Det är sommar och året är 1983. Någonstans på den norditalienska landsbygden har en amerikansk familj flyttat in för säsongen i sitt pittoreskt grandiosa sommarhus. Fadern, arkeolog till yrket, inväntar traditionsenligt årets inbjudna student som ska assistera honom i arbetet. När besökaren anländer till uppfarten, utmattad men likafullt stilig, står den 17-årige sonen Elio i fönstret och iakttar ankomsten, där och då omedveten om att denne Oliver, 24, ska komma att spela huvudrollen i hans livs mest omvälvande sommarsemester.
Familjen Perlman är amerikanska judar, eller “Jews of discretion” som Elio (Timothée Chalamet) uttrycker det, och personer av världen. Alla talar som minst flytande engelska, franska och italienska. Fadern, arkeologiprofessor Mr Perlman (Michael Stuhlbarg), ägnar dagarna åt arbete, vilket innehåller såväl dokumentsortering som bärgning av antika statyer ur havet, medan modern, den oerhört språkbegåvade Annella Perlman (Amira Casar), mer behandlar sommaren i Italien som regelrätt semester. Den musikaliskt skärpte Elio ägnar sig åt att transkribera noter, läsa böcker och spela piano. Och så har han en sedan länge pågående men alltjämt trevande kärleksrelation med Marzia (Esther Garrel) från byn. Elio är visserligen uttråkad och smått frustrerad över att saker och ting står still, men den långsamma ledigheten rullar ändock på i godan ro. En stund i solstolen här, ett dopp i poolen där. Ena kvällen på diskoteket och nästa med en god bok i handen. Trivsamt, om än långsamt.
Det är ingen omedelbar och jordbävningslik effekt som följer ögonblicket då Oliver (Armie Hammer) träder in i handlingen. Elio är från början ganska skeptiskt inställd till den blonde, snygge, avslappnade “il americano”, även om åtminstone delar av ointresset verkar vara en spelad, eller av osäkerhet framtvingad, fasad. Både Elio och Oliver sonderar romanser med ett par damer i det lilla samhället, men det krävs ingen utredning av kommissarie Montalbano för att komma till insikten att det finns något annat i luften här, att det ena kommer att leda till det andra och att dessa första och andra kommer att involvera Elio, Oliver och en växande låga.
Call Me by Your Name är egentligen en ganska odramatisk film. Här finns varken hätska dispyter eller melodramatiska stråkar. Regissör Luca Guadagnino har själv kallat den för den lugnaste filmen han gjort. Den är en trevande dans med lätta steg, en öm hand på spända axlar, ett svalkande fotdopp i en alpvattenkylig bäck. En spontan cykeltur längs åkrar och soldränkta landsvägar, en glass i byn. Det är varmt och skönt och solen skiner. Ont får det göra senare.
Det tar ett tag innan filmen lyfter ordentligt. Första halvan är inte alltför märkvärdig, om än allt igenom engagerande. Möjligen hade man kunnat klippa ner filmen en kvart, men det är också den eventuella svagheten i den anspråkslösa skildringen som efter ett tag istället ska komma att bli en av filmens styrkor. Det är någon timme in som den där lågan på riktigt börjar bränna till. Ungefär när mittenstrecket passeras lyfter filmen som en svala som precis lärt sig flyga. Den beskrivning av filmen som måste yttrats mest frekvent är att det är en sommarförälskelse man vill aldrig ska ta slut. Även jag faller, efter ett tag, pladask för det lågmälda drama som allteftersom växlar upp till en i det närmaste drömsk sommarflykt undan alla bekymmer. Guadagnino gör en intressant ansats i att på ovanligt avslappnat vis tackla en i grunden ganska svår och problematisk berättelse, som i många andras regi förmodligen hade framstått som mer dramatisk och fylld av konflikt. Den är heller inte överdrivet erotisk och sexuellt laddad, utan fokuserar mer på det emotionella spektrat, och det handlar mer om oskyldigt utforskande än något slags förbjuden kärlek. Och den så obekymrade känsla som byggts upp under filmens gång ska vad det lider övergå i vad som verkar vara en separationsångestens moder.
Guadagninos föregående film, A Bigger Splash, utspelar sig också i ett somrigt Italien och har flera gemensamma nämnare med Call Me by Your Name, men är inte alls lika fokuserad och lider av betydande identitetsproblem. Det är glädjande att efter den senare filmen kunna konstatera att några sådana inte finns här och att utvecklingskurvan är positiv. Call Me by Your Name är en både narrativt och stilmässigt säker produkt och jag ser mycket fram emot dess mer eller mindre annonserade uppföljare. I min mening har Elio Perlman potential att bli en 2000-talets Antoine Doinel.
Timothée Chalamet är sensationell i huvudrollen och går en ljus skådespelarframtid till mötes. Armie Hammer känns helt självklar i sin roll och kemin med Chalamet är oemotståndligt naturlig och genuin. Det upprepat påtalade faktum att inspelningen ska ha varit intim, familjär och allmänt härlig lyser igenom gång på gång. Bland birollerna finns idel topprestationer, där framförallt Michael Stuhlbarg visar upp stor värme och i filmens slutskede briljerar med oerhörd replikleverans i en lång utläggning av moral och livsvisdom. James Ivorys manus (baserat på André Acimans roman) och Guadagninos regi sammanfogas på sofistikerat vis med utsökt foto och ett alldeles underbart soundtrack: redan med Bandolero, Giorgio Moroder, Bach och Franco Battiato har vi fått ihop ett supermixtape. (Alla soundtrack som innehåller Battiato får en extra stjärna i min bok.) Vidare undviker filmen den alltför vanliga fällan att gå all in på 80-talsdekoren med överdrivet tidsmarkerande kläder och rekvisita. Den råkar bara utspela sig på 80-talet helt enkelt. De lombardiska miljöerna måste också nämnas. Man verkligen känner den där gassande solen, middagstidstystnaden i den värmeslagna byn och den där frälsande brisen som sveper in med några sekunders svalkande beröring. Måltiderna i trädgården för tankarna till Jean Renoir och känslan av att möta solen i ett paradisiskt Italien tränger rakt igenom den vita duken.
Den mycket varma skildringen av Elio och Olivers sommar ger i sitt slutskede en stark effekt av det sorgsamma slaget, när allt till slut måste ta slut. Satan, vad det känns i hjärtat, eller magen, eller var nu ens allra djupaste känslor opererar. Men för att parafrasera Elios pappa, som i en vidunderligt stark monolog i filmens slutskede lägger ut texten om identitet och upplevelser och relationer och känslor och livet och hur man egentligen ska kunna hantera alltihop, måste man omfamna även den svärta och den smärta som följer något så fantastiskt och underbart som Elios sommar 1983 – annars undertränger man också den kärlek och den glädje som man en gång upplevt. Tänk på det, mina vänner.
“Later!”
do you like phil collins? 