Topp 10: 2016 di Davelito

Den slumrande filmbloggen gör sitt årliga dödsryck när det gångna året ska summeras. Jag har under 2016 sett oerhört lite film och även om årslistor aldrig fångar in alla relevanta titlar blir denna upplaga mindre heltäckande än vanligt. Ni får helt enkelt se det som ett något random hopplock av bra film. Låtom oss börja – här är (några av) 2016 års bästa filmer.

too-late-2TOO LATE* (USA)

Stor siffra 1 vit bakgrund

4 stjärnor DYLPC liten

Den åtråvärda förstaplatsen tilldelas en ack så älskvärd liten indiepärla med den precis lika älskvärde John Hawkes i spetsen. Hawkes spelar en Philip Marlowe-lik privatdetektiv som på egen hand försöker leta efter en ung kvinna som försvunnit uppe på Los Angeles utsiktssköna höjder. Handlingen presenteras i fem 22 minuter långa episoder i omkastad kronologi. Just 22 minuter är de för att varje avsnitt filmats i en enda oavbruten tagning och begränsats till längden på den fysiska filmrullen man spelat in på. Det känns helt naturligt och det krävs att man faktiskt stannar till och tänker efter för att man ska inse att det faktiskt inte görs några klipp alls. Det tekniska utförandet är överlag mycket imponerande med långa panoreringar, extrem zoomanvändning och ett hela tiden dynamiskt kameraarbete. Filmen drivs emellertid framåt av framförallt en välskriven dialog, spännande intrig och en ständig oförutsägbarhet som i kombination med en skön stämning och 70-talskänsla ger en fantastisk filmupplevelse. Pulp Fiction och framförallt The Long Goodbye är filmer som kan nämnas som jämförelseobjekt, även om jag tycker att Too Late står på egna och mycket kapabla ben. Långfilmsdebuterande regissören Dennis Hauck hamnar direkt på listan över filmskapare att följa framöver. Och hur underbart är det inte att man valde att inledningsvis distribuera filmen enbart på 35 mm? Jag stöttar alltid sådana initiativ. Filmen lever!

demolition-2DEMOLITION* (USA)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC liten

Efter Dallas Buyers Club och Wild står Jean-Marc Vallées aktie högt i kurs, och hans senaste drama ger ytterligare vind i seglen. Jake Gyllenhaal spelar en bankman som efter att ha förlorat sin fru i en bilolycka tvingas rasera hela sin tillvaro för att så småningom kunna återuppbygga den. Hur man gör något sådant vet nog ingen, och Davis (Gyllenhaal) resa mot att finna harmoni börjar i en överväldigande likgiltighet som längs vägen utvecklas till en omtumlande känslostorm. Demolition är en engagerande karaktärsstudie i hur vi som individer på olika sätt hanterar trauma och sorg, hur vi börjar tvivla över våra känslor och ifrågasätter vad vi egentligen känner eller inte känner, och hur återhämtningen kan ta sig ganska absurda uttryck. Filmen leds av en som alltid fenomenal Gyllenhaal genom såväl mental kollaps à la Falling Down som ren och skär smärta och förtvivlan. Bland birollerna glänser Chris Cooper, som han brukar göra, i rollen som polemisk styvfar. En intressant detalj att studera närmare är hur skoningslös filmens klippning är. Kort och tvärt bryts scenerna och kastar publiken in i nästa, vilket tillsammans med frånvaron av ett traditionellt score ger en rå och direkt upplevelse av skeendena. Mänskligt, drabbande och rakt igenom högkvalitativt.

hector-2HECTOR* (Storbritannien)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC liten

Ett annat gripande livsöde är Hector McAdams (Peter Mullan), en sympatisk man i övre medelåldern som varit hemlös i ett antal år och varje dag kämpar för att uthärda nästa natt i ett kargt Skottland. Dagarna ägnas åt att hitta något att äta, besöka offentliga toaletter för att skölja ansiktet och blåsa liv i de fuktiga sockorna och leta tak över huvudet innan mörkret faller. Det är snart jul och traditionen i Hectors nuvarande liv är då att lifta med lastbilar ner till London för att kunna tillbringa några dagar i värmen på ett årligt härbärge med ordentliga sängar, måltider och sällskap. I år blir hösten händelserik och problematisk och Hectors förflutna, familjen och livet han lämnat bakom sig gör sig påmint. Peter Mullan, en av Skottlands allra finaste, övertygar starkt i huvudrollen och personifierar den fortsatt robusta brittiska socialrealismen tillsammans med en rad gripande biroller i en tänkvärd och ofta deprimerande berättelse. Tårarna är svåra att hålla borta, liksom tankarna på Ken Loach vars ande absolut vilar över tematiken och berättarstilen. En, trots det betungande ämnet och de gråa tonerna, varm film.

the-lobsterTHE LOBSTER* (Grekland/Irland/Nederländerna/ Storbritannien/Frankrike)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC liten

Kynodontas (Dogtooth), som jag avskydde, är en av 2000-talets mest provocerande filmer och regissören Yorgos Lanthimos därför en filmskapare värd att följa. I The Lobster har Lanthimos skruvat ner nivåerna av absurdism och groteskhet och gjort en något mer tillgänglig film. Med det sagt är detta en högst märklig och egendomlig film som verkar i ett helt eget universum med en unik uppsättning av logik och konsekvens. Colin Farrell spelar en medelålders man som i en dystopisk, inte alltför avlägsen framtid råkar vara singel. Detta civilstånd leder i The Lobster-samhället till obligatorisk incheckning på ett hotell där alla ogifta ges en tidsfrist om 45 dagar för att hitta en partner. Misslyckas man med detta förvandlas man till ett djur. Sex, våld och brutala handlingar paketeras med svart humor och Rachel Weisz iskalla berättarröst till en mycket bisarr och sevärd historia som både engagerar, äcklar och förbryllar. Ordet för den nedersta raden är nog ändå fascination, för det är den starkaste känslan som jag tar med mig.

team-foxcatcherTEAM FOXCATCHER (USA)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC liten

Bennett Millers spelfilm Foxcatcher uppmärksammade för ett par år sedan den mycket märkliga och tragiska historien om John Eleuthère du Pont, multimiljonären som blev brottningsentreprenör som blev galenförklarad mördare. Team Foxcatcher utvecklar den mediala redogörelsen för händelserna i form av en dokumentär skildring byggd på intervjuer och arkivmaterial. Det besynnerliga händelseförloppet börjar egentligen i du Ponts isolerade och problematiska barndom i en rik familj med enorma egendomar, fortsätter i ett något oväntat och växande intresse för brottning som under 80-talet leder honom så långt som till rollen som självlärd tränare för de olympiska brottarbröderna Mark och Dave Schultz, och avslutas i ett alltmer oberäkneligt beteende och tilltagande paranoia som leder till det förödande klimax i vilket du Pont en grå vinterdag 1996 skjuter Dave Schultz till döds på Foxcatcheranläggningen där de under flera år bott och tränat tillsammans. Team Foxcatcher är en stabilt och kompetent genomförd dokumentär som effektivt förmedlar historien i fokus. Arkivmaterialet är extensivt och det räcker egentligen med att paketera och arrangera detta för att skapa en gripande och fascinerande dokumentär om det ändlöst tragiska fallet John E. du Pont. Det finns så mycket att undersöka, analysera och försöka förstå i detta så märkliga människoöde, och denna dokumentär är ett utmärkt första steg i ett sådant åtagande.

nocturnal-animalsNOCTURNAL ANIMALS (USA)

Stor siffra 6

3 stjärnor DYLPC liten

Modeskaparregissören Tom Fords andra långfilm är en läckert paketerad spänningsroman i filmform, om en konstgalleriägare (Amy Adams) som får sin före detta mans (Jake Gyllenhaal) nya bokmanuskript skickat till sig och snart finner sig fast i en fängslande och personligt drabbande bladvändare. Boken handlar om en till synes vänlig man (Gyllenhaal) som under en bilresa genom Texas tillsammans med sin fru och dotter stöter på ett gäng obehagliga män i 25-30-årsåldern vars intentioner är oklara. Saker och ting blir alltmer olustiga och den stackars familjefadern tvingas genomgå ett helvete. Det blir alltmer tydligt att boken är en allegori för Susan (Adams) och Edwards (Gyllenhaal) förlorade äktenskap och i takt med att den fiktiva intrigen tätnar gör verklighetens drama detsamma. Jag kan visserligen tycka att filmen blir lite överdrivet meta och för just de narrativa lagren av multipla verkligheter, ett grepp som känns aningen väntat och klyschigt, är mitt intresse begränsat. Med det sagt är Nocturnal Animals en mycket snygg och stundtals oerhört spännande thriller som underhåller i två timmar och innehåller flera skarpa rollprestationer från såväl Adams och Gyllenhaal i huvudrollerna som Michael Shannon och Aaron Taylor-Johnson i viktiga biroller.

the-revenantTHE REVENANT* (USA)

Stor siffra 7

3 stjärnor DYLPC liten

Även om den uppenbarligen tar sig in bland årets tio bästa filmer går det inte att komma ifrån att Alejandro González Iñárritus ändlöst upphaussade mastodontfilm måste betraktas som en besvikelse och hans hittills sämsta film. Huvudanledningarna till detta är en ganska banal och alltför utdragen story, CGI-djur (har det någonsin funkat?), trötta flashbacksekvenser och världens mest ointressanta skådespelare Leonardo DiCaprio som förmodligen skulle kunna dö framför kameran utan att jag skulle känna någonting för honom. Dessutom kan jag störa mig på att man i marknadsföringen så hårt understrukit att det varit en helvetisk filminspelning, som om man haft för avsikt att bygga upp en Apocalypse Now-myt kring hela produktionen. Så varför i hela friden har jag tagit med filmen i den här listan? Även om jag bara engageras begränsat av den stackars DiCaprios överlevnadskamp mot svält, kyla och indianer i den skoningslösa amerikanska naturen har The Revenant otvivelaktigt en rad kvalitéer som gör den relevant för en listan. Till att börja med är Emmanuel Lubezkis foto (helt från naturligt ljus, som det också tjatats om) magnifikt som alltid och det är en mycket vacker och naturnära film. Skådespeleriet är (trots min nollställdhet gentemot DiCaprio) gediget och det tekniska utförandet likaså. En episk film som trots sina brister har nog med kvalitéer för att knipa en sjundeplats.

the-light-between-oceansTHE LIGHT BETWEEN OCEANS (USA/Australien/Storbritannien/Nya Zeeland)

Stor siffra 8

3 stjärnor DYLPC liten

En inte lika extrem, mer klassisk melodram får också plats på listan. Michael Fassbender spelar en ärrad krigsveteran som antar ett erbjudande om att bli fyrvaktare på en ö utanför Australiens västkust. På vägen dit korsas hans vägar med Isabels (Alicia Vikander) och mötet leder till äktenskap och ett till en början romantiskt liv i den avskärmade tillvaron vid fyren. Men ett drama är inget drama utan just drama, och drama händer när en liten roddbåt driver iland på ön, innehållandes en död man och ett litet barn som fortfarande andas. Tom (Fassbender) vill följa protokollet, rapportera incidenten och låta myndigheterna ta hand om barnet men Isabel känner ett band till den lilla flickan och vill istället själv ta hand om henne. Meningsskiljaktigheter, lögner och moraliska dilemman anstränger såväl förhållandet som deras fortsatta liv i kustsamhället. The Light Between Oceans är en föga nyskapande men ordentlig och solid dramafilm med pålitliga skådespelare (även Rachel Weisz gör en stark insats) och ett fint foto med matinémäktiga solnedgångar på havets horisont. (Det verkar för övrigt vara begynnande solnedgång ca 85 % av dygnet på den där ön.) Derek Cianfrance är inte i närheten av styrkan i Blue Valentine och hans signatur är mindre tydlig än i The Place Beyond the Pines, i meningen att filmen känns något anonym. Ändock en fin åttondeplacering för Fassy och Alicia.

the-modelTHE MODEL (Danmark)

Stor siffra 9

3 stjärnor DYLPC liten

Två danska regissörer gjorde i år en varsin film om unga modellaspiranter som tar de första stegen in i branschen, varpå äventyret går ganska galet. Den mer omtalade av de två är naturligtvis Nicolas Winding Refns The Neon Demon om Los Angeles förrädiska ytlighet, och även om det är en mer djärv och egensinnig film är det den inte alls lika omskrivna The Model av Mads Matthiesen som tar sig in på min lista. 16-åriga Emma, spelad av skådespelardebutanten Maria Palm (som har mer erfarenhet som modell), lämnar Danmark för Paris för att ge sin dröm om att bli modell ett ärligt försök. Det nya livet blir dock, föga förvånande, tufft och den stenhårda branschen är nära att knäcka henne. Men så händer det (inte särskilt) oväntade: hon träffar en fotograf som fattar ordentligt tycke för henne (även på andra plan än det professionella). För Emma leder förhållandet till en besatthet som äventyrar både karriär, relationer och hennes personliga hälsa. Trots ett ganska stereotypt upplägg och en överdramatiserad sista akt finns mycket gott att säga om den här filmen. För det första gör Palm en stark huvudroll som hela tiden upprätthåller mitt intresse och engagemang. För det andra är filmen snygg och stilistiskt fräsch och för det tredje berättas den med bra driv och nerv. Inte på Black Swan-nivå naturligtvis (det skulle vara ett orimligt krav att ha), men likheterna finns där, liksom till François Ozons Jeune & jolie. Kort och gott en absolut sevärd film som också kanske har en poäng eller två om den (inte alltid men ofta) skeva modellbranschen.

blue-jayBLUE JAY (USA)

Stor siffra 10

3 stjärnor DYLPC liten

”Indiepärla” är ett uttjatat ord (jag har redan använt det i den här listan), men är så av en anledning – det är ju ett så träffande och användbart ord för att beskriva just filmer som denna. I en liten, mer eller mindre manuslös miniproduktion (relativt sett) spelar Mark Duplass och Sarah Paulson ett före detta par som som av en slump springer in i varandra i en mataffär flera år efter att deras high school-förhållande tagit slut. Efter ett stelt möte bestämmer de sig ändå för att samtala över en kopp kaffe, och det nostalgiska samtalet fortsätter över middagen hemma hos Jim (Duplass). Gamla minnen väcks till liv, härliga som jobbiga, och utan att egentligen veta vart kvällen ska ta vägen låter Jim och Amanda sig svepas tillbaka i tiden och återuppleva sin forna relation. Jag älskar den här typen av filmer, som låter sig vara småskaliga och intima och inte behöver vara så mycket mer än ett enkelt möte mellan två vilsna själar. Ett till stora delar improviserat skådespeleri från de två ledskådespelarna, några skratt här och några tårar där, fångat på fint svartvitt dokumentärfilmsaktigt foto, räcker för att göra ett fint litet drama som berör.

Bubblare

99 Homes*, Als wir träumten*, The Big Short*, City 40, Knight of Cups*, Midnight Special, The Neon Demon, The Ones Below*, Slow West*, I Trumpland med Filip & Fredrik

Inte ens nära

How to Make Love Like an Englishman*, Kollektivet

Som ni ser har jag inte delat ut fyra stjärnor mer än fem gånger under det gångna året. Man ska dock vara försiktig med att tolka detta som att 2016 skulle ha varit ett svagt filmår, för jag tror snarare att det handlar om att jag helt enkelt sett för lite och framförallt inte besökt någon av filmfestivalerna (där de bästa titlarna för dessa listor ofta återfinns). Dessutom blev det, i den andra änden av spektrat, bara två riktigt svaga titlar under ”inte ens nära”-rubriken, så jag har med andra ord undgått en massa rövfilmer också. Ska vi blicka framåt ska jag först och främst dränka mig i vin under dagen och därefter är 2017 ett mer eller mindre blankt papper som förhoppningsvis ska fyllas med lite mer film än vad 2016 gjorde. Mina sista visdomsord på denna sida nyårsslaget får bli något i stil med må väl, lev fritt och slå sönder ett kök med slägga.

Fotnot

Årtalsfrågan är alltid en huvudvärk i dessa sammanhang. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2016 och vilka som bör räknas till 2015 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2015 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2016 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2016 eller som bara visats på festivaler under 2015. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera nämnvärda filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

Annonser

Academy Awards vs Dave Awards 2014

Årets text inför Oscarsgalan är skriven efter exakt samma mall som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag kammade hem 19 av 24 rätt och hoppas naturligtvis slå det i år.

Det har blivit dags att granska nomineringarna och plocka fram stryktipskunskaperna, och som vanligt när det gäller Oscars är det inte 13 rätt som är respekt, utan 24! Nu blir det fria profetior och löst spekulerande när jag kliver in i rollen som självutnämnd expert i tippningsleken inför Oscarsgalan. I texten under varje kategori finns tre punkter: vilken film/person jag tror kommer vinna, vilken film/person jag hoppas kommer vinna, och vilken film/person jag hade valt om jag fick välja vilken/vem som helst. Den filmen eller personen får trösta sig med en Dave Award, dvs utmärkelsen ”bäst enligt David” i den aktuella kategorin. Där har jag alltså bortsett från alla sannolikhetsparametrar, odds och redan fastställda nomineringar, och låtit pokalen vandra så långt som jag tycker behövts, om det så är till en sibirisk gammelfarfar som gått in och levererat stort skådespeleri i en helt okänd jordbruksthriller i södra Rumänien. Är man bäst ska man helt enkelt ha en Oscar, eller i alla fall en Dave Award!

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

12-years-a-slaveBEST PICTURE

  1. 12 Years a Slave. Egentligen ända sedan projektet lanserades har Steve McQueens amerikanska historieberättelse känts som en given Oscarsfilm. Det finns så mycket som stämmer i filmens tema, berättelse och utförande att den per tradition ligger juryn nära till hands. Gravity är väl den tänkbara utmanaren, men i min hjärna råder inga tvivel om att 12 Years a Slave tar hem detta.
  2. Dallas Buyers Club. 12 Years a Slave var för mig inte någon av de större filmupplevelserna från året som gått och av någon anledning gav den mig inte så mycket. En film som gav mig något, och det på storslaget vis, är historien om den AIDS-sjuke Ron Woodroof som på 80-talet kämpade mot både läkemedelsbolag, fördomar och sig själv. En fantastisk film på alla sätt och vis, och för mig den värdiga vinnaren i kategorin för bästa film.
  3. Mud. Ni som följer den här bloggen har kanske tröttnat på att läsa om Mud vid det här laget, så mycket som jag har hyllat den. Men Jeff Nichols natursköna indiedrama med Matthew McConaughey i titelrollen och en alldeles underbar coming-of-age-historia är ett varmt, vackert och enastående mästerverk som givetvis belönas med en Dave Award.

matthew mccounaughey

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. Matthew McConaughey. Alright, alright, alright! 2013 var Matthew McConaugheys år och utöver att leverera en otrolig skådespelarprestation gick han i samband med Dallas Buyers Club även ner i vikt till obehagliga nivåer, en typ av fysisk transformering som brukar uppskattas av Oscarsjuryn. Kanske finns en pyttechans för Chiwetel Ejiofor (12 Years a Slave) att utmana, samt en mikroskrällchans för Leonardo DiCaprio (The Wolf of Wall Street), men jag är tämligen övertygad om att McConaughey plockar sin statyett.
  2. Matthew McConaughey. Och det är helt jävla rätt! Med all respekt för DiCaprio, Ejiofor, Bruce Dern och Christian Bale så kommer ingen av dem i närheten av den briljans som McConaughey visar upp i Dallas Buyers Club. Ejiofor är bra och DiCaprio gör en av sina bästa roller, medan Dern (Nebraska) väl är nominerad mest för lång och trogen tjänst och Bale har gjort säkert tio roller som är bättre än den i American Hustle. McConaughey spelar i år i en egen liga.
  3. Matthew McConaughey. Jag älskar Matthew och delar med glädje ut även en Dave Award till honom. För Mud eller för Dallas Buyers Club? Det kvittar väl – fantastiska roller båda två. För övrigt hade jag gärna sett nomineringar för Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal (Prisoners), Robert Redford (All Is Lost), Tom Hanks (Captain Phillips) och ett långskott: Mads Mikkelsen för Jagten. Och förresten, varför inte till Tye Sheridan, den egentliga huvudrollen, i Mud?

Blue Jasmine

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. Cate Blanchett. Den kvinnliga huvudrollskategorin är nog den kategori som känts mest spikad hela vägen. Allt talar för att Cate Blanchett får en välförtjänt guldgubbe för sin mycket starka roll i Blue Jasmine.
  2. Cate Blanchett. Även om jag verkligen gillade Meryl Streeps roll i August: Osage County slår den inte Blanchetts. Hon är verkligen lysande och gör kanske sitt livs roll. Judi Dench är som vanligt härlig i Philomena, men slår varken Blanchett eller Streep. Sandra Bullocks roll i Gravity är överskattad och Amy Adams har liksom Bale gjort massor av roller som är bättre än den i American Hustle.
  3. Olivia Wilde. Mer indiefilm på galan! Kanske vill jag egentligen också prisa Cate Blanchett – hon är fantastisk – men eftersom en film som Drinking Buddies aldrig skulle ta sig in i dessa sammanhang tar jag på mig ansvaret att belöna densamma. En av den filmens största styrkor är Olivia Wilde, som jag ständigt finner intressant och som alltid erbjuder en naturlig energi i sitt skådespeleri. Därför får hon en guld-Dave. Om Adèle Exarchopoulos makalösa roll i La vie d’Adèle hade varit nominerbar hade jag dock valt den som vinnare. Två andra nämnvärda rollinsatser är Julie Delpys i Before Midnight och Felicity Jones i Breathe In, utöver Blanchetts och Streeps förstås.

Jared Leto Dallas Buyers Club

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. Jared Leto. Matthew McConaugheys primäre motspelare i Dallas Buyers Club är favorittippad och en spik i mitt tips. Superliten outsider-chans på Michael Fassbender (12 Years a Slave), men det är nog inget snack om att Leto tar det.
  2. Jared Leto. Och även här vore det helt rätt – Leto är bäst av de nominerade och gör en mycket skicklig och känslig prestation som. Fassbender är riktigt bra även han, och det är väldigt kul att Barkhad Abdi (Captain Phillips) fick en nominering. Jonah Hills och Bradley Coopers nomineringar är två stora skämt.
  3. Jared Leto. Den här kategorin är svår att kartlägga, då man grundligt får kolla igenom vad man egentligen har sett under året. Det blir nog Leto som vinner även på Dave Awards, men i hyfsad konkurrens från en hel del andra bra biroller. Några av dem är, utan inbördes ordning, Chris Cooper (August: Osage County), Benedict Cumberbatch (Star Trek Into Darkness), Jake Johnson (Drinking Buddies), Vincent Cassel (Trance), John Slattery (Bluebird), James Franco (Spring Breakers) och Bruno Ganz (Night Train to Lisbon). Värt att poängtera är att jag räknar både Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman i Prisoners till huvudrollskategorin.

Lupita N'Yongo - 12 Years a Slave

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. Lupita Nyong’o. Här står det nog mellan främst Nyong’o (12 Years a Slave) och Jennifer Lawrence (American Hustle), vilket med tanke på att det är en av Lawrence sämsta roller är helt sjukt. Men hon älskas av allt och alla och kan alltså redan vid 23 års ålder ta sin andra Oscar. Jag tippar Nyong’o, då det har varit mest snack om henne under en längre tid, men oroas över att Lawrence nämns mer och mer som vinnarkandidat.
  2. Lupita Nyong’o. Nyong’o gör en riktigt stark och uppoffrande prestation i 12 Years a Slave, och bör absolut prisas för den. June Squibb (Nebraska), Julia Roberts (August: Osage County) och Sally Hawkins (Blue Jasmine) är alla bra men ingen av dem är Oscarsvärdiga. J-Laws överspel är stundtals bedrövligt och hon är sämst av de nominerade.
  3. Sarah Paulson. Jag står och velar här mellan en bunt namn, men mitt val har nog fallit på Sarah Paulson, som i mina ögon porträtterar den kanske mest ondskefulla personen i 12 Years a Slave, och det med stor pondus. Med ytterligare en fin roll i Mud har hon i år skrapat ihop till en liten Dave Award. Bland hennes utmanare finns Margot Robbie (The Wolf of Wall Street), Lupita Nyong’o (12 Years a Slave), Margo Martindale (August: Osage County), Amy Ryan (Breathe In), Rosario Dawson (Trance) och Ahna O’Reilly (As I Lay Dying). Léa Seydoux i La vie d’Adèle hade varit given här om den filmen hade varit nominerbar.

Alfonso cuaron

DIRECTING

  1. Alfonso Cuarón. Ännu en kategori som ser given ut. Under Cuaróns femåriga arbete med Gravity skapade han ny teknik, nya sätt att regissera skådespelare och han har kanske lagt grunden för ett helt nytt filmskaparsätt. Han har vunnit i princip alla priser hittills och lär vinna även detta.
  2. Alfonso Cuarón. Ja, visst. Det är bara att kapitulera för det engagemang, den passion och den tid Cuarón lagt ner för att möjliggöra en av de mest spektakulära bioupplevelserna jag har haft. Gravity har sina brister, men på bio finns det få filmer som uppnår den sensationella rymdvision som den gode Alfonso skapat för oss. Favoriten bakom Cuarón är för mig personligen Martin Scorsese, vars The Wolf of Wall Street är en i raden av högklassiga filmer i hans CV.
  3. Jeff Nichols. Han har med Mud inte bara gjort den bästa filmen, utan han har även tagit sig an utmaningen att regissera två barnskådespelare i centrala roller och fått fram helt fantastiskt skådespeleri från såväl dem och Matthew McConaughey som från minsta lilla biroll. Med eget manus och en personlig berättelse och vision visar Nichols vad stort filmskapande kan vara och vad som kan ge en en Dave Award. Beröm riktas givetvis även till Alfonso Cuarón (Gravity), J.C. Chandor som regisserade en dialoglös överlevnadskamp på en båt (All Is Lost), Denis Villeneuve som gjorde en lysande och välspelad thriller (Prisoners), Jean-Marc Vallée (Dallas Buyers Club), Richard Linklater som gav ändlösa dialoger liv i Before Midnight och Joe Swanberg som använde improvisation på ett fräscht sätt i Drinking Buddies.

HERWRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. Her (Spike Jonze). I expertväg hålls generellt Her och American Hustle som de två stora favoriterna här, och någonting säger mig att juryn vill visa någon form av kärlek till Spike Jonze, och att då manuskategorin är det mest troliga stället för denna kärlek. Men vem vet, American Hustle är ju överallt. Pyttechans för Woody Allen, för att han är just Woody Allen, men jag tror att den chansen är ytterst liten (kanske försämras hans hans chanser ytterligare av blåsvädret han varit inblandad i den senaste tiden).
  2. Blue Jasmine (Woody Allen). Mitt val står och väger mellan Woodys smarta och till stor del seriösa men ändå sedvanligt humoristiska manus å ena sidan, och Craig Borten och Melisa Wallacks välskrivna och engagerande Dallas Buyers Club-manus å andra sidan. Det blir nog Woody till slut, just för att Blue Jasmine är en film som så tydligt byggs på sitt manus och dess smarta upplägg. Nebraska och Her har manus som är bra men inte Oscarsbra, och American Hustle går fetbort efter att David O. Russell varit inne och kraschat det.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty. Paolo Sorrentino & Umberto Contarello). Ännu ett tight val som utgörs av treenigheten La grande bellezza, Mud och Prisoners. Valet faller nog till slut på Paolo Sorrentinos fantastiskt vackra skapelse om en man som vandrar runt i Rom, kritiserar sin egen livsstil och melankoliskt blickar tillbaka på sitt liv, som människa och som halvlyckad författare. Filmen använder mycket metaforer och symboler för att på något sätt ringa in huvudkaraktärens liv, och orden faller fint på plats.

12-years-a-slaveWRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  1. 12 Years a Slave (John Ridley). Detta är som sagt en berättelse som bör falla Oscarsjuryn perfekt i smaken, och eftersom den är sann, historisk och till och med baserad på Solomon Northups bok finns mycket som talar för en vinst. Ska någon skrälla ligger Philomena närmast till hands, men jag tror att det är ett manus som i sina teman och värderingar uppskattas mer av européer än amerikaner.
  2. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Det mest intelligenta, välskrivna och för mig imponerande manuset är Before-gängets text på vilken filmseriens tredje film baseras. Jag har ännu inte skrivit om den filmen, men i korta drag rev den upp stora sår i mig och den fick mig att fundera på hur många svårigheter jag, du och alla andra kommer att ställas inför genom livet. Jag stannar där, innan jag börjar låta alltför pretentiös, men den i princip uteslutande dialogdrivna filmen har ett otroligt kvalitativt manus som slår samtliga av övriga nominerade (12 Years a Slave, Captain Phillips, Philomena och The Wolf of Wall Street).
  3. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Bäst även här. Se ovan.

20 feet from stardom

DOCUMENTARY FEATURE

  1. 20 Feet from Stardom. Jag har lärt mig att det tjänar på att ha koll på buzz och förhandsfavoritskap, hur illa dessa parametrar än överensstämmer med de kvalitativa jämförelserna. 20 Feet from Stardom, som är en högst medioker dokumentär, är favorittippad med The Act of Killing hack i häl, och således faller jag för det trycket och hoppas att alla experter har rätt. Eller hoppas gör jag ju egentligen inte, för egentligen vill jag att filmen nedan vinner! Vad som stärker 20 Feet from Stardom:s chanser är väl framförallt underdog-dimensionen, dvs att den handlar om människor som alltid fått stå i skuggan av andra, samt dess översentimentalitet och kända namn som tittar fram lite här och var. Den har drag som är typiska för Oscarsslisket, helt enkelt.
  2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Varken 20 Feet from Stardom eller Dirty Wars tar sig över två stjärnor och har således ingenting att göra här. Cutie and the Boxer och The Act of Killing är bra, men den ända som är riktigt bra är den egyptiskamerikanska The Square, som handlar om revolutionen i Egypten utifrån den centrala platsen Tahrirtorget. Fotoupptagningarna är otroligt häftiga och placerar tittaren mitt i de brinnande kravalluppgörelserna. Det är en stark dokumentär som visar kraftfulla bilder, det är en lärorik dokumentär om viktig historia som skrivits de senaste åren och det är en fin dokumentär som håller sig nära sina huvudpersoner.
  3. The Armstrong Lie. Det är jämnt mellan denna och The Square, men mest hänförd blev jag nog ändå av Alex Gibneys dokumentär om den dopade cyklisten tillika lögnaren Lance Armstrong. Jag kan inte sluta fascineras av att en så otrolig karriär, som gjorde honom till en världsikon och hjälte, visade sig vara byggd på lögner, svek, maktmissbruk och så vidare, och hur mycket som faktiskt pågått bakom stängda dörrar. Givetvis är filmen bättre för oss med redan stort intresse för hela historien kring detta, men rent filmiskt är den i mitt tycke mycket väl genomförd.

gravity

CINEMATOGRAPHY

  1. Gravity. Supertungt favoritskap för Emmanuel Lubezkis storslagna arbete i Gravity, som är en visuell rymdfest för ögat. Just fotobiten i den filmen är möjligtvis något problematisk, eftersom man kan fråga sig hur mycket som egentligen handlar om foto och hur mycket som snarare handlar om specialeffekter, med tanke på att den utspelar sig i rymden. Hur som helst är den otroligt snygg och spektakulär. Om någon annan mot förmodan skulle vinna tror jag att Phedon Papamichaels svartvita Nebraska eller Roger Deakins arbete med Prisoners ligger bäst till.
  2. Prisoners. Jag kan verkligen inte bestämma mig här – episkt rymdfoto vs gråmulet höstthrillerfoto vs vackert asiatiskt kampsportsfoto. Valet föll till slut på mittenalternativet, det vill säga Prisoners och Roger Deakins. Han tar fram det allra obehagligaste i den naturen och de omgivningarna som omfamnar det kidnappningsdrama som höll mig fängslad i ett stadigt grepp. Fotot är kanske inte av det spektakulära slaget, men det är snyggt och kliniskt hela vägen och perfekt för filmen i fråga. Prisoners är dessutom som film bättre än övriga och borde haft nomineringar i fler kategorier, så Gravity och The Grandmaster får nöja sig med delad andraplats, och efter dem finns Nebraska följd av Inside Llewyn Davis.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den här filmen är en av de allra vackraste filmerna jag någonsin har sett, och rent visuellt skulle jag vilja beskriva den som ett slags terapi för ögon, öron och andra sinnespåverkande organ. Långsamma åkningar på en flod skapar njutning i själen medan solen strålar in i kameralinsen och operamusiken sköljer över en som glasflaske-Coca-Cola en varm sommardag. Soluppgångar över Rom, där neonskyltarna överröstas av det annalkande skenet och festsekvenser där remixade klubblåtar dunkar till den smått hjärndöda dansen på en upplyst balkong i den italienska sommarnatten. Gryning på en klippa ute vid en fyr, där månskenet smeker vattenytan och harmoniskt lyser upp den kärleksnostalgi som hela filmen vill porträttera. Äh, nu får jag sluta. La grande bellezza och dess fotograf Luca Bigazzi får hur som haver en glänsande Dave Award. Andra nämnvärda filmer är Prisoners, Gravity, All Is Lost, Breathe In, Upstream Color, Side Effects, Trance och Only God Forgives.

GRAVITYFILM EDITING

  1. Gravity. I flera av de tekniska kategorierna är Gravity med i leken, och eftersom det är en film som så kraftigt vilar på just sin revolutionerande teknologi vilar favoritskapet ofta på Cuaróns rymdfilms axlar. Så är fallet även här, även om Captain Phillips thrillereffektiva klippning kan bli en skarp utmanare. Ett litet, litet lillfinger lyfts för ett potentiellt skräckutfall, det vill säga att American Hustle skulle vinna här.
  2. Dallas Buyers Club. Kanske är det oschysst att inte välja Gravity med tanke på hur nyskapande den filmen faktiskt är, men även filmer skapade utifrån en mer klassisk klippning ska också belönas om de är mycket väl utförda. Dallas Buyers Club går definitivt in i den senare kategorin, då jag verkligen uppskattade dess tempo, rytm, montage till musik och hela inramningen av den engagerande storyn, vars engagerande styrka kan ha en stor del av sin grund i en proffsig klippning. All heder åt Gravity, Captain Phillips och 12 Years a Slave som alla finns nära till hands. Ingen heder åt American Hustle.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den fantastiskt vackra resan jag på något sätt försökte beskriva under fotokategorin har även sin klippning att tacka, då hela filmen liksom flyter fram på något sätt och mjukt tar sig fram genom tid och rum. Andra nämnvärda kandidater är All Is Lost, Prisoners, Dallas Buyers Club, The Wolf of Wall Street, Rush, Upstream Color, och Mud.

The Great Gatsby 2013

PRODUCTION DESIGN

  1. The Great Gatsby. Detta pris lär gå till Baz Luhrmanns green-screen-fest med bombastiska herrgårdsfester i 20-talsscenerier. Den filmen är liksom gjord för den här kategorin och känns rakt igenom väldigt production-design-ig. Gravity kan dock utmana, då dess rymdscenografi inte är att leka med, samtidigt som 12 Years a Slave är en outsiderdecimal. Själv funderar jag på om Her inte borde vara mer aktuell här, och egentligen American Hustle också. Men det spelar mindre roll eftersom The Great Gatsby känns så given.
  2. Her. En av Her:s största styrkor är de läckra miljöerna med, för att citera mig själv, ”futuristiska storstadsmiljöer med höghus, stora fönster och en design med Apple-kompatibel kliniskhet”. Korsningen av Los Angeles och Shanghai är cool. Annars är Gravity också oerhört häftig.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). En av de svårare kategorierna att välja ut filmer i, tycker jag. Men La grande bellezza (som visat sig få väldigt mycket kärlek av mig) är vacker även i sin scenografi, som hittas i Roms alla möjliga hörn. Jag gillar även 70-tals-F1-estetiken i Rush, rymden i Gravity, havet och båten i All Is Lost, alla märkliga miljöer i Upstream Color, den surrealistiska neonsettingen i Only God Forgives och självklart Arkansas-naturen i Mud.

Dallas Buyers Club smink

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  1. Dallas Buyers Club. Även om sminkteamet i Jackass Presents: Bad Grandpa gör ett mycket fint jobb med Johnny Knoxvilles transformering till gubbe kan jag inte riktigt se att den ska få något mer än en nominering. Dallas Buyers Club är kanske ingen typisk ”sminkfilm”, men där finns ändå en tydlig användning av smink som dessutom görs på ett bra sätt. The Lone Ranger, eller Johnny Depp har en kråka på huvudet, varken lär eller bör vinna.
  2. Dallas Buyers Club. Jag är djupt imponerad av gubbsminket i Jackass-filmen, men håller ändå Dallas Buyers Club högre, då sminket är subtilt och ”osynligt”, på så vis att det smälter in i karaktärerna. Jared Letos transvestitsmink och Matthew McConaugheys sjukdomsförstärkande smink ger ytterligare spets till både en fantastisk film och två imponerande skådespelare.
  3. Dallas Buyers Club. Här är det också svårt att sitta och tänka på i vilken film sminket har varit bäst. Men det blir nog Dallas Buyers Club här också.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • Frozen

COSTUME DESIGN

  • The Great Gatsby

DOCUMENTARY SHORT SUBJECT

  • The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • La grande bellezza (The Great Beauty)

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  • Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

  • Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • The Voorman Problem

SOUND EDITING

  • Gravity

SOUND MIXING

  • Gravity

VISUAL EFFECTS

  • Gravity

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

  • 7 Oscars Gravity
  • 3 Oscars 12 Years a Slave, Dallas Buyers Club
  • 2 Oscars Frozen, The Great Gatsby
  • 1 Oscar 20 Feet from Stardom, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, Her, The Lady in Number 6: Music Saved My Life, The Voorman Problem

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de elva sista kategorierna) ser listan ut såhär:

Önskade vinnare

  • 5 Oscars Dallas Buyers Club
  • 2 Oscars Blue Jasmine
  • 1 Oscar 12 Years a Slave, Before Midnight, Gravity, Her, Prisoners, The Square

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de elva sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

  • 4 Daves La grande bellezza
  • 3 Daves Dallas Buyers Club
  • 2 Daves Mud
  • 1 Dave 12 Years a Slave, The Armstrong Lie, Before Midnight, Drinking Buddies

Så, nu har jag suttit med det här så länge att jag tröttnat helt och hållet på den här galan. Men förhoppningsvis löser det sig med hutlösa mängder kaffe ikväll och lite Riesen så att man inte oroar några Oscarsjurygubbar i onödan. Följ mig på Twitter förresten, så kanske jag twittrar ut något roligt för er under natten. So long, amigos!

Scooter Awards for Proper Excellence in the Art of the Symbiosis Between Moving Pictures, Sound and Acting 2014: The Comeback!

Upplägget i årets text inför Oscarsgalan är detsamma som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag prickade in 16 av 24 rätt och förlorade mot min rival David. Jag hoppas i år på en riktig comeback!
Philip Seymour Hoffman

Så, då är det än en gång dags för en helkväll med glamour. Nej, jag pratar inte om den ruttna Melodifestivalen utan syftar förstås på Oscarsgalan! De bästa (och några av de sämre) stjärnorna kommer glida, rulla eller flyga runt (valmöjligheterna är stora!) på röda mattan och vi kommer sitta bänkade. Men som vi alla vet har Oscarsjuryn ofta fel och därför har jag och David för andra året i rad bestämt oss för att dela med oss av våra personliga vinnare och dessutom tippa Oscarsjuryns val. På Scooter Awards handlar det inte om vem som ser bäst ut eller vems namn som har störst stjärnstatus. Här handlar det bara om skådespelartalanger! I varje kategori kommer jag lista vem eller vilken film av de nominerade jag tror kommer vinna, vem eller vilken film av de nominerade jag vill ska vinna och slutligen vem eller vilken film jag hade valt som vinnare om jag fick välja fritt utifrån 2013 års utbud.

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

12-years-a-slave

BEST PICTURE

  1. 12 Years a Slave. Det mesta pekar på att Steve McQueens slaverifilm kommer att kamma hem galans största pris. Med höga betyg från såväl recensenter som biobesökare och med bästa film-priser från bland annat Golden Globes, BAFTA och AFI (amerikanska filminstitutet) är chansen väldigt stor att den tilltalar även Oscarsjuryn.
  2. 12 Years a Slave. Om ni har läst min recension vet ni mycket väl vad jag tycker om filmen. Det är helt klart den bästa av årets nominerade och den förtjänar en gyllene statyett. Om ni även har kikat på min lista över de tio bästa filmerna från förra året vet ni att…
  3. 12 Years a Slave är den bästa. Ingen snack om saken. Av alla filmer från 2013 är McQueens mästerliga berättelse om Solomon Northup den som har berört och imponerat mig mest. I princip allt är på en nivå för sig. Skådespel, regi, manus, musik och foto utförs på en mästerlig nivå.

matthew mccounaughey

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. Matthew McConaughey. I rollen som den komplexe AIDS-smittade Ron Woodroof gör McConaughey en strålande insats. En karriär som var definierad av högar av svettiga romantiska komedier och topless-scener har återfötts i form av en mångsidig och spännande karriär med McConaughey i sitt livs form. Killer Joe, The Lincoln Lawyer, Mud, True Detective och självklart Dallas Buyers Club är alla bevis för en skådespelare som har levererat ordentligt de senaste åren. McConaughey har charmat Hollywood och lovordats för sin Oscarsnominerade roll. Med vinster på Golden Globes och SAG Awards, för att nämna några, är det troligt att han vinner. Att han dessutom är otroligt populär och omtyckt ökar bara hans chanser att få plocka med sig en guldgubbe hem.
  2. Chiwetel Ejiofor. Jag tycker som många andra att McConaughey gör en fantastisk rollinsats och helt klart förtjänar en nominering. Han är flera mil bättre än en av mina favoritskådespelare Christian Bale och den gamle Bruce Dern som båda är nominerade. Men han har starkt motstånd från Leonardo DiCaprio och dennes kanske bästa prestation i sin karriär i rollen som den totalgalne Jordan Belfort i The Wolf of Wall Street. Men det är Chiwetel Ejiofor med sin starka insats i 12 Years a Slave som är snäppet vassare i mitt tycke. Det är dock en väldigt jämn kategori och egentligen spelar det inte så stor roll vem som vinner, bara det är någon av de tre bästa – McConaughey, DiCaprio eller Ejiofor.
  3. Tom Hanks. 2013 har varit ett väldigt bra år när det kommer till starka skådespelarprestationer. Men det skär i mitt hjärta att en av årets absolut bästa inte ens fick en nominering. Jag pratar såklart om Tom Hanks och hans dunderinsats i Captain Phillips. Hanks levererar ordentligt i rollen som skeppskaptenen Richard Phillips – en vanlig man i en ovanlig situation. Filmens slutskede bjuder på en av årets kraftfullaste och mest välspelade scener som får hår att resa sig och tårar att rinna. Hanks har glidit runt i myshörnan länge de senaste åren med tråkiga roller, men en comeback som Captain Phillips förtjänar en Oscarsnominering. Fy skäms på er Oscarsjuryn!

Blue Jasmine

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. Cate Blanchett. Årets kanske mest självklara kategori med en självklar vinnare. Cate Blanchetts namn har stått skrivet i stjärnorna redan sedan Blue Jasmine hade premiär. De flesta tror på den fantastiskt skickliga australiensiskan och hennes prestation som den kaotiska och paranoida Jasmine. Alla vet att hon kommer vinna. Det är självklart.
  2. Cate Blanchett. Det är också självklart att hon är mitt val som vinnare. Amy Adams roll som fejkbritt i American Hustle och Judi Dench mysiga roll i Philomena är båda väldigt bra medan Meryl Streep och Sandra Bullock inte ens borde ha nominerats. Ingen av de nominerade är i närheten av Cate Blanchett.
  3. Cate Blanchett. Precis som i den manliga kategorin har kvinnorna levererat stort under 2013. Brit Marling (The East)Emma Thompson (Saving Mr. Banks) och Olivia Wilde (Drinking Buddies) har alla varit fantastiska men får tyvärr gå utan Oscarsnomineringar. Men den majestätiska Cate Blanchett är trots de ovanstående kvinnornas talang den bästa.

dallas_buyers_club_jared_leto_-_h_-_2013

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. Jared Leto. I en blandad kategori med allt från skeppstjuv, slavägare, FBI-agent och börsmäklare kommer Oscarsjuryns val att falla på AIDS-smittade transvestiten Rayon. Leto som medverkar i en film för första gången sedan 2009 gör en mångsidig och komplex insats och backar upp McConaugheys huvudroll bra. Leto har varit en av årets stora snackisar i birollskategorin. Med många hyllningar och vinster från både Golden Globes och SAG Awards i bagaget är Letos chanser stora. Hans hängivenhet och fokusering på rollen som Rayon är något som faller Oscarsjuryn i smaken. Jonah Hill och Bradley Cooper älskas av Oscarsjuryn men kommer inte ha någon chans att vinna och Michael Fassbender kommer ignoreras. Den enda som har en liten chans att peta ner Leto från tronen är Barkhad Abdi med hans suveräna insats i Captain Phillips och hans oväntade vinst i denna kategori på förra månadens BAFTA Awards.
  2. Michael Fassbender. Den helt klart bästa i denna kategori förtjänar inte bara sin nominering utan också att vinna. Fassbender är en av de bästa skådespelarna just nu och ”glömdes bort” helt och hållet av Oscarsjuryn 2011 för sin fantastiska huvudroll i Steve McQueens Shame. Han fick inte ens en nominering. I år gör han en otroligt obehaglig och fantastisk insats i samme McQueens 12 Years a Slave. Med no-mercy-attityd och järnhandsstyre förtjänar Fassbender verkligen en Oscarsstatyett. Hans konkurrenter är inte i närheten. Leto är överskattad, Jonah Hill är härlig men inte tillräckligt bra för att vinna, Barkhad Abdi gör en grym insats men når inte Fassbenders nivå och vad Bradley Cooper beträffar är det mycket oklart vad han ens gör i denna kategori. Ah, vänta, nu vet jag! Oscarsjuryn älskar David O. Russell och American Hustle och allt vad den innebär. Det inkluderar Bradley Cooper. För tydligen kommer Russell, hans filmer och hans skådespelare i ett megapaket som alla tydligen förtjänar Oscarstatyetter vartenda år. Titta bara på förra årets Silver Linings Playbook och 2011 års The Fighter. Alla har överösts med nomineringar och vinster, även om de inte förtjänat det. Bradley Cooper får automatiskt en nominering för att han är med i David O. Russells filmer. Trots att han absolut inte förtjänar en nominering. Snälla Oscarsjury, ge Fassbender guldgubben och lägg av med favoriseringen av Russell! Byt ut Coopers nominering och sätt in…
  3. James Franco istället. Francos underskattade och fenomenala insats i Harmony Korines Spring Breakers är något utöver det vanliga. Franco spelar Alien, en vild och smått galen gangsta-rappare vars fascination av vapen och droger är extremt. Med munnen full av kromtänder och en otydlig och autentisk Floridadialekt gör Franco en unik och annorlunda insats. Franco är stundtals oigenkännelig och lever sig in i rollen på ett mästerligt vis. Jag hade gärna sett Franco ta hem en statyett eller åtminstone bli nominerad. Det hade även varit trevligt med en nominering för Jake Gyllenhaals fantastiska ticsbesvärade Detective Loki i Prisoners.

Lupita N'Yongo - 12 Years a Slave

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. Lupita Nyong’o. I en kategori som i princip bara handlar om två skådespelerskor kan valet antingen falla på Jennifer Lawrence eller på Lupita Nyong’o. Det är de två som har hyllats mest i denna kategori och som har nominerats till mängder av galapriser. Lupita Nyong’os imponerade debut kommer troligen ta hem Oscarsstatyetten då den är riktigt bra och dessutom har styrkor i karaktären och i filmens historiska vikt. Oscarsjuryn älskar historiska karaktärer och filmer, särskilt när det handlar om just amerikansk historia. Men Nyong’o hotas av Lawrence, som har knipit vinster på både BAFTA-galan och Golden Globes. Det som däremot minskar hennes chans att vinna en Oscar är att juryn kan vara tveksamma till att belöna den unga skådespelerskan med en Oscarsstatyett för andra året i rad (Lawrence vann förra året för sin roll i Silver Linings Playbook). De andra nominerade i kategorin har inte en chans.
  2. Lupita Nyong’o. Varken Sally Hawkins, June Squibb eller den bra men överskattade prestationen av Jennifer Lawrence i American Hustle förtjänar en nominering. Julia Roberts är för mig nummer två i denna kategori för hennes briljanta insats som frustrerad mor och dotter i August: Osage County. Men självklart ska den filmdebuterande Lupita Nyong’o vinna för hennes fenomenala och känslosamma roll som slavflickan Patsey i 12 Years a Slave.
  3. Sarah Paulson. Oscarsjuryn, snälla, byt ut Hawkins, Squibb och Lawrence mot tre andra prestationer från 2013. Jag rekommenderar Shailene Woodley (The Spectacular Now), Margot Robbie (The Wolf of Wall Street) och Ziyi Zhang (The Grandmaster). Tre överlägset bättre prestationer som alla förtjänar Oscarsnomineringar. Men även Julia Roberts kan bytas ut! Sätt in den underskattade och nästintill bortglömda rollen som Mistress Epps i 12 Years a Slave spelad av den fantastiska Sarah Paulson. Hon gör kanske filmens allra mest elakaste karaktär (kanske t.o.m ondare än Michael Fassbenders karaktär) och skrämmer till ordentligt. Iskall, med noll respekt för människor med annan hudfärg än vit, är Mistress Epps en fruktansvärd karaktär. Sarah Paulson är fantastisk i rollen och förtjänar helt klart en Oscarsnominering, kanske till och med en vinst.

Alfonso cuaron

DIRECTING

  1. Alfonso Cuarón. Den ambitiöse och glade mexikanen är det nästintill självklara valet som bästa regissör 2013. Cuarón har gått i James Camerons fotspår och skapat en teknologiskt avancerad film med ny teknik och nya metoder att skapa film med. Det som skiljer de två herrarna åt är att Cuarón dessutom lyckades göra en film som är väldigt bra medan Cameron och hans Avatar bara var en teknikuppvisning. Revolutionerande filmskapande med ett bidrag till filmens ständiga tekniska utveckling gör att Cuarón kommer ta hem priset. Hans chanser ökar dessutom eftersom han har kammat hem pris på både BAFTA och Golden Globes.
  2. Alfonso Cuarón. Regissörskategorin har också två andra herrar som är värda sina nomineringar, nämligen Steve McQueen och Martin Scorsese, som båda skapat två fantastiska filmer. Alexander Payne har även han gjort ett bra jobb men förtjänar inte en vinst. David O. Russell har i American Hustle skapat en av årets mest överskattade filmer. Russell är återigen nominerad trots att det finns en stor skara andra regissörer under 2013 som förtjänar nomineringen mer. American Hustle är trots en grupp bra skådespelare och en intressant premiss en film med mycket utsida och lite insida. Flashiga kläder med ”roliga” frillor och flamsig tidsperiod är inte tillräckligt för en nominering. Självklart ska Cuarón ha en Oscar!
  3. Alfonso Cuarón. Det är svårt att inte se storheten i Cuarón och hans nytänkande Gravity. Vare sig man tycker om filmen eller inte är den ett bevis på skicklig och revolutionerande filmskapande och regin är en del av processen. Cuarón har satt ribban högt för framtida sci-fi- och CGI-filmer och han förtjänar Oscarstatyetten. Men utanför Oscarsjuryns annars smala och inramade syn finns en mängd regissörer som alla förtjänar uppmärksamhet. Bland annat Shane Carruth, regissören av Upstream Color, som med låg budget lyckats skapa 2013 års mest komplexa mindfuck-film. Något som i mina ögon förtjänar en nominering.

Her

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. Her (Spike Jonze). Spike Jonzes småroliga och vardagliga manus för Her är Oscarsjuryns favorit. Den har dock starkt motstånd från Woody Allens Blue Jasmine och ”självklart” American Hustle.
  2. Blue Jasmine (Woody Allen)Utifrån de nominerade är det Woodys kvicka och pratiga manus som tilltalar mig mest. Allen är bra på att skriva dialoger utan teatraliskt och tramsiga drag och istället förlita sig på vardagsspråk och realism. Det lyckas han med även i Blue Jasmine med flera roliga och smarta repliker. Även Dallas Buyers Club och Nebraska går i Woodys spår genom att skippa överdrivna repliker och dialoger. Detta medan Spike Jonzes överskattade manus för Her förlitar sig på sentimentalitet och flummighet till en nivå som blir tröttsam.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty, Paolo Sorrentino & Umberto Contarello)Paolo Sorrentinos manus för den intellektuellt stimulerande och mycket intressanta La grande bellezza (The Great Beauty) tar mitt pris för bästa originalmanus. Ett komplext men samtidigt vardagligt manus som vågar vara både abstrakt och naturligt. Ett annat manus som förtjänar en nominering är Shane Carruths Upstream Color som inte är särskilt vardagligt utan som istället är mycket abstrakt och udda utan att vara pretentiöst eller överdrivet.

the act of killing

DOCUMENTARY FEATURE

  1. The Act of KillingJoshua Oppenheimers kontroversiella och mycket mörka The Act of Killing, en dokumentär om indonesiska före detta ledare över så kallade dödspatruller, är den stora förhandstippade vinnaren med en redan vunnen BAFTA. En dokumentär som experimenterar med nya tillvägagångssätt för dokumentärfilmsskapande i och med att den ger huvudpersonerna ansvaret att forma dokumentärens narrativ. Oscarsjuryn kommer troligtvis välja The Act of Killing som bästa dokumentär. Men den mer aktuella The Square har också en chans att ta hem statyetten då den handlar om ett ämne som generellt sett ligger i amerikanernas intresse. Revolutionen i Egypten har rapporterats om i mängder i amerikansk media och haft ett starkt stöd från USA.
  2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Act of Killing är en enastående dokumentär som vågar testa nytt och dessutom vara modig i att den bearbetar ett extremt känsligt ämne. Men The Square är snäppet bättre. Med ett effektivt narrativ och spektakulärt foto inifrån revolutionens center lyckades The Square imponera allra mest på mig av de nominerade dokumentärerna. Cutie and the Boxer är en mysig och lättsam dokumentär medan sångdokumentären 20 Feet from Stardom kantas av extrem självömkan och repetitivt narrativ. Den allra sämsta dokumentären av de nominerade är Dirty Wars som lider av ett ointressant och dåligt utfört narrativ som inte tillför mycket nytt.
  3. The Square. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte har sett många dokumentärer från 2013 och har därför egentligen ingen annan förutom de nominerade att jämföra med. The Square är mitt val även här och helt klart ett rättmätigt sådant. 2013 års bästa dokumentär!

gravity

CINEMATOGRAPHY

  1. Gravity. Alfonso Cuaróns trogne fotograf Emmanuel Lubezki som bland annat ligger bakom de fantastiskt häftiga och långa tagningarna i Cuaróns Children of Men är i år nominerad för Gravity. Med en revolutionerande film krävs nytänkande kameraarbete. Gravity är en väldigt visuell film där kameran vrider och vänder sig i 360 grader och lite till. Lubezkis nominering är hans sjätte och han är också den som ligger bakom fotot i en del av Terrence Malicks filmer. Killen kan helt enkelt hantera en kamera och det är något han också kommer belönas för.
  2. The Grandmaster (Originaltitel: Yi dai zong shi). De andra nominerade filmerna har alla förutom en i mitt tycke mycket fint foto. Nebraska och Prisoners har båda naturligt utseende med en känsla av realism medan Inside Llewyn Davis har fått ett fruktansvärt filter över sitt utseende som gör att den har en artificiell och Instagram-liknande yta. Extremt överskattat foto som absolut inte förtjänar en nominering. Gravity är den tekniskt mest imponerande med sina avancerade kamerarörelser, men av de nominerade är The Grandmaster den vackraste och mest visuellt tilltalande filmen. Med varma gulorangea färger och imponerande slow-motion-tagningar transformerar fotografen Philippe le Sourd filmens slagsmålsscener till konstverk.
  3. Upstream Color/La grande bellezza (En: The Great Beauty). Här fuskar jag lite och väljer två filmer som jag båda tycker förtjänar nomineringar och kanske till och med en statyett. Den komplexa och annorlunda Upstream Color, med sitt ovanligt naturliga och skarpa foto, samt La grande bellezza, med sitt svepande och nästintill svävande kameraarbete. Två otroligt snygga filmer som båda påminner om Lubezkis arbete med bland annat The Tree of Life och andra Malick-filmer.

GRAVITY

FILM EDITING

  1. GravityMed sina långa scener där klippningen knappt märks är Gravity Oscarsjuryns val. Stora delar av filmen känns som en enda scen, vilket bidrar till den tomhet och stillhet som existerar i rymden. Filmer som 12 Years a Slave och Dallas Buyers Club, vilka också har relativt långa scener där klippningen är anonym men effektiv, har en liten chans på en statyett.
  2. Captain PhillipsGravity och 12 Years a Slave är båda vackert klippta med utdragna, fokuserade scener. Men Captain Phillips rappa och intensiva tempo är en frisk fläkt bland de nominerade och min favorit. Captain Phillips-klipparen Christopher Rouse lyckas samla in filmens starka aspekter och göra en hårresande och svettframkallande film där mycket av filmens intensitet ligger i just klippningen.
  3. The Wolf of Wall StreetTrots en grupp välklippta filmer bland de nominerade är den värdiga vinnaren inte ens nominerad. Thelma Schoonmakers kvicka och fartfyllda klippning i Martin Scorseses The Wolf of Wall Street är delvis vad som får filmen att göra vad den gör så bra – att aldrig bli ointressant och tappa tempo trots en lång speltid. Schoonmakers sammanflätning av scener blir till kreativa och häftiga övergångar som aldrig stannar av för en andningspaus.

the great gatsby

PRODUCTION DESIGN

  1. The Great GatsbyMed färgsprakande 20-talsscenerier och överklass-vaudeville-aura är The Great Gatsby en klar vinnare i juryns ögon. Den hotas dock av American Hustle:s 70-talsstil och 12 Years a Slave:s autentiska slavmiljöer. Det finns även en liten chans för Her med dess färgglada futuristiska värld.
  2. GravityDet är Alfonso Cuaróns detaljerade och till synes autentiska rymdskepp som faller mig i smaken mest. Det är dessutom svårt att slå självaste planeten jorden som bakgrund. Däremot ser jag även The Great Gatsby som en värdig vinnare då den trots en överanvändning av greenscreens också bjuder på ett par riktigt fina och välskapade interiörer.
  3. Michael Kohlhaas. En av filmåret 2013:s mest okända och smala filmer är det franska historiska dramat Michael Kohlhaas med Mads Mikkelsen i huvudrollen, som bjuder på scenerier som fick mig att vilja spola tillbaka i filmen i biografen för att se om vissa scener. Fantastiskt vacker fransk bergsnatur och historiskt imponerande byggnader som visualiseras av ett fantastiskt foto. Oscarsjuryn är kända för att strunta helt och hållet i smalare filmer, särskilt om de kommer från andra länder än USA, men Michael Kohlhaas förtjänar åtminstone en nominering.

gravity

SOUND MIXING

  1. GravityVad sound mixing egentligen går ut på och hur man bedömer det är för mig fortfarande en aning oklart (men här kan man läsa mer). Oscarsjuryn kommer hur som helst att välja Gravity som vinnare för dess blandning av ren tystnad och kaosinramande musik.
  2. GravityDet är något magiskt med hur Gravity låter. För trots den realistiska tystnaden som den ska porträttera är filmens övergång mellan just denna tystnad och dialog skarp och skickligt utförd. Gravity förtjänar en statyett, men jag skulle inte heller bli missnöjd om Lone Survivor och det explosiva ljud som den filmen pressar in i öronen på en vinner.
  3. RushMen av förra årets starkaste ljudupplevelser är det tre filmer som inte ens blev nominerade i år. Två av dem är effektfyllda sci-fi-filmer, nämligen Star Trek Into Darkness och Pacific RimStar Trek, med sitt hav av imponerande ljudeffekter, och Pacific Rim, med kraftfulla robotslag och kollapsande skyskrapor. Men det är den tredje filmen som förtjänar en nominering och vinst allra mest. Den filmen är Rush som pumpar på med autentiskt vilda och riviga 70-tals-F1-bilar. En fantastisk ljudmix av imponerande övergångar mellan ren motorkraft och pampig musik.

gravity

VISUAL EFFECTS

  1. GravityEn av de aspekter som gör Gravity till en sådan hyllad och nytänkande film är dess specialeffekter. Med superavancerad CGI är filmen en visuell fest med otrolig detaljrikedom. En självklar vinnare utan motstånd från övriga nominerade.
  2. GravityThe Hobbit, Iron Man 3 och The Lone Ranger är i mitt tycke inte ens värda sina nomineringar. De bjuder samtliga på rent ut sagt trött CGI som inte är i närheten av kategorins två bästa filmer – Star Trek Into Darkness och Gravity – med den sistnämnda som min favorit bland de nominerade.
  3. GravityDen är även min favorit överhuvudtaget från 2013 när det gäller specialeffekter. Faktiskt en av de snyggaste CGI-filmerna någonsin! Men det finns också en hel del andra filmer som är värda nomineringar, bland annat redan nämnda Star Trek Into DarknessA Field in EnglandPacific RimElysium och Oblivion.

Jackass_Presents-_Bad_Grandpa_12

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  1. Jackass Presents: Bad Grandpa. I en kategori med endast tre nominerade blir valet lite lättare när det mest komplexa men också mest välutförda sminket är Johnny Knoxvilles helkroppstransformation från ung Jackass-medlem till 86-årig gubbe. Oscarsjuryn är enade om att Bad Grandpa är den rättmätiga vinnaren. 
  2. Jackass Presents: Bad GrandpaDe andra nominerade filmerna, Dallas Buyers Club och The Lone Ranger kommer inte i närheten av Knoxvilles skrynkliga skinn. Det är riktigt bra smink som förtjänar att vinna helt enkelt.
  3. Jackass Presents: Bad GrandpaPunkt slut.

Nedan följer för mig ofullbordade kategorier som jag alltså inte har sett samtliga nominerade i. Därför bjuder jag endast på mina gissningar, det vill säga vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • Frozen

COSTUME DESIGN

  •  American Hustle

DOCUMENTARY SHORT

  • The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • The Great Beauty

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  • Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

  • Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • Helium

SOUND EDITING

  • Gravity

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  • 12 Years a Slave

Efter mina gissningar ser ”statyettlistan” ut så här:

Tippade vinnare

  • 7 Oscars Gravity
  • 3 Oscars 12 Years a Slave
  • 2 Oscars Dallas Buyers Club, Frozen
  • 1 Oscar The Act of Killing, American Hustle, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, The Great Gatsby, Helium, Her, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Lady in Number 6: Music Saved My Life

Vad händer om vi går efter mina önskade vinnare bland de nominerade (exklusive de tio sista kategorierna)?

Önskade vinnare

  • 4 Oscars 12 Years a Slave, Gravity
  • 2 Oscars Blue Jasmine
  • 1 Oscar Captain Phillips, The Grandmaster, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Square

Nu släpper vi loss och kör på mina fria val (exklusive de tio sista kategorierna).

VINNARE PÅ SCOOTER AWARDS FOR PROPER EXCELLENCE IN THE ART OF THE SYMBIOSIS BETWEEN MOVING PICTURES, SOUND AND ACTING 2014: The comeback!

  • 2 Oscars 12 Years a Slave, La grande bellezza, Gravity
  • 1 Oscar Blue Jasmine, Captain Phillips, Jackass Presents: Bad Grandpa, Michael Kohlhaas, Rush, Spring Breakers, The Square, Upstream Color, The Wolf of Wall Street

Ännu en lång betänketid av vilka som ska vinna är över. Nu är det bara att sjunka ner i soffan med trevligt sällskap och njuta av en helkväll, eller rättare sagt natt, av prisutdelning. Godiset, maten, drickan och laptopen kommer stå redo för en helkväll av underhållning. Glöm inte att bevaka vår Twitter och Facebook-grupp under galan! Man vet aldrig vad för roliga bilder och kommentarer vi delar med oss. Må den bästa tipparen vinna men heja bara på mig. David har haft sin tid rampljuset och nu är det dags för en ny vinnare att ta hans plats! Ha en trevlig Oscarsgala, gott folk!

SFF13: 12 Years a Slave

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

12-years-a-slave

5 stjärnor DYLPC

Huvudstadens årliga filmfestival fick i år äran att visa Steve McQueens hyllade storfilm 12 Years a Slave som öppningsfilm. Med två tunga titlar i Hunger och Shame som bagage har McQueen samlat sina största styrkor i en film som behandlar ett av mänsklighetens mest onda akter – slaveriet. 12 Years a Slave är baserad på en biografi från 1853 med samma namn som är skriven av Solomon Northup – en svart man som föddes fri men som en dag kidnappades och försattes i ett liv av slaveri. Brittiske skådespelaren Chiwetel Ejifor har tagit sig an det tunga uppdraget att porträttera Northup på vita duken. Något han gör till hundra procent och lite till.

Northups historia börjar 1841 i den mysiga och pittoreska staden Saratoga Springs i staten New York. Där lever han med sin fru och sina två barn i en stadsdel där svarta och vita bor och socialiserar med varandra utan något hat eller förakt gentemot gemene man. Northup försörjer sig och sin familj som fiolspelare på olika tillställningar. Under en promenad i stadens blomstrande park stöter Northup på två herrar spelade av Scoot McNairy och Saturday Night Live-komikern Taran Killam. De färgglada och excentriska herrarna erbjuder Northup en stor summa pengar för några veckors fiolspelande på en kringresande varieté-show. Efter en stunds tvekande accepterar han herrarnas erbjudande och en kväll av firande med förtäring av stora mängder vin och annan alkohol inleds. Men Northup inser att något inte står rätt till när han vaknar upp i trasiga kläder, fastkedjad i golvet i en cell. Han har kidnappats för arbete som slav i den amerikanska södern där slaveriet fortfarande är lagligt.

Steve McQueen har med hjälp av bland annat Brad Pitts produktionsbolag lyckats samla en otroligt imponerande rollista med skådespelare som spelar allt från slavar till slavägare. Ejiofors Northup möter karaktärer spelade av skådespelare som Paul Giamatti, Michael K. Williams, Benedict Cumberbatch, Alfre Woodard, Garret Dillahunt, Brad Pitt, Paul Dano redan nämnda Scoot McNairy och Taran Killam och många fler. Samtliga gör fantastiska rollprestationer men det är fyra skådespelare i McQueens armé som alla förtjänar en Oscarsnominering. Ejiofor för sin fantastiska porträttering av en nedbruten familjefar som trots de tunga förhållandena fortfarande har en gnutta hopp. Nykomlingen Lupita Nyong’o som rollen som slavflickan Patsey. Michael Fassbender i sin kanske bästa roll någonsin (tillsammans med huvudrollen i Shame) som den våldsamme och grymme slavägaren Edwin Epps. Sist men inte minst Sarah Paulsons prestation som Epps iskalla och otäcka fru.

12 Years a Slave har allt. Fantastiska rollprestationer, ett briljant soundtrack med instrumentala verk av Hans Zimmer blandat med gospelsånger och annan folkmusik från eran, utsökt foto och ett manus och en handling som inte censurerar allvarligheten och det hemska i filmens berättelse med översentimentalitet. Det är rått, våldsamt, mörkt och fasansfullt svårt att titta på. Tårar bildades och rysningar sprang över hela min kropp konstant under nästan hela filmens två timmar och femton minuter. 12 Years a Slave är en film som inte lämnar något åt sidan för att göra filmen kommersiellt anpassningsbar åt en bredare publik. Det finns inga sliskiga scener och det är svårt att finna något hopp för Northup och de andra slavarna under filmens gång. Steve McQueen har valt att filmatisera en berättelse så som den förmodligen utspelade sig på riktigt. En extremt tung och känslosamt påtryckande film som lämnade mig tom efteråt.

Tillsammans med de fyra ovanstående skådespelarna förtjänar McQueen en Oscar för sitt fenomenala hantverk. En modig filmatisering av ett ämne som är ytterst känsligt. Jag kan bara tänka mig om en regissör som t ex Steven Spielberg skulle sitta vid rodret istället för den briljante McQueen. Som tur är har jag fått chansen att uppleva en berättelse i helt rätt händer. Det är klyschigt att säga det men det här är en film som är viktig att ha sett. Inte bara för verkets filmiska aspekter men också för handlingen och budskapet. Steve McQueens bästa film. Ett mästerverk som får full pott i betyg och som kan titulera sig årets bästa film än så länge. Vilken start på festivalen!

I fokus: Jeff Nichols

34 år, relativt okänd för den breda massan, polare med Michael Shannon och redan förtjänt av epitetet mästerregissör. Vem är egentligen Jeff Nichols?

Jeff Nichols

Nichols föddes 1978 i Little Rock, Arkansas, där hans familj drev en möbelfirma. Hans bror Ben fann sin estetiska sida i musiken medan Jeff upptäckte de rörliga bildernas spännande möjligheter, bland annat genom att i tidig ålder se David Leans mastodontklassiker Lawrence of Arabia på bio. Intresset växte sig tillräckligt starkt för att han skulle bege sig österut, till University of North Carolina School of the Arts, för att studera det skapande hantverket. Där träffade han flera blivande filmpersonligheter som han skulle komma att lära känna. Några av dessa var regissörerna David Gordon Green och Aaron Katz, skådespelaren Danny McBride och fotografen Tim Orr. Det var också där han för första gången fick upp ögonen för den originelle regissören Terrence Malicks verk.

Badlands changed my life, it really did rewire my brain as to how film can operate.”

Efter att ha graduerat från universitetet blickade Nichols söderut och styrde mot Austin, Texas. Året var 2001 och ivrigt dämpade han sin kreativa hunger genom att påbörja ett manus från en idé om en familjefejd. Med det framväxande manuset i ena handen arbetade han som produktionschef för dokumentären Be Here to Love Me: A Film About Townes Van Zandt som kom ut 2004, och snart därpå var det dags, kände Jeff, att med någonstans mellan 50 000 och 250 000 dollar i fickan ta chansen att återvända till Arkansas och påbörja inspelningen av sin egenskrivna familjesaga. I samband med efterarbetet i det projektet tog han en liten roll i dramat Come Early Morning, som fotades av hans gamla studiekamrat Tim Orr och utspelade sig i hemstaden Little Rock. Det är Nichols enda skådespelaråtagande hittills, vilket gav honom en nätt men viktig påfyllning (600 dollar) i den just då tomma plånboken. Och med lite mer pengar tillgängliga återgick han till sin huvudsakliga inriktning, produktionen och slutförandet av hans första film som regissör.

Shotgun StoriesSHOTGUN STORIES (2007)
3 stjärnor DYLPC

Med hjälp av lokaler från sin familjs möbelföretag, cateringinsatser från sin mor, ett soundtrack från sin bror Ben (nu frontman i rockbandet Lucero) och med David Gordon Green som producent kunde Nichols låta projektet Shotgun Stories ta fart. Till huvudrollen lyckades han anlita en uppåtgående Michael Shannon, som skulle visa sig bli en viktig pjäs på Jeff Nichols spelplan. I filmens centrum står de tre bröderna Hayes:  Son (Shannon), Boy (Douglas Ligon) och Kid (Barlow Jacobs). Son är storebrodern, ledaren och har ett eget hus tillsammans med sin fru, medan Boy bor i sin van och Kid tältar i Sons trädgård. De är i grunden godhjärtade karaktärer, men tampas alla med varsina problem. Son spelar bort för mycket pengar, Kid vill lösa problem genom att slåss och Boy är allmänt osäker i sig själv. Tillsammans bär de på ett gemensamt hat, riktat mot deras far som aldrig tog något ansvar för dem, och när de får höra att han dött gör de något de, med facit i hand, aldrig borde ha gjort. Oinbjudna anländer de till begravningen, där deras halvbröder (med vilka relationen redan är kraftigt infekterad) närvarar, och håller ett improviserat tal om vilken usel man fadern var och sätter pricken över i:t genom att spotta på kistan. Detta är startskottet för ett nytt kapitel, en förödande revanschsaga, i den laddade familjefejden.

Shotgun Stories är en vackert jordnära skildring av livet på den amerikanska landsbygden som ger tid åt även de till synes oviktiga händelserna, som att dag ut och dag in försöka laga en bilstereo eller få igång en fläkt. Storyn löper naturligt och ostressat – på både gott och ont (mest gott). Det gör den realistisk, trovärdig och anspråkslös i stillsamt tempo. Det gör dock även att man till och från inte känner sig helt trollbunden utan mattas av ett par gånger när det är som mest stiltje. Det är inte heller en film som man, likt Nichols senare filmer, går och tänker på flera dagar eller veckor efteråt. Effekten av berättarstilen blir hur som helst, med det successivt upptrappade våldet, en skrämmande känsla av autencitet. Detta givetvis med hjälp av en talangfull och välregisserad skådespelarskara och en skickligt fångad iakttagelse av de ödsliga men vemodigt vackra miljöerna, genom foto och klippning. Allt leder fram till en stark trea – ett fint betyg för en mersmakande debutfilm.

Efter att man haft vissa svårigheter med distributionen av filmen nådde den flera filmfestivaler, varav många belönade den med priser. Den nominerades bland annat i kategorin för filmer med en budget på under en halv miljon dollar, John Cassavetes Award, på Independent Spirit Awards 2008. Kritikerkåren var inte sena med att dra paralleller till Terrence Malick och många hyllade filmen som en amerikansk indiepärla.

Året därpå sålde Nichols in ett manus till HBO för pilotavsnittet av en TV-serie han skrev på, Land of Opportunity. En dystopisk berättelse placerad i Arkansas, om en ny Great Depression där oljan var slut och dollarn hade kollapsat. Bolaget valde dock att inte gå vidare med projektet och Nichols riktade nu istället fokus mot en ny film, som berörde samma teman som den påtänkta serien.

”I had just gotten married and my first film had done all right. I finally had something to lose. The anxiety grew out of that. Not to mention, shit was going crazy: Bush was in the White House, the economy was collapsing, there were wars everywhere, towns were getting destroyed by storms. It was just like, what’s going on? It felt like the world at large was losing its grasp of keeping everything together.”

Det var dessa tankar som utvecklade idén till nästa film, om en man som tror att en apokalyptisk storm är på ingång.

Take ShelterTAKE SHELTER (2011)
5 stjärnor DYLPC

Slutresultatet blev ett kusligt thrillerdrama med en skådespelarinsats som borde vunnit Michael Shannon en Oscar. Curtis (Shannon) är en vanlig knegarpappa som lever ett stabilt liv med sin fru och dotter i ett alldeles lagom stort hus ute på Ohios landsbygd. Hans ordnade tillvaro ska dock få sig en törn när han börjar drömma konstiga drömmar och han störs mer och mer av surrealistiska vanföreställningar. Han utläser från sitt inre att en storm är på väg och att han därför måste bygga ett underjordiskt skyddsrum bakom huset. Han förnekar ständigt sin galenskap, både för sig själv och för sin familj, och lägger strategiskt upp en plan för hur han med lånade pengar ska få stormskyddet på plats. Han leds in i en ohälsosam besatthet som ska visa sig förödande för hans eget rykte, hans relationer och för familjens sociala liv.

Michael Shannons prestation är något långt utöver det vanliga. Han visar med subtila miner, plågat kroppsspråk och elektriska vredesutbrott i förtvivlan, ilska och frustration vilken enorm styrka och övertygelse som finns hos denna man. Det är skådespeleri i sin renaste form och en alldeles sanslöst gripande karaktärsskildring, en prestation som definierar en sann mästare. Han backas upp av en välspelande Jessica Chastain och skicklig regi från Jeff Nichols, och ramas in av ett vackert men hotfullt foto, som enligt Nichols var inspirerat av Stanley Kubricks kusliga mästerverk The Shining. Kamerarörelserna skulle motsvara hotets påträngande närmanden mot huvudkaraktären, genom att låta kameran på samma sätt långsamt närma sig det som är i fokus. Ett annat lyckat drag var att filma drömsekvenserna på precis samma sätt som de verkliga sekvenserna (med enstaka undantag). Det gör att man aldrig kan vara säker på om det som händer verkligen händer. Slutet bjuder även in till fria tolkningar, vilket alltid är intressant. De nämnda faktorerna skapar, tillsammans med fantastisk musik, en stämning och en intensitet som får en att gripa tag i soffkanten och bara häpna över vilken otrolig filmupplevelse Take Shelter är. Känslan stannar kvar länge.

”Nature is the best kind of villain since it has no malice, it simply is. That to me is far more terrifying, and ties in to that free-floating anxiety of things you have no control over. Storms seemed to me like a perfect way of visually expressing fears.”

Att den här filmen bara drog in 3 miljoner dollar i globala biointäkter är för mig ett mysterium – den förtjänar så mycket mer. En film som kanske slår Drive i kampen om titeln Bästa film 2011, och en film som gör det svårt att resa sig upp ur soffan. I festivalkretsar var den dock en hit. Efter premiären på Sundance säkrade man distribution från Sony och i Cannes vann filmen flera priser. Take Shelter anpassades för att passa både den smala festivalpubliken, med långsamt tempo och existentiella teman, och för den bredare biopubliken, med hjälp av CGI och specialeffekter som höjer den visuella upplevelsen. Dessa används sparsamt, hela tiden snyggt och välbalanserat.

Huvudrollen i Take Shelter skrevs inte för någon viss person, utan visade sig passa Shannon när Nichols ringde och pratade med honom inför inspelningen. Det nya samarbetet blev sannerligen en succé, och Nichols har senare sagt att det var Shannon som lärde honom att regissera. Chastain rekommenderades av självaste Terrence Malick, vars The Tree of Life hade samma producent som Take Shelter, Sarah Green.

Inför nästkommande film var saken dock klar redan från början – titelrollen skulle spelas av Matthew McConaughey. Detta efter att Nichols sett honom i Lone Star (1996) och fortsatt tro på den periodvis kritiserade skådespelaren med flera år i ett romcom-träsk bakom sig. Manuset hade varit med lika länge som storm-thriller-sagans dito, men detta projekt låg Nichols än varmare om hjärtat och krävde en större budget för att göras rättvisa – han ville inte kompromissa med viktiga, pengakrävande detaljer. Nichols har nämnts i samma andetag som både Terrence Malick och Steven Spielberg, och står nog någonstans ungefär mittemellan – i detta skede på gränsen mellan independentfilm och de större produktionerna.

Idén hade han fått redan under collegetiden på 90-talet när han på ett bibliotek hittade en bok med bilder på Mississippifloden. Han föreställde sig en man som gömde sig på en ö mitt ute i floden och började fila på honom, storyn och de andra karaktärerna. En annan inspirationskälla var Mark Twain. Som 13-åring läste Nichols om Tom Sawyer och Huckleberry Finns äventyr, och han har erkänt att det här manuset blev ett sätt att skriva om och modernisera dessa karaktärer och placera dem på en nutida flod. Det var också ett sätt att återuppleva barndomen.

Hösten 2011, med en budget på vad som sägs vara 10 miljoner dollar, ställde Jeff in siktet på välbekant mark – Arkansas.

MudMUD (2012)
5 stjärnor DYLPC

Ellis och Neckbone, två pojkar i 14-årsåldern, som bor i utkanten av civilisationen, intill Mississippifloden, hittar en båt som sitter fast i ett träd ute på en ö. De går in i den och börjar undersöka interiören när de plötsligt inser att någon bor där. På hemvägen, innan de kommit iväg från ön, ser de en ensam man på stranden som står och fiskar. Han har en välanvänd skjorta, slitna jeans och vild frisyr. Han kallar sig för Mud och säger att han väntar på sin flickvän. Han ska bara få båten (i trädet) i vattnet och sedan ska de åka iväg. Neckbone är skeptisk och tycker att Mud verkar skum, men Ellis vill hjälpa honom och förser honom med mat som han tar med sig hemifrån. När de får syn på hans flickvän i byn agerar de budbärare och börjar planera för hur de ska återförena paret. Vad de först inte vet är att Mud har ett mörkt förflutet och är en jagad man. Det är därför han gömmer sig på ön. Men trots att Ellis snart får reda på det vill han hjälpa Mud. Han är övertygad om att Mud är en god man och att allt han gjort har varit med goda avsikter. Han tror på kärleken.

Tematiken i Mud syns på flera fronter. Mud och Junipers svåra, kanske omöjliga, försök att förenas på nytt, Ellis föräldrar som är på väg att separera och Ellis egen förälskelse i en äldre tjej som ger olika signaler om huruvida hans känslor är besvarade eller ej. Ungdomligt naiv som han är vill han tro att kärleken är möjlig och att den kan övervinna alla hinder, och när det inte fungerar bryts hans hjärta i bitar.

Det är lätt att förstå varför det här är en så personlig film för Nichols. Trots att han har publiken i åtanke och tar hänsyn till dess begär, och på så sätt är en flexibel filmskapare, lämnade han mycket av det strategiska åt sidan. Mud var något han hade burit med sig alltför länge för att tänka på sådant. Han ville återbesöka och ge liv åt en tid av barndomsförälskelser, hjärtesorgen i en avslutad kärleksrelation och optimismen i en tonårings inställning till livets alla äventyr. Om hans två förra filmer byggde på oron att förlora någonting bygger Mud snarare på hoppet om att vinna någonting.

När jag såg Mud fångades jag direkt. Det var som att trilla ner i en flod av intryck, som liksom bara sveper en med sig. Precis som med Take Shelter kommer sig detta av en suverän komposition av alla faktorer som behövs för att göra en bra film. Den strömmande känslan finns även i fotot, där Nichols ville använda mycket steadicam som följde historien likt en flod, och den ljuvliga musiken höjer resans entusiasm. Skådespelarna är även här suveräna, med The Tree of Life-bekantingen Tye Sheridan, 15 år, i spetsen. En supertalang. Nichols castade honom inte bara för hans skådespelartalang utan även för Texasdialekten och förmågan att köra moped och styra en båt. Han hade liksom redan grunden för sin karaktär på plats. Hans medspelare, den debuterande Jacob Lofland, imponerar också, och Matthew McConaughey är inget annat än perfekt i huvudrollen.

”I remember getting on set and hearing him speak for the first time and closing my eyes and smiling. It was a thrill.”

Ja, det är verkligen en njutning att höra, och se, McConaughey i den här filmen. Castingen är fingertoppskänslig in i minsta biroll, med namn som Sam Shepard, Ray McKinnon, Sarah Paulson och Reese Witherspoon. (Och givetvis Mike Shannon i en liten roll).

Mud är en genreöverskridande film – det finns thrillerinslag, men mestadels är det ett jordnära drama i relativt långsamt tempo. Småstadsmiljöerna och naturen kring floden är en fantastisk plats för ett skådespel som detta. Likheterna med Stand By Me har uppmärksammats, men något som slog mig ännu mer är hur mycket relationen mellan Ellis och Mud påminner om den mellan den lilla pojken och Kevin Costners karaktär i Clint Eastwoods fantastiska A Perfect World. Jag blev inte överraskad när jag sedan läste att just den filmen är en av Nichols favoriter.

Den känslomässiga resa jag gjorde med Ellis och Mud var en fantastisk upplevelse som kändes djupt in i hjärtat och den vänskapen hör till de mest rörande vänskaper som skildrats på film. Under sista halvtimmen sker en emotionell utväxling i och med att saker blir mer och mer allvarliga och just i filmens slutsekunder tåras mina ögon – båda gångerna jag sett den har det bara brustit för mig. Det är vackert, vemodigt och både sorgligt och lyckligt och hjärtat lyser genom huden av värme.

Mud var med och slogs om Guldpalmen i Cannes 2012, men trots det tog det nästan ett år att få upp filmen på bio. Det var tufft att få filmbolagen att nappa, men till slut har filmen fått sitt erkännande och den har under sommaren gått upp på biograferna i ett flertal länder.

Jeff Nichols har alla möjligheter att flytta in till Hollywood och stabilisera sig som storfilmsregissör. Men han har medvetet avvaktat och bott kvar i sydstaterna för att bibehålla fästet i sin egen värld, sin egen verklighet, där han kan sätta sin personliga touch.

”I remember I was in junior high school and I was going to write a short story about mobsters, or New York mobsters. I think I had just seen a Scorsese film, and I told my dad that. And he was like, ‘You haven’t ever been to New York.’ And I said, ‘Nah, but that’s where mobsters live.’ And he basically said, ‘Why don’t you write something about Arkansas?’ And a window in my mind opened and I realized all of a sudden that I had access to something that was interesting, that the rest of the world couldn’t write about, because I was the one there.”

Förhoppningsvis fortsätter Jeff Nichols att hålla kvar fötterna på jorden, eller åtminstone en av dem i alla fall, och skämmer bort oss med fler fascinerande berättelser. Fötterna kan dock ha lämnat jorden redan om något år, då hans kommande sci-fi-projekt med Michael Shannon i huvudrollen kan vara verklighet. Det ser vi minst sagt framemot.

En annan bidragande faktor till den realism och personliga förankring vi kan känna av i Nichols filmer är det faktum att han skriver sina manus själv. Det är han själv som har skrivit historierna, utvecklat karaktärerna och skapat en känsla. Filmerna är rakt igenom hans egna och han kan dem utan och innan. Han har sagt att han föredrar att inte improvisera. Han tar få omtagningar och vill följa manus för att fullfölja sin vision. Filosoferande får han tid över till ändå.

”This is gonna sound silly and totally pretentious. I just like clouds. I like driving around looking at them. I’ll get lost staring up at them. My wife and I will be walking our dog at this park in Austin, and every day, it’s just like this new, insane cloud formation.”

Nichols har själv skymtats på himlen. Med Shotgun Stories lyste han till som ett blinkande flygplan och folk hade stannat och frågat sig om det möjligtvis kunde vara en stjärna där uppe på himlen. Take Shelter förde med sig mörka moln över världen och Mud fick allt att spricka upp igen i en något vemodig sommardag.

Det finns inte mycket att sammanfatta här. Resan har bara börjat. Framtiden får utvisa vad slutdestinationen är och var den ligger någonstans. Men en sak är säker – Jeff Nichols kan bli hur stor som helst.

Avslutningsvis

Tralala lilla molntuss – Bob Hund

Scotts pepplista 2013

Filmåret 2013 kommer att lansera remakes, reboots och uppföljare som varje år alltid gör. Men trots upprepning verkar det finnas hopp. Vi har valt att lista de filmer som släpps 2013 som vi är allra mest sugna på att få se. Här är min lista, utan inbördes ordning.

Nightingale-Stills-003LOWLIFE (USA)

James Gray har både skrivit manus och regisserat den här filmen, vars titel fortfarande är oklar, trots att filmen är färdiginspelad och färdigredigerad. Filmen var länge utan titel under inspelningen, innan den fick namnet Lowlife som sedan ändrades till Nightingale. James Gray är fortfarande inte helt säker på titeln, men han har sagt i media att den troligen kommer använda sig av det första namnet, Lowlife. Själva filmen handlar om en invandrarkvinna (Marion Cotillard) i New York som dras in i burleska miljöer och vaudeviller. En trollkarl (Jeremy Renner) försöker att rädda henne från den farliga och förirrande varietéscenen och återförena henne med sin syster som hålls fången på Ellis Island utanför New York. Lowlife:s handling är ytterst intressant, men det är skådespelarna som lockar allra mest. Jeremy Renner är en stabil herre som inte har gjort mig besviken än och det ska bli spännande att se hur han tacklar rollen som trollkarl. En av mina favoriter, Marion Cotillard, utgör en stor procentsats av anledningen till varför jag vill se den här filmen, Joaquin Phoenix likaså.

elys1

ELYSIUM (USA)

Sydafrikanska regissören Neill Blomkamp kommer 2013 tillbaka till science-fiction-världen efter den välgjorda, annorlunda och lyckade District 9. Sharlto Copley hoppar på tåget igen, men istället för att spela hjälten som han gjorde i District 9 gör han raka motsatsen genom att spela skurken. Hans motståndare är Matt Damon som spelar Max, en man som får ett uppdrag som har potential att skapa jämlikhet i en värld där de rika bor i en lyxig rymdstation ovanför jorden och de undre klasserna bor på en skadad och förstörd version av vår planet. Blomkamp plockar även med sig Jodie Foster och William Fichtner på sitt rymdäventyr som troligtvis har ett samhällskritiskt och politiskt budskap likt District 9.

Mia-Wasikowska-in-Stoker-2013-Movie-ImageSTOKER (USA/Storbritannien)

Den sydkoreanska regissören Chan-wook Park är tillsammans med Ridley Scott min favoritregissör. Hans tidigare verk som Vengeance-trilogin, Thirst och Joint Security Area är fantastiska filmer med mörka och vuxna teman som behandlar hämnd, våld och relationer på ett aningen kontroversiellt och annorlunda sätt. Stoker är Parks första engelskspråkiga film och handlar om en ung flicka vid namn India (Mia Wasikowska) som bor tillsammans med sin emotionellt instabila mor (Nicole Kidman). En dag flyttar helt plötsligt den gåtfulle och okände morbrodern Charlie (Matthew Goode) in hos India och hennes mor. India hyser misstankar om morbroderns motiv, men samtidigt känner hon sig dragen till honom. Stoker verkar vara en mystisk och mörk film som har potential att bli något unikt och riktigt bra. Kombinationen av en riktigt intressant handling, snygg trailer, bra rollista och min favoritregissör gör den här filmen till den jag längtar allra mest efter 2013.

The-East-Sundance

THE EAST (USA/Storbritannien)

Indiestjärnan Brit Marling är en produktiv kvinna som 2013 filmatiserar sitt tredje egenskrivna manus på två år. Efter de två indiesuccéerna Another Earth och Sound of My Voice är det dags igen med en berättelse om infiltration, likt den sistnämnda filmen. En ung kvinna får i uppdrag att infiltrera en anarkistgrupp varpå hon snabbt bildar starka känslor för ledaren. Sound of My Voice-regissören Zal Batmanglij ställer sig bakom kameran än en gång men har den här gången inte bara fått med sig Marling, utan också två stora namn i form av Ellen Page och Alexander Skarsgård. Förväntningarna är höga på ännu en smart, mystisk och välspelad indiethriller från Marling-fabriken.

Chris Pine Captain Kirk Star Trek Into Darkness 4STAR TREK INTO DARKNESS (USA)

J.J. Abrams släpper återigen lös sin unga och energirika besättning när den galaktiska federationen hotas. Captain Kirk (Chris Pine) leder sin besättning och Enterprise på jakt efter en ensam man som hotar att förstöra federationen och kanske hela mänskligheten. En uppföljare till den fantastiskt underhållande Star Trek från 2009 (som jag inkluderade i min sci-fi-lista) är garanterad på min pepplista, även om det är en uppföljare till en reboot-film av ett äldre varumärke. Den snygga, stilrena designen och de fantastiska warp-motorljuden är svåra att vänta på. Star Trek Into Darkness innehåller samma underbara besättning som i förra filmen men också några nya värvningar som den skicklige Benedict Cumberbatch som tar rollen som storskurk. 2013 är det dags för kanske årets mest underhållande film.

213866-Shane-Carruth-Upstream-Color-sundance-film-festival

UPSTREAM COLOR (USA)

Shane Carruth är en annorlunda man i filmindustrin. Han är en kreativ manusförfattare, skicklig regissör och briljant skådespelare, något han visade tydligt i hans första film Primer som är den mest komplexa film jag har sett och kanske en av de mest kreativa. Nu är han tillbaka och redo att fylla dessa tre yrkesplatser igen. Carruth har skrivit manus, regisserat och spelar huvudrollen i Upstream Color som har potential att vara ännu mer komplex och förvirrande än Primer. Två korta trailers har släppts för filmen som jag inte förstod någonting av, därför ökade mitt sug efter att få se filmen ännu mer. Handlingen är också komplex och svår att förstå men kort och gott handlar filmen om en man och en kvinna som dras till varandra. De är omspunna i en livscykel av en ålderslös organism. Deras identiteter blir till illusioner när de kämpar för att samla lösa fragment av förstörda liv. Förstår du nu? Nej jag tänkte väl det, just därför vill jag se den.

first-look-ryan-gosling-only-god-forgives

ONLY GOD FORGIVES (Frankrike/Danmark)

Den danske regissören Nicolas Winding Refn och Ryan Gosling är tillbaka efter succén med Drive som jag tycker är 2011 års bästa film. Only God Forgives handlar om en poliskomissarie från Bangkok och en gangster (Ryan Gosling) som gör upp i en thaiboxningsmatch. En enkel handling likt Drive som förhoppningsvis kan förföra publiken både visuellt och på ett skådespelarmässigt sätt. Svettigt, våldsamt och melankoliskt kan vi förvänta oss från Refn, som i sitt CV har filmer som Pusher-trilogin, Bronson och så självklart Drive. Kan det bli en ny succé? I år får vi svaret.

214060-Hayao-Miyazaki-Kaze-Tachinu-The-Wind-Rises-studio-ghibli

THE WIND RISES (Japan)

Den japanska animationsmästaren Hayao Miyazaki är tillbaka i regissörsstolen efter Ponyo 2008. Den här gången tar han och den anrika Studio Ghibli publiken på ett nytt färgstarkt och välskrivet äventyr. The Wind Rises är en biografi om Jiro Horikoshi, som designade stridsflygplan åt japanerna under andra världskriget. En film som troligtvis kommer tilltala både vuxna som barn och charma publiken med fantastiska karaktärer och miljöer.

TWELVE YEARS A SLAVE (USA)

Steve McQueen, regissören bakom Hunger och 2011 års fantastiska Shame är tillbaka med en ny film som utspelar sig i mitten av 1800-talets New York. Twelve Years a Slave kretsar kring en man som kidnappas och transporteras till den amerikanska södern där han säljs som slav. McQueen har återigen fått med sig Michael Fassbender, som spelar huvudrollen i både Hunger och Shame, och en gigantisk rollista med starka namn. Benedict Cumberbatch, Brad Pitt, Sarah Paulson, Paul Dano, Paul Giamatti, Garret Dillahunt, Chiwetel Ejiofor, Michael K. Williams och Scoot McNairy utgör kanske nästa års bästa cast.

SNOW PIERCER (Sydkorea/USA/Frankrike)

Den sydkoreanska regissören Joon-ho Bong, som ligger bakom filmer som The Host, den otroligt spännande Memories of Murder och den känslomässiga Mother, går i Chan-wook Parks fotspår genom att släppa en engelskspråkig film under 2013. Snow Piercer utspelar sig i en framtida istid efter att försöken att stoppa den globala uppvärmningen misslyckats. Alla människor på jorden har dött förutom passagerarna på Snow Piercer – ett tåg som transporterar de kvarlevande runt planeten. Ombord har ett klassystem upprättats men det hotas av en revolution. En stor rollista bestående av namn som John Hurt, Ed Harris, Kang-ho Song, Tilda Swinton, Jamie Bell, Octavia Spencer och Chris Evans ger filmen potential att briljera åt skådespelarhållet. Handlingen verkar vara fylld av sci-fi, action och politik, något som kan göra den här filmen både sevärd och underhållande. Jag förväntar mig även snyggt foto eftersom Bongs tidigare filmer har varit en fröjd för ögat.

THE COUNSELOR (USA/Storbritannien)

Så fort Ridley Scott påbörjar inspelningen av en ny film väcks intresset inom mig, även om handlingen kanske inte alltid tilltalar. Den här gången gör handlingen det. The Counselor kretsar kring en advokat som får lite för mycket att tänka på när han blir indragen en narkotikasmugglingshärva. Brad Pitt, Michael Fassbender, Javier Bardem och Penélope Cruz spelar de tunga rollerna. En thriller sitter aldrig fel, särskilt inte när Ridley Scott och hans visioner får styra.

OUT OF THE FURNACE (USA/Storbritannien)

Regissören Scott Cooper har tidigare endast regisserat den fantastiska Crazy Heart (som jag skrev om i veckoresumé #4). Nu är han tillbaka bakom kameran med en film om två bröder som lever i det ekonomiskt deprimerade Rust Belt-området i USA. Av otur hamnar en av bröderna i fängelse, varpå den andra brodern luras in i en av de mest våldsamma kriminella organisationerna i nordöstra USA. Christian Bale och Casey Affleck spelar de två bröderna och de får sällskap av Zoe Saldana, Woody Harrelson, Willem Dafoe, Forest Whitaker och Sam Shepard.

Topp 10: Scotts 2012

Filmåret 2012 har i mina ögon varit ett ganska svagt år jämfört med 2011. Jag har inte beundrats och gripits tag av någon film från året så pass mycket att jag har belönat den med en femma i betyg. Ingen av filmerna är särskilt nära en femma heller, inga starka fyror här utan de sträcker sig som allra högst till en stabil fyra. Trots att jag är lite besviken på filmåret utifrån de jag har sett har det bjudits på några riktigt bra guldkorn, här nedan följer min topp 10 lista från 2012.

rust-and-bone-2RUST AND BONE (Frankrike/Belgien)

Stor siffra 1 vit bakgrund

4 stjärnor DYLPC

Årets bästa film är ett relationsdrama om en ung, arbetslös, ensamstående far vid namn Ali och en vacker späckhuggartränare som heter Stéphanie. Två sorgsna och missnöjda karaktärer vars liv kopplas samman varefter en stark relation skapas. Rust and Bone regisserad av fransmannen Jacques Audiard kanske på ytan ser ut som en typisk film om relationer och livsval men det fantastiska skådespelet och det naturliga manuset ger filmen mycket mer än en enkel film om kärlek – det ger liv och hjärta. Passionen och kemin mellan de två huvudkaraktärerna i Rust and Bone är magisk och fantastiskt välspelad. Den otroligt vackra och skickliga Marion Cotillard ger sin karaktär Stéphanie sorg och tyngd som är svår att överträffa. Cotillards motspelare Matthias Schoenaerts skapar med sin karaktär Ali en rädd och hjälplös man som på utsidan döljer det med en våldsam och beslutsam sida, en sida som är ovanlig att se någon på ett lyckat sätt i film klara av utan att överdriva och kännas orealistisk. Schoenaerts bemästrar den sidan perfekt. Rust and Bone är en unik och förträfflig film som river upp starka känslor i tittaren. Jag längtar efter nästa gång jag får snyfta med Ali och Stéphanie.

indie-game-the-movie

INDIE GAME: THE MOVIE (Kanada)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC

En indiedokumentär om indiespel kan låta ointressant för någon som inte är insatt i datorspelsvärlden. Indie Game: The Movie är precis en sådan dokumentär som passar alla även fast den handlar om ett relativt smalt ämne. Vi får i dokumentären följa fyra så kallade indie-spel utvecklare som gör spel med egen budget och egna idéer utan uppbackning av ett stort produktionsbolag, precis som en indie-film. Tre av spelvärldens kanske största indie-spel efter Minecraft dokumenteras, Braid, Fez och Super Meat Boy. Istället för att dyka ned i komplexa detaljer om programmering och speldesign får vi istället den mänskliga och personliga sidan av spelutveckling. Den press och stress som utvecklarna utsätts för när de med egna pengar ska försöka hinna innan deadlines och lanseringar. Indie Game: The Movie är en av de starkaste och känsloberörande dokumentärer jag har sett. Den överraskade mig totalt när jag i soffan koncentrerat tittade på dokumentären och jag helt plötsligt ryste till och blev blöt i ögat. Indie Game: The Movie inspirerar när den berättar om de kreativa människor som inte gör spel för att tjäna pengar utan för att dela med sig av berättelser och upplevelser.

Moonrise Kingdom 1MOONRISE KINGDOM (USA)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC

Vi fick under 2012 återvända till Wes Andersons finurliga och färgglada värld i form av Moonrise Kingdom. Filmen utspelar sig på en idyllisk ö med en lite befolkning färgglada och udda karaktärer. Vi får följa med en ung scoutpojke vid namn Sam Shakusky som bestämmer sig för att fly scoutlägret och träffa flickan Suzy Hayward i skogen. En stel men trevlig relation bildas mellan de två barnen som blir mer än bara en vänskap. Sams scoutledare (Edward Norton), poliskonstapeln Captain Sharp (Bruce Willis) och Suzys advokatföräldrar Walt (Bill Murray) och Laura (Frances McDormand) sätter igång ett febrilt sökande efter de bortsprungna ungdomarna. Det visuella är en stor del av Wes Andersons filmer och än en gång får vi underbar musik, fantastiska utstyrslar och färgglada miljöer.

ny daily news game change

GAME CHANGE (USA)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC

I Game Change får vi följa John McCains valkampanj för att bli USA:s nästa president under valet 2008. McCains kampanj går dåligt med låg aktivitet i partiet och en motståndare i form av Barack Obama som fångar nya väljare i varje stat. Valet av vice-presidentskandidat når snart sin deadline och McCains stab väljer Alaskas guvernör Sarah Palin i hopp om en fräsch boost till McCains valpkamanj. Game Change är en HBO-producerad film som fokuserar mycket på Palins snabba kändisskap och hennes aktioner under McCains valkampanj. Julianne Moore gör kanske sin livsroll som Sarah Palin då hon både till utseende, tal och rörelsemönster fångar Palin på pricken. Hon får sällskap av Ed Harris som spelar John McCain som gör ett bra jobb, men utseendemässigt inte passar, filmens enda stora svaghet. Woody Harrelson har rollen som John McCains kampanjstrateg och Sarah Paulson spelar Palins rådgivare. Starka rollprestationer och riktigt bra manus gör den här filmen till en sevärd och tankeväckande politisk film.

side-by-side03

SIDE BY SIDE (USA)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC

(Från veckoresumé #4) Keanu Reeves undersöker i den här dokumentären den digitala teknikens framfart och användning inom filmmediet. Filmindustrin har alltid använt sig av kameror med riktig filmrulle för att spela in filmer med. På senare år har den digitala eran tagit över allt mer och idag spelas många filmer in med digitala filmkameror där det inspelade materialet sparas på minneskort och hårddiskar istället för filmrullar. I dokumentären får vi se både positiva och negativa aspekter hos det digitala filmskapandet respektive det klassiska arbetssättet. Stora filmprofiler som Martin Scorsese, Danny Boyle, James Cameron, Steven Soderbergh, David Fincher och Christopher Nolan uttrycker sina åsikter om vad som är bäst. Side by Side är en otroligt intressant dokumentär för filmnördar som vill få sig både en historielektion och en inblick i filmskapandets magiska värld. Keanu Reeves gör ett bra jobb när han intervjuar och berättar, vilket gör att dokumentären känns personlig.

james-bond-skyfall-promo1

SKYFALL (Storbritannien/USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC

Brittiska regissören Sam Mendes skickar ut James Bond på ett nytt uppdrag. Den här gången måste Bond rätta till sina misstag efter att ha misslyckats med ett uppdrag som resulterar i att ett stort antal hemliga agenters identiteter läcks ut från MI6:s databaser och hamnar i en storskurks händer. Skyfall är en fräsch och häftig Bond film där actionscenerna är nedtonade för att få plats med karaktärsuppbyggnad, något som Mendes & Co lyckas med på ett effektivt och spektakulärt sätt. Daniel Craigs Bond har fått mer personlighet och karaktärer som M (Judi Dench) har aldrig tidigare fått så mycket att göra och säga. Skyfall är en underhållande och sexig Bond-film som ändå har fötterna på jorden och inte blir så överdriven.

looper-image04

LOOPER (USA/Kina)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC

Kanske en av årets mest kreativa filmer är Looper av Rian Johnson. Looper handlar om Joe (Joseph Gordon-Levitt) som lever i framtidens USA. Joe är en så kallad Looper, en prisjägare som dödar människor som maffian vill ha kål på. Det kanske låter enkelt, men så är det inte. Maffian lever nämligen 30 år fram i tiden och skickar sina offer bak i tiden där Loopers som Joe väntar. På det sättet raderar man offrets existens både från nutiden som dåtiden. Joe får dock problem när han en dag får i uppdrag att döda sitt framtida jag spelad av Bruce Willis. Looper är en spännande, cool och kreativ film som fokuserar mer på karaktärer än action och explosioner. Det är en smart och sevärd film som kan komma att lämna en förvirrad men imponerad.

photo-Compliance-2012-1

COMPLIANCE (USA)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC

Compliance är en sanningsbaserad indie-thriller som handlar om en ung kvinna som på sin arbetsplats anklagas av en man via telefon som påstår sig vara polis för att ha utfört ett brott. Mannen beodrar kvinnan och de andra anställda att utföra annorlunda order och akter och använder sin påstådda auktoritet för att kontrollera individerna. Compliance är en skrämmande och obehaglig film som visar hur människor lyssnar blint på någon med auktoritet. Välspelad med snyggt foto bidrar till den hemska upplevelse som karaktärerna och tittaren får genomstå.

Quvenzhane Wallis as Hushpuppy in BEASTS OF THE SOUTHERN WILDBEASTS OF THE SOUTHERN WILD (USA)

Stor siffra 9
4 stjärnor DYLPC

(Från veckoresumé #2) Regissören Benh Zeitlin har tidigare endast gjort tre kortfilmer, här följer han upp dem med en hjärtvärmande film om en flicka och hennes pappa som bor i ett översvämmat träsk, vid världens ände. Skådespelarna i filmen består endast av okända obeprövade skådespelare från bayou-områden i Louisiana som alla bidrar med autentiska dialekter och en känsla av realism. En imponerade debut med snyggt foto och fantastiska miljöer.

we-are-legion-movie-image-01

WE ARE LEGION (USA)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC

We Are Legion eller We Are Legion: The Story of the Hacktivists som den också heter är en dokumentär om en ny sorts aktivism, en nätbaserad aktivism ledd av hackerkollektivet Anonymous. Vi får följa med i berättandet om hur nätaktivism började och hur Anonymous grundades. Profiler inom hackervärlden talar ut och debatten om den nya aktivismen är etiskt rätt behandlas. We Are Legion är en väldigt intressant och aktuell dokumentär som ger en djup inblick i Anonymous budskap och struktur. Jag blev positivt överraskad av hur dokumentären lyckades på ett effektivt och lärorikt sätt berätta om de anvancerade grupperna som regerar på internet. Många av mina tidigare fördomar om Anonymous försvann efter att ha sett dokumentären och jag lärde mig mycket nytt.

Bubblare

Lawless, Arbitrage, Nameless Gangster, The Dark Knight Rises, Prometheus, Holy Motors, Chronicle, Ted, Seeking a Friend for the End of the World, Killing Them Softly, Flight

Inte ens nära

Battleship, The Avengers, The Amazing Spider-Man, Lincoln, American Pie: Reunion, Total Recall, Underworld: Awakening, This Means War, End of Watch, Hamilton – I nationens intresse, Abraham Lincoln: Vampire Hunter, Iron Sky, Lockout, Safe House, John Carter, Project X, The Campaign, Snow White and the Huntsman

Som vanligt hinner man aldrig med alla filmer under året. Några särskilda är The Master, Searching for Sugar Man, The Perks of Being a Wallflower, The Paperboy, The Place Beyond the Pines, Life of Pi för att nämna några.

FOTNOT

*Begreppet ”filmer från 2012” tenderar ofta att bli lite luddigt, med tanke på att produktionsåret kan vara ett annat än premiäråret, särskilt eftersom svenska premiärer ofta dröjer (alldeles för) länge. För enkelhetens skull går vi därför efter IMDb:s definiering av vilka filmer som räknas för 2012, dvs produktionsåret.