Veckoresumé #57

2014 är i rullning och så även ett flertal fordon i filmens värld. Zac Efron kör ut tidningar, David Lynch plågar sina karaktärer på vilsna motorvägar, Michael Douglas glider runt i limousine, danskar får sina bilnycklar stulna och tvingas stanna kvar på katastroffest, Joy Division åker på turnéer och Daniel Brühl har det hektiskt i Trabantens land. Hoppa in i bilen du med, så kör vi iväg!

LovelaceLOVELACE (2013)
3 stjärnor DYLPC

Linda Lovelace fick 1972 stjärnstatus efter att ha medverkat i den enormt framgångsrika porrfilmen Deep Throat, som blivit något av en pornografisk milstolpe. Lovelace berättar historien om Linda Boreman (som var hennes riktiga namn), hur hon drogs in i den på många sätt bedrövliga porrindustrin, hur hennes relation med produktionsledaren Chuck Traynor förändrade hennes liv och vilket mörker hon tvingades gå igenom innan hon lyckades vända sin livsbana igen. Filmen är ganska typiskt utformad som en 90 minuters biografi och täcker in många år på kort tid, vars grunddrag den lyckas förmedla fullt dugligt. Amanda Seyfried, som spelar Lovelace, var för mig på förhand ett orosmoment då jag tycker att hon har varit rakt dålig i det mesta jag sett med henne, men hon lyckades överraska positivt och gör här en rätt stark prestation. Övriga skådespelare inkluderar många bekanta namn, däribland Peter Sarsgaard, Sharon Stone och Robert Patrick, som alla gör det bra. Filmen har vissa svagare delar och lyfter aldrig till några högre höjder, den väger lite lätt, men förmedlar ändå en intressant berättelse. Den har i övrigt vissa kronologiska omordningar och perspektivsskiften, där man kontextualiserar samma sekvenser på olika sätt, vilket är ett ganska effektfullt grepp. En i stora drag informativ och väl utförd film som för upp en i många avseenden smutsig bransch på tapeten, vilket kan vara viktigt. Filmen i sig skakar man dock snabbt av sig.

High AnxietyHIGH ANXIETY (1977)
2 stjärnor DYLPC

Helt oplanerat blev Mel Brooks hyllning till Hitchcock min eftermiddagsunderhållning på julaftonen, efter att jag skapat kontrovers med en walkout som reaktion på när dvärgarna i Snövit började gapa och ha sig. Huvudvärken var ett faktum och efter en kort återhämtning hamnade jag alltså framför den thrillerparodiserande High Anxiety (med den för de flesta svenskar igenkännbara titeln Det våras för galningarna), som är full av referenser till Alfred Hitchcocks filmer, framförallt Vertigo men även filmer som The Birds och Psycho. Mel Brooks (manus, regi, produktion, huvudroll) spelar en doktor som anländer till The Psycho-Neurotic Institute for the Very, Very Nervous, där han ska ta över som chefsdoktor. Stället är föga förvånande fullt av märkliga individer och vanor, och snart sitter Dr. Thorndyke rejält i klistret, anklagad för mord (!), varpå han till slut tvingas konfrontera sin höjdskräck som den slutgiltiga utmaningen. High Anxiety blir, trots några fyndiga referenser och parodier, tyvärr en ganska utdragen historia där avstånden mellan skratten blir alltför stora. Vad gäller kamerauppställningar och dylikt är filmen relativt kreativ, men innehållsmässigt brister den i humorkvalité och ibland även skådespelarmässigt. Den har sina toppar, men dalarna är för djupa och för långa. Brooks ska i alla fall ha en eloge för ett tappert försök med vissa ljusglimtar, detsamma gäller en härlig Madeline Kahn i en växande biroll.

Ain't Them Bodies SaintsAIN’T THEM BODIES SAINTS (2013)
3 stjärnor DYLPC

David Lowery har ägnat större delen av sin karriär åt kortfilm och redigering (bland annat i Upstream Color – 2013 års nionde eller kanske till och med fjärde bästa film), men gör här med manus och regi sitt största språng mot att bli ett erkänt namn på filmskaparhimlen. Ett förälskat par ute på landsbygden i 70-talets Texas skiljs åt när Bob (Casey Affleck) fängslas efter en misslyckad skottlossning med polisen, varpå Ruth (Rooney Mara) på egen hand tvingas föda och ta hand om barnet de väntat. De brevväxlar med varandra under flera år och tror på en återförening, men en sådan ska visa sig komplicerad och svårframkallad, då Bob rymmer och efterlyses i byn där Ruth bor. Det är en klassisk story om hopplös kärlek, placerad i Badlands-miljöer och berättad med romantiska brevuppläsningar, fin musik och vackert foto – dock utan något som gör att filmen sticker ut från liknande historier. Den trevar runt i typiska spår ett bra tag innan den växlar upp en aning, och den blir aldrig något extraordinärt, men ändå tillräckligt bra för att klassas som just bra. Rooney Mara gör en bra roll och det gör väl egentligen Casey Affleck också, men känslan är att han måste börja variera sig i sina rollval. Hur många gånger har han inte gjort den här rollen – besvärad, hes, lite naiv och med en lätt sömnlös uppsyn – förut? Vidare skiner Ben Foster och Keith Carradine till i varsina biroller. Ain’t Them Bodies Saints är en film som – framförallt estetiskt – ändå gör en nyfiken på Lowerys fortsatta regikarriär, och kan man blunda för att man sett storyn hundra gånger förut finns här en rätt finstämd film att se.

Lost Highway

LOST HIGHWAY (1997)
3 stjärnor DYLPC

Veckans första riktigt stora frågetecken kommer naturligtvis från den svåre David Lynchs fascinerande tankebanor. Fred (Bill Pullman) traskar omkring i morgonrocken hemma i sitt hus där han bor med sin fru Renee (Patricia Arquette). Stämningen är märklig och skrämmande, som sig bör, och snart blir det ännu obehagligare när de hittar ett videoband med en upptagning filmad i deras hus, som visar hur Bill mördar Renee. Med tanke på handlingens konstanta Lynchighet bör jag stanna där för att inte skriva en hel uppsats, men kort kan sägas att den behandlar frågor kring identitet, verklighet och fantasi/(mar)drömmar, minne och skiftar fokus mellan olika karaktärer. Svartsjuka, mentala problem och personlighetstvivel är andra ämnen som kan läsas in, placerade i en värld av sex, våldsbrott, femme fatales, surrealism och noir-estetik. Den har även många metafilmiska kommentarer till mediet, kanske tydligast i nedanstående citat, där Fred beskriver varför han hatar kameror:

”I like to remember things my own way.”
”How I remembered them. Not necessarily the way they happened.”

Kameror och filmer av olika slag spelar en central roll, och de förvränger mycket riktigt händelser – i alla fall i relation till de minnen eller den förståelse vi (eller Bill) har för dem. Det kanske allra mest skrämmande inslaget är Robert Blakes isande Mystery Man, som hemsöker Bill och verkar ha gudalika, allseende, krafter. Scenen när de första gången möts, på en fest, är det som att Bill möter djävulen i egen hög person – där satt jag med uppspärrade ögon och försökte intala mig själv att jag hade läget under kontroll. Det hade jag inte – och det är en av de saker jag älskar med David Lynch. Samtidigt är hans verk otroligt svåra att betygsätta, och dessa ständiga stjärnor som ska delas ut här får här ses som placerade inom parantes. Upplevelsen är svår och flyter omkring åt olika håll och jag tror att det krävs ett antal tittar innan jag kan försöka greppa densamma. Avslutningsvis måste jag nämna den patenterat Lynchska, surrealistiska och svävande stämningen som finns även här. Angelo Badalamenti är med, mörka skräckinslag likaså, läskig ljussättning och sceneri och ett något annorlunda soundtrack med exempelvis Rammstein, Marilyn Manson, Lou Reed och inte minst David Bowies suveräna och som-handen-i-handsken-passande I’m Deranged. En film värld att se, som i princip alla Lynchs filmer, enbart för sitt kombinerade bild- och ljudspråk.

The PaperboyTHE PAPERBOY (2012)
3 stjärnor DYLPC

Mera konstigheter! Nu visserligen inte Lynchska sådana, men likväl en Florida-vistelse som spårar ur totalt. Ett svart före detta hembiträde (Macy Gray) återberättar ur sitt perspektiv om hennes tid hos familjen Jansen, där Jack (Zac Efron) bor med sin rätt slätstrukne pappa och hans rasistiska sambo i ett vanligt medelklasshus. Jack är frustrerad, dels för att hans ungdomliga liv mest står och stampar, dels på grund av något slags saknad av sin mamma och framförallt för att han träffar den äldre och attraktiva Charlotte (Nicole Kidman). Hon anländer i samma veva som den förlorade storebrodern, Ward Jansen (Matthew McConaughey), som ska göra journalistiskt grävande för att försöka få Charlottes egendomliga kärleksintresse Hillary (John Cusack) frikänd från death row. I detta projekt deltar även en svart man, Yardley (David Oyelowo), som säger sig vara engelsman och vars hudfärg skapar enorma barriärer i ett rasistiskt präglat sydstats-USA i slutet av 60-talet. Ingredienser som frigivningssatsningen, rasism, sex(uell frustration), homosexualitet, relationer och framförallt önskningar om sådana, en potentiell mördare och skumma träskmarker med en familj som det osar incest om ger en film som vill berätta mycket. Mestadels är den ett drama, men den väver även in thrillerbitar. Det är på gott och ont en galen film som verkligen skiftar och rör om i grytan, men den tappar också i det faktum att slutprodukten känns något ofärdig. Jag hade gärna sett en mer utvecklad och förlängd film, för det finns så mycket spännande karaktärer och öden att ta del av. Ge dem tre timmar – varför inte? Jag är dock medveten om att det hade blivit svårt att sälja in. Lee Daniels har hur som helst hårt paketerat in allt i vakuumplast för att filmen ska bli så tight och fartfylld som möjligt, vilket den lyckas vara. Det finns stilmässiga grepp att lägga märke till, som en tidskänsla som känns naturlig, ett levande foto och en uttrycksfull klippning. I Efrons karaktär finns en lätt (notera lätt) The Graduate-vibb (observera att jag verkligen inte nyss jämförde Dustin Hoffman med Zac Efron). Träskutflykterna är lite (observera lite) Deliverance-skumma och faktum är att filmen tar ut sådana svängar i tonläge att jag vid ett par tillfällen mådde riktigt illa. Den är brutal, blodig och makaber och skildrar udda karaktärer med tragiska öden. Zac Efron bär upp filmen på fullt kompetent vis och jag tror att det finns en talang där som håller på att formas för att komma till uttryck – han imponerade på mig och verkar ha lämnat High School Musical-köret bakom sig. Med sig har han proffs som McConaughey och Kidman som sällan lämnar mig besviken, och en John Cusack som är bättre än vad han brukar vara. The Paperboy är sevärd och annorlunda – en film som vågar sticka ut. En stark trea!

Inland EmpireINLAND EMPIRE (2006)
3 stjärnor DYLPC

Jaha, här sitter jag och suckar. Inte för att detta är dåligt, men för att det är ett jäkla projekt att skriva några rader om en 180 minuter lång film av David Lynch – som dessutom kanske också är hans absolut konstigaste. Se på bilden till exempel. Ett obehagligt ljussatt rum där några kaniner går runt och samtalar stelt med varandra, ackompanjerat av en publik som skrattar vid helt oförståeligt valda tidpunkter. I huvudrollen vandrar Laura Dern runt som i en evighetsmardröm, i en story som har sin grund i att hon får ett skådespelarjobb i en film vars produktion har mystiska omständigheter där gränserna mellan filmens handling och verklighetens dito gradvis suddas ut. Även här finns alltså något slags passning till Hollywood och, återigen, kamerans makt. Tolkningar av filmen i helhet överlämnar jag till någon annan, för jag var minst lika förvirrad efter dessa tre timmar som efter Lost Highway. Frågan är om det ens finns någon förklaring att tillgå, då Lynch gjorde filmen utan manus och istället kom med nyskriven dialog varje dag under inspelningen. Laura Dern och Justin Theroux (hennes primäre motspelare) har uttalat sig om att de inte har någon aning om vad filmen handlar om. Det finns så många hopp i tid och rum, olika karaktärer och surrealistiska inslag att en redogörelse av allt som händer i filmen skulle kräva att jag förde en lista under hela filmen, som skulle bli av något slags jultomteönskelistelängd. Hur som helst finns även här skräckinslag som får hela kroppen att stelna, och det finns i princip inte en enda stund när man har grepp om vad som sker på riktigt och vad som är fantasi. Stilmässigt skiljer den sig mycket från mycket av Lynchs tidigare arbete (även om den också är mörk och stämningsfull), framförallt i att den är digitalt fotat med en relativt liten, handhållen kamera. Detta ger i första hand en ofta (ursäkta språket) skitful bild som ser ut att vara filmad av en amatör. Å andra sidan gör det oss medvetna om kamerans existens och man tänker hela tiden på att det vi ser utspela sig är skildrat genom en kameralins – ett genomgående tema i filmen som i viss mån knyter an till Lost Highway-tematiken. Även i i Mulholland Dr. går filminspelningsproblematiken att se. Inland Empire har beskrivits som både genial och en självparodi, och jag står någonstans mittemellan, i total förvirring.

Good Bye Lenin! 2GOOD BYE LENIN! (2003)
4 stjärnor DYLPC

En film jag visserligen tänkt se även annars, men efter att vår fantastiske, brittiske gatuguide i Berlin i somras rekommenderade den var det givet. Det tog i och för sig ett halvår för mig, men bättre sent än aldrig. Daniel Brühl (för den breda massan mest känd för Inglourious Basterds och Rush) spelar en ung man som i Östberlin 1989 är lika ovisst och spänt inställd till konflikten mellan öst och väst som alla andra. Han bor relativt spartanskt med sin mamma, sin syster och hennes barn. Pappan lämnade dem för Västtyskland 1978 och kom aldrig tillbaka, varpå mamman blev deprimerad och utvecklade ett starkt engagemang i den socialistiska rörelsen i öst. Alex (Brühl) deltar i en demonstration som går snett och blir bortförd av polisen framför sin mors ögon. Hon faller ihop i en hjärtattack och försätts i koma. Hon ska inte komma att vakna förrän efter murens fall, och efter doktorns råd om att hon absolut inte får utsättas för kraftiga intryck (vilket ett enat Tyskland definitivt bör klassas som) måste Alex & co skydda henne från nyheter och vetskap om de massiva förändringar som skett, vari den huvudsakliga handlingen ligger. Good Bye Lenin! är en välskriven och påhittig film som både underhåller, berör och undervisar. De betongtyska scenerierna och den ständigt närvarande historiska kontextualiseringen framhäver samhällsförändringarna som sker och hur dessa påverkar karaktärernas liv. Det är samtidigt en familjehistoria, efter omständigheterna en udda sådan, som behandlar olika sidor av svårigheten att hålla en familj enad och lycklig. Brühl bär filmen på lysande vis och Yann Tiersen (mannen bakom Amélie-soundtracket) sätter tårframkallande vackra toner på berättelsen. Ett geni, helt klart, som verkligen förgyller hela filmen. För mig är detta i första hand ett allvarligt drama, men visst finns vissa komiska inslag, och det är en kreativ och livfull film. Jag personligen lämnar ofta sådana filmer med en ganska tung men fin känsla, så även här. Fyra av fem Spreewaldgurkor!

Wall StreetWALL STREET (1987)
3 stjärnor DYLPC

Snart är det dags att hugga in på Scorseses senaste skapelse, och vad kan som uppladdning passa bättre än Oliver Stones klassiska börsmäklarhistoria från 80-talet? Bud Fox (Charlie Sheen) är en nybörjare på Wall Street med stora drömmar. Han har det kämpigt med affärerna, men snart ska hans liv få sig en skjuts, när han träffar mästaren, legenden, fullblodsproffset Gordon Gekko (Michael Douglas). Han kan marknaden utan och innan. Det är en typ av karaktär som återfinns i många liknande filmer, den där sjukligt framgångsrike bossen som sällan har rent mjöl i påsen och predikar om att allt som räknas är pengar och framgång, medan allt annat är underordnat.

”Greed is good!”

Douglas har enorm pondus och levererar en frejdig och respektingivande prestation. Sheen gör en av sina bättre prestationer, men är aldrig särskilt mycket mer än godkänd. Storyn bäddar in etiska och moraliska frågeställningar där personer alltid kommer att hamna i kläm, mest tydligt när Buds pappa (roligt nog spelad av Martin Sheen) och flygbolaget han jobbar på blandas in i en affär med olika bud om vad som ska ske. Krocken mellan lantlig och hederlig knegare och urban storfräsare är tydlig, och budskapet om att Wall Street-klimatet sätter människors liv ur balans likaså. Wall Street är en snygg, tight och angenämt engagerande film som underhåller och ger en, för sin tid, spännande bild av New Yorks yuppiekultur på 80-talet. Tiden har visserligen börjat trippa i från den så smått, men den förblir en stilbildare. Storyn i sig är i dagsläget inget nyskapande. Kanske var den det då, men nu är den ganska förutsägbar och bekant, utan att det för den delen blir ett stort problem. Andra halvan är stark och en fjärde stjärna är nära att trilla in.

ControlCONTROL (2007)
4 stjärnor DYLPC

Fotografen och The American-regissören Anton Corbijn har länge arbetat med musikvideor till band som Depeche Mode och U2, samt fotograferat bland annat just Joy Division, som Control handlar om. 2007 gjorde han den svartvita biografin om Ian Curtis, frontman i det brittiska rock-/punkbandet, vilket var aktivt under andra halvan av 70-talet. Jag hade innan jag såg filmen ingen särskild relation till Joy Division, men efteråt har jag omfamnat musiken med en klar känsla av bekantskap. Den problematiske Curtis, spelad av Sam Riley (On the Road), växte upp i Macclesfield där han utvecklade poetiska talanger, fattade intresse för litteratur och musik och gifte sig redan vid 19 års ålder – ett beslut som senare skulle visa sig förhastat. Han hamnade i ett band, vilka skulle bli Joy Division, och blev dess sångare, varpå de blev alltmer framgångsrika. Men Curtis var inte äldre än 23 när han fann sina personliga, relationsmässiga och konstnärliga tvivel övermäktiga, och hängde sig 1980 i sitt hem. Control är lågmäld, relativt långsam och stillsamt berättad och har skalats ner till vad som känns som ett gråskaligt fotografi som rör sig till tystnaden och musiken. Jag hade till en början svårt att identifiera mig med Curtis fullt ut och höll en viss distans. Denna distans går emellertid helt i linje med den alienation och isolation som Curtis ska ha upplevt under sin i mångt och mycket plågade tillvaro. Det dröjer således ett tag innan filmen verkligen blir drabbande, men lagom till eftertexterna sitter jag i full gråt, ordlös över Ian Curtis tragiska berättelse. Sam Riley gör ett oerhört skickligt porträtt som fångar Curtis tomma och smått livlösa, patenterade danssätt och det mörka moln som ständigt överskuggar honom. Övriga skådespelare backar upp honom fint, med Samantha Morton som mest nämnvärd. Corbijns svartvita foto är av yppersta klass och låter ögonen njuta av delikata bildrutor. Joy Divisions musik har släppts in i det svartvita landskapet och verkligen matchats, vilket skapat en film som tagit mig in i deras diskografi och fått mig att fastna för flera suveräna spår. En grått, enkelt och nedtonat vacker film som stannar kvar.

FestenFESTEN (1998)
4 stjärnor DYLPC

Den första filmen ur den danska avant-garde-rörelsen Dogme 95, som under slutet av 90-talet ville förändra filmproduktionens syfte och metod genom ett antal regler som de (med Lars von Trier och Thomas Vinterberg i spetsen) menade skulle följas för att filmen skulle renas från ytlighet, auteurism och specialeffekter, bland annat. Manifestet och ”kyskhetslöftena” finns att läsa här, en läsning jag rekommenderar då rörelsen har många intressanta, om än ibland svårgenomförliga, poänger. Festen är Thomas Vinterbergs (eller ja, han får ju inte krediteras som regissör) film om den 60-årige Helges födelsedagsfest på ett lantligt hotell dit familj och vänner anländer till vad som ska bli en sammankomst de sent ska glömma. Utan att spoila något sker, kort och gott, avslöjanden av mörka hemligheter som legat och samlat damm bakom familjens stängda dörrar, och hela festen blir en enda stor fars av söndermanglad stämning och den stackars toastmasterns patetiska försök att få tillställningen på fötter igen. Faktum är att detta är en av de mest genomgående engagerande filmer jag sett och som dessutom pendlar mellan att vara oerhört rolig – flera scener blir så absurda och hysteriska att man bara flabbar till – till att vara minst lika tragisk. Våld, alkohol, psykisk misär och hemska barndomsminnen som kommer upp till ytan är bara några av de problem som finns. Det mesta står egentligen bedrövligt till hos de stackars gästerna och familjemedlemmarna, som alla verkar plågas av någon undanträngd sorg, minnen eller begär. Ett brett karaktärsgalleri gör det svårt att, som i Jagten, investera sig helt i någon karaktär – tittaren blir mer som en neutral åskådare, mitt i kaoset. Manuset är briljant och ständigt intressant, skådespelarna (Ulrich Thomsen, Henning Moritzen, Thomas Bo Larsen, Paprika Steen m fl) spelar med enorm inlevelse och styrka och dogmastilen (frånvaro av extra ljussättning, handhållen kamera, ingen musik mm) ger stor realism. En till viss del gripande, men mest omskakande, film som på i princip alla plan imponerar stort och visar på en mycket intressant gren inom filmskapande. Vad gäller betyget är jag fortfarande osäker – fyra eller fem. En sjukt bra film.

Veckans topp 3

  1. Festen
  2. Control
  3. Good Bye Lenin!
Annonser

Veckoresumé #35

Pang på rödbetan! Back in action! Nu är vi tillbaka med en hel lista med filmer, för det mesta bra sådana dessutom. Trevlig läsning och kör i vind!

Hot Shots!HOT SHOTS! (1991)
4 stjärnor DYLPC

Den mycket ostiga kultfilmen Top Gun bjöd på många sätt in till parodi, vilket Airplane!-regissören och The Naked Gun-författaren Jim Abrahams tog vara på genom att ge oss denna sensationellt underhållande komedi. Flygarhjälten Tom Cruise är utbytt mot Charlie Sheen, vars emotionellt instabila karaktär Topper Harley kallas till ett topphemligt uppdrag som går ut på att försöka spränga Saddam Husseins kärnkraftverk. Uppdraget leds av den tankspridde och mentalt frånvarande amiralen ”Tug” Benson, underbart spelad av Lloyd Bridges. Man parodierar flera klassiska filmer och slänger in många slumpartade inslag, så som att Charlie Sheen blir Stålmannen och att en tandläkare snabbt ställer frågan ”Is it safe?”, en referens till Laurence Oliviers fasansfulle tandläkare i Marathon Man. Vidare steker Topper bacon på sin flickväns (Valeria Golino) mage, Tug bedömer ”enemies 12 o’clock” som en fin lunchpausmarginal på 25 minuter och man planerar hur amiralens bortflugna keps ska hämtas på tillbakaresan ute till havs. Vissa bitar skulle mycket väl kunna ha skrivits för Family Guy. Det är löjligt och ibland barnsligt, intelligensnivån är låg och slapstick-inslagen många – men det är också helt fantastiskt! Det är gapflabb på gapflabb och det finns inga gränser för hur mycket man kan skratta i de allra dummaste ögonblicken! En klart underskattad film som med sin genialiskt dumma humor gjort sig förtjänt av en helt självklar fyra i betyg!

Righteous KillRIGHTEOUS KILL (2008)
2 stjärnor DYLPC

Två av mina husgudar, Al Pacino och Robert De Niro, har tidigare synts tillsammans på duken i ett magiskt möte i Michael Manns grymma actionthriller Heat från 1995. Här återförenas de i en inte alls lika grym snutfilm med den svaga regissören Jon Avnet som dirigent. Ingen av dem når upp till någon mästernivå (vilken de båda visat gång på gång att de besitter), men ansvarig för detta är i första hand regissören och manusförfattaren, vilka inte lyckas göra dessa titaner rättvisa. 50 Cent gör en skurkroll – bara det sänder ut varningssignaler som kan få det stabilaste av stenblock att krackelera – och allt känns verkligen bara trött och halvdant. De Niro och Pacino är två gamla NYPD-veteraner som ska reda ut ett antal mord. Morden har en viss koppling till varandra som de försöker lista ut, och de blir båda mer och mer insyltade på ett eller annat sätt. Mer ska kanske inte sägas, för överraskande nog finns här en twist som i alla fall inte jag hade väntat mig. Den skänkte i alla fall en liten gnutta hopp till denna annars hopplösa film och gör tillsammans med det faktum att det alltid är trevligt att se De Niro och Pacino, oavsett filmens kvalité, att jag kan ge den en mycket snäll och svag tvåa.

DetachmentDETACHMENT (2011)
4 stjärnor DYLPC

Den fantastiske Adrien Brody spelar en lärarvikarie som kommer till en skola där allt är hopplöst. Eleverna har gett upp, lärarna har gett upp och skolan är nu mer av ett mentalt slagfält där alla trampar på sociala minor gång efter annan. Allt i den här filmen är svart – mörker och misär. Det är lätt att utifrån omslaget tro att filmen handlar om en lärare som ska organisera en stökig klass, men så är icke fallet. Den handlar om så mycket mer än så. Hur klyschigt det än låter så handlar den om livet, och allt vad det innebär. Den handlar om hur olika människor reagerar i och hanterar tuffa situationer – lärarvikarien (Brody), en minderårig prostituerad (Sami Gayle), en pillerbrukande lärare som spårat ur (James Caan), en känslomässigt tyngd och svårt deprimerad elev med stor kreativitet och vision (Betty Kaye) och diverse andra personer på skolan. American History X-regissören Tony Kaye har skapat en film med ett enormt djup, oändlig svärta och gripande berättelser och rolltolkningar. Adrien Brody håller i den röda tråden och visar vilken enorm förmåga han besitter, bland annat genom återkommande monologer där han berättar om sin tillvaro framför en kamera. I början kändes filmen något överdriven, allt var så maximalt uppskruvat negativt, men ju längre som går desto djupare in i tragiken förs man som tittare. Och till slut bara brister det och tårarna uppenbarar sig. Och låt dem komma! Det är det som är det vackra med film! Det är också ett kvitto på hur djupt Detachment berör och vilket strålande jobb Tony Kaye har gjort med densamma.

Fantastic Mr FoxFANTASTIC MR. FOX (2009)
5 stjärnor DYLPC

Ett magiskt mästerverk från Wes Anderson och hans animationsteam! En otroligt väldekorerad stop motion-film där varje bildruta är en konstnärlig skapelse som talar för sig själv. George Clooney hoppar in och gör rösten till Mr. Fox, denna fantastiska räv, med ett kriminellt förflutet men som nu skriver krönikor i en dagstidning. Han köper ett träd av mäklaren Badger (Bill Murray) där han flyttar in tillsammans med sin fru Felicity Fox (Meryl Streep) och sin son Ash (Jason Schwartzman). I området finns tre onda bönder, vars farmar Mr. Fox inte kan motstå att försöka råna. Hans mästerplan är dock inte helt vattentät och företaget får fatala konsekvenser som ska komma att påverka hela byn. Under resans gång får vi möta en massa underbara karaktärer: familjen Fox, naturligtvis, Mr. Fox atletiske brorson Kristofferson, den nervöse pungråttan tillika Mr. Fox sidekick Kylie, äppelcidervakten Rat (Willem Dafoe) som alltid ackompanjeras av västernmusik, skolans tränare i den svårförståeliga sporten whack-bat Skip (Owen Wilson), för att bara nämna några stycken ur den stora skaran av genomcharmiga filurer. Den ambitiösa stop motion-tekniken gör filmen levande och genomgående gullig, manuset är fyllt av Andersons klockrena humor och bara det faktum att små djur går runt och pratar som vilka personer som helst blir i det här fallet fantastiskt. Jag log mig igenom hela filmen och investerade hela min själ i de spännande och roliga äventyren – det var helt enkelt en perfekt upplevelse. Trots sin överhängande gullighet hanterar Fantastic Mr. Fox flera seriösa problem och, om man så vill, existensfilosofiska dilemman. Mr. Fox känner ett ansvar att ta hand om sin familj, samtidigt som han vill behålla sin äventyrliga sida. Mrs. Fox uttrycker sin frustration över att inte riktigt kunna lita på sin man och sonen Ash känner sig bortglömd och är avundsjuk på sin kusin Kristofferson, som i sin tur oroas över sin sjuke far. Kylie undrar vad hans roll i allt är och allt detta lägger egentligen grunden för budskapet att alla har något unikt som gör att han eller hon kan bidra på något sätt. Alla som har sett Rebel Without a Cause kan dessutom hålla utkik efter en klockren liten referens när Kylie blir förvirrad över paret Fox oenighet i en hetsig diskussion. Sammanfattningsvis är Fantastic Mr. Fox ett strålande mästerverk och en film som går direkt upp som en av mina favoriter. Ren filmmagi från Wes och gänget!

The TenTHE TEN (2007)
1 stjärna DYLPC

En komedi som i sin helhet inte alls håller måttet. Upplägget The Ten går ut på att framföra tio olika småhistorier (de får ungefär 5-10 minuter var), som på otroligt krystad väg binds samman av Bibelns tio budord. Varje segment ska alltså motsvara ”Du skall inte dräpa”, ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” osv. Denna koppling ser jag som en nödlösning för att man på något sätt desperat försökt hitta en röd tråd. Det finns ett par delar som faktiskt är lite småroliga, t ex den där två grannar tävlar i vem som kan köpa flest datortomografer, vilket förstör deras liv. Vissa delar är dock bara usla, som när Winona Ryder blir kär i en docka och mellanpartierna där Paul Rudd utifrån ett värdelöst manus ska försöka skämta och samtidigt skapa en övergång mellan de olika historierna framför en mycket ful green screen. Som komedi faller filmen på att det går alldeles för lång tid mellan skratten. Den faller även på att manuset bitvis är fantasilöst, klyschigt, fördomsfullt och framförallt tråkigt. The Ten får inte godkänt.

The Hunt (Jagten) film stillJAGTEN (2012)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Jakten). Mads Mikkelsen vann pris för bästa skådespelare i Cannes, samtidigt som delar av publiken lämnade salongen mitt under pågående visning. Jagten är sannerligen en film som upprör, för vissa i positiv mening, för andra i negativ. Jag tillhör utan tvekan den positiva skaran. Handlingen utspelar sig i en småstad i Danmark där den 40-årige dagisläraren Lucas (Mikkelsen) är på god väg att få ordning på sitt liv igen efter att ha skiljt sig och hittat ett nytt jobb. Han är omtyckt bland både dagisbarnen och personalen och har goda relationer med sina vänner. Men en dag sipprar det där lilla ryktet ut som ska förändra hans liv för gott. En flicka på dagiset berättar för en annan lärare att hon har sett saker hon inte bör se och att Lucas är ansvarig för detta. Vi vet att Lucas inte har gjort något fel, men vem tror man på i första hand – en vuxen man eller ett oskyldigt barn? Det dröjer inte länge förrän uppgifterna sprider sig till föräldrar och vidare bland stadens invånare och Lucas tvingas stå ut med både det ena och det andra, och se dörr efter dörr stängas framför sina ögon. Han är inte välkommen längre och måste nu lägga om hela sin tillvaro. Det finns en känsla som driver den här filmen framåt – den spelar ett enda kort, ett kort som är jäkligt starkt. Frustration. Det är fruktansvärt att följa utvecklingen kring den oskyldige Lucas liv och den frustration, förtvivlan och ilska som väcks hos en som tittare för ständigt engagemanget upp till nya nivåer. Det är gripande, förbannat jobbigt, välspelat – Mads Mikkelsen är fenomenal – och vackert inramat med hjälp av foto, musik och höstmiljöer som förstärker upplevelsen. Man kan kanske ifrågasätta upptrappningens hiskeliga tempo (är det trovärdigt?), där folket genast vänder sig mot Lucas, men kanske är det så vi människor fungerar, enligt principen ”barn ljuger aldrig”. Sammanfattningsvis är Jagten är en frustrerande upplevelse som växer sig starkare och starkare, och en av 2012 års bästa filmer.

Big FishBIG FISH (2003)
3 stjärnor DYLPC

Sagoberättaren Tim Burton träffar inte alltid rätt, men Big Fish är en film som skiljer sig en hel del från hans mörkare, mer gotiska filmer som gärna kombinerar skräck och komedi. Big Fish kombinerar snarare drama och komedi i en stundtals varm och känslosam berättelse. Narrativet har utformats kring filmens teman, såsom fantasi, anekdoter och mytomani, och huvudkaraktären Edward Bloom (ej att förväxla med gastronomkungen i TV) tar oss med på resor genom tid och rum. Ewan McGregor gestaltar den yngre versionen av Ed, som träffar en jätte, jobbar på cirkus och förälskar sig, medan den äldre Ed, som mest ligger i sängen och berättar om gamla minnen, spelas av Albert Finney. Eds son William (Billy Crudup) har tröttnat på att inte veta vad han egentligen ska tro om sin pappa och hur mycket av det han berättar som egentligen är sant, så han försöker ta reda på mer om sin fars liv och sin egen historia. Han vill helt enkelt lära känna sin pappa på ålderns höst, vilket ger oss den fullspäckade och rikligt utsmyckade sammanfattningen av Edward Blooms till synes sensationella liv. Jag var till en början skeptisk – löjligt och inte särskilt trovärdigt var mina spontana tankar – men ju längre som gick av filmen desto mer involverad blir man och ju närmare man kommer kärnan av historien desto intressantare blir det. Slutet är också riktigt bra och rörande, vilket ger Big Fish en i slutändan fin trea i betyg.

Hot Shots! Part DeuxHOT SHOTS! PART DEUX (1993)
3 stjärnor DYLPC

Jahaja, då var det dags igen för Charlie Sheen att kallas in till ett topphemligt uppdrag, den här gången i Vietnam. Parodierna anspelar på bland annat Apocalypse Now och Platoon, med sedvanliga randomiserade inslag som en kort cameo av Martin Sheen som förbiåkandes på en båt passar på att berömma sin son för insatsen i Wall Street och vice versa. Filmens bodycount överstiger både RoboCop och Total Recall, och Hot Shots! Part Deux utnämner således sig själv till Bloodiest Movie Ever och ger oss återigen en underbart förvirrad Lloyd Bridges och Topper Harleys flamma Ramada (Valeria Golino), bland andra. Förutom ett antal stora skratt i dess roligaste situationer har dock filmen inte mycket nytt att komma med, och mer än en svag trea räcker det inte till för denna småljumna uppföljare.

Side EffectsSIDE EFFECTS (2013)
3 stjärnor DYLPC

Efter den svaga Magic Mike och bottennappet Haywire är Steven Soderbergh tillbaka med ett nytt thrilleraktigt drama på vilket förväntningarna var hyfsat högt ställda. De motsvarades rätt bra, då det ser ut som att Soderbergh är på väg tillbaka (det var ju inte så längesedan han gjorde den avsevärt mycket bättre Contagion). En ung, psykiskt sjuk kvinna (Rooney Mara) begår i samma veva som när hennes man (Channing Tatum) släpps från fängelset ett självmordsförsök. Hon tar hjälp av psykiatern Jon (Jude Law) som skriver ut ett antal nya mediciner till henne, av varierande experimentell karaktär. När något våldsamt och livsomvändande inträffar (som jag absolut inte kan avslöja) spelar tabletterna en huvudroll i ett mystiskt och oklart rättsdrama där hemligheterna nystas upp en efter en… Nu blev du nyfiken va? Ja, det är en spännande och småklurig intrig som spelas upp i en film som är bra på alla plan, men inte fantastisk någonstans. Det tenderar att bli lite slätstruket, även om intresset hela tiden finns där. Finns där gör även Soderberghs patenterade stil med skarpt foto, perfekt avskalad musik av Thomas Newman och en ihärdigt småkylig stämning. En ganska stark trea får Side Effects i betyg!

En tumme upp ska också delas ut, och det till Alicia, Mads och gänget i En kongelig affære (4/5) som Scott skrev om här. Scott skrev även positivt om Roman Coppolas A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III här, vilket naturligtvis är roligare att läsa än min något besvikna imaginära text om densamma (2/5). Ha nu en trevlig vecka och se mycket film!

Veckans topp 3

  1. Fantastic Mr. Fox
  2. Jagten
  3. Detachment

85 Oscars som aldrig delades ut

JACK NICHOLSON

På grund av en misslyckad schemaläggning av den 85:e Oscarsgalan för två veckor sedan (rykten gör gällande att planeringen sköttes av Hrundi V. Bakshi) blev det hela 85 guldstatyetter över som ännu inte hittat sina rättmätiga ägare. Vi har nu fått i uppdrag av Oscarsakademien att dela ut dessa, ett uppdrag vi verkställer nedan.

Vi har nu äran att dela ut en Oscar för…

  1. …bästa originalmanustitel till Nick Flynn för Another Bullshit Night in Suck City (Being Flynn)
  2. …bästa autotune till Tom Hardy för The Dark Knight Rises
  3. …bästa namedropping till Mark Wahlberg för Ted
  4. …bästa mittbena till Guy Pearce för Lawless
  5. …bästa lön per on-screen-minut till Mikael Persbrandt för The Hobbit: An Unexpected Journey
  6. …bästa John Cale-samling till Keira Knightley för Seeking a Friend for the End of the World
  7. …bästa motion capture till Holy Motors
  8. …bästa sätt att effektivt avsluta en otrohetsaffär till Richard Gere för Arbitrage
  9. …bästa självförtroende till Robert De Niro för Being Flynn
  10. …bästa casual friday till Steve Carell för Seeking a Friend for the End of the World
  11. …bästa sex med kläderna på till Blake Lively för Savages
  12. …bästa magtröja till Matthew McConaughey för Magic Mike
  13. …bästa volontärarbetare till Paul Dano för Being Flynn
  14. …bästa butler till Michael Caine för The Dark Knight Rises
  15. …bästa uppslutning till Project X
  16. …bästa stereotypcementering till End of Watch
  17. …bästa limousininteriör till Holy Motors
  18. …bästa förtexter till Skyfall
  19. …bästa eftertexter till Moonrise Kingdom
  20. …bästa comeback från käppbrukande gubbe till vältränad superhjälte till Christian Bale för The Dark Knight Rises
  21. …bästa polare till Ted i Ted
  22. …bästa gig till Denis Lavant med ensemble för Holy Motors
  23. …bästa scoutledare till Edward Norton för Moonrise Kingdom
  24. …bästa uteliggare till Robert De Niro för Being Flynn
  25. …bästa Ladies Night-substitut till Magic Mike
  26. …bästa spoiler av klassisk film till Blake Lively för Savages
  27. …bästa annons till Safety Not Guaranteed
  28. …bästa titelkompabilitet för den svenska marknaden till Skyfall
  29. …bästa namn till Marietta von Hausswolff von Baumgarten för Call Girl
  30. …bästa actionskådis i dramakomedi till Bruce Willis för Moonrise Kingdom
  31. …bästa raggningsreplik till Idris Elba för Prometheus
  32. …bästa skyddsrum till Seeking a Friend for the End of the World
  33. …bästa pendlare till Javier Bardem för Skyfall
  34. …bästa Baywatch-legend till David Hasselhoff för Piranha 3DD
  35. …bästa hipster till Kara Hayward för Moonrise Kingdom
  36. …bästa affärsresa till Safety Not Guaranteed
  37. …bästa leende till Marion Cotillard för Rust and Bone
  38. …bästa mindfuck till Holy Motors
  39. …bästa flaggviftning till Battleship
  40. …bästa mustasch till Zach Galifianakis för The Campaign
  41. …bästa duschsångare till Fabio Armiliato för To Rome with Love
  42. …bästa inzoomning till Django Unchained
  43. …bästa läderdräkt till Kate Beckinsale för Underworld: Awakening
  44. …bästa fyrverkeriposter till Beasts of the Southern Wild
  45. …bästa fejkleende till Julianne Moore för Game Change
  46. …bästa svettmängd per person till We Are Legion: The Story of the Hacktivists
  47. …bästa person att festa med till Sam Jones för Ted
  48. …bästa konstnär till Christopher Walken för Stand Up Guys
  49. …bästa berättare till Patrick Stewart för Ted
  50. …bästa sömnpiller till Cosmopolis
  51. …bästa räddare i nöden till John Goodman för Flight
  52. …bästa kameleont till Denis Lavant för Holy Motors
  53. …bästa utnyttjande av regissörsskapet för att kunna resa till häftiga europeiska städer till Woody Allen för To Rome with Love
  54. …bästa betongklump till Taylor Kitsch för Savages
  55. …bästa hipsterfildelare till Bradley Cooper för The Words
  56. …bästa tunnel till The Perks of Being a Wallflower
  57. …bästa trailer till Rust and Bone
  58. …bästa ”Nej det var droppen, nu stänger jag av”-ögonblick till Amanda Seyfrieds inträde i Les Misérables
  59. …bästa hårsvall till William H. Macy för The Sessions
  60. …bästa Johnny Depp-parodi till Johnny Depp för Dark Shadows
  61. …bästa husdjur till Richard Parker för Life of Pi
  62. …bästa leverans av one-liner till Matthew McConaughey för ”The law says you cannot touch, but I see a lot of lawbreakers up in this house” i Magic Mike
  63. …bästa vinkelskott till Jamie Foxx för Django Unchained
  64. …bästa älskare till Alan Arkin i Stand Up Guys
  65. …bästa svensk till Malik Bendjelloul för Searching for Sugar Man
  66. …bästa chans till Human Wrecking Balls-kontrakt till Joaquin Phoenix för The Master
  67. …bästa krutgumma till Judi Dench för Skyfall
  68. …bästa krutgubbar till Al Pacino, Christopher Walken och Alan Arkin för Stand Up Guys
  69. …bästa Hans Landa 2.0 Good Guy Edition till Christoph Waltz för Django Unchained
  70. …bästa Bill Murray till Bill Murray för Moonrise Kingdom
  71. …bästa chans till Dancing with the Stars-förfrågan till Bradley Cooper och Jennifer Lawrence för Silver Linings Playbook
  72. …bästa planlösning till Anna Karenina
  73. …bästa flotte till Kon-Tiki
  74. …bästa DDR-känsla till Barbara
  75. …bästa klassråd deluxe till Lincoln
  76. …bästa 70-talskänsla till Argo
  77. …bästa Woody Allen-fanatiker till Alice Taglioni för Paris-Manhattan
  78. …bästa byggarbetare till Rodríguez för Searching for Sugar Man
  79. …bästa skjul till Beasts of the Southern Wild
  80. …bästa författare till Paul Dano för Ruby Sparks
  81. …bästa dörrvakt till Matthias Schoenaerts för Rust and Bone
  82. …bästa produktplacering till Caterpillar för grävskopan i Skyfall
  83. …bästa dödskrök till Denzel Washington för Flight
  84. …bästa ensemble till Side by Side
  85. …bästa WINNING till Charlie Sheen för A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III

Där har vi en gedigen lista med en stor skara glada vinnare. Några som inte lär vara lika glada är vinnarna av de 33 Razzies vi också har delat ut, en lista du hittar här.

Veckoresumé #18

Krig är det tunga tema som har präglat mitt filmtittande den här veckan. Tre spelfilmer och en dokumentär som alla skildrar krig. Men allt kan inte bara handla om misär, därför har jag också sett en komedi och en animerad kortfilm.

A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan IIIA GLIMPSE INSIDE THE MIND OF CHARLES SWAN III (2012)
3 stjärnor DYLPC

Underhållaren Charlie Sheen är tillbaka och den här gången spelar han en självgod grafisk designer vid namn Charles Swan III som är deprimerad efter att hans flickvän lämnat honom. Osäker på om han vill ha tillbaka henne eller inte tar han hjälp av sin bästa vän Kirby (Jason Schwartzman) och sin manager/revisor Saul (Bill Murray). Roman Coppolas andra spelfilm är en skruvad men samtidigt avslappnad resa genom Charles Swans drömmar och verklighet. Med cool 70-talsstil komplett med utsvängda byxor, vilda frillor och skrikiga färger har filmen en häftig visuell yta som backas upp av ett roligt manus och udda karaktärer. Charlie Sheen passar perfekt i rollen som trött och deprimerad som samtidigt har humorn i behåll. Jason Schwartzman glider in i filmen som en älskvärd lirare och Bill Murray är som alltid en mästare på bild. A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III är en tripp genom 70-talets glada dagar med härliga skådespelare, bra musik och snygga tjejer som också bjuder på kanske den bästa ”eftertexten som inte är någon text” någonsin, kanske också den enda. Om du inte förstår, se filmen! Betyget glider in till en stark trea.

No End in Sight

NO END IN SIGHT (2007)
4 stjärnor DYLPC

Miljarder av amerikanska dollar har spenderats på ockupationen av Irak och tusentals soldater och civila har mist sitt liv. Oscarsnominerade dokumentären No End In Sight undersöker hur arbetet inom Bush-administrationen gick till och konsekvenserna som följde. En sak framkommer tydligt redan efter ett par minuter. Bush, Donald Rumsfeld och de andra storpamparna som styr och ställer i den amerikanska politiken under kriget har ingen koll på någonting och drivs endast av sin jakt efter pengar och framgång. Amatörmässiga strategier, ostrukturerade offensiver och dålig säkerhet är flera aspekter som plågar de amerikanska soldaterna och Iraks invånare när militärer med kompetens åsidosätts för politiker med kapitalistiska agendor. No End in Sight är en djupgående dokumentär som tydligt lägger fram allt som gick dåligt i Irakkriget. Stora profiler som var ansvariga för planeringen av invasionen öppnar upp sig och erkänner samt förklarar hur allt gick till. En informativ, tydlig och riktigt bra dokumentär som får en halvstark fyra i betyg.

City of Life and Death

CITY OF LIFE AND DEATH (2009)
5 stjärnor DYLPC

1937 marscherar japanska trupper in i dåvarande kinesiska huvudstaden Nanjing och dödar alla kinesiska trupper de kan hitta. Till råga på allt håller japanska soldater massavrättningar och våldtäkter av civila kineser. Uppemot 300 000 dödades. Den kinesiska krigsfilmen City of Life and Death skildrar Nanjing-massakern på ett mästerligt sätt. En stor ensemble av kinesiska och japanska skådespelare utgör de karaktärer man får följa under belägringen av huvudstaden och för ovanlighetens skull skildras en stor del av krigets fasor från antagonisternas (de japanska soldaterna) synvinkel. Regissören och manusförfattaren Chuan Lu använder sig av en minimalistisk dialog där bilden är i centrum. Cinematografi på mästarnivå med svartvitt foto används när krigets mörka sidor skildras. Varje bildruta ser ut som ett foto som har tagits med stor omsorg och passion. Aldrig har en krigsfilm sett så bra ut. Schindler’s List släng dig i väggen! City of Life and Death är en rå och obehaglig upplevelse som kryper in under skinnet på en. Inga detaljer utesluts och ger därför filmen en realistisk och grå ton som inte är något för den känsliga tittaren. Det här okända mästerverket är svårt att glömma. City of Life and Death får högsta betyg!

the front line

THE FRONT LINE (2011)
2 stjärnor DYLPC

2011 satsade svensk filmindustri på att Svinalängorna skulle få en Oscarsnominering i kategorin bästa utländska film. Det lyckades inte. Ett annat land som inte lyckades med sin nominering var Sydkorea som valde ut krigsdramat The Front Line i hopp om en i deras ögon välförtjänt Oscarsnominering. The Front Line är en påkostad och maffig krigsfilm om ett Sydkoreanskt kompani som strider i Koreakrigets allra sista strid högt uppe på en strategiskt viktig kulle. Spektakulära miljöer och explosiva krigsscener räddar inte denna film från att kännas som en såpopera. Överspelande skådespelare, tråkigt manus och översentimentalt händelseförlopp gör The Front Line till en stundtals jobbig upplevelse. Men det finns helt klart ljusglimtar. Krigsscenerna är välgjorda och massiva i storlek med vacker koreansk natur som underlag. Något den sydkoreanska filmkulturen är bra på är att implementera konstig men rolig humor i allvarliga filmer. The Front Line lyckas med att applicera ett par scener där vardagshumor förekommer utan att vara irriterande. Det lättar på den annars så seriösa stämningen. The Front Line är underhållande för stunden men inget minnesvärt och får därför en stark två i betyg.

Paperman_disney-short

PAPERMAN (2012)
4 stjärnor DYLPC

I den relativt ouppmärksammade Oscarskategorin bästa animerade kortfilm vann i år Disney och animatören och regissören John Kahrs för den svartvita Paperman. En uttråkad kontorsarbetare stöter på en tjej vid en tågstation när han är på väg till sitt jobb. I en ordlös interaktion skapar de intresse för varandra men abrupt avslutas deras möte när deras respektive tåg anländer och de måste båda åka till sitt arbete, tillbaka till den trista vardagen. Men kontorsarbetarens lycka vänder när han från sitt kontor ser tjejen i ett fönster i skyskrapan bredvid. Det som följer är ett frenetiskt försök att kasta ett pappersflygplan med en kärleksförklaring mellan byggnaderna och pricka i rätt fönster. Paperman är en vacker kortfilm som värmer hjärtat. Med snygg och minimalistisk animering och en smart idé förtjänar filmen sin Oscarsstatyett. En svag fyra får denna lilla kärleksförklaring! (För att se kortfilmen, klicka här!)

Jag har utöver ovanstående filmer även sett Ridley Scotts Director’s Cut-version av den episka Kingdom of Heaven för andra gången som jag recenserar här. Jag har även tittat på Michael Hanekes Amour (4/5) som David skrev om i veckoresumé #5.

Veckans topp 3

  1. City of Life and Death
  2. No End in Sight
  3. Amour