mother! (2017)

Vissa recensioner sätter man sig ned för att skriva utan att ha den blekaste aning om var, eller hur, man ska börja. Det finns liksom oändliga mängder trådar att dra i och punkter att diskutera, men att presentera dem i ord känns som en omöjlighet.

För att göra ett första nedslag i något slags bakgrund kan sägas att regissören och manusförfattaren Darren Aronofsky knappast gjort sig känd som en man av de enkla och konventionella historierna. Debutfilmen Pi (1998) var i princip obegriplig, Requiem for a Dream (2000) ett ikoniskt stycke psykisk terror, The Fountain (2006) filmisk poesi, The Wrestler (2008) tung diskbänksrealism och Black Swan (2010) en knivskarp psykologisk thriller. Samtliga av dessa filmer är mer eller mindre fantastiska. (Noah glömmer jag medvetet.)

Med mother! rör sig Aronofsky kanske mest mot Black Swan, om filmografiska paralleller ska dras, i avseendet att han återigen gör en starkt subjektiv porträttering av en ung kvinnlig huvudkaraktärs besvärade upplevelser av en eskalerande intrig av obehagliga situationer. Samtidigt är skildringen i stora delar långt mer grov och brutal än den finkänsliga rysning som Black Swan kanske snarare ger upphov till. I de hemskaste partierna av mother! finns en hopplöshet och en skoningslöshet som mer liknar den i Requiem for a Dream.

Filmen börjar som ett relationsdrama med en kvinnlig part (Jennifer Lawrence) och en manlig (Javier Bardem). Han är en poet som fastnat i skrivandet, hon hans yngre fru som lagt ner hela sin själ i att på egen hand återuppbygga och renovera det hus som hennes man en gång bott i men som brunnit ner till grunden. Hon har utvecklat en minst sagt särskild relation till huset, som hon omsorgsfullt gjort till sitt eget. Tillvaron verkar, förutom Lawrence rollfigurs återkommande migränliknande anfall, relativt harmonisk i det enorma huset mitt ute i ingenstans.

Hushållsjämvikten rubbas dock i det ögonblick som en oinbjuden, okänd men till synes vänlig man (Ed Harris) knackar på och önskar tala med poeten. Poeten erbjuder, utan att konsultera sin inte alls lika övertygade fru, mannen fri logi under odefinierad tidsrymd. När sedan gästens fru (Michelle Pfeiffer) efter ett par dagar anländer utan förvarning blir stämningen alltmer märklig och obekväm för Lawrence rollfigur. Poeten, å andra sidan, finner sällskapet inspirerande och verkar helt oslagen av tanken om att hans fru kanske inte alls är lika upprymd som han över den ur hennes perspektiv påträngande och alltmer störande visiten.

Vad som sker härnäst finner jag ingen anledning att ens försöka beskriva, för det är ett extremt händelseförlopp som bör upplevas helt utan förhandsinformation. Och även om jag skulle göra mitt yttersta för att beskriva det i detalj skulle jag inte vara i närheten av att lyckas förmedla den kolossalt chockerande, gränslöst grymma och fullkomligt absurda fortsättning som följer. Filmens andra hälft är bland det sjukaste, mest bisarra och såväl mentalt som fysiskt krävande jag upplevt i en biosalong. Som att trängas in i ett hörn, trampas på, bombarderas med knytnävsslag efter knytnävsslag och inse sig inte kunna andas ordentligt. Man ska vara extremt försiktig med att likna saker vid våldtäkt, men i famlandet efter ord att beskriva den omtumlande upplevelsen som den sista akten av mother! är ska jag vara ärlig och säga att det är ett ord som inte undgått mina tankar. Just när man sitter och tänker att ”nu kan det fan inte bli värre” trappas mardrömmen upp ännu ett steg, gång på gång på gång på gång in absurdum. Fördärvet vet verkligen inga gränser.

Absolut vital för handlingens styrka är Jennifer Lawrence fantastiska skådespelarprestation och Aronofskys ihärdigt närgångna fokus på hennes perspektiv genom hela filmen. Hennes öde blir fruktansvärt drabbande och som åskådare lider man något oerhört med henne. Övriga i ensemblen gör också fina insatser, kanske framförallt en bitchig Pfeiffer vars rollfigur är ohyggligt osympatisk. Det tekniska utförandet från Aronofsky och kompani är mestadels imponerande, där den trogne kollaboratören Matthew Libatiques högspänt klaustrofobiska foto är en av sakerna som står ut. Även frånvaron av musik genom hela filmen är nämnvärd, inte bara för att det är första gången Aronofsky inte samarbetar med Clint Mansell, utan för att man initialt anlitat Jóhann Jóhannsson för att komponera filmens score men kommit fram till att slutprodukten gjorde sig bäst helt utan musik.

Den stora diskussionspunkten kring mother! är otvivelaktigt dess allegoriska narrativ, då det är uppenbart att syftet med den spelade handlingen är att den ska fungera som en rik uppsättning symboler och metaforer. Vad man väljer att läsa in i berättelsen är givetvis upp till åskådaren själv, och Aronofsky har betonat värdet av att var persons upplevelse av filmen är unik. Den är mångbottnad och har många lager av möjliga budskap, varav allt från religion och krig till klimatförstörelse och könsroller har diskuterats. För mig är den starkaste metaforen den som gör modern (Lawrence) och i viss mån huset till vår planet (moder jord), mannen (Bardem) till Gud (ett praktsvin) och inkräktarna till den respektlösa mänskligheten. Bibliska referenser finns det gott om och på religionstemat kan filmen tolkas som extremt kritisk mot människans aningslösa gudadyrkan. Som titeln antyder är även moderskap ett centralt tema, och på den punkten har Roman Polanskis Rosemary’s Baby med största sannolikhet varit en betydande inspirationskälla för manuset.

Söker man svar på frågorna lär man bli besviken, för detta är en film som inte knyter ihop särskilt många säckar utan snarare fungerar som tankeväckare och konversationsbränsle. Den bör därför inte överförklaras (råd från regissören själv), utan kräver att man som åskådare accepterar en något förnuftsvidrig drömlogik. Vissa köper den, andra inte, vilket resulterat i ett brett spektrum av åsikter och omdömen där de högsta betygen varvats med de lägsta. Utifrån recensionen hittills framstår förmodligen mitt omdöme som reservationslöst positivt, men så är inte fallet. Jag saknar inte förståelse för dem som avfärdar filmen som både pretentiös och överdriven. Hade jag fått råversionen av mother! på mitt klippbord (om jag nu hade haft ett sådant) hade jag förmodligen kapat ett par scener och kanske funderat över att modifiera vissa andra. Men sedan kan man fråga sig vem jag egentligen tror att jag är. Hade jag klippt filmen hade vi inte fått se ett något så när lika chockerande, provokativt och okonventionellt slutresultat, och jag hade aldrig haft förmågan att skriva manuset från första början.

mother! är en vild mardrömsresa som ånyo manifesterar Darren Aronofskys strävan efter att alltid ge sin publik en unik upplevelse som inte liknar något de tidigare sett. Den ambitionen, i kombination med modet att göra det i de storskaliga Hollywoodstudiosammanhangen (ett tack till Paramount som vågar satsa på detta är också på sin plats), är en av anledningarna till att jag älskar honom så mycket som jag gör och håller honom som en av de viktigaste auteurerna vi har i dagens filmindustri. mother! är långt ifrån perfekt, men den är något helt eget och en skrämmande uppsättning bilder som fortfarande gör mig illa till mods och som sannerligen inte lär lämna näthinnan under en lång tid framöver. Hatten, återigen, av.

Veckoresumé #40

David är lite av bloggens expert på fransk film och han har ett flertal gånger berikat våra veckoresuméer med intressanta filmtips från croissantens förlovade land. Jag är lite av en nybörjare i franska filmvärlden och har därför ägnat den senaste veckan åt legenden Jean-Luc Godards filmer. Jag har också fått följa med fransmannen/polacken Roman Polanski och Harrison Ford i 80-talets Paris och fått lära mig om ekonomi, korruption, namngivning och baseboll i två dokumentärfilmer.

ALPHAVILLE, UNE ÉTRANGE AVENTURE DE LEMMY CAUTION (1965)

(Sv: Alphaville – Ett fall för Lemmy Caution). Jean-Luc Godard anses i filmvärlden som en legend, en rebell och en innovatör som vågade ta avstånd från ”mainstream” och alla de vanliga filmtrenderna och klyschorna. Godards filmer är kända för att vara politiska, filosofiska och ibland även komplexa och svårtydda. Sci-fi-filmen Alphaville är ett perfekt exempel på en Godard-film med alla dessa element och attribut. En amerikansk privatdeckare med serietidningsnamnet Lemmy Caution (Eddie Constantine) anländer till en futuristisk stad vid namn Alphaville. Med en något otydlig agenda har Caution bestämt sig för att finna en försvunnen agent i staden, fånga eller döda Alphavilles tyranniska grundare Professor Von Braun (Howard Vernon) som har gjort kärlek och självuttryck olagliga samt förstöra staden och superdatorn Alpha 60 som kontrollerar Alphaville. Under sitt uppdrag möter han den unga och vackra Natacha (Anna Karina) som han bildar känslor för. Godard blandar film-noir med dystopisk sci-fi på ett briljant sätt utan några specialeffekter överhuvudtaget. Alla scenerier och miljöer är inspelade i 60-talets Paris utan några scenbyggen eller andra modifikationer. Trots enkelheten lyckas Godard med stämning, ljussättning och foto att skapa en futuristisk och främmande värld. Alphaville är ett teknokratiskt samhälle som innebär att de individer som påstås veta bäst ska ha all makt. Godard riktar stark politisk kritik mot samhällsklasser och den styrande eliten. Om man gräver djupt finner man budskap och filosofi som berör existentialism och socialism. Godard är en man som bryr sig om människor och sina karaktärer, något som märks tydligt i Alphaville. Lemmy Caution och Natacha är två karaktärer som känns väldigt mänskliga och realistiska. De är mycket välskrivna och tänker och pratar som en riktig individ skulle göra snarare än en filmkaraktär. Det är en aning svårt att förklara, man ska uppleva det själv istället. Alphaville får en svag fyra i betyg.

LE MÉPRIS (1963)

(Sv: Föraktet). Jean-Luc Godard och jag har en sak gemensamt. Vi uppskattar båda snygga kvinnor, något han visade i Alphaville med Anna Karina och i Le Mépris där han låter den förtjusande Brigitte Bardot stå i centrum. Le mépris handlar om manusförfattaren Paul Javal (Michel Piccoli) som anlitas av en sliskig amerikansk producent (Jack Palance) som är mitt i arbetet att tillsammans med tyske regissören Fritz Lang (spelad av den riktige Fritz Lang) filmatisera Homeros epos Odysséen. Javal anlitas för att kommersialisera filmens manus för att göra den mer lättillgänglig i hopp om att nå en större publik. Under förhandlingarna om Javals kontrakt försämras hans förhållande till sin vackra fru Camille (Brigitte Bardot) och hans framtid hotas. Le mépris är likt Alphaville en film som filosoferar och kritiserar kring samhälle och relationer. Den innehåller referenser till poesi och självklart Odyséen som den går hand i hand med. Le mépris är i vissa aspekter likt Homeros epos då huvudkaraktärerna är moderna versioner av den gamle grekens karaktärer. På skådespelarfronten är det Bardot som stjäl all uppmärksamhet på grund av två anledningar – hennes utseende och skådespelarförmåga. Bardot gör ett strålande jobb som den nyfikna och oskyldiga Camille och hon backas upp av en lysande Michel Piccoli och en obehagligt sliskig men samtidigt härlig Jack Palance. Godard berättar ett realistiskt och trovärdigt drama om relationer som lyckas med det mesta den försöker åstadkomma. Den blir dock i sitt mittenparti en aning tempolös och ointressant, något den räddar upp med ett starkt slutparti. Le mépris får en stark trea i betyg.

FRANTIC (1988)

Vi transporterar oss från två seriösa filmer till en komisk film men vi håller oss kvar i Frankrike. Amerikanerna Dr. Richard Walker (Harrison Ford) och hans hustru Sondra (Betty Buckley) anländer till Paris för att besöka en internationell läkarkongress. Men den jetlaggade tillvaron krossas snabbt efter att Sondra plötsligt spårlöst försvinner från parets hotellrum medan Richard står i duschen. Så börjar en desperat jakt som leder Richard in i Paris kriminella undre värld – allt för att hitta sin kära fru. Frantic är menad som en seriös och spännande thriller, något den för det mesta lyckas med. Men det som gör att filmen också är en humoristisk film är inte handlingen eller det faktum att Richard sjunger i duschen när Sondra försvinner. Det är Harrison Ford! Aldrig tidigare har jag skådat en sådan svettig, klantig och förvirrad Harrison Ford. Visst, man kan självklart dra fram Indiana Jones som ett exempel på en svettig Harrison Ford men det är ingenting i jämförelse med Frantic-Ford. Under sin desperata jakt efter sin extremt torra och tråkiga fru är Fords ansikte vått hela tiden. Det droppar svett, hans hår klibbar sig fast mot den glansiga huden och hans karaktär Richard snubblar, halkar på hustak, stammar i stressade situationer och är i konstant förvirring. Många, många gånger under filmens speltid skrattade jag högt åt Richard Walker. Men trots Fords löjliga eskapader lyckas regissören Roman Polanski hålla stämningen och spänningen vid liv. Frantic är en välgjord och sevärd thriller som bjuder på action och drama i hög klass. Harrison Ford får en stark femma! Frantic får en stabil trea.

FREAKONOMICS (2010)

Om du är sugen på en dokumentär men har svårt att välja ämne är kanske Freakonomics det perfekta valet för dig. Denna dokumentär utgörs av fyra minidokumentärer regisserade av sex olika regissörer som alla undersöker ett ämne var. Ämnen som inte har något med varandra att göra. Super Size Me-regissören Morgan Spurlock undersöker om valet av namn vid födsel har en påverkan på hur ens liv skall komma att te sig och om det finns namn för fattiga respektive rika samt namn för svarta respektive vita. Dokumentärskaparen Alex Gibney undersöker fenomenet yaochō (uppgjorda matcher) inom sumobrottning i Japan. The House I Live In-regissören Eugene Jarecki kollar upp varför brottsligheten i USA plötsligt sjönk i mitten av 1990-talet och Rachel Grady dokumenterar ett experiment utfört i en skola i Chicago där målet var att se om det gick att med hjälp av priser i form av kontanter locka elever att studera hårdare och öka sina betyg. Freakonomics har en intressant idé med intressanta ämnen som tyvärr inte lyckas. Eftersom ämnen inte kan kopplas till varandra känns dokumentären väldigt uppdelad och oklar. Vad är egentligen syftet med dokumentären? Filmen har också tonproblem då den börjar med filmens svagaste del, nämligen Morgan Spurlocks namnundersökning som känns väldigt oseriös och en aning löjlig och som sedan följs upp av filmens mest seriösa, allvarliga och bästa del i Alex Gibneys sumo-dokumentär. Freakonomics är ett moln av oklarhet som endast förtjänar en stabil tvåa i betyg.

CATCHING HELL (2011)

Freakonomics titt in i Japans korrumperade sumo-värld öppnade upp mina ögon för dokumentärfilmaren Alex Gibney och hans andra sportdokumentär. Catching Hell kretsar kring en ökänd och legendarisk händelse i amerikansk basebolls historia som inträffade den 14:e oktober 2003 under en slutspelsmatch mellan Chicago Cubs och Florida Marlins. Cubs som inte avancerat i slutspelet på flera decennier hade den 14:e oktober chansen att nå långt – allt som krävdes var att vinna matchen mot Marlins för att nå nya höjder i slutspelet. Chicago Cubs spelade briljant och styrde matchen. Men när en av Cubs spelare hade chansen att fånga en boll som publiken trodde hade gått utanför sträckte flera supportrar ut sina armar för att fånga bollen – ett vanligt fenomen inom baseboll som förekommer nästan varje match. En supporter vid namn Steve Bartman nuddade bollen i hopp om att fånga den och bollen hamnade bland supportrarna. Bartman som så många andra runtomkring honom trodde att bollen hade gått utanför och var därför tillåtna att fånga den, men så var inte fallet. Bollen var fortfarande innanför planen och Cubs-spelaren hade fångat den och fortsatt spelet om inte Bartmans fingrar hade kommit emellan. Vad som sedan följde var att Chicago Cubs som från början hade en stark ledning förlorade mot Marlins och åkte ut ur slutspelet. Gissa vem supportrarna, media och laget såg som skyldig? Ja precis, Steve Bartman, den snälla och oerhört lojala Cubs-supportern vars liv för evigt kom att förändras. Alex Gibney undersöker denna händelse och jämför den med andra liknande händelser i MLB:s (Major League Baseball) historia och försöker få reda på vem Steve Bartman egentligen var och hur hans liv förändrades efter att ha blivit Chicagos mest hatade person. Catching Hell är en otroligt välgjord, rörande och intressant dokumentär som främst fokuserar på det mänskliga beteendet och varför förakt och hat uppstår. Det är en dokumentär som stundtals är skrämmande, som visar hur långt människor kan gå. Catching Hell får en stabil fyra i betyg.

VEckans topp 3

1. Alphaville, une étrange aventure de Lemmy Caution
2. Catching Hell
3. Le Mépris

Veckoresumé #21

2x 50-tal, 2x 60-tal, 1x 70-tal och 1x 00-tal utgör veckans uppsättning av filmer, allt från komedi och rysare till superhjältar och rikemansproblem.

BAREFOOT IN THE PARK (1967)

En småmysig komedi som lever mycket på sina två stjärnor, Robert Redford och Jane Fonda. Redford hade spelat rollen redan 1963 i en Broadway-uppsättning av originalpjäsen och fick fortsätta när den blev film fyra år senare. Det nygifta paret Bratter, Paul (Redford) och Corie (Fonda), avverkar en smekmånad på ett lyxhotell för att sedan ge sig ut i äktenskapsvärlden och flytta in i en liten etta i New York. Väl där upptäcker de ett hål i taket, att grannarna är skumma, fem trappor av ren utmattning och ett element som är det kallaste föremålet i hela lägenheten. Handlingen utspelar sig mestadels i denna spartanska boning, där det nygifta paret sällan får en lugn stund. De inser efter ett tag att Pauls behärskade advokatsliv kolliderar med den betydligt mer spontana Cories livsstil, vilket leder till ihärdigt vilda diskussioner som uppkommer gång på gång. Barefoot in the Park är inte hysteriskt rolig och kan inte beskrivas som en träffsäker komedi. Däremot är den sympatisk och genomgående trevlig, med ett tema som nog många kan känna igen sig i – flytta hemifrån gör ju de flesta någon gång i livet, och gifter sig gör många. Att sedan gifta sig med Jane Fonda vore ju hemskt trevligt.

THE RACK (1956)

Paul Newman gör som oftast en stabil insats i detta rättegångsdrama, men i övrigt finns tyvärr inte mycket att hämta i The Rack, trots ett manus från Stewart Stern, mannen som skrev James Dean-klassikern Rebel Without a Cause. Newman spelar en amerikansk soldat, nyss hemkommen från Koreakriget, som tvingas genomgå förhör och ställas inför krigsrätt hemma i USA, misstänkt för att ha kollaborerat med koreanerna. Han är mentalt instabil och har svårt att hålla känslorna under kontroll när han dessutom tvingas ta upp den stela relationen med sin far, även han en gammal krigsveteran. Här finns ett gyllene läge att ge oss en fördjupad bild av hur detta möte drabbar de båda karaktärerna, men istället fokuserar man nästan enbart på rättegången, vilken i ärlighetens namn inte är helt intressant hela vägen fram. Filmen är godkänd, men kunde ha blivit mycket mer gripande än vad den nu blev.

WATCHMEN (2009)

En annan film som har flera ljusglimtar och en enorm potential. Zack Snyder är en regissör som jag är mycket kluven till. Hans estetiska sida är å ena sidan grymt häftig och spektakulär, men tenderar å andra sidan att ta över från filmens egentliga innehåll som dramaturgi och dialog. Watchmen är extremt ojämn, vilket gör att den hamnar på det låga betyg jag gett den, men visst finns här ljuspunkter. Musikvalet är stundtals klockrent, atmosfären är bitvis riktigt cool och mörkret syns både på ett visuellt plan och på ett berättarmässigt plan, så länge inte slowmotion-effekterna och de stundtals meningslösa actionscenerna tar över alltför mycket – vilket de tyvärr gör alltför ofta. Berättelsen är spretig och känns i efterhand ologisk och manuset innehåller för många dumma repliker för att man till 100 % ska kunna ta den på allvar. Under den välpolerade ytan finns även innehåll, men det finns ingen fullgod leverans av detta. Det är filmens problem. Ett annat störningsmoment är att Jackie Earle Haley tvingas prata med en fruktansvärt löjlig och onaturlig röst som för tankarna till Christian Bales Batman. När vi dessutom bjuds på en av filmhistoriens mest patetiska sexscener med Malin Åkerman och Patrick Wilson som ”älskar” till Hallelujah kan inte betyget pressas upp till mer än en stark tvåa.

ROSEMARY’S BABY (1968)

Mästerregissören Roman Polanski har många bra filmer på CV:t, däribland The Pianist och Chinatown – och Rosemary’s Baby. Rosemary och Guy Woodhouse (Mia Farrow och John Cassavetes) gör precis som Redford och Fonda och flyttar in i en lägenhet tillsammans, i det här fallet visar sig dock lägenheten vara något mer hemlighetsfull. Detta är en film som man egentligen inte alls bör veta så mycket vad den handlar om, men kort och gott handlar den om det nyinflyttade parets försök att få barn, Rosemarys mentalt paranoida utveckling och mötena med det oerhört sociala pensionärsparet i lägenheten intill. När den kom klassades den som en skräckfilm, men i dagsläget bör den nog kategoriseras som en blandning av drama-, thriller- och rysargenrerna. Polanski är sannerligen en stämningens mästare och trots att det inte finns några rakt av läskiga eller övernaturliga scener så finns där ständigt en kuslig känsla som ju längre in i filmen man kommer övergår i rent obehag. Mia Farrow är lysande i huvudrollen, Cassavetes likaså, och filmens effektiva och välskrivna uppbyggnad får en att sitta med ögonen uppspärrade under hela upplevelsen. Ruth Gordon är fenomenal som den nästan obekvämt vänliga granntanten, en roll hon med all rätt fick en Oscar för. Rosemary’s Baby är en sådan där film som kan ge en rysningar längs ryggraden flera dagar efteråt.

THE WILD ONE (1953)

Under Marlon Brandos framgångsrika 50-tal med filmer som A Streetcar Named Desire och On the Waterfront gjorde han även rollen som motorcykelkillen Johnny Strabler i The Wild One. Han är ledaren av ett motorcykelgäng som mest åker runt och är allmänt stökiga. En dag åker de in i en liten småstad i Kalifornien, där det händer en hel del saker. De stöter på ett rivaliserande gäng, Johnny träffar den vackra Kathie Bleeker (Mary Murphy), som råkar vara dotter till sheriffen, och gänget hamnar på kollisionskurs med det mesta. Allt urartar, och mitt i kaoset finns en något vilsen karaktär i Brandos Johnny. Tyvärr har filmen inte åldrats särskilt väl och den når inte riktigt fram med något starkt budskap eller någon slående brännpunkt. Brando gör inte någon av sina bättre roller – han är godkänd, men inte i närheten så bra som i exempelvis A Streetcar Named Desire. Filmen i sig är även den klart godkänd, men inte mycket mer än så.

THE GREAT GATSBY (1974)

En av Robert Redfords mest ikoniska roller är rollen som Jay Gatsby i den Francis Ford Coppola-skrivna filmatiseringen av F. Scott Fitzgeralds klassiska roman med samma namn. Filmen utspelar sig under 20-talets högkonjunktur och kretsar kring denne Gatsby, en beryktad men för allmänheten okänd miljonär som anordnar stora fester i sitt palats utan att vara särskilt delaktig själv. Som officer under andra världskriget träffade han Daisy (Mia Farrow), som han älskat sedan dess, men som istället gifte sig med Tom Buchanan (Bruce Dern). Som nyrik ämnar Gatsby att vinna tillbaka Daisy, vilket utmynnar i ett komplicerat otrohetsdrama som får fatala konsekvenser. Filmen har av många avfärdats som ytlig och livlös och sagts sakna känslor, men personligen är jag av en annan åsikt. Nog för att den är välutsmyckad med flotta kostymer och glittrande fotofilter, men i grunden finns en mörk tragik och ämnen som besatthet, depression, samhällets struktur och i viss mån även meningen med livet. Redford är lysande medan Mia Farrow ligger precis på gränsen till överspel men klarar sig. I biroller ser vi bra insatser från bland andra Bruce Dern, Scott Wilson och, som berättaren Nick Carraway, Law & Order-bekantingen Sam Waterston. The Great Gatsby är en läcker men samtidigt tragisk film som blir bättre under hela speltiden – andra halvan är klart bäst – och till slut är snubblande nära en fyra i betyg. Full pott ges dock utan minsta tvekan till Robert Redfords garderob – jag är villig att betala mycket för att få klä mig i Jay Gatsbys luxuöst eleganta skjortor och kostymer!

Det var alltså veckans reportoar med det genomsnittliga produktionsåret 1971! Ni har väl förresten inte missat våra 85 Oscars och 33 Razzies?

Veckans topp 3

1. Rosemary’s Baby
   
2. The Great Gatsby
3. Barefoot in the Park

Carnage (2011)

Roman Polanskis senaste film är som en inspelad teaterpjäs, vars handling har sin grund i en situation som inträffat på skolgården, där en pojke slagit en annan pojke. Föräldrarna till barnen träffas för att bestämma hur de ska hantera situationen, ett möte som snabbt spårar ur till en hetsk diskussion om moral, uppfostran och dåliga pajer.

Föräldrarna till ”offret”, spelade av Jodie Foster och John C. Reilly, anklagar ”gärningsmannens” föräldrar, Kate Winslet och Christoph Waltz, för att vara dåliga och oansvariga föräldrar. Winslet och Waltz argumenterar mot detta genom att försöka förminska situationen till vad den egentligen bör ses som – en normal, om än olycksam, händelse på skolgården.

Carnage känns genomgående överdriven, en känsla som givetvis hör till berättarsättet och det teaterliknande formatet. För det mesta funkar det bra, även om känslan tar över lite väl mycket då och då. Bland skådespelarna är Christoph Waltz den som sticker ut med sin I-don’t-give-a-fuck-mentalitet – han är den ende som inser hur löjlig hela situationen egentligen är. Detta samtidigt som han bjuder in till många skratt med sina affärssamtal på den ständigt ringande mobiltelefonen och syrliga kommentarer mot allt och alla.

Filmen slutar något abrupt efter sina underhållande 80 minuter och hade gärna fått vara en timme längre. Trots att den har sina brister så visar Polanski återigen sina kvalitéer som regissör när han dirigerar skådespelarna runt i en och samma lägenhet genom en hel film. I nuläget landar betyget på en stark trea, men med en lite fylligare slutprodukt hade filmen fått ett högre betyg.