Veckoresumé #29

Vad har Woody Allen, 80-tals-sci-fi, koreansk hämndfilm, en skruvad Coen-komedi och en platt fransk actionthriller gemensamt? Ja, kanske inte så mycket egentligen, mer än att de alla finns med i denna veckas resumé.

Manhattan Murder MysteryMANHATTAN MURDER MYSTERY (1993)
3 stjärnor DYLPC

Ett mordmysterium på Manhattan alltså. Kan det vara Hitchcock? Nej, den här gången är det faktiskt Woody Allen som gett sig in i deckargenren. Men givetvis gör han det med en komisk touch. Ja, en ganska rejäl touch faktiskt, det är ju en komedi. Paret Larry (Allen) och Carol (Diane Keaton) blir inbjudna på en drink hos det äldre grannparet Paul och Lillian House en kväll och har en trevlig stund, även om Larry tröttnar ganska snabbt på Pauls frimärkssamling. Dagen därpå har den superfriska och hälsosamma Lillian dött i en hjärtattack, vilket Carol finner oerhört skumt. Hon börjar misstänka att Paul inte har rent mjöl i påsen och snokar omkring i hans lägenhet för att hitta ledtrådar. Larry förstår ingenting och försöker förtvivlat överyga Carol om att en hjärtattack är något helt normalt i Lillians ålder. Mysteriet trappas dock upp av en rad konstiga händelser och snart sitter de ett helt gäng (Alan Alda och Anjelica Huston ansluter) och smider planer kring hur de ska avslöja Paul House. En rolig och avslappnad film som går helt i linje med Woody Allens säregna stil vad gäller manus, dialog och humor. Den öppnar mycket bra med en del skämt som är omöjliga att inte skratta till – Woodys timing är fenomenal. Sedan tappar den dessvärre något i mittenpartiet och når därför inte upp till en fyra, men den är bra hela vägen. Gillar man Allens filmer kommer man förmodligen att gilla även denna.

TRONTRON (1982)
3 stjärnor DYLPC

80-talet producerade många filmer som idag betraktas som kultfilmer. En av dem är TRON, den Disney-producerade sci-fi-filmen om hackern Kevin Flynn (Jeff Bridges) som sugs in i en dator och tvingas ta sig an digitala fiender i livsfarliga gladiatorspelsliknande dueller. Flynn har varit anställd hos datorföretaget ENCOM, åt vilka han utvecklat en rad datorspel, men blivit sparkad, samtidigt som chefen Ed Dillinger stulit Flynns spel och satt sitt eget namn på desamma och skördat stora framgångar. I ENCOM:s stordator finns dokumenten som Flynn behöver för att bevisa att det var han som skapade spelen, och han bestämmer sig för att försöka hacka sig in i datorn. Men innan han vet ordet av har han själv förvandlats till ett datorprogram vid namn Clu och han tvingas försöka hitta ut ur datorvärlden där det mäktiga programmet Master Control härskar. Till sin hjälp har han två nyfunna datorprogramsvänner, Tron och Ram, som följer med på hans riskfyllda äventyr. TRON är en häftig och charmig film som trots sina brister både underhåller och fascinerar. B-filmskänslan är överhängande och effekterna ger ibland Paint-vibbar, men det finns ett hjärta i filmen som vill visa en ny värld med äventyr som vi aldrig upplevt förr. Det finns många innovativa punkter i filmen – kostymerna, miljöerna, spelen, de datoriserade karaktärerna – och även om man måste ha överseende med saker som idag lockar mer till skratt än vad det övertygar så är TRON en häftig film och en annorlunda upplevelse.

TRON LegacyTRON: LEGACY (2010)
3 stjärnor DYLPC

Om originalet var bristfälligt vad gäller specialeffekter så är uppföljaren, som kom 28 år senare, dess motpol. TRON hade en budget på 17 miljoner dollar. Till TRON: Legacy valde Disney att gångra det beloppet med tio – och det syns. Visuellt är 2010 års datoräventyr en nästintill fulländad upplevelse. Neonljusen är överallt, high-tech-världen är rikligt fylld av häftiga fordon, slimmade och lysande kostymer, och datorspelen (alltså de digitala gladiatorspelen) är maxade. Häftiga actionscener ackompanjeras av Daft Punks fantastiska soundtrack som sätter en synthig känsla över de elektroniska miljöerna. Svagheter då? Ja, det finns väl en bunt sådana. Garrett Hedlund är stolpig i huvudrollen, manuset har inte mycket nytt att komma med och det tar inte många sekunder innan man anar vart handlingen är på väg. Vad handlar filmen om då? Just det, det höll jag på att glömma. Kevin Flynn försvann när det begav sig och ingen har sett till honom sedan början av 80-talet någon gång. Hans son (Hedlund) blir, liksom sin far en gång blev, indragen i en dator och ska där leta rätt på sin pappa, i en värld av ondskefulla datorprogram och farliga äventyr (hört den förut?). Egentligen är det samma koncept som i första filmen, förutom detaljen att jakten på bevisande dokument är utbytt mot jakten på pappan, samt att allt är uppdaterat till 2000-talets standard. Hur som helst är TRON: Legacy en cool film med ett häftigt, om än förutsägbart, äventyr som utspelar sig till mäktig musik i en häftig datorvärld. En något underskattad film i mitt tycke.

Lady VengeanceLADY VENGEANCE (2005)
2 stjärnor DYLPC

Den tredje delen i den sydkoreanske regissören Chan-wook Parks så kallade hämndtrilogi. Av de två första, Sympathy for Mr. Vengeance och Oldboy, har jag bara sett den sistnämnda (3/5), men det gör ingenting eftersom filmerna är fristående. Som titeln hintar om handlar Lady Vengeance om en kvinna som ska ta ut sin hämnd. Den unga Geum-ja har avtjänat ett 13-årigt fängelsestraff för ett brott hon inte begått, efter att ha blivit bedragen av den egentlige gärningsmannen. Filmen följer utvecklingen kring Geum-jas liv och jakten på den skyldige Mr Baek, som spelas av Min-sik Choi, som hon desperat vill hämnas på. Våldsamt, blodigt och konstigt är tre ledord för många koreanska filmer, så även för denna. Park kastar oss mellan olika karaktärer, tidsperioder och platser utan att tydligt avisera var eller när vi befinner oss och hos vem, vilket skapar en enorm förvirring särskilt i början av filmen. Det är många karaktärer att hålla reda på och det är svårt att känna med dem när man hela tiden måste koncentrera sig på att förstå var man är och vad som händer. Kanske är det jag som är seg i huvudet (trött var jag, det ska erkännas), men min upplevelse av Lady Vengeance var rörig och något frustrerande. Scenerna i sig är väl utförda (även om vissa blir lite för typiskt koreanskt absurda för min smak) och många är hemska, brutala eller vackra. Men när den röda tråden blir svårfångad är det också svårt att bli berörd under de mest hemska bitarna – misshandel, mord och våldtäkter – och då blir känslan istället bara olustig utan att man blir riktigt berörd. Lady Vengeance förtjänar kanske en andra chans i framtiden och jag kan absolut förstå varför filmen blivit så hyllad. Min upplevelse var inte vad jag hade hoppats på, men det finns många intressanta ingredienser och jag tror att filmen hänger mycket på den personliga upplevelsen. Lägg därför ingen större vikt vid mina kritiserande ord utan ge den en chans!

The Big LebowskiTHE BIG LEBOWSKI (1998)
4 stjärnor DYLPC

Bröderna Coen har många fina filmer på sitt (sina?) samvete(n), däribland Fargo, No Country for Old Men och O Brother, Where Art Thou?. De är kända för sin svarta humor, vilken återsyns i den av många älskade komedin The Big Lebowski från slutet av 90-talet. Jeff Bridges är The Dude, som med sin überslappa stil blivit en legendarisk karaktär. Han är arbetslös och ägnar sin tid åt att spela bowling med sina polare Walter (John Goodman) och Donny (Steve Buscemi). En dag bryter sig ett par banditer in hos The Dude (som egentligen heter Jeffrey Lebowski) och hävdar att han är skyldig deras boss pengar. Det visar sig dock att de har misstagit honom för en rik man som också heter Jeffrey Lebowski. De pissar på The Dudes matta, varpå The Dude blir pissed (ursäkta den usla ordleken) och söker upp den egentliga Lebowski för att kräva en ny matta. Många sjuka händelser tar plats och snart blir The Dude och hans vänner indragna i en stundtals vansinnigt rolig historia som innehåller allt från kidnappningar och bilstölder till drogade drömupplevelser och passionerad bowling. Det vimlar av sköna karaktärer, som den ständigt överreagerande och pistolhotande Vietnamveteranen Walter (Goodman), den trögfattade men godhjärtade Donny (Buscemi) som gång på gång idiotförklaras av Walter, den rike, rullstolsbundne och argsinte Lebowski (David Huddleston), hans fantastiskt rolige assistent Brandt (Philip Seymour Hoffman), Lebowskis sexgalna konstnärsdotter Maude (Julianne Moore), latinobowlaren Jesus Quintana (John Turturro), den något oklare och cowboyklädde berättaren The Stranger (Sam Elliott), det tyska nihilistgänget med Peter Stormare i spetsen och självklart mannen själv – Jeff Bridges som The Dude. The Big Lebowski är inte en perfekt film, men den är oerhört rolig långa stunder och underhåller verkligen. Karaktärerna är det bästa med filmen, tillsammans med den genomgående sköna och avslappnade känslan.

SomewhereSOMEWHERE (2010)
3 stjärnor DYLPC

Jag älskar Lost in Translation och var därför högst nyfiken på vad Sofia Coppola kan ha hittat på i sin senaste film Somewhere. Stephen Dorff spelar den fiktive skådespelaren Johnny Marco som bor på hotell, röker, dricker och ligger runt med diverse kvinnor. Vi får snart veta att han trots sin livsstil har en fru och en 11-årig dotter som han tvingas ta hand om under en period. Han inser att han inte alls har tagit det ansvar han egentligen hade velat ha tagit, att han knappt känner sin dotter, och att hans liv är ganska tomt och ibland meningslöst. De två kommer närmare varandra under tiden tillsammans och Johnny börjar se saker ur en lite annan vinkel. Coppola använder en speciell berättarteknik med långa tagningar, långsamt tempo och utnyttjar tystnaden och avsaknaden av händelser på ett imponerande sätt. Detta trots att filmen långa stunder saknar dramatik, där de små detaljerna spelar stor roll. Dorff är riktigt bra i huvudrollen, liksom Elle Fanning som spelar dottern. I en biroll ser vi något oväntat Jackass-medlemmen Chris Pontius som mest spelar Guitar Hero. Somewhere är långt ifrån Lost in Translation:s mästerliga nivå, då den inte berör lika djupt, men det är en fin och sevärd liten film med en stänk av dysterhet.

La proieLA PROIE (2011)
2 stjärnor DYLPC

(En: The Prey). Albert Dupontel och Alice Taglioni är två skådespelare jag sett en varsin gång tidigare. Dupontel i Deux jours à tuer (Ödesdigra dagar), där han gör en bra roll, och Taglioni i Paris-Manhattan som jag skrev om i veckoresumé #9. Här står de på varsin sida om lagen i en fransk actionthriller som är lite för maxad för sitt eget bästa. Dupontel spelar en fängelsefånge, Franck, som hamnar i samma cell som Jean-Louis Maurel, en man som verkar vara oskyldig och släpps ut efter att ha friats. Franck tror att han kan lita på Maurel och ber honom om en tjänst som involverar hans familj. Maurel visar sig dock senare vara misstänkt seriemördare och våldtäktsman, varpå Franck inser att hans fru och dotter är i fara och rymmer från fängelset. Polisen med Taglioni i spetsen startar en intensiv jakt på Franck, samtidigt som Franck i sin tur försöker hitta Maurel och rädda sin familj. La proie känns lite som en TV-thriller deluxe, en lite mer actionspäckad Wallander eller liknande. Det säger dock inte mycket om dess kvalité, för den är inte alltid särskilt hög. Söker man en okomplicerad, hyfsat underhållande polis-jagar-brottsling-film kan den funka någorlunda, men vill man ha något som erbjuder mer än så lär man bli besviken. Filmen blir tyvärr alltför överdriven. Så fort polisen kallas in är det fyra-fem bilar som rycker ut med beväpnade insatsstyrkor. Folk verkar tåla en hel del – de kan ramla ner från hus, hoppa ur bilar och bli skjutna, och ändå fortsätta springa. Skurken känns som en standardvåldtäktsman (vad är det för ord?) som ska vara lite sliskig och obehaglig, men som mest känns platt, och handlingen känns rätt osannolik och tillrättalagd. Det finns inga karaktärer att fastna för och inget med filmen som sticker ut från mängden av de dussinthrillers som görs varje år. Men som sagt: det är godkänd, om än platt, underhållning.

Veckans topp 3

  1. The Big Lebowski
  2. Somewhere
  3. Manhattan Murder Mystery
Annonser

85 Oscars som aldrig delades ut

JACK NICHOLSON

På grund av en misslyckad schemaläggning av den 85:e Oscarsgalan för två veckor sedan (rykten gör gällande att planeringen sköttes av Hrundi V. Bakshi) blev det hela 85 guldstatyetter över som ännu inte hittat sina rättmätiga ägare. Vi har nu fått i uppdrag av Oscarsakademien att dela ut dessa, ett uppdrag vi verkställer nedan.

Vi har nu äran att dela ut en Oscar för…

  1. …bästa originalmanustitel till Nick Flynn för Another Bullshit Night in Suck City (Being Flynn)
  2. …bästa autotune till Tom Hardy för The Dark Knight Rises
  3. …bästa namedropping till Mark Wahlberg för Ted
  4. …bästa mittbena till Guy Pearce för Lawless
  5. …bästa lön per on-screen-minut till Mikael Persbrandt för The Hobbit: An Unexpected Journey
  6. …bästa John Cale-samling till Keira Knightley för Seeking a Friend for the End of the World
  7. …bästa motion capture till Holy Motors
  8. …bästa sätt att effektivt avsluta en otrohetsaffär till Richard Gere för Arbitrage
  9. …bästa självförtroende till Robert De Niro för Being Flynn
  10. …bästa casual friday till Steve Carell för Seeking a Friend for the End of the World
  11. …bästa sex med kläderna på till Blake Lively för Savages
  12. …bästa magtröja till Matthew McConaughey för Magic Mike
  13. …bästa volontärarbetare till Paul Dano för Being Flynn
  14. …bästa butler till Michael Caine för The Dark Knight Rises
  15. …bästa uppslutning till Project X
  16. …bästa stereotypcementering till End of Watch
  17. …bästa limousininteriör till Holy Motors
  18. …bästa förtexter till Skyfall
  19. …bästa eftertexter till Moonrise Kingdom
  20. …bästa comeback från käppbrukande gubbe till vältränad superhjälte till Christian Bale för The Dark Knight Rises
  21. …bästa polare till Ted i Ted
  22. …bästa gig till Denis Lavant med ensemble för Holy Motors
  23. …bästa scoutledare till Edward Norton för Moonrise Kingdom
  24. …bästa uteliggare till Robert De Niro för Being Flynn
  25. …bästa Ladies Night-substitut till Magic Mike
  26. …bästa spoiler av klassisk film till Blake Lively för Savages
  27. …bästa annons till Safety Not Guaranteed
  28. …bästa titelkompabilitet för den svenska marknaden till Skyfall
  29. …bästa namn till Marietta von Hausswolff von Baumgarten för Call Girl
  30. …bästa actionskådis i dramakomedi till Bruce Willis för Moonrise Kingdom
  31. …bästa raggningsreplik till Idris Elba för Prometheus
  32. …bästa skyddsrum till Seeking a Friend for the End of the World
  33. …bästa pendlare till Javier Bardem för Skyfall
  34. …bästa Baywatch-legend till David Hasselhoff för Piranha 3DD
  35. …bästa hipster till Kara Hayward för Moonrise Kingdom
  36. …bästa affärsresa till Safety Not Guaranteed
  37. …bästa leende till Marion Cotillard för Rust and Bone
  38. …bästa mindfuck till Holy Motors
  39. …bästa flaggviftning till Battleship
  40. …bästa mustasch till Zach Galifianakis för The Campaign
  41. …bästa duschsångare till Fabio Armiliato för To Rome with Love
  42. …bästa inzoomning till Django Unchained
  43. …bästa läderdräkt till Kate Beckinsale för Underworld: Awakening
  44. …bästa fyrverkeriposter till Beasts of the Southern Wild
  45. …bästa fejkleende till Julianne Moore för Game Change
  46. …bästa svettmängd per person till We Are Legion: The Story of the Hacktivists
  47. …bästa person att festa med till Sam Jones för Ted
  48. …bästa konstnär till Christopher Walken för Stand Up Guys
  49. …bästa berättare till Patrick Stewart för Ted
  50. …bästa sömnpiller till Cosmopolis
  51. …bästa räddare i nöden till John Goodman för Flight
  52. …bästa kameleont till Denis Lavant för Holy Motors
  53. …bästa utnyttjande av regissörsskapet för att kunna resa till häftiga europeiska städer till Woody Allen för To Rome with Love
  54. …bästa betongklump till Taylor Kitsch för Savages
  55. …bästa hipsterfildelare till Bradley Cooper för The Words
  56. …bästa tunnel till The Perks of Being a Wallflower
  57. …bästa trailer till Rust and Bone
  58. …bästa ”Nej det var droppen, nu stänger jag av”-ögonblick till Amanda Seyfrieds inträde i Les Misérables
  59. …bästa hårsvall till William H. Macy för The Sessions
  60. …bästa Johnny Depp-parodi till Johnny Depp för Dark Shadows
  61. …bästa husdjur till Richard Parker för Life of Pi
  62. …bästa leverans av one-liner till Matthew McConaughey för ”The law says you cannot touch, but I see a lot of lawbreakers up in this house” i Magic Mike
  63. …bästa vinkelskott till Jamie Foxx för Django Unchained
  64. …bästa älskare till Alan Arkin i Stand Up Guys
  65. …bästa svensk till Malik Bendjelloul för Searching for Sugar Man
  66. …bästa chans till Human Wrecking Balls-kontrakt till Joaquin Phoenix för The Master
  67. …bästa krutgumma till Judi Dench för Skyfall
  68. …bästa krutgubbar till Al Pacino, Christopher Walken och Alan Arkin för Stand Up Guys
  69. …bästa Hans Landa 2.0 Good Guy Edition till Christoph Waltz för Django Unchained
  70. …bästa Bill Murray till Bill Murray för Moonrise Kingdom
  71. …bästa chans till Dancing with the Stars-förfrågan till Bradley Cooper och Jennifer Lawrence för Silver Linings Playbook
  72. …bästa planlösning till Anna Karenina
  73. …bästa flotte till Kon-Tiki
  74. …bästa DDR-känsla till Barbara
  75. …bästa klassråd deluxe till Lincoln
  76. …bästa 70-talskänsla till Argo
  77. …bästa Woody Allen-fanatiker till Alice Taglioni för Paris-Manhattan
  78. …bästa byggarbetare till Rodríguez för Searching for Sugar Man
  79. …bästa skjul till Beasts of the Southern Wild
  80. …bästa författare till Paul Dano för Ruby Sparks
  81. …bästa dörrvakt till Matthias Schoenaerts för Rust and Bone
  82. …bästa produktplacering till Caterpillar för grävskopan i Skyfall
  83. …bästa dödskrök till Denzel Washington för Flight
  84. …bästa ensemble till Side by Side
  85. …bästa WINNING till Charlie Sheen för A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III

Där har vi en gedigen lista med en stor skara glada vinnare. Några som inte lär vara lika glada är vinnarna av de 33 Razzies vi också har delat ut, en lista du hittar här.

Veckoresumé #9

Agendan för den gångna veckan innehöll allt från fransk komedi till teaterfilm, sjukhuskonspirationer, Almodóvar, en misslyckad västern och ett brittiskt mästerverk.

Paris-ManhattanPARIS-MANHATTAN (2012)
3 stjärnor DYLPC

Alice bor i Paris, där hon jobbar på ett apotek och är ganska ensam och vilsen i sitt kärleksliv. Hon har inte hittat någon man, men har istället en ovanligt stark relation till Woody Allen och hans filmer. Hon har en stor affisch på sitt rum med en bild på Woody, som hon konverserar med varje dag. (Han svarar genom citat från sina filmer). En dag träffar hon en man vid namn Victor, och då börjar det hända saker i hennes liv… Paris-Manhattan är en trevlig och lättsam komedi med mogen humor och en söt och charmig Alice Taglioni i huvudrollen. Filmens höjdpunkt är Woody Allens något överraskande cameo i slutet – man kan inte annat än bli glad när gamle Woody dyker upp i rutan!

Heaven's GateHEAVEN’S GATE (1980)
2 stjärnor DYLPC

Ett par år efter framgångarna med det tidlösa mästerverket The Deer Hunter bestämde sig Michael Cimino för att samla en stark skådespelarensemble och regissera en västernsaga i 1800-talets USA. Kris Kristofferson, Christopher Walken, John Hurt och Isabelle Huppert tog plats i huvudrollerna och tar man fram monokeln går även Jeff Bridges och Mickey Rourke att hitta i rollistan. Filmen utspelar sig i Wyoming, där utländska emigranter väller in, något som inte uppskattas av vissa grupperingar i den amerikanska befolkningen. Dessa bestämmer sig för att ta invandringsfrågan i egna händer och döda alla dem som enligt landägarnas uppfattning inte hör hemma på området. En våldsam och brutal historia som skildras med tidsenliga miljöer och bra skådespeleri. Förväntar man sig en ny The Deer Hunter lär man dock bli besviken – Heaven’s Gate är inte i närheten av att hålla samma klass. Dålig är den absolut inte, men den saknar den känslomässiga laddning som krävs för att man ska bli nämnvärt berörd. Däremot riktar den relevanta frågor mot USA och landets invandringspolitik och på så sätt är det en film av betydelse. Det finns en förlängd version på över 3,5 timmar som jag nog ska ge en chans vid senare tillfälle, då jag känner att filmen kan växa i sitt fulla format. Än så länge skriver jag in en mycket stark tvåa i betyg.

För övrigt är det mycket möjligt att det dyker upp en längre text om Michael Cimino här på bloggen i framtiden, då hans karriär och livsöde är superintressant.

Death of a SalesmanDEATH OF A SALESMAN (1985)
4 stjärnor DYLPC

Filmatisering av Arthur Millers pjäs med samma namn. Dustin Hoffman spelar den åldrande Willy Loman som förlorar sitt jobb, kämpar för att kunna betala räkningarna, försöker komma överens med sina söner och minns tillbaka på sitt liv. Filmen är som en inspelad teaterpjäs med ytterst få platsbyten, kulisser utan tak och skådespelare som spelar sina karaktärer i flera olika åldrar. Hela den visionen fungerar, vilket är ett bevis på hur välspelad filmen är. Dusty briljerar i vanlig ordning och visar varför han är en av tidernas främsta skådespelare, och i biroller lyser det om både John Malkovich och Kate Reid. Death of a Salesman är en vemodig och dyster film med en rejäl stänk av samhällskritik, värd att se bara för skådespeleriet.

ComaCOMA (1978)
3 stjärnor DYLPC

En kvinnlig läkare (Geneviève Bujold) anar ugglor i mossen när flera patienter drabbas av koma efter enkla medicinska ingrepp. Hon bestämmer sig för att gå till grunden med mysteriet och dras in i en obehaglig konspiration som försätter henne själv i livsfara. Utan någon revolutionerande intrig fungerar Coma bra som en spännande thriller och den bjuder dessutom på några riktiga nagelbitarpartier. Bujolds primära motspelare är Michael Douglas, som alltid passar bra i den här typen av filmer och lyfter scenerna han är med i. Har man svårt för sjukhus kan upplevelsen bli skräckfylld, då man knappast romantiserar sjukhusmiljöerna och dess inre kretsar.

In the Name of the FatherIN THE NAME OF THE FATHER (1993)
5 stjärnor DYLPC

En fantastisk politisk dramathriller baserad på en sann historia. Daniel Day-Lewis (There Will Be BloodLincoln) spelar nordirländaren Gerry Conlon som kommer till London 1974, råkar vara på fel plats vid fel tillfälle och blir gripen av polisen som misshandlar och utpressar honom för att han ska erkänna ett brott han inte begått. Han blir dömd till livstids fängelse tillsammans med sin far (Pete Postlethwaite) som också blandas in. Kampen för frihet fortsätter i fängelset, en kamp som ska leda fram till en stor rättsskandal i Englands historia. Detta tragiska livsöde och den långa kampen engagerar hela vägen ut i en gripande film som både berör och inspirerar – en stark upplevelse. Day-Lewis och Postlethwaite gör urstarka prestationer som lyfter filmen till mästerliga nivåer, tillsammans med ett grymt soundtrack med bland andra Bono, The Kinks och Jimi Hendrix. En riktigt jävla bra film som rekommenderas varmt.

Los 33 de San JoséLOS 33 DE SAN JOSÉ (2010)
1 stjärna DYLPC

Ett sämre exempel på filmatisering av en sann historia. I augusti 2010 rasade en gruva i Chile och stängde in 33 gruvarbetare 700 meter under marken. Filmen skildrar deras kamp för överlevnad parallellt med räddningsarbetet ovan mark. Tyvärr håller inte filmen på många plan alls. Dagarna flyger iväg och plötsligt har det gått 69 dagar, och gruvarbetarna är till synes lika friska och rena som de var när de påbörjade arbetspasset. Räddningen kommer som en skänk från ovan och vips så är filmen slut. I addition till dessa trovärdighetsproblem övertygar inte skådespelarna och på spänningsfronten är det ganska lugnt. Med tanke på hur lite filmen levererar kan jag inte godkänna den, tyvärr.

La mala educaciónLA MALA EDUCACIÓN (2004)
3 stjärnor DYLPC

Pedro Almodóvar är en vågad och unik regissör som inte räds att ta upp kontroversiella ämnen. Precis som i de flesta av hans andra filmer behandlar han här känsliga ämnen som homosexualitet och könsroller och pekar ut präster inom den katolska kyrkan som pedofiler. La mala educación, eller Dålig uppfostran, som den heter på svenska, är en invecklad historia om två barndomsvänner som träffas i ett senare skede i livet och sakta men säkert förs mörka hemligheter från deras förflutna upp till ytan. I huvudrollen ser vi Gael García Bernal som bland annat spelar transvestit, en roll som inte riktigt är vad den från början ser ut att vara… En intressant film på många sätt och klart sevärd, så länge man håller koll på exakt vad som händer, för det är som sagt en komplicerad film som hoppar mellan tid och rum och fiktion och verklighet.

THE DA VINCI CODETHE DA VINCI CODE (2006)
2 stjärnor DYLPC

Da Vinci-koden är något så ovanligt som en bok jag faktiskt har läst, vilket gör det omöjligt att inte dra paralleller till Dan Browns bästsäljande spänningsroman. Boken är riktigt bra, något som tyvärr inte kan sägas om filmen. Da Vinci-koden består till stor del av religiösa utläggningar och en labyrint av koder som ska knäckas, och att avverka dess 500 sidor på 2,5 timmar blir i slutändan väldigt forcerat. Hans Zimmers musik och en rätt snygg visuell presentation gör att underhållningsvärdet ligger på en godkänd nivå, men det finns flera fatala störningsmoment som till exempel logiska luckor, stolpigt skådespeleri, knackigt manus och faktumet att den riktigt påträngande spänningen uteblir. Tom Hanks och Audrey Tautou lyckas inte göra något speciellt med sina roller, vilket förmodligen beror mycket på manus och regi, däremot gör Ian McKellen en ganska bra roll som den lurige brittiske professorn.

Apropå Ian McKellen (aka Gandalf) lyckades Peter Jackson lura med mig till Midgård igen, den här gången i en barnslig Sagan om Ringen-kopia som Scott har skrivit väl om i sin veckoresumé #8. The Hobbit var en stundtals plågsam upplevelse som stämplas med en hård men rättvis tvåa i betyg.

Veckans topp 3

  1. In the Name of the Father
  2. Death of a Salesman
  3. Coma