Veckoresumé #31

Våren är här och med den kommer uppsatser, prov och korpenmatcher. Vi beklagar den låga uppdateringsfrekvensen just nu, men hoppas att denna väldigt långa resumé kan täcka behovet för några dagar framåt!

A Dangerous MethodA DANGEROUS METHOD (2011)
2 stjärnor DYLPC

David Cronenberg är en regissör som gjort sig känd för sina väldigt egna och ofta märkliga filmer. Jag har inte helhjärtat dykt ner i hans filmuniversum än och kan absolut inte göra någon ordentlig bedömning efter bara tre filmer (The Dead Zone, Cosmopolis och denna, vilka knappast räknas som några av hans mest representativa verk), men än har han inte imponerat nämnvärt på mig, med undantag för The Dead Zone med Christopher Walken som är en helt klart bra film. A Dangerous Method handlar i vilket fall om de två psykologerna (de var författare och läkare och lite annat också) Carl Gustav Jung och Sigmund Freud och deras möten och diskussioner i både arbete och privatliv. Jung och Freud spelas av Michael Fassbender respektive Viggo Mortensen, medan en tredje part, den psykiskt sjuka men fagra och intelligenta Sabina Spielrein, spelas av Keira Knightley. Spielrein var till en början en av Jungs patienter, men skulle senare komma att influera och påverka hans syn på psykologi när hon blev involverad i hans arbete. Filmen kretsar dels kring utvecklingen av Jungs och Freuds behandlingsformer, framförallt hur psykoanalysen tog form, och dels kring Jungs relation med Sabina Spielrein. Filmen har vissa fördelar, men också tungt vägande nackdelar. Den har potential att bli riktigt bra då dess tema är intressant, den har en bra skådespelarbesättning (även Vincent Cassel) och är snyggt filmad. Den lider dock av ett stort problem, vilket är att den är alldeles för seg och oengagerande. Det som skulle kunna väcka stort intresse kvävs av stela dialoger, en handling utan nerv och ganska gråa karaktärer. Filmen är trots detta OK och precis på gränsen mellan en tvåa och en trea i betyg.

In the LoopIN THE LOOP (2009)
3 stjärnor DYLPC

Om den förra filmen var seg så är den här brittiska komedin raka motsatsen. Storbritanniens minister för internationell utveckling, Simon Foster (Tom Hollander), uttalar sig plumpt om att ett krig i Mellanöstern är ”unforeseeable”, vilket skapar rubriker och osäkerhet inom regeringen. Han blir tillsagd att hålla tyst och förhålla sig till Storbritanniens neutrala linje. Förhoppningen om att stormen ska lägga sig brister dock när han på nytt uttalar sig klantigt om att britterna måste ”climb the mountain of conflict”, vad nu det ska betyda. I ett skört skede trappas det politiska spel som Foster dragit igång upp och det dröjer inte länge förrän USA blivit en central del av detsamma. Foster reser till Washington med sin nyanställde nybörjarassistent, som varken är kapabel att komma i tid eller hålla tyst om sekretessbelagda dokument, för att reda ut denna känsliga situation – vilket slutar i ett enda stort kaos. Inte blir det lättare för den stackars Simon av att han ständigt läxas upp och blir utskälld, verbalt trakasserad och nedslagen av den bryske och kroniskt förbannade Malcolm Tucker (Peter Capaldi), en av premiärministerns närmsta män. Foster & Co dras in i ett snår av krismöten och specialistgrupper, oklara allianser och åsiktskrockar, och allt mynnar ut i att de mer eller mindre på egen hand måste stoppa ett annalkande krig. Det blir långa stunder precis så roligt som det låter, tack vare ett vasst manus, sköna skådisar och de klockrena skämt som kännetecknar den så ofta lyckade brittiska satiren. Bland alla roliga karaktärer vill jag lyfta fram två som sticker ut allra mest: Peter Capaldis rövhål Malcolm Tucker som står för en oavbruten leverans av grova, fyndiga och ofta politiskt anspelande svordomar, och framförallt Tom Hollanders osäkre, klantige och mesige minister Simon Foster som det är omöjligt att inte tycka synd om. In the Loop ligger precis på gränsen mellan en trea och en fyra, och hade storyns upplösning haft en lite kraftigare utväxling hade betyget blivit det sistnämnda.

Abre los ojos 2ABRE LOS OJOS (1997)
3 stjärnor DYLPC

(En: Open Your Eyes). Ett romantiskt, thrilleraktigt, mystiskt drama med sci-fi-element från den spanske regissören Alejandro Amenábar. En rik, ung man vid namn César, spelad av Eduardo Noriega, träffar sitt livs stora kärlek, Sofía (Penélope Cruz), på en fest. De träffas flera gånger och kommer närmare varandra. Plötsligt råkar César ut för en bilolycka och skadas allvarligt. Hans ansikte vanställs och hela tillvaron förändras när han tvingas försöka fortsätta sitt liv med ett avskräckande yttre. Med i bilden finns en annan kvinna, som utger sig för att vara Sofía, och César slits mellan dröm och verklighet – en problematik som eskalerar ju längre som går. Till slut vet han inte vad han ska tro om någonting, vem som är vem och vem han själv är. Abre los ojos är en både spännande, skrämmande och filosofisk film med en överhängande mystik och obehaglig stämning. I Noriegas karaktär och hans livsöde finns en stor tragik som framhävs med hjälp av starkt skådespeleri och den mörka atmosfär som genomsyrar filmen. Twistar och nya dimensioner i storyn gör att man måste vara uppmärksam genom filmen, annars är det lätt att förvirra sig i Césars medvetandes alla lager. Under filmens andra hälft flaxade koncentrationen till något från min sida och intresset avtog då och då, men på det stora hela är Abre los ojos en spännande och på många sätt intressant film. För att sammanfatta den med ett ord: kuslig.

Vanilla SkyVANILLA SKY (2001)
1 stjärna DYLPC

När en för amerikanerna utländsk film gör succé vill de allt som oftast göra om den och tjäna pengar på originalets framgångar. Under kategorin amerikanska remakes finns Cameron Crowes tolkning (läs kopia) av Alejandro Amenábars film som beskrivits ovan, Abre los ojos. Visst finns det bra remakes, vissa som till och med är bättre än originalet, och vissa som är helt annorlunda och tillför något nytt. Vanilla Sky är varken bättre eller annorlunda, då den i princip är en scen för scen kopia av sin förlaga, minus den stämning och den tyngd som finns i Abre los ojos. Eduardo Noriega är utbytt mot Tom Cruise (som jag vanligtvis tycker mycket om), medan Penélope Cruz gör samma roll igen fast i en sämre klingande engelsk tappning. I rollen som den andra kvinnan har man placerat Cameron Diaz, som inte alls passar in och som långa stunder är rent ut sagt usel. Abre los ojos vackra, klassiskt orkestrala musik har ersatts av lättsamma poplåtar som raserar stämningen gång på gång. Har man sett originalet finns verkligen ingenting att hämta i Vanilla Sky, en film vars enda syfte är att göra folk som inte orkar läsa undertexter nöjda. Till och med ljusarrangemangen på nattklubben där David (César) är exakt likadana. I och med språkbytet försvinner den mörka atmosfären och den allvarliga tonen, som ersätts av svajande genreblandningar med malplacerade skämt och ett stundtals retarderat manus. Nej, en fet tumme ner!

DéficitDÉFICIT (2007)
3 stjärnor DYLPC

Gael García Bernal är ett av Mexikos och hela Latinamerikas största namn på skådespelarfronten. Han har vid 34 års ålder varit inblandad i över 30 filmer och TV-produktioner, och 2007 gjorde han sin regidebut med detta samhällskritiska drama. Déficit handlar om hur den unge Cristobal (García Bernal), vars rika föräldrar flytt landet då de uppenbarligen inte tjänat sina pengar helt enligt reglerna, bjuder hem en bunt vänner för ett grillparty vid poolen. Det klagas på det okänsligt behandlade tjänstefolket, det dricks, det röks, det rings telefonsamtal till föräldrar i andra länder, det ges besked om intagning på Harvard, det raggas hit och dit, och det struntas i att det pågår strejker i byn precis utanför huset. Bubblan av den isolerade rikedomen är på väg att spricka, men först drar gänget igång en ravefest med hög musik och ecstasy i omlopp. Trots sin ringa längd (79 minuter) och begränsade spelplats lyckas filmen berätta en hel del om läget i Mexiko och krocken mellan olika samhällsklasser. Lågbudgetkänslan skiner igenom gång på gång och ibland känns det som en hemmavideo, men det är berättelsen som står i fokus och den lyckas García Bernal hyfsat bra med, varför filmen får en svag trea i betyg.

Crimes and MisdemeanorsCRIMES AND MISDEMEANORS (1989)
3 stjärnor DYLPC

En av Woody Allens mer allvarliga filmer. Judah (väl spelad av Martin Landau) försöker avsluta en otrohetsaffär, som han ångrar mer och mer. Det blir dock mycket problematiskt, eftersom kvinnan i fråga känner sig sviken och vill berätta om affären för Judahs fru. Judah inser att han måste hitta på något för att lösa detta, varpå han tar kontakt med en god vän som känner yrkesmördare… Parallellt med denna historia springer Cliff (Woody Allen) runt och gör dokumentärfilmer, vissa projekt mer tilltalande än andra. Just nu jobbar han på ett porträtt av den egocentriske TV-producenten Lester (Alan Alda), vilket han gör bara för pengarna, som han ska använda för en viktigare film om en intressant, livsbejakande och fantastiskt rolig psykolog som pratar om meningen med livet. Medan Lester babblar på om vilket geni han är inleder Cliff en relation med hans producent Halley (Mia Farrow), vilken utgör ytterligare en dimension i Allens snåriga värld av problematiska relationer. Detta är som sagt en av hans mörkare filmer, en betydligt mer svart komedi än hans vanligtvis romantiska, skrattäta alster. Mörka teman som otrohet, mord, religion, livsåskådning och moraliska dilemman behandlas med ett stort allvar men också en lagom dos humor – det finns riktigt roliga stunder också! Filmens yta är för övrigt extremt grå, brun och trist, och den sena 80-talsstilen framstår som fruktansvärt torr och dyster – kanske ett medvetet drag från Allen. I betygsväg en stark trea, inte långt ifrån en fyra.

To the WonderTO THE WONDER (2012)
2 stjärnor DYLPC

Terrence Malick har många gånger gjort filmvärlden rikare, med klassiker som The Thin Red LineBadlandsDays of Heaven och senast den svåra The Tree of Life som definierar uttrycket vattendelareTo the Wonder är något av en lightversion av den sistnämnda och kretsar kring den romantiska men stormiga relationen mellan en fransyska (Olga Kurylenko) och en amerikan (Ben Affleck). De träffas i Paris, blir förälskade, flyttar till ett nybyggt hus i USA. Så mycket mer behöver (och kan) inte sägas om handlingen, för det mesta av filmen går ut på att dessa människor går runt på åkrar, smeker varandra, tittar ut genom fönster, vandrar mot solnedgången och upplever kärlek, ångest och existentiella tvivel. Malick har kastat om hela kronologin, knappt använt sig av någon dialog och låtit karaktärerna uttrycka sig i poetiska och luddiga voice-overs där de abstrakt beskriver hur de hör samman med naturen och hur deras kärlek finns i dem etc. Dessa voice-overs är ett av filmens största problem – de saknar substans och blir för mig bara pretentiöst ludd, det känns mest bara bajsnödigt. Filmen är ohyggligt repititiv och story- och karaktärsutvecklingen är minimal. Det är mer av ett bildkollage än en film, om än ett på ytan otroligt vackert sådant. Fotot är gudomligt, den klassiska musiken likaså och Malicks flytande kameraföringar mot solens strålar får de ganska normala miljöerna att kännas som ett paradisiskt landskap skapat av någon form av gud. Just det, apropå Gud – Javier Bardem är med också och spelar en präst. Han funderar över sin tro och tvivlar på meningen med livet, sedan är frågan vad han egentligen har med någonting att göra. Jag påpekar återigen att jag tycker mycket om Terrence Malick, men dessa 112 minuter hinner kännas plågsamt långa och den där mäktiga känslan som finns i The Tree of Life finns inte här. Den stora peppen på Malicks kommande projekt är dock opåverkad!

Phil SpectorPHIL SPECTOR (2013)
3 stjärnor DYLPC

Vad är det där för en filur tänker ni? Jo, det är faktiskt Al Pacino, och bredvid honom sitter Helen Mirren! Pacino, som fyllde 73 häromdagen, fortsätter att välja intressanta roller och i den här HBO-producerade filmen spelar han den legendariske men kontroversielle musikproducenten Phil Spector. Värt att observera är att detta inte är en fullskalig biografi i den bemärkelsen att den inte täcker Spectors liv och karriär utan istället enbart fokuserar på tiden kring rättegången 2003 där Spector stod åtalad för mord på en ung kvinna. Mirren spelar Spectors försvarsadvokat Linda Kenney Baden, som är den karaktär som huvudsakligen för filmen framåt. Det är hennes arbete som är i fokus, även om Phil Spector naturligtvis står för de mest spektakulära insticken. Pacino gör en fin insats och visar mästertakterna i särskilt en scen där han lever ut ett brett känsloregister med maximal intensitet. Helen Mirren kan också det där med skådespeleri och är helt och hållet stabil. Musiken i filmen är som väntat riktigt bra och ”The Wall of Sound” gör sig påmind medan Spector reflekterar över sin karriär parallellt med att rättegången förbereds, rättstekniska detaljer utreds och folket rasar mot Spector, övertygade om hans skyldighet. Filmen inleds med en försvarande text där HBO stämplar filmen som fiktion, vilket kan tyckas märkligt eftersom HBO vanligtvis inte backar från vågade budskap och påståenden. Till vilken grad filmen skiljer sig från verkligheten kan jag inte kommentera då jag inte alls är insatt i fallet, men det kan vara en sak att ha i åtanke innan man använder den som fakta eller viftar bort den som ren fiktion. I vilket fall är Phil Spector en sevärd film som öppnar upp fallet Phil Spector igen och slänger upp frågan om han verkligen var skyldig i luften.

Total RecallTOTAL RECALL (1990)
2 stjärnor DYLPC

En av allas vår Arnold Schwarzeneggers många kultförklarade filmer. Sci-fi-action-stänkaren Total Recall utspelar sig i en framtid där Marsresor är en del av vardagen. Doug (Arnold) lever ett rätt soft liv med sin råheta fru (Sharon Stone), men störs av återkommande drömmar där han befinner sig på Mars. Han bestämmer sig för att köpa ett minnesimplantat av företaget Rekall för att kunna resa till Mars på något slags konstgjord väg. Här börjar en enorm förvirring med kluvna personligheter, rymdresor och actionäventyr där Doug inte vet vilken av hans personligheter som är den verkliga. På det sättet har filmen flera lager av världar och dimensioner, men det är i princip det enda som är av intresse i en annars ganska sunkig, ibland löjlig, actionfilm som trots sitt produktionsår känns väldigt 80-tal, på gott och ont. Manuset kryllar av one-liners (som Arnold i och för sig vet hur man levererar) och smink och effekter som stinker B-film. I vissa lägen kan man inte annat än skratta åt alla de löjliga stunder av försök till hemska skräckupplevelser som istället blir stor (ofrivillig) komik. Nej, vill man uppleva det bästa av Arnold ska man helt klart dra igång Terminator!

Veckans topp 3

  1. Crimes and Misdemeanors
  2. In the Loop
  3. Phil Spector
Annonser

85 Oscars som aldrig delades ut

JACK NICHOLSON

På grund av en misslyckad schemaläggning av den 85:e Oscarsgalan för två veckor sedan (rykten gör gällande att planeringen sköttes av Hrundi V. Bakshi) blev det hela 85 guldstatyetter över som ännu inte hittat sina rättmätiga ägare. Vi har nu fått i uppdrag av Oscarsakademien att dela ut dessa, ett uppdrag vi verkställer nedan.

Vi har nu äran att dela ut en Oscar för…

  1. …bästa originalmanustitel till Nick Flynn för Another Bullshit Night in Suck City (Being Flynn)
  2. …bästa autotune till Tom Hardy för The Dark Knight Rises
  3. …bästa namedropping till Mark Wahlberg för Ted
  4. …bästa mittbena till Guy Pearce för Lawless
  5. …bästa lön per on-screen-minut till Mikael Persbrandt för The Hobbit: An Unexpected Journey
  6. …bästa John Cale-samling till Keira Knightley för Seeking a Friend for the End of the World
  7. …bästa motion capture till Holy Motors
  8. …bästa sätt att effektivt avsluta en otrohetsaffär till Richard Gere för Arbitrage
  9. …bästa självförtroende till Robert De Niro för Being Flynn
  10. …bästa casual friday till Steve Carell för Seeking a Friend for the End of the World
  11. …bästa sex med kläderna på till Blake Lively för Savages
  12. …bästa magtröja till Matthew McConaughey för Magic Mike
  13. …bästa volontärarbetare till Paul Dano för Being Flynn
  14. …bästa butler till Michael Caine för The Dark Knight Rises
  15. …bästa uppslutning till Project X
  16. …bästa stereotypcementering till End of Watch
  17. …bästa limousininteriör till Holy Motors
  18. …bästa förtexter till Skyfall
  19. …bästa eftertexter till Moonrise Kingdom
  20. …bästa comeback från käppbrukande gubbe till vältränad superhjälte till Christian Bale för The Dark Knight Rises
  21. …bästa polare till Ted i Ted
  22. …bästa gig till Denis Lavant med ensemble för Holy Motors
  23. …bästa scoutledare till Edward Norton för Moonrise Kingdom
  24. …bästa uteliggare till Robert De Niro för Being Flynn
  25. …bästa Ladies Night-substitut till Magic Mike
  26. …bästa spoiler av klassisk film till Blake Lively för Savages
  27. …bästa annons till Safety Not Guaranteed
  28. …bästa titelkompabilitet för den svenska marknaden till Skyfall
  29. …bästa namn till Marietta von Hausswolff von Baumgarten för Call Girl
  30. …bästa actionskådis i dramakomedi till Bruce Willis för Moonrise Kingdom
  31. …bästa raggningsreplik till Idris Elba för Prometheus
  32. …bästa skyddsrum till Seeking a Friend for the End of the World
  33. …bästa pendlare till Javier Bardem för Skyfall
  34. …bästa Baywatch-legend till David Hasselhoff för Piranha 3DD
  35. …bästa hipster till Kara Hayward för Moonrise Kingdom
  36. …bästa affärsresa till Safety Not Guaranteed
  37. …bästa leende till Marion Cotillard för Rust and Bone
  38. …bästa mindfuck till Holy Motors
  39. …bästa flaggviftning till Battleship
  40. …bästa mustasch till Zach Galifianakis för The Campaign
  41. …bästa duschsångare till Fabio Armiliato för To Rome with Love
  42. …bästa inzoomning till Django Unchained
  43. …bästa läderdräkt till Kate Beckinsale för Underworld: Awakening
  44. …bästa fyrverkeriposter till Beasts of the Southern Wild
  45. …bästa fejkleende till Julianne Moore för Game Change
  46. …bästa svettmängd per person till We Are Legion: The Story of the Hacktivists
  47. …bästa person att festa med till Sam Jones för Ted
  48. …bästa konstnär till Christopher Walken för Stand Up Guys
  49. …bästa berättare till Patrick Stewart för Ted
  50. …bästa sömnpiller till Cosmopolis
  51. …bästa räddare i nöden till John Goodman för Flight
  52. …bästa kameleont till Denis Lavant för Holy Motors
  53. …bästa utnyttjande av regissörsskapet för att kunna resa till häftiga europeiska städer till Woody Allen för To Rome with Love
  54. …bästa betongklump till Taylor Kitsch för Savages
  55. …bästa hipsterfildelare till Bradley Cooper för The Words
  56. …bästa tunnel till The Perks of Being a Wallflower
  57. …bästa trailer till Rust and Bone
  58. …bästa ”Nej det var droppen, nu stänger jag av”-ögonblick till Amanda Seyfrieds inträde i Les Misérables
  59. …bästa hårsvall till William H. Macy för The Sessions
  60. …bästa Johnny Depp-parodi till Johnny Depp för Dark Shadows
  61. …bästa husdjur till Richard Parker för Life of Pi
  62. …bästa leverans av one-liner till Matthew McConaughey för ”The law says you cannot touch, but I see a lot of lawbreakers up in this house” i Magic Mike
  63. …bästa vinkelskott till Jamie Foxx för Django Unchained
  64. …bästa älskare till Alan Arkin i Stand Up Guys
  65. …bästa svensk till Malik Bendjelloul för Searching for Sugar Man
  66. …bästa chans till Human Wrecking Balls-kontrakt till Joaquin Phoenix för The Master
  67. …bästa krutgumma till Judi Dench för Skyfall
  68. …bästa krutgubbar till Al Pacino, Christopher Walken och Alan Arkin för Stand Up Guys
  69. …bästa Hans Landa 2.0 Good Guy Edition till Christoph Waltz för Django Unchained
  70. …bästa Bill Murray till Bill Murray för Moonrise Kingdom
  71. …bästa chans till Dancing with the Stars-förfrågan till Bradley Cooper och Jennifer Lawrence för Silver Linings Playbook
  72. …bästa planlösning till Anna Karenina
  73. …bästa flotte till Kon-Tiki
  74. …bästa DDR-känsla till Barbara
  75. …bästa klassråd deluxe till Lincoln
  76. …bästa 70-talskänsla till Argo
  77. …bästa Woody Allen-fanatiker till Alice Taglioni för Paris-Manhattan
  78. …bästa byggarbetare till Rodríguez för Searching for Sugar Man
  79. …bästa skjul till Beasts of the Southern Wild
  80. …bästa författare till Paul Dano för Ruby Sparks
  81. …bästa dörrvakt till Matthias Schoenaerts för Rust and Bone
  82. …bästa produktplacering till Caterpillar för grävskopan i Skyfall
  83. …bästa dödskrök till Denzel Washington för Flight
  84. …bästa ensemble till Side by Side
  85. …bästa WINNING till Charlie Sheen för A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III

Där har vi en gedigen lista med en stor skara glada vinnare. Några som inte lär vara lika glada är vinnarna av de 33 Razzies vi också har delat ut, en lista du hittar här.

Topp 10: 2012 à la Davelito

Snart är 2012 till ända, ett år som gett oss såväl högkvalitativa filmupplevelser som rent skräp. Nu har det alltså blivit dags att sammanfatta filmåret som gått, vilket görs bäst och roligast i form av en topplista!

Först ut är David (om jag nu ska benämna mig själv i tredje person), som gärna plockar fram lite andra filmer än de mest väntade storfilmerna. Här är mina 10 favoriter från 2012*:

Searching for Sugar ManSEARCHING FOR SUGAR MAN (Sverige/Storbritannien)

Stor siffra 1 vit bakgrund

5 stjärnor DYLPC

Toppar listan gör denna fantastiska dokumentär om den i USA aldrig erkände artisten Rodríguez, som bortom sin vetskap blev en kultartist och frihetssymbol i Sydafrika under apartheidtiden. Hela historien kring Rodríguez är bland det mest fascinerande jag hört och den här filmen fångar den perfekt. Den svenske dokumentärfilmaren Malik Bendjellouls film är gripande från första till sista sekund och det tog ett tag innan jag kunde resa mig ur soffan och gå vidare. En berättelse som går rakt in i hjärtat. Searching for Sugar Man är en fulländad dokumentär, fullproppad med fakta, historia och politik, samtidigt vacker och känslofull. Och Rodríguez, vilken artist, vilken man, hans musik är magisk! En otroligt vägjord dokumentär som tilldelas årets enda betygsfemma och en stående ovation från min sida!

Call Girl 1CALL GIRL (Sverige)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC

Den svenska filmindustrin har de senaste åren varit av tveksam karaktär, men i år har vi ytterligare ett svenskt utropstecken som vi kan vara stolta över! Mikael Marcimains uppmärksammade film har väckt både debatt och hyllningskörer, och om vi håller oss till det filmiska kan jag bara instämma med den hyllande skaran. Vad Call Girl handlar om känner ni väl till vid det här laget, men i stora drag följer den dels en 14-årig flicka som dras in i en prostitutionshärva och dels polisutredningen kring densamma, i en politisk thriller som utspelar sig i svenska 70-talsmiljöer. Snyggt foto, pulserande spänning och en gripande berättelse gör detta till 2012 års bästa spelfilm. (Vill ni läsa mer hänvisar jag till vår fullskaliga recension, som hittas här).

Rust and BoneRUST AND BONE (Frankrike/Belgien)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC

Regissören Jacques Audiard som 2009 gjorde den Oscarsnominerade Un prophète, följde i år upp sitt vassa fängelsedrama med ännu ett gripande drama. Rust and Bone berättar historien om en kvinna och en man som båda går igenom svåra kriser – två upprivna karaktärer som befinner sig i faser då livet är som mest svårhanterligt. Kvinnan är något så ovanligt som en späckhuggartränare som råkar ut för en hemsk olycka, medan mannen är ensamstående pappa, portvakt och kampsportare. Dessa strålar samman i ett invecklat möte som utvecklas till en komplicerad kärlekshistoria. Med två riktigt bra skådisar i Matthias Schoenaerts och allas vår älskling Marion Cotillard, fantastiskt foto, musik och redigering blir den här filmen en vacker och gripande upplevelse. Ska jag invända mot något faller vissa bitar på plats lite väl lätt, men det är i slutändan inget som påverkar filmens helhet nämnvärt.

AmourAMOUR (Österrike/Frankrike)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC

(Från veckoresumé #5). Ett äldre par, bosatt i en lägenhet i Paris, lever ett lugnt och normalt liv som pensionärer. När Anne plötsligt får en stroke antar vardagen en annan skepnad och Georges tvingas hantera en kraftigt förändrad tillvaro. Det är precis så deprimerande och plågsamt som det låter, och således en filmupplevelse som inte uppskattas av alla. Själv väljer jag att se det smärtsamma i positiv bemärkelse, eftersom det här är en film som verkligen berör. Michael Haneke (mannen som använder film för att “våldta sin publik”) skildrar allt med en skicklig iakttagelseförmåga och diskbänksförankrad realism, tillsammans med två grymt starka skådespelarinsatser av Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva. Att det sedan är långt och deprimerande ringar ju bara in hela poängen med vad Haneke vill berätta.

LooperLOOPER (USA)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC

(Från veckoresumé #3). Sci-fi-action som tillhör årets höjdpunkter. Joe (Joseph Gordon-Levitt) jobbar med att eliminera brottslingar från framtiden, som skickas tillbaka i en tidsmaskin och ploppar upp i en särskild zon där avrättningen sker snabbt och smidigt. Men när Joe inser att nästa person på listan är han själv om 30 år (Bruce Willis), blir saker genast komplicerade. Snygg och välskriven film som inte gör misstaget att brassa på med alldeles för mycket meningslös action, utan håller fötterna på jorden (ordvits oavsiktlig) och erbjuder en rå, avskalad känsla. Dessutom krävs en viss koncentration från tittaren för att greppa alla twistar och tidsbegreppet.

Moonrise Kingdom 1MOONRISE KINGDOM (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC

Wes Anderson (The Royal Tenenbaums, The Darjeeling Limited) är en av mina favoritregissörer och förväntningarna var naturligtvis högt ställda inför hans senaste verk. Det är något alldeles speciellt med hans filmer som gör att jag känner mig glad och fylld av värme efteråt, och Moonrise Kingdom är inget undantag. Anderson bygger upp en kreativ värld och låter den fyllas av charmiga karaktärer som ger sig ut på härliga utflykter i en skruvad vardag ute på en avskild ö med en ovanligt stor scoutkultur. Färgerna, musiken och så gott som perfekt casting med lite udda val som Bruce Willis och Edward Norton gör det hela ännu roligare. Ännu en mysig film från den gode Wes som kniper en sjätteplats på listan.

LawlessLAWLESS (USA)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC

Härlig film med mycket pangpang, sköna miljöer och bra tidskänsla. Utspelar sig under 30-talet, då alkohol var förbjudet i USA, och handlar om bröderna Bondurant, hårdhudade spritlangare som hamnar i våldsamma bekymmer. De tre bröderna spelas av Shia LaBeouf, Tom Hardy och Jason Clarke, och i rollistan finns även namn som Jessica Chastain, Guy Pearce och Gary Oldman. Alla sköter sig bra, även Böffen som på förhand kändes som ett svagt kort. Ville dock se mer av Oldman som underanvänds å det grövsta, vilket är synd. Storyn har setts förut och filmen är inte särskilt originell, men det gör inget, för den är snyggt utförd och grymt underhållande. Och när det smäller, då smäller det hårt – explosivt och kraftfullt – precis som det ska göra! Härlig musik också. Ja, härlig är nog ordet jag skulle beskriva filmen med, och den klarar precis en fyra i betyg och därmed en sjundeplats.

The Perks of Being a WallflowerTHE PERKS OF BEING A WALLFLOWER (USA)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC

Stephen Chbosky har skrivit och regisserat detta ungdomsdrama utifrån sin egen bok med samma namn. Filmen handlar om en blyg och ensam kille (Logan Lerman) som går sitt första år på high school, där han träffar två personer (Ezra Miller och Emma Watson) som ska komma att bli hans vänner under high school-tiden. Filmen behandlar många svåra ämnen man upplever under ungdomen, såsom kärlek, vänskap och framtidstankar. Det finns några fina scener i den här filmen, och även om den har vissa svagheter så är det i slutändan en riktigt bra film som många kan relatera till. David Bowies Heroes kan dessutom förgylla vad som helst, som till exempel en fantastisk slutscen som ramar in hela filmen på ett fint sätt.

Holy MotorsHOLY MOTORS (Frankrike)

Stor siffra 9

3 stjärnor DYLPC

Förmodligen den mest oförståeliga filmen jag någonsin har sett, men också en film som stannar kvar i huvudet långt efteråt. I regi av Leos Carax (stor)spelar Denis Lavant flera olika karaktärer, med namnet Oscar och en limousin med tillhörande förare som gemensam nämnare. Han gestaltar bland annat en tiggare, en mördare, en Motion Capture-skådis, en pappa och en döende man, allt på ett ruskigt skickligt sätt. Vad filmen egentligen handlar om ligger i betraktarens öga, och den kan upplevas som osammanhängande och mycket märklig. Filmen är extremt ojämn och blandar fantastiska scener med usla sångnummer, men det finns ständigt något intressant och tankeväckande över den. Ett stort mindfuck åt det Lynchiga hållet, som tack vare sin förmåga att väcka eftertanke får en niondeplacering på min lista.

BarbaraBARBARA (Tyskland)

Stor siffra 10

3 stjärnor DYLPC

Utspelar sig sommaren 1980 i Östtyskland. Barbara är läkare och får jobb på ett sjukhus ute på landsbygden, samtidigt som hon planerar att försöka fly till väst. Men när hon gjort sig hemmastadd på sjukhuset och lärt känna några personer där är det längre inte lika självklart att åka därifrån. Ett subtilt och välspelat drama med en (o)härlig DDR-känsla (vilket får bli något slags bonuskriterium för den här filmen). Några mästerliga höjder når den aldrig, men bra på alla punkter och klart sevärd, vilket belönas med en stark trea och en plats på topplistan. Gillar man minimalistiska filmer med fåordiga dialoger, avskalade miljöer och politiska referenser kan jag rekommendera Barbara. Det går även att hitta likheter till den suveräna Das Leben der Anderen (De andras liv).

Bubblare

Arbitrage, Red Lights, Seeking a Friend for the End of the World, Being Flynn, Skyfall, Ruby Sparks, Beasts of the Southern Wild

Inte ens nära

Savages, Magic Mike, The Hunger Games, Project X, To Rome with Love, ATM, End of Watch, Cosmopolis, One for the Money, American Reunion, LOL, The Words, Lincoln

Självklart finns det fler filmer som jag önskar att jag hade sett innan jag gjorde listan, men så är det alltid och man kan inte alltid hinna se allt. Bland de filmer jag hoppas mycket på finns Costa-Gavras Le capital, Paul Thomas Andersons The Master, Joe Wrights Anna Karenina och Derek Cianfrances The Place Beyond the Pines. Sedan är jag också lite nyfiken på Brian De Palmas Passion, Stand Up Guys med Al Pacino och (!) Christopher Walken, Robert Redfords The Company You Keep, och… Ja, listan fortsätter, men nu sätter vi punkt så att detta blir klart i år. Gott nytt år på er!

Fotnot

*Begreppet ”filmer från 2012” tenderar ofta att bli lite luddigt, med tanke på att produktionsåret kan vara ett annat än premiäråret, särskilt eftersom svenska premiärer ofta dröjer (alldeles för) länge. För enkelhetens skull går vi därför efter IMDb:s definiering av vilka filmer som räknas för 2012, dvs produktionsåret.

Veckoresumé #5

Året börjar lida mot sitt slut, som det så klyschigt heter, och jag har försökt förlänga listan över sedda filmer från 2012 års utbud.

Safety Not GuaranteedSAFETY NOT GUARANTEED (2012)
3 stjärnor DYLPC

Trevlig indiefilm i genren sci-fi-komedi som började lite halvsvagt med ett manus som kändes lite framtvingat, men som ju längre som gick växte och blev rätt härlig. Filmens handling har sin grund i en högst udda tidningsannons, där författaren påstår att han kan resa i tiden och behöver en partner. Tre personer på en tidning i nyhetstorka får i uppdrag att åka och undersöka denna mystiska man – en oviss resa som ingen riktigt vet var den ska sluta. Filmen får en trea i betyg och en tumme upp för sin indiestil, kreativitet och för arbetet med den låga budgeten (750 000 dollar). Regissören Colin Trevorrow verkar dessutom vara en skön snubbe värd att hålla ett öga på, med Filmmixerns intervju som motivering. (Härlig podcast för övrigt, som härmed får lite gratis reklam).

CosmopolisCOSMOPOLIS (2012)
1 stjärna DYLPC

Robert Pattinson spelar en rik affärsman som åker runt i en limousin, talandes med olika personer i obegripliga termer och metaforer. Det är i princip det enda som händer i den här filmen. David Cronenberg (Eastern Promises, A History of Violence) har kanske något att säga bakom alla dessa ändlösa dialoger, men det spelar ingen roll – jag förstod långa stunder inte ett skit av vad de snackade om och gäspningsmätaren nådde rekordartade nivåer. Oförståeliga filmer kan väcka tankar och få en att gå runt och grubbla över vad saker betyder, men det här vill jag bara lämna bakom mig med en etta i betyg och en enkelbiljett rakt ner i Sverkers soptunna.

AmourAMOUR (2012)
4 stjärnor DYLPC

Ett äldre par, bosatt i en lägenhet i Paris, lever ett lugnt och normalt liv som pensionärer. När Anne plötsligt får en stroke antar vardagen en annan skepnad och Georges tvingas hantera en kraftigt förändrad tillvaro. Det är precis så deprimerande och plågsamt som det låter, och således en filmupplevelse som inte uppskattas av alla. Själv väljer jag att se det smärtsamma i positiv bemärkelse, eftersom det här är en film som verkligen berör. Michael Haneke (mannen som använder film för att ”våldta sin publik”) skildrar allt med en sådan skicklig iakttagelseförmåga och realism, tillsammans med två grymt starka skådespelarinsatser. Att det sedan är långt och deprimerande ringar ju bara in hela poängen med vad Haneke vill berätta.

To Rome with LoveTO ROME WITH LOVE (2012)
2 stjärnor DYLPC

Att Woody Allen är tillbaka med en ny film är ju alltid trevligt. Eller? Nja, att han skulle följa upp den fantastiska Midnight in Paris med det här stolpskottet var inte vad vi hade hoppats på. Det känns lite som att Woody kände att det vore skönt att sticka till Rom ett tag och passade på att slänga ihop några trötta romantiska historier till ett halvfärdigt manus. Förutom några småroliga bitar känns filmen ofokuserad, spretig och utan poäng, dessutom med ett hopplöst soundtrack. Vi får hoppas att Woody knåpar ihop något bättre nästa gång, för han är ju ett geni i sina bästa stunder.

Pink Floyd The WallPINK FLOYD THE WALL (1982)
3 stjärnor DYLPC

Ja, men visst ska vi klämma in en liten Pink Floyd-tripp också! Detta unika filmhantverk går under genrerna drama, animation och musikal, men beskrivs bäst som en 95 minuter lång musikvideo, ackompanjerad av Pink Floyds legendariska musik och fullproppad med politiska budskap, samhällskritik och sönderslagna TV-apparater. Handlingen, som ofta är svår att följa, cirkulerar kring Pink, en rockartist, instängd på sitt hotellrum, hans minnen, saker han ser på TV, krig, upplopp och en stor symbolisk tegelmur. Allt skildras med en kraftfull svärta och det hänger ständigt ett imaginärt mörkt moln i luften. Jag delar ut en stark trea i något slags skräckblandad förtjusning.

LOLLOL (2012)
1 stjärna DYLPC

Alla ord är egentligen överflödiga – bland den mest meningslösa sörjan som har producerats och definitivt årets sämsta film! Helt ofattbart att man kan göra så här usel film, det är en bedrift som förtjänar något slags pris. Orkar inte ens ta upp vad filmen handlar om, men det är precis så idiotiskt som det ser ut att vara. Den som mot förmodan ändå skulle vara intresserad får helt enkelt använda Google. Själv ska jag gå och dunka huvudet i väggen på bästa Zidane-manér.

VECKANS TOPP 3

  1. Amour
  2. Pink Floyd The Wall
  3. Safety Not Guaranteed