GFF15: Adieu au langage

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2015

Adieu au langage 1

1 stjärna DYLPC

(En: Goodbye to Language.) Jean-Luc Godard var en gång i tiden en av filmmediets stora revolutionärer. Han lekte med bild, ljud och redigering och bröt konventioner åt både höger och vänster. Idag ses han fortsatt som ett stort och viktigt namn, men den verkliga storhetstiden är förbi. Kanske har det till och med blivit dags för den nu 84-årige fransmannen att fråga sig om huruvida det är läge att lägga kameran på hyllan. Adieu au Godard?

Nu är han emellertid aktuell med ett slags filmiskt experiment (såklart). Adieu au langage gjorde succé i Cannes (såklart) och har höjts till skyarna som ett innovativt mästerverk och en konstnärs dekonstruktion av hela filmmediet som uttrycksform (såklart). Filmens handling är så abstrakt och uppbruten att det bästa försöket jag kan åstadkomma för att försöka förklara den är att hänvisa till Godards egen synopsis:

The idea is simple / A married woman and a single man meet / They love, they argue, fists fly / A dog strays between town and country / The seasons pass / The man and woman meet again / The dog finds itself between them / The other is in one, / the one is in the other / and they are three / The former husband shatters everything / A second film begins: / the same as the first, / and yet not / From the human race we pass to metaphor / This ends in barking / and a baby’s cries / In the meantime, we will have seen people talking of the demise of the dollar, of truth in mathematics and of the death of a robin.

Adieu au langage 3Om jag ska vara ärlig förstod jag inte mycket när jag såg filmen, och jag förstår inte så mycket mer efteråt heller. Och för att vara ännu lite ärligare: jag bryr mig inte. Filmen är så fragmenterad, redigerad och sönderklippt att det inte går att hämta någonting ur den. Det är 70 minuter av obegriplig, ointressant, pretentiös smörja. Kritiker insisterar på att Godard ”leker med bildspråket”, ”utforskar filmmediets gränser” och gör ”intellektuella referenser” till all möjlig filosofi, litteratur och finkultur. Visst, det finns klassisk musik och poetisk dialog och arkivmaterial från filmer och krig och shit och allt möjligt. Men det spelar ingen fucking roll eftersom det inte finns någon story kvar, eller ens ett förståeligt dialogparti. Det är omöjligt att hämta något ur detta.

Jag har inget emot experimentell film som utmanar, förvirrar och lämnar en med obesvarade frågor. Problemet med Adieu au langage är att den inte ens fyller en med frågor eller genererar tankar och funderingar. Det är en lång gäspning som aldrig verkar ta slut. Allt som Godard vill berätta – vad i hela världen det nu är – går förlorat i vad som verkar vara resultatet av något slags ändlös redigeringsorgie i klipprummet.

Adieu au langage 2Adieu au langage är, utöver sitt meningslösa och pretentiösa innehåll, en fruktansvärt ful film. Det är visuellt en av de fulaste filmerna jag har sett. Det digitala fotot, som Godard verkar ha åstadkommit med hjälp av en digital videokamera från Clas Ohlsons sortiment 1997, ser bedrövligt ut och vissa segment hade kunnat föras in i ett avsnitt av America’s Funniest Home Videos utan att någon hade märkt det. David Lynchs Inland Empire framstår, sitt stundtals grådaskiga yttre till trots, som ett visuellt mästerverk i jämförelse (och handlingen framstår som kristallklar). Visst, den lekmannamässiga ytan kanske är ett sätt att påminna om att det är en film vi ser och inte verkligheten, och nog för att man kan hylla ambitionen i att helt kasta bort narrativet för något slags filmpoetisk ambition om frihet från språk och berättarkonventioner, men vad är det egentligen som är så fantastiskt när allt ser ut som skit?

Förutom att använda ett osnyggt grundfoto har Godard suttit och haft kul i datorn och vridit på färgreglage och inverteringseffekter och kontrast och ljus och vad vet jag för att få till något slags visuell edge till saker och ting. Och tro det eller ej – det är skitfult. Det ser ut ungefär som när man bara vrider upp kontrast och färg och allt sådant till max och ser vad som händer. ”Bedrövligt och amatörmässigt” skulle jag och förmodligen många andra säga. ”Fräckt”, säger Godard och hans blint följande kritikerentourage.

Adieu au langage 4Som i hans i mångt och mycket fantastiska filmer från den nya vågens 60-tal laborerar Godard med titlar och kapitelindelning, med ett nummer och ett ord som ploppar upp lite då och då för att markera att vi går in i något slags nytt avsnitt av filmen. Den karaktäristiskt upphackade musiken som ligger och spelar, högt och livligt, för att sekunden senare abrupt avbrytas, finns också där. Men grejen är att allt det där var hippt och häftigt för 50 år sedan, och Godard använde det då på ett sätt som gjorde att det tillförde något till filmen och vad som berättades. Nu sker dessa stilistiska tilltag helt utom kontroll, helt utan känsla och per automatik – det känns som att Godard bara gör saker, klipper och mixtrar och redigerar, bara för att han måste vara ”utmanande” och ”experimentell”. Det blir tröttsamt, irriterande och egentligen mest bara fruktansvärt intetsägande.

Vad jag funderar på är vad Godard vill ha sagt med den här filmen. Jag är beredd att gå så långt som att tvivla på att ens han själv tycker att det är en bra film. Är det kanske så att han bara vill reta upp folk – för att han kan – och testa kritikerna genom att släppa ett stycke strunt och se om de fortfarande ger honom bra betyg? Argumentation i kategorin ”hade jag målat den där tavlan hade den aldrig hamnat på museum” är visserligen rätt tröttsam, men här vill jag påstå att den är befogad. Om det inte hade varit Jean-Luc Godard som hade legat bakom Adieu au langage, hade någon då sett dess ”storhet”?

Adieu au langage 5Det finns en (1) intressant sak i Adieu au langage. Användningen av 3D (som i kanske 90 % av filmen är helt onödig) åstadkommer faktiskt en sak jag aldrig sett förut och som är ganska häftig. I ett par halvminutlånga sekvenser blir bilden suddig och förvirrande om man följer den med två öppna ögon (som man alltid gör i vanliga fall). Stänger man däremot det ena ögat ser man klart igen och i bild syns en person eller ett objekt som vars rörelser nu går att följa. Byter man öga följer man en annan person eller ett annat objekt. Denna form av parallellt berättande där varje öga följer en varsin rörelseutveckling är en cool idé som räddade mig från att somna ett par gånger. Men filmen räddar den inte på långa vägar.

Vivre sa vie och Masculin féminin är, för att nämna ett par jämförelseexempel, två fantastiskt intressanta filmer som är både estetiskt tilltalande och ständigt tankeväckande, och där ett rikt narrativ och manus smälter samman vackert med Godards alla visuella experiment i bild och ljud. Adieu au langage är snarare en plågsam filmupplevelse där den gode Jean-Luc tagit sin ambition att vara utmanande och svår in absurdum, och kvar finns ingenting mer än ett helt värdelöst stycke pretentiöst nonsens.

Annonser

En tanke på “GFF15: Adieu au langage

  1. Ping: GFF15: 29 överblivna kortrecensioner | do you like phil collins?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s