GIFF14: Child of God, Nepal Forever & Pine Ridge

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2014

Nu är det snart en vecka sedan festivalen tog slut, så jag känner att vi måste sätta punkt och gå vidare. Men först en kort liten avslutningstrippel!

Child of GodCHILD OF GOD
3 stjärnor DYLPC

James Francos regiäventyr fortsätter. Efter den experimentella, pretentiösa men intressanta och möjligen underskattade As I Lay Dying, som kunde ses på Stockholms filmfestival i höstas, filmatiserar han Cormac McCarthys roman om en enstöring i 60-talets Tennessee. Lester Ballard (mycket bra spelad av Scott Haze) bor i en stuga i skogen och har uppenbarligen hamnat snett i (utanför) samhället. Han lever som en grottmänniska, går runt med sitt gevär och beter sig allmänt illa. Vad som kan klassas som förargelseväckande beteende övergår med tiden i rent brottsliga handlingar, varav vissa är groteska, hemska och fruktansvärt motbjudande. Vi snackar riktigt fucked up, sjuka grejer. Han har uppenbara personlighetsstörningar och en skev världsbild. Filmen följer Ballard genom hans vardagliga liv och visar många av de handlingar han begår, vilket till en början bara känns skumt och bisarrt men som efter ungefär halva filmen blir mer och mer intressant i och med att man kommer närmare människan Ballard och en förståelse för hur han fungerar. Då blir också hans motgångar plötsligt gripande, vilket blir ganska märkligt – kan man verkligen känna ett uns sympati för den här mannen? Francos berättande är inte lika fragmenterat som i As I Lay Dying, men det är långt ifrån konventionellt och kommer definitivt inte tilltala alla. Han är out there och kör på och känns allmänt oväntad, vilket är kul. Child of God har stundtals stora problem i att den är svår att ta in och haltar en del i tempo, men den har något som är väldigt intressant.

Förresten, en uppmaning till festivalarrangörer runt om i landet, och i världen för den delen: Snälla, texta filmer med grova dialekter! Det är aldrig kul att missa en massa ord för att man helt enkelt inte kan urskilja dem. Detta var fallet med både Child of God och As I Lay Dying, och det känns bara så onödigt.

Nepal ForeverNEPAL FOREVER
2 stjärnor DYLPC

Festivalens rörigaste film kan mycket väl vara denna ryska dokumentär/komedi om två superkommunister från vad som finns kvar av kommunistpartiet i Sankt Petersburg som får för sig åka till Nepal för att sprida Lenins ord och medla mellan två stridande kommunistiska partier. Väl där får de reda på att Kim Jong-il har dött, varpå de vill ta sig in på den nordkoreanska ambassaden och dela sin sorg. Detta och mycket annat. Filmen målar tydligt upp dessa två herrar som totalt inkompetenta individer som tror på en sedan länge utdöd politik, vandrar runt i gamla sovjetiska pälsmössor, klunkar vodka på flygplanet och gör sig själva till ett komiskt spektakel vart de än går. De är inte de skarpaste personerna man kan hitta direkt, men filmens montage och framställning förstärker deras clownighet kraftigt. Historien, resan, är bitvis oerhört rolig och skratten duggade tätt i salongen, men som film blir Nepal Forever ganska mycket av en röra. Särskilt när den gör försök att förklara det politiska läget i Nepal och addera kontext. Dessutom tappar den mot slutet och blir rätt tröttsam. Men cred till ryssarna, för att de är så roliga.

Pine RidgePINE RIDGE
3 stjärnor DYLPC

Pine Ridge är ett reservat i South Dakota där en ung generation indianer bor. Den gamla indianmyten är avlägsen men gör sig ändå påmind. Idag är fattigdomen stor och självmordsstatistiken rekordhög. Svenska Anna Eborns dokumentär gör ett nedslag i detta dystra men oerhört vackra lilla samhälle och filmar flera olika människor i vardagliga situationer. Utan berättarröst eller någon tydlig struktur visas fint fotade bilder från prärien, inifrån husen, på en bensinmack och på gator, samtidigt som vi hör fragment från människornas egna berättelser eller vardagliga konversationer. Filmen har inte obefogat jämförts med Terrence Malicks stil, vilken också använder ett liknande foto och ofta sätter samman bilderna i en fri, abstrakt struktur. Pine Ridge känns anspråkslös i det att den inte tydliggör någon åsikt eller ställningstagande utan bara visar upp ett samhälle i dess aktuella tillstånd. Den känns allt annat än framtvingad och är dessutom oerhört snygg. På minussidan kan nämnas att den saknar lite tryck i berättandet och blir något tunn, man kommer inte jättenära personerna som medverkar. Detta är dock naturligt med tanke på filmens utformning. Kort och gott en bra och sevärd dokumentär.

1 thought on “GIFF14: Child of God, Nepal Forever & Pine Ridge

  1. Ping: GIFF14: Alla betyg och recensioner | do you like phil collins?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s