Veckoresumé #51

En höst med nya åtaganden står för dörren, men den eviga frågan om huruvida du gillar Phil Collins eller inte kvarstår. Det kan dock bli så att den får mindre tid att grubblas över under de närmaste månaderna, vilket kan innebära något mer kortfattade texter. Trevlig läsning hoppas jag i alla fall att vi fortsatt ska kunna bjuda på!

The Great Gatsby 2013THE GREAT GATSBY (2013)
2 stjärnor DYLPC

När blev känt att Leonardo DiCaprio skulle göra rollen som Jay Gatsby var det många som jublade. Kring regissören Baz Luhrmann (Romeo + Juliet, Moulin Rouge) var frågetecknen fler och förväntningarna mer splittrade. Min relation till historien om Gatsby är inte jättestark – jag har sett filmen från 1974 med Robert Redford i titelrollen, som ni kan läsa om här (jag låter även den texten stå för handlingsbeskrivningen) – men jag gillar berättelsen och om jag någon gång orkar ta tag i en bok ligger F. Scott Fitzgeralds roman högt upp på listan. Ur Luhrmanns filmografi hade jag innan detta inte sett något, så med ett öppet sinne gick jag nyfiket in i 20-talets New York utan att veta vad jag skulle förvänta mig. Jag blev besviken. Det första som slog mig är hur ful (ja, skjut mig då) filmen är. Trots sina massiva försök att imponera visuellt upplevde jag den som plastig, konstgjord och greenscreenifierad. Den hektiska klippningen, där en vanlig dialogscen kan ha flera nya vinklar i sekunden, är också otroligt jobbig och övertydligheten i att bokstavligt talat skriva det som sägs på duken – behövdes det verkligen? Där faller en stor del av Luhrmanns chanser till att vinna mig, då det visuella ska vara ett av hans starkaste kort. Ett annat kort det talats om är den moderna och potentiellt tidskänslokrossande musiken som spelas i olika sammanhang under filmen. Det var däremot något jag gillade. Låtar som Crazy in Love, A Little Party Never Killed Nobody och Love Is the Drug har i nya arrangemang med tydlig jazztouch plockats in i Gatsbys festpalats – och funkar faktiskt riktigt bra för det mesta. Lana Del Reys Young and Beautiful är inte bara en fantastisk låt utan också en text som sätter fingret på ett av The Great Gatsby:s främsta teman. Plus till musiken alltså, men på det innehållsmässiga planet blev de 143 minuterna väldigt långa och försatte mig snarare i tristess än i engagemang. Vid vissa tillfällen flaxar dessutom Luhrmanns regi till i närmast chockerande proportioner. Introduktionen av Tom Buchanan (Joel Edgerton) är fruktansvärd och skulle kunna vara direkt hämtad ur en rutten slapstick-komedi. Det är inte värdigt den seriösa berättelsen eller de intressanta karaktärerna, och det är tyvärr inte enda gången som den värdigheten går förlorad. Om man ska jämföra med filmen från -74 framställs t ex den berättande karaktären Nick Carraway (Tobey Maguire) här som betydligt mindre vuxen och självständig, nästan lite fjantig ibland, än Sam Waterstons tolkning, varav jag definitivt föredrar den sistnämnda. Jag skulle även föredra Robert Redfords mer subtila, nedtonade Gatsby framför DiCaprios dito. Jag minns ärligt talat inte mycket av Leo i den rollen, vilket knappast kan vara ett gott tecken. Carey Mulligan är en uppgradering från Mia Farrow helt klart, men sammanfattningsvis är The Great Gatsby version 2013 en tröttsam upplevelse som inte berörde mig alls – en av årets stora besvikelser.

Savage GraceSAVAGE GRACE (2007)
3 stjärnor DYLPC

En tveksamt berättad film baserad på en udda och svårsmält, sann historia. Trots att fallet går att läsa om på Wikipedia gör man nog, för filmupplevelsens skull, bäst i att inte veta utgången i denna tragiska familjeuppgörelse. Barbara Daly Baekeland (Julianne Moore) är en svårgreppbar person som gifte sig in i rikedom med den föga sympatiske Brooks Baekeland (Stephen Dillane), med vem hon skulle få en son med. Antony (Eddie Redmayne) föds in i en svår värld att växa upp i. Familjen flyttar runt bland olika länder i Europa, otrohet är ett ämne som ständigt hänger i luften och med den egocentriska och luxuösa modern har han en nära men märklig relation (senare i filmen uppseendeväckande märklig). Antony inser någonstans i tonåren att han är homosexuell, vilket inte möts av applåder från föräldrarna, varpå sprickorna i familjen växer och många slående händelser följer. Savage Grace är välspelad med fina omgivningar och rätt snyggt paketerad, men handlingen är, liksom karaktären Antony, bristfälligt utvecklad och ibland svår att följa. Flera scener är i sig riktigt bra, men helheten faller på att dessa inte alltid hänger ihop. Tidshoppen med medföljande ålderssteg hos Antony är många, möjligen för många, fördelade över för kort speltid. När den slutgiltiga chocken landar är den därför inte alls så stark som den borde vara, eftersom vi inte känner karaktärerna och deras resa tillräckligt bra. Julianne Moore är som vanligt superskicklig, medan Eddie Redmayne (Les Misérables, My Week with Marilyn) också gör det bra, bortsett från hans bleka berättarröst. En intressant och trots allt sevärd film som med nöd och näppe klarar en trea i betyg. Men berättelsen förtjänar en starkare filmatisering.

Last Train HomeLAST TRAIN HOME (2009)
3 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Gui tu lie che). I Kina finns 130 miljoner gästarbetare som kommit från andra delar av landet för att skrapa ihop lite pengar till sina familjer där hemma, mestadels i fabriker med låga löner och långa arbetspass. De har en röd dag på hela året, det kinesiska nyåret. En chans för alla dessa arbetare att åka hem. Kaoset är oundvikligt. Tågstationerna proppas av människor, biljetter är svåra att få tag på och folk kläms i den enorma trängseln. Mitt i detta kaos har dokumentärfilmaren Lixin Fan klivit in med en kamera och följt en familj där föräldrarna sliter hårt för att ha råd med sina barns utbildning och kämpar för att få en plats på ett tåg hem. Det är en ärlig och tänkvärd presentation av ett Kina i förändring där kontrasterna mellan lantbrukssamhället där hemma och den gråa fabriksindustrin där arbete finns är kraftiga. Vi ser hur tufft man får slita för endast en ledig dag och för en inkomst som nästan bara räcker till barnens skolavgifter. Föräldrarnas frånvaro gör dessutom barnens uppväxt svårare och har fått den rebelliska dottern att tappa intresset för att utbilda sig. Med autentiska bilder och minimal inblandning från utomstående berättarmässiga medel är Last Train Home lärorik, intressant och ett bevis på vad industrialismen kan leda till. Filmen kunde ha varit lite tightare, lite mer slående, men är absolut sevärd.

The Wild BunchTHE WILD BUNCH (1969)
3 stjärnor DYLPC

Jag försöker ofta leva efter idén om att spara det bästa till sist, och den här veckan lyckades jag med det. 60-talet gav oss många västernklassiker, däribland The Wild Bunch, den film som oftast förknippas med regissören Sam Peckinpah (även om jag personligen tycker ännu mer om hans Straw Dogs med Dustin Hoffman). Ett gäng banditer i Texas 1913 slår till mot ett järnvägskontor för att göra den sista stöten som ska göra dem rika för gott. Gruppen leds av Pike (William Holden) som har ett förflutet som ska komma att jaga gruppen ner mot Mexiko. Det är nämligen så att hans gamla partner Deke (Robert Ryan) har fått nys om tillslaget och lurar på dem (ganska osmidigt måste man säga, eftersom den lilla byn snabbt förvandlas till ett vapeninferno där kulorna flyger åt alla håll och skördar många offer). Det vilda gängets flykt och den skuggande gruppens jakt har inletts. Mexikos gräns kommer allt närmare, och där väntar både härliga och livsfarliga äventyr. The Wild Bunch är en stundtals spännande film med rafflande klippning och enorma mängder vapenuppgörelser. Ett äventyr som ger oss lättsammare stunder med humor och värme och allvarligare stunder med blod, brott och död. Filmens bästa scen visar hur gänget försöker kapa ett tåg – en lång, svettigt spännande och laddat tyst scen som är mycket väl genomförd. Trots sina många styrkor upplevde jag dock filmen som mycket ojämn – det var svårt att hålla intresset uppe under nästan två och en halv timme. Ibland är den fantastisk, men ibland går den in i partier som tyvärr inte alls är lika engagerande. Överdrivet skådespeleri här och där, lite väl mycket pangpang och en story som då och då känns lite ofokuserad. Men härliga gamla skådisar finns det gott om, med namn som William Holden, Ernest Borgnine, Warren Oates och Robert Ryan. Sammanfattningsvis en bra och på många sätt häftig film som absolut har en plats i västerngenrens klassikerkatalog, men den har långt kvar till filmer som Butch Cassidy and the Sundance Kid och Once Upon a Time in the West, för att ta två exempel.

Det har inte nämnts så många gånger än, men Do you Like Phil Collins? är faktiskt inte enbart en filmblogg utan också en TV-serieblogg. Än så länge lever vi knappast upp till den kategoriseringen, men det kan komma att bli mer av den varan så småningom. De två senaste veckorna har jag nämligen gjort ett kärt återbesök på Fox River-fängelset och följt intrigerna i Prison Break. Det är härligt att åter få träffa Michael, Linc, T-Bag, Abruzzi, Sucre, Mahone, Sara och alla de andra och spänningen ligger på en ständigt olidlig nivå. Halvvägs in i säsong två är jag helt uppslukad och så lär det väl fortsätta den närmaste tiden.

På tal om TV-serier gav jag även Broadchurch en chans, men kände (förhastat?) efter ett avsnitt att det finns viktigare saker att ägna min tid åt.

Veckans topp 3

  1. The Wild Bunch
  2. Last Train Home
  3. Savage Grace
Annonser

Veckoresumé #15

Januaris frenetiska filmtittande fortsätter! Den här veckan har det blivit en episk västern, en tysk bilresa, en fransk thriller, en galen Lynch-Herzog-sammanslagning, en Almodóvar och dokumentärer om pengar, färger, delfiner och konspirationsteorier.

End of the Road How Money Became WorthlessEND OF THE ROAD: HOW MONEY BECAME WORTHLESS (2012)
3 stjärnor DYLPC

En 60-minutersdokumentär som förklarar det ekonomiska systemet och varför vi har upplevt en tuff tid av lågkonjunkturer och obalans de senaste åren. Man berättar främst om USA:s system, vilket som bekant är livsviktigt för hela världens ekonomi, dess historia och framtid. Genom pedagogiska animationer och kommentarer från olika experter som berättar om hur allt hänger ihop finns här mycket information som kan göra en mer medveten om ekonomins uppbyggnad och betydelse. En lärorik liten dokumentär som det nog kan finnas god användning för i skolor och liknande.

Once Upon a Time in the WestONCE UPON A TIME IN THE WEST (1968)
4 stjärnor DYLPC

Ett av västernlegenden Sergio Leones stora verk, som har allt vad en klassisk västern ska ha. Hårdhudade revolvermän, en vacker kvinna, öde ökenlandskap, järnvägar, munspel och inte minst hämnd. I de största rollerna ser vi klassiska skådespelare som Charles Bronson, Henry Fonda, Jason Robards och den gudomligt vackra Claudia Cardinale. Filmen utspelar sig kring byggandet av en järnvägsstation i Arizona kring 1870, då meningsskiljaktigheter om stationens äganderätt uppstår och den munspelskommunicerande Harmonica (Bronson) gör upp med järnvägsbolagets problemlösare Frank (Fonda) i en personlig tvist med hat och hämnd som motiv. Sergio Leone skapar en oöverträffad stämning med långsamma tagningar, lågmälda scener, sparsam dialog och väl valda stunder av våld och spänning. Han visar med sin regi och sitt manus varför han fått och förtjänar sin legendstatus. Lägg därtill Ennio Morricones musik, som inte är något annat än än magisk, toner som kan göra en tårögd. En långsam, episk saga som ger rysningar genom nästan tre timmar. Stark, stark fyra, med reservation för höjning!

VolverVOLVER (2006)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Att återvända). Ett av Pedro Almodóvars flera samarbeten med Penélope Cruz, som handlar om två systrar vars mor dött under något oklara omständigheter. När hon sedan uppenbarar sig för deras moster och snart även för en av systrarna uppkommer många frågetecken kring vad som egentligen har hänt. Utrymmet i filmen ges nästan enbart till de kvinnliga karaktärerna, något som är signifikativt för flera av Almodóvars verk. Filmen påstås ofta vara en blandning av olika genrer, däribland komedi, men jag kan inte se vad som skulle göra filmen till en komedi utan betraktar filmen som ett drama med mystiska inslag. Volver är stundtals riktigt bra, men kan också vara svår att ta till sig, något jag upplevde.

Alice in den StädtenALICE IN DEN STÄDTEN (1974)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Med Alice på halsen). En svartvit film hämtad ur ett tidigt skede av Wim Wenders karriär som regissör. Filmen ingår i vad som brukar kallas för The Road Movie Trilogy, där även Falsche Bewegung (Falsk rörelse, 1975) och Im Lauf der Zeit (Med tidens gång, 1976) ingår. Rüdiger Vogler, som syns i trilogins samtliga filmer, spelar en tysk reporter som är i USA för att skriva en artikel. Han lyckas inte särskilt bra med det, utan har efter flera veckor bara några polaroidfoton att visa upp för redaktören. Han får ingen förlängd tid att skriva utan tvingas åka tillbaka till Tyskland igen. När han ska flyga hem är det strejk på flygplatsen och han tar in på ett hotell över natten, där han träffar en tysk kvinna och hennes dotter. Morgonen därpå har kvinnan lämnat både Philip (Vogler) och Alice (dottern) på hotellet, varpå Philip tvingas flyga tillsammans med Alice och åka runt och leta efter hennes familj i Tyskland. Alice in den Städten är en vemodig och stämningsfull film med snyggt foto och bra musik som präglas av mycket molldominerade gitarrer. En stillsam resa genom både USA och Tyskland med vyer över spridda platser som New York och autobahn. En riktigt bra film som fokuserar mer på resan än målet, och även om vi fortfarande inte vet mycket om karaktärerna har detta korta avsnitt ur deras livshistoria ändå lyckats lämna ett avtryck.

My Son, My Son, What Have Ye DoneMY SON, MY SON, WHAT HAVE YE DONE (2009)
2 stjärnor DYLPC

Werner Herzog är ju rätt galen. David Lynch är också rätt galen. Hur blir det då när dessa två galningar bestämmer sig för att samarbeta? Jo, det blir ju rätt… galet. Herzog skrev färdigt manuset redan 1995 och ville börja inspelningen då, men hittade ingen som ville producera filmen. 13 år senare fattade David Lynch tycke för idén och bestämde sig för att involvera sig i projektet. Slutprodukten färdigställdes 2009 som David Lynch presents a Werner Herzog film” och nominerades till Guldlejonet i Venedig. Bland den breda massan har den fått ett blandat mottagande, där jag ställer mig bland de lite förvirrat tveksamma. Filmen bygger på den sanna historien om en man som i ett förvrängt tillstånd mördar sin mor med ett svärd, vilket i Herzogs händer givetvis blir en absurd berättelse. Filmen handlar främst om dramat kring arresterandet av denne man (Michael Shannon) i sitt eget hus, och ger känslan av en solig eftermiddag i San Diego där allt står still, ingenting händer förutom det vi får se utspela sig. I biroller syns bl a Willem Dafoe och Chloë Sevigny, vilka liksom Shannon är bra. Allt sker i ett långsamt tempo med en tyst, påträngande atmosfär och det är ibland så händelselöst att det blir frustrerande. Men det finns någonting mycket intressant här som gör att jag måste se om den här filmen igen för att se om den då blir bättre. Den starka tvåan är alltså inte skriven i sten.

Light, Darkness and ColoursLIGHT, DARKNESS AND COLOURS (1998)
3 stjärnor DYLPC

En annan 60-minutersdokumentär som förklarar vad ljus och mörker är för något, deras dynamik och hur de olika färgernas samspel fungerar, huvudsakligen utifrån Goethes färglära. Man berättar även om vad det mänskliga ögat kan uppfatta, vad som finns på riktigt och vad som vi tror finns, men som egentligen bara är en illusion. Med talande bilder och en tydlig berättarröst framförs informationen på ett bra och lärorikt sätt, och för en inte så insatt person gör det ingenting att filmen är kort och inte helt fördjupande kring allt som tas upp. Personligen finner jag färger, ljus och synvillor mycket fascinerande och kan därför rekommendera den här dokumentären för likasinnade.

Ne le dis à personneNE LE DIS À PERSONNE (2006)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Berätta inte för någon). Guillaume Canet, mannen bakom den härliga sommarkomedin Les petits mouchoirs (Små vita lögner), gjorde dessförinnan denna dramathriller, hans andra långfilm. I huvudrollen ser vi François Cluzet (mest känd för Intouchables) som Alexandre, vars fru mördats under mystiska omständigheter. Åtta år senare jobbar Alexandre som läkare, fortfarande plågad av hemska minnen och ett behov av att ta reda på vad som egentligen hände. När ett nytt fall gör att utredningen tas upp på nytt blir han själv huvudmisstänkt och tvingas fly från polisen och samtidigt hantera sina egna känslor. Berätta inte för någon är inte den renodlade spänningsfilm som den ser ut att vara utifrån postern, utan är lika mycket drama som thriller. Den är stabil i de flesta avseenden, men kommer inte gå till historien som någon klassiker. Den blir aldrig riktigt intensiv och griper inte tag i en helt och hållet, även om vissa partier är klart spännande. Det finns till exempel en lång och väl genomförd jaktscen som spänner över flera minuter, vilken hör till filmens höjdpunkter. I sin helhet blir filmen lite spretig, och det tama slutet är tyvärr en smärre besvikelse. En sak som sticker ut på den positiva sidan är den stämningsfulla musiken med artister som U2, Jeff Buckley och Otis Redding, som tillför en fräsch touch. Allt som allt en bra film, varken mer eller mindre.

RecountRECOUNT (2008)
4 stjärnor DYLPC

HBO-producerad film om rösträkningskaoset i Florida i samband med USA:s presidentval 2000, en redig soppa. Meningsskiljaktigheter uppstod kring huruvida valsedlar med tveksamma markeringar skulle räknas eller inte. Med sådana markeringar menas att väljarens avsikt framgår, samtidigt som något korrekt hål i pappret inte har gjorts. Systemet byggde på att man skulle göra ett hål bredvid det namn man ville rösta på, något som ibland var svårt på grund av tekniska problem i de lågutvecklade röstningslokalerna. Denna spelfilm följer utvecklingen av de politiska diskussionerna kring dessa komplikationer och de påföljande rättsprocesserna, som till slut skulle avgöra matchen Gore vs Bush. Filmen ringar in de många svagheter som finns i det amerikanska valsystemet och öppnar ögonen för tittarna. Det är chockerande att se hur amatörmässigt saker och ting sköttes och hur inkompetent man kan vara samtidigt som man innehar en hög position i det amerikanska politiska systemet. Med skådespelare som Kevin Spacey, Tom Wilkinson, John Hurt, Laura Dern, Bob Balaban och Denis Leary framförs detta på ett proffsigt sätt, i ännu en välgjord TV-film från HBO.

88 Minutes88 MINUTES (2007)
2 stjärnor DYLPC

En riktigt trött thriller med en godkänd Al Pacino som filmens enda behållning. Han spelar en FBI-anställd professor i kriminalteknisk psykiatri som genom ett mystiskt (fast mest trött) telefonsamtal får veta att han har 88 minuter kvar att leva. Samma dag är avrättningen av en seriemördare som Jack (Pacino) satt dit inplanerad. Ett nytt mord som påminner om denne mördares äldre dåd gör att härvan tas upp på nytt och oklara detaljer förs fram i ljuset. Det finns inte mycket positivt att ta med sig från den här filmen, och hade det inte varit för att huvudrollen spelas av Al Pacino, vilket kan ge en viss behållning, hade nog betyget landat på en etta. Den är ganska ful på ytan, har svaga skådespelarinsatser från de mindre kända namnen och överraskar inte, trots några försök till smarta twistar. Det blir aldrig särskilt spännande och det bästa ordet för att beskriva filmen måste nog vara trött.

8 1:2 (1963)
3 stjärnor DYLPC

Federico Fellini nämns ofta bland världens största regissörer och  anses av många vara hans främsta verk. Marcello Mastroianni spelar en ansträngd regissör, omsvärmad av erbjudanden från folk som vill arbeta med honom, men tom på inspiration. På jakt efter idéer börjar han tänka bakåt på sitt eget liv, sin barndom, vilka människor han har känt, sina kvinnoaffärer och sin karriär. Fellini blandar surrealistiska föreställningar med filosofiska och samhällskritiska dialoger mellan en mängd olika personer, i en film där helt endimensionella scener knappt går att hitta. De flera dimensionerna utgörs av tillbakablickar, nutid, fantasier och drömmar, och ibland blir det så rörigt och svårt att hålla reda på alla karaktärer att man tappar orken och intresset för att följa med i handlingen. Filmen känns därför lång och stapplande, dock utan att vara rakt av tråkig. Över till det positiva: Foto, ljussättning, scenografi och kostym är alla mästerliga faktorer som gör upplevelsen elegant och glamorös. På ytan är ett välutsmyckat konstverk och även om innehållet ibland går överstyr finns det många intressanta saker att analysera i Fellinis klassiker.

The CoveTHE COVE (2009)
4 stjärnor DYLPC

Delfintränaren Ric O’Barry var på 60-talet med och skapade den populära TV-serien Flipper, där han tränade upp flera olika delfiner att utföra olika rörelser och skådespela framför kameran. Han tjänade en del pengar och Flipper gjorde succé. Idag ångrar han att han höll delfinerna i fångenskap och jobbar istället för att stoppa all jakt och innehav av delfiner på nöjesparker och delfinshower för kommersiella syften. The Cove:s största fokus ligger på en enskild plats, Taiji i Japan, en stad som på ytan marknadsför sig som ett delfinälskande paradis, men som i själva verket är varje delfins mardröm. En särskild vik vaktas dygnet runt och omges av ”tillträde förbjudet”-skyltar, där man misstänker att något skumt pågår. En grupp aktivister, med Ric O’Barry i spetsen, bestämmer sig för att försöka bryta sig in i inhängnaden för att se och filma vad som pågår. Vad som sker där är chockerande och plågsamt att se, och vad som gör det än mer obehagligt är hur den omedvetna japanska befolkningen påverkas och det faktum att hela verksamheten mörkläggs av den japanska regeringen. The Cove är en stark, upprörande och gripande dokumentär som berör djupt. Den är skickligt berättad, otroligt välgjord och lyckas effektivt sprida budskapet om att stoppa delfinjakten. Teamet som lyckades åstadkomma detta avslöjande ska ha en enorm eloge för sitt hjältemod!

Page One Inside The New York TimesPAGE ONE: INSIDE THE NEW YORK TIMES (2011)
3 stjärnor DYLPC

The New York Times är en av världens mest klassiska papperstidningar och har även lyckats bli den mest besökta nyhetssiten i USA. Den här dokumentären ger en inblick i hur arbetet på redaktionen går till, vilka personer som är inblandade, och processen kring att researcha, skriva och redigera en artikel innan den slutligen kan publiceras. Page One utforskar även internets betydelse för tidningsindustrin och berättar om hur andra stora tidningar gått i konkurs, medan New York Times fortfarande står kvar på marknaden. Att få se så rakt in i arbetet på detta enorma mediecentrum är naturligtvis mycket intressant och man ger en bra förklaring av läget i branschen, dess potentiella framtid och utveckling. Däremot blir den något rörig i strukturen, med en röd tråd som ibland hamnar på villovägar, och ibland sker hopp mellan olika ämnen utan att riktigt få med tittaren i kurvorna utan att slira. Som komplett dokumentärfilmspaket kunde den ha effektiviserats lite mer, men eftersom den hela tiden är ganska intressant är det en bra dokumentär.

ZeitgeistZEITGEIST (2007)
4 stjärnor DYLPC

Den sista av veckans dokumentärer, och definitivt den mest kontroversiella, berör religion, politik, historia och konspirationsteorier i massor, allt med supervinklade perspektiv som gör att allt måste tas med en rejäl nypa salt. Samtidigt är det en enormt fascinerande dokumentär med ett viktigt budskap om att ifrågasätta saker och värna om eget tänkande, utbildning och kunskap. En film som skrämmer och skickar ut varningssignaler om att inte låta sig bli hjärntvättad av stater, organisationer, makthavare och religioner. Sedan ska man som sagt inte köpa allt som sägs i den här filmen med hull och hår, för det är sannerligen starka åsikter och kontroversiella idéer som uttrycks, men det framförs på ett sätt som gör att det känns rimligt och får en att överväga nya perspektiv på historiska händelser, traditioner och mönster i samhället. Jag älskar konspirationer – det finns få saker som är lika mindblowing som en riktigt spännande idé om att något man trodde var på ett sätt i själva verket skulle kunna vara på ett helt annat sätt. Zeitgeist hinner bryta ner sagan om Jesus till en astrologi-ripoff, måla upp världskrigen som iscensatta maktstrategier och framföra teorin om att det var USA själva som låg bakom 9/11. Som sagt, saltkaret kan vara bra att ha till hands, men en hel del saker känns som att det faktiskt skulle kunna stämma till viss del, eller i alla fall vara värt att överväga och tänka kring. Att det känns rimligt är naturligtvis ett resultat av hur skickligt berättad filmen är, och det gäller att komma ihåg filmens budskap – tro inte på allt du hör, ifrågasätt! Konspirationsteorin om World Trade Center är otroligt läskig och spännande, en teori med relativt många anhängare och som utgörs av flera punkter där det saknas tydliga motbevis. Med källkritik och egen reflektion i bakhuvudet kan denna dokumentär göra en rikare i hur man ser på världen, oavsett om man finner den trovärdig eller ej. Mannen bakom Zeitgeist, samhällskritikern Peter Joseph, ska ha beröm för sitt arbete med filmen, den är innehållsrik och engagerande rakt igenom, trots sina brister som potentiella faktafel, selektivt berättande och luckor i det material som redovisas.

Veckans topp 3

  1. Once Upon a Time in the West
  2. The Cove
  3. Alice in den Städten