Kingsman: The Secret Service (2015)

På en släktmiddag med spionfilmer skulle Tinker Tailor Soldier Spy vara den allra mest artiga och James Bond den coola gentlemannafarbrorn som då och då kan släppa ett finurligt skämt som får resten av släkten att dra på smilbanden. Sedan finns det som på alla släktmiddagar en som försöker hålla artighetsfasaden uppe men fort inser att det är lönlöst och istället vräker ur sig humor och en del kontroverser. Kingsman: The Secret Service är den släktingen.

Efter förlusten av en av sina toppagenter måste veteranspionen Harry (Colin Firth) välja ut en kandidat för att medverka i rigorösa uttagningsprov och tävla om att få den enda lediga platsen för att bli en Kingsman. En superhemlig specialagent som arbetar för Kingsman-organisationen – en oberoende spionstyrka skapad av en grupp gentlemän som vill skapa fred i världen. Harrys kandidat blir en överraskning för både hans kollegor och de andra utvalda kandidaterna. Han har nämligen valt en ung kriminell förortsunge vid namn Eggsy (Taron Egerton) som skiljer sig stort från de andra kandidaterna med snobbig uppsyn och Cambridge- eller Oxfordbetyg i bagaget. De unga kandidaternas intensiva uttagningsperiod hamnar dock i skymundan när det visar sig att Kingsman måste ta sig an IT-magnaten Valentine (Samuel L. Jackson) som med hjälp av ett gratis SIM-kort ska få hela världens befolkning att bli galen och slå ihjäl varandra medan Valentine och utvalda världsledare och miljardärer ska överleva och sedan skapa en ny era.

Kingsman: The Secret Service är i regissören Matthew Vaughns händer inte bara en spektakulär och fartfylld agentfilm utan också en film som balanserar action och humor perfekt genom att göra satir av spionfilmer och hela hjältegenren. Karaktärerna drar ofta kommentarer som är riktade som kritik mot klassiska klyschor i filmer med hjältar mot skurkar. Man märker att Matthew Vaughn själv är trött på samma gamla klyschor och därför gör narr av många av dem. Många av dessa element kommer troligen också från Mark Millar och Dave Gibbons som skapade seriealbumet som Kingsman är baserad på.

Förutom en god dos humor som undviker många stora klyschor är Kingsman en överraskande våldsam affär. Jag blev överraskad när jag såg att filmen har 15-årsgräns i både Sverige och USA, något jag inte förväntade mig efter att ha sett trailern. Men det är tydligt redan från filmens början att Kingsman är en film för en äldre publik. Ful i munnen är bara förnamnet, och filmens våld är ”over-the-top” men ändå rått. Nackar bryts, folk klyvs på hälften och blod sprutar. Colin Firth och de andra karaktärerna slaktar fiender i mängder samtidigt som något alldeles underbart brittiskt vräks ut, och deras kostymer är fläckfria. Kingsman-agenterna har allt från skottsäkra paraplyn till en klassisk dolk gömd i skorna. De coola spionprylarna är med, precis som den härliga brittiska spionstämningen och den charmiga gentlemannastilen.

Filmens skådespelare levererar också på topp. Colin Firth vågar ta sig ut från sin bekvämlighetsbubbla och vara vågad, kontroversiell och hänsynslös när det kommer till att döda, allt med en charm och en glimt i ögat. Taron Egerton som den unge Eggsy är minst lika charmig och rolig. Med slarvig förortsengelska glider han fram genom filmen och både underhåller och imponerar. Till och med Samuel L. Jackson, som ofta kan vara tråkig, bjuder på en karismatisk prestation som den läspande skurken Valentine som hatar våld och blod. De backas upp av en något oväntad prestation från Michael Caine, en briljant Mark Strong som Kingsmans hacker/tekniker och långfilmsdebutanten Sophie Cookson som Eggsys kandidatkollega och vän.

Kingsman är en upplevelse som inte bara pressar på med underhållning och skämtar med filmgenrer. Det är en tydlig kritik mot klassamhället i och med att Kingsman-organisationen består av Eggsy som kriminell arbetsklassunge som tillsammans med välutbildade överklassagenter kämpar mot en storskurk vars mål är att döda alla ”vanliga” människor och skapa en ny ”överlägsen” mänsklig civilisation med endast politiska ledare och miljardärer (en av dem är Sveriges statsminister!). Den kritiken är inte bara väldigt tydlig i vad jag precis skrev, alltså filmens handling, utan också i ett flertal scener i filmen som är ytterst kontroversiella. Dessa två scener ska självklart inte spolieras men det är överraskande att de faktiskt gick igenom och tilläts av en så stor filmstudio som 20th Century Fox. Det som kan avslöjas är att de involverar dödandet av två olika distinkta grupper av människor. För trots att det sker i en film där humor och underhållning är främsta fokus bär scenerna i sig på mycket kontroversiella handlingar på grund av vilka våldet riktas mot. Scenerna hade mött mycket motstånd om de förekom i till exempel en allvarlig dramathriller också.

Matthew Vaughns Kingsman är en stor överraskning som är förvånansvärt vågad och fräsch. Ful i munnen, aggressiv och helt underbar. Det mesta är på hög nivå i allt från handling, karaktärer och skådespel till action och kontroverser. Fräscht att se en stor studiofilm med stora namn bakom sig våga testa nya marker. James Bond har fått en farlig konkurrent!

Scotts pepplista 2014

2013 är över och vi är i mitten av det nya årets första månad. Det är en perfekt tid att berätta om vilka filmer som jag ser fram emot allra mest under 2014. Nedanstående filmer är listade utan någon form av ranking och där trailers finns att tillgå länkas dessa. Självklart finns det många fler filmer jag också gärna vill se, men alla kan inte få en plats på listan. Detta är helt enkelt ett urval av de filmer som ligger högst på peppmätaren.

FRANK (Storbritannien/Irland)

En komedi om en ung amatörmusiker vid namn Jon (Domhnall Gleeson) som inser att han har tagit sig vatten över huvudet när han ansluter sig till ett excentriskt popband under ledning av den mystiske och gåtfulle Frank (Michael Fassbender). Som av någon okänd anledning bär en stor mask på huvudet. Gleeson och Fassbender får sällskap av Maggie Gyllenhaal och Scoot McNairy i vad som beskrivs som en mystisk dramakomedi enligt IMDb. Någon mer information om filmen är svår att få tag på och det är en av anledningarna till att det är en film jag ser fram emot väldigt mycket. Tillsammans med det faktum att filmen har en härlig rollista med skådespelare som inte är så vanliga att stöta på i komedier.

A MOST WANTED MAN (Storbritannien/USA/Tyskland)

Det är dags för en till filmatisering av en John le Carré-roman. Den senaste var svenskregisserade Tinker Tailor Soldier Spy från 2011. I år är det dags för spionthrillern A Most Wanted Man att få en filmversion. Och vilken rollista Carrés författartalanger har lyckats locka till sig! En av mina absoluta favoriter Philip Seymour Hoffman leder en grupp bestående av Robin Wright, Rachel McAdams, Daniel Brühl och Willem Dafoe. A Most Wanted Man utspelar sig i Hamburg och kretsar kring en ung tjetjensk f d fånge som illegalt tar sig in i Tyskland. Han är outbildad men med anspråk på en stor förmögenhet i en privat bank. Filmen bjuder på tunga teman som pengatvätt, terrorism och många andra intressanta teman. Spionthriller med superskådisar och en mörk och spännande stämning låter perfekt på papperet! Det enda som gör mig lite orolig är att alla pratar engelska med tysk brytning, men trots det är peppen fortfarande otroligt hög!

Trailer

THE RAID 2: BERANDAL (Indonesien)

Den tidigare okände brittiske Indonesienbaserade regissören Gareth Evans, vars namn numera är välkänt efter 2011 års kanske bästa actionfilm The Raid: Redemption, är i år tillbaka med uppföljaren The Raid 2: Berandal. Filmen följer i första filmens fotspår och utspelar sig bara några timmar efter föregångarens slut. Åter igen är det den unge och ambitiöse polisen Rama (Iko Uwais) som är i fokus. Några fler detaljer om filmen finns inte förutom en makalös trailer som bjuder på våld uppskruvat till 1000 och vad som ser ut att vara minst lika spektakulärt koreograferade fighter som i första filmen. Det är fel att glorifiera våld men i det här fallet är det svårt att inte vara peppad!

Trailer

FOXCATCHER (USA)

Bennett Miller, regissören bakom filmer som Capote och Moneyball har tagit sig an uppgiften att göra sin tredje långfilm baserad på verkliga händelser och personer. Foxcatcher handlar om den amerikanske OS-vinnaren i brottning, Mark Schultz och hans schizofrene tränare John Du Pont som dödade hans bror Dave Schultz (också OS-vinnare i brottning). Mark spelas av Channing Tatum, John av Steve Carell och Dave av Mark Ruffalo. Foxcatcher verkar utifrån handlingen och trailern att vara en mörk, dyster och realistisk film som går djupt in i de tre individernas liv och relation med varandra. Med en lysande regissör, bra skådisar och en potentiellt tårframkallande handling är peppen hög. Tatum själv har i intervjuer sagt att rollen som Mark är det svåraste och tuffaste skådespelarjobbet han någonsin har tagit sig an. Det är upp till bevis om han och de andra kan slänga fram fantastiska prestationer, för de rätta förutsättningarna ser ut att finnas. Peppen är hög.

Trailer

LOW DOWN (USA)

En titt på pianisten Joe Albanys liv och hans kamp mot drogerna utifrån hans dotters perspektiv under 60- och 70-talets jazzscen. Low Down är baserad på Albanys dotters verkliga memoarer och filmen är en dramabiografi med den alltid briljanta Elle Fanning i rollen som Albanys dotter Amy. Själv har jag ingen koll på vem Joe Albany var och jag har inte hört hans musik. Anledningen till min pepp för denna film är en intressant handling, särskilt eftersom karaktären den handlar om berättas om utifrån en annan karaktär. En annan anledning är Fanning i huvudrollen och resten av den sköna rollistan som består av namn som John Hawkes som Joe, Lena Headey, Peter Dinklage, Glenn Close, Burn Gorman och Red Hot Chili Peppers-basisten Flea. Low Down har chans att bli en välspelad och intressant film som redan har vunnit mitt hjärta med en handling som utspelar sig i de härliga 60- och 70-talen.

GODZILLA (USA)

Den största överraskningen för mig själv är den kommande monsterfilmen Godzilla. När jag fick höra om filmen första gången kunde jag inte vara mer ointresserad. Godzilla har filmatiserats många gånger och Hollywoods skicklighet vad gäller monster och dylikt är inte av någon hög nivå. Men efter att filmens regissör avslöjades och två magnifika trailers lanserades har filmen vänt håll helt och hållet och blivit en av de filmer jag ser fram emot mest i år. Regisserad av f d indieregissören Gareth Edwards som 2010 lyckades skapa en spännande monsterfilm med låg budget, med den simpla titeln Monsters, känns det helt rätt att Edwards har fått chansen att göra en till monsterfilm, denna gång med betydligt högre budget. Godzilla har förutom en duktig och kostnadseffektiv regissör en trevlig rollista med namn som Bryan Cranston, Elizabeth Olsen, Aaron Taylor-Johnson, Juliette Binoche, Sally Hawkins, David Strathairn och Ken Watanabe. Kan komma att överraska totalt, något som inte känns omöjligt eftersom förra årets monsterfilm Pacific Rim lyckades leverera.

Trailer

INTERSTELLAR (USA/Storbritannien)

Christopher Nolan är i år tillbaka med ett helt nytt projekt som följer hans riktlinjer totalt: ”berätta ingenting om filmen, gör den så hemlig och mystisk som möjligt”. Peppen är enorm när Nolan får göra film på originalidéer skrivna av honom själv och hans bror. Det är då Nolan är som bäst. Interstellar heter hans kommande film och den har Matthew McConaughey i huvudrollen. Han backas upp av en gigantisk rollista av tunga namn som Jessica Chastain, Anne Hathaway, Michael Caine, Casey Affleck, Wes Bentley, Ellen Burstyn, John Lithgow och David Oyelowo. Vad filmen handlar om är som sagt oklart eftersom Nolan gillar att vara hemlig. Men den ska enligt uppgifter kretsa kring en grupp forskare som reser genom ett nyligen upptäckt maskhål i rymden. Filmen sägs bland annat innefatta tidsresor, alternativa dimensioner och annat smått och gott som får mitt sci-fi-hjärta att smälta av pepp. Bara tanken att Nolan ska göra en sci-fi-film som troligtvis är komplex och massiv får mina knän att vika sig. Som väntat säger trailern ingenting som bidrar till en ökad förståelse av vad filmen kommer att handla om. Men det är det som gör filmen ännu mer intressant.

Trailer

Call Girl (2012)

När vintern börjar tränga sig på som en iskall vindpust och när mörkret lagt sig över Sverige, vad kan då passa bättre än en ny, fräsch, politisk thriller i svettiga 70-talsmiljöer? Inte mycket, det vill jag nog påstå.

Regissören Mikael Marcimain har tidigare rotat i svensk samhällshistoria, framförallt i de hyllade miniserierna Lasermannen, om John Ausonius hemska dåd, och Upp till kamp som tar upp svensk politik under 60- och 70-talen. Även i Call Girl är handlingen inspirerad av verkliga händelser, huvudsakligen av den omtalade bordellhärvan som uppdagades under 70-talet. Filmen följer dels den 14-åriga Iris som under sin brokiga uppväxt på ett ungdomshem hamnar hos bordellmamman Dagmar Glans, och dels polisutredningen kring den stora prostitutionshärvan som Iris dras in i. De båda perspektiven överlappas skickligt och ger två olika sidor av samma historia, vilka kontrasterar varandra på ett berikande sätt.

Marcimains omdebatterade långfilmsdebut är en fantastiskt snygg och detaljerad skildring av ett svenskt 70-tal, mycket tack vare Tinker Tailor Soldier Spy-fotografen Hoyte van Hoytema som ramar in varenda scen med hjälp av finkänsliga val av såväl fototeknik som kökstapeter. Den visuella upplevelsen är bländande, vilket är resultatet av ett strålande jobb vad gäller foto och musik.

Även innehållsmässigt håller filmen hög kvalité. Det ligger en tät spänning i luften och trots den långa speltiden avtar aldrig intresset för vad som ska hända härnäst. Här finns också en otroligt stark rollprestation, vilken tillhör Pernilla August som är lysande som Dagmar Glans. Även andra skådespelare, nya som etablerade, håller en bra nivå. Detta trots svåra och blottande roller i avklädda scener och obekväma möten.

Filmen utspelar sig runt valet 1976, och det finns en uppmärksammad likhet mellan en av de fiktiva valkandidaterna och verklighetens Olof Palme, som enligt vissa rykten ska ha varit inblandad i prostitutionsskandalen. Filmteamet nekar till att denna likhet skulle vara avsiktlig och hävdar att handlingen är fiktiv och endast inspirerad av verkliga händelser. Huruvida de talar sanning eller om det finns någon baktanke i den påpekade likheten från manusförfattaren låter jag vara osagt. Det är roligare att fokusera på det som vi är här för att skriva om – filmupplevelsen.

Filmupplevelsen är högklassig. Marcimain vandrar finkänsligt en svår balansgång mellan drama och thriller på bästa sätt, vilket ger oss en svindlande film med alla nödvändiga ingredienser. Call Girl är inte bara en titel som sticker ut på den svenska marknaden, utan möjligtvis även hela filmårets absoluta höjdpunkt.