Tack, Philip Seymour Hoffman

Det har nu gått två dryga veckor sedan Philip Seymour Hoffman lämnade jordelivet, och som vid så många av dessa plötsliga förluster är det först när man börjar få lite distans till den som man inser att han faktiskt inte finns bland oss längre. Det är svårt, förmodligen omöjligt, att greppa det.

Hoffman var av många älskad, mig och Scott inkluderade, som skådespelare, som regissör och som personlighet i filmvärlden. Han hann under sin alltför tidigt och abrupt avslutade karriär ge oss flera oförglömliga rollprestationer och karaktärsskildringar. Han var en karaktärsskådespelare av rang, en kameleont, som kunde gå från hafsig ungkarl till auktoritär mästare och allt däremellan. Philip Seymour Hoffman lämnar oss med många fina minnen och är ihågkommen som en av sin generations absolut främsta. Vi har plockat fram tre favoriter var ur Hoffmans filmografi.

Davids favoriter

THE MASTER

Filmens titel är en anspelning på den sektledare som Hoffman spelar, men skulle lika gärna kunna vara en spegling av hans skådespelarprestation – han är mästaren. Med en enorm pondus och karisma inger han en trollbindande övertygelse som får den alkoholiserade krigsveteranen Freddie Quell (Joaquin Phoenix) att totalt hänge sig till det religiösa sällskapet The Cause och dess ledare Lancaster Dodd (Hoffman). Kanske Paul Thomas Andersons svåraste film, med många spetskvalitéer – en av dem är Philip Seymour Hoffman.

SYNECDOCHE, NEW YORK

Ännu svårare är Charlie Kaufmans film om en teaterregissör (Hoffman) vars enorma scenbygge blir ett livsverk. Hoffman återger en komplicerad person i en komplicerad metavärld, där livet och döden behandlas med ibland obegripligt metaforiska grepp. En ambitiös, grå, deprimerad och filosofisk film som berör och fascinerar. Hoffman är briljant i en krävande huvudroll som åldras och förändras enormt under filmens gång.

MAGNOLIA

Ett annat av flera samarbeten med Paul Thomas Anderson är det episka dramat Magnolia från slutet av 90-talet, där Hoffman spelar en ung sjuksköterska som sitter vid en cancersjuk och döende mans (Jason Robards) sida i dennes hem. Han måste dessutom stå ut med en krisande kvinna (Julianne Moore) och blir ombedd att försöka ta kontakt med mannens förlorade son (Tom Cruise). Telefonsamtalet dem emellan blir ett fint exempel på när en människa bryr sig om en annan människa och av sitt goda hjärta vill göra allt för att hjälpa till. Det är också ett exempel på stort skådespeleri från en Hoffman med gråten i halsen.

Eftersom han har gjort så många bra roller blir det extremt svårt att välja ut bara tre. Därför fuskar jag och refererar till en fjärde favorit, vilken jag recenserade häromdagen – Jack Goes Boating – Hoffmans enda film som regissör.

Scotts favoriter

CAPOTE

Philip Seymour Hoffman nominerades till en Oscar fyra gånger. Det var hans roll som Truman Capote som tog honom hela vägen från nominerad till vinnare. Hoffman balanserar i det biografiska dramat briljant mellan självsäker författare och sorgsen och konfliktdrabbad man och gör en enastående prestation som den pratglade Capote. Hoffman lyckas inte bara fånga utseende och rörelsemönster på pricken utan även Capotes distinkta och säregna röst. En känslomässigt tryckande insats av Hoffman som hör till de bästa någonsin.

BEFORE THE DEVIL KNOWS YOU’RE DEAD

Hoffman spelar mot Ethan Hawke i en film om två bröder som bestämmer sig för att råna sina föräldrars juvelaffär. Hoffmans karaktär är envis, bestämd, arg och raka motsatsen till Hawkes karaktär som är förvirrad, klantig och osäker. Tillsammans utgör de en udda duo som skildras på ett intressant och provocerande vis medan de sakta faller djupare ner i ett mörker av problem och misär. Hoffman gör en aggressiv och våldsam prestation och går igenom en otrolig karaktärsutveckling som hela tiden känns trovärdig och skrämmande. En fysiskt och mentalt krävande rollinsats som visar prov på Hoffmans fantastiskt breda register som skådespelare.

MISSION: IMPOSSIBLE III 

Hoffman är känd för sina starka prestationer i främst drama- och indiefilmer men han har också testat på mainstream-blockbusters, som den oerhört underhållande tredje delen i Tom Cruise agentserie. Hoffman gör en underskattad, alldeles skräckinjagande och fantastisk insats som filmens storskurk Owen Davian. Förbannad, iskall och alldeles livsfarlig. Hoffmans karaktär är inte den fysiskt livsfarlige skurken utan snarare psykiskt genomborrande. Med en intensiv blick och en no-mercy-attityd är han helt klart Ethan Hunts (Cruise) allra otäckaste och farligaste nemesis.

Att han nu är borta är tragiskt och ofattbart. Men han lever tack vare sina verk som skådespelare och regissör kvar i våra minnen och han hann trots allt ge oss väldigt mycket.

Tack, Philip Seymour Hoffman.

Scotts pepplista 2014

2013 är över och vi är i mitten av det nya årets första månad. Det är en perfekt tid att berätta om vilka filmer som jag ser fram emot allra mest under 2014. Nedanstående filmer är listade utan någon form av ranking och där trailers finns att tillgå länkas dessa. Självklart finns det många fler filmer jag också gärna vill se, men alla kan inte få en plats på listan. Detta är helt enkelt ett urval av de filmer som ligger högst på peppmätaren.

FRANK (Storbritannien/Irland)

En komedi om en ung amatörmusiker vid namn Jon (Domhnall Gleeson) som inser att han har tagit sig vatten över huvudet när han ansluter sig till ett excentriskt popband under ledning av den mystiske och gåtfulle Frank (Michael Fassbender). Som av någon okänd anledning bär en stor mask på huvudet. Gleeson och Fassbender får sällskap av Maggie Gyllenhaal och Scoot McNairy i vad som beskrivs som en mystisk dramakomedi enligt IMDb. Någon mer information om filmen är svår att få tag på och det är en av anledningarna till att det är en film jag ser fram emot väldigt mycket. Tillsammans med det faktum att filmen har en härlig rollista med skådespelare som inte är så vanliga att stöta på i komedier.

A MOST WANTED MAN (Storbritannien/USA/Tyskland)

Det är dags för en till filmatisering av en John le Carré-roman. Den senaste var svenskregisserade Tinker Tailor Soldier Spy från 2011. I år är det dags för spionthrillern A Most Wanted Man att få en filmversion. Och vilken rollista Carrés författartalanger har lyckats locka till sig! En av mina absoluta favoriter Philip Seymour Hoffman leder en grupp bestående av Robin Wright, Rachel McAdams, Daniel Brühl och Willem Dafoe. A Most Wanted Man utspelar sig i Hamburg och kretsar kring en ung tjetjensk f d fånge som illegalt tar sig in i Tyskland. Han är outbildad men med anspråk på en stor förmögenhet i en privat bank. Filmen bjuder på tunga teman som pengatvätt, terrorism och många andra intressanta teman. Spionthriller med superskådisar och en mörk och spännande stämning låter perfekt på papperet! Det enda som gör mig lite orolig är att alla pratar engelska med tysk brytning, men trots det är peppen fortfarande otroligt hög!

Trailer

THE RAID 2: BERANDAL (Indonesien)

Den tidigare okände brittiske Indonesienbaserade regissören Gareth Evans, vars namn numera är välkänt efter 2011 års kanske bästa actionfilm The Raid: Redemption, är i år tillbaka med uppföljaren The Raid 2: Berandal. Filmen följer i första filmens fotspår och utspelar sig bara några timmar efter föregångarens slut. Åter igen är det den unge och ambitiöse polisen Rama (Iko Uwais) som är i fokus. Några fler detaljer om filmen finns inte förutom en makalös trailer som bjuder på våld uppskruvat till 1000 och vad som ser ut att vara minst lika spektakulärt koreograferade fighter som i första filmen. Det är fel att glorifiera våld men i det här fallet är det svårt att inte vara peppad!

Trailer

FOXCATCHER (USA)

Bennett Miller, regissören bakom filmer som Capote och Moneyball har tagit sig an uppgiften att göra sin tredje långfilm baserad på verkliga händelser och personer. Foxcatcher handlar om den amerikanske OS-vinnaren i brottning, Mark Schultz och hans schizofrene tränare John Du Pont som dödade hans bror Dave Schultz (också OS-vinnare i brottning). Mark spelas av Channing Tatum, John av Steve Carell och Dave av Mark Ruffalo. Foxcatcher verkar utifrån handlingen och trailern att vara en mörk, dyster och realistisk film som går djupt in i de tre individernas liv och relation med varandra. Med en lysande regissör, bra skådisar och en potentiellt tårframkallande handling är peppen hög. Tatum själv har i intervjuer sagt att rollen som Mark är det svåraste och tuffaste skådespelarjobbet han någonsin har tagit sig an. Det är upp till bevis om han och de andra kan slänga fram fantastiska prestationer, för de rätta förutsättningarna ser ut att finnas. Peppen är hög.

Trailer

LOW DOWN (USA)

En titt på pianisten Joe Albanys liv och hans kamp mot drogerna utifrån hans dotters perspektiv under 60- och 70-talets jazzscen. Low Down är baserad på Albanys dotters verkliga memoarer och filmen är en dramabiografi med den alltid briljanta Elle Fanning i rollen som Albanys dotter Amy. Själv har jag ingen koll på vem Joe Albany var och jag har inte hört hans musik. Anledningen till min pepp för denna film är en intressant handling, särskilt eftersom karaktären den handlar om berättas om utifrån en annan karaktär. En annan anledning är Fanning i huvudrollen och resten av den sköna rollistan som består av namn som John Hawkes som Joe, Lena Headey, Peter Dinklage, Glenn Close, Burn Gorman och Red Hot Chili Peppers-basisten Flea. Low Down har chans att bli en välspelad och intressant film som redan har vunnit mitt hjärta med en handling som utspelar sig i de härliga 60- och 70-talen.

GODZILLA (USA)

Den största överraskningen för mig själv är den kommande monsterfilmen Godzilla. När jag fick höra om filmen första gången kunde jag inte vara mer ointresserad. Godzilla har filmatiserats många gånger och Hollywoods skicklighet vad gäller monster och dylikt är inte av någon hög nivå. Men efter att filmens regissör avslöjades och två magnifika trailers lanserades har filmen vänt håll helt och hållet och blivit en av de filmer jag ser fram emot mest i år. Regisserad av f d indieregissören Gareth Edwards som 2010 lyckades skapa en spännande monsterfilm med låg budget, med den simpla titeln Monsters, känns det helt rätt att Edwards har fått chansen att göra en till monsterfilm, denna gång med betydligt högre budget. Godzilla har förutom en duktig och kostnadseffektiv regissör en trevlig rollista med namn som Bryan Cranston, Elizabeth Olsen, Aaron Taylor-Johnson, Juliette Binoche, Sally Hawkins, David Strathairn och Ken Watanabe. Kan komma att överraska totalt, något som inte känns omöjligt eftersom förra årets monsterfilm Pacific Rim lyckades leverera.

Trailer

INTERSTELLAR (USA/Storbritannien)

Christopher Nolan är i år tillbaka med ett helt nytt projekt som följer hans riktlinjer totalt: ”berätta ingenting om filmen, gör den så hemlig och mystisk som möjligt”. Peppen är enorm när Nolan får göra film på originalidéer skrivna av honom själv och hans bror. Det är då Nolan är som bäst. Interstellar heter hans kommande film och den har Matthew McConaughey i huvudrollen. Han backas upp av en gigantisk rollista av tunga namn som Jessica Chastain, Anne Hathaway, Michael Caine, Casey Affleck, Wes Bentley, Ellen Burstyn, John Lithgow och David Oyelowo. Vad filmen handlar om är som sagt oklart eftersom Nolan gillar att vara hemlig. Men den ska enligt uppgifter kretsa kring en grupp forskare som reser genom ett nyligen upptäckt maskhål i rymden. Filmen sägs bland annat innefatta tidsresor, alternativa dimensioner och annat smått och gott som får mitt sci-fi-hjärta att smälta av pepp. Bara tanken att Nolan ska göra en sci-fi-film som troligtvis är komplex och massiv får mina knän att vika sig. Som väntat säger trailern ingenting som bidrar till en ökad förståelse av vad filmen kommer att handla om. Men det är det som gör filmen ännu mer intressant.

Trailer

Veckoresumé #30

Efter mycket arbete i skolan och ett kort uppehåll på bloggen är veckoresumérna äntligen tillbaka. Jolly good reading!

RAIN MAN (1988)

Den evigt unge Tom Cruise och den lille fenomenale herren Dustin Hoffman spelar som två vitt skilda bröder i Barry Levinsons klassiker om en annorlunda resa genom USA. Rain Man handlar om den unge bilförsäljaren Charlie Babbitt (Tom Cruise) som iförd slickad kostym och trendiga solglasögon endast fokuserar på sig själv och pengar. När hans far som han inte har haft någon som helst kontakt med plötsligt avlider hoppas Charlie förväntansfullt att han ska få ärva sin fars rikedomar och kunna betala av sina skulder. Till Charlies stora förtret visar det sig att han endast får ärva sin fars gamla Buick Roadmaster. Faderns pengar får den autistiske savanten Raymond (Dustin Hoffman), som bor på en institution för handikappade, erhålla. Charlie bestämmer sig för att ta Raymond ifrån sitt vårdhem för att kunna pressa honom på hans pengar. Vad Charlie inte vet är att Raymond är hans bror. Rain Man är en berörande berättelse med fantastiskt manus och briljant skådespel. Tom Cruise gör ett galant jobb som den osympatiske och känslokalle Charlie och Dustin Hoffman är mästerlig i rollen som autistiskt geni. Den trogne tysken Hans Zimmer har skrivit musiken som alltid är lika fantastisk och regissören Barry Levinson har släppt sina skådespelare fria för improvisation och full inlevelse. Rain Man är en enastående film som både berör och underhåller. Halvstark fyra i betyg.

LE COUPERET (2005)

(Sv: Mördande konkurrens). Bruno (José Garcia) blir efter femton år av lojalt arbete på ett pappersföretag uppsagd på grund av omstruktureringar. Inte så tagen som man kan tro njuter Bruno i början av sin arbetslöshet, men efter nästan två år utan arbete och pengar att försörja sin familj med bestämmer han sig för att söka nytt arbete. Problemet är att papper är det enda han är bra på. Bruno söker reda på andra arbetslösa pappersarbetare med liknande kompetens som han själv och inser snabbt att hans chans att få ett nytt jobb är liten. Bruno bestämmer sig därför att mörda sina arbetssökande konkurrenter i hopp om en fast anställning. Le Couperet är en svart komedi med ett tydligt samhällskritiskt budskap. Att alltid ha pressen på sig att leverera och klättra upp för karriärstegen blir för mycket för Bruno. José Garcia gör en skinande insats som klumpig mördare och kärleksfull familjefar. Manuset är kvicktänkt och skapar tillsammans med skådespelarinsatserna humoristiska scener där smilbanden sträcks ut till max. Regissören Costa-Gavras lyckas med både humor och våld att skapa en trovärdig film som vågar provocera och underhålla. Tillsammans med det snygga fotot blir helheten otroligt sevärd och bra. Stabil fyra i betyg.

EXOTICA (1994)

Exotica är skriven, producerad och regisserad av den kanadensiske regissören Atom Egoyan, känd för sina smala och tunga dramor med otraditionella händelseförlopp som ofta innehåller oväntade vändningar. Exotica är just en sådan film och följer en grupp karaktärer vars liv skall komma att beblandas. Eric (Elias Koteas) och Christina (Mia Kirshner) träffades för första gången när de en solig sommardag hjälpte till i letandet efter en försvunnen flicka. Nu arbetar de båda på sexklubben Exotica, han som DJ och hon som nakendansare. Christinas stamkund Francis (Bruce Greenwood) är en sliten skatterevisor som spenderar sina kvällar på Exotica. En kryptisk beskrivning av handlingen och inget mer är vad som krävs för att titta på Exotica med ovetande sinnen. Precis som jag nämnde ovan är Egoyan en regissör med oväntade händelseförlopp och jag vill därför behandla handlingen så lite som möjligt. Skådespelet är på topp med starka rollprestationer från samtliga tre. Elias Koteas gör en annorlunda och stark rollprestation som svettig och långhårig sex-DJ. Mia Kirshner gör också hon en stark insats som förförisk men hårdhudad dansös. Men den bästa i filmen är Bruce Greenwood som levererar fullt ut. En skådespelare som jag har fått upp ögonen för på senare tid. Han figurerar vanligtvis som birollsskådis i filmer som Capote, Star Trek, Flight och många, många fler. Exotica är mer än bara starka skådespelarinsatser. Fotot, den minimalistiska dialogen, den mörka noire-film-stämningen och känslan av isolering är alla delar som utgör Exotica och gör den värd en stabil fyra i betyg.

THIRTEEN DAYS (2000)

I oktober 1962 var USA nära att kastas in i ett nytt världskrig med kärnvapen. Amerikanska  övervakningsflyg tog bilder på sovjetiska raketbaser placerade på Kuba riktade mot amerikansk mark. Det var händelsen som agerade startskott för de svettiga och nervpirrande tretton dagarna då John F. Kennedy och hans stab arbetade frenetiskt med att försöka lösa krisen, avvärja de sovjetiska hoten och förhindra ett tredje världskrig. Thirteen Days skildrar denna period inifrån Kennedys administration. Kevin Costner, som spelar presidentens närmaste rådgivare Kenny O’Donnell, gör en godkänd men inte fantastisk insats. Costner försöker nämligen klämma fram en Boston-dialekt som inte alltid är helt stabil och i vissa stunder rentav dålig. Han gör i vissa stunder av filmen ett bra jobb men i andra är han ointressant och tråkig. Två som dock levererar är Steven Culp som spelar presidentens bror Robert F. Kennedy och Bruce Greenwood som levererar än en gång, den här gången som John F. Kennedy och inte skatterevisor som gillar strippklubbsbesök. Dessa två herrar lyckas inte bara till utseendet men även med röst och tal likna John och Robert. Thirteen Days är en film som till största del av sin speltid utspelar sig i Vita Husets konferensrum med grupper av kostymklädda gubbar som pratar. Det kanske låter långtråkigt men i Thirteen Days ligger spänningen alltid på en relativt hög nivå. Speltiden är lång, cirka två och en halv timme men gör det möjligt att introducera stora delar av Kennedys stab och samtidigt gå igenom händelserna under tretton dagar. Thirteen Days har dock en svaghet, nämligen ett svajigt mellanparti där särskilda händelser inte förklaras fullt ut, något som drar ner på helhetsbetyget en aning. Trots det är Thirteen Days en spännande och välgjord thriller som passar perfekt för personer som inte bara vill ha stora explosioner och galen action. Stabil trea i betyg.

Den senaste veckan har jag precis som David sett The Place Beyond the Pines (4/5). Här är Davids recension! Jag har även sett National Treasure som kommer recenseras i en fullängdstext senare denna vecka!

Veckans topp 3

1. Rain Man
2. Exotica
3. Le Couperet

Capote (2005)

Capote skildrar författaren Truman Capote och följer hans arbete och relationer under arbetet med hans roman In Cold Blood. Capote som spelas av den skickliga Philip Seymour Hoffman intresserar sig för en nyhetsartikel om ett mord på fyra familjemedlemmar i en liten stad i Kansas, USA. Truman Capote som redan är ansedd som en stor författare i branschen efter att ha skrivit boken Breakfast at Tiffany’s reser till den lilla orten med sin barndomsvän, författarinnan Harper Lee (Catherine Keener) för att intervjua mordoffrens närmaste och de anklagade för att få material till sin nya bok. Under sitt arbete börjar Capotes känslor växa för en av de mordanklagade.

Bennett Miller (Moneyball, The Cruise) står bakom kameran i den här påkostade biografin som har det mesta man kan tänka sig, inom skådespelets konst. Philip Seymour Hoffman leder en rollista med tunga och erfarna namn som levererar på en hundraprocentig nivå hela vägen ut. Catherine Keener, Bruce Greenwood, Bob Balaban, Chris Cooper, Amy Ryan och Clifton Collins Jr, gör strålande jobb som birollskaraktärer, men det är Philip Seymour Hoffmans exemplariska och mästerliga insats som den frispråkiga Truman Capote som sticker ut. Capotes ljusa och lite gnälliga röst tog en stund att vänja sig vid, särskilt eftersom Hoffmans normala tal annars präglas av en rostig och mörk röst. När jag kom över den tröskeln framstår Hoffman nästan som ett geni, en mästare på att spela Capote, utan att överdriva. Hoffman gör mer än att imitera Capote, han blir Capote.

Filmens svaghet är handlingens framfart som är ojämn och dalar i engagemang. Capote är vid ett flertal stunder seg och oengagerande. Intresset svajade upp och ner, till stor del på grund av filmens första halva som aldrig griper tag i tittaren. Turen vänder dock i andra halvan då filmen lyfter sig rejält och många viktiga och emotionella scener får stor plats.

Capote är en film som trots sin svajiga handling är en väldigt intressant film i sin helhet, om en komplicerad och annorlunda man. Fotot är grått, bestående av naturliga färger som skapar en dyster och realistisk stämning som verkligen passar in på karaktären Truman Capote. Filmens starkaste kort är skådespelet som gör filmen sevärd, även om handlingens utförande inte alltid är perfekt. Philip Seymour Hoffman gör en historisk rollprestation i Capote, en rollprestation som gav honom en Oscar-statyett han verkligen förtjänar. Betyget blir en stark trea.