Topp 10: 2013 in the Name of the Dave

Tiden är kommen och nyårstimmen snart slagen, men än finns tid att reflektera över året som gått. I vanlig ordning har vi knåpat ihop en varsin lista över vad som varit allra bäst från i år, och i samma vanliga ordning är jag först ut medan Scott håller lite längre på sin.

Dilemmat kring årtal och vilka titlar som bör inkluderas har vi länge grubblat och kliat oss på huvudet över. Hur vi resonerar kan den intresserade läsa i fotnoten.

Redo? Låt mig då presentera årets tio bästa filmer!

MUD* (USA)

Sydstatsromantik i sin finaste form! En varm och vacker historia om två pojkar som stöter på en spännande figur med ett mörkt förlutet och tar del av ett äventyr som blir både magiskt och hjärtskärande, i all sin enkelhet. 15-årige Tye Sheridan förmedlar på imponerande vis den ungdomligt naiva tron på att kärleken ska segra medan Matthew McConaughey överträffar sig själv som den problematiske antihjälten Mud. Filmen påminner om både Stand By Me och A Perfect World och är minst lika bra, vilket säger en del. Mud är en film som gör mig varm i kroppen och ger mig en tår i ögat. Ett jordnära och personligt mästerverk signerat Jeff Nichols – en fulländad upplevelse som inte lämnar något att önska. (Läs mer i texten om Jeff Nichols).

PRISONERS (USA)

Tätt bakom Mud skuggar kanadensaren Denis Villeneuves kraftfulla dramathriller om en svårlöst kidnappningshistoria där två barn försvunnit, varpå pappa Hugh Jackman tar lagen i egna händer parallellt med att Jake Gyllenhaals gåtfulle Detective Loki försöker knäcka bortrövarens kod. Prisoners placerar åskådaren på nålar och släpper inte taget förrän man vandrar ut ur salongen, förstenad och utmattad. En på ytan ”vanlig” thriller blir så mycket mer i Villeneuves händer, med starka skådespelare, ett vasst och klurigt manus, ruskiga höstmiljöer, en hela tiden orolig stämning och en aning om att det finns mer under den yta vi först lägger märke till. Grym film, i dubbel bemärkelse. (Läs mer i recensionen av Prisoners).

JAGTEN* (Danmark)

(Sv: Jakten). Att på ett eller annat sätt plågade män och barn spelar viktiga roller verkar vara ett vinnande koncept i år, för det kriteriet uppfyller även Thomas Vinterbergs grovt olustiga film. En dagislärare blir av en flicka anklagad för att ha gjort något olämpligt. En liten lögn som får ofattbara konsekvenser för den 40-årige Lucas (fantastiskt spelad av Mads Mikkelsen) och som får hela byn att se snett på honom. Ett liv som varit på rätt väg får sig en brutal käftsmäll – för vem tror man på, en vuxen man eller ett oskyldigt litet barn? Jagten är en otroligt gripande film som stångar in en klump i magen som växer likt en tumör i takt med att händelserna eskalerar. Till slut känns allt bara förbannat jobbigt och enormt frustrerande. Välregisserat, välspelat och en intressant studie i mänskligt agerande. Och Mads är som sagt fantastisk. (Läs mer i veckoresumé #35).

THE ARMSTRONG LIE (USA)

Dokumentärfilm hålls ofta i en separat kategori, men så är inte fallet hos oss. Förra året gick Searching for Sugar Man till och med och vann, medan årets dokumentära inslag går in på fjärde plats. Alex Gibneys film om den före detta cyklistlegenden och hjälteikonen Lance Armstrong, som skördat otaliga medaljer och övervunnit cancer men som senare avslöjats dopad, är en engagerande och fascinerande dokumentär som höll mig fången i två timmar. Historien i sig är svindlande, den om hur en så älskad man bedrog en hel värld, och The Armstrong Lie återberättar händelseutvecklingen kring densamma på skickligt vis. En film om makt, lögner och etik samt den problematiska växelverkan mellan cykelsport och dopning. Spännande, intressant och med givande intervjuer från diverse inblandade personer – en oerhört fascinerande film. (Läs mer i texten från Stockholms filmfestival).

ENEMY (Kanada/Spanien)

Villeneuve och Gyllenhaal gick starkt i år och Enemy är deras andra (egentligen första) samarbete. Gyllenhaal spelar en universitetslärare som ser sin dubbelgångare (spelad av samme Jake) i en film, varpå han blir besatt av att hitta mannen i fråga. Medan Prisoners är en stor Hollywoodproduktion är Enemy en smal och experimentell film som tar större konstnärliga friheter och använder sig av fler abstrakta och symboliska grepp. Det är en långsam och suggestiv thriller som mäktigt ramar in Torontos skyskrapearkitektur med oerhört snyggt, gulaktigt, foto, mystisk musik och en svettig domedagskänsla. En förbryllande och på många sätt läcker film. (Läs mer i recensionen av Enemy).

DRINKING BUDDIES (USA)

Jag hade inte trott att den här filmen skulle hamna så högt upp på listan som den till slut gjorde, men faktum är att jag mår väldigt bra när jag tänker tillbaka på den. Och filmer som lyckas med det är icke att underskatta. Drinking Buddies är en mysig, gemytlig och till stor del improviserad dramakomedi om några vänner på ett litet bryggeri i Chicago som trivs väldigt bra med varandra men som också går igenom några svängar i relationslivet. Handlingen förs framåt på ett spontant, roligt och osentimentalt sätt som känns befriande, och hela filmen har en naturlig känsla över sig. Skådespelarna (Olivia Wilde, Jake Johnson, Ron Livingston, Anna Kendrick) har fantastisk kemi och regissör Joe Swanberg har lyckats bra med den spontana känslan. Jag drack öl, skrattade och myste och hade enormt trevligt med Drinking Buddies, en av årets främsta små pärlor i skymundan av de största filmerna. (Läs mer i veckoresumé #55).

LA VIE D’ADÈLE (Frankrike)

(Sv: Blå är den varmaste färgen). Knepiga relationer, naturligt och improviserat? Javisst! Roligt och mysigt? Not so much. Den omtalade tretimmarsskildringen av två unga kvinnors stormiga kärlekshistoria har en betydligt allvarligare ton än föregående film och berör på ett mer hänsynslöst vis. Stjärnskottet Adèle Exarchopoulos står tillsammans med Léa Seydoux för sensationellt bra skådespeleri i en ambitiös film med ett naket, närgånget och starkt berättande som ger en nästan dokumentär känsla. En högproblematisk inspelning blev en riktigt bra film som lämnar ett litet sår i magen som det tar en stund för att läka. (Läs mer i recensionen av La vie d’Adèle).

L’ARBITRO (Italien/Argentina)

(En: The Referee). Listans andra sportrelaterade inslag är en komedi om ett katastrofalt lågdivisionslag från Sardinien och en italiensk fotbollsdomares absurda framgång och nedgång. L’arbitro är något unikt, i alla fall sett till mitt eget register av filmupplevelser. Den är ojämn och har sina brister men är samtidigt så udda och speciell att jag måste lyfta fram den. Det är svartvitt, filosofiskt, roligt, satiriskt och kritiserande, romantiserande, märkligt, slapstickaktigt och konstnärligt på samma gång, med flera intressanta referenser till fotbollsvärlden och dess maktstruktur, den italienska fotbollsreligionen, dess framsidor och baksidor. En film som, mitt i allt det absurda, framhåller ett poetiskt förhållningssätt till fotbollen och som på många sätt är en sevärd upplevelse. (Läs mer i recensionen av L’arbitro).

UPSTREAM COLOR (USA)

Shane Carruths sinne för komplicerat berättande tar hans Upstream Color till en niondeplats, men det är en svårplacerad film som hade kunnat hamna både högre och lägre. Vad den handlar om har jag inte plats att ens försöka gå in på här, men den har många lager av besynnerliga avsnitt som överlappar varandra i en svårdefinierad kronologi och kausalitetskarta. Den är förvirrande, stundtals bisarr och lockar då och då in en i ett hopp om att förstå den, för att sekunder senare krossa det lilla hoppet och leda in en i ytterligare varv av oförstående fascination. Foto, ljud, musik och sparsam dialog används på ett sätt som förde mina tankar åt Terrence Malick-hållet, men Upstream Color är betydligt råare, på något sätt. Tror jag. Vackert är det i alla fall, och en film som får tankarna att snurra. (Läs mer i veckoresumé #34).

RUSH (USA/Storbritannien/Tyskland)

Mer sport! Här kastas vi in i 70-talets hetaste Formel 1-duell, den mellan österrikaren Niki Lauda (Daniel Brühl) och britten James Hunt (Chris Hemsworth), i en högoktanig och adrenalinpumpande åktur av ganska klassiska sportfilmsmått. Den imponerar i utförandet och ger en fysisk upplevelse hos åskådaren där pulsen ökar i takt med motorerna som skakar i snabba närbilder, Hans Zimmers musik som eskalerar och hästkrafterna som får hela biosalongen att vibrera. Brühl gör Lauda galant och Hemsworth är faktiskt också riktigt bra, dessutom med en oemotståndlig frisyr och fysik. En tacksam grundstory förvaltades väl av Ron Howard och blev ett intensivt racingpaket, efter visst tvivel värt en plats på listan. Slutracet i Japan är maxat! (Läs mer i recensionen av Rush).

Bubblare

Behind the Candelabra, Breathe In, Fruitvale Station, Gravity, Känn ingen sorg, The Place Beyond the Pines*, Side Effects, Spring Breakers*, Star Trek Into Darkness, Trance, Wrong*, We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks

Inte ens nära

Adore, After Earth, The Bling Ring, The Conjuring, Furious 6, Gangster Squad, A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III*, The Great Gatsby, The Lone Ranger, Mama, Night Train to Lisbon, Oblivion, Only God Forgives, Parkland, Passion*, To the Wonder*, White House Down, World War Z

Egentligen hade jag velat ha sett Before-trilogin också (med årets Before Midnight), men den hanns dessvärre inte. Detsamma gäller för Hotell, 12 Years a Slave, Captain Phillips, The Necessary Death of Charlie Countryman, Disconnect, Prince Avalanche, The Broken Circle Breakdown och en bunt filmer från Stockholms filmfestival som jag inte fick in i schemat. Har säkert glömt en hel hög också. Men, men, jag har ju fått se en massa bra film ändå!

Om du är en bakåtsträvare, tycker 2013 var ett skitår eller har andra nostalgiska skäl att vara intresserad av 2012 års topplista hittar du den här. Mer läsning om bubblare och årets mindre bra filmer finns med stor sannolikhet att tillgå, då vi skrivit om de flesta. Klicka på en tagg och bläddra dig sedan ner till stycket om filmen i fråga.

Välkommen att undra, kritisera eller rent av spy på listan. Jag är klar med den, för nu åtminstone. Nu återstår ingenting mer för mig än att önska er alla ett gott nytt (film)år!

Fotnot

Produktionsår? Svensk premiär? Världspremiär? Till slut har vi kommit fram till att gå efter världspremiär/produktionsår i första hand, men samtidigt tillåta vissa undantag gällande filmer som inte varit möjliga att se förrän i år. Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2013 eller som bara visats på festivaler under 2012. Bra filmer måste ju få vara med någonstans i alla fall och slippa hamna i kläm. Samtidigt känns det inte jätterelevant att skriva om exempelvis Django Unchained, The Master eller Silver Linings Playbook – de avverkades ju redan inför Oscarsgalan för snart ett år sedan och har fått sin tid i ljuset. Så dylika titlar, som känns passé och tydligt 2012, tas inte upp här. Lite inkonsekvent kanske, men vi bedömer att listan på så sätt blir fräschare och mer aktuell. Undantagstitlar markeras emellertid med en asterisk (*) för tydlighetens skull. Capisce?

Veckoresumé #35

Pang på rödbetan! Back in action! Nu är vi tillbaka med en hel lista med filmer, för det mesta bra sådana dessutom. Trevlig läsning och kör i vind!

HOT SHOTS! (1991)

Den mycket ostiga kultfilmen Top Gun bjöd på många sätt in till parodi, vilket Airplane!-regissören och The Naked Gun-författaren Jim Abrahams tog vara på genom att ge oss denna sensationellt underhållande komedi. Flygarhjälten Tom Cruise är utbytt mot Charlie Sheen, vars emotionellt instabila karaktär Topper Harley kallas till ett topphemligt uppdrag som går ut på att försöka spränga Saddam Husseins kärnkraftverk. Uppdraget leds av den tankspridde och mentalt frånvarande amiralen ”Tug” Benson, underbart spelad av Lloyd Bridges. Man parodierar flera klassiska filmer och slänger in många slumpartade inslag, så som att Charlie Sheen blir Stålmannen och att en tandläkare snabbt ställer frågan ”Is it safe?”, en referens till Laurence Oliviers fasansfulle tandläkare i Marathon Man. Vidare steker Topper bacon på sin flickväns (Valeria Golino) mage, Tug bedömer ”enemies 12 o’clock” som en fin lunchpausmarginal på 25 minuter och man planerar hur amiralens bortflugna keps ska hämtas på tillbakaresan ute till havs. Vissa bitar skulle mycket väl kunna ha skrivits för Family Guy. Det är löjligt och ibland barnsligt, intelligensnivån är låg och slapstick-inslagen många – men det är också helt fantastiskt! Det är gapflabb på gapflabb och det finns inga gränser för hur mycket man kan skratta i de allra dummaste ögonblicken! En klart underskattad film som med sin genialiskt dumma humor gjort sig förtjänt av en helt självklar fyra i betyg!

RIGHTEOUS KILL (2008)

Två av mina husgudar, Al Pacino och Robert De Niro, har tidigare synts tillsammans på duken i ett magiskt möte i Michael Manns grymma actionthriller Heat från 1995. Här återförenas de i en inte alls lika grym snutfilm med den svaga regissören Jon Avnet som dirigent. Ingen av dem når upp till någon mästernivå (vilken de båda visat gång på gång att de besitter), men ansvarig för detta är i första hand regissören och manusförfattaren, vilka inte lyckas göra dessa titaner rättvisa. 50 Cent gör en skurkroll – bara det sänder ut varningssignaler som kan få det stabilaste av stenblock att krackelera – och allt känns verkligen bara trött och halvdant. De Niro och Pacino är två gamla NYPD-veteraner som ska reda ut ett antal mord. Morden har en viss koppling till varandra som de försöker lista ut, och de blir båda mer och mer insyltade på ett eller annat sätt. Mer ska kanske inte sägas, för överraskande nog finns här en twist som i alla fall inte jag hade väntat mig. Den skänkte i alla fall en liten gnutta hopp till denna annars hopplösa film och gör tillsammans med det faktum att det alltid är trevligt att se De Niro och Pacino, oavsett filmens kvalité, att jag kan ge den en mycket snäll och svag tvåa.

DETACHMENT (2011)

Den fantastiske Adrien Brody spelar en lärarvikarie som kommer till en skola där allt är hopplöst. Eleverna har gett upp, lärarna har gett upp och skolan är nu mer av ett mentalt slagfält där alla trampar på sociala minor gång efter annan. Allt i den här filmen är svart – mörker och misär. Det är lätt att utifrån omslaget tro att filmen handlar om en lärare som ska organisera en stökig klass, men så är icke fallet. Den handlar om så mycket mer än så. Hur klyschigt det än låter så handlar den om livet, och allt vad det innebär. Den handlar om hur olika människor reagerar i och hanterar tuffa situationer – lärarvikarien (Brody), en minderårig prostituerad (Sami Gayle), en pillerbrukande lärare som spårat ur (James Caan), en känslomässigt tyngd och svårt deprimerad elev med stor kreativitet och vision (Betty Kaye) och diverse andra personer på skolan. American History X-regissören Tony Kaye har skapat en film med ett enormt djup, oändlig svärta och gripande berättelser och rolltolkningar. Adrien Brody håller i den röda tråden och visar vilken enorm förmåga han besitter, bland annat genom återkommande monologer där han berättar om sin tillvaro framför en kamera. I början kändes filmen något överdriven, allt var så maximalt uppskruvat negativt, men ju längre som går desto djupare in i tragiken förs man som tittare. Och till slut bara brister det och tårarna uppenbarar sig. Och låt dem komma! Det är det som är det vackra med film! Det är också ett kvitto på hur djupt Detachment berör och vilket strålande jobb Tony Kaye har gjort med densamma.

FANTASTIC MR. FOX (2009)

Ett magiskt mästerverk från Wes Anderson och hans animationsteam! En otroligt väldekorerad stop motion-film där varje bildruta är en konstnärlig skapelse som talar för sig själv. George Clooney hoppar in och gör rösten till Mr. Fox, denna fantastiska räv, med ett kriminellt förflutet men som nu skriver krönikor i en dagstidning. Han köper ett träd av mäklaren Badger (Bill Murray) där han flyttar in tillsammans med sin fru Felicity Fox (Meryl Streep) och sin son Ash (Jason Schwartzman). I området finns tre onda bönder, vars farmar Mr. Fox inte kan motstå att försöka råna. Hans mästerplan är dock inte helt vattentät och företaget får fatala konsekvenser som ska komma att påverka hela byn. Under resans gång får vi möta en massa underbara karaktärer: familjen Fox, naturligtvis, Mr. Fox atletiske brorson Kristofferson, den nervöse pungråttan tillika Mr. Fox sidekick Kylie, äppelcidervakten Rat (Willem Dafoe) som alltid ackompanjeras av västernmusik, skolans tränare i den svårförståeliga sporten whack-bat Skip (Owen Wilson), för att bara nämna några stycken ur den stora skaran av genomcharmiga filurer. Den ambitiösa stop motion-tekniken gör filmen levande och genomgående gullig, manuset är fyllt av Andersons klockrena humor och bara det faktum att små djur går runt och pratar som vilka personer som helst blir i det här fallet fantastiskt. Jag log mig igenom hela filmen och investerade hela min själ i de spännande och roliga äventyren – det var helt enkelt en perfekt upplevelse. Trots sin överhängande gullighet hanterar Fantastic Mr. Fox flera seriösa problem och, om man så vill, existensfilosofiska dilemman. Mr. Fox känner ett ansvar att ta hand om sin familj, samtidigt som han vill behålla sin äventyrliga sida. Mrs. Fox uttrycker sin frustration över att inte riktigt kunna lita på sin man och sonen Ash känner sig bortglömd och är avundsjuk på sin kusin Kristofferson, som i sin tur oroas över sin sjuke far. Kylie undrar vad hans roll i allt är och allt detta lägger egentligen grunden för budskapet att alla har något unikt som gör att han eller hon kan bidra på något sätt. Alla som har sett Rebel Without a Cause kan dessutom hålla utkik efter en klockren liten referens när Kylie blir förvirrad över paret Fox oenighet i en hetsig diskussion. Sammanfattningsvis är Fantastic Mr. Fox ett strålande mästerverk och en film som går direkt upp som en av mina favoriter. Ren filmmagi från Wes och gänget!

THE TEN (2007)

En komedi som i sin helhet inte alls håller måttet. Upplägget The Ten går ut på att framföra tio olika småhistorier (de får ungefär 5-10 minuter var), som på otroligt krystad väg binds samman av Bibelns tio budord. Varje segment ska alltså motsvara ”Du skall inte dräpa”, ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” osv. Denna koppling ser jag som en nödlösning för att man på något sätt desperat försökt hitta en röd tråd. Det finns ett par delar som faktiskt är lite småroliga, t ex den där två grannar tävlar i vem som kan köpa flest datortomografer, vilket förstör deras liv. Vissa delar är dock bara usla, som när Winona Ryder blir kär i en docka och mellanpartierna där Paul Rudd utifrån ett värdelöst manus ska försöka skämta och samtidigt skapa en övergång mellan de olika historierna framför en mycket ful green screen. Som komedi faller filmen på att det går alldeles för lång tid mellan skratten. Den faller även på att manuset bitvis är fantasilöst, klyschigt, fördomsfullt och framförallt tråkigt. The Ten får inte godkänt.

JAGTEN (2012)

(Sv: Jakten). Mads Mikkelsen vann pris för bästa skådespelare i Cannes, samtidigt som delar av publiken lämnade salongen mitt under pågående visning. Jagten är sannerligen en film som upprör, för vissa i positiv mening, för andra i negativ. Jag tillhör utan tvekan den positiva skaran. Handlingen utspelar sig i en småstad i Danmark där den 40-årige dagisläraren Lucas (Mikkelsen) är på god väg att få ordning på sitt liv igen efter att ha skiljt sig och hittat ett nytt jobb. Han är omtyckt bland både dagisbarnen och personalen och har goda relationer med sina vänner. Men en dag sipprar det där lilla ryktet ut som ska förändra hans liv för gott. En flicka på dagiset berättar för en annan lärare att hon har sett saker hon inte bör se och att Lucas är ansvarig för detta. Vi vet att Lucas inte har gjort något fel, men vem tror man på i första hand – en vuxen man eller ett oskyldigt barn? Det dröjer inte länge förrän uppgifterna sprider sig till föräldrar och vidare bland stadens invånare och Lucas tvingas stå ut med både det ena och det andra, och se dörr efter dörr stängas framför sina ögon. Han är inte välkommen längre och måste nu lägga om hela sin tillvaro. Det finns en känsla som driver den här filmen framåt – den spelar ett enda kort, ett kort som är jäkligt starkt. Frustration. Det är fruktansvärt att följa utvecklingen kring den oskyldige Lucas liv och den frustration, förtvivlan och ilska som väcks hos en som tittare för ständigt engagemanget upp till nya nivåer. Det är gripande, förbannat jobbigt, välspelat – Mads Mikkelsen är fenomenal – och vackert inramat med hjälp av foto, musik och höstmiljöer som förstärker upplevelsen. Man kan kanske ifrågasätta upptrappningens hiskeliga tempo (är det trovärdigt?), där folket genast vänder sig mot Lucas, men kanske är det så vi människor fungerar, enligt principen ”barn ljuger aldrig”. Sammanfattningsvis är Jagten är en frustrerande upplevelse som växer sig starkare och starkare, och en av 2012 års bästa filmer.

BIG FISH (2003)

Sagoberättaren Tim Burton träffar inte alltid rätt, men Big Fish är en film som skiljer sig en hel del från hans mörkare, mer gotiska filmer som gärna kombinerar skräck och komedi. Big Fish kombinerar snarare drama och komedi i en stundtals varm och känslosam berättelse. Narrativet har utformats kring filmens teman, såsom fantasi, anekdoter och mytomani, och huvudkaraktären Edward Bloom (ej att förväxla med gastronomkungen i TV) tar oss med på resor genom tid och rum. Ewan McGregor gestaltar den yngre versionen av Ed, som träffar en jätte, jobbar på cirkus och förälskar sig, medan den äldre Ed, som mest ligger i sängen och berättar om gamla minnen, spelas av Albert Finney. Eds son William (Billy Crudup) har tröttnat på att inte veta vad han egentligen ska tro om sin pappa och hur mycket av det han berättar som egentligen är sant, så han försöker ta reda på mer om sin fars liv och sin egen historia. Han vill helt enkelt lära känna sin pappa på ålderns höst, vilket ger oss den fullspäckade och rikligt utsmyckade sammanfattningen av Edward Blooms till synes sensationella liv. Jag var till en början skeptisk – löjligt och inte särskilt trovärdigt var mina spontana tankar – men ju längre som gick av filmen desto mer involverad blir man och ju närmare man kommer kärnan av historien desto intressantare blir det. Slutet är också riktigt bra och rörande, vilket ger Big Fish en i slutändan fin trea i betyg.

HOT SHOTS! PART DEUX (1993)

Jahaja, då var det dags igen för Charlie Sheen att kallas in till ett topphemligt uppdrag, den här gången i Vietnam. Parodierna anspelar på bland annat Apocalypse Now och Platoon, med sedvanliga randomiserade inslag som en kort cameo av Martin Sheen som förbiåkandes på en båt passar på att berömma sin son för insatsen i Wall Street och vice versa. Filmens bodycount överstiger både RoboCop och Total Recall, och Hot Shots! Part Deux utnämner således sig själv till Bloodiest Movie Ever och ger oss återigen en underbart förvirrad Lloyd Bridges och Topper Harleys flamma Ramada (Valeria Golino), bland andra. Förutom ett antal stora skratt i dess roligaste situationer har dock filmen inte mycket nytt att komma med, och mer än en svag trea räcker det inte till för denna småljumna uppföljare.

SIDE EFFECTS (2013)

Efter den svaga Magic Mike och bottennappet Haywire är Steven Soderbergh tillbaka med ett nytt thrilleraktigt drama på vilket förväntningarna var hyfsat högt ställda. De motsvarades rätt bra, då det ser ut som att Soderbergh är på väg tillbaka (det var ju inte så längesedan han gjorde den avsevärt mycket bättre Contagion). En ung, psykiskt sjuk kvinna (Rooney Mara) begår i samma veva som när hennes man (Channing Tatum) släpps från fängelset ett självmordsförsök. Hon tar hjälp av psykiatern Jon (Jude Law) som skriver ut ett antal nya mediciner till henne, av varierande experimentell karaktär. När något våldsamt och livsomvändande inträffar (som jag absolut inte kan avslöja) spelar tabletterna en huvudroll i ett mystiskt och oklart rättsdrama där hemligheterna nystas upp en efter en… Nu blev du nyfiken va? Ja, det är en spännande och småklurig intrig som spelas upp i en film som är bra på alla plan, men inte fantastisk någonstans. Det tenderar att bli lite slätstruket, även om intresset hela tiden finns där. Finns där gör även Soderberghs patenterade stil med skarpt foto, perfekt avskalad musik av Thomas Newman och en ihärdigt småkylig stämning. En ganska stark trea får Side Effects i betyg!

En tumme upp ska också delas ut, och det till Alicia, Mads och gänget i En kongelig affære (4/5) som Scott skrev om här. Scott skrev även positivt om Roman Coppolas A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III här, vilket naturligtvis är roligare att läsa än min något besvikna imaginära text om densamma (2/5). Ha nu en trevlig vecka och se mycket film!

Veckans topp 3

1. Fantastic Mr. Fox
2. Jagten
3. Detachment

85 Oscars som aldrig delades ut

På grund av en misslyckad schemaläggning av den 85:e Oscarsgalan för två veckor sedan (rykten gör gällande att planeringen sköttes av Hrundi V. Bakshi) blev det hela 85 guldstatyetter över som ännu inte hittat sina rättmätiga ägare. Vi har nu fått i uppdrag av Oscarsakademien att dela ut dessa, ett uppdrag vi verkställer nedan.

Vi har nu äran att dela ut en Oscar för…

1. …bästa originalmanustitel till Nick Flynn för Another Bullshit Night in Suck City (Being Flynn)
2. …bästa autotune till Tom Hardy för The Dark Knight Rises
3. …bästa namedropping till Mark Wahlberg för Ted
4. …bästa mittbena till Guy Pearce för Lawless
5. …bästa lön per on-screen-minut till Mikael Persbrandt för The Hobbit: An Unexpected Journey
6. …bästa John Cale-samling till Keira Knightley för Seeking a Friend for the End of the World
7. …bästa motion capture till Holy Motors
8. …bästa sätt att effektivt avsluta en otrohetsaffär till Richard Gere för Arbitrage
9. …bästa självförtroende till Robert De Niro för Being Flynn
10. …bästa casual friday till Steve Carell för Seeking a Friend for the End of the World
11. …bästa sex med kläderna på till Blake Lively för Savages
12. …bästa magtröja till Matthew McConaughey för Magic Mike
13. …bästa volontärarbetare till Paul Dano för Being Flynn
14. …bästa butler till Michael Caine för The Dark Knight Rises
15. …bästa uppslutning till Project X
16. …bästa stereotypcementering till End of Watch
17. …bästa limousininteriör till Holy Motors
18. …bästa förtexter till Skyfall
19. …bästa eftertexter till Moonrise Kingdom
20. …bästa comeback från käppbrukande gubbe till vältränad superhjälte till Christian Bale för The Dark Knight Rises
21. …bästa polare till Ted i Ted
22. …bästa gig till Denis Lavant med ensemble för Holy Motors
23. …bästa scoutledare till Edward Norton för Moonrise Kingdom
24. …bästa uteliggare till Robert De Niro för Being Flynn
25. …bästa Ladies Night-substitut till Magic Mike
26. …bästa spoiler av klassisk film till Blake Lively för Savages
27. …bästa annons till Safety Not Guaranteed
28. …bästa titelkompabilitet för den svenska marknaden till Skyfall
29. …bästa namn till Marietta von Hausswolff von Baumgarten för Call Girl
30. …bästa actionskådis i dramakomedi till Bruce Willis för Moonrise Kingdom
31. …bästa raggningsreplik till Idris Elba för Prometheus
32. …bästa skyddsrum till Seeking a Friend for the End of the World
33. …bästa pendlare till Javier Bardem för Skyfall
34. …bästa Baywatch-legend till David Hasselhoff för Piranha 3DD
35. …bästa hipster till Kara Hayward för Moonrise Kingdom
36. …bästa affärsresa till Safety Not Guaranteed
37. …bästa leende till Marion Cotillard för Rust and Bone
38. …bästa mindfuck till Holy Motors
39. …bästa flaggviftning till Battleship
40. …bästa mustasch till Zach Galifianakis för The Campaign
41. …bästa duschsångare till Fabio Armiliato för To Rome with Love
42. …bästa inzoomning till Django Unchained
43. …bästa läderdräkt till Kate Beckinsale för Underworld: Awakening
44. …bästa fyrverkeriposter till Beasts of the Southern Wild
45. …bästa fejkleende till Julianne Moore för Game Change
46. …bästa svettmängd per person till We Are Legion: The Story of the Hacktivists
47. …bästa person att festa med till Sam Jones för Ted
48. …bästa konstnär till Christopher Walken för Stand Up Guys
49. …bästa berättare till Patrick Stewart för Ted
50. …bästa sömnpiller till Cosmopolis
51. …bästa räddare i nöden till John Goodman för Flight
52. …bästa kameleont till Denis Lavant för Holy Motors
53. …bästa utnyttjande av regissörsskapet för att kunna resa till häftiga europeiska städer till Woody Allen för To Rome with Love
54. …bästa betongklump till Taylor Kitsch för Savages
55. …bästa hipsterfildelare till Bradley Cooper för The Words
56. …bästa tunnel till The Perks of Being a Wallflower
57. …bästa trailer till Rust and Bone
58. …bästa ”Nej det var droppen, nu stänger jag av”-ögonblick till Amanda Seyfrieds inträde i Les Misérables
59. …bästa hårsvall till William H. Macy för The Sessions
60. …bästa Johnny Depp-parodi till Johnny Depp för Dark Shadows
61. …bästa husdjur till Richard Parker för Life of Pi
62. …bästa leverans av one-liner till Matthew McConaughey för ”The law says you cannot touch, but I see a lot of lawbreakers up in this house” i Magic Mike
63. …bästa vinkelskott till Jamie Foxx för Django Unchained
64. …bästa älskare till Alan Arkin i Stand Up Guys
65. …bästa svensk till Malik Bendjelloul för Searching for Sugar Man
66. …bästa chans till Human Wrecking Balls-kontrakt till Joaquin Phoenix för The Master
67. …bästa krutgumma till Judi Dench för Skyfall
68. …bästa krutgubbar till Al Pacino, Christopher Walken och Alan Arkin för Stand Up Guys
69. …bästa Hans Landa 2.0 Good Guy Edition till Christoph Waltz för Django Unchained
70. …bästa Bill Murray till Bill Murray för Moonrise Kingdom
71. …bästa chans till Dancing with the Stars-förfrågan till Bradley Cooper och Jennifer Lawrence för Silver Linings Playbook
72. …bästa planlösning till Anna Karenina
73. …bästa flotte till Kon-Tiki
74. …bästa DDR-känsla till Barbara
75. …bästa klassråd deluxe till Lincoln
76. …bästa 70-talskänsla till Argo
77. …bästa Woody Allen-fanatiker till Alice Taglioni för Paris-Manhattan
78. …bästa byggarbetare till Rodríguez för Searching for Sugar Man
79. …bästa skjul till Beasts of the Southern Wild
80. …bästa författare till Paul Dano för Ruby Sparks
81. …bästa dörrvakt till Matthias Schoenaerts för Rust and Bone
82. …bästa produktplacering till Caterpillar för grävskopan i Skyfall
83. …bästa dödskrök till Denzel Washington för Flight
84. …bästa ensemble till Side by Side
85. …bästa WINNING till Charlie Sheen för A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III

Där har vi en gedigen lista med en stor skara glada vinnare. Några som inte lär vara lika glada är vinnarna av de 33 Razzies vi också har delat ut, en lista du hittar här.

Veckoresumé #18

Krig är det tunga tema som har präglat mitt filmtittande den här veckan. Tre spelfilmer och en dokumentär som alla skildrar krig. Men allt kan inte bara handla om misär, därför har jag också sett en komedi och en animerad kortfilm.

A GLIMPSE INSIDE THE MIND OF CHARLES SWAN III (2012)

Underhållaren Charlie Sheen är tillbaka och den här gången spelar han en självgod grafisk designer vid namn Charles Swan III som är deprimerad efter att hans flickvän lämnat honom. Osäker på om han vill ha tillbaka henne eller inte tar han hjälp av sin bästa vän Kirby (Jason Schwartzman) och sin manager/revisor Saul (Bill Murray). Roman Coppolas andra spelfilm är en skruvad men samtidigt avslappnad resa genom Charles Swans drömmar och verklighet. Med cool 70-talsstil komplett med utsvängda byxor, vilda frillor och skrikiga färger har filmen en häftig visuell yta som backas upp av ett roligt manus och udda karaktärer. Charlie Sheen passar perfekt i rollen som trött och deprimerad som samtidigt har humorn i behåll. Jason Schwartzman glider in i filmen som en älskvärd lirare och Bill Murray är som alltid en mästare på bild. A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III är en tripp genom 70-talets glada dagar med härliga skådespelare, bra musik och snygga tjejer som också bjuder på kanske den bästa ”eftertexten som inte är någon text” någonsin, kanske också den enda. Om du inte förstår, se filmen! Betyget glider in till en stark trea.

NO END IN SIGHT (2007)

Miljarder av amerikanska dollar har spenderats på ockupationen av Irak och tusentals soldater och civila har mist sitt liv. Oscarsnominerade dokumentären No End In Sight undersöker hur arbetet inom Bush-administrationen gick till och konsekvenserna som följde. En sak framkommer tydligt redan efter ett par minuter. Bush, Donald Rumsfeld och de andra storpamparna som styr och ställer i den amerikanska politiken under kriget har ingen koll på någonting och drivs endast av sin jakt efter pengar och framgång. Amatörmässiga strategier, ostrukturerade offensiver och dålig säkerhet är flera aspekter som plågar de amerikanska soldaterna och Iraks invånare när militärer med kompetens åsidosätts för politiker med kapitalistiska agendor. No End in Sight är en djupgående dokumentär som tydligt lägger fram allt som gick dåligt i Irakkriget. Stora profiler som var ansvariga för planeringen av invasionen öppnar upp sig och erkänner samt förklarar hur allt gick till. En informativ, tydlig och riktigt bra dokumentär som får en halvstark fyra i betyg.

CITY OF LIFE AND DEATH (2009)

1937 marscherar japanska trupper in i dåvarande kinesiska huvudstaden Nanjing och dödar alla kinesiska trupper de kan hitta. Till råga på allt håller japanska soldater massavrättningar och våldtäkter av civila kineser. Uppemot 300 000 dödades. Den kinesiska krigsfilmen City of Life and Death skildrar Nanjing-massakern på ett mästerligt sätt. En stor ensemble av kinesiska och japanska skådespelare utgör de karaktärer man får följa under belägringen av huvudstaden och för ovanlighetens skull skildras en stor del av krigets fasor från antagonisternas (de japanska soldaterna) synvinkel. Regissören och manusförfattaren Chuan Lu använder sig av en minimalistisk dialog där bilden är i centrum. Cinematografi på mästarnivå med svartvitt foto används när krigets mörka sidor skildras. Varje bildruta ser ut som ett foto som har tagits med stor omsorg och passion. Aldrig har en krigsfilm sett så bra ut. Schindler’s List släng dig i väggen! City of Life and Death är en rå och obehaglig upplevelse som kryper in under skinnet på en. Inga detaljer utesluts och ger därför filmen en realistisk och grå ton som inte är något för den känsliga tittaren. Det här okända mästerverket är svårt att glömma. City of Life and Death får högsta betyg!

THE FRONT LINE (2011)

2011 satsade svensk filmindustri på att Svinalängorna skulle få en Oscarsnominering i kategorin bästa utländska film. Det lyckades inte. Ett annat land som inte lyckades med sin nominering var Sydkorea som valde ut krigsdramat The Front Line i hopp om en i deras ögon välförtjänt Oscarsnominering. The Front Line är en påkostad och maffig krigsfilm om ett Sydkoreanskt kompani som strider i Koreakrigets allra sista strid högt uppe på en strategiskt viktig kulle. Spektakulära miljöer och explosiva krigsscener räddar inte denna film från att kännas som en såpopera. Överspelande skådespelare, tråkigt manus och översentimentalt händelseförlopp gör The Front Line till en stundtals jobbig upplevelse. Men det finns helt klart ljusglimtar. Krigsscenerna är välgjorda och massiva i storlek med vacker koreansk natur som underlag. Något den sydkoreanska filmkulturen är bra på är att implementera konstig men rolig humor i allvarliga filmer. The Front Line lyckas med att applicera ett par scener där vardagshumor förekommer utan att vara irriterande. Det lättar på den annars så seriösa stämningen. The Front Line är underhållande för stunden men inget minnesvärt och får därför en stark två i betyg.

PAPERMAN (2012)

I den relativt ouppmärksammade Oscarskategorin bästa animerade kortfilm vann i år Disney och animatören och regissören John Kahrs för den svartvita Paperman. En uttråkad kontorsarbetare stöter på en tjej vid en tågstation när han är på väg till sitt jobb. I en ordlös interaktion skapar de intresse för varandra men abrupt avslutas deras möte när deras respektive tåg anländer och de måste båda åka till sitt arbete, tillbaka till den trista vardagen. Men kontorsarbetarens lycka vänder när han från sitt kontor ser tjejen i ett fönster i skyskrapan bredvid. Det som följer är ett frenetiskt försök att kasta ett pappersflygplan med en kärleksförklaring mellan byggnaderna och pricka i rätt fönster. Paperman är en vacker kortfilm som värmer hjärtat. Med snygg och minimalistisk animering och en smart idé förtjänar filmen sin Oscarsstatyett. En svag fyra får denna lilla kärleksförklaring! (För att se kortfilmen, klicka här!)

Jag har utöver ovanstående filmer även sett Ridley Scotts Director’s Cut-version av den episka Kingdom of Heaven för andra gången som jag recenserar här. Jag har även tittat på Michael Hanekes Amour (4/5) som David skrev om i veckoresumé #5.

Veckans topp 3

1. City of Life and Death
2. No End in Sight
3. Amour