Qu’est-ce qu’on a fait au Bon Dieu? (2014)

Bröllopskaos 1

1 stjärna DYLPC

(Sv: Bröllopskaos.) Förra veckan gjorde jag och en vän ett spontant biobesök efter en lång dag av uppsatssamtal och biblioteksvistelse. Vi fann i programmet en fransk komedi om fördomar och rasism och tänkte att det kanske kunde vara både kul och ge någon form av poäng. Men icke. När vi efter 97 minuter gick ut var vi smått förstummade av vad vi hade sett, och jag har fortfarande svårigheter med att förstå hur en film som denna kan få biopremiär i Sverige år 2014.

Bröllopskaos 6Titeln Qu’est-ce qu’on a fait au Bon Dieu? kan översättas till ”Vad gjorde vi, Gud?” och anspelar på filmens huvudproblem vilket handlar om att ett franskt, katolskt och förlegat konservativt par i 60-årsåldern av övre medelklass inte lyckas få sina döttrar att gifta sig med ”rätt” män eller, rättare sagt, män av ”rätt” etnicitet, kultur och religion. Av de fyra döttrarna har tre gift sig, och det med en arab, en jude respektive en kines. När den fjärde och sista dottern, tillika paret Verneuils enda återstående hopp om en fransk, katolsk svärson, bestämmer sig för att gifta sig med en svart man från Elfenbenskusten förverkligas parets absoluta mardrömsscenario.

Detta låter ju helt absurt, tänker ni, och det tänkte självfallet även jag när jag satt där och undrade vart detta skulle ta vägen.

Ett rasistskämt. Jaha, okej, men det kommer väl en poäng så småningom. Ett rasistskämt till. Hmm. Inväntar poäng. Ett till. Heh. Småskrattar vilset, den där poängen kommer väl snart. Ytterligare ett rasistskämt. Och ett till. Jaha. Mer, och mer, och mer. Vad i hela friden är detta?

Bröllopskaos är en svag film i många avseenden. Slapstickhumorn är trött, i manuset har skapats hittepåkaraktärer byggda på klichéer istället för verkliga människor som man skulle kunna känna något för och vad gäller stil och filmform finns inget intressant att diskutera. Skådespeleriet är inte heller något att jubla över, även om exempelvis George Clooney-klonen Ary Abittan har rätt skön utstrålning och komisk timing. Allt detta faller dock i skuggan av filmens huvudsakliga tema, vilket också är dess huvudsakliga problem.

Regissören Philippe de Chauverons uttalade syfte med filmen är att ta upp och bearbeta fördomar och att genom skratt ena det franska folket. Han vill luckra upp spänningar mellan etniska, religiösa och kulturella grupper och motverka det främlingsfientliga partiet Front Nationals alltför stora framgångar. Tanken är i grunden naturligtvis god, men utförandet är inte på långa vägar särskilt skarpsinnigt eller ens acceptabelt.

Bröllopskaos 2Osofistikerade skämt om att judar är glupska, att såväl araber som svarta har nära till våld och att kineser alltid är i tid avlöser varandra, och då är dessa exempel ganska lindriga i sammanhanget. När Charles (ivorianen, för att använda filmens etniskt förklarade logik) introduceras på en restaurang undrar gubben Verneuil om det är han som är dörrvakten och en stund senare gråter fru Verneuil ut om ”mörkret” de råkat ut för. Men allt detta ursäktas såklart av att även Charles familj har fördomar mot vita fransmän och att de olika ”invandrarna” sinsemellan kallar varandra för Yassir Arafat och Jackie Chan. Aha! Alla är rasister – då är det ju okej.

Den poäng jag satt och väntade på kom faktiskt till slut, men skulle då visa sig vara det kanske mest banala budskapet jag någonsin tagit del av. Moralkakan som filmens andra halva mynnar ut i förklarar att (1) svarta personer minsann också har fördomar mot vita, att (2) människor av olika hudfärg, kultur och religion minsann kan umgås tillsammans och att (3) rasistiska fördomar egentligen inte är något problem eftersom alla har sådana. Snarare än att konstruktivt behandla och kritisera fördomarna accepterar man deras existens och att de väl kan få finnas kvar om man tar dem med något slags klackspark. Man inte bara påminner om rasistiska stereotyper utan använder dem som bränsle för komedi, utan att sedan återknyta till och på förnuftigt vis bearbeta dem. Resultatet blir då att man befäster dem.

Ett exempel på en scen som ska visa på att invandrare faktiskt också är fransmän är när de tre första svärsönerna talar om sin passion för Les Bleus och i full karriär trumpetar ut Marseljäsen, till Claude Verneuils stora förvåning. ”Oj, kan de nationalsången?” Det är på den nivån det ligger.

Bröllopskaos 10Filmen har varit en succé i Frankrike och i många andra, huvudsakligen europeiska, länder. Den har hyllats för sitt självförlöjligande och för att den värnar om multikulturell tolerans. Det säger tyvärr inte så mycket om filmens kvalité utan ger snarare en fingervisning om hur illa ställt det är i stora delar av världen och hur mycket arbete som återstår, när man behöver filmer som påminner om att folk av olika hudfärg och kultur faktiskt kan umgås och leva tillsammans. I Storbritannien och USA har man förbjudit filmen efter att distributörer bedömt den som politiskt inkorrekt och rasistisk. I Sverige fick den däremot grönt ljus för nationell biopremiär. Jag undrar varför. Tycker folk att detta är roligt? Tycker folk att detta är smart? I så fall finns anledning till oro. Jag trodde att vi hade kommit längre än så här.

Folk skrattade på biografen. Vissa högt och hjärtligt dessutom, även om jag hoppas att det fanns fler än jag själv som bara kraxade till i ren förvirring och nästan chockartad häpnad. Väl efteråt klarnade allt upp i en allt tydligare olustighet och det var först efter en stunds betänketid som jag insåg hur upprörd jag egentligen var.

Bröllopskaos är en skrämmande dum film utan finess, vars syfte är att utmana rasistiska fördomar och stereotyper, med vilket man misslyckas fatalt. Resultatet är snarare att man befäst och cementerat sådana, och skapat något slags igenkänningskomedi för fördomsfulla fransmän. Kanske kan filmen trots allt föra något gott med sig, i egenskap av att den kan utgöra en grund för diskussion kring berörda ämnen och vara en påminnelse om varför sådan diskussion och arbete för allas lika värde måste ta plats. Men jag är rädd att folk går och ser filmen och skrattar åt den, och sedan är det inte mer med det. Och det är ett stort problem. Det finns mitt i allt detta även andra punkter att attackera, som exempelvis omoderna könsroller, men det får vi, om ni ursäktar, ta en annan gång.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s