I den sista veckoresumén innan söndagens Oscarsgala recenserar jag endast filmer som är nominerade på just söndagens Oscarsgala. Animation, krig, kampsport, sång och hängpungar står på veckans agenda. Trevlig läsning!
LONE SURVIVOR (2013)
Peter Berg, regissören bakom filmer som Hancock och Battleship är tillbaka på vita duken med ett sanningsbaserat krigsdrama som följer en grupp Navy SEAL-soldater på hemligt uppdrag i Afghanistan. Deras mål – att fånga eller döda en ökänd talibanledare som ligger bakom ett flertal amerikanska soldaters död. Gruppen bestående av fyra soldater, Marcus (Mark Wahlberg), Danny (Emile Hirsch), Matthew (Ben Foster) och ledaren Michael (Taylor Kitsch) skickas ut i den afghanska vildmarken för att påbörja sitt uppdrag. Men man stöter på oväntade hinder och hamnar i fara. Lone Survivor är fullproppad med utdragna och köttiga actionscener där kulor och granater flyger runt i ofantliga mängder. Blod, stora sår och brutna ben blandas med intensivt våld som förstärks av en nästintill öronbedövande mängd ljud. Peter Berg lyckas skapa en trovärdig och kaotisk tillvaro som sällan saktar ner. Filmen är nominerad till bästa ljudmixning och ljudredigering på årets Oscarsgala. Två nomineringar den förtjänar. Men trots det råa våldet och det maffiga ljudet är resten av filmen inte mycket att hänga i julgranen. Bortsett från en scen där en mycket intressant moralfråga diskuteras består filmen av sliskiga slow-motion-scener, klyschigt militärnarrativ med machosoldater och ett par stunder av flaggviftande. Filmen försöker nyansera och balansera militärhyllningarna med att ge tittaren en liten inblick i hur afghanerna själva har det. Men det är aldrig något som man går ner i djupet på utan man snuddar endast på ytan och får det att istället se ut som ett lamt försök. Lone Survivor får en stabil tvåa i betyg.
THE GRANDMASTER (2013)
(Originaltitel: Yi dai zong shi). Auteuren Wong-Kar Wai, känd för sina vackra och långsamma dramafilmer, har i och med The Grandmaster begett sig in i kampsportens ädla värld. Filmen följer kampsportsmästaren Ip Man (Tony Leung Chiu-Wai) och hans liv från 1930-talets Kina fram till hans senare år som tränare åt bland annat Bruce Lee. Ip Man ligger bakom en särskild kampsport vid namn Wing Chun som med hjälp av Wong-Kar Wais regi och Philippe le Sourds foto inte bara ser cool och badass ut utan också fantastiskt vacker. Filmens få men makalöst mästerliga kampsportsscener blandar häftiga miljöer med otroliga slag och sparkar och Wong-Kar Wais favoritfilmknep – slow-motion. Tony Leung gör sitt sjunde samarbete med Wong-Kar Wai och gör ett strålande jobb. Vid sin sida har han Ziyi Zhang (som spelar en konkurrerande kampsportsmästare) som även hon gör en fenomenal insats. De spelar båda tillbakadragna karaktärer med stillsamma ansiktsuttryck men som med enbart sina ögon får fram en mängd känslor och subtila uttryck. Det är skådespel på en mästerlig nivå och passar filmens kampsportstema perfekt där disciplin och fokus är det viktigaste. Handlingsmässigt är The Grandmaster precis som fight-scenerna en vackert och stillsamt berättad film. Den är dock i vissa stunder en aning segdragen, särskilt i filmens slutskede. Men på det stora hela är The Grandmaster ett vackert konstverk med utsökt foto, grymma kampsportsscener och fantastiskt skådespel. Filmen är nominerad till två Oscars, en för bästa foto och en för bästa kostymdesign. Filmen får en stark trea i betyg.
20 FEET FROM STARDOM (2013)
Bakgrundssångare och -sångerskor är enligt denna Oscarsnominerade dokumentär ett bortglömt släkte som inte alltid får den uppmärksamhet de förtjänar. 20 Feet from Stardom intervjuar kända kör- och bakgrundsvokalister som Darlene Love, Judith Hill, Lisa Fischer och många fler och djupdyker i deras respektive karriärer. I dokumentären får vi även höra visdomsord från många av de stora artister och band som har arbetat med dessa sångerskor. Bruce Springsteen, Sting, Mick Jagger, Keith Richards är några av dem. Detta är en dokumentär som bjuder på härlig musik och intressanta arkivbilder från klassiska konserter och artister till den grad att mitt intresse snarare föll på själva musiken och arkivbilderna än sångerskornas berättelser. För visst kan de sjunga, de är fantastiskt skickliga och har grymma röster men dokumentärens sätt att berätta om individernas liv är kantat av ett pretentiöst narrativ. Filmen består egentligen bara av en grupp personer som tycker synd om sig själva och talar om de orättvisor som har gjort att de inte har fått chansen att starta solokarriärer. Nu kanske jag låter hård och elak. Självklart ska man kritisera orättvisor och kunna tycka synd om sig själv. Problemet med 20 Feet from Stardom är att det i princip är det enda som diskuteras. Det blir efter en stund repetitivt och överdrivet, särskilt när argument blandas med en gnutta översentimentalitet. Bra musik men tröttsam dokumentär. Betyget sjunger sig fram till en stabil tvåa.
INSIDE LLEWYN DAVIS (2013)
Coen-brödernas senaste utspelar sig i 60-talets New York, närmare bestämt på folkmusikscenen i stadsdelen Greenwich Village. Filmen följer under en vecka den fattige och egocentriske folksångaren Llewyn Davis (Oscar Isaac). Llewyn försöker slå sig fram som artist i en stad där konkurrensen är hög. Han är till synes hemlös och övertalar sin ex-flickvän Jean (Carey Mulligan) och hennes pojkvän Jim (Justin Timberlake) att få sova över där medan han försöker få igång sin karriär. Inside Llewyn Davis är en ytlig film där det är uppenbart att mer fokus har lagts på det visuella såsom kläder, miljöer och foto samt musik än själva narrativet. Något som endast håller en stund av filmens speltid. Handlingsmässigt är filmen rent utav rätt tråkig och oengagerande. Melankoliska folksånger varvas med scener där Llewyn Davis klantar sig och är allmänt otrevlig. Men inte mycket mer händer och filmen sjunker snabbt ner i en ändlös virvel av trötthet. Fotot är Oscarsnominerat, något jag inte kan hålla med om. Filmen ser ut att ha applicerats med ett grått Instagram-filter som gör att allt ser ut att vara gjort av mjukt ull. Skådespelet är däremot filmens ljuspunkt med härliga insatser av Isaac, Mulligan och Timberlake. Även John Goodman får en liten men härlig roll som gör att filmen för en kort stund blir sevärd. Inside Llewyn Davis är en otroligt överskattad och oengagerande film. Betyget spelar sig fram till en stabil tvåa.
NEBRASKA (2013)
Oscarsjuryns favorit Alexander Payne är tillbaka efter 2011 års Oscarshyllade The Descendants. Den här gången tar Payne med oss på en svartvit, stillsam och småmysig resa i Nebraska. Woody Grant (Bruce Dern) är en gammal och gaggig man som envist har bestämt sig för att bege sig till staden Lincoln i Nebraska för att hämta ut en miljon dollar i vinstpengar som han tror sig ha vunnit från ett brev han har fått hemskickat. Woodys fru Kate (June Squibb) och deras söner David (Will Forte) och Ross (Bob Odenkirk) inser snabbt att brevet endast är fejk och reklam för att locka kunder. Men Woody insisterar på att han har vunnit och David känner sig tvungen att köra sin far till Lincoln för att bevisa att vinsten inte är riktig. Vad som följer är en roadtrip med släktmiddagar, barrundor och grannbesök. Nebraska är en trevlig och behaglig film med en grupp sorgliga men också roliga karaktärer som alla har olika uppfattningar om Woodys ”prispengar”. Ett härligt och finurligt manus ges liv av fina prestationer från samtliga (Dern är nominerad till bästa manliga huvudroll). Kemin mellan de fyra familjemedlemmarna är stark men också medvetet irriterad. Kate klagar konstant på Woodys förvirrade mentalitet och sönerna försöker utan framgång att övertala Woody att han inte har vunnit några pengar. Woody själv drömmer om hans gamla vänners avundsjuka miner när de ser han glida förbi med nya saker han köpt för pengarna. Nebraska är en sorgsen, rolig och hjärtvärmande film om en grupp osäkra och olyckliga karaktärer. Det är en film som känns realistisk i och med ett trovärdigt manus och jordnära prestationer. Betyget blir en svag fyra.
JACKASS PRESENTS: BAD GRANDPA (2013)
Johnny Knoxville står i centrum som 86-årig pervers gubbe i denna Jackass-producerade spelfilmen. Eller är det en spelfilm? Bad Grandpa är unik då den använder sig av det klassiska Jackass-upplägget med dolda kameror, skämt och stunts inför ovetande fotgängare. Men den involverar också en story med karaktärer mitt i allt kaos av offentlig förnedring. Knoxvilles karaktär Irving Zisman har precis förlorat sin fru och bestämmer sig för att ha en begravningsceremoni. Under begravningen dyker Irvings dotter upp med sin 8-åriga son Billy (Jackson Nicoll) och dumpar ansvaret på Irving att hand om pojken. Irving bestämmer sig för att skjutsa Billy till sin far i North Carolina för att slippa vara ansvarig för pojken. En roadtrip inleds och Irvings och Billys relation blir starkare ju mer galna upptåg de utför. Och galna upptåg är bara början! Filmen bjuder på minst lika knäppa stunts och spratt som i Jackass. Irving springer runt med extrem hängpung på en manlig strippklubb. Billy deltar i en skönhetstävling för småflickor. Den udda duon dricker sig fulla, snattar, bajsar på sig och mycket mer. Det är på samma nivå som i Jackass och kan vara svårt att uppskatta om man har lätt att bli provocerad. Det är vågat, kontroversiellt och smaklöst men för det mesta väldigt roligt. Det är svårt att inte skratta och tycka om den smarte och finurlige Billy och den perverse och vilde Irving. Både Nicoll och Knoxville gör roliga och bra skådespelarinsatser. Filmen lyckas vara intressant hela tiden trots en väldigt simpel story. Bad Grandpa är Oscarsnominerad för bästa hår och smink, vilket den verkligen förtjänar. Knoxvilles gubbsmink är imponerande detaljerat och välgjort. Bad Grandpa får en stabil trea i betyg.
THE CROODS (2013)
The Croods kallas en familj grottmänniskor vars vardag består av att jaga djur och sova i en mörk grotta. Pappan Grug (Nicolas Cage) är ledaren i familjen och värnar om sin familjs säkerhet. Han tillåter inte familjen att vistas utanför grottan under natten då det kan finnas farliga djur. Familjen lever ett rutinmässigt liv men tonårsdottern Eep (Emma Stone) är trött på deras uppstyltade liv. Hon vill ut och upptäcka världen. När Eep en dag smyger ut från grottan stöter hon på den mer ”moderna” människan Guy (Ryan Reynolds) som berättar att världen håller på att gå under men att det finns en avlägsen plats, ett paradis som kommer att överleva undergången. Guy är själv på väg dit och övertalar Eep att följa med. När hon berättar om idén för sin familj möter hon starkt motstånd. Men när familjens grotta förstörs av en jordbävning blir de tvungna att följa med Guy och Eep. Likt Nebraska och Bad Grandpa involverar denna animerade film en roadtrip. Men i det här fallet är det inte USA:s motorvägar utan en vild fauna av märkliga och farliga djur som ska passeras. Det är just den breda variationen av udda djur och färgglada platser som gör The Croods till en fartfylld och underhållande resa. Allt från pirayaliknande fågelsvärmar till stenvalar (helt enkelt stora stenar som är valar, har du inte sett sådana förut?) hotar familjens säkerhet. Dialoger och skämt är snabba och för det mesta roliga. Karaktärer likaså. Filmens budskap om sammanhållning och vänskap är generiskt och tråkigt nog väldigt likt de flesta andra animerade filmer nuförtiden. Men den visuella stilen och det fartfyllda manuset är tillräckligt fräscht för att underhålla hela vägen ut. The Croods får en stabil trea i betyg.
ERNEST ET CÉLESTINE (2013)
Världen är uppdelad i två nivåer. I kloakerna lever mössen och på marknivå lever de stora björnarna. Célestine är en ung musflicka som bor på barnhem. Hon är trött på sitt rutinmässiga liv och har alltid fascinerats av björnvärlden. Men mössen får lära sig vid tidig ålder att björnar är onda och farliga och att man aldrig ska umgås med dem. Célestine har svårt att tänka sig det och smyger då och då upp genom kloakerna till björnvärlden. En dag på besök i den främmande världen stöter hon på den fattiga och hungriga björnen Ernest. De börjar snabbt fatta tycke för varandra och blir goda vänner. Célestine hjälper Ernest att mätta sin hunger genom att hjälpa honom att bryta sig in i en godisbutik. Men butiksägaren upptäcker de två vännerna. Ernest och Célestine lyckas fly men efterlyses och jagas av både mus- och björnpolisen för deras brott. På endast en timme och tjugo minuter lyckas denna fransk-belgiska animerade film introducera en detaljerad värld med två underbara huvudkaraktärer och berätta en fin och hjärtvärmande berättelse om vänskap. Handlingen är trots sin enkelhet en fantastiskt vacker sådan. Det är mysigt, härligt och allmänt gulligt när de två vännerna interagerar. Filmen ser ut att vara handritad och har ett vattenfärgsutseende. Helt klart en av 2013 års snyggaste filmer och en frisk fläkt i en genre som domineras av datoranimering. Ernest et Célestine är en underbar liten film som förtjänar sin Oscarsnominering (för bästa animerade film). Stabil fyra i betyg.
Veckans topp 3
- Ernest et Célestine
- Nebraska
- The Grandmaster
do you like phil collins? 