Veckoresumé #60

I den sista veckoresumén innan söndagens Oscarsgala recenserar jag endast filmer som är nominerade på just söndagens Oscarsgala. Animation, krig, kampsport, sång och hängpungar står på veckans agenda. Trevlig läsning!

LONE SURVIVOR (2013)

Peter Berg, regissören bakom filmer som Hancock och Battleship är tillbaka på vita duken med ett sanningsbaserat krigsdrama som följer en grupp Navy SEAL-soldater på hemligt uppdrag i Afghanistan. Deras mål – att fånga eller döda en ökänd talibanledare som ligger bakom ett flertal amerikanska soldaters död. Gruppen bestående av fyra soldater, Marcus (Mark Wahlberg), Danny (Emile Hirsch), Matthew (Ben Foster) och ledaren Michael (Taylor Kitsch) skickas ut i den afghanska vildmarken för att påbörja sitt uppdrag. Men man stöter på oväntade hinder och hamnar i fara. Lone Survivor är fullproppad med utdragna och köttiga actionscener där kulor och granater flyger runt i ofantliga mängder. Blod, stora sår och brutna ben blandas med intensivt våld som förstärks av en nästintill öronbedövande mängd ljud. Peter Berg lyckas skapa en trovärdig och kaotisk tillvaro som sällan saktar ner. Filmen är nominerad till bästa ljudmixning och ljudredigering på årets Oscarsgala. Två nomineringar den förtjänar. Men trots det råa våldet och det maffiga ljudet är resten av filmen inte mycket att hänga i julgranen. Bortsett från en scen där en mycket intressant moralfråga diskuteras består filmen av sliskiga slow-motion-scener, klyschigt militärnarrativ med machosoldater och ett par stunder av flaggviftande. Filmen försöker nyansera och balansera militärhyllningarna med att ge tittaren en liten inblick i hur afghanerna själva har det. Men det är aldrig något som man går ner i djupet på utan man snuddar endast på ytan och får det att istället se ut som ett lamt försök. Lone Survivor får en stabil tvåa i betyg.

THE GRANDMASTER (2013)

(Originaltitel: Yi dai zong shi). Auteuren Wong-Kar Wai, känd för sina vackra och långsamma dramafilmer, har i och med The Grandmaster begett sig in i kampsportens ädla värld. Filmen följer kampsportsmästaren Ip Man (Tony Leung Chiu-Wai) och hans liv från 1930-talets Kina fram till hans senare år som tränare åt bland annat Bruce Lee. Ip Man ligger bakom en särskild kampsport vid namn Wing Chun som med hjälp av Wong-Kar Wais regi och Philippe le Sourds foto inte bara ser cool och badass ut utan också fantastiskt vacker. Filmens få men makalöst mästerliga kampsportsscener blandar häftiga miljöer med otroliga slag och sparkar och Wong-Kar Wais favoritfilmknep – slow-motion. Tony Leung gör sitt sjunde samarbete med Wong-Kar Wai och gör ett strålande jobb. Vid sin sida har han Ziyi Zhang (som spelar en konkurrerande kampsportsmästare) som även hon gör en fenomenal insats. De spelar båda tillbakadragna karaktärer med stillsamma ansiktsuttryck men som med enbart sina ögon får fram en mängd känslor och subtila uttryck. Det är skådespel på en mästerlig nivå och passar filmens kampsportstema perfekt där disciplin och fokus är det viktigaste. Handlingsmässigt är The Grandmaster precis som fight-scenerna en vackert och stillsamt berättad film. Den är dock i vissa stunder en aning segdragen, särskilt i filmens slutskede. Men på det stora hela är The Grandmaster ett vackert konstverk med utsökt foto, grymma kampsportsscener och fantastiskt skådespel. Filmen är nominerad till två Oscars, en för bästa foto och en för bästa kostymdesign. Filmen får en stark trea i betyg.

20 FEET FROM STARDOM (2013)

Bakgrundssångare och -sångerskor är enligt denna Oscarsnominerade dokumentär ett bortglömt släkte som inte alltid får den uppmärksamhet de förtjänar. 20 Feet from Stardom intervjuar kända kör- och bakgrundsvokalister som Darlene Love, Judith Hill, Lisa Fischer och många fler och djupdyker i deras respektive karriärer. I dokumentären får vi även höra visdomsord från många av de stora artister och band som har arbetat med dessa sångerskor. Bruce Springsteen, Sting, Mick Jagger, Keith Richards är några av dem. Detta är en dokumentär som bjuder på härlig musik och intressanta arkivbilder från klassiska konserter och artister till den grad att mitt intresse snarare föll på själva musiken och arkivbilderna än sångerskornas berättelser. För visst kan de sjunga, de är fantastiskt skickliga och har grymma röster men dokumentärens sätt att berätta om individernas liv är kantat av ett pretentiöst narrativ. Filmen består egentligen bara av en grupp personer som tycker synd om sig själva och talar om de orättvisor som har gjort att de inte har fått chansen att starta solokarriärer. Nu kanske jag låter hård och elak. Självklart ska man kritisera orättvisor och kunna tycka synd om sig själv. Problemet med 20 Feet from Stardom är att det i princip är det enda som diskuteras. Det blir efter en stund repetitivt och överdrivet, särskilt när argument blandas med en gnutta översentimentalitet. Bra musik men tröttsam dokumentär. Betyget sjunger sig fram till en stabil tvåa.

INSIDE LLEWYN DAVIS (2013)

Coen-brödernas senaste utspelar sig i 60-talets New York, närmare bestämt på folkmusikscenen i stadsdelen Greenwich Village. Filmen följer under en vecka den fattige och egocentriske folksångaren Llewyn Davis (Oscar Isaac). Llewyn försöker slå sig fram som artist i en stad där konkurrensen är hög. Han är till synes hemlös och övertalar sin ex-flickvän Jean (Carey Mulligan) och hennes pojkvän Jim (Justin Timberlake) att få sova över där medan han försöker få igång sin karriär. Inside Llewyn Davis är en ytlig film där det är uppenbart att mer fokus har lagts på det visuella såsom kläder, miljöer och foto samt musik än själva narrativet. Något som endast håller en stund av filmens speltid. Handlingsmässigt är filmen rent utav rätt tråkig och oengagerande. Melankoliska folksånger varvas med scener där Llewyn Davis klantar sig och är allmänt otrevlig. Men inte mycket mer händer och filmen sjunker snabbt ner i en ändlös virvel av trötthet. Fotot är Oscarsnominerat, något jag inte kan hålla med om. Filmen ser ut att ha applicerats med ett grått Instagram-filter som gör att allt ser ut att vara gjort av mjukt ull. Skådespelet är däremot filmens ljuspunkt med härliga insatser av Isaac, Mulligan och Timberlake. Även John Goodman får en liten men härlig roll som gör att filmen för en kort stund blir sevärd. Inside Llewyn Davis är en otroligt överskattad och oengagerande film. Betyget spelar sig fram till en stabil tvåa.

NEBRASKA (2013)

Oscarsjuryns favorit Alexander Payne är tillbaka efter 2011 års Oscarshyllade The Descendants. Den här gången tar Payne med oss på en svartvit, stillsam och småmysig resa i Nebraska. Woody Grant (Bruce Dern) är en gammal och gaggig man som envist har bestämt sig för att bege sig till staden Lincoln i Nebraska för att hämta ut en miljon dollar i vinstpengar som han tror sig ha vunnit från ett brev han har fått hemskickat. Woodys fru Kate (June Squibb) och deras söner David (Will Forte) och Ross (Bob Odenkirk) inser snabbt att brevet endast är fejk och reklam för att locka kunder. Men Woody insisterar på att han har vunnit och David känner sig tvungen att köra sin far till Lincoln för att bevisa att vinsten inte är riktig. Vad som följer är en roadtrip med släktmiddagar, barrundor och grannbesök. Nebraska är en trevlig och behaglig film med en grupp sorgliga men också roliga karaktärer som alla har olika uppfattningar om Woodys ”prispengar”. Ett härligt och finurligt manus ges liv av fina prestationer från samtliga (Dern är nominerad till bästa manliga huvudroll). Kemin mellan de fyra familjemedlemmarna är stark men också medvetet irriterad. Kate klagar konstant på Woodys förvirrade mentalitet och sönerna försöker utan framgång att övertala Woody att han inte har vunnit några pengar. Woody själv drömmer om hans gamla vänners avundsjuka miner när de ser han glida förbi med nya saker han köpt för pengarna. Nebraska är en sorgsen, rolig och hjärtvärmande film om en grupp osäkra och olyckliga karaktärer. Det är en film som känns realistisk i och med ett trovärdigt manus och jordnära prestationer. Betyget blir en svag fyra.

JACKASS PRESENTS: BAD GRANDPA (2013)

Johnny Knoxville står i centrum som 86-årig pervers gubbe i denna Jackass-producerade spelfilmen. Eller är det en spelfilm? Bad Grandpa är unik då den använder sig av det klassiska Jackass-upplägget med dolda kameror, skämt och stunts inför ovetande fotgängare. Men den involverar också en story med karaktärer mitt i allt kaos av offentlig förnedring. Knoxvilles karaktär Irving Zisman har precis förlorat sin fru och bestämmer sig för att ha en begravningsceremoni. Under begravningen dyker Irvings dotter upp med sin 8-åriga son Billy (Jackson Nicoll) och dumpar ansvaret på Irving att hand om pojken. Irving bestämmer sig för att skjutsa Billy till sin far i North Carolina för att slippa vara ansvarig för pojken. En roadtrip inleds och Irvings och Billys relation blir starkare ju mer galna upptåg de utför. Och galna upptåg är bara början! Filmen bjuder på minst lika knäppa stunts och spratt som i Jackass. Irving springer runt med extrem hängpung på en manlig strippklubb. Billy deltar i en skönhetstävling för småflickor. Den udda duon dricker sig fulla, snattar, bajsar på sig och mycket mer. Det är på samma nivå som i Jackass och kan vara svårt att uppskatta om man har lätt att bli provocerad. Det är vågat, kontroversiellt och smaklöst men för det mesta väldigt roligt. Det är svårt att inte skratta och tycka om den smarte och finurlige Billy och den perverse och vilde Irving. Både Nicoll och Knoxville gör roliga och bra skådespelarinsatser. Filmen lyckas vara intressant hela tiden trots en väldigt simpel story. Bad Grandpa är Oscarsnominerad för bästa hår och smink, vilket den verkligen förtjänar. Knoxvilles gubbsmink är imponerande detaljerat och välgjort. Bad Grandpa får en stabil trea i betyg.

THE CROODS (2013)

The Croods kallas en familj grottmänniskor vars vardag består av att jaga djur och sova i en mörk grotta. Pappan Grug (Nicolas Cage) är ledaren i familjen och värnar om sin familjs säkerhet. Han tillåter inte familjen att vistas utanför grottan under natten då det kan finnas farliga djur. Familjen lever ett rutinmässigt liv men tonårsdottern Eep (Emma Stone) är trött på deras uppstyltade liv. Hon vill ut och upptäcka världen. När Eep en dag smyger ut från grottan stöter hon på den mer ”moderna” människan Guy (Ryan Reynolds) som berättar att världen håller på att gå under men att det finns en avlägsen plats, ett paradis som kommer att överleva undergången. Guy är själv på väg dit och övertalar Eep att följa med. När hon berättar om idén för sin familj möter hon starkt motstånd. Men när familjens grotta förstörs av en jordbävning blir de tvungna att följa med Guy och Eep. Likt Nebraska och Bad Grandpa involverar denna animerade film en roadtrip. Men i det här fallet är det inte USA:s motorvägar utan en vild fauna av märkliga och farliga djur som ska passeras. Det är just den breda variationen av udda djur och färgglada platser som gör The Croods till en fartfylld och underhållande resa. Allt från pirayaliknande fågelsvärmar till stenvalar (helt enkelt stora stenar som är valar, har du inte sett sådana förut?) hotar familjens säkerhet. Dialoger och skämt är snabba och för det mesta roliga. Karaktärer likaså. Filmens budskap om sammanhållning och vänskap är generiskt och tråkigt nog väldigt likt de flesta andra animerade filmer nuförtiden. Men den visuella stilen och det fartfyllda manuset är tillräckligt fräscht för att underhålla hela vägen ut. The Croods får en stabil trea i betyg.

ERNEST ET CÉLESTINE (2013)

Världen är uppdelad i två nivåer. I kloakerna lever mössen och på marknivå lever de stora björnarna. Célestine är en ung musflicka som bor på barnhem. Hon är trött på sitt rutinmässiga liv och har alltid fascinerats av björnvärlden. Men mössen får lära sig vid tidig ålder att björnar är onda och farliga och att man aldrig ska umgås med dem. Célestine har svårt att tänka sig det och smyger då och då upp genom kloakerna till björnvärlden. En dag på besök i den främmande världen stöter hon på den fattiga och hungriga björnen Ernest. De börjar snabbt fatta tycke för varandra och blir goda vänner. Célestine hjälper Ernest att mätta sin hunger genom att hjälpa honom att bryta sig in i en godisbutik. Men butiksägaren upptäcker de två vännerna. Ernest och Célestine lyckas fly men efterlyses och jagas av både mus- och björnpolisen för deras brott. På endast en timme och tjugo minuter lyckas denna fransk-belgiska animerade film introducera en detaljerad värld med två underbara huvudkaraktärer och berätta en fin och hjärtvärmande berättelse om vänskap. Handlingen är trots sin enkelhet en fantastiskt vacker sådan. Det är mysigt, härligt och allmänt gulligt när de två vännerna interagerar. Filmen ser ut att vara handritad och har ett vattenfärgsutseende. Helt klart en av 2013 års snyggaste filmer och en frisk fläkt i en genre som domineras av datoranimering. Ernest et Célestine är en underbar liten film som förtjänar sin Oscarsnominering (för bästa animerade film). Stabil fyra i betyg.

Veckans topp 3

1. Ernest et Célestine
2. Nebraska
3. The Grandmaster

Don Jon (2013)

Den nu 32-årige Joseph Gordon-Levitt har samlat på sig en hel del erfarenhet som skådespelare och regisserat en handfull kortfilmer. I sin egenskrivna långfilmsdebut som regissör står han både bakom och framför kameran i en kul och underhållande men samtidigt tänkvärd och kritisk komedi, som dock inte når hela vägen fram.

Den fysiskt uppumpade och malligt rakryggade italiensk-amerikanen Jon Martello (Gordon-Levitt) har lika mycket hår som han har gelé i håret. Han listar i början av filmen de saker som betyder allt för honom: kroppen, lägenheten, bilen, familjen, kyrkan, grabbarna, tjejerna och framförallt porren. Och det är mycket porr. Trots sina kontinuerliga framgångar på nattklubben, där han triumferar med nya kap framför sina vänner flera gånger i veckan, upplever han ständigt en besvikelse över att det verkliga samlaget aldrig når upp till de nivåer pornografin kan ta honom till.

Redan i förtexterna förstår vi hur pass grafiska de visuellt och sexuellt utmanande inslagen med musikvideor, lättklädda TV-sammanhang och pornografi ämnar vara. Det är ett medvetet grepp för att förstärka bilden av den absurda objektifiering av kvinnor som ständigt görs och får göras i olika medier, och hur vi låter detta medvetet och omedvetet bli en del av vår vardag. Den vulgära inkorporeringen av detta material ger upphov till skratt i situationer konstruerade kring dess komik, men tillför samtidigt en brutal och lätt obehaglig touch på hela filmen (”Det här är ju sjukt, varför skrattar vi?”).

Huvudkaraktären själv bidrar till detta dels genom sitt porr- och onanimissbruk, dels genom att tillsammans med sina manliga kompisar sällan yttra något annat än en siffra från ett till tio vid första synen av en kvinna, dels genom att detaljerat beskriva sina runkvanor. Men en dag ser han en kvinna som krossar skalan och som attraherar honom på ett unikt sätt – Barbara Sugarman (Scarlett Johansson) – som snabbt blir en huvudperson i Jons liv. Hon är mer än ett one-night stand, hon är ”det vackraste han någonsin sett”. Relationen växer efter en trevande inledning och de upplever flera lyckliga stunder tillsammans. Men så var det det där problemet, Don Jons svaghet för porr, som inte verkar ha lindrats trots att han har en drömkvinna i sin säng. Och samtidigt börjar han fundera på om Barabara kanske inte är den där felfria gudinnan trots allt?

Rent humormässigt är filmen inte spektakulär på något sätt men stabilt underhållande. Många karaktärer är överdrivna, t ex Jons spaghettiätande italienska familj där pappan vrålar över football på TV och mamman är besatt av att Jon äntligen träffat en kvinna, hans supergrabbiga kompisar och inte minst Don Jon själv – King of Douchebags. Det blir kul men lite onyanserat, och på den fronten går man i tydlig riktning mot komedi snarare än drama. Skådespelarna gör i vilket fall vad de ska och mest underhållande är farsan Tony Danza, medan en karikatyraktigt komisk Joseph Gordon-Levitt och en sensuellt bitchig Scarlett Johansson gör två bra huvudroller, och den livsavgörande sidokaraktären Julianne Moore är stabil som vanligt.

Faktumet att Don Jon är Gordon-Levitts regidebut vittnar om ett stort mod, då filmens innehåll kan uppfattas som stötande och bisarrt. Poängen i filmen är dock tydlig och man väver in problematiken på ett bra sätt. Porrmissbruk kan mycket väl vara ett utbrett fenomen men som sällan behandlats på film (Shame är dock ett lysande exempel), och därmed ett relevant ämne, särskilt i samband med den nämnda objektifieringen. Ämnet är dock känsligt, och hade Gordon-Levitt behandlat det mindre smart hade han riskerat stora motgångar i sin färska karriär som regissör. Därför är det en modig debut.

Förutom kvinnoobjektifiering kritiserar Gordon-Levitt även romcom-genrens falska och orealistiska konventioner med sockersöta slut, en kritik som gestaltas av karaktären Barbaras svåruppnåeliga förväntningar på hur en relation ska se ut. Gordon-Levitt söker följaktligen lyfta bort dylika moralkakor från Don Jon, men vissa smulor verkar ha gått honom förbi. I den sista fasen av huvudkaraktärens personliga utveckling och insikter avrundas filmen nämligen med ett slut som påminner just om dessa romantiska komedier och de övertydliga budskapen om att hitta den rätta kärleken och finna de verkliga värdena i livet, etc, etc. Det kändes lite hastigt, ljummet, inte så spännande och framförallt synd på en film som långa stunder försökt vara något annat.

Don Jon är ingen fullträff men ändock en rolig, vågad, relevant och intressant regidebut som väcker nyfikenhet inför Gordon-Levitts fortsatta karriär bakom kameran. Och om du fortfarande inte är övertygad: i soundtracket tar Marky Marks odödliga Good Vibrations plats, vilket per automatik bör göra filmen sevärd.

Veckoresumé #48

Den här veckans har endast bestått av aktuella filmer, det vill säga filmer som har släppts i år. Tråkigt nog har alla (förutom en) varit mediokra eller rent ut sagt värdelösa. Men ibland behöver man se skit för att lättare uppskatta kvalitet… tror jag, eller? En sak är säker, ibland är det underhållande att titta på skräp i lagom mängd.

PACIFIC RIM (2013)

Guillermo del Toro, mannen bakom filmer som Pan’s Labyrinth, Hellboy 1 & 2 och Blade II är känd för att vara en genuin ”nörd” som är besatt av serietidningar, obskyra skräckfilmer och allt som har med Japan att göra. Hans kontor är fyllt med filmprylar, leksaker och värdefull memorabilia. Del Toros senaste verk, Pacific Rim, är starkt inspirerat av Godzilla och andra japanska s.k. mecha-animes som involverar gigantiska robotar som slåss mot varandra. Pacific Rim utspelar sig år 2025 och kretsar kring mänsklighetens kamp mot gigantiska monster kallade kaijus, som stiger upp från havets botten. Striden mot monsterna har hållit på sedan 2013 och har flera gånger hotat mänsklighetens existens. Alla världens nationer har därför bestämt sig för att lägga sina interna konflikter åt sidan för att gemensamt samarbeta mot de farliga varelserna. Men stridsvagnar och jaktflyg biter inte på kaijus som för varje attack blir starkare och större, så därför används gigantiska robotar vid namn jaegers som styrs av ett team bestående av två specialtränade piloter. Pacific RIm är en extremt actionfylld och intensiv film där pauser och lugna stunder är sparsamma och korta. Otroligt detaljerade och snygga fighter i storstäder mellan robotar och monster är vad som är på tapeten. Ljudet är kraftfullt och högljutt och rockmusiken ekar i bakgrunden när del Toro berättar en handling som har många hål och ologiska stunder. Karaktärerna är överdrivna och överspelande likt anime-figurer och manuset är ostigt och svettigt. Men vad som skiljer Pacific Rim från andra filmer som Transformers är att del Toros robotfilm är både extremt underhållande och har ett hjärta. Till skillnad från Transformers flaggviftande ytlighet, där kvinnor är objekt och där någon form av vettig handling inte existerar, är Pacific Rim en välgjord film där Del Toros ”nördhjärta” har omfamnat varenda lilla detalj och skapat en film som osar av entusiasm och kärlek för sin inspirationskälla. Pacific Rim har många problem och är absolut inget mästerverk men det är en film som aldrig slutar underhålla trots stundtals otroligt löjliga scener och trötta repliker. Den har också Idris Elba som alltid är ett stort plus! Tummen upp Guillermo! Pacific Rim får en halvstark trea i betyg.

THE LONE RANGER (2013)

Disney har inte lärt sig av sitt misstag förra året med den ambitiösa och superdyra John Carter och har därför bestämt sig för att lägga ner lika mycket pengar igen på en ännu längre och tråkigare film. Istället för planeten Mars som äventyrsplats utspelar sig The Lone Ranger i Texas, 1869. Filmen följer en hjälteduo bestående av indianen Tonto (Johnny Depp) och advokaten John Reid (Armie Hammer) och berättar om hur Reid gick från en lagens man till en maskerad cowboy-superhjälte utan superkrafter kallad The Lone Ranger. Någon utveckling av handlingen är inte värd att berätta eftersom filmen för sig precis som alla andra Disney-filmer och involverar endast skämt av det allra tröttaste laget, de löjligaste actionsekvenserna som någonsin har utspelats i vilda västern och en av de senaste årens allra tröttaste skådespelare i filmvärlden. Johnny Depp. Karaktären Tonto är en blandning av det allra värsta med Jack Sparrow i Pirates of the Caribbean och Mad Hatter i Alice in Wonderland. Det är en ointressant och rent ut sagt dålig prestation av Depp. Till skillnad från Depp erbjuder The Lone Ranger en grupp skickliga och intressanta skådespelare som Tom Wilkinson, William Fichtner, James Badge Dale, Ruth Wilson och Barry Pepper. Tyvärr är manuset och karaktärerna ointressanta så den stora skaran av talang används inte till fullo. The Lone Ranger är en film med tråkig handling, ingen personlighet och mediokra specialeffekter. Det är svårt att uppskatta filmen när jag som tittare dessutom vet att denna film bara är ett verktyg för att tjäna massvisa mängder pengar utan att försöka underhålla och berätta en bra story. The Lone Ranger är en av årets tråkigaste filmer och förtjänar det lägsta betyget.

PAIN & GAIN (2013)

Michael Bays skräp-franchise Transformers är inte slut än med nummer fyra i serien på väg för en biopremiär nästa år. Huvudrollen kommer spelas av Mark ”Marky Mark” Wahlberg och troligtvis involvera halvnakna kvinnor med tre repliker var och feta explosioner. Bay valde dock i år att släppa sin första ”lågbudget”-film, som en paus från kriget mellan Autobots och Decepticons. Pain & Gain bjuder också på Mark Wahlberg och handlar om hans karaktär Daniel Lugo som är en frustrerad och pumpad gymtränare i Miami, 1995. Lugo hjälper dag ut och dag in att träna rika klienter som är i dålig form. Hans karriär på gymmet är framgångsrik och har lett till en tredubbling av kunder. Men trots en nöjd chef och en befordran har Lugo svårt att betala räkningar. Han har också svårt att uppskatta sin nuvarande situation i livet och drömmer om ett liv av rikedomar och framgång. Tillsammans med två av sina kollegor Adrian (Anthony Mackie) och Paul (Dwayne Johnson) bestämmer sig Lugo för att kidnappa en av hans rika gymklienter och tvinga denne att ge bort alla sina tillgångar till trion. Något som låter enklare än vad det är, särskilt för tre korkade bodybuilders. Pain & Gain är en humoristisk actionfilm som har många likheter med Michael Bays tidigare Bad Boys-filmer, som humor bestående av penis- och hudfärgsskämt och ett gulorange ljusfilter. Michael Bay, mannen bakom explosioner och action, är något överraskande sparsam med eldmolnen och lägger mer fokus på blodigt våld och nakna kvinnor. Objektifieringen av kvinnor är minst lika stark som i Transformers och Bad Boys och de få repliker som kommer från kvinnliga karaktärer är förolämpande och extremt dumma. Michael Bay är en mansgris utan dess like men om man förbiser det bjuder Pain & Gain på några stundtals roliga och underhållande scener, särskilt mellan den passande trion. Wahlberg, Mackie och Johnson gör alla härliga och sköna prestationer och har en bra scenkemi. I andra roller dyker Ed Harris och Rebel Wilson upp och även vår egen Peter Stormare får gästa med en väldigt liten men behaglig roll. Pain & Gain är en ointelligent, provocerande men stundtals underhållande film som får en stark tvåa i betyg.

EVIL DEAD (2013)

En av årets mest omtalade remakes är Fede Alvarez nya versionen av Sam Raimis kultskräckis The Evil Dead från 1981. Både Raimi och Alvarez har varit noga med att kalla den nya versionen en reboot (en uppfräschning/nystart) istället för en remake. Om den är en identisk remake av originalet kan jag inte svara på då jag inte har sett Raimis version. Jag valde att dyka mig in i denna franchise på ett okonventionellt vis genom att börja med remaken… eller rebooten först för att sedan se originalfilmerna. Nog snack om saken, Evil Dead börjar som alla andra skräckfilmer. En grupp tonåringar som åker till en övergiven stuga i en kuslig skog. Stugan är i väldigt dåligt skick och ungdomarna bestämmer sig för att försöka rusta upp den. Men under deras försök att fixa till stugan upptäcker de att huset har en källare där slaktade djur utsmyckar tak och väggar. De finner också en uråldrig bok med kryptiska texter och trollformler som vid uppläsning släpper lös onda krafter. Det första som slog mig efter ungefär halva filmens speltid var att Evil Dead inte är läskig… Visst den har en obehaglig stämning, men den lyckas aldrig skrämma. Något den dock lyckas med är att bjuda på extremt köttigt och blodigt våld. Evil Dead är den allra blodigaste film jag har sett, komplett med tungklyvning, motorsågar och sprutor i ögonen, sprutspyor och delning av kroppsdelar. Något som imponerar är användandet av praktiska effekter och avancerat smink. Evil Dead använder sig av en liten mängd CGI och utför istället de flesta våldsscenerna med riktiga effekter, något som gör att filmen känns realistisk trots de orealistiska förhållandena. Mängden våld har dock en avtrubbande effekt och gör att tröttheten kryper sig fram och gör filmen en ointressant. Skådespelet är som ofta i skräckfilmer mediokert, liksom handlingen. Evil Dead är stundtals tekniskt imponerande men i det stora hela en upplevelse som inte är mycket att hänga i julgranen. Stabil tvåa.

G.I. JOE: RETALIATION (2013)

Uppföljaren till 2009 års G.I. Joe: The Rise of Cobra följer specialstyrkan G.I. Joe (baserad på Hasbros actionfigurer med samma namn) och deras återkommande kamp mot Cobra Commander och hans arsenal av skurkar och supervapen. Den här gången har Zartan, en av Cobra Commanders bästa män, kidnappat den amerikanska presidenten och med hjälp av icke förklarad teknologi tagit presidentens exakta utseende och röst. Ingen märker någon skillnad förutom G.I. Joes som genast tar upp kampen mot Cobras och deras plan att ta över världen. Dwayne Johnson leder hjältestyrkan och har vid sin sida Channing Tatum, Bruce Willis och diverse andra skådespelare. G.I. Joe: Retaliation är skräpig, töntig och värdelös och förtjänar inte fler ord. Lägsta betyg!

Jag har även under veckan tittat på Mud (4/5) och Das Boot (4/5) som David skrev om i sin text om Jeff Nichols respektive vår sjuttonde veckoresumé. 

veckans topp 3

1. Pacific Rim
2. Pain & Gain
3. Evil Dead

Veckoresumé #26

Fransk, asiatisk och amerikansk är nationaliteterna på veckans sedda filmer. Trevlig läsning!

INFERNAL AFFAIRS (2002)

2006 vann Martin Scorseses The Departed Oscar för bästa film. Med en gedigen rollista med stora namn som Leonardo DiCaprio, Matt Damon, Jack Nicholson och Mark Wahlberg har den kammat mängder med priser och lovord. Få vet om att The Departed faktiskt är en remake av en fyra år äldre film från en helt annan kontinent: Asien. Filmen heter Infernal Affairs och följer två infiltratörer. Den ena, Yan (Tony Leung Chiu Wai), är en erfaren undercover-polis som har arbetat under täckmantel i en av Hong Kongs största kriminella imperium. Den andra gör samma sak fast från andra sidan lagen. Ming (Andy Lau) har arbetat för stadens poliskår i tio år för att få tillgång till viktig information som han delar med sig av till sin riktiga chef, den hala och oförutsägbara maffiabossen Sam (Eric Tsang). Efter ett misslyckat narkotikatillslag inser både poliskåren och maffiatriaden att det existerar en förrädare inom de egna leden. En katt-och-råtta-lek startar där de båda sidorna skyndar sig för att avslöja varandras infiltratörer. Infernal Affairs är sann Hong Kong-action med malplacerad musik, svettiga kameravinklar och överdriven användning av slow-motion. Liknelser kan göras till filmer av John Woo som Hard Boiled där slow-motion och spektakulära shootouts är i centrum. Infernal Affairs är dock mycket mer nedtonad och fokuserar mer på thrilleraspekter med elektriska konversationer och oförutsägbara twist-plots. Det är en underhållande och explosiv film med bra skådespel och smart handling. Huvudrollsinnehavarna Andy Lau och Tony Leung gör stabila insatser med den sistnämnda som den mest intressanta. Han är dock inte i närheten av hans fenomenala rollinsats i Ang Lees Lust, Caution. Infernal Affairs är inte i klass med Scorseses version men den är stundtals en imponerande och välgjord actionthriller som förtjänar en stabil trea i betyg.

BASIC INSTINCT (1992)

Holländske regissören Paul Verhoeven, mannen bakom fruktansvärda Total Recall och Robocop skapade 1992 Basic Instinct, en film som sedan sin premiär ofta anses som en kultfilm. Nick Curran (Michael Douglas) och hans poliskollegor får ett mord att lösa när en före detta rockstjärna hittas naken i sin säng med handlederna fastbundna i sängstolparna och magen uppsprättad med en ishacka. Den huvudmisstänkte är rockstjärnans älskarinna Catherine Tramell (Sharon Stone), en snygg och förförisk kriminalförfattare, vars fiktiva romanmord har en förmåga att inträffa på riktigt. Curran bestämmer sig för att lära känna Tramell för att komma närmare in på henne och luska fram ledtrådar som kan sätta dit henne som skyldig. Men han finner sig snabbt dragen till den mystiska och frestande Catherine och han faller snabbt för hennes manipulativa personlighet. Basic Instinct är en väldigt spännande thriller i Fincher-anda som lyckas skapa en mystisk och mörk stämning där det oförutsägbara väntar runt varje hörn. Det som har gjort Basic Instinct till en kultfilm är de grova sexscener som förekommer. Basic Instinct är mer erotik än vad den är polisfilm. I början trodde jag Verhoeven var besatt av att se sina skådespelare rulla runt nakna men på något sätt lyckas allt sex bli en naturlig del av filmen. Det passar in på filmens ton och tema. Filmens erotiska delar tar aldrig bort spänningen från thrillerelementen utan passar faktiskt förvånansvärt bra in. Basic Instinct är dock mer än bara samlag. Filmen bjuder på en kuslig och intensiv handling där tankarna om vem som kan vara mördaren hela tiden byter spår. Som tittare gick mitt huvud i hyperfart hela tiden när jag försökte leta efter små detaljer som jag kan ha missat för att försöka komma på den skyldige. Basic Instinct får en stark trea i betyg.

L’INSTINCT DE MORT (2008)

(En: Mesrine: Part 1 – Killer Instinct). Jacques Mesrine var mellan 50- och 70-talet Frankrikes största fiende. Med smeknamn som ”franska Robin Hood” och ”mannen med hundra ansikten” var Mesrine ansvarig för mängder av bankrån, kidnappningar och stölder. Under sin tid som brottsling lämnade han många döda bakom sig och han lyckades fly från fängelse två gånger. L’instinct de mort är den första delen av två om Jacques Mesrine och hans kriminella men spektakulära liv. Filmen börjar att följa Mesrine (Vincent Cassel) som ung nyligen hemkommen soldat från kriget i Algeriet under mitten av 1950-talet. Utan utbildning och någon trivsam framtid dras Mesrine in i den kriminella undervärlden av sin kompis Paul (Gilles Lellouche) och börjar arbeta för den hänsynslösa maffiabossen Guido (Gérard Depardieu). Redan här börjar filmens största minus att lufta sig. Utan förklaring och något som helst djup hoppar filmen fram i tiden utan någon förvarning. Scenerna är generellt sett väldigt korta och byts snabbt ut mot en ny lika kort scen där karaktärsuppbyggnad och dramaturgi har lagts åt sidan. Nya karaktärer introduceras i varannan scen men får ofta slippa en ordentlig introduktion. Det känns som att filmskaparna utgår från att man som tittare redan har full koll på Mesrines liv. Karaktären Mesrine är en stereotypisk filmgangster med aggresivitetsproblem. Även om Mesrine kanske var en typisk gangster på riktigt känns hans filmversion ändå väldigt överdriven och uppskruvad. Vincent Cassel tillsammans med det snygga fotot och det höga produktionsvärdet hör till filmens få styrkor. Det blir en stabil tvåa i betyg för denna mediokra gangsterbiografi.

L’ENNEMI PUBLIC N°1 (2008)

(En: Mesrine: Part 2 – Public Enemy #1). Jacques Mesrines storslagna liv fortsätter i L’ennemi public n°1 under 60- och 70-talets glada dagar. Hans kriminella bana är nu känd över hela världen och särskilt i Frankrike där han har utsetts till ”public enemy #1”. Uppföljaren undviker ett problem som jag hade med första filmen, nämligen mitt låga intresse för Mesrine som filmkaraktär. I del två behåller han några av sina stereotypiska stildrag men han utvecklar några nya karaktärsdrag som gör han till en mycket mer intressant karaktär. En annan positiv sak är Vincent Cassel som gör en ännu bättre insats än i första filmen. Han genomgår även en fysisk utveckling genom att lägga på sig mycket mer vikt och hår och förblir nästan oigenkännlig i vissa scener. Men det episodiska hoppandet i tid och rum existerar fortfarande. Den här gången introduceras ännu fler okända karaktärer som man aldrig riktigt får veta vilka de är trots att de har mycket speltid. Hela filmen känns som ett montage av Mesrines livshöjdpunkter, lite som en highlights-video från en fotbollsmatch. Utan några direkta kopplingar till föregående scen rullar filmen på i samma stressiga tempo som i första filmen. L’ennemi public n°1 bjuder även på färre dialoger och mer action, något som inte gör filmen bättre. Visst, några actionscener är spektakulära och underhållande men efter vad som känns som ett tiotal bankrån efter varandra börjar man inse att varje actionscen är likadan. Filmen upprepar sig själv och bjuder inte på mycket nytt. Till slut ligger intresset på en minimal nivå. Berättelsen om Jacques Mesrine är väldigt intressant i grund och botten men hans liv är för innehållsrikt för totalt fyra timmar film. Jag hade mycket hellre sett en miniserie tillägnad Frankrikes mest hatade och älskade man. Del två är snäppet mer underhållande än första delen men den får också en stabil tvåa i betyg.

Veckans topp 3

1. Basic Instinct
2. Infernal Affairs
3. L’ennemi public n°1

85 Oscars som aldrig delades ut

På grund av en misslyckad schemaläggning av den 85:e Oscarsgalan för två veckor sedan (rykten gör gällande att planeringen sköttes av Hrundi V. Bakshi) blev det hela 85 guldstatyetter över som ännu inte hittat sina rättmätiga ägare. Vi har nu fått i uppdrag av Oscarsakademien att dela ut dessa, ett uppdrag vi verkställer nedan.

Vi har nu äran att dela ut en Oscar för…

1. …bästa originalmanustitel till Nick Flynn för Another Bullshit Night in Suck City (Being Flynn)
2. …bästa autotune till Tom Hardy för The Dark Knight Rises
3. …bästa namedropping till Mark Wahlberg för Ted
4. …bästa mittbena till Guy Pearce för Lawless
5. …bästa lön per on-screen-minut till Mikael Persbrandt för The Hobbit: An Unexpected Journey
6. …bästa John Cale-samling till Keira Knightley för Seeking a Friend for the End of the World
7. …bästa motion capture till Holy Motors
8. …bästa sätt att effektivt avsluta en otrohetsaffär till Richard Gere för Arbitrage
9. …bästa självförtroende till Robert De Niro för Being Flynn
10. …bästa casual friday till Steve Carell för Seeking a Friend for the End of the World
11. …bästa sex med kläderna på till Blake Lively för Savages
12. …bästa magtröja till Matthew McConaughey för Magic Mike
13. …bästa volontärarbetare till Paul Dano för Being Flynn
14. …bästa butler till Michael Caine för The Dark Knight Rises
15. …bästa uppslutning till Project X
16. …bästa stereotypcementering till End of Watch
17. …bästa limousininteriör till Holy Motors
18. …bästa förtexter till Skyfall
19. …bästa eftertexter till Moonrise Kingdom
20. …bästa comeback från käppbrukande gubbe till vältränad superhjälte till Christian Bale för The Dark Knight Rises
21. …bästa polare till Ted i Ted
22. …bästa gig till Denis Lavant med ensemble för Holy Motors
23. …bästa scoutledare till Edward Norton för Moonrise Kingdom
24. …bästa uteliggare till Robert De Niro för Being Flynn
25. …bästa Ladies Night-substitut till Magic Mike
26. …bästa spoiler av klassisk film till Blake Lively för Savages
27. …bästa annons till Safety Not Guaranteed
28. …bästa titelkompabilitet för den svenska marknaden till Skyfall
29. …bästa namn till Marietta von Hausswolff von Baumgarten för Call Girl
30. …bästa actionskådis i dramakomedi till Bruce Willis för Moonrise Kingdom
31. …bästa raggningsreplik till Idris Elba för Prometheus
32. …bästa skyddsrum till Seeking a Friend for the End of the World
33. …bästa pendlare till Javier Bardem för Skyfall
34. …bästa Baywatch-legend till David Hasselhoff för Piranha 3DD
35. …bästa hipster till Kara Hayward för Moonrise Kingdom
36. …bästa affärsresa till Safety Not Guaranteed
37. …bästa leende till Marion Cotillard för Rust and Bone
38. …bästa mindfuck till Holy Motors
39. …bästa flaggviftning till Battleship
40. …bästa mustasch till Zach Galifianakis för The Campaign
41. …bästa duschsångare till Fabio Armiliato för To Rome with Love
42. …bästa inzoomning till Django Unchained
43. …bästa läderdräkt till Kate Beckinsale för Underworld: Awakening
44. …bästa fyrverkeriposter till Beasts of the Southern Wild
45. …bästa fejkleende till Julianne Moore för Game Change
46. …bästa svettmängd per person till We Are Legion: The Story of the Hacktivists
47. …bästa person att festa med till Sam Jones för Ted
48. …bästa konstnär till Christopher Walken för Stand Up Guys
49. …bästa berättare till Patrick Stewart för Ted
50. …bästa sömnpiller till Cosmopolis
51. …bästa räddare i nöden till John Goodman för Flight
52. …bästa kameleont till Denis Lavant för Holy Motors
53. …bästa utnyttjande av regissörsskapet för att kunna resa till häftiga europeiska städer till Woody Allen för To Rome with Love
54. …bästa betongklump till Taylor Kitsch för Savages
55. …bästa hipsterfildelare till Bradley Cooper för The Words
56. …bästa tunnel till The Perks of Being a Wallflower
57. …bästa trailer till Rust and Bone
58. …bästa ”Nej det var droppen, nu stänger jag av”-ögonblick till Amanda Seyfrieds inträde i Les Misérables
59. …bästa hårsvall till William H. Macy för The Sessions
60. …bästa Johnny Depp-parodi till Johnny Depp för Dark Shadows
61. …bästa husdjur till Richard Parker för Life of Pi
62. …bästa leverans av one-liner till Matthew McConaughey för ”The law says you cannot touch, but I see a lot of lawbreakers up in this house” i Magic Mike
63. …bästa vinkelskott till Jamie Foxx för Django Unchained
64. …bästa älskare till Alan Arkin i Stand Up Guys
65. …bästa svensk till Malik Bendjelloul för Searching for Sugar Man
66. …bästa chans till Human Wrecking Balls-kontrakt till Joaquin Phoenix för The Master
67. …bästa krutgumma till Judi Dench för Skyfall
68. …bästa krutgubbar till Al Pacino, Christopher Walken och Alan Arkin för Stand Up Guys
69. …bästa Hans Landa 2.0 Good Guy Edition till Christoph Waltz för Django Unchained
70. …bästa Bill Murray till Bill Murray för Moonrise Kingdom
71. …bästa chans till Dancing with the Stars-förfrågan till Bradley Cooper och Jennifer Lawrence för Silver Linings Playbook
72. …bästa planlösning till Anna Karenina
73. …bästa flotte till Kon-Tiki
74. …bästa DDR-känsla till Barbara
75. …bästa klassråd deluxe till Lincoln
76. …bästa 70-talskänsla till Argo
77. …bästa Woody Allen-fanatiker till Alice Taglioni för Paris-Manhattan
78. …bästa byggarbetare till Rodríguez för Searching for Sugar Man
79. …bästa skjul till Beasts of the Southern Wild
80. …bästa författare till Paul Dano för Ruby Sparks
81. …bästa dörrvakt till Matthias Schoenaerts för Rust and Bone
82. …bästa produktplacering till Caterpillar för grävskopan i Skyfall
83. …bästa dödskrök till Denzel Washington för Flight
84. …bästa ensemble till Side by Side
85. …bästa WINNING till Charlie Sheen för A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III

Där har vi en gedigen lista med en stor skara glada vinnare. Några som inte lär vara lika glada är vinnarna av de 33 Razzies vi också har delat ut, en lista du hittar här.