Veckoresumé #51

En höst med nya åtaganden står för dörren, men den eviga frågan om huruvida du gillar Phil Collins eller inte kvarstår. Det kan dock bli så att den får mindre tid att grubblas över under de närmaste månaderna, vilket kan innebära något mer kortfattade texter. Trevlig läsning hoppas jag i alla fall att vi fortsatt ska kunna bjuda på!

The Great Gatsby 2013THE GREAT GATSBY (2013)
2 stjärnor DYLPC

När blev känt att Leonardo DiCaprio skulle göra rollen som Jay Gatsby var det många som jublade. Kring regissören Baz Luhrmann (Romeo + Juliet, Moulin Rouge) var frågetecknen fler och förväntningarna mer splittrade. Min relation till historien om Gatsby är inte jättestark – jag har sett filmen från 1974 med Robert Redford i titelrollen, som ni kan läsa om här (jag låter även den texten stå för handlingsbeskrivningen) – men jag gillar berättelsen och om jag någon gång orkar ta tag i en bok ligger F. Scott Fitzgeralds roman högt upp på listan. Ur Luhrmanns filmografi hade jag innan detta inte sett något, så med ett öppet sinne gick jag nyfiket in i 20-talets New York utan att veta vad jag skulle förvänta mig. Jag blev besviken. Det första som slog mig är hur ful (ja, skjut mig då) filmen är. Trots sina massiva försök att imponera visuellt upplevde jag den som plastig, konstgjord och greenscreenifierad. Den hektiska klippningen, där en vanlig dialogscen kan ha flera nya vinklar i sekunden, är också otroligt jobbig och övertydligheten i att bokstavligt talat skriva det som sägs på duken – behövdes det verkligen? Där faller en stor del av Luhrmanns chanser till att vinna mig, då det visuella ska vara ett av hans starkaste kort. Ett annat kort det talats om är den moderna och potentiellt tidskänslokrossande musiken som spelas i olika sammanhang under filmen. Det var däremot något jag gillade. Låtar som Crazy in Love, A Little Party Never Killed Nobody och Love Is the Drug har i nya arrangemang med tydlig jazztouch plockats in i Gatsbys festpalats – och funkar faktiskt riktigt bra för det mesta. Lana Del Reys Young and Beautiful är inte bara en fantastisk låt utan också en text som sätter fingret på ett av The Great Gatsby:s främsta teman. Plus till musiken alltså, men på det innehållsmässiga planet blev de 143 minuterna väldigt långa och försatte mig snarare i tristess än i engagemang. Vid vissa tillfällen flaxar dessutom Luhrmanns regi till i närmast chockerande proportioner. Introduktionen av Tom Buchanan (Joel Edgerton) är fruktansvärd och skulle kunna vara direkt hämtad ur en rutten slapstick-komedi. Det är inte värdigt den seriösa berättelsen eller de intressanta karaktärerna, och det är tyvärr inte enda gången som den värdigheten går förlorad. Om man ska jämföra med filmen från -74 framställs t ex den berättande karaktären Nick Carraway (Tobey Maguire) här som betydligt mindre vuxen och självständig, nästan lite fjantig ibland, än Sam Waterstons tolkning, varav jag definitivt föredrar den sistnämnda. Jag skulle även föredra Robert Redfords mer subtila, nedtonade Gatsby framför DiCaprios dito. Jag minns ärligt talat inte mycket av Leo i den rollen, vilket knappast kan vara ett gott tecken. Carey Mulligan är en uppgradering från Mia Farrow helt klart, men sammanfattningsvis är The Great Gatsby version 2013 en tröttsam upplevelse som inte berörde mig alls – en av årets stora besvikelser.

Savage GraceSAVAGE GRACE (2007)
3 stjärnor DYLPC

En tveksamt berättad film baserad på en udda och svårsmält, sann historia. Trots att fallet går att läsa om på Wikipedia gör man nog, för filmupplevelsens skull, bäst i att inte veta utgången i denna tragiska familjeuppgörelse. Barbara Daly Baekeland (Julianne Moore) är en svårgreppbar person som gifte sig in i rikedom med den föga sympatiske Brooks Baekeland (Stephen Dillane), med vem hon skulle få en son med. Antony (Eddie Redmayne) föds in i en svår värld att växa upp i. Familjen flyttar runt bland olika länder i Europa, otrohet är ett ämne som ständigt hänger i luften och med den egocentriska och luxuösa modern har han en nära men märklig relation (senare i filmen uppseendeväckande märklig). Antony inser någonstans i tonåren att han är homosexuell, vilket inte möts av applåder från föräldrarna, varpå sprickorna i familjen växer och många slående händelser följer. Savage Grace är välspelad med fina omgivningar och rätt snyggt paketerad, men handlingen är, liksom karaktären Antony, bristfälligt utvecklad och ibland svår att följa. Flera scener är i sig riktigt bra, men helheten faller på att dessa inte alltid hänger ihop. Tidshoppen med medföljande ålderssteg hos Antony är många, möjligen för många, fördelade över för kort speltid. När den slutgiltiga chocken landar är den därför inte alls så stark som den borde vara, eftersom vi inte känner karaktärerna och deras resa tillräckligt bra. Julianne Moore är som vanligt superskicklig, medan Eddie Redmayne (Les Misérables, My Week with Marilyn) också gör det bra, bortsett från hans bleka berättarröst. En intressant och trots allt sevärd film som med nöd och näppe klarar en trea i betyg. Men berättelsen förtjänar en starkare filmatisering.

Last Train HomeLAST TRAIN HOME (2009)
3 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Gui tu lie che). I Kina finns 130 miljoner gästarbetare som kommit från andra delar av landet för att skrapa ihop lite pengar till sina familjer där hemma, mestadels i fabriker med låga löner och långa arbetspass. De har en röd dag på hela året, det kinesiska nyåret. En chans för alla dessa arbetare att åka hem. Kaoset är oundvikligt. Tågstationerna proppas av människor, biljetter är svåra att få tag på och folk kläms i den enorma trängseln. Mitt i detta kaos har dokumentärfilmaren Lixin Fan klivit in med en kamera och följt en familj där föräldrarna sliter hårt för att ha råd med sina barns utbildning och kämpar för att få en plats på ett tåg hem. Det är en ärlig och tänkvärd presentation av ett Kina i förändring där kontrasterna mellan lantbrukssamhället där hemma och den gråa fabriksindustrin där arbete finns är kraftiga. Vi ser hur tufft man får slita för endast en ledig dag och för en inkomst som nästan bara räcker till barnens skolavgifter. Föräldrarnas frånvaro gör dessutom barnens uppväxt svårare och har fått den rebelliska dottern att tappa intresset för att utbilda sig. Med autentiska bilder och minimal inblandning från utomstående berättarmässiga medel är Last Train Home lärorik, intressant och ett bevis på vad industrialismen kan leda till. Filmen kunde ha varit lite tightare, lite mer slående, men är absolut sevärd.

The Wild BunchTHE WILD BUNCH (1969)
3 stjärnor DYLPC

Jag försöker ofta leva efter idén om att spara det bästa till sist, och den här veckan lyckades jag med det. 60-talet gav oss många västernklassiker, däribland The Wild Bunch, den film som oftast förknippas med regissören Sam Peckinpah (även om jag personligen tycker ännu mer om hans Straw Dogs med Dustin Hoffman). Ett gäng banditer i Texas 1913 slår till mot ett järnvägskontor för att göra den sista stöten som ska göra dem rika för gott. Gruppen leds av Pike (William Holden) som har ett förflutet som ska komma att jaga gruppen ner mot Mexiko. Det är nämligen så att hans gamla partner Deke (Robert Ryan) har fått nys om tillslaget och lurar på dem (ganska osmidigt måste man säga, eftersom den lilla byn snabbt förvandlas till ett vapeninferno där kulorna flyger åt alla håll och skördar många offer). Det vilda gängets flykt och den skuggande gruppens jakt har inletts. Mexikos gräns kommer allt närmare, och där väntar både härliga och livsfarliga äventyr. The Wild Bunch är en stundtals spännande film med rafflande klippning och enorma mängder vapenuppgörelser. Ett äventyr som ger oss lättsammare stunder med humor och värme och allvarligare stunder med blod, brott och död. Filmens bästa scen visar hur gänget försöker kapa ett tåg – en lång, svettigt spännande och laddat tyst scen som är mycket väl genomförd. Trots sina många styrkor upplevde jag dock filmen som mycket ojämn – det var svårt att hålla intresset uppe under nästan två och en halv timme. Ibland är den fantastisk, men ibland går den in i partier som tyvärr inte alls är lika engagerande. Överdrivet skådespeleri här och där, lite väl mycket pangpang och en story som då och då känns lite ofokuserad. Men härliga gamla skådisar finns det gott om, med namn som William Holden, Ernest Borgnine, Warren Oates och Robert Ryan. Sammanfattningsvis en bra och på många sätt häftig film som absolut har en plats i västerngenrens klassikerkatalog, men den har långt kvar till filmer som Butch Cassidy and the Sundance Kid och Once Upon a Time in the West, för att ta två exempel.

Det har inte nämnts så många gånger än, men Do you Like Phil Collins? är faktiskt inte enbart en filmblogg utan också en TV-serieblogg. Än så länge lever vi knappast upp till den kategoriseringen, men det kan komma att bli mer av den varan så småningom. De två senaste veckorna har jag nämligen gjort ett kärt återbesök på Fox River-fängelset och följt intrigerna i Prison Break. Det är härligt att åter få träffa Michael, Linc, T-Bag, Abruzzi, Sucre, Mahone, Sara och alla de andra och spänningen ligger på en ständigt olidlig nivå. Halvvägs in i säsong två är jag helt uppslukad och så lär det väl fortsätta den närmaste tiden.

På tal om TV-serier gav jag även Broadchurch en chans, men kände (förhastat?) efter ett avsnitt att det finns viktigare saker att ägna min tid åt.

Veckans topp 3

  1. The Wild Bunch
  2. Last Train Home
  3. Savage Grace
Annonser

Veckoresumé #38

Tre science-fiction-filmer, två klassiker och en ultrafräsch film! Trevlig läsning!

the man who would be kingTHE MAN WHO WOULD BE KING (1975)
3 stjärnor DYLPC

Året är 1885 och det brittiska imperiet har med sitt starka fäste i Indien aldrig mått bättre. Men två brittiska sergeanter har fått nog. Danny (Sean Connery) och Peachy (Michael Caine) tycker att de behandlas orättvist av den brittiska armén och dess administration. De bestämmer sig för att söka lycka någon annanstans och efter noga planering beger de sig till det outforskade och ociviliserade Kafiristan – ett land som ingen utomstående har satt sin fot i sedan Alexander den Store. Deras mål är att vinna lokalbefolkningens hjärtan med brittisk kunskap och teknik för att i sinom tid bli nya kungar i det okända Kafiristan. The Man Who Would Be King är regisserad av John Huston, mannen bakom klassiker som The Treasure of the Sierra Madre och The Maltese Falcon, och är baserad på en kortroman med samma namn, skriven av Rudyard Kipling, som även förekommer i filmen. Kipling spelas av den eminente Christopher Plummer. Filmen är ett storslaget äventyr med action och humor. Det är i alla fall vad jag fick intrycket av att filmen skulle vara när jag hörde talas om den för första gången. Mina tankar fördes direkt till den fantastiska Mountains of the Moon och förväntningarna för denna film ökade drastiskt. Men trots två charmiga huvudrollsinnehavare, påkostade scenerier och många bra höjdpunkter så saknar The Man Who Would Be King något för att komma upp i samma nivå som Mountains of the Moon. Den har ett svajigt tempo som skiftar mellan underhållning på hög nivå och långtråkiga scener som man önskar ska ta slut. Men trots svagheterna är det uppenbart att Huston & Co har skapat en film med omsorg och passion. Den ställer frågor om moral och etik som är både intressanta och viktiga och den har en briljant Michael Caine som spelar en oförutsägbar och aningen osympatisk karaktär som ibland trampar väldigt nära gränsen till galenskap. The Man Who Would Be King får en stabil trea i betyg.

stoker

STOKER (2013)
4 stjärnor DYLPC

En ung flicka vid namn India (Mia Wasikowska) bor tillsammans med sin emotionellt instabila mor Evelyn (Nicole Kidman). Efter sin fars död flyttar helt plötsligt den gåtfulle och okände farbrodern Charlie (Matthew Goode) in hos India och hennes mor. India hyser misstankar om morbroderns motiv, men känner sig samtidigt dragen till honom. Stoker nämnde jag i min pepplista i början av 2013 och är den film jag har längtat mest efter det här året. Filmen är regisserad av min favoritregissör Chan-wook Park och är den sydkoreanska mästarens engelskspråkiga debut. Manuset har lite oväntat skrivits av huvudrollsinnehavaren i fängelseserien Prison Break, Wentworth Miller. Manuset låg länge på the Blacklist, en lista över de bästa oanvända manusen i världen tills Park tog hand om projektet. Stoker går i Parks typiska tematiska fotspår där våld, mörker och hämnd är i fokus. Stoker är dock nedtonad i alla dessa aspekter jämfört med hans tidigare filmer. Det som istället lyfts fram är de mångsidiga karaktärerna som leder filmen framåt. India är en oförutsägbar och udda tonåring som spelas galant av Mia Wasikowska. Vid sin sida har hon en smått galen Nicole Kidman och en ännu galnare Matthew Goode. Den sistnämnda är också den bästa i filmen och gör en fenomenal och unik insats som obehaglig men samtidigt karismatisk farbror. Förutom tre enastående karaktärer och briljanta skådespelare har Park också lyckats skapa en krypande och knivskarp stämning som ligger som en filt över hela filmen, något som gör att man som tittare alltid är koncentrerad och alert. Musiken av Clint Mansell är isande och välgjord och fotot är något av det mest nytänkande och snyggaste jag har sett på länge och helt klart det bästa hittills i år. Händelsemässigt är Stoker inte en film med överraskningar, utan istället en ganska förutsägbar berättelse, men den lyckas ändå vara spännande till stor del tack vare de andra redan nämnda pusselbitarna som tillsammans utgör filmen. Chan-wook Park bevisar i och med Stoker att han inte har tappat stinget och att han är en av de bästa. En riktigt stark debut i Hollywood, en debut som förtjänar en svag fyra i betyg.

dune

DUNE (1984)
2 stjärnor DYLPC

Science-fiction-författaren Frank Herberts Dune har länge varit i Hollywoods kikare och har sedan 70-talet varit under försök att filmatiseras ett flertal gånger utan lyckat resultat. Men i början av 80-talet tog David Lynch tag i projektet och lyckades med det många tidigare inte hade lyckats med – att förvandla Herberts komplexa berättelse till ett filmmanus. Dune utspelar sig i ett avlägset solsystem där tre mäktiga familjer har varsin planet. Dessa familjer kämpar om tillgången till den mystiska och värdefulla kryddan melange som sägs förlänga liv och vidga medvetandet. Melange existerar endast på den obebodda sandplaneten Arrakis, eller Dune som den också kallas. Filmen följer familjen Atreides och dess prins Paul Atreides (Kyle MacLachlan) och deras kamp mot de andra familjerna i sökandet efter melange. Dune består av en gigantisk ensemble av skådespelare med profiler som Sting, Max von Sydow, Patrick Stewart, Jürgen Prochnow, José Ferrer, Brad Dourif , Virginia Madsen och Blade Runner-profilen Sean Young. David Lynch blandar monologer och berättarröst till en stor soppa av förvirring och oklarhet. Det är svårt att hänga med när karaktärer i dialoger med varandra helt plötsligt börjar tänka och man som tittare får lyssna på både deras monologer och deras dialoger. Händelseförloppet är även det kantat av otydlighet. Filmen hoppar fram och tillbaka mellan karaktärer helt hänsynslöst och sätter tittarens koncentration på prov. Dune plågas även av ett långsamt och ointressant tempo som håller i sig långt in i filmen. Filmen blir helt enkelt långtråkig och lyckades därför inte fånga min uppmärksamhet när de intensivare scenerna trädde in. Något som Lynch dock har lyckats fånga är imponerande miljöer och scenografi. Coola industrilokaler blandas med pampiga palats och vilda sandslätter. Dune lyckas däremot inte imponera på mig och är enligt mig en ganska medioker upplevelse. Filmen får en stabil tvåa i betyg.

Gattaca

GATTACA (1997)
3 stjärnor DYLPC

Jerome (Ethan Hawke) lever i ett framtida samhälle där eliten består av människor med endast bra och användbara egenskaper. Dessa privilegierade individer har skapats i laboratorier med hjälp av genmanipulation. Efter befruktning och innan födsel får barnets föräldrar besöka sjukhuset för att bestämma vilka egenskaper barnet ska ha och inte ha. Målet är att producera så riskfria och skickliga medborgare som möjligt. Jerome är en av de personer som inte tillhör eliten, han har inte genmanipulerats och lider av stor risk för hjärtsvikt och andra åkommor. Hans största dröm är att åka ut i rymden och han bestämmer sig för att anta en genmanipulerad mans (Jude Law) identitet för att kunna ansöka om anställning för företaget Gattaca som är framtidens motsvarighet till NASA. Gattaca är en smart och spännande thriller där stela och kala miljöer är vardag. Det Gattaca gör bäst är stämning. En stämning som osar av ett auktoritärt och strikt samhälle där personlighet och identitet åsidosätts för produktivitet och kontroll, likt ett storebrorsamhälle. Skådespelet sköts väl av en trio som dock är lite tråkig. Hawke och Uma Thurman som spelar en av Jeromes arbetskollegor gör godkända insatser men saknar karisma. Den enda som sticker ut är Jude Law som är den enda karaktären som är riktigt intressant. Olyckligtvis får han inte så mycket speltid som jag hade önskat. Till skillnad från skådespelarna har Gattaca karisma och karaktär även fast filmens centrala tema är ett opersonligt samhälle. Filmens sci-fi-element är väl utförda och likaså handlingen och dess förlopp. Gattaca får en stabil trea i betyg.

Pandorum

PANDORUM (2009)
2 stjärnor DYLPC

Två astronauter (Ben Foster och Dennis Quaid) vaknar plötsligt upp ombord på ett gigantiskt rymdskepp. De två männen minns ingenting – vilka är de och vad är deras uppdrag? Omringade av mörker och kusliga ljud upptäcker de att enda vägen ut från rummet de vaknade upp i är en trång och mörk passage/ventilationstrumma. De inser att det kan vara enda vägen ut och beger sig ut på en upptäcktsfärd genom rymdskeppets inre. Men de inser snabbt att något inte står rätt till. Pandorum är en tyskproducerad sci-fi-skräckis med engelskspråkigt manus och till största del engelskspråkiga skådespelare, regisserad av en tysk regissör. Den börjar bra med en riktigt kuslig känsla av isolation och minnesförlust. Under filmens första halvtimme är stämningen på topp och filmen bygger upp för något som man kan ana betyder trubbel. När filmen når den katalyserande scenen, den scen som nästan alltid förekommer i skräckfilmer, den scen där det riktiga hotet uppkommer, fallerar hela bilden av en smart och läskig sci-fi-rysare och allting byts ut mot övervåld, klyschor, svordomar, överspel och skrik. Pandorum blir som så många andra skräckfilmer – ointressant och överdriven. Men trots allt skit rent ut sagt som rullar på i filmen lyckas den överraska med ett unikt och lite oväntat slut. Dessutom är Dennis Quaid, som jag alltid har tyckt illa om, helt okej i filmen trots överspel och är faktiskt den mest intressanta karaktären av de två astronauterna. Pandorum lyckas även introducera två verktyg som är perfekta sci-fi-prylar, precis sånt man vill se i en framtidsrulle. En laserrakhyvel och ett superhäftigt kravallskjutvapen. Pandorum är en ostig rysare som trots en spännande inledning och prylar som är värda en plats på min önskelista endast får en stabil tvåa i betyg.

Ben-HurBEN-HUR (1959)
3 stjärnor DYLPC

Den judiska adelsmannen Judah Ben-Hur (Charlton Heston), bosatt i Jerusalem, får uppleva ett av de kanske mest livsomvälvande filmäventyren någonsin. Efter ett missförstånd om mordförsök arresteras Ben-Hur av romarna och döms som slav och roddare ombord på en romersk galär. Med en speltid på cirka tre timmar och fyrtio minuter är Ben-Hur en av de längre klassikerna filmvärlden har att bjuda på och vi får förutom hans liv som slav även bevittna Ben-Hurs möten med Jesus och hans liv som romersk adelsman, samt hans hämndjakt efter romarna som gjorde honom till slav. Ben-Hur är ett otroligt ambitiöst projekt med scenerier som är spektakulära även sett till dagens standard. Scener där tusentals statister förekommer, alla utsmyckade i väldetaljerade kostymer och smink, visar på Hollywoods storhet och extrema budgetar under sina guldår. Visst är mer pengar involverade i dagens storfilmer men det är imponerande och nästan lite läskigt vad Ben-Hur lyckas åstadkomma utan någon CGI och andra avancerade specialeffekter. Filmen i sig är en långsam film med utdragna scener och teatraliskt skådespel, det vill säga skådespel direkt hämtat från teaterscenen. Det resulterar i detta fall i stelt och överdramatiskt skådespel som blir lite äckligt i slutändan. Översentimentalt och krystat är bara förnamnet som beskrivning när Heston och den gigantiska rollistan för dialoger med varandra. Något annat som är sliskigt är handlingen som är fylld med religiösa budskap som efter nästan fyra timmar känns som religiös propaganda. Men Ben-Hur har trots många negativa sidor många positiva. Förutom redan nämnda scenerier och detaljrikedom bjuder filmen på några scener som är minnesvärda. En sådan är en stridscen mellan ett stort antal krigsskepp och en fantastisk hästkapplöpningsscen i en gigantisk arena. Den sistnämnda hör till en av de bästa actionscenerna jag har sett och bör upplevas av alla filmentusiaster. Ben-Hur är en klassiker, inget snack om saken! Den har många mediokra sidor och är stundtals riktigt tråkig. Men när filmen lyser till, då gör den det på ett makalöst sätt och bjuder på scener som jag personligen aldrig kommer glömma. Ben-Hur får en halvsvag trea i betyg.

veckans topp 3

  1. Stoker
  2. Gattaca
  3. The Man Who Would Be King