prisade dokumentären om den mytologiserade musikern Rodriguez som var en legend utan att veta om det – en stor inspirationskälla under den tre veckor långa utflykten i Sydafrika. Cold Fact och Coming from Reality gick varma i hörlurarna och många olika sekvenser och filmskaparmässiga lösningar från filmen, allt från klippning och musikanvändning till förtexter och intervjuvinklar, susade runt i huvudet. Även om det faktiska inspelningsarbetet var långt ifrån så romantiserat – det handlade mer om att hålla reda på papper och tänka på batteritid än att lyssna på musik och filosofera kring något slags filmkonst – var Bendjellouls skapelse en frisk och nödvändig inspiration och drivkraft.
Idag såg jag om Searching for Sugar Man. Det är en otrolig film, i så många avseenden. Första gången jag såg den grät jag en skvätt och jag trodde att tårkanalerna skulle få jobba ännu hårdare den här gången. Men till min förvåning skedde något annat. Visst hittade ett par droppar ut genom det seende organet, men faktum var att det var något annat än den fascinerande berättelsen om Rodriguez som fångade min uppmärksamhet. Det var inte Sixto jag lyssnade på, utan mannen bakom kameran. Den nyfikna, engagerade och hela tiden upplyftande entusiastiska rösten utanför bild. Rösten i en sydafrikansk skivbutik, rösten i en sliten lägenhet i Detroit, rösten i en livlig intervju med en pensionerad skivbolagspamp. Rösten som frågade, rösten som undrade. Det var den jag följde. Jag följde handen utanför bild, den som håller kameran, genom en trädgård, in i ett hus i Los Angeles, vidare in i ångan från brunnarna i en snötäckt industristad, i en bil längs med bergen och havet. Jag följde klippning, animationer, ljud, musik, titlar och ljus, hanteringen av arkivmaterial, möten, intervjuer, miljöbilder, vandringar – jag följde en mans resa, hans äventyr, hans jakt på historien.
Searching for Sugar Man är en film som får en att vilja göra film. Det är en film som får en att vilja gå ut och leta, jaga, hitta och berätta en historia.
Malik Bendjelloul var en skicklig berättarröst, både bokstavligt och filmiskt. Hans sommarprat är fantastiskt, liksom flera av hans Kobra-inslag. Vad man hör och ser är en nyfiken och underbart passionerad person. Hungrig på livet, ständigt sökandes efter något nytt att ta till sig och förmedla. Han hade förmågan att totalt fånga en i både ljud och bilder, ofta i en fascinerande kombination. Det är inte längre sorg jag känner när jag lyssnar på honom, det är värme. Fan, han var ju briljant.
Alla har vi våra drömmar. Vissa har man släppt, vissa har man fortfarande och vissa befinner sig i något slags gränsland. En av mina drömmar är att få göra dokumentärfilm. Att få jaga min historia och göra min Searching for Sugar Man. Men jag tvivlar på den. Jag tvivlar på att jag har kraften, förmågan och framförallt modet och orken att klara av det. Malik Bendjelloul hade allt det där. Han slet i flera år, offrade både tid och pengar för att förverkliga sin dröm och berätta sin historia. Han gjorde något viktigt, modigt och beundransvärt. Jag kommer alltid att uppskatta och beundra honom för det.
Vår lilla film, den lilla minidokumentären A Glass of Milk, blev naturligtvis ingen Searching for Sugar Man. Men vi gick ut i världen och hittade våra små berättelser, vilka vi så gott vi kunde försökte förmedla. Och visst fick vi våra tagningar från bergen vid kusten, från våra bilturer genom staden och från våra samtal med eleverna, människorna, historieberättarna. Och två Rodriguez-låtar fick vi in.
Nu går solen upp. Människor går upp. En annan går och lägger sig och tänker på Malik.
Wonder I do.
MUD* (USA)
JAGTEN* (Danmark)
THE ARMSTRONG LIE (USA)
ENEMY (Kanada/Spanien)
DRINKING BUDDIES (USA)
LA VIE D’ADÈLE (Frankrike)
L’ARBITRO (Italien/Argentina)
UPSTREAM COLOR (USA)
RUSH (USA/Storbritannien/Tyskland)
Lincoln. 
Daniel Day-Lewis. 
Emmanuelle Riva.
Alan Arkin. Oscarjuryn kommer ge Arkin priset inte för sin rollprestation som överhuvudtaget inte förtjänar en statyett (jag tror juryn håller med mig) utan för trogen tjänst. Arkin vann senast i denna kategori 2006 för Little Miss Sunshine och det är också hans enda vinst på Oscarsgalan. Därför tycker juryn att Arkin förtjänar en till eftersom han är gammal och har varit med väldigt länge. Punkt slut.
Anne Hathaway. Les Misérables är en plågsam musikal som har fått allt för mycket uppmärksamhet. Oscarsjuryn älskar filmen och har givit den hela åtta nomineringar. Självklart är Anne Hathaway nominerad för hon gapar och skriker mest i filmen.
Michael Haneke. Amour är en film som verkligen går hem bland jurymedlemmarna och Haneke likaså. Han har aldrig tidigare vunnit eller nominerats för en Oscar och det är väl på tiden nu. Haneke har gjort många respekterade och kontroversiella filmer men Amour hör till en av de mer stillsamma och accepterade.
Zero Dark Thirty (Mark Boal). Information hämtad utifrån intervjuer med personer direkt involverade i jakten på Usama Bin Laden utgör det autentiska och realistiska manuset till Zero Dark Thirty. Skrivet av Mark Boal, en från början undersökande journalist gör att manuset undviker överdrivna dramatiska filmklyschor. Juryn kommer välja Boal för att han skriver om en viktig händelse i amerikansk militärhistoria som är aktuell. Det finns dock en liten risk att han inte får priset för att filmen har fått utså mycket kritik för hur trovärdig den egentligen är. Som jag nämnde tidigare tror jag inte Oscarkommitén välkommnar kritik. 
Argo (Chris Terrio). Som sagt gillar juryn filmer om amerikanska profiler och politik. Argo är ett sådant exempel och huvudkaraktären Tony Mendez som är baserad på den riktiga Tony Mendez som har skrivit boken som filmen är baserad på är en f.d amerikansk CIA-agent. Kan det bli mer passande? Argo och Chris Terrio kammar hem den här, inget snack om saken. Argo, fuck yourself!
Life of Pi (Claudio Miranda). 2012 års snyggaste och mest visuellt kompletta film kommer vinna. Med en fantastisk mix av starka färger och nytänkande kameravinklar ser varje bild ut som ett konstverk.
Life of Pi (Mychael Danna). Med ett Indieninfluerat soundtrack kommer Life of Pi och kompositören Mychael Danna vara Oscarjuryns vinnare. Lekfullt, mystiskt och vackert är Dannas levande soundtrack som passar utmärkt till filmens färgglada och äventyrliga aura.
Argo. Med Lincoln och Silver Linings Playbook som största utmanare, kanske även Life of Pi, spås Argo av många att vinna det största filmpriset på galan. Kanske är det då något märkligt att Ben Affleck inte fick någon reginominering, och det skulle väl vara det som talar emot en vinst för hans historiska dramathriller. Jag och många andra såg länge Lincoln som den största favoriten, då det är så mycket som stämmer där: amerikansk hjälte + Spielberg + Daniel Day-Lewis + biografi + amerikansk historia + lite lagom mycket stråkar och slisk. Men Argo behandlar också amerikansk historia, är dessutom meta (film om filmskapande), hyllar Hollywood lite lätt och är lagom snäll och Oscarsjuryvänlig. Att sedan George Clooney producerar är knappast ett minus.
Daniel Day-Lewis. Lincoln var verkligen ingen höjdare, men behållningen finns i den här mannen, Daniel Day-Lewis, som gör titelrollen på ett imponerande sätt. Oscarsjuryn gillar honom – han har två vinster och två nomineringar sedan tidigare, och jag ser inte att någon annan ska kunna hota honom i år.
Jennifer Lawrence. Här kan jag inte riktigt bestämma mig, det finns flera kandidater, som Jessica Chastain och Emmanuelle Riva. ”Experterna” tror dock på Lawrence, och då fegar jag väl ur lite och säger detsamma. Om hon förtjänar den? Nej. Hon är bra i Silver Linings Playbook, men inte så bra. Jag hade hellre sett den gå till…
Tommy Lee Jones. Birollskategorin är svårtippad i år. Jag tror att Lincoln:s Tommy Lee Jones kniper den framför näsan på i första hand Robert De Niro och Philip Seymour Hoffman. Han vann för 20 år sedan och det skulle mycket väl kunna vara dags för den typiska Oscarn för lång och trogen tjänst. Det säger jag inte för att ta ifrån honom någonting, för han är liksom Day-Lewis en av Lincoln:s få ljusglimtar.
Anne Hathaway. Les Misérables-skådespelerskan är den stora favoriten här och jag hoppar också på det tåget. Startfältet är relativt svagt, och av någon anledning känns det glasklart att guldgubben ställts undan för Hathaway.
Ang Lee. Är det dags för allas vår lille taiwanesisk-amerikanske regissör att få plocka hem den stora trofén? Ja, jag tror att så kan vara fallet. Steven Spielberg? Mjo, kanske, men ändå inte? Michael Haneke? Kanske, beroende på hur mycket amour Amour får av juryn. David O. Russell kan också skrälla med Silver Linings Playbook, som känns som en potentiell skräll lite här och där. Men Lee får mitt tips.
Zero Dark Thirty (Mark Boal). Amerikansk politik går ofta hem och Zero Dark Thirty känns het på manusfronten. Största utmanarna är nog Michael Hanekes manus till Amour och Quentin Tarantinos Django Unchained, som jag dock inte tror särskilt mycket på.
Argo (Chris Terrio). Om Argo ska vinna för bästa film bör den rimligtvis backas upp av några andra priser. Ben Affleck fick ju som bekant ingen reginominering, så då bör manuskategorin vara en stor vinstchans för Argo. Största utmanaren heter Lincoln, skriven av Tony Kushner.
Life of Pi. Fotopriset kan i år gå till en av de vackraste och visuellt mest fulländade filmerna från förra året, Ang Lees storslagna äventyr. 3D-effekterna är förmodligen de snyggaste jag har sett (med Prometheus som möjlig utmanare), och fotot skiner med sin glans.
Life of Pi. Kanadensaren Mychael Danna har skrivit musiken till detta storslagna havsäventyr, vilken naturligtvis bidrar till filmens helhet. Vinstchansen här är stor och jag tror att den klår den största utmanaren på förhand, Lincoln. Även min egen magkänsla, som säger Argo, får nobben. Sådant brukar straffa sig…
Les Misérables. Här tror jag att det är ungefär 50/50 mellan Tom Hoopers musikal och Anna Karenina. Det är hårfint mellan vilken film som får min gissning, men min första tanke var Les Misérables, och då går jag på det.
Zero Dark Thirty. Ljudkategorierna har jag inte mycket kunskap om, och det blir ännu svårare av att det är två olika kategorier. Men jag drar iväg en gissning på att Zero Dark Thirty vinner för sin intensiva tystnad som blandas med tunga skott.
BLADE (1998)
NAUSICAÄ OF THE VALLEY OF THE WIND (1984)
RUST AND BONE (Frankrike/Belgien)
MOONRISE KINGDOM (USA)
BEASTS OF THE SOUTHERN WILD (USA)
SEARCHING FOR SUGAR MAN (Sverige/Storbritannien)
CALL GIRL (Sverige)
RUST AND BONE (Frankrike/Belgien)
AMOUR (Österrike/Frankrike)
LOOPER (USA)
MOONRISE KINGDOM (USA)
LAWLESS (USA)
THE PERKS OF BEING A WALLFLOWER (USA)
HOLY MOTORS (Frankrike)
BARBARA (Tyskland)
do you like phil collins? 