SFF14: Camp X-Ray

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2014

4 stjärnor DYLPC

Den unga Amy Cole (Kristen Stewart) börjar arbeta som vakt på USA:s ökända och kontroversiella Camp X-Ray, en del av Guantánamofängelset. En miljö som inte bara skiljer sig stort från livet i USA utan också är farlig, hård och sexistisk. Redan under hennes första dag på anstalten får hon utstå slag från en av internerna och hamnar tidigt i hetluften. Men hon lyckas ändå frambringa någon form av respekt och vänskap från sina arbetskollegor. Den respekten förblir dock inte oförändrad efter att Cole en dag träffar på internen Ali (Peyman Moaadi). Sakta men säkert skapas en fragil vänskap mellan de två vitt skilda individerna.

Camp X-Ray är den amerikanske regissören Peter Sattlers debutfilm. Han arbetade tidigare som grafisk designer med filmer som Walk the Line och Star Trek men debuterar i år på topp som regissör. För det är en magnifik och enastående film som Sattler och hans medarbetare har satt ihop. Filmens lim eller fogmassa är regin och fotot som använder sig av ett stillsamt men samtidigt påtryckande och intensivt berättande. Många scener består av endast tystnad eller närbilder på ansikten. Det är en analyserande och grävande regi som tillåter tittaren att verkligen få känna av karaktärernas tankar och inre kamp.

Camp X-Ray Movie (4)Den form av regi som Sattler bjuder på gör sig verkligen synlig i scener där Cole och hennes kollegor endast vandrar runt i cirklar och kikar in i internernas celler för att se så att allt står rätt till. Dessa scener är en del av vakternas arbetsuppgifter och återkommer ett flertal gånger. De är otroligt effektiva på att bygga upp stämning och förväntan samtidigt som de visar på den repetition och tristess som både vakterna och internerna får utstå.

Sattlers regi är som sagt otroligt imponerande, särskilt eftersom Camp X-Ray är hans långfilmsdebut. Men vad som är än mer imponerande är skådespelet. Om man har sett Kristen Stewart tidigare är det kanske Twilight-serien som är det största beviset på att Stewarts skådespel inte har varit på topp. Ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag att hon i de få bitar av vampyrserien som jag har sett och i Snow White and the Huntsman är riktigt usel. Jag trodde aldrig jag skulle få säga det: men fan vad bra Kristen Stewart är! Stewart lyckas i Camp X-Ray använda sig av sitt speciella skådespel med stilla blickar och få uttryck på ett mycket mer användbart vis. I vissa scener var hennes förmåga att visa inre känslor utan överdrivna muskeldragningar eller överspel makalösa i den form att jag stundtals kände mig golvad. Hon skapar emotionella reaktioner samtidigt som hon behåller den auktoritära och militära pondus som hennes karaktär kräver av henne. Det betyder däremot inte att hon alltid använder sig av minimerade ansiktsuttryck. Hon får även chansen att bredda sig i filmen något hon gör minst lika fenomenalt. Speciellt i filmens slutskede som är så kraftigt att det inte gick att hindra tårar från att rinna.

Camp X-Ray Movie (5)Stewarts motspelare Peyman Moaadi mest känd från Oscarsvinnaren A Separation är raka motsatsen till Stewarts karaktär. Moaadis Ali är en excentrisk och pratglad person som inte har något emot att tjata på vakterna om att få läsa den senaste Harry Potter eller få dricka en flaska vatten. Men han är på insidan en mycket mer komplicerad karaktär som lider av åren i fångenskap och som tvivlar på både liv och död. Peyman Moaadi gör en fantastisk prestation och tillsammans med Stewart delar han en kemi som är svår att slå.

Camp X-Ray är inte bara en inblick i den komplexa, tvetydiga och isolerade värld som är Guantánamo, utan också en studie i en oväntad och instabil vänskap och hur de två individerna får nya perspektiv från varandra. Stewart och Moaadi förtjänar båda Oscarsnomineringar då det är två av årets bästa prestationer. Camp X-Ray var stundtals nära högsta betyg, något den fortfarande eventuellt kan nå vid en andra titt. Just nu får den nöja sig med en stark fyra.

Annonser

SFF14: A Girl at My Door

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2014

A Girl at My Door

4 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Dohee-ya). En av Sydkoreas kanske allra mest skickliga skådespelare, Doona Bae, mest känd från Chan-wook Parks Sympathy for Mr. Vengeance, The Host och Wachowski-syskonens Cloud Atlas, tar sig an huvudrollen i dramathrillern A Girl at My Door.

Bae spelar poliskonstapeln Young-nam som efter en personlig skandal tvingas byta distrikt från Seoul till ett sömnigt litet kustsamhälle. Med endast tre andra konstaplar på polisstationen vid sin sida försöker Young-nam finna sig tillrätta i den främmande staden, där majoriteten av befolkningen till synes består av betydligt äldre personer. Att Young-nam dessutom får stå i att agera polischef i byn gör att hon måste slita för att förtjäna invånarnas respekt.

A Girl at My DoorUnder hennes första dagar som polischef stöter hon vid ett flertal tillfällen på en ung flicka som får utstå både mobbning och misshandel från skolkamrater, farmor och hennes alkoholiserade styvfar. Young-nams uppgift är svår – hon måste skydda flickan samtidigt som samhällets blickar är riktade mot henne.

A Girl at My Door är en film vars händelseförlopp tar en aning oväntade vägar. Då filmen hela tiden balanserar mellan drama och thriller vet man som tittare inte riktigt vad man ska få härnäst. Det gör filmen än mer gripande och intressant. I kärnan av filmen är det Doona Bae och 14 år gamla Kim Sae-ron (som spelar flickan) som regerar. Deras skådespel är nyanserat och kraftfullt. Regissören July Jung tillåter skådespelarna att använda sig av stillhet och tystnad på ett sätt som är ovanligt i film från västvärlden.

A Girl at My DoorBalansen mellan de två olika genrerna ger inte bara nyanserat skådespel utan också en flerdimensionell film. I grund och botten är det en dramafilm om relationen mellan en poliskonstapel och en ung flicka. Men längre in i filmen tar handlingen en vändning som inte bara är mycket intressant och välgjord utan också ytterst kontroversiell och modig. Jag känner personligen inte till hur sexualitet och kön behandlas i Sydkorea och hur öppet det talas om, men då filmen på grund av sitt ovanliga händelseförlopp (som jag inte tänker spoliera) hade svårt att få finansiell backning resulterade det i en låg budget. Dessutom gick Bae och Sae-ron med på att inte ta ut någon lön under inspelningen för att kunna maximera användandet av budgeten. Det faktumet känns som ett hyfsat tydligt bevis på att filmens ämnen om relationer och sexualitet inte är särskilt vanliga i Sydkorea. Faktum är att filmens behandlingspunkter inte är särskilt vanliga någonstans i världen och det gör filmen än mer unik och intressant.

Med två av årets kanske bästa rollprestationer, utmärkt regi från långfilmsdebutanten July Jung, snyggt foto, fantastisk handling och inga visuella spår av en låg budget är A Girl at My Door en av årets hittills bästa filmer och en fantastisk start på årets Stockholms filmfestival.

David Beckham Into the Unknown (2014)

David Beckham Into the Unknown

3 stjärnor DYLPC

Lagom till fotbolls-VM släpper BBC en TV-dokumentär, eller ett litet resereportage, om David Beckhams äventyr genom Brasilien och Amazonas regnskogar. Driven av viljan om att få göra något nytt, en helt annan typ av resa än vad han är van vid, och en önskan om att få vara anonym och okänd tar han med sig tre polare och flyger till Sydamerika, för att där dra på sig hjälmen och hoppa på motorcykeln. Därefter följer nätter i hängmattor, båtresor längs floder, fiske och uthomhusgrillning mitt i djungeln. Vid resans ände hälsar de på en urinvånarstam och deltar i ett hastigt kulturutbyte.

Eventuella naiva förhoppningar om något slags superdokumentär kan avskrivas ganska snabbt då filmen lägger sin ribba ungefär i nivå med ett Packat & klart-avsnitt, eller något i den stilen. Inte för att det skulle vara något fel med det – Packat & klart är jättebra i flera avseenden. David Beckham Into the Unknown är också en angenäm och avkopplat underhållande stund med Becks och hans vänner – snyggt, behagligt och lättillgängligt. Men den lyckas inte – och försöker kanske inte heller – nå så långt på djupet, vare sig vad gäller Beckham som person eller resan som identitetsskapande utmaning. Lite synd kanske, för det hade absolut gått att åstadkomma, men – fair enough – det är en småtrevlig TV-film. Packat & klart-jämförelsen brister för övrigt i faktumet att filmen är klart mer centrerad kring sin huvudperson än sitt resmål.

Det talas upprepat under filmens gång om hur mycket utanför sin ”comfort zone” Beckham är. Förståeligt – hans liv som fotbollsproffs i över två decennier har haft sina begränsningar. Träning, match, flygresor, hotellrum i en ständig cirkel som gjort att familjen alltid stått i centrum under hans fåtal lediga dagar. Att åka på motorcykeläventyr i Amazonas har inte funnits på kartan. Med den kontexten som bakgrund får man ha överseende med att det kanske tjatas lite väl mycket om hur ”extrem” resan är. De har ju trots allt ett TV-team (med multipla superkameror och helikoptervyer) med sig och behöver inte direkt slå upp tältet själva, kan man poängtera.

Apropå kameror och vyer har filmen en mycket tjusig utsida och är galant förpackad vad gäller klippning, foto, narrativ och musik. Det flyter på bra, helt enkelt. Högt produktionsvärde.

Är man cyniskt lagd kan man snabbt hitta angreppspunkter för att ifrågasätta filmens syfte. David Beckham är ett enormt varumärke som givetvis tjänar på att visas upp som mänsklig och sympatisk. Hela resan och mötena med människorna de träffar passar som handen i handsken för det UNICEF-arbete Beckham gör. Att se en mjuknande superstjärna gå runt säga hur ”amazing” det simpla vardagslivet i djungeln är kan ses som lättgenomskådligt, och folk mår bra av att se Becks ta en öl, sitta på en motorcykel eller tala om hur bra han mår av att komma ut i friheten och hur mycket han saknar sin familj. Men att påstå att filmen endast är ett spel för gallerierna vill jag bestämt undvika.

Egentligen känner jag väl mest att det är klart som fan att Becks ska sätta sig på en motorcykel och äventyra i Brasilien. Det blir en skön och härlig resa för honom och skön och härlig TV för oss. Jag har alltid uppfattat David Beckham som en sann sportsman, en sympatisk person med hjärtat på rätt ställe och ett utmärkt ansikte utåt för idrotten. Tårarna när han applåderandes och ödmjuk lämnade planen i sin sista fotbollsmatch i Paris säger mycket. Han har gjort mycket gott såväl på som utanför planen och i mina ögon är det omöjligt att inte älska David Beckham. Och då är det väl alldeles utomordentligt trevligt att få spendera lite TV-tid med honom!

The Amazing Spider-Man 2 (2014)

906429 - The Amazing Spider-Man 2

2 stjärnor DYLPC

Blockbuster-sommaren har smygstartat och efter bibelaction kommer serietidningsaction. Teamet bakom The Amazing Spider-Man, 2012 års start på spindelmansrebooten, är nu redo att bjuda på ännu ett storslaget äventyr. Kanske skakar ni nu på huvudet och tänker ”Vilket lågt betyg!”, men icke att förglömma är att allt är relativt. Jag tyckte att den första filmen var tämligen usel, och med det i medvetandet förstår ni alltså att uppföljaren faktiskt är mycket bättre.

Peter Parker (Andrew Garfield) har vuxit till sig en aning och graduerar från high school, men bor fortfarande hos sin faster (Sally Field), umgås fortfarande med Gwen Stacy (Emma Stone) och sliter fortfarande för att få sitt dubbelliv som Spider-Man att fungera. Nya utmaningar väntar emellertid bakom krönet. Peter undersöker, plågad av separationen från sina föräldrar i tidig ålder, sin fars historia inom genetisk forskning, anar att något är i görningen hos OsCorp Industries och upplever en turbulent period i relationen med Gwen. Spider-Mans roll i samhället debatteras – är han en hjälte eller en olaglig vigilant? – och när både fans och vänner blir besvikna på Spider Mans respektive Peter Parkers agerande gör han sig fiender som ska komma att hota New York-bornas säkerhet.

Utifrån det upplägget stöps Marc Webbs superhjältefilm i en superhjältefilmsmall så bekant att man kan skissa ner den med förbundna ögon. Story, manus och dramaturgi är förutsägbart och typiskt för superhjältegenren, och det är inte i dessa aspekter som filmens främsta egenskaper ligger. Den börjar starkt med en spännande omstrukturering i flashback-sekvenser och karaktärsperspektiv och en rafflande actionscen i en flygplanskabin. Men därefter är The Amazing Spider-Man 2 en ojämn film som många gånger skiftar i kvalité. Här finns riktigt häftiga, mäktiga och spektakulära partier och riktigt dåliga, skämskuddekompatibla partier.

Tonproblemen är ständigt framträdande. Spider-Man framstår som en pajas när han svingar sig mellan husen och droppar one-liners i samma takt som J-O Waldner matar pingisbollar. Humorn är ofta fjantig och barnslig och motarbetar de mörkare partierna som ofta har något intressant att utforska. Som totalt okunnig i serietidningsvärlden kanske jag är snett ute, kanske är det så Spider-Man ska bete sig, men jag hade mer än gärna sett en minskad barnslighet, ett ökat allvar och en större tonmässig konsekvens. Hur uttjatad jämförelsen än är så kan jag inte låta bli att referera till Christopher Nolans Batman-trilogi som föredöme – den är långt ifrån perfekt men har i alla fall stämt sin ton i en förhållandevis konsekvent seriositet. Ett steg i rätt riktning i The Amazing Spider-Man 2 är att Hans Zimmer gör musiken istället för föregångarens James Horner, vars musik är betydligt glättigare.

Det är inte bara Spider-Mans lattjo-lajban-beteende som går till överdrift. Jamie Foxx karaktär, ingenjören Max (som får en elchock och blir elmannen Electro), går runt och pratar för sig själv och beter sig allmänt hysteriskt – inget fel med det, men det går att göra mer finkänsligt. Paul Giamatti spelar en tatuerad ryss som prickar in de flesta av den stereotypens attribut. Dr Kafka, spelad av Marton Csokas, är kanske den sämsta galen-professor-inkarnationen mitt öga beskådat.

Peter Parkers googlarförmåga kan också ifrågasättas:

”what is roosevelt”

Skådespelarmässigt finns några riktigt starka kort i ensembeln. Andrew Garfield har gjort flera mycket bättre roller än Peter Parker, men är klart godkänd. Emma Stone funkar också bra, även om man kan klaga en aning på hennes karaktär. Gwen Stacy är långt ifrån den sämst behandlade flickvänskaraktären på film, men att hennes universitetsambitioner och steg ut i vuxenlivet ständigt hakas upp av Peters ibland hopplöst planlösa leverne – och att hon till slut ändå står där i hans, hjältens, famn på ett hustak – känns lite trist. Sally Field, Chris Cooper, Campbell Scott, Embeth Davidtz och Denis Leary gör stabila birollsinsatser. I den alltid så tråkiga kategorin underanvända skådespelare får vi tyvärr placera in Felicity Jones, som efter förträffliga prestationer i bland annat Like Crazy och Breathe In här bara får ett par repliker.

Bäst i filmen är tveklöst Dane DeHaan som Harry Osborn, Peter Parkers barndomsvän vars vägar åter korsas med spindelkillen. Harry är superrik arvtagare men döende och plågas av både sjukdom, jakten på botemedel och en alltmer ansträngd vänskap med Peter. Kort bakgrund på Dane DeHaan: 28-årig supertalang med filmer som Chronicle, Lawless, The Place Beyond the Pines, Lincoln, Kill Your Darlings och Devil’s Knot på CV:t – allt inom en tvåårsperiod. Detta stycke kan för övrigt inte passera utan att jag noterar att han förutom att vara en skicklig skådespelare även är otroligt het. Snyggare än vad Leonardo DiCaprio någonsin har varit! DiCaprios snygghet är i och för sig överskattad. Nåväl, nog om det.

På ett visuellt plan är filmen stundtals lysande – bokstavligt talat. Electros elljusspektakel på Times Square är oerhört mäktigt, läckert och sprakande coolt. Slow-motion, CGI, 3D, ljus, färger, ljudeffekter, pulserande musik – ibland stämmer allt och då är filmen jäkligt bra. Synd bara att det bara är just ibland. Exempel på scener där långt ifrån allt stämmer är de relationsmässiga bitarna mellan Peter och Gwen. Den smöriga musiken är all over the place, klyschorna haglar och deras relation, vilken alltid är nära att ta slut men som ändå aldrig är nära att ta slut, är bara så utdragen, tröttsam och ointressant. Filmens handling är i allmänhet ganska rörig med skurkar hit och dit och fighter och klimax (?) hit och dit. Samtidigt har allt gjorts förut och nyskapandet lyser med sin frånvaro – en svaghet som i och för sig finns i hela superhjältegenren.

På ett personligt plan är Spider-Man för mig en karaktär som jag mest stör mig på. Jag varken relaterar till eller sympatiserar med honom och hejade filmen ut på hans motståndare, i princip. Jag vet inte om det är mig eller filmen det är fel på, men lite märkligt blir det i vilket fall. Kanske kan detta till slut ändå spåras till mitt grundläggande problem med superhjältefenomenet – jag har sällan något att hämta i dessa filmer.

För att runda av denna recension säger jag: Stirra er inte blinda på mitt betyg och ha i åtanke att superhjältefilm inte på långa vägar är någon favoritgenre för mig. The Amazing Spider-Man 2 är absolut sevärd, och då på bio – med 3D, som ser riktigt bra ut. Som lättsam matiné gör den sitt jobb, även om det finns många, många detaljer att fila på, och gillar man superhjältegrejen blir man nog nöjd. Marc Webbs serie är på uppåtgående av de två första filmerna att döma, och jag är faktiskt – vilket jag aldrig trodde att jag skulle säga efter att ha sett den första filmen – lite, lite nyfiken på nästa Spider-Man-film.

Noah (2014)

NOAH

2 stjärnor DYLPC

Inför Darren Aronofskys episka filmatisering av den bibliska historien om Noas ark var mina förväntningar delade. De utgjordes dels av pepp och nyfikenhet kring hur han skulle ta sig an och utforma detta spektakel och hur pass fritt och filosofiskt han valt att göra detta, och dels av en stor oro för att han skulle ta sig vatten över huvudet och förlora fotfästet i en produktion vars skala skulle bli för stor. Oron var tyvärr befogad och Noah visade sig vara både en av årets stora besvikelser och Aronofskys överlägset sämsta film.

Storyn känner väl de flesta till, troende eller ej, den om hur Noah (Russell Crowe) blivit utvald av Gud (eller Skaparen som han refereras till som i filmen) för att bygga en stor ark i vilken han ska samla alla jordens djurarter och sin familj. Detta ska göras innan syndafloden väller fram, som Gud är dryg nog att utlösa som bestraffning för människans synder, det vill säga förstörelsen av den planet som han varit så snäll att skapa för oss. De gamla lirarna Kain och Abel gör sig också påminda genom att deras ättlingar för vidare den infekterade syskonkärlek som en gång i tiden ställde till det rejält i den familjen. En antagonism som nu återkommer flera generationer senare och i princip utlöser ett krig på jorden som utgör ett hot mot Noahs skrytbygge.

Förutom hotet från Kains genomonde arvinge (Ray Winstone) dras Noahs familj med interna problem eftersom adoptivdottern Ila (Emma Watson), som räddades av Noah som barn, skadades svårt och aldrig kommer kunna föda barn. Det gör ju läget med människans fortplantning lite knepigt eftersom det, av någon anledning, bara finns plats för Noahs familj på arken. Hela den biten får dock en rätt rejäl vändning så småningom, och utöver det sker gräl, kärlekshistorier, interna slitningar och starkt ifrågasättande av olika familjemedlemmars handlingar. Men det är väl klart att allt inte kan vara frid och fröjd när den ene sonen (Douglas Booth) får gosa med Emma Watson och den andre (Logan Lerman) inte har någon alls. Frustrationen! Avundsjukan?!

Jennifer Connelly höll jag nästan på att glömma – hon är Noahs fru. Det är tråkigt att behöva förklara det så, men hon är verkligen bara Noahs fru. Visserligen får hon avreagera sig på hans moraliska tveksamheter och ryta till litegrann, men allt som oftast finns hon där för att lyssna på vad han har för idéer och krama honom och säga att det är okej. Typ. Anthony Hopkins är med också som något slags vis gammal farfar som gör lite sköna välsignelser och plockar blåbär.

Kvinnoporträtteringen i Noah är en av de saker som gör att jag kraftigt ifrågasätter filmen. Nu har jag inte läst Bibeln, men jag kan tänka mig att den uråldriga kvinnosynen är en aning daterad (rätta mig för Guds skull om jag har fel). Så verkar i alla fall vara fallet av filmen att döma. Jennifer Connellys karaktär är frun som tjänar hjälten och Emma Watsons karaktär är den unga kvinnan vars enda viktiga egenskap till slut blir hennes eventuella förmåga att föda barn. Jag vet inte hur mycket man kan eller bör kritisera Aronofsky respektive det bibliska grundmaterialet för detta, men klart är att man kan och bör kritisera filmen för att den inte lyckas göra något intressant med det fenomenala skådespelarkapital som finns i Connelly och Watson (som båda gör vad de kan av det begränsade material de har att jobba med).

Visuellt blandar filmen och ger. Vissa delar är stora och förhållandevis lökiga CGI-fester med enorma stengubbar som slåss (fallna änglar tydligen), vilka påminner dels om Transformers och dels om de där levande träden i Sagan om ringen. Andra delar är läckrare, med stiliserade skymningar, himlabilder och hypersnabba montage där bland annat jordens skapelseprocess blinkar förbi på snyggt vis (dock inte lika mäktigt som i The Tree of Life). Aronofskys snabba klippning känner vi igen. Men intrycket av att detta är en alltför CGI-tung film består. Den postkonverterade 3D:n är totalt onödig, störande och tillför ingenting.

Clint Mansell och Kronos Quartet levererar i vanlig ordning ett bra soundtrack med rejält tryck, med ett eftertextstycke med sång från Patti Smith. Något nytt The Fountain– eller Requiem for a Dream-soundtrack har man dock inte åstadkommit.

Filmen är utdragen och saknar udd, ett problem som till stor del kan spåras till de förhållandevis platta karaktärerna och en protagonist som, i alla fall för mig, är svår att sympatisera med. Jag var stundtals riktigt arg på honom och upplevde vissa av hans värderingar som usla – och då blir det svårt att engagera sig på rätt sätt i hans öde. Han blir ibland lite av en grinig gubbe som sätter sin tro (?) över sin familj, och trots att jag inför filmen bestämt mig för att försöka ta av mig de ateistiska glasögonen blir det där känsligt och jag har då svårt för att sympatisera med Noah. Hela grejen med att Noahs eventuella godhet och hans position som hjälte ifrågasätts kan ses som tvetydig och man kan säkert tolka det på olika sätt, så jag vill poängtera att jag nu talar utifrån min egen tolkning – vilket i och för sig alltid är fallet i recensioner. Även om jag bestämt haft som avsikt att hålla mig öppen och försöka bortse från min ateism är jag till slut ändå smått konfunderad av hela bibelkontexten, och jag har svårigheter i att förstå vad Noah vill ha sagt – vilket å andra sidan kan vara ett intressant element eftersom den i mina ögon kan ses både som en hyllning till och en kritik mot religion (utan att veta exakt vad skaparens – och då menar jag alltså filmskaparens – avsikt är).

Ett av filmens huvudteman är människans förstörelse av jorden, ett ämne som är högst relevant även i en nutida kontext. Darren Aronofsky har sagt i intervjuer att en viktig poäng med filmen är att man, som modern människa, individuellt kan välja ut olika saker att ta till sig och ta med sig från filmen, och hela min känsla är ändå att det är en film som går att läsa och tolka på många olika sätt – och det är jag i princip alltid positiv till. För egen del är jag dock mest fylld av lite olustiga frågetecken och en känsla av att det trots allt är lite märkligt att filmen görs.

Även om denna recension mynnat ut i något slags halvsågning (och även om det känns som att Russell Crowe har spelat den här karaktären 124 gånger tidigare) finns kvalitéer i filmen och det är en klart godkänd äventyrsfilm. Den är ambitiös och episk. Den väcker vissa tankar, även om de för mig personligen har en ganska bitter smak. Kanske behöver jag längre tid på mig att smälta och bearbeta den, och det finns alltid en chans att filmer växer på en i efterhand, men jag vet faktiskt inte hur mycket som egentligen finns under den där ytan. Nu vill jag hur som helst att Aronofsky hoppar av arken så fort som möjligt, simmar i land och återgår till mörka, råa, jordnära och intima filmer. Han är trots denna besvikelse fortfarande min favoritregissör, och vill ni läsa varför står mina hyllningar till Pi, Requiem for a Dream, The Fountain, The Wrestler och Black Swan att finna här. Nu ska jag se om The Fountain – som också är bibliskt inspirerad men till skillnad från Noah helt, helt fantastisk.

Tillägg, dagen efter

Efter att ha bearbetat upplevelsen i över ett dygn har jag formulerat mängder med ytterligare tankar i mitt huvud, vilka alla dock inte får plats här. De handlar om såväl filmens olika brister som ljusglimtar, punkter som kan ifrågasättas och frågor kring filmen, dess innehåll och utförande som kan diskuteras i många varv. Jag vill varmt rekommendera The /Filmcast:s avsnitt om Noah (”Ep. 266 – Noah”) där de för många diskussioner som träffar precis de funderingar som finns i mitt huvud. Så har ni sett filmen, läst min recension och vill reflektera vidare över Noah tycker jag absolut att ni ska lyssna på konversationen mellan David Chen, Devindra Hardawar och Jeff Cannata, i ett riktigt bra och givande avsnitt med blandade åsikter.

The Wind Rises (2013)

the wind rises

4 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Kaze tachinu). Den japanske animemästaren Hayao Miyazaki har meddelat att förra årets Oscarsnominerade The Wind Rises (premiär i år här i Sverige, närmare bestämt 4:e april – vi är alltid långt efter!) blir den 73 år gamle regissörens sista film. Om det visar sig vara sant är alltid lite oklart då det är sjätte gången under hans karriär som han säger att han ska gå i pension. Med risken att hans pension denna gång är på allvar var jag förväntansfull men samtidigt en aning ledsam över tanken på att detta kan vara den sista Hayao Miyazaki-filmen någonsin när jag satte mig i biografsalongen.

The Wind Rises, eller Det blåser upp en vind som den heter på svenska, är en fiktiv biografi baserad på den japanske flygingenjören Jiro Horikoshi som var en prominent designer av stridsflygplan för det japanska flygvapnet under mellankrigsperioden. Filmen är delvis baserad på en novell från 1937 om Horikoshi och delvis fiktivt berättad och skriven av Miyazaki själv. Filmens version av Jiro Horikoshi är enligt Miyazaki en blandning av den verklige Horikoshi och novellens författare Tatsuo Hori. Trots filmens lösa biografiska element är den otroligt detaljerad och till synes trogen sin tidsperiod. Filmen följer inledningsvis Horikoshis tidiga barndom och hans fascination för flygplan som sedan fortsätter genomsyra hela hans vuxna liv. Miyazaki berättar om Horikoshis målmedvetna och ambitiösa karriär inom flygplanens komplicerade värld. Inga detaljer åsidosätts utan allt från komplicerade matematiska uträkningar om vinglängd till skruvars positioner på flygplanskroppar redogörs med en imponerande entusiasm. Miyazaki fördummar eller förenklar inget utan beskriver saker in i minsta detalj med respekt för flygplansentusiaster, Horikoshi själv och hans aerodynamiska verk.

Miyazakis detaljrikedom gör sig också synbar i filmens karaktärer. Samtliga är intressanta, livfulla och unika. De har alla en nyfikenhet och en entusiasm som smittade av sig på mig som åskådare. Ansiktsuttryck, ögon och kroppsrörelser kommer till liv med hjälp av Studio Ghiblis detaljerade och otroligt vackra animationer. Stundtals känns filmens karaktärer till och med mer levande än vad riktiga skådespelare av kött och blod gör.

Medan animationerna, karaktärerna och detaljrikedomen är på en mästerlig nivå ligger filmens svaghet förvånansvärt nog i själva berättelsen. Med en mästerberättare som Miyazaki är förväntningarna höga. Han har levererat så ofantligt många fantastiska filmer som alla har fantastiska berättelser att dela med sig av. The Wind Rises är till största delen mycket intressant rent händelsemässigt men den har stunder i sitt mittparti som haltar en aning i både tempo och effektivitet. Filmen blir en aning segdragen och hade troligtvis tjänat på att ha en kortare speltid. Men det lite svagare mittenpartiet som stundtals känns oerhört stillastående lyfts sedan tillbaka till sin magnifika och rättmätiga nivå med en briljant sista akt som också har ett mycket bra slut.

Alla Miyazakis filmer har en tendens att uppskattas av både vuxna som barn. De blandar effektivt humor med allvar, sorg med skratt. The Wind Rises är kanske Miyazakis mest mogna och vuxna film. Den innehåller mindre humor än vad några av hans tidigare verk gjorde och den är samtidigt inte lika lekfull i själva utförandet. Det existerar inga fantasy-karaktärer och huvudkaraktären är inte ett barn till skillnad från många av Miyazakis filmer. Den är mer fokuserad på realism och att berätta ett personligt drama om en ung vuxen man och hans kärlek för flygplan under en tid då Japan och resten av världen var långt ifrån lyckligt och välmående.

The Wind Rises är inte Miyazakis bästa film och långt ifrån filmer som Spirited Away och My Neighbor Totoro. Men det är fortfarande en fantastisk film på en nivå som många andra animationsstudior bara kan drömma om. Ett visuellt konstverk med fantastiska karaktärer, en häpnadsväckande detaljrikedom och nästintill verkliga animationer som dessutom ackompanjeras av hårresande klassisk musik och en underbar japansk ballad i eftertexten. Miyazakis sista (?) verk är en hyllning till livet och den inspirerande värld som vi lever i. Det är ett värdigt avslut på en karriär som hör till filmhistoriens största och bästa. Hayao Miyazaki överlämnar nu facklan vidare till sin son Goro Miyazaki som får ta över Studio Ghiblis verksamhet. Goro har redan bevisat att han är en fantastisk filmskapare i och med filmer som till exempel From Up on Poppy Hill. Framtiden ser ljus ut och förhoppningsvis kan den anrika animationsstudion leva vidare i många, många år till.

The Grand Budapest Hotel (2014)

The Grand Budapest Hotel

4 stjärnor DYLPC

I Wes Andersons senaste film ger han liv åt ensamma själar som sitter och berättar historier för varandra i en ekande matsal i ett halvt förfallet hotell. Genom en tillbakablickande sagostund får vi träffa den legendariske conciergen M. Gustave, ljuvligt spelad av Ralph Fiennes, som vigt sitt liv åt det ärofyllda serviceyrket på The Grand Budapest Hotel i den fiktiva centraleuropeiska alprepubliken Zubrowka. Vi genomgår flera lager av sagoberättande där ett antal personer beskriver sina möten, men mest tid ägnar vi åt att lyssna på vad lobbypojken Zero Moustafa (Tony Revolori/F. Murray Abraham) har att förmedla. Zero blev under 1930-talet utbildad i yrket av excellenten M. Gustave och utvecklade inte bara en utomordentlig kompetens för professionens alla befattningar utan även en rar vänskap för livet med den förnäme conciergen. Inte långt efter att de träffats blir de indragna i ett mordmysterium där hela den avlidna damens arvstörstande släkt (med det fantastiska efternamnet Desgoffe-und-Taxis) och det ovärderliga konstverket Boy with Apple står i centrum för en historia som innefattar allt från fängelsevistelser och kälkjakter till skottlossningar och romantisk poesi. Men vänta lite nu. Håll dina hästar. Hur kul kan det egentligen bli att tramsa runt med två hotellarbetare i 100 minuter?

Som svar på föregående styckes smått idiotiska fråga: Helfestligt, såklart! I enlighet med egentligen hela Andersons filmografi står stil, yta och visuell detaljrikedom i centrum, medan storyn står som möjligen underordnad. En av den Texasfödde regissörens största styrkor är emellertid förmågan att kunna kombinera yta och innehåll och trots ett visuellt fokus lyckosamt förmedla historier med komplexa karaktärer och engagerande intriger. I The Grand Budapest Hotel är rangordningen yta/innehåll dragen till sin spets. Det är en fröjd för ögat att föras runt i det bombastiska överklasshotellet, där färger och detaljer skiner upp i fantastiska scenerier, och varje bildruta skulle – för att använda ett något slitet uttryck – kunna ramas in och sättas upp på väggen. Ljus- och färgsättning, kameraåkningar och en smått hysteriskt tempofylld klippning präglas av lekfullhet, energi och finess. Användningen av konstgjorda miljöer och handgjorda miniatyrmodeller som ser totalt overkliga ut ingår också i hela det paket som den Wes Andersonska illusionen inbegriper. För en person som likt mig lägger vikt vid att tillfredsställa pedantiska tvångstankar om symmetri, raka linjer och centrerade objekt är upplevelsen i det närmaste terapeutisk.

Storyn är välskriven och underhållande, men hamnar bitvis i skuggan av den visuella excessen. Karaktärsgalleriet är enormt, på gott och ont. Vid varje introduktion av ett bekant ansikte som dyker upp i någon märklig utstyrsel blossar hela ansiktet upp i ett fånigt leende. Utöver Ralph Fiennes, som är fullkomligt briljant och bemästrar den brittiska gentlemannasnobbaccenten till perfektion, syns en herrans massa härliga skådespelare. Den debuterande Tony Revolori passar fint in i den unge lobbypojkekaraktären och påminner en hel del om en ung Jason Schwartzman, med Rushmore som relevant jämförelseobjekt. Schwartzman gör även han ett kort litet inhopp som lat, rökande och ointresserad efterträdare till Zero, Adrien Brody spelar den förbannade, alkoholiserade och svartklädde Dmitri, Willem Dafoe är läskig, brutal motorcykelskurk, Jeff Goldblum är lagens man Deputy Kovacs, Harvey Keitel är tatuerad fånge, Edward Norton är Inspector Henckels, Saoirse Ronan är Zeros cupcakebakande flickvän och Tilda Swinton är en jättegammal tant. I andra små roller står Jude Law, Bill Murray, Mathieu Amalric, Léa Seydoux, Tom Wilkinson, Owen Wilson och Bob Balaban att avnjuta. Med en så gigantisk rollista finns naturligtvis inte möjligheten att göra samtliga till fullt utvecklade karaktärer med egna historier, men det är likväl ett faktum att karaktärerna inte får samma tyngd, djup och ingående relationer som exempelvis de tre bröderna Whitman i The Darjeeling Limited – en film som berör mig på ett helt annat sätt och kommer klart närmare mitt känslocentrum. The Grand Budapest Hotel blir därför mer av en lättsam komedi, en underhållande liten saga, än den berörande dramakomedi som Wes Anderson är fullt kapabel att göra och har gjort tidigare.

Att jag jämför med tidigare Wes Anderson-filmer är oundvikligt, då hans stil är unik och många drag återkommande. Det är som att kliva in i en värld vilken man direkt känner att det är den långhårige amerikanen som ligger bakom. Genremässigt har hans filmer ganska tydligt utkristalliserat sig som en korsning av komedi och drama. Den kombinationen är svårgenomförd, men jag har alltid uppskattat Andersons lyckade försök. Framförallt den subtila deadpan-humorn, där folk säger roliga saker utan att röra en min och där saker uppfattas som helt naturliga även om de i vår förståelse av situationen i fråga bör uppfattas som högst märkvärdiga, är något som alltid får mig att skratta. Självklart finns det gott om sådan även här, men The Grand Budapest Hotel väger ändå tydligare över åt komedihållet och humorn är många gånger mer rättfram. På gott och ont, som sagt, för även om de dramamässiga aspekterna är nedprioriterade är ju filmen fantastiskt rolig. Som när M. Gustave, när han blir anhållen av en hel polistrupp inne på hotellet, helt sonika lämnar sällskapet och trots sin chanslöshet att komma undan rusar iväg mot trapporna och försöker springa upp för att gömma sig inne på hotellet. Underbart.

The Grand Budapest Hotel är mästerlig tekniskt och visuellt, och ett storslaget resultat av det kreativa och fantastiska hantverk som filmkonsten är. Upplevelsemässigt är den ett konstant stort leende, men till skillnad från Wes Andersons främsta filmer lämnar den inget större eftertryck. Att den skulle vara hans bästa film, som vissa vill göra gällande, kan jag inte alls hålla med om. Jag är inte ens säker på att den kvalar in på en personlig topp fem – men det vittnar väl mest om vilken imponerande kvalitetsnivå Wes Anderson befinner sig på.

Need for Speed (2014)

NEED FOR SPEED

1 stjärna DYLPC

TV-spel på vita duken har alltid haft en kantad historia i Hollywood. Ingen har riktigt lyckats leverera en sevärd film baserad på ett spel trots ett ofantligt stort bibliotek av unika och briljanta spel och storys. Det senaste försöket är en filmatisering av ett av spelvärldens allra mest kända varumärken – racingserien Need for Speed.

Aaron Paul spelar bilverkstadsägaren och mekanikern Tobey Marshall som spenderar dagarna med att ”pimpa” bilar och kvällarna åt illegal streetracing. När en tragisk och våldsam olycka inträffar under ett race lägger rikemanssonen Dino (Dominic Cooper) skulden på Tobey som hamnar i fängelse, trots att det egentligen var Dino som orsakade olyckan. När Tobey sedan avtjänat sitt straff får han inbjudan till ett legendariskt streetrace som Dino kommer att delta i. Tobey ser sin chans att hämnas på Dino genom att visa vem som är bäst bakom ratten. Med hjälp av fyra vänner Benny (Scott Mescudi), Finn (Rami Malek), Joe (Ramon Rodriguez) och Julia (Imogen Poots) beger sig Tobey ut på en roadtrip för att på endast 48 timmar ta sig till andra sidan USA där racet ska hållas. Men det är lättare sagt än gjort när Dino får nys om Tobeys planer.

Need for Speed är en film vars handling och manus är lika skräpigt som en gräsmatta efter en musikfestival. Fylld med klyschor, trötta skämt och endimensionella karaktärer. Filmens stora svaghet är inte bara det traditionella upplägget med hämnd och samarbete utan också en macho-attityd som rinner likt en utspilld och avslagen varm öl genom filmens festivalgräsmatta till manus. Killar är de enda som kan köra bil och tjejer passar bättre på passagerarsätet. Skrikandes av rädsla och panik medan de stora snabba bilarna manövreras av iskalla och starka män. Filmen försöker i Imogen Poots karaktär att bryta detta genom att till huvudkaraktärernas förvånande låta Julia vara väldigt kunnig kring bilar och motorer. Men trots hennes kunskap och en actionscen med Julia bakom ratten så är filmens försök till någon form av jämställdhet pinsam. Utan att avslöja slutet är det i slutändan killarna som får utföra allt i filmen medan Julia räddas från diverse faror och får sitta på sidlinjen och heja på. Hela filmen osar av grabbiga skämt och nedlåtande attityd mot Julia. Imogen Poots gör en godkänd insats av det lilla hon får att arbeta med och gör helt klart filmens bästa insats, till skillnad från resten av rollistan som alla ser uttråkade och trötta ut. Aaron Paul gör till skillnad från sin fantastiska insats i Breaking Bad en ointressant och oengagerande insats med en karaktär som endast framkallar gäspningar från publiken. Scott Mescudi, mer känd som rapparen Kid Cudi, får olyckligtvis en stereotypisk roll som comic-relief-karaktär med fasansfullt lama skämt. Resten av rollistan är även den packad av tråkiga karaktärer och insatser. Det är synd då till exempel Rami Malek är en stabil skådespelare som gör ett mycket bra jobb i The Pacific och Dominic Cooper som tidigare har lyckats göra sevärda biroller.

Need for Speed:s kärna och grundidé är som sagt racing och det är också filmens stora tema. Filmens små ljuspunkter är just de fartfyllda och actionspäckade racingscenerna. De är imponerande utförda med extremt dyra bilar som voltar, exploderar och kraschar. Man har valt att använda sig av så lite CGI som möjligt och lägga budgeten på riktigt utförda bilstunts. Det tillför till underhållningsvärdet och visar på att man har lagt ner arbete på något i alla fall. En annan överraskning var 3D-effekterna som var behagliga och aldrig överdrivna. De gav ett intressant djup som gjorde sig allra mest effektiva i racingsekvenserna.

Trots den tekniska skickligheten och de få höjdpunkter i racingscenerna så är helheten mycket låg. Eftersom handling, karaktärer och manus är på en miserabel nivå så bryr man sig inte om vad som händer och det gör action och racingscener verkningslösa. Need for Speed är en Nissan Micra (sorry Nissanägare!) mot Fast & Furious Lamborghini. Ljusår sämre! Inget hjärta, minimal karaktärsutveckling, inga karaktärer man gillar och fyllt av negativa klyschor. Spela hellre spelen!

Jack Goes Boating (2010)

Jack Goes Boating

4 stjärnor DYLPC

En film som i mitt tycke fallit alldeles för mycket in i något slags glömska, eller skugga, är den framlidne Philip Seymour Hoffmans första, och sista, arbete som regissör. I ett nedskalat och jordnära drama baserat på en off-Broadway-pjäs av Robert Glaudini regisserar han sig själv, John Ortiz, Amy Ryan och Daphne Rubin-Vega genom ett relationsdrama och visar prov på god talang även bakom kameran.

Jack (Hoffman) är en blyg man med tendenser av rastaflätor i håret som bor i New York där han lever ett enkelt liv och jobbar som limousinechaufför. Men frågan är om det enkla livet verkligen är så enkelt, då han i 40-årsåldern kanske inte har uppnått så mycket som han hade velat uppnå vid det laget. Hans jobb är segt, han har ingen större kärlek i sitt liv och han lever kanske inte upp till den positiva vibb han vill känna när han gång på gång lyssnar på The Melodians Rivers of Babylon. Han har i alla fall sin bästa kompis Clyde (Ortiz), som han ofta hänger med. Clyde introducerar honom för Connie (Ryan), en annan osäker person med personliga problem, men som definitivt känner en ömsesidig dragning till Jack. Hon berättar i en av deras stapplande konversationer att hon önskar att någon skulle laga mat för henne och ta med henne ut på en båttur.

Jack kan varken simma eller laga mat men bestämmer sig, fylld av ny lust, för att lära sig laga mat och simma med hjälp av Clyde. Han söker nytt jobb och upplever en allmän förnyelse i tillvaron efter att han träffat Connie. Parallellt med denna påbörjade relation knakar det i Clydes äktenskap med Lucy (Rubin-Vega), och filmen fortlöper som en skildring av två – kanske fler – olika faser i fenomenet kärleksrelationer, samt olika faser i vänskapliga sådana.

Jack Goes Boating har en relativt primitiv handling och inga egentliga särdrag som gör den unik, men den övertygar på de flesta plan. Skådespelarkemin är utmärkt, framförallt mellan Hoffman och Ortiz som levandegör en underbar vänskap som känns ända in i hjärtat. Ortiz har dessutom ett av världens varmaste leenden. Amy Ryan och Daphne Rubin-Vega levererar också två starka prestationer i sammanhang som involverar vardagliga samtal, pinsam middagstystnad och äktenskapsuppbrottsvarnande gräl. Hoffmans regi imponerar inte bara sett till skådespeleri, utan även stilistiskt finns några intressanta partier med spännande bildkompositioner och musikarrangemang, även om filmen främst är ett ”vanligt” drama, med komiska undertoner, som håller sig i New York-lägenheter och simbassänger. Det hettar till rejält i upplösningen, vilken blir ett slags kammarspel av hög klass.

Jag vill argumentera för att Jack Goes Boating är underskattad. Det är en enkel och ospektakulär men välskriven, välspelad, intelligent och ärlig film som visar upp ett kort utsnitt ur en grupp människors liv som berör och går att relatera till. Det behövs egentligen inte så mycket mer. Dessutom ser vi en som vanligt diskret briljant Philip Seymour Hoffman i huvudrollen. Han fattas mig något oerhört.

GIFF14: Locke

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2014

Locke

4 stjärnor DYLPC

Festivalens sista dag inleddes med en double feature i ensamhetens, eller kanske snarare isolationens, tecken, i vilken seglatsen med Robert Redford blev en riktigt lyckad andra hälft som lämnade stort avtryck. Dubbelns första hälft utgjordes av en nattlig biltur med Tom Hardy mellan Birmingham och London, en film som är intressant att jämföra med All Is Lost då den har både stora likheter och skillnader vad gäller koncept och berättarmetod.

Förlust och kamp är gemensamma teman. Medan Redford på egen hand kämpar för sitt liv och för att bli räddad ligger Hardys utmaning i att arrangera olika åtaganden och lösa konflikter genom telefonsamtal, samt att hinna fram till en viss händelse i tid. På sätt och vis är de båda ensamma karaktärer – Redford är det definitivt, medan Hardy i och med sina kontakter per telefon kan betraktas som en betydligt mindre ensam karaktär, beroende på hur man definierar ensam. Isolerade är de i alla fall och båda tvingas ge upp saker och lämna bitar av sina liv bakom sig. Uttrycket ”all is lost” går i viss utsträckning att applicera på båda filmerna.

Den intresserade kan på egen hand spinna vidare på dessa jämförelser, men denna recension fokuserar hädanefter på Locke. Ivan Locke (Hardy) är en respekterad, skicklig och lojal betongexpert som dagen efter natten under vilken filmen utspelar sig ska leda en rekordstor grundläggning av en betongkonstruktion. Detta får vi veta genom en serie telefonsamtal som Ivan gör kontinuerligt under den bilresa som äger rum. Filmen inleds med att han lämnar sin arbetsplats, sätter sig i sin BMW och åker iväg, ut på de engelska motorvägarna. Eftersom hela filmen utspelar sig i bilen bygger dess handlingsutveckling på att telefonsamtalen successivt ger oss mer information om vem Ivan är och vad som har hänt i hans liv. Utan att spoila något kan sägas att han gjort vissa tveksamma handlingar vars konsekvenser han nu tvingas möta, och att hans relationer med familj, vänner och arbetskamrater ansträngs å det grövsta under denna natt, natten då han ska reparera sina misstag.

Även om thrillerelement finns är det i det karaktärsstuderande dramat som filmens största kvalitéer ligger. Den förhållandevis oerfarne regissören Steven Knight, som även skrivit manus, har under sin över 20-åriga karriär mestadels arbetat med just manus, vilket märks i hans stora förmåga att berätta om en karaktär och hans omgivning utifrån kraftigt begränsade berättarmässiga tillgångar. Telefonsamtalen öppnar upp för ett ordentligt karaktärsgalleri, en rad olika situationer och en mer avancerad problematik som tillsammans utgör en rik dramaturgi. Det hade lätt kunnat bli konstlat och onaturligt, och det var något jag oroades över i början av filmen, en oro som dock snabbt avtog.

Tom Hardy övertygar som den oerhört sansade och metodiske Ivan Locke, vars stabila personlighet återspeglas på flera plan. Han jobbar med betong (ganska stabilt?), bor i ett vanligt hus med en vanlig familj och kör en vanlig bil. Han är, för att citera Steven Knight, ”the most ordinary man in Britain”. Han gör sällan oväntade val, bemöter alla problem systematiskt och försöker rationellt tänka ut nästa steg för att lösa problemet. Han är praktiskt lagd men i vissa situationer även socialt odynamisk eller okänslig. Under den här natten konfronterar han på så vis de mest grundläggande dragen i hans person och utmanar sin egen personlighet, vilket genererar situationer där han både förstör för sig själv och stänger dörrar, men kanske också öppnar nya dörrar i sitt liv. Ivan är den hederlige mannen som gjort ett sällsynt fel och som måste testa gränserna för förlåtelse och förståelse.

Visuellt är filmen träffsäker och elegant, med många olika vinklar, kamerainställningar och klipp som ger filmen tempo trots en statisk skådeplats. Genom ett snyggt foto som arbetar mycket med fokusskiften, toningar och klipp som glider över i varandra fångar man den nattliga motorvägsestetiken med gatuljus, mörker och bilstrålkastare. Musiken är nästan konstant närvarande och arbetar också för en flytande, dynamisk film med fin och laddad atmosfär.

Regissör Steven Knight var på plats i Göteborg och berättade mer om inspelningen. Ett av hans mål med filmen var att kombinera film och teater, vilket han gjorde genom att sätta Tom Hardy i en bil och låta kamerorna rulla i 28 minuter (då fick man pausa och byta minneskort) och på så vis spela in filmen i realtid. Man spelade in under nätterna mellan nio och fyra, Hardy stannade ”in character” och skådespelarna som spelar personerna han ringer satt faktiskt i ett konferensrum och gjorde samtalen live med Hardy. På flera olika ställen i bilen installerade man monitorer där manuset rullade, så att Hardy skulle kunna göra hela filmen i ett svep utan att behöva lära sig manuset utantill. Birollsskådisarna ger alla bra – och viktiga – insatser, trots att de aldrig syns i bild. Olivia Colman, Ruth Wilson och Andrew Scott är några av dem.

Tom Hardy har jag tidigare sett som en bra skådespelare, stabil. Men nu gör han något som placerar honom som en mycket intressant och skicklig aktör som jag ser fram emot att se i fler krävande roller. Han lyckas bära filmen i 85 minuter, trots att han bara sitter i en bil, och gör det med bravur. Det är för övrigt en njutning att höra hans Richard Burton-aktiga walesiska dialekt som är klar, tydlig och nästan nobelt välartikulerad.

Locke är en karaktärsdriven film som med små medel effektivt förmedlar en välskriven historia som berör. Man gör ett nedslag i en kväll i en mans problematiska liv och lämnar det vid det utan att berätta för mycket. Dessutom är detta prov på ett spännande och inspirerande filmskaparsätt.