Extraresumé: Våren 2014

Som ni märkt har denna blogg försatts i någon form av grönsakstillstånd den senaste tiden, med hänvisning till brist på tid, inspiration och periodvis faktiskt även filmintresse. Uppdateringsfrekvensen har därav varit usel. I detta recensionshål (mars-juli) har jag dock konsumerat ett, när jag ser tillbaka på det, ändå någorlunda gediget antal filmer. Dessa, alltså filmer som setts under mars och framåt, redovisas i en lista nedan. Att försöka skriva om alla vore ett orimligt och överväldigande företag, men finns önskemål om utvecklade omdömen för någon eller några av filmerna kan detta absolut ordnas. Kommentera i så fall längst ner på sidan eller nå mig med andra medel så ser jag till att leverera några ord om titeln/titlarna i fråga!

Blåmarkerade titlar har jag eller Scott redan skrivit om. Länken leder till dess tillhörande text.

• SMULTRONSTÄLLET (Ingmar Bergman, Sverige, 1957)

• AVSKED (Okuribito, Yôjirô Takita, Japan, 2008)
• THE BATTLE OF CHERNOBYL (Thomas Johnson, Frankrike, 2006)
• BETTER LIVING THROUGH CHEMISTRY (Geoff Moore och David Posamentier, USA/Storbritannien, 2014)
• BILL CUNNINGHAM NEW YORK (Richard Press, USA, 2010)
• BOYS DON’T CRY (Kimberly Peirce, USA, 1999)
• CAPTAINS COURAGEOUS (Victor Fleming, USA, 1937)
• CHRONIQUE D’UN ÉTÉ (PARIS 1960) (Den sommaren, Edgar Morin och Jean Rouch, Frankrike, 1961)
• CIDADE DE DEUS (Guds stad, Fernando Meirelles och Kátia Lund, Brasilien/Frankrike, 2002)
• CLERKS. (Kevin Smith, USA, 1994)
• CUL-DE-SAC (Djävulsk gisslan, Roman Polanski, Storbritannien, 1966)
• FITZCARRALDO (Werner Herzog, Västtyskland/Peru, 1982)
• HEARTS AND MINDS (Peter Davis, USA, 1974)
• L’HEURE D’ÉTÉ (Sommarminnen, Olivier Assayas, Frankrike, 2008)
• THE LAST WAVE (Peter Weir, Australien, 1977)
• LE LOCATAIRE (Hyresgästen, Roman Polanski, Frankrike, 1976)
• PRIPYAT (Nikolaus Geyrhalter, Österrike, 1999)
• REPULSION (Roman Polanski, Storbritannien, 1965)
• STRANGE DAYS (Kathryn Bigelow, USA, 1995)
• TESS (Roman Polanski, Frankrike/Storbritannien, 1979)

• THE ACT OF SEEING WITH ONE’S OWN EYES (Stan Brakhage, USA, 1971)
• ANOTHER EARTH (Mike Cahill, USA, 2011)
• AUGUST: OSAGE COUNTY (John Wells, USA, 2013)
• BELLE DE JOUR (Belle de jour – dagfjärilen, Luis Buñuel, Frankrike/Italien, 1967)
• BLACKFISH (Gabriela Cowperthwaite, USA, 2013)
• BLOOD TIES (Guillaume Canet, Frankrike/USA, 2013)
• BROTHERS (Jim Sheridan, USA, 2009)
• TO CATCH A THIEF (Alfred Hitchcock, USA, 1955)
• CHERNOBYL HEART (Maryann DeLeo, USA, 2003)
• CHOCOLAT (Claire Denis, Frankrike/Västtyskland/Kamerun, 1988)
• COBRA VERDE (Werner Herzog, Västtyskland/Ghana, 1987)
• LE CRIME DE MONSIEUR LANGE (Herr Langes brott, Jean Renoir, Frankrike, 1936)
• FRANTIC (Roman Polanski, USA/Frankrike, 1988)
• INTERIOR. LEATHER BAR. (James Franco och Travis Mathews, USA, 2013)
• INTO ETERNITY: A FILM FOR THE FUTURE (Michael Madsen, Danmark/Finland/Sverige/Italien, 2010)
• KNIVEN I VATTNET (Nóz w wodzie, Roman Polanski, Polen, 1962)
• KONSPIRATION 58 (Johan Löfstedt, Sverige, 2002)
• THE LAST WALTZ (Martin Scorsese, USA, 1978)
• LETTER FROM AN UNKNOWN WOMAN (Max Ophüls, USA, 1948)
• MEMORIAS DEL SUBDESARROLLO (Minnen från underutvecklingens tid, Tomás Gutiérrez Alea, Kuba, 1968)
• THE OUTLAW JOSEY WALES (Clint Eastwood, USA, 1976)
• PROMISED LAND (Gus Van Sant, USA/Förenade Arabemiraten, 2012)
• LA RÈGLE DU JEU (Spelets regler, Jean Renoir, Frankrike, 1939)
• ROMAN POLANSKI: WANTED AND DESIRED (Marina Zenovich, USA/Storbritannien, 2008)
• LA VÉNUS À LA FOURRURE (Venus in Fur, Roman Polanski, Frankrike/Polen, 2013)
• WOODY ALLEN: A DOCUMENTARY (Robert B. Weide, USA, 2012)
• Å BEGRAVE EN HUND (Julian Hagemann och Andreas Lisberg, Norge, 2013)

• A.C.O.D. (Stuart Zicherman, USA, 2013)
• AMERICAN HUSTLE (David O. Russell, USA, 2013)
• DON’T MAKE WAVES (Alexander Mackendrick, USA, 1967)
• LES LIENS DU SANG (Rivalerna, Jacques Maillot, Frankrike, 2008)
• ORLANDO (Sally Potter, USA/Ryssland/Italien/Frankrike/Holland, 1992)
• PLANET OF THE APES (Franklin J. Schaffner, USA, 1968)
• DEN SISTE REVEJAKTA (Ulrik Imtiaz Rolfsen, Norge, 2008)
• WHAT’S UP, TIGER LILY? (Woody Allen och Senkichi Taniguchi, USA/Japan, 1966)

• THE AMAZING SPIDER-MAN (Marc Webb, USA, 2012)
• BELLEVILLE BABY (Mia Engberg, Sverige, 2013)
• CHERNOBYL DIARIES (Bradley Parker, USA, 2012)
• EN DJUNGELSAGA (Arne Sucksdorff, Sverige, 1957)
• AN INVISIBLE SIGN (Marilyn Agrelo, USA, 2010)

The Amazing Spider-Man 2 (2014)

Blockbuster-sommaren har smygstartat och efter bibelaction kommer serietidningsaction. Teamet bakom The Amazing Spider-Man, 2012 års start på spindelmansrebooten, är nu redo att bjuda på ännu ett storslaget äventyr. Kanske skakar ni nu på huvudet och tänker ”Vilket lågt betyg!”, men icke att förglömma är att allt är relativt. Jag tyckte att den första filmen var tämligen usel, och med det i medvetandet förstår ni alltså att uppföljaren faktiskt är mycket bättre.

Peter Parker (Andrew Garfield) har vuxit till sig en aning och graduerar från high school, men bor fortfarande hos sin faster (Sally Field), umgås fortfarande med Gwen Stacy (Emma Stone) och sliter fortfarande för att få sitt dubbelliv som Spider-Man att fungera. Nya utmaningar väntar emellertid bakom krönet. Peter undersöker, plågad av separationen från sina föräldrar i tidig ålder, sin fars historia inom genetisk forskning, anar att något är i görningen hos OsCorp Industries och upplever en turbulent period i relationen med Gwen. Spider-Mans roll i samhället debatteras – är han en hjälte eller en olaglig vigilant? – och när både fans och vänner blir besvikna på Spider Mans respektive Peter Parkers agerande gör han sig fiender som ska komma att hota New York-bornas säkerhet.

Utifrån det upplägget stöps Marc Webbs superhjältefilm i en superhjältefilmsmall så bekant att man kan skissa ner den med förbundna ögon. Story, manus och dramaturgi är förutsägbart och typiskt för superhjältegenren, och det är inte i dessa aspekter som filmens främsta egenskaper ligger. Den börjar starkt med en spännande omstrukturering i flashback-sekvenser och karaktärsperspektiv och en rafflande actionscen i en flygplanskabin. Men därefter är The Amazing Spider-Man 2 en ojämn film som många gånger skiftar i kvalité. Här finns riktigt häftiga, mäktiga och spektakulära partier och riktigt dåliga, skämskuddekompatibla partier.

Tonproblemen är ständigt framträdande. Spider-Man framstår som en pajas när han svingar sig mellan husen och droppar one-liners i samma takt som J-O Waldner matar pingisbollar. Humorn är ofta fjantig och barnslig och motarbetar de mörkare partierna som ofta har något intressant att utforska. Som totalt okunnig i serietidningsvärlden kanske jag är snett ute, kanske är det så Spider-Man ska bete sig, men jag hade mer än gärna sett en minskad barnslighet, ett ökat allvar och en större tonmässig konsekvens. Hur uttjatad jämförelsen än är så kan jag inte låta bli att referera till Christopher Nolans Batman-trilogi som föredöme – den är långt ifrån perfekt men har i alla fall stämt sin ton i en förhållandevis konsekvent seriositet. Ett steg i rätt riktning i The Amazing Spider-Man 2 är att Hans Zimmer gör musiken istället för föregångarens James Horner, vars musik är betydligt glättigare.

Det är inte bara Spider-Mans lattjo-lajban-beteende som går till överdrift. Jamie Foxx karaktär, ingenjören Max (som får en elchock och blir elmannen Electro), går runt och pratar för sig själv och beter sig allmänt hysteriskt – inget fel med det, men det går att göra mer finkänsligt. Paul Giamatti spelar en tatuerad ryss som prickar in de flesta av den stereotypens attribut. Dr Kafka, spelad av Marton Csokas, är kanske den sämsta galen-professor-inkarnationen mitt öga beskådat.

Peter Parkers googlarförmåga kan också ifrågasättas:

”what is roosevelt”

Skådespelarmässigt finns några riktigt starka kort i ensembeln. Andrew Garfield har gjort flera mycket bättre roller än Peter Parker, men är klart godkänd. Emma Stone funkar också bra, även om man kan klaga en aning på hennes karaktär. Gwen Stacy är långt ifrån den sämst behandlade flickvänskaraktären på film, men att hennes universitetsambitioner och steg ut i vuxenlivet ständigt hakas upp av Peters ibland hopplöst planlösa leverne – och att hon till slut ändå står där i hans, hjältens, famn på ett hustak – känns lite trist. Sally Field, Chris Cooper, Campbell Scott, Embeth Davidtz och Denis Leary gör stabila birollsinsatser. I den alltid så tråkiga kategorin underanvända skådespelare får vi tyvärr placera in Felicity Jones, som efter förträffliga prestationer i bland annat Like Crazy och Breathe In här bara får ett par repliker.

Bäst i filmen är tveklöst Dane DeHaan som Harry Osborn, Peter Parkers barndomsvän vars vägar åter korsas med spindelkillen. Harry är superrik arvtagare men döende och plågas av både sjukdom, jakten på botemedel och en alltmer ansträngd vänskap med Peter. Kort bakgrund på Dane DeHaan: 28-årig supertalang med filmer som Chronicle, Lawless, The Place Beyond the Pines, Lincoln, Kill Your Darlings och Devil’s Knot på CV:t – allt inom en tvåårsperiod. Detta stycke kan för övrigt inte passera utan att jag noterar att han förutom att vara en skicklig skådespelare även är otroligt het. Snyggare än vad Leonardo DiCaprio någonsin har varit! DiCaprios snygghet är i och för sig överskattad. Nåväl, nog om det.

På ett visuellt plan är filmen stundtals lysande – bokstavligt talat. Electros elljusspektakel på Times Square är oerhört mäktigt, läckert och sprakande coolt. Slow-motion, CGI, 3D, ljus, färger, ljudeffekter, pulserande musik – ibland stämmer allt och då är filmen jäkligt bra. Synd bara att det bara är just ibland. Exempel på scener där långt ifrån allt stämmer är de relationsmässiga bitarna mellan Peter och Gwen. Den smöriga musiken är all over the place, klyschorna haglar och deras relation, vilken alltid är nära att ta slut men som ändå aldrig är nära att ta slut, är bara så utdragen, tröttsam och ointressant. Filmens handling är i allmänhet ganska rörig med skurkar hit och dit och fighter och klimax (?) hit och dit. Samtidigt har allt gjorts förut och nyskapandet lyser med sin frånvaro – en svaghet som i och för sig finns i hela superhjältegenren.

På ett personligt plan är Spider-Man för mig en karaktär som jag mest stör mig på. Jag varken relaterar till eller sympatiserar med honom och hejade filmen ut på hans motståndare, i princip. Jag vet inte om det är mig eller filmen det är fel på, men lite märkligt blir det i vilket fall. Kanske kan detta till slut ändå spåras till mitt grundläggande problem med superhjältefenomenet – jag har sällan något att hämta i dessa filmer.

För att runda av denna recension säger jag: Stirra er inte blinda på mitt betyg och ha i åtanke att superhjältefilm inte på långa vägar är någon favoritgenre för mig. The Amazing Spider-Man 2 är absolut sevärd, och då på bio – med 3D, som ser riktigt bra ut. Som lättsam matiné gör den sitt jobb, även om det finns många, många detaljer att fila på, och gillar man superhjältegrejen blir man nog nöjd. Marc Webbs serie är på uppåtgående av de två första filmerna att döma, och jag är faktiskt – vilket jag aldrig trodde att jag skulle säga efter att ha sett den första filmen – lite, lite nyfiken på nästa Spider-Man-film.

Topp 10: Scotts 2012

Filmåret 2012 har i mina ögon varit ett ganska svagt år jämfört med 2011. Jag har inte beundrats och gripits tag av någon film från året så pass mycket att jag har belönat den med en femma i betyg. Ingen av filmerna är särskilt nära en femma heller, inga starka fyror här utan de sträcker sig som allra högst till en stabil fyra. Trots att jag är lite besviken på filmåret utifrån de jag har sett har det bjudits på några riktigt bra guldkorn, här nedan följer min topp 10 lista från 2012.

RUST AND BONE (Frankrike/Belgien)

Årets bästa film är ett relationsdrama om en ung, arbetslös, ensamstående far vid namn Ali och en vacker späckhuggartränare som heter Stéphanie. Två sorgsna och missnöjda karaktärer vars liv kopplas samman varefter en stark relation skapas. Rust and Bone regisserad av fransmannen Jacques Audiard kanske på ytan ser ut som en typisk film om relationer och livsval men det fantastiska skådespelet och det naturliga manuset ger filmen mycket mer än en enkel film om kärlek – det ger liv och hjärta. Passionen och kemin mellan de två huvudkaraktärerna i Rust and Bone är magisk och fantastiskt välspelad. Den otroligt vackra och skickliga Marion Cotillard ger sin karaktär Stéphanie sorg och tyngd som är svår att överträffa. Cotillards motspelare Matthias Schoenaerts skapar med sin karaktär Ali en rädd och hjälplös man som på utsidan döljer det med en våldsam och beslutsam sida, en sida som är ovanlig att se någon på ett lyckat sätt i film klara av utan att överdriva och kännas orealistisk. Schoenaerts bemästrar den sidan perfekt. Rust and Bone är en unik och förträfflig film som river upp starka känslor i tittaren. Jag längtar efter nästa gång jag får snyfta med Ali och Stéphanie.

INDIE GAME: THE MOVIE (Kanada)

En indiedokumentär om indiespel kan låta ointressant för någon som inte är insatt i datorspelsvärlden. Indie Game: The Movie är precis en sådan dokumentär som passar alla även fast den handlar om ett relativt smalt ämne. Vi får i dokumentären följa fyra så kallade indie-spel utvecklare som gör spel med egen budget och egna idéer utan uppbackning av ett stort produktionsbolag, precis som en indie-film. Tre av spelvärldens kanske största indie-spel efter Minecraft dokumenteras, Braid, Fez och Super Meat Boy. Istället för att dyka ned i komplexa detaljer om programmering och speldesign får vi istället den mänskliga och personliga sidan av spelutveckling. Den press och stress som utvecklarna utsätts för när de med egna pengar ska försöka hinna innan deadlines och lanseringar. Indie Game: The Movie är en av de starkaste och känsloberörande dokumentärer jag har sett. Den överraskade mig totalt när jag i soffan koncentrerat tittade på dokumentären och jag helt plötsligt ryste till och blev blöt i ögat. Indie Game: The Movie inspirerar när den berättar om de kreativa människor som inte gör spel för att tjäna pengar utan för att dela med sig av berättelser och upplevelser.

MOONRISE KINGDOM (USA)

Vi fick under 2012 återvända till Wes Andersons finurliga och färgglada värld i form av Moonrise Kingdom. Filmen utspelar sig på en idyllisk ö med en lite befolkning färgglada och udda karaktärer. Vi får följa med en ung scoutpojke vid namn Sam Shakusky som bestämmer sig för att fly scoutlägret och träffa flickan Suzy Hayward i skogen. En stel men trevlig relation bildas mellan de två barnen som blir mer än bara en vänskap. Sams scoutledare (Edward Norton), poliskonstapeln Captain Sharp (Bruce Willis) och Suzys advokatföräldrar Walt (Bill Murray) och Laura (Frances McDormand) sätter igång ett febrilt sökande efter de bortsprungna ungdomarna. Det visuella är en stor del av Wes Andersons filmer och än en gång får vi underbar musik, fantastiska utstyrslar och färgglada miljöer.

GAME CHANGE (USA)

I Game Change får vi följa John McCains valkampanj för att bli USA:s nästa president under valet 2008. McCains kampanj går dåligt med låg aktivitet i partiet och en motståndare i form av Barack Obama som fångar nya väljare i varje stat. Valet av vice-presidentskandidat når snart sin deadline och McCains stab väljer Alaskas guvernör Sarah Palin i hopp om en fräsch boost till McCains valpkamanj. Game Change är en HBO-producerad film som fokuserar mycket på Palins snabba kändisskap och hennes aktioner under McCains valkampanj. Julianne Moore gör kanske sin livsroll som Sarah Palin då hon både till utseende, tal och rörelsemönster fångar Palin på pricken. Hon får sällskap av Ed Harris som spelar John McCain som gör ett bra jobb, men utseendemässigt inte passar, filmens enda stora svaghet. Woody Harrelson har rollen som John McCains kampanjstrateg och Sarah Paulson spelar Palins rådgivare. Starka rollprestationer och riktigt bra manus gör den här filmen till en sevärd och tankeväckande politisk film.

SIDE BY SIDE (USA)

(Från veckoresumé #4) Keanu Reeves undersöker i den här dokumentären den digitala teknikens framfart och användning inom filmmediet. Filmindustrin har alltid använt sig av kameror med riktig filmrulle för att spela in filmer med. På senare år har den digitala eran tagit över allt mer och idag spelas många filmer in med digitala filmkameror där det inspelade materialet sparas på minneskort och hårddiskar istället för filmrullar. I dokumentären får vi se både positiva och negativa aspekter hos det digitala filmskapandet respektive det klassiska arbetssättet. Stora filmprofiler som Martin Scorsese, Danny Boyle, James Cameron, Steven Soderbergh, David Fincher och Christopher Nolan uttrycker sina åsikter om vad som är bäst. Side by Side är en otroligt intressant dokumentär för filmnördar som vill få sig både en historielektion och en inblick i filmskapandets magiska värld. Keanu Reeves gör ett bra jobb när han intervjuar och berättar, vilket gör att dokumentären känns personlig.

SKYFALL (Storbritannien/USA)

Brittiska regissören Sam Mendes skickar ut James Bond på ett nytt uppdrag. Den här gången måste Bond rätta till sina misstag efter att ha misslyckats med ett uppdrag som resulterar i att ett stort antal hemliga agenters identiteter läcks ut från MI6:s databaser och hamnar i en storskurks händer. Skyfall är en fräsch och häftig Bond film där actionscenerna är nedtonade för att få plats med karaktärsuppbyggnad, något som Mendes & Co lyckas med på ett effektivt och spektakulärt sätt. Daniel Craigs Bond har fått mer personlighet och karaktärer som M (Judi Dench) har aldrig tidigare fått så mycket att göra och säga. Skyfall är en underhållande och sexig Bond-film som ändå har fötterna på jorden och inte blir så överdriven.

LOOPER (USA/Kina)

Kanske en av årets mest kreativa filmer är Looper av Rian Johnson. Looper handlar om Joe (Joseph Gordon-Levitt) som lever i framtidens USA. Joe är en så kallad Looper, en prisjägare som dödar människor som maffian vill ha kål på. Det kanske låter enkelt, men så är det inte. Maffian lever nämligen 30 år fram i tiden och skickar sina offer bak i tiden där Loopers som Joe väntar. På det sättet raderar man offrets existens både från nutiden som dåtiden. Joe får dock problem när han en dag får i uppdrag att döda sitt framtida jag spelad av Bruce Willis. Looper är en spännande, cool och kreativ film som fokuserar mer på karaktärer än action och explosioner. Det är en smart och sevärd film som kan komma att lämna en förvirrad men imponerad.

COMPLIANCE (USA)

Compliance är en sanningsbaserad indie-thriller som handlar om en ung kvinna som på sin arbetsplats anklagas av en man via telefon som påstår sig vara polis för att ha utfört ett brott. Mannen beodrar kvinnan och de andra anställda att utföra annorlunda order och akter och använder sin påstådda auktoritet för att kontrollera individerna. Compliance är en skrämmande och obehaglig film som visar hur människor lyssnar blint på någon med auktoritet. Välspelad med snyggt foto bidrar till den hemska upplevelse som karaktärerna och tittaren får genomstå.

BEASTS OF THE SOUTHERN WILD (USA)

(Från veckoresumé #2) Regissören Benh Zeitlin har tidigare endast gjort tre kortfilmer, här följer han upp dem med en hjärtvärmande film om en flicka och hennes pappa som bor i ett översvämmat träsk, vid världens ände. Skådespelarna i filmen består endast av okända obeprövade skådespelare från bayou-områden i Louisiana som alla bidrar med autentiska dialekter och en känsla av realism. En imponerade debut med snyggt foto och fantastiska miljöer.

WE ARE LEGION (USA)

We Are Legion eller We Are Legion: The Story of the Hacktivists som den också heter är en dokumentär om en ny sorts aktivism, en nätbaserad aktivism ledd av hackerkollektivet Anonymous. Vi får följa med i berättandet om hur nätaktivism började och hur Anonymous grundades. Profiler inom hackervärlden talar ut och debatten om den nya aktivismen är etiskt rätt behandlas. We Are Legion är en väldigt intressant och aktuell dokumentär som ger en djup inblick i Anonymous budskap och struktur. Jag blev positivt överraskad av hur dokumentären lyckades på ett effektivt och lärorikt sätt berätta om de anvancerade grupperna som regerar på internet. Många av mina tidigare fördomar om Anonymous försvann efter att ha sett dokumentären och jag lärde mig mycket nytt.

Bubblare

Lawless, Arbitrage, Nameless Gangster, The Dark Knight Rises, Prometheus, Holy Motors, Chronicle, Ted, Seeking a Friend for the End of the World, Killing Them Softly, Flight

Inte ens nära

Battleship, The Avengers, The Amazing Spider-Man, Lincoln, American Pie: Reunion, Total Recall, Underworld: Awakening, This Means War, End of Watch, Hamilton – I nationens intresse, Abraham Lincoln: Vampire Hunter, Iron Sky, Lockout, Safe House, John Carter, Project X, The Campaign, Snow White and the Huntsman

Som vanligt hinner man aldrig med alla filmer under året. Några särskilda är The Master, Searching for Sugar Man, The Perks of Being a Wallflower, The Paperboy, The Place Beyond the Pines, Life of Pi för att nämna några.

FOTNOT

*Begreppet ”filmer från 2012” tenderar ofta att bli lite luddigt, med tanke på att produktionsåret kan vara ett annat än premiäråret, särskilt eftersom svenska premiärer ofta dröjer (alldeles för) länge. För enkelhetens skull går vi därför efter IMDb:s definiering av vilka filmer som räknas för 2012, dvs produktionsåret.