Topp 15: 2017 di Davelito

Ett år man av många anledningar snabbt vill glömma är sedan ett par veckor till ända. Några minnesvärda undantag finns emellertid: nedan följer 2017 års bästa filmer.

GRAVE* (Frankrike, Belgien, Italien)

(En: Raw.) Den mest fascinerande skapelsen jag tog del av under året var Julia Ducournaus egendomliga coming-of-age-drama om två systrars bisarra upplevelser på en belgisk veterinärskola. De förfärande nollningsritualerna bleknar i jämförelse när den yngre systern Justine (Garance Marillier), som dittills varit vegetarian, utvecklar ett okontrollerbart gryende begär för kött. Justines tillvaro förändras drastiskt och fundamentalt och blir problematisk på en rad olika plan. Grave är en äcklande, kontroversiell och gripande historia tillika väl utfört, unikt filmhantverk med kapacitet att framkalla de allra märkligaste av mänskliga reaktioner. Jag undergick en omvälvande filmupplevelse av skräckblandad förtjusning (med betoning på förtjusning) vilken jag redogjorde för mer fördjupat i fullängdsrecensionen från Göteborgs filmfestival.

SLAVA* (Bulgarien, Grekland)

(En: Glory.) En fattig järnvägsarbetare påträffar en stor summa kontanter utspridda över rälsen och rapporterar, ärlig som han är, detta direkt till polisen. Så inleds denna mycket gripande berättelse om hur en utsatt, stammande, ensam person som bara vill göra rätt för sig ofrivilligt dras in i en korruptionshärva som förändrar hela hans livssituation till det värre. Det bulgariska transportministeriet vill prisa honom som hjälte för att styra undan uppmärksamheten från den egentliga frågan kring de smutsiga pengarna medan han själv bara vill bli lämnad ifred. Kollegerna på jobbet tycker att han är dum i huvudet för att han inte tog pengarna själv, polisen försöker sätta dit honom för att ha gjort just det och till råga på allt tappar transportministeriets PR-chef bort det för henne betydelselösa men för honom ovärderliga armbandsuret, en sovjetisk Slava, han ärvt av sin far. Slava är en oerhört upprörande och tragisk film om den vardagskorruption som inte handlar om stora företag som gör stora, smutsiga affärer utan som drabbar samhällets svagaste och mest utsatta människor – de som bara vill göra rätt för sig och leva ett hederligt liv. Kommentaren av de sydeuropeiska ekonomiernas förfall är av oneklig relevans och når ända in till kärnan av vad inflytelserika människors maktmissbruk och oärlighet resulterar i. En väl skriven, regisserad och spelad film i precis rätt tempo och med precis rätt avvägning mellan realistiskt drama och dramaturgisk spänning. En alltför förbisedd pärla från det alltför outforskade filmlandet Bulgarien.

CALL ME BY YOUR NAME (Italien, Frankrike, Brasilien, USA)

Ju längre tid som gått utan att jag skrivit klart den här listan, desto högre har Luca Guadagninos sommarromantiska drama om Elio och Oliver (aka Oliver och Elio) smugit sig upp igenom densamma. Det är en känsloladdad skapelse som egentligen bara fortsätter accelerera i styrka efter att eftertexterna ackompanjerade av ett sorgset ansikte släckts ner i biosalongen: jag tänker fortfarande på den och blir både varm och vemodig av att göra det. Ett fantastiskt litet paket fyllt av kärlek och glädje, saknad och sorg, ett insiktsfullt manus, regi och skådespeleri av högsta klass, idylliska lombardiska sommarlandskap för ögat och odödliga italodiscoguldkorn för örat. En film för livet. Fler upplevelseåtergivningsförsök finns att läsa i den längre recensionen av Call Me by Your Name.

KEDI* (Turkiet, USA)

En annan liten hyllning till livet är denna oemotståndliga dokumentär om Istanbuls gatukatter och deras varierande historier och livsstilar. Katter är fascinerande djur med stor integritet som lever efter sina egna villkor och omges av ett slags mystik, vilken genomsyrar filmskaparen Ceyda Toruns ansats i författandet av detta kärleksbrev till staden och dess invånare, såväl katter som människor. Karaktärsgalleriet är rikt och innefattar allt från konstnärer till fiskare och restaurangägare, med den gemensamma nämnaren att deras vägar någon gång korsats av en katts. En frusen liten unge som behöver tak över huvudet, en kaxig buse som vill skapa lite trubbel eller en hungrig kompis som bara vill ha en bit mat och lite sällskap – alla har de en egen historia att berätta. Personliga favoriter är Sari, ”The Hustler”, med den officiella beskrivningen ”doesn’t give a sh*t, steals, begs, forages, persistent”, Duman, ”The Gentleman” (”paws at the window when hungry, never begs or goes inside, demands proper delicatessen, dives in dumpsters”) och Aslan Parçasi, ”The Hunter” (”hunts rats, eats fish, loves a good scenic view, sleeps all day, hunts at night”). Kedi är en jättefin liten film som med mycket värme handlar nästan lika mycket om människans tillvaro på jorden som katternas, och hur de två vitt skilda varelserna kan mötas och hitta gemensamma sätt att hantera den.

MOONLIGHT* (USA)

Det känns alltid lite avslaget att snacka om filmer som vunnit Oscars för snart ett år sedan, men att Barry Jenkins Moonlight skulle vara avslagen är en otänkbar föreställning. Det mesta har visserligen redan skrivits, men bra filmer förtjänar att hyllas vidare oavsett vad som sagts tidigare. Moonlight utspelar sig under tre stadier av en pojkes/tonårings/mans uppväxt utanför Miami och behandlar allt från familj och skolgårdshierarkier till identitet och sexualitet i ett hårt samhällsklimat kantat av fördomar, brist på förståelse och maskulinitetsnormer som är både förvirrande och omöjliga att leva upp till för en afroamerikansk, utstött, homosexuell kille i ständig utveckling. Tre vackra och smärtsamma porträtt av en individ sammanlänkas till att måla en starkt drabbande bild av hur svårt och vilset det kan vara att växa upp, och detta görs med en filmisk verktygslåda rik på färger, kontraster och nyanser. Kort och gott en fantastisk film som förtjänat sitt prisregn. (Älskar också den mångbottnat symboliska slutscensreferensen till Les quatre cents coups.)

MOTHER! (USA)

Efter att ha sett Grave hade jag svårt att se hur något skulle kunna komma i närheten av samma nivå av vansinne. Sedan kom hösten och Darren Aronofsky med den, och han hade i en klassisk ”hold my beer”-aktion bestämt sig för att vrida upp alla reglage till max och ge biopubliken en omtumlande upplevelse utan motstycke. mother! börjar som en förhållandevis stillsam thriller om ett par i ett hus och slutar som en våldsam och grotesk undergångsskildring med bombastiska allegorier och bibelreferenser, och när man tror att ingenting kan gå mer åt helvete gör det det tio gånger till. En helt sinnessjuk film som inte liknar något annat jag sett och som är i det närmaste omöjlig att koka ner till en recension eller ett omdöme som gör upplevelsen rättvisa. Jennifer Lawrence gör sin karriärs mest krävande rollprestation och är bättre än någonsin, och Aronofsky befäster sin position som världens mest spännande filmskapare. (En längre recension finns att läsa här.)

GOOD TIME (USA)

En rimlig förväntning inför Good Time är att få lite skön spänning och bankrånarthriller. Och visst, det får man, men bröderna Josh och Benny Safdies kriminaldrama erbjuder långt mycket mer än så. Filmen handlar om den tämligen desperate Connie (Robert Pattinson) som rånar en bank i New York med sin mer eller mindre ofrivillige, förståndshandikappade bror Nick (Benny Safdie), varpå Nick efter en svettig jakt åker fast. Därefter går det mesta snett, fler och fler personer blir på dråpliga vis inblandade och det ena brottet leder till det andra. Mitt i allt befinner sig en frustrerad och medtagen men målmedveten Connie, porträtterad av en storspelande Robert Pattinson, i ett intensivt försök att få ut sin bror från fängelset i en nedåtgående spiral av tveksamma handlingar. Good Time är ett klockrent exempel på när visionärt filmskapande med klara idéer får genomföras fullt ut i precis lagom skala, med gedigen finansiering men utan att den så fina indiekänslan går förlorad. Storyn är ständigt oviss och engagerande, och det välskrivna manuset ger karaktärerna djup och gör spänningen mångbottnad. Den pulserande musiken av Oneohtrix Point Never kapslar läckert in den mörka, neontäta neo-noirkänslan. En tragedi, på sitt sätt, om vilsna individer utan riktning.

T2 TRAINSPOTTING (Storbritannien)

På tal om vilsna individer utan riktning. Danny Boyles uppföljare till sin egen milstolpe från 1996 är en fullkomligt värdig, måhända underskattad, sådan. Renton (Ewan McGregor), nu 46, återvänder till Edinburgh efter 20 år i Amsterdam, ren från heroinet men besvärad av äktenskaps- och jobbproblem. Där tar han upp kontakten med de gamla vännerna Spud, Simon och Begbie, alla med egna problem och trasiga relationer med Renton efter sveket för 20 år sedan. Återkomsten blir komplicerad och smärtsam och egentligen ett enda långt försök att övervinna olika former av självdestruktiva krafter hos var och en av individerna i det forna kompisgänget. Även om originalet serverades med en god dos svärta lägger den lite mer nedtonade, om än stundtals karakteristiskt Trainspotting-höga, uppföljaren klart mer vikt vid det smärtsamma och tragiska i återbesöket hos de nu mycket äldre och än mer trasiga huvudpersonerna. En tung och nostalgisk men färgstark film som pillar upp några sårskorpor och framkallar ett par tårar, med hjälp av skarpt skådespeleri och (givetvis) ett skönt soundtrack kombinerat med Boyles stilsäkra klippning. Ett praktexempel på en lyckad och värdig uppföljare.

ORPHELINE* (Frankrike)

(Sv: Fragment av en kvinna.) Skarpt skådespeleri återfinns också i detta originella och alltför förbisedda drama om fyra utdrag ur en kvinnas uppväxttid från barn till vuxen. Denna kvinna, som går under olika namn under de olika epokerna, spelas av Vega Cucytek (vid 6 års ålder), Solène Rigot (13 år), Adèle Exarchopoulos (20 år) och Adèle Haenel (27 år), och allt presenteras i omkastad kronologi, vilket gör att en viss uppmärksamhet och tankepussel krävs för att historiens fragment ska flätas samman. Ett liten flicka på landet som leker kurragömma blir strulig tonårsrebell, rymmer till Paris och börjar jobba på en travbana, blir indragen i en rånkupp involverande stora pengar och tvingas i vuxen ålder söka frihet från sitt förflutna för att kunna leva sitt liv som lärare, mor och fru. Orpheline är en ambitiös, intensiv och gripande film med lysande skådespeleri och innovativa berättargrepp. Haenel och Exarchopoulos är exceptionellt bra, och därtill gör Gemma Arterton en betydande, mycket fin, biroll. Arnaud des Pallières (manus och regi) är en filmskapare jag hoppas få se mer av.

JACKIE* (Chile, Frankrike, USA, Hongkong)

En inte förbisedd men möjligtvis underskattad film är Pablo Larraíns subtilt kraftfulla porträtt av Jackie Kennedy, med en utomordentligt skicklig Natalie Portman i huvudrollen. Den största styrkan i detta ganska nedtonade drama är just frånvaron av de bombastiska dramatiseringarna och brotten mot de sedvanliga riktlinjerna för hur en biografisk film ska utformas. Jackie skildrar visserligen delar av Kennedy Onassis liv, men gör det utifrån en klart begränsad tidsperiod och utan ambitionen att ge en fullfjädrad biografi. Istället gör Larraín en neddykning i första damens turbulenta dagar i samband med presidentens chockerande död 1963, och mycket av historien berättas genom de intervjuer hon gjorde med Life:s Theodore H. White (som Billy Crudups journalistkaraktär baseras på). Man skildrar den traumatiska chocken, sorgen och den vardagliga kampen dels för att hantera den personliga krisen och dels för att hantera familjen, barnen och faderns tillika presidentens fortsatta arv, och dramatiseringen framstår okonstlad och naturlig. Foto, kostym och scenografi möter musik (Mica Levi!), klippning och regi för att skapa ett ödesmättat stycke amerikansk tillika allmänmänsklig historia. Portman är helt magnifik.

DETROIT (USA)

En annan dramatisk historia från 60-talets USA är den om incidenten på Algiers Motel i Detroit 1967, när tre vita, klart rasistiskt agerande poliser under förkastliga former ”förhörde”, torterade och sköt tre svarta män, bara 17-19 år gamla, till döds i kulmen av de våldsamma upploppen mellan framförallt polis och afroamerikanska invånare i staden. Poliserna friades senare av domstol i en starkt kritiserad rättsprocess och händelsen fick stort symbolvärde i den mångåriga kampen för rättvisa och upprätthållandet av mänskliga rättigheter för alla amerikanska invånare. Kathryn Bigelows filmatisering av händelserna är en mycket otäck och upprörande sådan som kastar publiken mellan spänning och ångest till nivåer där händerna är alldeles skakiga av anspänning. Med stark realism, Bigelows som alltid stabila regi och skådespeleri av hög kvalité är Detroit definitivt värd en plats på listan och en sevärd skildring av (ännu) ett tragiskt kapitel ur den amerikanska historien. Tyvärr ett intäktsmässigt misslyckande (spelade bara in 22 av de 34 miljonerna dollar filmen kostade att göra) som förtjänade mycket bättre.

A GHOST STORY (USA)

David Lowerys spökhistoria är inte någon skräckfilm eller rysare utan ett djupt existentiellt drama om sorg och de såväl fysiska som själsliga komponenterna av det mänskliga varandet. Rooney Mara och Casey Affleck spelar ett ungt par som flyttar in i ett hus, vilket är utgångssituationen för filmens handling. När mannen hastigt dör i en bilolycka övergår berättelsen i att kretsa kring dels kvinnans kamp mot sorgen och tomheten, och dels mannens reinkarnation som lakanmunderat spöke. Den senare delhistorien spänner över flera generationer och tidsepoker och blir ett slags spökets odyssé genom ett till synes oändligt liv och en utforskning av en hopplös, kanske meningslös, tillvaro av ständigt sökande efter sin förlorade kärlek. A Ghost Story är en klart originell och minimalistiskt uppfinningsrik film som sår ett frö av ångest med kapacitet att växa till ett ofantligt uppslag av existentiella frågeställningar och en egentligen bottenlös tragik och svärta. Samtidigt är den oerhört fin, med ett vackert bildspråk och en ömsint berättarstil.

ZAGROS (Belgien)

Belgisk-kurdiske Sahim Omar Kalifas långfilmsdebut handlar om titelkaraktären Zagros, en fåraherde som bor fridfullt och lyckligt med sin fru (Havin), som väntar barn, och dotter i en liten bergsby i Kurdistan. Tumult uppstår när rykten börjar florera om att Havin ska ha haft en utomäktenskaplig affär med en köpman i byn, och situationen eskalerar raskt till att bli ohållbar. Zagros familj kräver att han bryter alla band med Havin, och hennes motståndskraft mot de hårda trakasserier hon får utstå börjar försvagas. Hon finner att den enda rimliga utvägen är att lämna landet och tar kontakt med en släkting i Bryssel, dit hon flyttar tillsammans med dottern. Kvar står en vilsen och förkrossad Zagros som slits mellan drömmen om det kurdiska landsbygdsparadiset å ena sidan och drömmen om kärleken och familjen å andra sidan. Zagros är ett utmärkt socialt drama om relationer, familj, släkt, tradition, patriarkala strukturer, heder och kulturer som kolliderar. Det är en film som på nyanserat vis lyfter många frågor om sociala regler och rättigheter, könsroller och friktionen mellan de konservativa krafterna och en värld i utveckling. Zagros är en både spännande och smärtsam tragedi som med oerhört starkt skådespeleri engagerar fullt ut och rakt igenom och lämnar publiken med en rad viktiga frågeställningar i huvudet. (En några rader längre text finns att läsa här.)

A CIAMBRA (Italien, Brasilien, Tyskland, Frankrike, Sverige, USA)

Italiens Oscarsbidrag utspelar sig i kalabriska Gioia Tauro på överdelen av stövelns tå, där huvudpersonen, 14-årige Pio, bor tillsammans med sin stora familj i ett litet romskt samhälle. Han befinner sig i brytpunkten mellan barndom och vuxenliv och driver mest runt med en grupp jämnåriga, röker litegrann, blir skälld på av sina föräldrar, dricker öl med sin äldre vän Ayiva från Burkina Faso och känner en viss dragenhet till sin storebror Cosimos eskalerande brottsliga bana. A Ciambra är den italiensk-amerikanske regissören Jonas Carpignanos uppföljare till den prisade Mediterranea och har en rollista till majoriteten bestående av verkliga invånare från området, vilket ger en stark känsla av autenticitet. Filmen fungerar både som närstuderande uppväxtsskildring och en berättelse om det splittrade Italien där (i det här fallet) italienare, romer och afrikaner lever i samma stad men i helt olika delar av samhället. Pio blir den sammanfogande massan som studsar fram och tillbaka mellan dessa grupper, utan att riktigt veta vart han kan, vill eller bör ta vägen. A Ciambra är en levande och pulserande film som håller ett gott tempo och levererar ett stabilt drama mot en spännande geografisk och kulturell bakgrund. I en högpresterande ensemble lyser Pio Amato och Koudous Seihon starkast. (Detta utdrags ursprungstext finns här.)

DUNKIRK (Storbritannien, Nederländerna, Frankrike, USA)

Christopher Nolans krigsdrama skildrar Operation Dynamo, då de allierade under sommaren 1940 skulle evakuera sina styrkor från den franska kuststaden Dunkerque undan nazisterna. Handlingen presenteras utifrån tre olika perspektiv och följer soldaterna på stranden, de krisinkallade civila båtarna och flygvapenstyrkornas kamp för att hålla de tyska bombplanen stången. Dunkirk är tekniskt sett ett oerhört imponerande filmhantverk, vilket knappast förvånar med tanke på regissören i fråga, och erbjuder välkoreograferade stridsscener fångade av Hoyte van Hoytemas suveräna filmfoto och tonsatta av Hans Zimmers raffinerade musik. Spänningen ger pulsen en egen liten resa, allt berättas med dämpad verbal interaktion och man förlitar sig mer till den ödesmättade stämningen som ligger som ett grått filter över hela filmen. Karaktärsgalleriet är visserligen något svagt, manuset saknar bitvis djup och dialogen är inget mästerverk, men filmens tveklösa styrkor gör ändå detta till Nolans bästa sedan The Prestige. En cool detalj är att man i princip aldrig får se några tyskar i bild – och då talar vi alltså om en film om andra världskriget.

Bubblare

20th Century Women*, Blade Runner 2049, Columbus, Get Out, Home*, Icarus, Le secret de la chambre noire*, Okja, Underverden, Wind River

Inte ens nära

Dark Night*, Personal Shopper*

Sammanfattningsvis känns det helt rimligt att konstatera att 2017 var ett mycket gott filmår, trots att jag missat ett dussin eller två eller hundra av intressanta titlar. Nämnas bör också återkomsten för Twin Peaks, men vad jag egentligen ska säga om den är oklart, då den kräver ett eget kapitel och en hjärnaktivitet av betydligt högre grad än vad jag just nu förmår. Det fanns delar jag gillade och delar jag inte gillade, men i helhet känner jag framförallt glädje över att nutidens TV-scen rymmer även de allra märkligaste och svårtillgängliga av projekt. Vad en liten person som jag tycker är egentligen oväsentligt.

Avslutningsvis vill jag inför fortsättningen av 2018 uppmana er alla att verkligen ta till er Michael Stuhlbargs ömma, varma, insiktsfulla och kärleksfulla monolog i Call Me by Your Name om hur ett liv och dess upplevelser kan berika en som person om man bara låter dem påverka en fullt ut och spela på alla strängar av känsloregistrets finstämda gitarr. Då blir melodin som renast, ärligast och vackrast.

Fotnot

Årtalsfrågan är alltid en huvudvärk i dessa sammanhang. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2017 och vilka som bör räknas till 2016 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2016 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2017 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2017 eller som bara visats på festivaler under 2016. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera nämnvärda filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

Annonser

mother! (2017)

Vissa recensioner sätter man sig ned för att skriva utan att ha den blekaste aning om var, eller hur, man ska börja. Det finns liksom oändliga mängder trådar att dra i och punkter att diskutera, men att presentera dem i ord känns som en omöjlighet.

För att göra ett första nedslag i något slags bakgrund kan sägas att regissören och manusförfattaren Darren Aronofsky knappast gjort sig känd som en man av de enkla och konventionella historierna. Debutfilmen Pi (1998) var i princip obegriplig, Requiem for a Dream (2000) ett ikoniskt stycke psykisk terror, The Fountain (2006) filmisk poesi, The Wrestler (2008) tung diskbänksrealism och Black Swan (2010) en knivskarp psykologisk thriller. Samtliga av dessa filmer är mer eller mindre fantastiska. (Noah glömmer jag medvetet.)

Med mother! rör sig Aronofsky kanske mest mot Black Swan, om filmografiska paralleller ska dras, i avseendet att han återigen gör en starkt subjektiv porträttering av en ung kvinnlig huvudkaraktärs besvärade upplevelser av en eskalerande intrig av obehagliga situationer. Samtidigt är skildringen i stora delar långt mer grov och brutal än den finkänsliga rysning som Black Swan kanske snarare ger upphov till. I de hemskaste partierna av mother! finns en hopplöshet och en skoningslöshet som mer liknar den i Requiem for a Dream.

Filmen börjar som ett relationsdrama med en kvinnlig part (Jennifer Lawrence) och en manlig (Javier Bardem). Han är en poet som fastnat i skrivandet, hon hans yngre fru som lagt ner hela sin själ i att på egen hand återuppbygga och renovera det hus som hennes man en gång bott i men som brunnit ner till grunden. Hon har utvecklat en minst sagt särskild relation till huset, som hon omsorgsfullt gjort till sitt eget. Tillvaron verkar, förutom Lawrence rollfigurs återkommande migränliknande anfall, relativt harmonisk i det enorma huset mitt ute i ingenstans.

Hushållsjämvikten rubbas dock i det ögonblick som en oinbjuden, okänd men till synes vänlig man (Ed Harris) knackar på och önskar tala med poeten. Poeten erbjuder, utan att konsultera sin inte alls lika övertygade fru, mannen fri logi under odefinierad tidsrymd. När sedan gästens fru (Michelle Pfeiffer) efter ett par dagar anländer utan förvarning blir stämningen alltmer märklig och obekväm för Lawrence rollfigur. Poeten, å andra sidan, finner sällskapet inspirerande och verkar helt oslagen av tanken om att hans fru kanske inte alls är lika upprymd som han över den ur hennes perspektiv påträngande och alltmer störande visiten.

Vad som sker härnäst finner jag ingen anledning att ens försöka beskriva, för det är ett extremt händelseförlopp som bör upplevas helt utan förhandsinformation. Och även om jag skulle göra mitt yttersta för att beskriva det i detalj skulle jag inte vara i närheten av att lyckas förmedla den kolossalt chockerande, gränslöst grymma och fullkomligt absurda fortsättning som följer. Filmens andra hälft är bland det sjukaste, mest bisarra och såväl mentalt som fysiskt krävande jag upplevt i en biosalong. Som att trängas in i ett hörn, trampas på, bombarderas med knytnävsslag efter knytnävsslag och inse sig inte kunna andas ordentligt. Man ska vara extremt försiktig med att likna saker vid våldtäkt, men i famlandet efter ord att beskriva den omtumlande upplevelsen som den sista akten av mother! är ska jag vara ärlig och säga att det är ett ord som inte undgått mina tankar. Just när man sitter och tänker att ”nu kan det fan inte bli värre” trappas mardrömmen upp ännu ett steg, gång på gång på gång på gång in absurdum. Fördärvet vet verkligen inga gränser.

Absolut vital för handlingens styrka är Jennifer Lawrence fantastiska skådespelarprestation och Aronofskys ihärdigt närgångna fokus på hennes perspektiv genom hela filmen. Hennes öde blir fruktansvärt drabbande och som åskådare lider man något oerhört med henne. Övriga i ensemblen gör också fina insatser, kanske framförallt en bitchig Pfeiffer vars rollfigur är ohyggligt osympatisk. Det tekniska utförandet från Aronofsky och kompani är mestadels imponerande, där den trogne kollaboratören Matthew Libatiques högspänt klaustrofobiska foto är en av sakerna som står ut. Även frånvaron av musik genom hela filmen är nämnvärd, inte bara för att det är första gången Aronofsky inte samarbetar med Clint Mansell, utan för att man initialt anlitat Jóhann Jóhannsson för att komponera filmens score men kommit fram till att slutprodukten gjorde sig bäst helt utan musik.

Den stora diskussionspunkten kring mother! är otvivelaktigt dess allegoriska narrativ, då det är uppenbart att syftet med den spelade handlingen är att den ska fungera som en rik uppsättning symboler och metaforer. Vad man väljer att läsa in i berättelsen är givetvis upp till åskådaren själv, och Aronofsky har betonat värdet av att var persons upplevelse av filmen är unik. Den är mångbottnad och har många lager av möjliga budskap, varav allt från religion och krig till klimatförstörelse och könsroller har diskuterats. För mig är den starkaste metaforen den som gör modern (Lawrence) och i viss mån huset till vår planet (moder jord), mannen (Bardem) till Gud (ett praktsvin) och inkräktarna till den respektlösa mänskligheten. Bibliska referenser finns det gott om och på religionstemat kan filmen tolkas som extremt kritisk mot människans aningslösa gudadyrkan. Som titeln antyder är även moderskap ett centralt tema, och på den punkten har Roman Polanskis Rosemary’s Baby med största sannolikhet varit en betydande inspirationskälla för manuset.

Söker man svar på frågorna lär man bli besviken, för detta är en film som inte knyter ihop särskilt många säckar utan snarare fungerar som tankeväckare och konversationsbränsle. Den bör därför inte överförklaras (råd från regissören själv), utan kräver att man som åskådare accepterar en något förnuftsvidrig drömlogik. Vissa köper den, andra inte, vilket resulterat i ett brett spektrum av åsikter och omdömen där de högsta betygen varvats med de lägsta. Utifrån recensionen hittills framstår förmodligen mitt omdöme som reservationslöst positivt, men så är inte fallet. Jag saknar inte förståelse för dem som avfärdar filmen som både pretentiös och överdriven. Hade jag fått råversionen av mother! på mitt klippbord (om jag nu hade haft ett sådant) hade jag förmodligen kapat ett par scener och kanske funderat över att modifiera vissa andra. Men sedan kan man fråga sig vem jag egentligen tror att jag är. Hade jag klippt filmen hade vi inte fått se ett något så när lika chockerande, provokativt och okonventionellt slutresultat, och jag hade aldrig haft förmågan att skriva manuset från första början.

mother! är en vild mardrömsresa som ånyo manifesterar Darren Aronofskys strävan efter att alltid ge sin publik en unik upplevelse som inte liknar något de tidigare sett. Den ambitionen, i kombination med modet att göra det i de storskaliga Hollywoodstudiosammanhangen (ett tack till Paramount som vågar satsa på detta är också på sin plats), är en av anledningarna till att jag älskar honom så mycket som jag gör och håller honom som en av de viktigaste auteurerna vi har i dagens filmindustri. mother! är långt ifrån perfekt, men den är något helt eget och en skrämmande uppsättning bilder som fortfarande gör mig illa till mods och som sannerligen inte lär lämna näthinnan under en lång tid framöver. Hatten, återigen, av.

Topp 15: Scotts magiska filmår 2014

2014 är över och den stora nedräkningen inför Star Wars: The Force Awakens har börjat. Medan vi alla väntar (jag tittar på dig David, jag vet att du innerst inne längtar!) kan vi ta en sista tillbakablick till året som varit. Ett mycket stabilt filmår där till och med en del blockbusters var värda att se. Några sådana finns dock inte med i min lista, men de kikar fram bland ”bubblarna” längre ner i texten. Här är topp 15 av mina favoriter från 2014!

enemyENEMY* (Kanada/Spanien)

Stor siffra 15

4 stjärnor DYLPC liten

I regissören Denis Villeneuves händer verkar en thriller inte kunna gå fel. Med isande spänning i 2013 års Prisoners var det med ett omättligt sug efter mer som jag riktade blickarna mot Enemy och Villeneuves återträff med Jake Gyllenhaal. Eller rättare sagt Gyllenhaal x2. Den briljante skådespelaren spelar nämligen huvudrollen som Adam, en college-professor, och Anthony, en skådespelare. Adam upptäcker en dag Anthony i en film han kollar på och ser sig själv. Tanken på att det finns en exakt likadan person någonstans i världen gör Adam chockad men samtidigt benägen att hitta personen. Enemy är en psykologisk thriller som går på djupet i en människas hjärna på ett vis som är fräscht att se i dagens filmutbud. Den är lika nyfiken som tittaren och gräver runt i de två identiska karaktärernas huvuden. Ibland är det svårt att veta vad som är på riktigt och vad som bara är fantasi. Det gör filmen än mer intressant, spännande och komplex. Gyllenhaal gör som alltid en fantastisk prestation och backas upp av två stabila insatser från Mélanie Laurent och Sarah Gadon.

JodorowskysDuneJODOROWSKY’S DUNE* (USA/Frankrike)

Stor siffra 14

4 stjärnor DYLPC liten

Om inte David Lynch hade satt sina tänder i världens bäst säljande sci-fi-bok Dune hade vi troligtvis haft en annan mans vision av boken inpräntat i filmhistorien. För nästan tio år innan Lynchs sågade version av sci-fi-mästerverket kom var chilenaren Alejandro Jodorowsky fullt upptagen med sin egen filmatisering. Jodorowsky’s Dune är en fantastiskt intressant dokumentär som utifrån en lång och nyinspelad intervju med Jodorowsky går igenom hela produktionen av en film som aldrig kom att bli. Den extremt ambitiösa och karismatiska Jodorowsky hade idéer för filmen som är i nivå med George Lucas arbete med de första Star Wars-filmerna. Jodorowsky lyckades få ombord varenda filmjätte under 70-talet och mer därtill. Självaste Alien-designern H.R Giger var ombord för att designa allt från skepp till interiörer. Pink Floyd skulle fixa musiken. Salvador Dalí, Mick Jagger och Orson Welles var bara några av de som skrev upp sig för att skådespela. Jodorowsky’s Dune är fascinerande och skulle troligen vara mycket bättre än Lynchs Dune om den hade kommit ut. Man får glädja sig med att dokumentären i alla fall är mycket bättre. (Läs min recension av David Lynchs Dune i veckoresumé #38.)

predestinationPREDESTINATION (Australien)

Stor siffra 13

4 stjärnor DYLPC liten

”What if I could put him in front of you? The man that ruined your life? If I could guarantee you’d get away with it, would you kill him?”

De allra första orden i Predestination, yttrade av Ethan Hawke, väcker direkt tankar. Imponerande nog innan första bildrutan. Och det är precis vad den här science-fiction-filmen gör hela tiden. Väcker tankar. Filmen följer en tidsresande hemlig agent (Ethan Hawke) vars uppgift är att åka tillbaka i tiden och stoppa kriminella akter från att hända. Hans sista uppdrag är att stoppa ett bombattentat som har dödat tusentals människor. Efter ett dussintal tidsresor och försök att stoppa attentatet utan någon framgång får han en ny rekryt (Sarah Snook) som döljer mer än vad det ser ut som. Min beskrivning av filmens handling är diffus. Den är till och med missvisande. Precis som filmens händelseförlopp är. Den är det självklart på ett positivt sätt då hela temat med filmen i princip är förvirring på grund av tidshopp. Man ska helt enkelt inte ha mycket förkunskap innan man dyker sig ner i Predestination. Det är en film som är komplex, spännande och riktigt häftig. Efter filmen var jag tvungen att kolla upp filmens slut igen och läsa på för att verkligen förstå hur allt går ihop. Men på något imponerande vis så lyckas den göra det även om man inte hänger med i exakt alla detaljer. Det är en sci-fi-film som inte bara gräver sig ner i fysik och tidsregler utan också sexualitet, meningen med livet och hämnd på ett annorlunda och vågat vis.

foxcatcherFOXCATCHER (USA)

Stor siffra 12

4 stjärnor DYLPC liten

En del historier är så dystra och mörka att man blir helt uttömd på kraft när de är över. Foxcatcher är en sådan historia. Filmen baseras på den verkliga händelsen mellan den rike och schizofrene John E. du Pont (Steve Carell) och hans sponsring av de två olympiska brottarna och bröderna Mark (Channing Tatum) och David Schultz (Mark Ruffalo) som resulterade i en ytterst märklig relation och i slutändan död. Filmen är isande kylig som de allra slaskigaste och gråaste svenska vinterdagarna. Det är en stilla film med melodramatiska karaktärer och intensiva känslor som bubblar under ytan. Filmens stora styrka är det magnifika skådespelet som hela trion levererar. Att Carell efter sina framgångsrika komediroller lyckas skapa något helt nytt i du Pont är helt enastående imponerande. Han är verkligen fruktansvärt obehaglig som den udde multimiljonären. Tatum och Ruffalo gör även de grymma insatser, varav Tatum är den absolut stora överraskningen. Bennett Millers Foxcatcher når inte riktigt samma höjder som hans tidigare sportrelaterade drama Moneyball, men det är fortfarande ett riktigt skarpt konstverk.

the-wind-risesTHE WIND RISES* (Japan)

Stor siffra 11

4 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Kaze Tachinu.) Hayao Miyazakis kanske sista film som regissör är som alltid en vacker bit av animerad konst. Den vitskäggige mästaren lyckas alltid pricka rätt genom att skapa filmer som kan njutas av av både barn som vuxna. The Wind Rises är absolut en av hans filmer som lämpar sig för vuxna en aning mer än för barn. Det är en mogen film om ett Japan i kaos påverkat av inte bara andra världskriget utan också katastrofala jordbävningar. Huvudkaraktären Jiro drömmer om att flyga istället för att försöka hålla balansen på marken. Men hans närsynthet stoppar honom från att bli pilot. Istället anställs han som flygplanskonstruktör, något som han visar sig ha stor talang för. Animationen och det visuella är på topp i Miyazakis flygplansdrama. Det är en ytterst vacker film med drömlika sekvenser och en intim och mysig berättelse. Musiken är även den på topp. En fantastisk film som trots en del tempoproblem är så pass underbar och sevärd att den är den 11:e bästa filmen från 2014 och ett värdigt avslut på Miyazakis mästerliga karriär. (Läs mer i recensionen av The Wind Rises.)

the immigrantTHE IMMIGRANT* (USA)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC liten

I det industriella och sjukdomshärjade New York City under 1920-talet anlände tusentals immigranter till Ellis Island ihop om att skapa ett nytt liv i landet av möjligheter. Polskan Ewa (Marion Cotillard) är en av alla immigranter som inte får vad de hade hoppats på. Hon separeras tidigt från sin sjuka syster och tas hand om av en mystisk man vid namn Bruno (Joaquin Phoenix) som erbjuder henne säng och mat för att arbeta med en burleskunderhållning. Men hennes nya liv involverar också prostitution. En dag stöter hon också på den vänlige illusionisten Orlando (Jeremy Renner) som hon får känslor för. The Immigrant är en otroligt vacker och snygg film med en lika vacker skådespelerska i huvudrollen (ja, som ni kanske redan vet från tidigare texter är Cotillard min favorit) och en stämning som osar av dysterhet men också hopp om en ljusare framtid. Det är en film om hur de starka utnyttjar de svaga men också en film om kärlek och överlevnad. Cotillard lever sig in i rollen på ett sätt som bara hon kan. Med fokus och 100 % hängivenhet snackar hon polska och engelska med polsk brytning som om hon inte gjort något annat. Hon levererar helt enkelt stort. Phoenix och Renner gör även de riktigt bra insatser. The Immigrant är en stilla men ytterst effektiv film som framkallar alla möjliga känslor.

a most wanted manA MOST WANTED MAN (Storbritannien/USA/Tyskland)

Stor siffra 9

4 stjärnor DYLPC liten

Baserad på John le Carrés roman med samma namn är Anton Corbijns tredje långfilm en klipsk och ruggigt spännande spionthriller. Filmen utspelar sig i nutida Hamburg och följer en liten superhemlig spionenhet som enligt tysk lag egentligen inte får existera. Gruppen, ledd av den slitne Günther Bachmann (Philip Seymour Hoffman), letar alltid efter nya potentiella spår till terrorister. En dag upptäcker gruppen via säkerhetskameror en muslimsk tjetjen som anländer till Hamburgs aktiva hamnar. De ser direkt potentiella kopplingar mellan tjetjenen och en känd muslimsk föreläsare som är aktiv i Hamburg och misstänks fördela pengar till extremister. En intensiv katt-och-råtta-jakt börjar, vilken man aldrig vill ska ta slut. När jag menar intensiv är det i det här fallet inte snack om feta explosioner och tung action utan istället avlyssningar, avgörande konversationer och påtryckningar från amerikanska, ryska och tyska diplomater. A Most Wanted Man bär på många styrkor. Inte bara är handlingen och stämningen briljant utan också hur Corbijn hela tiden gömmer små detaljer som skall komma att bli viktiga senare i filmen. De är inte alltid tydliga men tillräckligt för att hittas om man tittar noga. Men filmens största styrka är Philip Seymour Hoffman och hans prestation. Det är med sorg i hjärtat man njuter av Hoffmans skådespel då man vet att det är hans sista roll någonsin. Hoffman gör en av 2014 års bästa prestationer. Hans interaktioner med Robin Wrights amerikanska diplomat hör till några av filmens absolut bästa stunder. A Most Wanted Man bjuder däremot tyvärr på en extremt underanvänd Daniel Brühl men också ett fantastiskt bra slut.

THE SQUARE* (Egypten)the-square

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC liten

Med handhållna kameror och enkla medel har regissören Jehane Noujaim och hennes filmare lyckats skapa en dokumentär om revolutionen i Egypten på ett närgånget vis mitt i händelsens centrum – Tahrirtorget i Kairo. I The Square får vi följa ett flertal av aktivisterna under den våldsamma revolutionen. Unga och äldre med olika bakgrunder som tillsammans protesterar och tältar på torget för att få nytt och mer rättvist ledarskap i landet. Det är en fantastiskt fascinerande dokumentär om folk som tar paus i sina liv för att kämpa för något de är beredda att dö för. Likt en VICE-dokumentär eller liknande får man som tittare verkligen vara i händelsen genom imponerande stabila och snyggt filmade scener direkt ur våldsamma upplopp där stenar, tårgas och till och med skjutvapen används. Det är hemska syner men nödvändiga sådana för att verkligen få en inblick i revolutionen. The Square är en känslosam och viktig dokumentär som visar på att det finns en hunger i världen för förändring. Synd bara att folk ska behöva dö för framtiden.

frankFRANK (Storbritannien/Irland/USA)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC liten

Jon (Domhnall Gleeson) lyckas av en slump bli medlem i ett experimentellt och excentriskt band ledd av en än mer excentrisk frontfigur vid namn Frank, spelad av Michael Fassbender. Frank har udda musikidéer och hans bandmedlemmar följer alla hans förslag. Han bär också en papier-maché-hjälm i form av en tecknad figur 24/7. Ingen i bandet vet hur han ser ut och ingen verkar bry sig om att han har hjälmen på sig, utom Jon som ser sitt nya arbete som ytterst märkligt men också spännande. Frank är en komedi med annorlunda humor och mycket konstiga karaktärer. Den är stundtals fantastiskt rolig men också ledsam. Det är en film om individer som sticker ut och kanske inte känner sig hemma i den ”normala” världen. Med konstig men underbar musik och en mysig hipsterton lyckas Frank både charma, underhålla och vara känslosam och vacker. En riktig pärla som rekommenderas mycket starkt.

gone-girlGONE GIRL (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC liten

Nicks (Ben Affleck) fru försvinner på deras femte bröllopsdag och det som skulle vara en glad dag resulterar i ett massivt mediapådrag och en intensiv polisutredning. Men allmänhetens bild av Nick förändras snabbt till misstänksamhet då han beter sig udda och inte verkar vara särskilt förkrossad av att hans fru är spårlöst försvunnen. Kan det vara så att Nick har mördat sin fru? David Fincher vet exakt vad han ska göra för att fånga publikens uppmärksamhet och få en att sitta som på nålar under hela filmen. Han skapar en stämning som skiftar lätt i humör och ton under filmens gång. Den är stundtals fokuserad på Nicks svåra omställning till all uppmärksamhet, något som stundtals gör filmen komisk trots att den är mörk och allvarlig. När den är som allra allvarligast skapar Fincher konflikter och situationer som känns nästintill omöjliga att undkomma ifrån oskadd. Det är en fantastisk dynamik som Fincher bemästrar perfekt och som man kan se spår av i hans tidigare film Zodiac också. Gone Girl når inte riktigt upp till samma nivå som just Zodiac och många av hans andra filmer, men det är fortfarande ett knivskarpt drama som hela tiden får en att undra vem som är mördaren.

snowpiercerSNOWPIERCER* (Sydkorea)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC liten

Den sydkoreanske regissören Joon-ho Bong som ligger bakom en av världens bästa kriminalfilmer någonsin, Memories of Murder, det briljanta hämnddramat Mother och den märkliga monsterfilmen The Host gör i Snowpiercer sin engelskspråkiga debut. Filmen är baserad på ett franskt seriealbum och handlar om en framtid då världen är förstörd av miljökatastrofer och helt täckt i snö. Den enda civilisationen kvar är människor boende på ett tåg som är i konstant rörelse. Det åker nämligen runt jorden. Ombord på tåget är ett klassamhälle i full verkan. Längst bak i tåget lever de allra fattigaste i smuts och misär. Längre fram i tåget njuter passagerarna av alla tänkbara nödvändigheter och lyxigheter som man kan få i verkliga livet. Curtis (Chris Evans) leder en grupp från bakre delen av tåget som är missnöjda med maten och förhållandena de lever i. De bestämmer sig för att successivt kämpa sig fram till den yttersta fronten och konfrontera den mystiska skaparen av tåget. Snowpiercer är inte bara en film om människans snedsteg vad gäller miljön. Det är en titt på samhället i helhet och den uppdelning som existerar överallt, även om vi förnekar den och de knep och ideologier som de rika och mer lärda använder för att kontrollera massan. Filmen är som det kanske låter utifrån handlingen och temat väldigt linjär och förutbestämd. Men så är inte riktigt fallet. För resan till den främre delen av tåget kantas inte bara av motstånd och några av årets bästa actionscener utan bjuder också på en lektion i hur människan ser ner på andra. Tågvandringen är också en transformerande resa för Curtis som på ett vis uppslukas av världen han försöker nå. Huvudrollen spelas briljant av Chris Evans som den beslutsamme ledaren vars förflutna är extremt mörkt. På vissa sätt finns det ingen att riktigt sympatisera med i filmen. Det är enkelt att dela upp Curtis och de fattiga som goda och tågskaparen och hans högra hand Mason, spelad fenomenalt av Tilda Swinton, som onda. Men det som gör det hela mer komplicerat än svart och vitt är handlingens cyniska syn på allt. För trots att de fattiga och Curtis har utnyttjats har de som individer också gjort extremt omoraliska handlingar för sitt eget bästa. Liksom de rika har gjort. Snowpiercer är mer än bara action. Det är en filosofisk och psykologisk tågresa.

GreatBeautyLA GRANDE BELLEZZA* (Italien)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC liten

(Sv: Den stora skönheten.) Om det finns någon film från förra året som känns som en vacker tavla är det Paolo Sorrentinos La Grande Bellezza. Jep (Toni Servillo) lever ett pensionärsliv i lyx, med vackra kvinnor, feta fester och mat och dryck i mängder. Men han känner sig inte helt till rätta och beger sig ut i Rom för att beskåda stadens stora skönhet. Filmen har inte den djupaste storyn eller den mest intressanta heller för den delen. Vad filmen har är ett foto tillsammans med fantastisk opera och annan ljuv musik och en klockren Toni Servillo i huvudrollen. Filmens vackraste och bästa stunder består av musiken som ackompanjerar Jeps vandringar bland ståtlig arkitektur och idylliska områden. Man blir känslosamt berörd och glad av den simpla men effektiva skönheten i filmen. Det är en film som stundtals snuddar på mästerverk men som får nöja sig med att vara kanske 2014 års vackraste film.

nightcrawlerNIGHTCRAWLER (USA)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC liten

Den allt för underskattade Jake Gyllenhaal är med på den här listan för andra gången. Likt den kameleont till skådespelare han är passar han perfekt i rollen som Lou Bloom, en nattvandrare som med sin omoraliska udd filmar olyckor för att sedan sälja till TV-bolag för stora summor pengar. En mörk business som är lika mycket verklighet som Gyllenhaal är fantastisk. Nightcrawler blandar noir, action, psykologisk thriller och djup karaktärsstudie till en fantastiskt underhållande, smart och viktig film. En modern noir-film som vågar vara ful i munnen, ha attityd och samtidigt vara stundtals rolig. En komplett film med grymt skådespel dessutom. Kanske Gyllenhaals bästa prestation någonsin. En roll han är värd en Oscarsnominering för. (Läs mer i recensionen av Nightcrawler.)

camp x-rayCAMP X-RAY (USA)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC liten

Vad i hela friden Scott? Kristen Stewart på din lista? Ja, och jag skyltar gärna med det dessutom! Kristen Stewart spelar den unga Cole som har valt att ansluta till militärpolisen på Guantanamo Bay och arbeta som fångvaktare i den ökända anstalten Camp X-Ray. Stewart levererar en av 2014 års bästa, om inte den bästa, rollprestationen på hela året. Jag som så många andra har tidigare sågat henne för att vara en värdelös skådespelare med ett ansiktsuttryck. Men i dramat Camp X-Ray använder hon sitt ökända stela uttryck på ett sätt som gör det så extremt levande. Cole får utstå några av de mest hatade internerna i världen och dessutom en hård jargong inom fångvaktarcommunityn. Men en dag under de rutinmässiga vaktsessionerna får hon kontakt med fången Ali, spelad av Peyman Moaadi. En förbjuden vänskap bildas mellan de två vitt skilda individerna. Camp X-Ray involverar en kontroversiell plats som är en produkt av en kontroversiell konflikt men trots det lägger filmen inte så stor vikt vid det. Istället är det relationen mellan Cole och Ali som är i fokus. Det är mer en film om kulturkrockar och vänskap och att finna sin identitet. Camp X-Ray är en perfekt berättad historia med prestationer från Stewart och Moaadi som båda förtjänar Oscarsnomineringar. En film jag grät till, en film jag ville se igen så fort jag gick ut från biografen. En stor överraskning, en vacker berättelse och en jävligt bra film. (Läs mer i recensionen av Camp X-Ray.)

a girl at my doorA GIRL AT MY DOOR (Sydkorea)

Stor siffra 1 vit bakgrund

4 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Dohee-ya.) 2014 fanns det en film som till och med Camp X-Ray inte kunde slå (även om det var extremt jämnt). En filmdebut från den sydkoreanska regissören July Jung som vann Bästa debutfilm på senaste Stockholms Filmfestival. Trots det känns det som att inte särskilt många har sett den. Med endast cirka 200 betygsättningar på IMDb bland annat, är den lite av en okänd pärla. Filmen handlar om poliskonstapeln Young-nam spelad av den fantastiska Doona Bae, som efter en personlig skandal tvingas byta distrikt från huvudstaden Seoul till en liten sömnig fiskeby på landsbygden. Som ny polischef i byn måste hon slita för att förtjäna invånarnas respekt. En dag stöter hon på en ung flicka som får utstå mobbning och misshandel från skolkamrater, farmor och hennes alkoholiserade styvfar. Young-nam måste skydda flickan samtidigt som misstänksamma blickar från invånarna hela tiden övervakar. July Jung använder sig av de två huvudskådespelarna till fullo. 14-åriga Kim Sae-ron som flickan är minst lika bra som hennes vuxna motspelare. Jung låter tystnad och stillhet överkomma vissa scener och gör det hela naturligt och än mer känslosamt. Filmen bjuder på en del glada stunder men är framförallt en allvarlig film som börjar hyfsat vanligt eller typiskt för en dramafilm av den här kalibern. Men ju längre in i filmen jag kom insåg jag att det finns ingen annan film av den här kalibern eller med det här temat (möjligtvis Jagten som den rent tematiskt har en del likheter till). För filmen tar en vändning som skakar om och ställer till det. Nya konflikter skapas utifrån en situation som av invånarna har missförståtts. Utan att spoliera dyker filmen ner i kontroversiella ämnen som dessutom är extra känsliga i Sydkorea, såsom relationer och sexualitet. A Girl at My Door tittar närmare på beteenden och handlingar som för oss alla kan vara svåra att förstå men som inte är så främmande. A Girl at My Door är en fantastisk film med otroligt skådespel och en handling som är oväntad, fräsch och otroligt viktig att berätta. Det är inte en vanlig dramaberättelse om moderskap och bortsprungna flickor, det är så mycket mer. Det är en film som får en att skratta, gråta och se på världen och samhälle ur ett annat perspektiv. Den är så nära att nå en femma i betyg, men jag är medvetet snål med högsta betyg innan jag har sett filmen en andra gång. Jag skulle inte bli förvånad om den lyckas nå det. Det är ju ändå den bästa filmen 2014. (Läs mer i recensionen av A Girl at My Door.)

Bubblare

The Grand Budapest Hotel, The Wolf of Wall Street*, Nebraska*, The Spectacular Now*, Interstellar, Guardians of the Galaxy, Birdman, Love Is Strange, The Riot Club, The Raid 2: Berandal, Lucy, Stretch, Kumiko, the Treasure Hunter, Edge of Tomorrow, Captain America: The Winter Soldier, X-Men: Days of Future Past, A Touch of Sin*, Under The Skin*, The Skeleton Twins, Boyhood, 22 Jump Street, The Lego Movie, The Imitation Game, NAS: Time Is Illmatic, A Hard Day, Dallas Buyers Club*, August: Osage County*, The Zero Theorem*, Maps to the Stars, Her*, The Secret Life of Walter Mitty*, Dawn of the Planet of the Apes, Jack Ryan: Shadow Recruit, Non-Stop, Free to Play

Inte ens nära

Hill of Freedom, Need for Speed, Transformers: Age of Extinction, Teenage Mutant Ninja Turtles, Trash, Space Station 76, A Long Way Down, Wish I Was Here, 300: Rise of an Empire, Godzilla, A Million Ways to Die in the West, The November Man, Noah, The Amazing Spider-Man 2, Neighbors, Hercules, The Maze Runner, Oldboy*, Twenty Feet from Stardom*, American Hustle*, Lone Survivor*, Saving Mr. Banks*, Inside Llewyn Davis*

Trots att jag inte delade ut en enda femma var 2014 ett riktigt starkt filmår. Med en kompott av varierade filmer från olika platser var det ett mycket tillfredsställande filmår. Kanske ett av de allra jämnaste åren dessutom. Tvåan och ettan på min lista är extremt jämna och även femman, fyran och trean hade alla potential att nå de högsta skyarna.

En del filmer hade på grund av vårt sett att se på årtal kunnat kvalificera sig in i årets lista, men många av dessa dök upp i förra årets lista. Min 2013-lista kan du läsa här.

Det finns som vanligt en del filmer man inte hinner se. Vilka filmer var dina favoriter? Håller du med om några jag har listat eller saknar du några? Kommentera gärna nedan.

Liraren David har ju såklart också publicerat sin lista, här är hans 2014-lista. För att se våra tidigare listor kan du klicka följa följande länkar. Scott: 2012 och 2013, David: 2012 och 2013.

Kika gärna nedan in filmerna som var nära och/eller sevärda från 2014, och lär dig namnen på filmerna utantill som du ska undvika. Trevlig fortsättning på det nya året!

Fotnot

Årtalsfrågan är en ständig huvudvärk. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2014 och vilka som bör räknas till 2013 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2013 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2014 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2014 eller som bara visats på festivaler under 2013. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera fantastiska filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

Scotts pepplista 2013

Filmåret 2013 kommer att lansera remakes, reboots och uppföljare som varje år alltid gör. Men trots upprepning verkar det finnas hopp. Vi har valt att lista de filmer som släpps 2013 som vi är allra mest sugna på att få se. Här är min lista, utan inbördes ordning.

Nightingale-Stills-003LOWLIFE (USA)

James Gray har både skrivit manus och regisserat den här filmen, vars titel fortfarande är oklar, trots att filmen är färdiginspelad och färdigredigerad. Filmen var länge utan titel under inspelningen, innan den fick namnet Lowlife som sedan ändrades till Nightingale. James Gray är fortfarande inte helt säker på titeln, men han har sagt i media att den troligen kommer använda sig av det första namnet, Lowlife. Själva filmen handlar om en invandrarkvinna (Marion Cotillard) i New York som dras in i burleska miljöer och vaudeviller. En trollkarl (Jeremy Renner) försöker att rädda henne från den farliga och förirrande varietéscenen och återförena henne med sin syster som hålls fången på Ellis Island utanför New York. Lowlife:s handling är ytterst intressant, men det är skådespelarna som lockar allra mest. Jeremy Renner är en stabil herre som inte har gjort mig besviken än och det ska bli spännande att se hur han tacklar rollen som trollkarl. En av mina favoriter, Marion Cotillard, utgör en stor procentsats av anledningen till varför jag vill se den här filmen, Joaquin Phoenix likaså.

elys1

ELYSIUM (USA)

Sydafrikanska regissören Neill Blomkamp kommer 2013 tillbaka till science-fiction-världen efter den välgjorda, annorlunda och lyckade District 9. Sharlto Copley hoppar på tåget igen, men istället för att spela hjälten som han gjorde i District 9 gör han raka motsatsen genom att spela skurken. Hans motståndare är Matt Damon som spelar Max, en man som får ett uppdrag som har potential att skapa jämlikhet i en värld där de rika bor i en lyxig rymdstation ovanför jorden och de undre klasserna bor på en skadad och förstörd version av vår planet. Blomkamp plockar även med sig Jodie Foster och William Fichtner på sitt rymdäventyr som troligtvis har ett samhällskritiskt och politiskt budskap likt District 9.

Mia-Wasikowska-in-Stoker-2013-Movie-ImageSTOKER (USA/Storbritannien)

Den sydkoreanska regissören Chan-wook Park är tillsammans med Ridley Scott min favoritregissör. Hans tidigare verk som Vengeance-trilogin, Thirst och Joint Security Area är fantastiska filmer med mörka och vuxna teman som behandlar hämnd, våld och relationer på ett aningen kontroversiellt och annorlunda sätt. Stoker är Parks första engelskspråkiga film och handlar om en ung flicka vid namn India (Mia Wasikowska) som bor tillsammans med sin emotionellt instabila mor (Nicole Kidman). En dag flyttar helt plötsligt den gåtfulle och okände morbrodern Charlie (Matthew Goode) in hos India och hennes mor. India hyser misstankar om morbroderns motiv, men samtidigt känner hon sig dragen till honom. Stoker verkar vara en mystisk och mörk film som har potential att bli något unikt och riktigt bra. Kombinationen av en riktigt intressant handling, snygg trailer, bra rollista och min favoritregissör gör den här filmen till den jag längtar allra mest efter 2013.

The-East-Sundance

THE EAST (USA/Storbritannien)

Indiestjärnan Brit Marling är en produktiv kvinna som 2013 filmatiserar sitt tredje egenskrivna manus på två år. Efter de två indiesuccéerna Another Earth och Sound of My Voice är det dags igen med en berättelse om infiltration, likt den sistnämnda filmen. En ung kvinna får i uppdrag att infiltrera en anarkistgrupp varpå hon snabbt bildar starka känslor för ledaren. Sound of My Voice-regissören Zal Batmanglij ställer sig bakom kameran än en gång men har den här gången inte bara fått med sig Marling, utan också två stora namn i form av Ellen Page och Alexander Skarsgård. Förväntningarna är höga på ännu en smart, mystisk och välspelad indiethriller från Marling-fabriken.

Chris Pine Captain Kirk Star Trek Into Darkness 4STAR TREK INTO DARKNESS (USA)

J.J. Abrams släpper återigen lös sin unga och energirika besättning när den galaktiska federationen hotas. Captain Kirk (Chris Pine) leder sin besättning och Enterprise på jakt efter en ensam man som hotar att förstöra federationen och kanske hela mänskligheten. En uppföljare till den fantastiskt underhållande Star Trek från 2009 (som jag inkluderade i min sci-fi-lista) är garanterad på min pepplista, även om det är en uppföljare till en reboot-film av ett äldre varumärke. Den snygga, stilrena designen och de fantastiska warp-motorljuden är svåra att vänta på. Star Trek Into Darkness innehåller samma underbara besättning som i förra filmen men också några nya värvningar som den skicklige Benedict Cumberbatch som tar rollen som storskurk. 2013 är det dags för kanske årets mest underhållande film.

213866-Shane-Carruth-Upstream-Color-sundance-film-festival

UPSTREAM COLOR (USA)

Shane Carruth är en annorlunda man i filmindustrin. Han är en kreativ manusförfattare, skicklig regissör och briljant skådespelare, något han visade tydligt i hans första film Primer som är den mest komplexa film jag har sett och kanske en av de mest kreativa. Nu är han tillbaka och redo att fylla dessa tre yrkesplatser igen. Carruth har skrivit manus, regisserat och spelar huvudrollen i Upstream Color som har potential att vara ännu mer komplex och förvirrande än Primer. Två korta trailers har släppts för filmen som jag inte förstod någonting av, därför ökade mitt sug efter att få se filmen ännu mer. Handlingen är också komplex och svår att förstå men kort och gott handlar filmen om en man och en kvinna som dras till varandra. De är omspunna i en livscykel av en ålderslös organism. Deras identiteter blir till illusioner när de kämpar för att samla lösa fragment av förstörda liv. Förstår du nu? Nej jag tänkte väl det, just därför vill jag se den.

first-look-ryan-gosling-only-god-forgives

ONLY GOD FORGIVES (Frankrike/Danmark)

Den danske regissören Nicolas Winding Refn och Ryan Gosling är tillbaka efter succén med Drive som jag tycker är 2011 års bästa film. Only God Forgives handlar om en poliskomissarie från Bangkok och en gangster (Ryan Gosling) som gör upp i en thaiboxningsmatch. En enkel handling likt Drive som förhoppningsvis kan förföra publiken både visuellt och på ett skådespelarmässigt sätt. Svettigt, våldsamt och melankoliskt kan vi förvänta oss från Refn, som i sitt CV har filmer som Pusher-trilogin, Bronson och så självklart Drive. Kan det bli en ny succé? I år får vi svaret.

214060-Hayao-Miyazaki-Kaze-Tachinu-The-Wind-Rises-studio-ghibli

THE WIND RISES (Japan)

Den japanska animationsmästaren Hayao Miyazaki är tillbaka i regissörsstolen efter Ponyo 2008. Den här gången tar han och den anrika Studio Ghibli publiken på ett nytt färgstarkt och välskrivet äventyr. The Wind Rises är en biografi om Jiro Horikoshi, som designade stridsflygplan åt japanerna under andra världskriget. En film som troligtvis kommer tilltala både vuxna som barn och charma publiken med fantastiska karaktärer och miljöer.

TWELVE YEARS A SLAVE (USA)

Steve McQueen, regissören bakom Hunger och 2011 års fantastiska Shame är tillbaka med en ny film som utspelar sig i mitten av 1800-talets New York. Twelve Years a Slave kretsar kring en man som kidnappas och transporteras till den amerikanska södern där han säljs som slav. McQueen har återigen fått med sig Michael Fassbender, som spelar huvudrollen i både Hunger och Shame, och en gigantisk rollista med starka namn. Benedict Cumberbatch, Brad Pitt, Sarah Paulson, Paul Dano, Paul Giamatti, Garret Dillahunt, Chiwetel Ejiofor, Michael K. Williams och Scoot McNairy utgör kanske nästa års bästa cast.

SNOW PIERCER (Sydkorea/USA/Frankrike)

Den sydkoreanska regissören Joon-ho Bong, som ligger bakom filmer som The Host, den otroligt spännande Memories of Murder och den känslomässiga Mother, går i Chan-wook Parks fotspår genom att släppa en engelskspråkig film under 2013. Snow Piercer utspelar sig i en framtida istid efter att försöken att stoppa den globala uppvärmningen misslyckats. Alla människor på jorden har dött förutom passagerarna på Snow Piercer – ett tåg som transporterar de kvarlevande runt planeten. Ombord har ett klassystem upprättats men det hotas av en revolution. En stor rollista bestående av namn som John Hurt, Ed Harris, Kang-ho Song, Tilda Swinton, Jamie Bell, Octavia Spencer och Chris Evans ger filmen potential att briljera åt skådespelarhållet. Handlingen verkar vara fylld av sci-fi, action och politik, något som kan göra den här filmen både sevärd och underhållande. Jag förväntar mig även snyggt foto eftersom Bongs tidigare filmer har varit en fröjd för ögat.

THE COUNSELOR (USA/Storbritannien)

Så fort Ridley Scott påbörjar inspelningen av en ny film väcks intresset inom mig, även om handlingen kanske inte alltid tilltalar. Den här gången gör handlingen det. The Counselor kretsar kring en advokat som får lite för mycket att tänka på när han blir indragen en narkotikasmugglingshärva. Brad Pitt, Michael Fassbender, Javier Bardem och Penélope Cruz spelar de tunga rollerna. En thriller sitter aldrig fel, särskilt inte när Ridley Scott och hans visioner får styra.

OUT OF THE FURNACE (USA/Storbritannien)

Regissören Scott Cooper har tidigare endast regisserat den fantastiska Crazy Heart (som jag skrev om i veckoresumé #4). Nu är han tillbaka bakom kameran med en film om två bröder som lever i det ekonomiskt deprimerade Rust Belt-området i USA. Av otur hamnar en av bröderna i fängelse, varpå den andra brodern luras in i en av de mest våldsamma kriminella organisationerna i nordöstra USA. Christian Bale och Casey Affleck spelar de två bröderna och de får sällskap av Zoe Saldana, Woody Harrelson, Willem Dafoe, Forest Whitaker och Sam Shepard.