mother! (2017)

Vissa recensioner sätter man sig ned för att skriva utan att ha den blekaste aning om var, eller hur, man ska börja. Det finns liksom oändliga mängder trådar att dra i och punkter att diskutera, men att presentera dem i ord känns som en omöjlighet.

För att göra ett första nedslag i något slags bakgrund kan sägas att regissören och manusförfattaren Darren Aronofsky knappast gjort sig känd som en man av de enkla och konventionella historierna. Debutfilmen Pi (1998) var i princip obegriplig, Requiem for a Dream (2000) ett ikoniskt stycke psykisk terror, The Fountain (2006) filmisk poesi, The Wrestler (2008) tung diskbänksrealism och Black Swan (2010) en knivskarp psykologisk thriller. Samtliga av dessa filmer är mer eller mindre fantastiska. (Noah glömmer jag medvetet.)

Med mother! rör sig Aronofsky kanske mest mot Black Swan, om filmografiska paralleller ska dras, i avseendet att han återigen gör en starkt subjektiv porträttering av en ung kvinnlig huvudkaraktärs besvärade upplevelser av en eskalerande intrig av obehagliga situationer. Samtidigt är skildringen i stora delar långt mer grov och brutal än den finkänsliga rysning som Black Swan kanske snarare ger upphov till. I de hemskaste partierna av mother! finns en hopplöshet och en skoningslöshet som mer liknar den i Requiem for a Dream.

Filmen börjar som ett relationsdrama med en kvinnlig part (Jennifer Lawrence) och en manlig (Javier Bardem). Han är en poet som fastnat i skrivandet, hon hans yngre fru som lagt ner hela sin själ i att på egen hand återuppbygga och renovera det hus som hennes man en gång bott i men som brunnit ner till grunden. Hon har utvecklat en minst sagt särskild relation till huset, som hon omsorgsfullt gjort till sitt eget. Tillvaron verkar, förutom Lawrence rollfigurs återkommande migränliknande anfall, relativt harmonisk i det enorma huset mitt ute i ingenstans.

Hushållsjämvikten rubbas dock i det ögonblick som en oinbjuden, okänd men till synes vänlig man (Ed Harris) knackar på och önskar tala med poeten. Poeten erbjuder, utan att konsultera sin inte alls lika övertygade fru, mannen fri logi under odefinierad tidsrymd. När sedan gästens fru (Michelle Pfeiffer) efter ett par dagar anländer utan förvarning blir stämningen alltmer märklig och obekväm för Lawrence rollfigur. Poeten, å andra sidan, finner sällskapet inspirerande och verkar helt oslagen av tanken om att hans fru kanske inte alls är lika upprymd som han över den ur hennes perspektiv påträngande och alltmer störande visiten.

Vad som sker härnäst finner jag ingen anledning att ens försöka beskriva, för det är ett extremt händelseförlopp som bör upplevas helt utan förhandsinformation. Och även om jag skulle göra mitt yttersta för att beskriva det i detalj skulle jag inte vara i närheten av att lyckas förmedla den kolossalt chockerande, gränslöst grymma och fullkomligt absurda fortsättning som följer. Filmens andra hälft är bland det sjukaste, mest bisarra och såväl mentalt som fysiskt krävande jag upplevt i en biosalong. Som att trängas in i ett hörn, trampas på, bombarderas med knytnävsslag efter knytnävsslag och inse sig inte kunna andas ordentligt. Man ska vara extremt försiktig med att likna saker vid våldtäkt, men i famlandet efter ord att beskriva den omtumlande upplevelsen som den sista akten av mother! är ska jag vara ärlig och säga att det är ett ord som inte undgått mina tankar. Just när man sitter och tänker att ”nu kan det fan inte bli värre” trappas mardrömmen upp ännu ett steg, gång på gång på gång på gång in absurdum. Fördärvet vet verkligen inga gränser.

Absolut vital för handlingens styrka är Jennifer Lawrence fantastiska skådespelarprestation och Aronofskys ihärdigt närgångna fokus på hennes perspektiv genom hela filmen. Hennes öde blir fruktansvärt drabbande och som åskådare lider man något oerhört med henne. Övriga i ensemblen gör också fina insatser, kanske framförallt en bitchig Pfeiffer vars rollfigur är ohyggligt osympatisk. Det tekniska utförandet från Aronofsky och kompani är mestadels imponerande, där den trogne kollaboratören Matthew Libatiques högspänt klaustrofobiska foto är en av sakerna som står ut. Även frånvaron av musik genom hela filmen är nämnvärd, inte bara för att det är första gången Aronofsky inte samarbetar med Clint Mansell, utan för att man initialt anlitat Jóhann Jóhannsson för att komponera filmens score men kommit fram till att slutprodukten gjorde sig bäst helt utan musik.

Den stora diskussionspunkten kring mother! är otvivelaktigt dess allegoriska narrativ, då det är uppenbart att syftet med den spelade handlingen är att den ska fungera som en rik uppsättning symboler och metaforer. Vad man väljer att läsa in i berättelsen är givetvis upp till åskådaren själv, och Aronofsky har betonat värdet av att var persons upplevelse av filmen är unik. Den är mångbottnad och har många lager av möjliga budskap, varav allt från religion och krig till klimatförstörelse och könsroller har diskuterats. För mig är den starkaste metaforen den som gör modern (Lawrence) och i viss mån huset till vår planet (moder jord), mannen (Bardem) till Gud (ett praktsvin) och inkräktarna till den respektlösa mänskligheten. Bibliska referenser finns det gott om och på religionstemat kan filmen tolkas som extremt kritisk mot människans aningslösa gudadyrkan. Som titeln antyder är även moderskap ett centralt tema, och på den punkten har Roman Polanskis Rosemary’s Baby med största sannolikhet varit en betydande inspirationskälla för manuset.

Söker man svar på frågorna lär man bli besviken, för detta är en film som inte knyter ihop särskilt många säckar utan snarare fungerar som tankeväckare och konversationsbränsle. Den bör därför inte överförklaras (råd från regissören själv), utan kräver att man som åskådare accepterar en något förnuftsvidrig drömlogik. Vissa köper den, andra inte, vilket resulterat i ett brett spektrum av åsikter och omdömen där de högsta betygen varvats med de lägsta. Utifrån recensionen hittills framstår förmodligen mitt omdöme som reservationslöst positivt, men så är inte fallet. Jag saknar inte förståelse för dem som avfärdar filmen som både pretentiös och överdriven. Hade jag fått råversionen av mother! på mitt klippbord (om jag nu hade haft ett sådant) hade jag förmodligen kapat ett par scener och kanske funderat över att modifiera vissa andra. Men sedan kan man fråga sig vem jag egentligen tror att jag är. Hade jag klippt filmen hade vi inte fått se ett något så när lika chockerande, provokativt och okonventionellt slutresultat, och jag hade aldrig haft förmågan att skriva manuset från första början.

mother! är en vild mardrömsresa som ånyo manifesterar Darren Aronofskys strävan efter att alltid ge sin publik en unik upplevelse som inte liknar något de tidigare sett. Den ambitionen, i kombination med modet att göra det i de storskaliga Hollywoodstudiosammanhangen (ett tack till Paramount som vågar satsa på detta är också på sin plats), är en av anledningarna till att jag älskar honom så mycket som jag gör och håller honom som en av de viktigaste auteurerna vi har i dagens filmindustri. mother! är långt ifrån perfekt, men den är något helt eget och en skrämmande uppsättning bilder som fortfarande gör mig illa till mods och som sannerligen inte lär lämna näthinnan under en lång tid framöver. Hatten, återigen, av.

Annonser