Veckoresumé #43

Det blev nattskift ikväll då min förmåga att skriva klart i lagom tid inte räcker till. Det är inte helt ångestfritt jag nu möts av solstrålar som sipprar in genom fönstret, men vad gör väl det när sommaren står i full blom. Du som läser detta har dock förmodligen inte tagit dig hit för skildringar av morgonsol med oklar relevans, utan snarare för att läsa några rader om det vi älskar allra mest – film!

MEET JOE BLACK (1998)

– Vem är du?
– Jag är döden.

Ovanstående är visserligen hämtat från Det sjunde inseglet, men det skulle lika gärna kunna vara ett citat från den här filmen (förmodligen på engelska då, i och för sig). Brad Pitt gör nämligen rollen som ingen mindre än Döden själv, medan Anthony Hopkins är hans utvalda offer. William Parrish (Hopkins) är en rik VD som snart fyller 65 och ska ha en hejdundrande fest. Då träder en främmande man (Pitt) in i hans liv, först genom röster, men snart även genom att fysiskt uppenbara sig i hans hem. Han påstår sig vara döden, i en lånad människokropp. Han har stigit ner för att observera jordelivet och för att till sist ta med sig William på tillbakavägen. Det finns mer att berätta om filmens handling för att den ska bli begriplig, men det upptäcker ni bäst genom att se denna nästan tre timmar långa film. För den är, när allt kommer omkring (vad är det för uttryck egentligen, vadå kommer omkring?), riktigt bra. Trots smöriga stråkar, kyssar med fyrverkerier i bakgrunden och en och annan överdriven karaktär berättas en intressant och till och från gripande historia om en åldrande mans påfrestande tillvaro (med en något ovanlig dödskoefficient). Hopkins är som brukligt bra, detsamma gäller Pitt. Han imponerar på så sätt att man verkligen köper illusionen om att hans kropp är livlös och endast styrs av den hos honom inneboende döden. Även Claire Forlani, som spelar Williams dotter och Joe Blacks kärleksintresse, gör en bra roll. En viss slisktolerans och tålamod krävs för att Meet Joe Black ska bli en succé, för både längden och det ibland överromantiska manuset kan annars ge problem. Jag gav vika för det positiva i upplevelsen och kan se mellan fingrarna vad gäller de negativa aspekterna. Med en både filosofisk, stundtals smått poetisk och rörande tematik bildades en fin känsla hos mig som jag väljer att bära med mig, varför filmen får en svag fyra i betyg.

TAKE THE MONEY AND RUN (1969)

Veckans Woody är inget senare än hans andra film som regissör, från slutet av 60-talet. I en mix av ”rare footage”, vanliga filmscener och intervjuer med personer i hans närhet berättas historien om Virgil Starkwell (Allen), kanske världens sämsta bankrånare genom tiderna. Efter att tidigt ha gett sig in på den kriminella banan via småbrott som snatteri och småskaliga stölder (i princip alla totalt fiaskoartade) ses Virgil som en misslyckad människa (framförallt av sin pappa) och en klantskalle av episka mått. Han åker som en jojo mellan fängelsen och någon karriär är han inte ens i närheten av att ha skapat för sig. Men en dag händer det där som ofta händer på film – synen av en vacker kvinna (Janet Margolin) når hans näthinna och han blir förälskad. Han vill leva ett gott liv med denna Louise, och efter att lögnen om att han försörjer sig som professionell celloist spruckit planerar han att råna en bank för att få in pengar. (Cliffhanger!)… Till skillnad från Woody Allens många senare filmer tar han ut svängarna mer i skämten och det känns lite ”galnare” än hans mer subtila komedier senare i karriären, på gott och ont. För det mesta är det riktigt roligt och skratten avlöser varandra. Den bästa scenen skildrar hur Virgil går in på en bank med avsikt att råna densamma, men där rånförsöket bryts ner efter att han stavat fel på en hotande lapp han lämnar fram över disken. Det hela leder till en absurd situation där alla ignorerar det faktum att en man vill råna banken och istället diskuterar huruvida det står ”gun” eller ”gub” på lappen. En fyra till Take the Money and Run!

THE BOURNE IDENTITY (2002)

En ung man (Matt Damon) vaknar ombord på en fiskebåt utanför Frankrike efter att ha blivit upplockad från havet, skjuten två gånger i ryggen. Han vet inte vem han är, vad han heter eller vad han jobbar med och här börjar hans långa och farliga flykt från folk som vill döda honom, utan att han vet vilka de är. Han får reda på att han bor i Paris och upptäcker att han har en massa olika internationella pass, varpå han träffar Marie (Franka Potente) som han betalar för en skjuts till Paris. Den första filmen i Bourne-serien är en spännande actionthriller med högt tempo. Vår hjälte Jason Bourne (Damon) tvingas slåss mot superagenter från CIA, försöka knäcka gåtan om sin egen identitet och hantera en framväxande relation med Marie – den enda personen han känner efter minnesförlusten. Det finns inget uppenbart negativt med filmen, men inte heller något som gör den fantastisk. Den är inte slätstruken – den är underhållande och intensiv – men något håller mig från att ge den ett högre betyg. En förklaring kan vara att de så fascinerande dramabitarna av filmen, med identitetsmysteriet, relationen med Marie, de förtvivlade utbrotten och den lågmälda flykten, är mer intressanta än de återkommande superfighterna mellan tränade agenter som kan bryta halva kroppen innan de slänger in handduken. En Bourne-film i The Talented Mr. Ripley-tappning hade kanske varit en fullträff? En stark trea delas ut till dess existerande tappning.

THE BOURNE SUPREMACY (2004)

Matt Damon är tillbaka som Jason Bourne, som nu slagit sig ner i indisk semesterort där han lever ett efter omständigheterna harmoniskt liv tillsammans med Marie. Men när en misstänkt agentliknande man dyker upp tar Bourne snabbt med sig Marie och fortsätter den sedan länge pausade flykten från sitt förflutna. En katastrofal händelse under jakten får Bourne att sätta kurs mot sina före detta arbetsgivare för en slutgiltig revansch. Detta följer vi parallellt med CIA:s försök att stoppa och ta in Bourne för förhör, då fingeravtryck leder spåren i en mordutredning till just Jason Bourne. The Bourne Supremacy är precis som sin föregångare spännande, tight och actionpackad. Kvalitetsmässigt ligger den på samma nivå, och upplägget är i princip detsamma. Gillar man den första filmen ser jag ingen anledning till varför man inte skulle gilla den andra, och med det ger jag denna filmen ett likvärdigt omdöme som The Bourne Identity. Jag har ännu inte sett den tredje filmen i serien, men ämnar att göra det inom en inte alltför avlägsen framtid. Så håll utkik efter några ord om The Bourne Ultimatum här på bloggen!

IN THE SHADOW OF THE MOON (2007)

Även om Tintin var först på månen så finns en allmän sanning som gör gällande att USA och NASA var där före honom, med Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins i spetsen. Denna dokumentär låter de astronauter som var delaktiga i någon av farkosterna ur Apolloprogrammet, som strävade mot att nå och landa på månen innan 1960-talet var till ända, berätta sina historier från det revolutionerande projektet. Amstrong medverkar tyvärr inte, men både Collins och Aldrin pratar om hur det var att ses som amerikanska hjältar, hur pulsen steg i en skakande raket vid uppskjutning, känslan av att kunna täcka jorden med fingertoppen och hur lätta de första stegen på månen var. Allt detta är fascinerande och svårbegripligt, och det är svårt att föreställa sig allt de varit med om. En uppsjö av fantastiska bildupptagningar från rymden, månen och från förberedelserna hjälper oss att komma närmare berättelserna, och den visuella kompositionen med bild och musik skapar en långa stunder mäktig dokumentär. Innehållsmässigt går filmen inte jättedjupt in på hela historiken, utan ger en grundläggande tidslinje och basinformation kring skeendena kring de Apollofarkoster som byggdes och flög iväg under 60-talet. Eftersom besättningsmän från flera av dessa medverkar i filmen finns heller inte tid för en alltför fördjupad film, då dessa människors ord ska få skapa en bild av hur det är att resa i rymden. En typisk amerikansk patriotism ligger hela tiden som ett filter över filmen, främst från astronauterna, vilket dock är förståeligt med tanke på den centrala roll som landet USA spelade i projektet. Den leder dock oundvikligen till en något repititiv framställning som gör att mitt intresse bitvis svalnar. Fascinationen över universum, de vackra rymdbilderna och de otroliga upplevelser som dessa män har gjort är dock i slutändan värda en svag fyra. Wow!

ON THE ROAD (2012)

Boken från 50-talet ses som en litterär klassiker och bygger på Jack Kerouacs egna upplevelser som han antecknade på resande fot. (Jag har inte läst boken, så någon bok vs film-jämförelse kan jag inte erbjuda). Kerouacs alter ego, Sal Paradise, spelas av Sam Riley aka Fredrik Wikingsson medan hans vän Dean Moriarty (i verkligheten Neal Cassady) spelas av Garrett Hedlund. Deans tjej Marylou (LuAnne Henderson) spelas av Kristen Stewart. Namedroppingen är tämligen ointressant, så vi kan väl ta oss an handlingen istället. On the Road:s primära element är som titeln antyder resandet och utvecklingen hos individerna och deras relationer. I en ålder av sökande, ovisshet och ungdomlig hunger händer mycket som påverkar dem både positivt och negativt. Sal är en städad och ordentlig ung man som försöker skriva en bok. Han träffar den mer vilde Dean som ofta åtnjuter diverse ruspreparat och kvinnligt sällskap, och som ska komma att bli Sals bäste vän. En drös andra karaktärer finns att berätta om, vilket är ett problem både för den här texten och för själva filmen – det finns inte tillräckligt utrymme för dem alla. Skådespelare som Viggo Mortensen, Amy Adams, Steve Buscemi, Kirsten Dunst och Kristen Stewart är bara en handfull personer som slåss om airtime i denna tvåtimmarsfilm, varav flera inte medverkar mer än ett par minuter. För att ge huvudkaraktärerna den tid de behöver för att utvecklas tvingas sidospåren minimaliseras, vilket skapar en spretighet i berättandet och ett ifrågasättande av relevansen hos dessa sidospår. Kristen Stewarts medverkan marknadsförs t ex som en huvudroll, men såhär i efterhand vet jag knappt någonting om denna Marylou. Problematiken i att transformera en bok till film blir tydlig, och jag tvivlar inte en sekund på att allt kommer fram oerhört mycket bättre i boken. Trots vacker poesi, fina vyer och trevlig tidskänsla, sex, droger, bilresor och jazz blir slutprodukten inte helt klockren, om än bra. On the Road har tyvärr inte den kraft som krävs och touchar således mest på ytan, även om jag gillade stora delar och upplevde slutet som oerhört gripande. Den där härliga vinden-i-håret-road-movie-känslan infinner sig dock inte riktigt heller, de många bilresorna till trots. Lite hackigt och ofullständigt – en svårfilmad bok? Jag vill i alla fall läsa boken, och på så sätt har filmen väckt ett intresse, något som inte är att undervärdera. Stark trea!

FISH TANK (2009)

Movie of the Week alert! 15-åriga Mia (Katie Jarvis) bor i en engelsk förort med sin föga uppmuntrande mamma och mestadels jobbiga lillasyster. Hon ses som stökig, hopplös och allmänt ensam. I en ond cirkel av ilska-möts-av-ilska ägnar hon sig åt dans som en utväg från vardagseländet. En annan ljusglimt (kanske inte till en början, men så småningom) är mammans nya kille Connor (Michael Fassbender), som träder in som en frisk fläkt i Mias liv (det tar dock ett tag innan Mia accepterar hans vänskap). Han tar med familjen på utflykt, spelar California Dreamin’ i bilen och intar till och från en faderlig roll i det splittrade hemmet. Men skenet kan ibland bedra, och Mias relation till Connor tar flera vändningar av olika anledningar. Fish Tank är ett fantastiskt väl genomfört drama med excellenta skådespelarinsatser från alla inblandade, i synnerhet blott 18-åriga Katie Jarvis och allas vår älskade Fassy. Att regissören Andrea Arnolds talang för yrket är stor är uppenbart. Vidare är manus mycket väl genomarbetat och överfört på film, med en gripande och flytande historia som tar rätt vändningar i ett utmärkt tempo. Filmen växer ju längre som går och i slutscenen har en sådan känsla byggts upp att man känner sig smått övergiven när eftertexterna uppenbarar sig. Sammanfattningsvis en stark, gripande, kraftfull film med exemplariskt skådespel och regi och en trollbindande komposition. Klassiskt brittisk realism med en svärta som är både tung och vacker. En någorlunda stark fyra!

Veckans topp 3

1. Fish Tank
2. Take the Money and Run
3. Meet Joe Black

Veckoresumé #29

Vad har Woody Allen, 80-tals-sci-fi, koreansk hämndfilm, en skruvad Coen-komedi och en platt fransk actionthriller gemensamt? Ja, kanske inte så mycket egentligen, mer än att de alla finns med i denna veckas resumé.

MANHATTAN MURDER MYSTERY (1993)

Ett mordmysterium på Manhattan alltså. Kan det vara Hitchcock? Nej, den här gången är det faktiskt Woody Allen som gett sig in i deckargenren. Men givetvis gör han det med en komisk touch. Ja, en ganska rejäl touch faktiskt, det är ju en komedi. Paret Larry (Allen) och Carol (Diane Keaton) blir inbjudna på en drink hos det äldre grannparet Paul och Lillian House en kväll och har en trevlig stund, även om Larry tröttnar ganska snabbt på Pauls frimärkssamling. Dagen därpå har den superfriska och hälsosamma Lillian dött i en hjärtattack, vilket Carol finner oerhört skumt. Hon börjar misstänka att Paul inte har rent mjöl i påsen och snokar omkring i hans lägenhet för att hitta ledtrådar. Larry förstår ingenting och försöker förtvivlat överyga Carol om att en hjärtattack är något helt normalt i Lillians ålder. Mysteriet trappas dock upp av en rad konstiga händelser och snart sitter de ett helt gäng (Alan Alda och Anjelica Huston ansluter) och smider planer kring hur de ska avslöja Paul House. En rolig och avslappnad film som går helt i linje med Woody Allens säregna stil vad gäller manus, dialog och humor. Den öppnar mycket bra med en del skämt som är omöjliga att inte skratta till – Woodys timing är fenomenal. Sedan tappar den dessvärre något i mittenpartiet och når därför inte upp till en fyra, men den är bra hela vägen. Gillar man Allens filmer kommer man förmodligen att gilla även denna.

TRON (1982)

80-talet producerade många filmer som idag betraktas som kultfilmer. En av dem är TRON, den Disney-producerade sci-fi-filmen om hackern Kevin Flynn (Jeff Bridges) som sugs in i en dator och tvingas ta sig an digitala fiender i livsfarliga gladiatorspelsliknande dueller. Flynn har varit anställd hos datorföretaget ENCOM, åt vilka han utvecklat en rad datorspel, men blivit sparkad, samtidigt som chefen Ed Dillinger stulit Flynns spel och satt sitt eget namn på desamma och skördat stora framgångar. I ENCOM:s stordator finns dokumenten som Flynn behöver för att bevisa att det var han som skapade spelen, och han bestämmer sig för att försöka hacka sig in i datorn. Men innan han vet ordet av har han själv förvandlats till ett datorprogram vid namn Clu och han tvingas försöka hitta ut ur datorvärlden där det mäktiga programmet Master Control härskar. Till sin hjälp har han två nyfunna datorprogramsvänner, Tron och Ram, som följer med på hans riskfyllda äventyr. TRON är en häftig och charmig film som trots sina brister både underhåller och fascinerar. B-filmskänslan är överhängande och effekterna ger ibland Paint-vibbar, men det finns ett hjärta i filmen som vill visa en ny värld med äventyr som vi aldrig upplevt förr. Det finns många innovativa punkter i filmen – kostymerna, miljöerna, spelen, de datoriserade karaktärerna – och även om man måste ha överseende med saker som idag lockar mer till skratt än vad det övertygar så är TRON en häftig film och en annorlunda upplevelse.

TRON: LEGACY (2010)

Om originalet var bristfälligt vad gäller specialeffekter så är uppföljaren, som kom 28 år senare, dess motpol. TRON hade en budget på 17 miljoner dollar. Till TRON: Legacy valde Disney att gångra det beloppet med tio – och det syns. Visuellt är 2010 års datoräventyr en nästintill fulländad upplevelse. Neonljusen är överallt, high-tech-världen är rikligt fylld av häftiga fordon, slimmade och lysande kostymer, och datorspelen (alltså de digitala gladiatorspelen) är maxade. Häftiga actionscener ackompanjeras av Daft Punks fantastiska soundtrack som sätter en synthig känsla över de elektroniska miljöerna. Svagheter då? Ja, det finns väl en bunt sådana. Garrett Hedlund är stolpig i huvudrollen, manuset har inte mycket nytt att komma med och det tar inte många sekunder innan man anar vart handlingen är på väg. Vad handlar filmen om då? Just det, det höll jag på att glömma. Kevin Flynn försvann när det begav sig och ingen har sett till honom sedan början av 80-talet någon gång. Hans son (Hedlund) blir, liksom sin far en gång blev, indragen i en dator och ska där leta rätt på sin pappa, i en värld av ondskefulla datorprogram och farliga äventyr (hört den förut?). Egentligen är det samma koncept som i första filmen, förutom detaljen att jakten på bevisande dokument är utbytt mot jakten på pappan, samt att allt är uppdaterat till 2000-talets standard. Hur som helst är TRON: Legacy en cool film med ett häftigt, om än förutsägbart, äventyr som utspelar sig till mäktig musik i en häftig datorvärld. En något underskattad film i mitt tycke.

LADY VENGEANCE (2005)

Den tredje delen i den sydkoreanske regissören Chan-wook Parks så kallade hämndtrilogi. Av de två första, Sympathy for Mr. Vengeance och Oldboy, har jag bara sett den sistnämnda (3/5), men det gör ingenting eftersom filmerna är fristående. Som titeln hintar om handlar Lady Vengeance om en kvinna som ska ta ut sin hämnd. Den unga Geum-ja har avtjänat ett 13-årigt fängelsestraff för ett brott hon inte begått, efter att ha blivit bedragen av den egentlige gärningsmannen. Filmen följer utvecklingen kring Geum-jas liv och jakten på den skyldige Mr Baek, som spelas av Min-sik Choi, som hon desperat vill hämnas på. Våldsamt, blodigt och konstigt är tre ledord för många koreanska filmer, så även för denna. Park kastar oss mellan olika karaktärer, tidsperioder och platser utan att tydligt avisera var eller när vi befinner oss och hos vem, vilket skapar en enorm förvirring särskilt i början av filmen. Det är många karaktärer att hålla reda på och det är svårt att känna med dem när man hela tiden måste koncentrera sig på att förstå var man är och vad som händer. Kanske är det jag som är seg i huvudet (trött var jag, det ska erkännas), men min upplevelse av Lady Vengeance var rörig och något frustrerande. Scenerna i sig är väl utförda (även om vissa blir lite för typiskt koreanskt absurda för min smak) och många är hemska, brutala eller vackra. Men när den röda tråden blir svårfångad är det också svårt att bli berörd under de mest hemska bitarna – misshandel, mord och våldtäkter – och då blir känslan istället bara olustig utan att man blir riktigt berörd. Lady Vengeance förtjänar kanske en andra chans i framtiden och jag kan absolut förstå varför filmen blivit så hyllad. Min upplevelse var inte vad jag hade hoppats på, men det finns många intressanta ingredienser och jag tror att filmen hänger mycket på den personliga upplevelsen. Lägg därför ingen större vikt vid mina kritiserande ord utan ge den en chans!

THE BIG LEBOWSKI (1998)

Bröderna Coen har många fina filmer på sitt (sina?) samvete(n), däribland Fargo, No Country for Old Men och O Brother, Where Art Thou?. De är kända för sin svarta humor, vilken återsyns i den av många älskade komedin The Big Lebowski från slutet av 90-talet. Jeff Bridges är The Dude, som med sin überslappa stil blivit en legendarisk karaktär. Han är arbetslös och ägnar sin tid åt att spela bowling med sina polare Walter (John Goodman) och Donny (Steve Buscemi). En dag bryter sig ett par banditer in hos The Dude (som egentligen heter Jeffrey Lebowski) och hävdar att han är skyldig deras boss pengar. Det visar sig dock att de har misstagit honom för en rik man som också heter Jeffrey Lebowski. De pissar på The Dudes matta, varpå The Dude blir pissed (ursäkta den usla ordleken) och söker upp den egentliga Lebowski för att kräva en ny matta. Många sjuka händelser tar plats och snart blir The Dude och hans vänner indragna i en stundtals vansinnigt rolig historia som innehåller allt från kidnappningar och bilstölder till drogade drömupplevelser och passionerad bowling. Det vimlar av sköna karaktärer, som den ständigt överreagerande och pistolhotande Vietnamveteranen Walter (Goodman), den trögfattade men godhjärtade Donny (Buscemi) som gång på gång idiotförklaras av Walter, den rike, rullstolsbundne och argsinte Lebowski (David Huddleston), hans fantastiskt rolige assistent Brandt (Philip Seymour Hoffman), Lebowskis sexgalna konstnärsdotter Maude (Julianne Moore), latinobowlaren Jesus Quintana (John Turturro), den något oklare och cowboyklädde berättaren The Stranger (Sam Elliott), det tyska nihilistgänget med Peter Stormare i spetsen och självklart mannen själv – Jeff Bridges som The Dude. The Big Lebowski är inte en perfekt film, men den är oerhört rolig långa stunder och underhåller verkligen. Karaktärerna är det bästa med filmen, tillsammans med den genomgående sköna och avslappnade känslan.

SOMEWHERE (2010)

Jag älskar Lost in Translation och var därför högst nyfiken på vad Sofia Coppola kan ha hittat på i sin senaste film Somewhere. Stephen Dorff spelar den fiktive skådespelaren Johnny Marco som bor på hotell, röker, dricker och ligger runt med diverse kvinnor. Vi får snart veta att han trots sin livsstil har en fru och en 11-årig dotter som han tvingas ta hand om under en period. Han inser att han inte alls har tagit det ansvar han egentligen hade velat ha tagit, att han knappt känner sin dotter, och att hans liv är ganska tomt och ibland meningslöst. De två kommer närmare varandra under tiden tillsammans och Johnny börjar se saker ur en lite annan vinkel. Coppola använder en speciell berättarteknik med långa tagningar, långsamt tempo och utnyttjar tystnaden och avsaknaden av händelser på ett imponerande sätt. Detta trots att filmen långa stunder saknar dramatik, där de små detaljerna spelar stor roll. Dorff är riktigt bra i huvudrollen, liksom Elle Fanning som spelar dottern. I en biroll ser vi något oväntat Jackass-medlemmen Chris Pontius som mest spelar Guitar Hero. Somewhere är långt ifrån Lost in Translation:s mästerliga nivå, då den inte berör lika djupt, men det är en fin och sevärd liten film med en stänk av dysterhet.

LA PROIE (2011)

(En: The Prey). Albert Dupontel och Alice Taglioni är två skådespelare jag sett en varsin gång tidigare. Dupontel i Deux jours à tuer (Ödesdigra dagar), där han gör en bra roll, och Taglioni i Paris-Manhattan som jag skrev om i veckoresumé #9. Här står de på varsin sida om lagen i en fransk actionthriller som är lite för maxad för sitt eget bästa. Dupontel spelar en fängelsefånge, Franck, som hamnar i samma cell som Jean-Louis Maurel, en man som verkar vara oskyldig och släpps ut efter att ha friats. Franck tror att han kan lita på Maurel och ber honom om en tjänst som involverar hans familj. Maurel visar sig dock senare vara misstänkt seriemördare och våldtäktsman, varpå Franck inser att hans fru och dotter är i fara och rymmer från fängelset. Polisen med Taglioni i spetsen startar en intensiv jakt på Franck, samtidigt som Franck i sin tur försöker hitta Maurel och rädda sin familj. La proie känns lite som en TV-thriller deluxe, en lite mer actionspäckad Wallander eller liknande. Det säger dock inte mycket om dess kvalité, för den är inte alltid särskilt hög. Söker man en okomplicerad, hyfsat underhållande polis-jagar-brottsling-film kan den funka någorlunda, men vill man ha något som erbjuder mer än så lär man bli besviken. Filmen blir tyvärr alltför överdriven. Så fort polisen kallas in är det fyra-fem bilar som rycker ut med beväpnade insatsstyrkor. Folk verkar tåla en hel del – de kan ramla ner från hus, hoppa ur bilar och bli skjutna, och ändå fortsätta springa. Skurken känns som en standardvåldtäktsman (vad är det för ord?) som ska vara lite sliskig och obehaglig, men som mest känns platt, och handlingen känns rätt osannolik och tillrättalagd. Det finns inga karaktärer att fastna för och inget med filmen som sticker ut från mängden av de dussinthrillers som görs varje år. Men som sagt: det är godkänd, om än platt, underhållning.

Veckans topp 3

1. The Big Lebowski
   
2. Somewhere
3. Manhattan Murder Mystery