SFF15: This Is England ’90

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2015

En av 2000-talets mest ambitiösa och minnesvärda filmserier är Shane Meadows uppväxtshistoria om en grupp ungdomar i 1980-talets Storbritannien, som likt milstolpar som François Truffauts berättelser om Antoine Doinel och Richard Linklaters Before-trilogi följer en grupp människor över en längre tid och genom flera nedslag i olika åldrar och tidpunkter. Meadows historia börjar 1983 i filmen This Is England (2006), fortsätter tre respektive fem år senare i This Is England ’86 och ’88 (2010 respektive 2011) och får nu alltså (förmodligen) sin avslutning i och med This Is England ’90 som utspelar sig sju år efter den första filmen.

Karaktärerna är desamma och de karga förortsmiljöerna med, när historien om England återupptas i början av 1990. ’90 är uppdelad i fyra trekvartslånga avsnitt varav alla representerar varsin av de fyra årstiderna, och i stora drag kan sägas att våren och sommaren är positivt hoppfulla medan mörkret sänker sig över hösten och följer med in i vintern. Ungefär som i det verkliga livet med andra ord.

Shaun, den lille pojken, har blivit 19 år gammal och funderar på college och framtiden och försöker fortfarande komma över Smell. Han hänger mycket med Harvey och Gadget, som mest sitter i soffan i lägenheten och snackar skit och röker på till Madchestermusik. Woody är heltidsfarsa i helskägg och mjukisbyxor medan Lol jobbar som kökschef i en skolmatsal. Milky, Kelly, Trev och de andra hänger också kvar i knutarna och umgås gärna över några öl. Livet rullar vidare alltså, och när 90-talet anländer gör det så med droger, rave och Margaret Thatchers avgång. Mycket av tillvaron går fortfarande ut på att försöka hitta på saker att göra, testa nya piller eller saker att röka och leta efter veckans stora party.

Men även den spontana dagdrivarsolen har sina fläckar och våra vänners förflutna är långt ifrån oproblematiskt. Bekymmer växer fram bland annat när ett inledningsvis legendariskt rave försvinner utom kontroll, när Combo kommer ut ur fängelset och när det faktum att droger kan vara kul men minst lika farligt återigen blir uppenbart. Våren blir sommar och hösten blir vinter, och svärtan tar över alltmer av det gemensamma medvetandet.

Det är möjligt att något för stora delar av speltiden emellanåt ägnas åt lättsam komik, men på det stora hela väger Meadows, återigen, finkänsligt upp humor och glädje med mörker och elände, och det är en av de största styrkorna hos dessa filmer: man skrattar och ler med dessa karaktärer lika mycket som man lider med dem när allt är skit. Filmens längsta scen, en utdragen diskussion vid ett middagsbord, är ett högintensivt kammarspel av totalt gravallvar som är så långt ifrån humor man kan komma.

Succén This Is England bygger givetvis på genomgående gedigna beståndsdelar i filmskaparhantverket. Grundläggande faktorer som manus, regi och skådespeleri är av absolut världsklass. Skådespelarna Thomas Turgoose (Shaun) och Andrew Shim (Milky), som presenterade filmen på filmfestivalen, talade om hur de växt tillsammans med sina karaktärer under alla dessa år och hur det gjort dem nästan oseparerbara från dem. Händer något med Milky händer också något med Andrew, resonerade de, och det skiner verkligen igenom till andra sidan duken. Andra skådespelarprestationer som står ut är Chanel Cresswell (Kelly), Stephen Graham (Combo), Joseph Gilgun (Woody), Andrew Ellis (Gadget), Michael Socha (Harvey) och framförallt Vicky McClure (Lol) som sett över hela serien presterat en av de bästa skådespelarinsatserna någonsin.

Stilmässigt transporteras vi på nytt in i en svunnen tid, där kläder, frisyrer, smink och musik och livsstil är ett enda stort spektakel (men ett trovärdigt och inte alls förlöjligande sådant). Ludovico Einaudi är tillbaka med bitterljuva pianostycken och stråkar, fotot är en njutning i sig och de flera slow-motion-sekvenserna likaså. På musiksidan inkluderas bland annat The Stone Roses, Depeche Mode, Happy Mondays och Fine Young Cannibals för att ta oss in i rusets eufori mot den gråa vardagsrealismens tegelhårda bakgrund.

This Is England ’90 ligger på en klart jämn nivå med de tidigare delarna i serien. This Is England och uppföljaren ’86 är båda fantastiska, men i mina ögon är ’88 det verkliga mästerverket i Meadows Englandsrepertoar. Jag blev helt omkullkastad, mitt hjärta slets i bitar och ögonen rann i princip konstant under tre timmar. Det var en fullkomlig emotionell katarsis och en av de starkaste filmupplevelserna jag haft. Det var otroligt. Kärleken till dessa karaktärer har vuxit sig enorm och jag var inte helt fri från oro över att ’90 inte skulle leva upp till förväntningarna. All eventuell oro visade sig dock vara onödig: This Is England ’90 är en mycket säker och fullt värdig avslutning (?) på en totalt sett mästerlig filmkonstnärlig skapelse. Fan vad jag kommer sakna det här gänget.

Academy Awards vs Dave Awards 2015

Jaså, Oscarsgalan? Då är det bara att plocka fram stryktipstalangerna. I år ska jag hålla detta kort, av huvudsakligen tre anledningar. 1) Jag är jättetrött på Oscarsspektaklet. 2) Jag har viktigare saker att ta itu med. 3) Tredje anledningen har jag glömt.

Så, varför göra detta? Jo, för att det är tradition och därmed tvångstanke. Och för att jag naturligtvis vill slå mina 22 av 24 rätt från förra året. ”Såede”, som Bosse P hade sagt.

Upplägget för denna text är densamma som vartenda jävla år och går alltså ut på att jag inledningsvis tippar Oscarsvinnaren i respektive kategori och därefter delar ut det klart rimligare priset Dave Award till den som egentligen förtjänar att vinna. Alltså:

1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

Listan över de nominerade finns här. Som vanligt tippar jag samtliga kategorier men kommenterar endast de i vilka jag sett alla nominerade filmer.

BEST PICTURE

1. Boyhood. Richard Linklaters smått unika uppväxtsskildring, som spelades in bitvis under tolv års tid i takt med att huvudrollsinnehavaren Ellar Coltrane själv växte upp, har länge varit favorittippad och vann exempelvis på Golden Globes. Utmanaren är Alejandro González Iñárritus Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), som seglat upp som en stark kandidat. Min ganska nervösa tippning faller på Boyhood.
2. The Grand Budapest Hotel. Kategorins bästa film är en av mina stora favoritregissörer Wes Andersons urcharmiga, detaljrika och sanslöst snygga skapelse om förmodligen historiens mest underbare hotellconcierge. Tätt bakom denna finns en annan av mina stora favoritregissörer, redan nämnde González Iñárritu och hans Birdman som också är en slående snygg film med många läckra ingredienser, samt den pumpande intensiva Whiplash som gör jazztrummande till extremsport. Tre mycket fina filmer som jag hoppas på allihop, varav Birdman är den mest sannolika.
3. Neposlušni. (En: The Disobedient). Denna serbiska film som jag snart hyllat sönder hade varit tidernas mest osannolika Oscarsaspirant, men det skiter Dave Awards-juryn (jag) fullständigt i. Dave Award för bästa film går till denna fantastiska film som går att läsa mer om här.

ACTOR IN A LEADING ROLE

1. Eddie Redmayne. Han spelar känd person med sjukdom i en biopic – den ultimata rollen för att vinna en Oscar. Michael Keaton utmanar med sin stora comebackroll i Birdman, men jag går på Redmayne och hans Stephen Hawking-gestaltning i The Theory of Everything.
2. Steve Carell. Jag älskar Steve Carell i mörkare, mer nedtonade roller som i The Office och Little Miss Sunshine, där han får visa sina stora skådespelarkvalitéer. I Foxcatcher finns ingen komik kvar alls och han gör en kusligt iskall roll som den märklige och komplicerade John Eleuthère du Pont. Keaton, Redmayne och Cumberbatch (The Imitation Game) är också bra, men mina primära tummar hålls för Carell. Och förresten, Bradley Coopers nominering är trams (ville bara säga det).
3. Ralph Fiennes. För att han är helt underbar i The Grand Budapest Hotel! Underbar! I övrigt finns många andra bra roller som också varit med i diskussionen om denna Dave Award. Jag tänker bara droppa dem här: Carell (Foxcatcher), Tom Hardy (Locke), Jake Gyllenhaal (Enemy, Nightcrawler), Miles Teller (Whiplash), Jason Schwartzman (Listen Up Philip), Joaquin Phoenix (Inherent Vice), Mark Ruffalo (Begin Again), Patrick Wilson (Stretch), Michael Fassbender (Frank), Domhnall Gleeson (Ex Machina). Har säkert glömt en massa herrar också (skyller detta på stress).

ACTRESS IN A LEADING ROLE

1. Julianne Moore. Den känns given. Hon spelar en person som får Alzheimers (i Still Alice) och har dessutom varit med i branschen länge utan att få en Oscar. Det är dags. Reese Witherspoon (Wild) har kanske en promilles skrällchans, men denna kategori känns i princip avgjord.
2. Rosamund Pike. Hon är läskigt bra i Gone Girl, och även om det finns många bra kandidater i denna kategori (Moore är grym, Witherspoon likaså och Marion Cotillard och Felicity Jones är alltid bra) var det Pike som gjorde störst intryck på mig.
3. Rosamund Pike. Japp. Men även här finns många nämnvärda utmanare: Kristen Wiig (The Skeleton Twins), Emma Roberts (Palo Alto), Julianne Moore (Still Alice, Maps to the Stars), Alicia Vikander (Ex Machina), Witherspoon (Wild).

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

1. J.K. Simmons. Han har vunnit typ allt hittills under Awards Season och är superfavorit, så det är ingen idé att tro något annat. Han är också mycket riktigt grym i Whiplash.
2. J.K. Simmons. Bäst i sällskapet med en sjukt laddad, explosiv, oförutsägbar och rent av läskig rollprestation som dirigent/bandledare i jazztrummisfilmen. I andra hand hade jag gärna belönat Edward Norton för en härlig roll som hardcoremetodskådespelare i Birdman. Robert Duvall är riktigt bra i The Judge också och Ethan Hawke (Boyhood) och Mark Ruffalo (Foxcatcher) likaså.
3. J.K. Simmons. En helt välförtjänt Dave Award till denne birollshjälte! Honorable mention till Luke Wilson också, bara för att han är så jävla rolig i The Skeleton Twins.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

1. Patricia Arquette. Ännu en kategori som känns relativt självklar, i detta fall kanske mest för att utmanarna inte är tillräckligt starka. Pyttechans för Emma Stone att skrälla, om någon mot förmodan skulle göra det.
2. Laura Dern. En stor favorit som gör en bra, om än långt ifrån hennes bästa, roll i Wild. Emma Stone är bra i Birdman och Keira Knightley (The Imitation Game) är alltid härlig, men ingen av de rollerna väger särskilt tungt. Arquettes Boyhood-roll är något överskattad och att Meryl Streep är nominerad för Into the Woods (bland det värsta jag varit med om) är ett hån mot världen.
3. Laura Dern. Här har jag jättesvårt att hitta folk. Är det för att filmbranschen erbjuder för få intressanta biroller för kvinnor eller beror det på att jag är synskadad och ignorant? Jag vet inte, men tråkigt är det i vilket fall. Jag älskar Laura Dern i alla fall, så hon kan gott få en Dave Award. Romina i argentinska Relatos salvajes (en: Wild Tales) är ju förresten en helt galen roll av Érica Rivas (i en underbar film, by the way), så hon kan få ett omnämnande.

DIRECTING

1. Alejandro González Iñárritu. Som i kampen om bästa film står det här mellan González Iñárritu (Birdman) och Richard Linklater (Boyhood). Eftersom jag tror att Boyhood tar hem bästa film tror jag också att det kan öppna upp för González Iñárritu här istället. Det är ju praktiskt om man kan dela på saker och ting. González Iñárritu har dessutom en fördel i att hans film är mer tekniskt avancerad och ambitiös, mest tydligt i det faktum att den är redigerad som om den vore filmad i en enda tagning. Teknisk innovation brukar premieras, lex Alfonso Cuarón för Gravity förra året. Så mexikanen tar det, tror jag. González Iñárritu alltså, det vill säga årets mexikan.
2. Alejandro González Iñárritu. Han har förtjänat det. Inte kanske just för Birdman utan mest för sina tidigare filmer (varav nog alla är bättre), som 21 Grams, Amores perros, Biutiful och Babel. Han är en fantastisk historieberättare och filmskapare med en stark och egen röst. Sådant ska alltid belönas. Även Wes Anderson hade jag kunnat tänka mig ge en Oscar, med i princip exakt samma argument. Bennett Miller och Richard Linklater är också två riktigt vassa regissörer, men som i den starka konkurrensen får se sig slagna av González Iñárritu och Anderson.
3. Mina Djukic. För den känslostarka och personliga film som Neposlušni är delar jag med glädje ut en Dave Award till regissör Mina Djukic. Det är en film med stor auteurkänsla (hon har själv skrivit manus) och som känns lite som en 2014 års motsvarighet till 60-talets Truffaut, eller nåt. Dessutom är den mycket väl utförd i alla avseenden. I övrigt kan, förutom redan nämnda González Iñárritu, Anderson, Miller och Linklater, följande nämnas: David Fincher (Gone Girl), Craig Johnson (The Skeleton Twins), Steven Knight (Locke), Paul Thomas Anderson (Inherent Vice), Alex Ross Perry (Listen Up Philip), Damián Szifrón (Relatos salvajes), Damien Chazelle (Whiplash) och Jean-Marc Vallée (Wild). (Även här har jag säkert glömt en massa härligt folk.)

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

1. The Grand Budapest Hotel (Wes Anderson & Hugo Guinness). Eftersom Wes Andersons stora Budapesthotell inte lär ta hem några av de största priserna (typ bästa film, regi, skådespelare) är manuskategorin som klippt och skuren för hans och Hugo Guinness finurliga manus. Birdman utmanar dock och får ses som en farlig konkurrent. Liten, liten outsiderchans på Boyhood.
2. The Grand Budapest Hotel (Wes Anderson & Hugo Guinness). Ja, men vad fan, ge Wes en Oscar. Birdman hade jag också varit hyfsat nöjd med. Foxcatcher är bra, men kanske inte som starkast just vad gäller manus, medan både Boyhood och Nightcrawler är en aning överskattade (om än bra).
3. Locke (Steven Knight). Locke bygger på ett grymt häftigt och svårutfört koncept – att helt utspela sig i en bil med bara en man i fokus, och trots detta föra en avancerad handling framåt med interaktioner med flera olika sidokaraktärer. Steven Knight lyckas på strålande vis med detta och har förtjänat en Dave Award (dock i tuff konkurrens från Wes Anderson och Hugo Guinness). Andra starka utmanare är Neposlušni (Mina Djukic), Locke (Steven Knight), Listen Up Philip (Alex Ross Perry), Relatos salvajes (Damián Szifrón) och Ex Machina (Alex Garland).

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

1. Whiplash (Damien Chazelle). Egentligen hade jag trott på antingen The Imitation Game eller The Theory of Everything, men jag kan inte bestämma mig för vilken av dem, och för att slippa detta dilemma gör jag något helt ologiskt och säger Whiplash. American Sniper har minichans på skräll (snälla Gud, nej) medan Paul Thomas Andersons Inherent Vice sorgligt nog verkar helt borträknad. Men i huvudsak står det mellan de tre förstnämnda, och egentligen tror jag kanske inte mest på Whiplash, men jag gamblar (lite spännande måste man ju få ha).
2. Whiplash (Damien Chazelle). Kanske begår jag också synden att tippa lite med hjärtat på ovanstående punkt, för Whiplash är mycket riktigt bäst i sällskapet.
3. Wild (Nick Hornby & Cheryl Strayed). Åh, detta måste ju vara den svåraste kategorin. Men jag säger Wild för att det är en mycket skicklig adaption från bok till film (fantastisk film för övrigt). Whiplash finns med hack i häl.

FILM EDITING

1. Boyhood. Experttippningar säger Boyhood, och jag har inga argument att sätta emot och därför ingen anledning att säga något annat än Boyhood. Andrahandsalternativ: Whiplash.
2. The Grand Budapest Hotel. Egentligen jämnt skägg mellan The Grand Budapest Hotel och den klockrena, karaktäristiska Wes Anderson-klippningen och den svettigt intensiva och effektiva klippningen i Whiplash. Varken Boyhood eller The Imitation Game står ut och American Sniper borde inte vara här överhuvudtaget (detta gäller för övrigt alla kategorier).
3. The Grand Budapest Hotel. Jag kommer inte på något som varit bättre, så varsågod, Wes. Whiplash och Birdman är hur som haver starka utmanare som faller först på mållinjen.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

• How to Train Your Dragon 2

CINEMATOGRAPHY

• Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)

COSTUME DESIGN

• The Grand Budapest Hotel

DOCUMENTARY FEATURE

• Citizenfour

DOCUMENTARY SHORT SUBJECT

• Crisis Hotline: Veterans Press 1

FOREIGN LANGUAGE FILM

• Ida

MAKEUP AND HAIRSTYLING

• The Grand Budapest Hotel

MUSIC – ORIGINAL SCORE

• The Theory of Everything

MUSIC – ORIGINAL SONG

• Selma

PRODUCTION DESIGN

• The Grand Budapest Hotel

SHORT FILM – ANIMATED

• Feast

SHORT FILM – LIVE ACTION

• The Phone Call

SOUND EDITING

• American Sniper

SOUND MIXING

• Whiplash

VISUAL EFFECTS

• Interstellar

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

• 4 Oscars The Grand Budapest Hotel
• 3 Oscars Boyhood, Whiplash
• 2 Oscars Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), The Theory of Everything
• 1 Oscar American Sniper, Citizenfour, Crisis Hotline: Veterans Press 1, Feast, How to Train Your Dragon 2, Ida, Interstellar, The Phone Call, Selma, Still Alice

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de 15 sista kategorierna) ser den nu magra listan ut såhär:

Önskade vinnare

• 3 Oscars The Grand Budapest Hotel
• 2 Oscars Whiplash
• 1 Oscar Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), Foxcatcher, Gone Girl, Wild

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de 15 sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

• 2 Daves The Grand Budapest Hotel, Neposlušni, Wild
• 1 Dave Gone Girl, Locke, Whiplash

Äntligen är den här jävla texten klar. Nu ska jag koppla trädgårdsslangen till kaffebryggaren och med våld fylla mig själv med koffein. På återseende (kanske).

Veckoresumé #27

Franskt, franskt, franskt. Truffaut, Truffaut, Truffaut. Och Jim Carrey.

BAISERS VOLÉS (1968)

(Sv: Stulna kyssar). François Truffaut gjorde fem filmer om den unge mannen Antoine Doinel (Jean-Pierre Léaud), som på många sätt är hans alter ego. Vi träffar honom för första gången som 12-åring i De 400 slagen från 1959 och gör ett kort återbesök i hans liv i kortfilmen Antoine et Colette från 1962, där han är 17 år gammal. Du kan läsa om båda filmerna i veckoresumé #25. I Stulna kyssar har han passerat 20 sedan några år tillbaka och ränner runt på Paris gator. Efter att ha blivit hemskickad från armén jobbar han lite här och där, och hinner under filmens gång vara allt från hotellreceptionist till privatdetektiv och TV-reparatör. Han träffar här sin stora kärlek Christine (Claude Jade), som blir högst delaktig i Antoines drömmande och impulsiva tillvaro som ska komma att skapa såväl skratt och romantik som problem och meningsskiljaktigheter. Det mest intressanta med Stulna kyssar är att Truffaut skruvat om tonen en hel del från den ganska mörka samhällsskildringen i De 400 slagen och skapat något som snarare kan jämföras med Woody Allens alster. Det svartvita fotot är utbytt mot färg och Antoine har nu brutit sig loss från den begränsande barndomen och börjat leva sitt eget lilla liv med knepiga romanser, udda jobbuppdrag och middagar med svärföräldrar. Truffaut för Antoine-sagan framåt med en vältimad, subtil humor, ett väldisponerat manus, härliga karaktärer och en charm som nog är unik för fransk film. Och precis som i De 400 slagen rundas allt av med en lysande slutscen som gör att allt liksom faller på plats.

JE VAIS BIEN, NE T’EN FAIS PAS (2006)

(Sv: Jag mår bra, oroa er inte). Mélanie Laurent, för de flesta känd som Shosanna Dreyfus från Inglourious Basterds, har huvudrollen i detta nedstämda drama om en ung kvinnas sökande efter sin försvunne bror. Efter att ha varit i Spanien kommer hon hem till sin mamma och pappa och får veta att brodern har varit borta sedan en tid tillbaka, varpå hon naturligtvis blir orolig och börjar fundera över vad som kan ha hänt. Ju längre tid som går desto svårare blir det för henne att leva ett normalt liv, och efter ett tag slutar hon äta och blir sjuk. Vad som ändå håller hoppet uppe är de brev som brodern skickar till henne, där han berättar att han flyttar omkring, tar småjobb, spelar gitarr och att han behöver tid för sig själv. Filmen har gjort Lili (Laurent) till sin mittpunkt och allt som sker berättas utifrån hennes perspektiv. Det är en jobbig period i hennes liv, men som ändå inte riktigt når ut till tittaren till 100 %. Även om filmen hela tiden är bra och stabil så trycker den inte riktigt till på det känslomässiga planet, och den lider även av att vara en smula förutsägbar. Med det sagt så är det en bra och finstämd film, men inte riktigt den pärla som den hade kunnat vara.

MAN ON THE MOON (1999)

Den tjeckiske regissören Milos Forman, mannen bakom det tidlösa mästerverket Gökboet och den nästan lika bra Amadeus, har även gjort en biografisk dramakomedi om den kontroversielle komikern Andy Kaufman. I de färgglada kostymerna och rock ‘n’ roll-munderingarna ser vi Jim Carrey, som här gör en av sina absolut bästa roller. Kaufman slog igenom på 70-talet och blev mest känd för sin karaktär Latka i TV-serien Taxi, och betraktades av omvärlden som komiker. Själv såg han sig som musiker och älskade att uppträda live, även om hans minst sagt udda humor alltid spelade en stor roll. Skämten balanserade på en millimetertunn lina och fick honom att gång på gång gå över gränsen för vad som ansågs vara okej. Ett av hans största trick var att utföra absurda och brutala practical jokes och gå in i karaktärer som uttryckte ett övertygande hat mot någon eller något. Folk tog mycket illa vid sig, även om de senare fick veta att Kaufman bara spelade en karaktär, och att personerna han utsatte för våld eller förnedring i själva verket kunde vara hans medarbetare. Jag visste inte mycket om Andy Kaufman på förhand och har bara kunnat jämföra honom med Carreys imitation efter att ha sett filmen, men av det lilla jag sett har Carrey träffat helt rätt och gör en prestation som är fullt i klass med hans roller i Eternal Sunshine of the Spotless Mind och The Truman Show. Formans film är en stundtals komisk men övervägande tragisk skildring av en svår persons problematiska jojo-liv, och i temat finns vissa likheter med Robert De Niros Rupert Pupkin i Scorseses The King of Comedy. Gripande och välspelat, även från skådisar som Danny DeVito, Paul Giamatti och Courtney Love i biroller, och Jim Carrey visar som sagt att han är ett geni i sina bästa stunder.

JULES ET JIM (1962)

(Sv: Jules och Jim). Mer Truffaut! Den här gången lämnar vi dock Antoine ett slag och beger oss till de två vännerna Jules och Jim som lever i Paris ett par år före första världskrigets utbrott. De ägnar mycket av sin tid till att diskutera intellektuella saker som litteratur, filosofi, historia och konst och har det trevligt för det mesta. En dag träffar de en kvinna, Catherine (Jeanne Moreau) som de båda blir förälskade i. Jules (Oskar Werner), som är österrikare, gifter sig med Catherine och flyttar till Österrike medan Jim (Henri Serre) bor kvar i Frankrike. Trots ett krångligt triangeldrama, ett krig där de står på olika sidor och det geografiska avståndet överlever vänskapen mellan Jules och Jim, även om den sätts på prov vid flera tillfällen. Jules et Jim påminner en del om Ettore Scolas fantastiska C’eravamo tanto amati (Vi som älskade varann så mycket), även om den inte riktigt når upp ända dit. Handlingen vacklar till något vid ett fåtal tillfällen, men annars är detta en väldigt härlig film. Truffauts signatur finns där med ett fantastiskt foto med handkameror och stora inzoomningar, mysig musik, subtil humor och bra manus. En berättarröst återger handlingen i ett stundtals vansinnigt tempo, det gäller att hänga med! En poetisk, kvick och vacker film om kärlek, vänskap och frågeställningar om livet i sig, med (återigen) mycket charm och vemod.

DOMICILE CONJUGAL (1970)

(Sv: Älskar – älskar inte). Åter till Antoines svängiga liv! Nu har han gift sig med Christine och väntar sitt första barn. Han har fortfarande ingen kontinuitet i sitt yrkesliv utan är när vi först träffar honom i den fjärde filmen blomförsäljare och blir senare ansvarig för styrandet av de radiostyrda båtarna i en miniatyrhamn för ett amerikanskt företag (kan man vara det?). Där träffar han en japansk kvinna som han, trots att han inte borde, dras till. Detta ställer till det både en och två gånger och ger upphov till alla de komiska situationer som uppstår i Truffauts härliga uppföljare till Stulna kyssar. Dessa två filmer är väldigt lika, varav den första kanske är snäppet vassare, även om denna är nära en fyra i betyg den också. Ska man se de föregående filmerna ska man naturligtvis se även denna, som är en fin fortsättning på Antoine-sagan och har samma känsla som Stulna kyssar. Truffaut gör även en homage till Jacques Tati när den älskvärde Monsieur Hulot lyser upp med ett kort, förvirrat inhopp på en tågstation!

L’AMOUR EN FUITE (1979)

(Sv: Kärlek på flykt). Det är lite sorgligt att ta avsked av Antoine, en karaktär som är svår att inte ta till sitt hjärta. Detta är hur som helst den femte och avslutande filmen i Truffauts pentalogi (ja, så heter det), där Antoine nu är över 30. Hans äktenskap med Christine är på väg att ta slut och skilsmässan är på gång, och han har istället fallit för Sabine som jobbar i en skivbutik. Han har skrivit en självbiografisk bok om sitt liv, vilken kommenteras av flera personer ur hans förflutna, bland andra Colette från Antoine et Colette som nu är advokat. De två träffas lite slumpartat på ett tåg och pratar om tiden tillsammans, vad som hänt och var de är nu. En stor del av filmen består av tillbakablickar från de tidigare filmerna, vilket skapar en avrundande avslutning för hela sagan. Det är vemodigt och småsorgligt, men fortfarande roligt och härligt, och när man åter får se en 12-årig Antoine åkandes en snurrande karusell i De 400 slagen kan en lätt reaktion märkas i tårkanalerna. En fin avslutning på en riktigt bra filmserie som imponerande nog spänner över 20 år.

LA PEAU DOUCE (1964)

(Sv: Den lena huden). Om ni trodde att Truffaut satt och rullade tummarna mellan filmerna om Antoine Doinel trodde ni fel, för han var mycket produktiv under både 60-talet och 70-talet. Den lena huden handlar om författaren och föreläsaren Pierre, en medelålders man med fru och barn. Under en jobbresa till Portugal träffar han flygvärdinnan Nicole som han inleder en affär med. Hans försök att ha Nicole som ett romantiskt sidospår i sitt liv, parallellt med familjelivet, går givetvis åt skogen. Den som gapar efter mycket… François Truffauts otrohetsdrama doftar Hitchcock, men skiljer sig från de klassiska femme fatale-historierna med mord och thrilleruppbyggnad på så sätt att den har en helt realistisk och minimalistisk handling, där karaktärerna upplever en naturligt dramatisk utveckling, helt i takt med hur de själva agerar. Skådespelarna övertygar och handlingen är trovärdig. Slutet är dock en av filmens svagare delar och känns onödigt överdrivet. Huvudkaraktären Pierre är också en aning svår att sympatisera med, vilket inte är bra för tittarens engagemang. Annars en bra film med en tryckande stämning som osar dåligt samvete.

Veckans topp 3

1. Man on the Moon
   
2. Jules et Jim
3. Baisers volés

Veckoresumé #25

Det svartvita tar kommandot denna vecka, med ett romantiskt drama i krigstider, ett komiskt lyckopiller och en herrans massa franska slag. En skakande dokumentär och en liten kortfilm får också plats i den 25:e upplagan av DYLPC:s veckoresumé.

BRINGING UP BABY (1938)

Den något tankspridde professorn David Huxley (Cary Grant) är snart klar med återskapandet av ett stort dinosaurieskelett efter fyra års arbete. Det enda som saknas är ett ”intercostal clavicle” (något slags ben). David är inne i en stressig period, där han både ska gifta sig och försöka ro i land en donation på en miljon dollar till hans museum från en tant vid namn Mrs Random. Som om inte det vore nog stöter han på Susan (Katharine Hepburn) som förföljer honom och vill att han ska hjälpa till att ta hand om hennes tiger (!) Baby (som för övrigt gillar låten I Can’t Give You Anything But Love). Allt trasslar till sig och när Davids efterlängtade dinosaurieben anländer dröjer det inte länge innan det försvinner in i en enda stor röra av missförstånd, vilda djur, förvirrad romantik och katastrofala middagar. Det är precis lika kul som det låter och detta är en sanslöst rolig komedi som underhåller från första till sista sekund, med ett klockrent manus och en upplyftande handling fylld av tilltrasslade situationer. Jag skrattade mig igenom hela filmen och hade en härlig stund med en underbar Cary Grant och en precis lika underbar Katharine Hepburn!

TO HAVE AND HAVE NOT (1944)

Från Bringing Up Baby har regissören Howard Hawks tagit ett stort skutt mellan genrerna för att göra en betydligt mer sansad film i form av en filmatisering av Ernest Hemingways roman To Have and Have Not, för filmen adapterad av William Faulkner. Filmen är det första mötet mellan Humphrey Bogart och Lauren Bacall, ett par som skulle göra ytterligare tre filmer tillsammans och som var gifta från 1945 fram till Bogarts död 1957. Handlingen utspelar sig på den karibiska ön och franska kolonin Martinique sommaren 1940, under Vichyregimens styre, där kapten Harry Morgan (Bogart) blir erbjuden pengar för att hjälpa några personer tillhörandes den franska motståndsrörelsen att ta sig ut till ön. Vid sidan om detta drama inleder han en romans med en vacker kvinna (Bacall) med smeknamnet Slim, varpå de äventyrliga färderna till havs varvas med möten på hotellrum och drinkar i baren. Till min besvikelse fann jag inte Hawks romantiska thrillerdrama så magiskt, eller i alla fall engagerande och läckert, som jag hade hoppats. Jag blev aldrig så indragen i berättelsen och tittade på klockan lite för många gånger. Humphrey Bogart är i ärlighetens namn ganska tråkig i huvudrollen, förutom vid några tillfällen när hans samspel med Bacall lyser till. Visst är det en någorlunda bra film med en stabil story och några bra scener, men mer än en lite ljummen trea finner jag den inte vara värd. Pianisten på hotellet levererade i alla fall, en showman av högsta klass!

TIL UNGDOMMEN (2012)

Dokumentärfilmare stöter ofta på motgångar under sina företag, men jag undrar om inte det här tar priset. Kari Anne Moe höll på att filma skeendena kring förberedelserna inför skolvalet 2011, genom att följa fyra olika norska ungdomar, alla aktiva i ett varsitt parti. Vi får följa med på deras resa där de berättar om sin bakgrund, sig själva, vad de vill och hur de vill att Norge ska förändras. Detta berättas tillsammans med filmupptagningar från debatter, retorikkurser och sociala sammankomster. Sedan händer något som förändrar allt. Mardrömmen på Utøya välter omkull allt som dessa ungdomar har arbetat för och sätter ett märke i deras tillvaro som river upp stora sår. Johanne, en av ungdomarna, berättar med egna ord hur hon sprang mot skogen, gömde sig under en klippa, såg människor dö och bevittnade en av de största tragedierna i Norges historia. Oavbrutet under säkert 10-15 minuter framför hon en av de starkaste, mest skakande berättelserna jag någonsin hört. Det är helt ofattbart vilka plågsamma minnen hon måste leva med och det är svårt att hålla tårarna tillbaka. Att fortsätta med skolvalen i vanlig ordning var naturligtvis omöjligt, och således ändrades dokumentärens tema och karaktär helt och hållet. Det blir något spretigt, kanske kunde man varit något hårdare vid klippbordet, men det är ändå imponerande att få ihop en film överhuvudtaget. En gripande och sevärd dokumentär som får en sjuhelvetes stark trea.

LES QUATRE CENTS COUPS (1959)

(Sv: De 400 slagen). François Truffauts klassiker var ett startskott till den franska nya vågen, som var en betydande strömning inom filmen under 1960-talet. De 400 slagen är en film om uppväxt, med familjen, skolan och individen i centrum, allt satt i relation till det rådande samhällsklimatet i Paris där pengar var en bristvara, föräldrarna var pressade och lärarna utom sig av frustration över elevernas ovilja att samarbeta. Mitt i allt detta hittar vi den 13-årige Antoine som bor i en spartansk lägenhet med sin stressade mamma och sin stränge men godhjärtade pappa. Han skolkar från skolan och stjäl från sina föräldrar för att köpa mat eller hitta på annat kul, men hamnar alltför ofta i trubbel och pressar sina föräldrar till bristningsgränsen. Trots en mörk och på många sätt tragisk historia lyckas Truffaut föra in en god dos humor i filmen, vilken imponerande nog aldrig skär sig mot filmens svärta. Lätt och luftig musik ramar in en gullig liten berättelse som sedan effektivt övergår i tragik. Allt berättas med ett magiskt svartvitt foto, genomgående duktiga skådespelare (såväl barn som vuxna) och avslutas med en slutscen som är vacker och helt och hållet mästerlig. Även om filmen ibland känns något vattentrampande under dess gång faller allt på plats i slutet, och det är då man inser att man har blivit berörd. Och som sagt, slutet är helt fantastiskt.

ANTOINE ET COLETTE (1962)

(Sv: Antoine och Colette). Denna halvtimmeslånga kortfilm är uppföljaren till De 400 slagen. Antoine är nu 17 år och jobbar i en skivbutik. Han älskar musik och går på föreläsningar i ämnet varje vecka. På en av föreläsningarna får han syn på Colette, som han förälskar sig i. Men är hans känslor besvarade? Det får du svaret på i denna fina lilla brygga mellan Antoines barndom i De 400 slagen och hans liv som vuxen i den tredje delen, Stulna kyssar (Baisers Volés) från 1968. Och den kan du läsa om i nästa veckas resumé, för då har jag sett den också!

I vanlig ordning har jag och Scott lyckats se samma filmer, och den här veckan rör det sig om tre filmer: The Picture of Dorian Gray (3/5), Frankenstein (kortfilmen från 1910, 3/5) och Jeux d’enfants (3/5). Alla tre kan du läsa om i Scotts resumé, här!

Veckans topp 3

1. Bringing Up Baby
   
2. Les quatre cents coups
3. Til ungdommen