SFF13: As I Lay Dying

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

Amerikanske skådespelaren James Franco har haft en spännande och oberäknelig filmkarriär. Han har vunnit en Golden Globe för sin porträttering av James Dean i filmen med samma namn. Han har varit Green Goblins son i Spider-Man. Fått en Oscarsnominering som överlevande bergsklättrare i 127 Hours, spelat marijuana-junkie i Pineapple Express, hip-hop-gangster i Spring Breakers och sig själv i domedagskomedin This is the End. Men en av hans mer okända sidor är att han också är regissör. Med hela fem filmer i regissörsstolen, varav fyra kommer ut i år, har Franco visat prov på att han kan och hoppas på mer än ”bara” skådespelandet.

Francos näst senaste film, As I Lay Dying, är baserad på en roman med samma namn av den amerikanske författaren William Faulkner, vilken publicerades för första gången 1930. En bok som är känd för sina okonventionella berättargrepp med ett flertal berättare, samtliga med egna inre monologer. Franco står inte bara bakom kameran i sin filmatisering av boken utan han har även skrivit filmmanuset och spelar en av huvudrollerna.

As I Lay Dying utspelar sig i Mississippi och kretsar kring familjen Bundren bestående av pappan Anse (Tim Blake Nelson), äldste sonen Cash (Jim Parrack), näst äldste sonen Darl (James Franco), dottern Dewey Dell (Ahna O’Reilly), yngste sonen Vardaman (Brady Permenter) och deras halvbror Jewel (Logan Marshall-Green). Modern i huset dör plötsligt en dag och familjen tvingas samarbeta för att transportera hennes lik med häst och vagn till den lilla staden Jefferson, där hon har önskat om att begravas. Men familjemedlemmarnas relationer till varandra är inte alltid på topp då hemligheter och konflikter riskerar att uppdagas under resan.

Franco använder sig av bokens skiftande narrativ på ett effektivt sätt genom att låta bilden skifta mellan helbild och dubbelbild. I vissa scener delar två bilder på bioduken och visar samma scen (oftast men inte alltid) fast från olika perspektiv eller vinklar. En metod som i början av filmen känns annorlunda och aningen pretentiös. Det gav ett intryck av en konstinstallation och kändes onaturligt och oklart. Men efter kontinuerlig användning av denna metod var det lätt att vänja sig och det var då storheten i densamma gjorde sig tydlig. Genom att använda två olika bilder samtidigt tydliggörs filmens narrativ, som precis som sin förlaga använder sig av flera berättare. En scen kan ses från två olika karaktärer och deras syn på världen. I vissa scener flyter även bilderna ihop med varandra och bildar en bild. Dessa övergångar är exceptionellt snygga och välklippta och gör att metoden är både behaglig och logisk att titta på.

Skådespelet är stabilt hela filmen igenom från samtliga. De breda dialekterna känns autentiska och är sådär mysigt rostiga och grötiga som man kan förvänta sig från den amerikanska södern. Särskilt Blake Nelsons dialekt som gör hans ord nästintill omöjliga att uppfatta. Det hjälper inte att hans karaktär är nästan helt tandlös.

As I Lay Dying är inte en film för alla. Med ett långsamt tempo, okonventionellt narrativ, tunga dialekter och udda bild är det en film som kan frambringa tunga ögonlock och ett par gäspningar. Men om man söker något nytt och fräscht är As I Lay Dying en sevärd film som är både mysig, rolig, sorglig och som har ett oväntat slut. Stabil trea i betyg.

Veckoresumé #36

Nu börjar skolarbetena avta och den ljuva fritiden nalkas. Nu kör vi igång igen på full rulle!

BERBERIAN SOUND STUDIO (2012)

Gilderoy (Toby Jones) arbetar som ljudtekniker inom filmindustrin och har fått jobbet att mixa ihop ljudet för skräckfilmsregissören Santinis (Antonio Mancino) nya B-film. Gilderoy beger sig till den italienska filmstudion Berberian Sound Studio:s mörka och trånga lokaler där han påbörjar sitt arbete med att spela in ljudeffekter och dubbning. Men Gilderoy börjar ångra sitt beslut att ta jobbet då arbetsprocessen plågas av dålig teknik, brist på pengar och ett envetet gräl mellan röstskådespelare och chefer. Berberian Sound Studio är en blandning mellan drama och rysare som använder sig av obehagligt ljud som dess främsta skrämselverktyg. Miljöerna är mörka och klaustrofobiska och dialogerna är sparsamma. Toby Jones gör en bra insats som försiktig och blygsam ljudtekniker, som trots språkförbistringar med sina italienska kollegor, alltid gör sitt bästa. Jones backas upp av en grupp okända och ganska mediokra italienska skådespelare som ofta spelar över. Det är uppenbart att regissören Peter Strickland vill experimentera med ljud för att skrämma sin publik, något som inte funkade på mig överhuvudtaget. Förutom de råa och obehagliga 70-talsmiljöerna är det inget i filmen som lyckas skrämma eller skaka om. Istället blir filmen långtråkig och tom. Filmen trampar vatten ett flertal gånger och trots en tydlig handling känns det som att den inte har något att berätta. En filmupplevelse som slutar med ett trött ”jaha” som reaktion när eftertexten träder in. Berberian Sound Studio får en stabil tvåa i betyg.

ELIZABETH (1998)

Året är 1554 och platsen är England. Henry VIII är död och England har drabbats av pest, fattigdom och ett bråk mellan katoliker och protestanter. Henrys dotter, den paranoida och grymma Mary (Kathy Burke), är drottning. Hon ser den växande protestantiska kyrkan som ett hot mot Englands framtid. Katolikerna är oroliga för tronföljden eftersom Mary är både barnlös och sjuk. Katolikernas farhågor besannas när Mary dör och hennes protestantiska halvsyster Elizabeth (Cate Blanchett) får ärva tronen. England beger sig in i ett kaotiskt makt- och religionsskifte med intriger om förräderi och mord som sätter den unga Elizabeth på prov. Elizabeth är ett historiskt drama som 1999 nominerades till hela sju Oscarstatyetter varav en filmens sminkös fick ta med sig hem. Med en imponerande rollista med den brittiska skådespelareliten i spetsen och en fantastisk detaljrikedom bjuder den indiske regissören Shekhar Kapur och hans Elizabeth på rävspel och historielektion när den är som bäst. Cate Blanchett är helt fantastisk i huvudrollen och helt klart den bästa i filmen. Men hon backas starkt upp av skådespelare som Geoffrey Rush, Christopher Eccleston, Richard Attenborough och Emily Mortimer som alla gör strålande insatser. Elizabeth utsmyckas även med tre franska profiler: den alltid briljante Vincent Cassel, Fanny Ardant och fotbollslegenden Eric Cantona. Den enda skådespelarinsatsen som jag kunde ha klarat mig utan är den stirriga Joseph Fiennes som jag alltid har haft lite svårt för och i Elizabeth gör han en aningen för teatralisk och tråkig insats i mitt tycke. Elizabeth känns extremt historiskt korrekt även om den kanske inte fullt ut är det. Det är en trovärdig skildring där detaljer är i fokus. Allt från karaktärers kläder till historiska referenser är perfekt inplacerade och skapar en film som både kan konsumeras för sitt filmiska värde men också som en lärdomsrik historielektion. Elizabeth får en stabil fyra i betyg.

ELIZABETH: THE GOLDEN AGE (2007)

Shekhar Kapur och Cate Blanchett anslöt sina krafter åtta år efter den magiska Elizabeth för att fortsätta berätta om den unga och bestämda drottningen. Elizabeth: The Golden Age kretsar kring drottning Elizabeth I vuxna år efter många år som regent över England. Elizabeth (Cate Blanchett) har gjort England till ett stabilt land där protestantismen har blivit den dominerande religionen. Men katolikerna är fortfarande förbannade på Elizabeth och hennes framgångar. Philip II av Spanien (Jordi Mollà) har beslutat att hämnas för sin fru Marys (samma Mary som i Elizabeth) död och för att få stopp på protestantismens tillväxt i England. Med hjälp av Påvens välsignelse bestämmer sig Philip II att inleda den Spanska Armadan, en aggressiv offensiv mot England och hennes drottning Elizabeth. The Golden Age byter ut hela sin rollista förutom Blanchett och Geoffrey Rush, som spelar Elizabeth rådgivare Sir Francis Walsingham. Skådespelare som Clive Owen, Abbie Cornish, Rhys Ifans, Eddie Redmayne, Samantha Morton och Tom Hollander fyller de tomma platserna och utgör en inte lika imponerande ensemble som i första filmen, men trots det en stark och välspelande grupp. The Golden Age förbättrar ett flertal saker från den första filmen. Fotot är imponerande med mycket starka färger och imponerande kameravinklar från höga höjder. Kostymerna är ännu mer detaljerade och likaså filmens miljöer. Cate Blanchett gör en ännu starkare rollprestation och visar att hon är en av de bästa kvinnliga skådespelerskorna just nu. Med en intensitet som är ovanlig att se och humörsvängningar som gör karaktären Elizabeth till en individ som den ena stunden är sympatisk och den andra rå och nästintill grym gör Blanchett en av sina bästa insatser. The Golden Age fallerar dock i ett område som den första filmen inte gjorde, nämligen handlingen. Premissen är otroligt intressant och filmen startar väldigt starkt med många av de dialog- och detaljelement som gjorde Elizabeth till en utmärkt historielektion. Men filmen stöter dessvärre på tonproblem då filmen skiftar mellan briljant drama och inte så briljanta krig- och actionscener som gör att filmen tappar sitt fokus. Den har helt enkelt en identitetskris som gör att filmen skiftar mellan att vara väldigt bra och mindre bra. Elizabeth: The Golden Age är däremot i sin helhet en välgjord och bra film som förtjänar en stark trea i betyg.

MOUNTAINS OF THE MOON (1990)

Baserad på boken Burton and Speke, Mountains of the Moon som utspelar sig under det Brittiska Imperiets stordagar i mitten på 1800-talet när kolonialism och expeditioner till främmande platser var de brittiska öarnas främsta vapen för världsherravälde. Filmen handlar om Kapten Richard Burton (Patrick Bergin) och Löjtnant John Spekes (Iain Glen) storslagna expedition in i centrala Afrika för att finna Nilens källa. En resa som sätter de båda välutbildade och rika brittiska herrarnas vänskap på prov då de stöter på allt vad det mystiska Afrikas inre har att dölja. Mountains of the Moon är en fantastisk film som agerar både som en underbar äventyrsfilm men också som kritik mot människors främlingsfientlighet och låga respekt för andra kulturer. Irländaren Patrick Bergin och skotten Iain Glen utgör en härlig duo som båda levererar starka rollprestationer. Det är filmens händelseförlopp som är det mest imponerande då man som tittare aldrig vet vart den ska ta vägen. Det finns alltid en ny utmaning för Burton och Speke att övervinna och alltid något som hotar deras vänskap. Mountains of the Moon är lite av en okänd äventyrsfilm som borde upplevas av fler. Den är också, likt Elizabeth-filmerna, en historielektion utan dess like som för tittaren in i hjärtat av Drottning Victorias brittiska rike. Mountains of the Moon får en äventyrlig och stabil fyra i betyg.

SNITCH (2013)

John Matthews (Dwayne Johnson), småföretagare och chef på ett byggföretag, bestämmer sig för att arbeta under täckmantel för narkotikapolisen i utbyte mot att hans son (Rafi Gavron), som sitter i fängelse för att ha varit involverad i en knarkaffär, släpps fri. John tar hjälp av en av sina anställda, Daniel (Jon Bernthal), som är f.d. knarksmugglare för att introduceras till en känd smugglare vid namn Malik (Michael K. Williams) som narkotikapolisen hoppas kunna arrestera. John har på lagens sida hjälp av distriktsåklagaren Joanne (Susan Sarandon) och Agent Cooper, spelad av en skäggig Barry Pepper. Snitch ser vid första anblick ut som en vanlig, svettig actionrulle med en muskulös Dwayne Johnson som rumpsparkare. Ja, Dwayne Johnson är fortfarande muskulös och stark men Snitch är inte en vanlig actionrulle med övervåld och one-liners. För det första lyckas Johnson spela en vanlig man utan aggressivitetsproblem med kärlek för våld. Han gör en stabil insats och visar att han kan skådespela. Vid hans sida gör Bernthal och Sarandon stabila insatser likaså medan Michael K. Williams och Barry Pepper är lysande som alltid. Snitch lyckas undvika klyschor och one-liners och berättar en realistisk historia som känns jordnära och samtidigt lyckas vara dramatisk och spännande. Den använder sig endast av våld och action som känns befogat och nödvändigt för händelseförloppet. Snitch riktar också (likt dokumentären The House I Live In) samhällskritik mot det amerikanska fängelsesystemet och de absurda narkotikastraffen som existerar och tillämpas dagligen i det amerikanska rättssystemet. Snitch är en underhållande, realistisk och välgjord action-thriller som överraskar och imponerar. Snitch tjallar sig fram till en stabil trea.

Jag har även följt Davids tips om James Dean genom att se två av hans största filmer: Rebel Without a Cause (3/5) och Giant (4/5) som David skrev mycket väl om i sin hyllning till Dean.

Veckans topp 3

1. Mountains of the Moon
2. Elizabeth
3. Elizabeth: The Golden Age

Veckoresumé #32

Skolan är fortfarande i full fart och prioritering krävs. Därför är produktiviteten på sidan fortfarande låg. Vi suktar efter mer tid att skriva och lovar att det snart kommer bli som vanligt igen. Om exakt en månad går vi ut gymnasiet och fritiden kommer att omfamna oss. Gör er redo för massvis av filmgodis!

CARLITO’S WAY (1993)

Brian De Palma gillar att filmatisera gangsters och det har han visat genom åren med bland annat tunga titlar som Scarface, The Untouchables och Carlito’s Way. Året är 1975 och Carlito Brigante (Al Pacino) kommer tillbaka till sina hemtrakter i New York City efter fem års fängelse. Brottsligheten är sig lik men Carlitos gamla kollegor syns inte till. Carlito bestämmer sig för att bryta sig loss från sitt forna jag och starta ett nytt liv. Men han behöver ett startkapital. Carlitos vän och advokat David Kleinfeld (Sean Penn) ber om en sista gentjänst och Carlito bestämmer sig för att hjälpa till eftersom David fixade ut honom från fängelset i förtid. Men vad som från början var tänkt som en sista brottsakt eskalerar fort till något annat. Carlito’s Way följer den klassiska mallen för gangsterfilmer med högljudda macho-män i centrum som slåss och dricker. Repetitivt och stereotypiskt är två ord som passar för en beskrivning av De Palmas gangsterfilm. Inget är oväntat och inget är nytt. Men trots en simpel och ordinär handling med stereotypiska karaktärer är Carlito’s Way för det mesta en underhållande och bra film, till största del på grund av Al Pacinos prestation som är en av de få saker i filmen som sticker ut och känns annorlunda. Det märks att Pacino försöker skilja sin karaktär Brigante och göra något unikt med den till skillnad från det vanliga man får när man ser en gangsterfilm. Carlito’s Way är en välgjord film som tyvärr inte vågar något nytt. Filmen får dock en stabil trea i betyg för en mäktig Pacino och en spännande slutscen.

SHADOW DANCER (2012)

Colette (Andrea Riseborough) är en ensamstående mor i 1990-talets Irland som tvingas arbeta för underättelsetjänsten MI5 som spion. Hennes uppgift är att infiltrera och rapportera om en grupp IRA-medlemmar i Belfast. Problemet är bara att Collete själv är en medlem av gruppen tillsammans med sin mor och sina två bröder. Shadow Dancer är en irländsk thriller med en realistisk ton. Förvänta dig inte explosioner och påkostade biljakter! Nervkittlande dialoger och superbt manus gör Shadow Dancer till en stillsam men samtidigt spännande dramathriller som är både oförutsägbar och obehaglig. Andrea Riseborough gör ett strålande jobb och hon backas upp av en stabil Clive Owen som MI5-agent. Aidan Gillen och Domhnall Gleeson spelar Colletes två bröder, mest kända för The Wire och Game of Thrones respektive Harry Potter-filmerna. Shadow Dancer är en snyggt fotad och detaljerad film med härligt djup irländsk-engelska som får en halvstark trea i betyg.

THE THREE BURIALS OF MELQUIADES ESTRADA (2005)

Skådespelaren Tommy Lee Jones är inte bara duktig framför kameran, utan han kan också bemästra filmkonsten bakom kameran, något han visar med äventyrsdramat The Three Burials of Melquiades Estrada. I Texas, nära gränsen till Mexico, har en fatal olycka inträffat. En gränspolis vid namn Mike Norton (Barry Pepper) har av misstag skjutit den illegala arbetaren Melquiades Estrada. Han bestämmer sig för att dölja sitt misstag och begraver mexikanen i öknen. Estradas bäste vän, ranchägaren Pete Perkins (Tommy Lee Jones), upptäcker att något inte står rätt till och konfronterar Norton. När Perkins får reda på vad som har hänt kidnappar han Norton och tvingar honom att gräva upp Estrada. Tillsammans med Norton beger sig Perkins ut på en vandring till Mexico för att begrava sin käre vän i sin hemby. The Three Burials är en enastående film om vänskap och förlåtelse. Tommy Lee Jones och Barry Pepper gör fenomenala insatser och utgör en av de bästa filmduor jag har upplevt någonsin. Pepper och Jones får sällskap av Melissa Leo och January Jones som också levererar. The Three Burials är en fin och härlig vandring med fantastisk skådespelarkemi, snyggt foto och känslosam handling. Stark fyra i betyg.

HUNGER (2008)

Regissören Steve McQueen som ligger bakom sexdramat Shame och kommande Twelve Years a Slave har inkluderat skådespelaren Michael Fassbender i rollistan för samtliga av sina filmer, inklusive sin långfilmsdebut Hunger. Fassbender spelar IRA-medlemmen Bobby Sands som i början av 80-talets Irland sitter inne i ett av landets värsta fängelsen. Men trots att han är inlåst ser han inte sin kamp mot staten som över. Han bestämmer sig för att protestera med hjälp av sin egen kropp och inleder en hungerstrejk i fängelset. Precis som Shame är Hunger en närgången och rå film om ett tungt och kontroversiellt ämne som både skrämmer och fascinerar. Skildringen av det irländska fängelse som Bobby Sands tvingas sitta i är en mörk och smutsig skildring. Aldrig tidigare har ett fängelse sett så ruttet och hemskt ut som det gör i Hunger. Den unkna och obehagliga stämningen kryper in under skinnet på en. Det kändes nästan som att man själv var en intern i fängelset. Fotot är utsökt men på ett realistiskt sätt. Det är inte vackert men det är naket och grått på ett snyggt vis och det hjälper till att framhäva stämningen och internernas ensamhet. Fassbender gör som alltid en stark rollprestation, utan något tvivel eller någon försiktighet. Han ger alltid 100 procent, något han visar med att gå ner betydligt i vikt för rollen som Bobby Sands. Hunger har som sagt många styrkor men kanske en av de bästa sakerna med filmen är också den längsta: en hela 17 minuter lång tagning som är imponerande att beskåda. Hunger är en riktigt bra men obehaglig film som testar tittarens moral och mod med scener som är våldsamma och i mångas ögon oetiska. Trots filmens starka sidor är det något som gör att betyget inte når en fyra, den saknar nämligen något i slutet. En superstark trea får Hunger i betyg.

THE TERMINATOR (1984)

År 2029 är jorden i ruiner efter ett kärnvapenkrig. Maskiner har tagit över och planerar att eliminera och förslava mänskligheten. Robotarna skickar en cyborg, en Terminator (Arnold Schwarzenegger), tillbaka i tiden till 80-talets Los Angeles för att mörda en kvinna vid namn Sarah Connor (Linda Hamilton) som inom en snar framtid kommer att föda en son. Sonen är mänsklighetens rebelledare år 2029 och maskinernas största hot, varför Terminatorn ska förhindra hans födsel. Storsatsaren James Cameron, mannen bakom Titanic, Avatar och Aliens, har både skrivit manus och regisserat The Terminator. En film som har potential att vara riktigt bra, i alla fall om man utgår från handlingen. Problemet är att Cameron förstör hela känslan av spänning och stämning genom att anställa en grupp mediokra skådespelare. Arnold Schwarzenegger är som vi alla vet inte den mest stabila av skådespelare och gör i The Terminator med hans standard en okej insats. Hans roll passar honom eftersom han endast behöver förlita sig på sitt redan smala känsloregister. Linda Hamilton glider runt i sin vilda 80-talsfrilla och spelar över i nästan varenda scen och hennes beskyddare, spelad av Michael Biehn, leverar trött fram svettiga och sunkiga repliker utan någon som helst trovärdighet. Det är däremot inte bara skådespelet som gör The Terminator till en medioker upplevelse. Manuset är urkasst med vattniga action-repliker som skulle kunna ha skrivits av ett barn. Specialeffekterna är av dålig kvalitet med skrattretande action och stop-motion-teknik som kan hittas i B-filmer. Standarden för specialeffekter var betydligt mer avancerad på 80-talet än vad som ges uttryck i The Terminator. James Cameron må vara en ambitiös och nytänkande filmregissör men i fallet The Terminator var det inte mycket som blev rätt. Filmen får dock en stabil tvåa för några undantag i filmen och för en intressant sci-fi-handling.

THE SNOW WALKER (2003)

Det finns två likheter mellan The Three Burials of Melquiades Estrada och The Snow Walker: båda involverar en vandring och båda filmer har Barry Pepper i huvudrollen. The Snow Walker är en kanadensisk film om en pilot (Pepper) och en inuitkvinna (Annabella Piugattuk) som kraschar på den arktiska tundran högt uppe i norra Kanada och tvingas kämpa för sin överlevnad i den hårda och kalla vildmarken. The Snow Walker har en handling som trots sin enkelhet lyckas överraska och vara annorlunda. Mycket av filmens fokus läggs på den ovanliga vänskap som bildas mellan piloten och inuitkvinnan trots språkbristningar och kulturella skillnader. Barry Pepper bevisar precis som i The Three Burials att han borde få fler huvudroller. Han är annorlunda och riktigt bra. Vid sin sida har han en okänd Annabella Piugattuk som är inuit på riktigt. Båda gör lysande insatser och kompletterar varandra utmärkt. Andra skådespelare som dyker upp i filmen är bland annat James Cromwell, som också han gör en bra insats, och skönsångaren Michael Bublé som är allmänt härlig. The Snow Walker är en känslosam och vacker berättelse om en oväntad vänskap och överlevnad. Men det är tydligt att filmen också har ett djupare budskap. Den kritiserar det utanförskap som den inuitiska befolkningen får utstå och ifrågasätter varför inte urbefolkningen och den moderna kanadensiska befolkningen kan leva tillsammans utan rasism. The Snow Walker är en fantastisk film som bjuder på ett mysigt äventyr och starka rollprestationer. Stabil fyra i betyg.

MAMA (2013)

Mexikanske regissören Guillermo Del Toro älskar att sätta sitt namn på allt som han tycker är intressant. Skräckfilmen Mama är inget undantag då Del Toro både presenterar (vad det innebär är oklart) och producerar filmen. Mama kretsar kring de två systrarna Victoria (Megan Charpentier) och Lilly (Isabelle Nélisse) som efter att ha varit försvunna i fem år hittas av deras farbror Lucas (Nikolaj Coster-Waldau) och hans flickvän Annabel (Jessica Chastain). Ensamma i en skogsstuga har systrarna under dessa fem år levt på endast körsbär och anpassat sig efter naturen. Processen att få systrarna att vänja sig med det vanliga livet tillsammans med farbrorn och flickvännen tar sin tid. Men Annabel har svårt att inte misstänka att något är fel. Hon tror att något eller någon annan flyttade in tillsammans med flickorna från stugan in i deras nya hem. Mama är baserad på en spanskspråkig kortfilm från 2008 med samma namn och är regisserad och skriven av argentinaren Andrés Muschietti som även gjorde kortfilmen. Mama plågas av två problem: filmen är varken läskig eller nytänkande. Alla skräckfilmsklyschor man kan tänka sig förekommer i Mama och det resulterar i en väldigt förutsägbar film utan några överraskningar eller kreativa moment. Det gör också att filmen inte blir läskig. Jag är inte en van skräckfilmstittare och har inte sett många men till och med jag såg alla klyschor läggas framför mig och synade Mama:s alla drag. Filmens få plus är bland annat de små flickornas skådespel som är imponerande för en sådan ung ålder och även Nikolaj Coster-Waldau och Jessica Chastain som inte är fantastiska men som båda gör godkända prestationer. Mama får en svag tvåa i betyg.

Jag har även sett Terrence Malicks senaste To The Wonder (2/5) som David gav samma betyg som jag i veckoresumé #31. David skrev även utmärkt om East of Eden (4/5) i sin hyllning tillägnad den klassiske James Dean.

veckans topp 3

1. The Three Burials of Melquiades Estrada
2. The Snow Walker
3. Hunger

I fokus: James Dean

Det har äntligen blivit dags för denna något stapplande artikelserie att få sin andra del. Den första tillägnades en regissör, Darren Aronofsky, medan den nedanstående har vigts åt skådespelaren, populärkulturikonen och den ungdomen personifierande James Dean.

Vintern 1931 föddes en pojke vid namn James Byron Dean i den lilla staden Marion i Indiana. Vid nio års ålder skakades hans uppväxt av en tung händelse då hans mamma dog i cancer. Dean ska ha stått sin mor nära och sagt att hon var den enda som kunde förstå honom. Hans far, som gått från att vara bonde till att jobba som tandtekniker, såg sig inte kapabel att ta hand om sin son och beslutade sig för att skicka Dean till sin fasters gård i den lilla byn Fairmount i Indiana. Innan dess hade han bott ett tag i Kalifornien, där hans pappa alltså blev kvar, men det var i Fairmount som den viktigaste delen av hans uppväxt ägde rum. Mammans död tog honom hårt, samtidigt som den bristande kontakten med pappan hade en stor påverkan på hans barndom. Detta går att återse i hans skådespeleri längre fram i livet, men det återkommer vi till.

Efter high school flyttade Dean till Kalifornien på nytt, den här gången till Santa Monica, där han studerade vidare på Santa Monica Junior College och UCLA. Hans betyg imponerade inte nämnvärt utan var i regel mediokra, med ett par undantag – bild och drama. I James Dean bodde en kreativ kraft, en vilja att uttrycka sig och avspegla sina känslor i någon form av skapelse. Han var en duktig tecknare, ägnade mycket tid åt att måla och satt långa stunder med avancerade skulpturer som han ville göra till sina egna budbärare. Målningarna och figurerna har av vänner beskrivits som udda, obskyra, ofta plågade, ibland groteska och extremt svårtolkade. Vissa var roliga, andra var mörka och alla gav de uttryck för de tankar som susade omkring i James Deans hjärna. Konsten var en viktig sysselsättning för honom och en pågående process under en stor del av hans liv.

Utöver sin estetiska sida var Dean även en duktig idrottare och spelade i skolans lag i både baseball och basket. Men det var en tredje typ av aktivitet som fångade hans närvaro mest av allt: drama, teater och skådespeleri. Han medverkade i teateruppsättningar på skolan och anslöt sig till James Whitmores ”acting workshop”, där han lärde sig mycket om skådespelets regler och tekniker. Han gjorde sitt första TV-framträdande i en reklamfilm för Pepsi i slutet av 1950.

I januari 1951 bestämde sig den då 19-årige Dean för att hoppa av universitetet och ägna sig helt åt skådespeleriet. James Deans pappa, Winton Dean, var skeptisk till beslutet att satsa på en karriär som skådespelare och gav inte mycket stöd till sonens satsning. I oktober flyttade han till New York, efter James Whitmores råd, där han till en början var stunttestare i en TV-show och gjorde ett fåtal framträdanden i diverse TV-serier. Till sin stora glädje kom han in på den ärofyllda Actors Studio, vilket gav honom Broadway-roller och fortsatta TV-framträdanden.

”I have made great strides in my craft. After months of auditioning, I am very proud to announce that I am a member of the Actors Studio. The greatest school of the theater. It houses great people like Marlon Brando, Julie Harris, Arthur Kennedy, Mildred Dunnock… Very few get into it, and it is absolutely free. It is the best thing that can happen to an actor. I am one of the youngest to belong. If I can keep this up and nothing interferes with my progress, one of these days I might be able to contribute something to the world.”

Ovanstående är hämtat från ett brev som Dean skickade till sin familj i Fairmount 1952. New York-vistelsen präglades dock inte endast av framgång, utan även av ensamhet. I mammans frånvaro och när relationen till pappan blev alltmer avlägsen svepte ensamhetens kalla vindar in över Dean. Han gick alltmer in i sin egen värld, vandrade längs New Yorks gator och spenderade nätterna på kaféer och restauranger. Med sig hade han ofta en congatrumma som han släpade runt och spelade på.

Under våren 1954 blev Dean erbjudande att spela huvudrollen i regissören Elia Kazans (A Streetcar Named Desire, On the Waterfront) nya film East of Eden, baserad på John Steinbecks roman med samma namn. Dean tackade ja och reste till Los Angeles för att börja filma, varpå han snart skulle komma att få sitt stora genombrott.

EAST OF EDEN (1955)

Debuten blev en succé och den unge mannen i huvudrollen tog många med storm. Filmen utspelar sig i ett jordbruksområde i Kalifornien, just när det första världskriget är på väg att bryta ut. Deans karaktär Cal är en av bonden Adam Trasks (Raymond Massey) två söner, som i mångt och mycket är varandras motsatser. Aron (Richard Davalos) är den ordentlige och pålitlige sonen medan Cal ser sig som familjens svarta får, vilsen och plågad. Han känner sig inte älskad och tvivlar på att fadern uppskattar honom lika mycket som hans bror. Avundsjukan tynger honom, han driver runt på nätterna och pendlar ständigt mellan att försöka vinna pappans kärlek och att förstöra för sig själv. I Cal Trask finns många drag som påminner om James Dean själv, och det är något som går att se även i hans ytterligare två filmer. Relationen mellan Cal och hans far är mycket svår och ansträngd, vilket Dean kunde känna igen sig i. En scen där Cal gör ett desperat försök att vinna tillbaka sin pappas kärlek med pengar, för att återigen viftas bort, var så äkta för Dean att han avvek från manuset och improviserade fram en förtvivlad kramande rörelse varpå han försöker kyssa sin far, blir undantryckt och stormar ut ur rummet gråtandes. Scenen var så smärtsam för Dean att genomföra att han ska ha gråtit även efter att den var färdiginspelad.

Förutom en urstark James Dean erbjuder East of Eden riktigt bra biroller från Raymond Massey som fadern och Julie Harris som broderns fästmö (som blir en viktig person för Cal under filmens gång). Elia Kazans skickliga regi syns gång på gång och får fram det allra bästa ur det välskrivna manuset. Det finns några riktigt intensiva, dialogdrivna scener som utnyttjar såväl manus som regi och skådespelare på yppersta sätt, och som kräver hög kvalité på alla tre komponenter för att kunna genomföras så väl. Både Kazan och manusförfattaren Paul Osborn belönades med en varsin Oscarsnominering, liksom James Dean. East of Eden är en tragisk historia med ett tema som berör än idag, en briljant klassiker med en oförglömlig skådespelarprestation av James Dean.

Efter East of Eden återvände Dean till New York för att medverka i ytterligare några TV-serier, men det dröjde inte länge förrän han fick en ny huvudroll.

REBEL WITHOUT A CAUSE (1955)

Deans mest ikoniska roll är förmodligen den som 17-årigen Jim Stark i Nicholas Rays klassiska ungdomsdrama. Jims familj har precis flyttat till en ny stad, där han börjar på en ny high school där han inte känner någon. Han träffar en tjej vid namn Judy (Natalie Wood) som först verkar trevlig, men som helt ändrar attityd när hon är tillsammans med skolans tuffa gäng, där alla ska vara så hårda och coola som möjligt. Gänget konfronterar Jim och ledaren Buzz utmanar honom i både knivfight och ett livsfarligt ”chickie run”, som handlar om att köra sin bil mot ett stup och sitta kvar så långt som möjligt (den som hoppar ur först förlorar). En idé som visar sig vara mycket dum och som får allvarliga konsekvenser. Filmen fortsätter med hetsiga samtal mellan Jim och hans föräldrar som tär på familjen – ”You’re tearing me apart!” vrålar Jim förtvivlat – och till slut flyr han huset tillsammans med Judy och sin nyfunne vän Plato (Sal Mineo), en 15-årig kille som ser upp till Jim både som vän och som en storebrorsgestalt. Rebel Without a Cause för fram många ämnen som hör ungdomen till, såsom grupptryck, föräldrarelationer, vänskap, mobbning, emotionell förvirring och, kanske allra mest, den bekräftelse som Jim söker från sin omgivning och framförallt från sin pappa. I en värld där ingen tycks förstå en personifierar Jim Stark den känslofyllda och osäkra 17-åringen som vi nog alla någon gång har känt oss som.

”Actually, the person I related to was James Dean. I grew up with the Dean thing. Rebel Without A Cause had a very powerful effect on me.”

– Al Pacino

James Dean visar återigen sin unika utstrålning, en magnetisk personlighet laddad av energi, passion och genuina känslor. Rebel Without a Cause är en film jag vuxit upp med som barn och som jag kunnat återvända till även senare i min ungdom, vilket jag är långt ifrån ensam om. Trots att den kom för snart 60 år sedan, och har åldrats en aning, är den relevant än idag och kan upplevas av dagens ungdom, trots att vi knappast ägnar oss åt ”chickie runs” eller hänger på motorhuven utanför skolan. Detta är, precis som East of Eden, en oförglömlig klassiker.

Nicholas Ray Oscarsnominerades för sitt manus, Sal Mineo och Natalie Wood fick en varsin nominering i birollskategorierna, medan Dean nominerades till bästa utländska skådespelare på brittiska BAFTA Awards, där även filmen i sig nominerades för bästa film. Kort därefter skulle nästa anhalt i karriären ta plats, den här gången i Texas.

GIANT (1956)

I George Stevens jättelånga film (201 minuter) porträtterar Dean en karaktär vid namn Jett Rink, en roll som skiljer sig mycket från Cal Trask och Jim Stark. Den unge ensamvargen Jett är anställd på en stor ranch i Texas och drömmer om att någon dag kunna skörda egna framgångar. När det nygifta paret Benedict, Jordan (Rock Hudson) och Leslie (Elizabeth Taylor), tar över gården förändras tillvaron kraftigt. Jordan gillar inte Jett, men Leslie är mer vänligt inställd till honom och han får jobba kvar. En dag händer något som ska förgylla Jetts liv för alltid, men som istället utvecklar sig till en ung, drömmande mans väg mot sitt fall och han går en ensam, dyster och destruktiv framtid till mötes som alkoholiserad höjdare. Detta tragiska livsöde är trots sin tyngd endast ett sidospår till filmens huvudsakliga story, sagan om paret och senare även familjen Benedict, som spänner över flera generationer. Giant är en episk och ambitiös film som tar upp många ämnen med tillhörande frågeställningar. Rikedom och fattigdom, kvinnans roll, oljans inträde i ranchsamhället, rasismen och segregationen mellan de vita Texasborna och de mexikanska invandrarna och den klassiska frågan om huruvida pengar egentligen kan ge lycka. Filmen mottogs med lovord och höga betyg och nominerades till hela 10 Oscars. George Stevens vann för sin regi, den enda vinsten på galan. Giant är en film som imponerar på alla plan och som för min del är nära full pott i betyg. Hudson och Taylor är lysande, liksom Dean som lämnar ett enormt avtryck som Jett Rink, den karaktär som utvecklas mest av dem alla. Han börjar som blyg, tystlåten och dämpad för att avsluta som försupen, argsint och nedgången, bortom all kontroll. En plågad själ driven av mörka krafter som kväver honom långsamt. För att åldras med sin karaktär lät Dean färga sitt hår grått, raka av sig håret på sidorna för att höja sitt hårfäste och inför den sista scenen söp han ner sig på riktigt, så hårt att han knappt kunde prata. Det är nästan läskigt att se honom så borta och förlorad mot slutet av filmen, och vad som är än mer tragiskt är att det var det sista vi skulle få se av den legendariske skådespelaren.

Det blev inga fler filmer för James Dean. Varken Rebel Without a Cause eller Giant hann visas förrän efter hans död och ”last supper”-scenen i Giant, där han berusad ska hålla ett högtidstal inför en stor publik, blev hans sista. Han blev i och med sin Oscarsnominering för East of Eden den förste i galans historia att få en postum nominering för bästa skådespelare. 1957 fick han sin andra postuma nominering i samma kategori för Giant.

Vid sidan om skådespelarkarriären hade Dean en passion för bilar och höga hastigheter. Han tyckte om att tävla och njöt av att susa fram på Kaliforniens landsvägar. Den 30:e september 1955 var Dean på väg till ett race i Salinas med sin nya Porsche 550 Spyder som han kallade för ”Little Bastard”. Han var där han ville vara, han kände vinden i håret och solen i ansiktet, och plötsligt var allt slut. Krocken var ett faktum och Dean dog i en ambulans på vägen till sjukhuset, 24 år gammal.

”Dream as if you’ll live forever. Live as if you’ll die today.”

Med ovanstående ord ringade han själv in sitt eget öde. I och med skådespelaren Jimmy Deans död föddes den odödlige legenden James Dean, en kulturikon och för många en förebild av galaktiska mått.

Bara några veckor före olyckan hade Dean medverkat i en trafiksäkerhetsfilm där han uppmanade människor att köra försiktigt och yttrade ironiskt nog orden ”The life you might save might be mine”. En vecka före krocken hade han träffat den brittiske skådespelaren Alec Guinness och stolt visat honom sin Porsche. Guinness ska ha blivit helt vit i ansiktet och fått en syn i vilken han såg Dean sittandes död i bilen.

Var Dean hade varit idag kommer vi aldrig att få veta. Han hade en önskan om att en dag bli regissör, vilket såklart hade varit oerhört intressant att få se. All den kreativitet och inre aktivitet som fanns hos honom hade kanske fått sin perfekta utgångskanal i ett framtida regissörskap. Kanske hade han varit en stor skådespelare än idag och haft en lång filmografi, kanske hade han gått in i en vägg och drunknat i sina tvivel och sin ångest. Kanske var det förutbestämt att han skulle dö ung och aldrig hinna bli gammal?

Han jämfördes tidigt med Marlon Brando och hade en liknande explosivitet i sitt skådespeleri. Idag kan man se hur delar av hans stil lever kvar i den tystlåtne Ryan Gosling, den lika hjärtligt skrattande Brad Pitt och självklart den nästan porträttlike James Franco, som fått äran att spela Dean i filmen James Dean från 2001. Som redan nämnts så var Dean en förebild för Al Pacino, och visst kan man se de osäkra dragen bakom en svårtillgänglig fasad i Michael Corleone.

Vad James Dean lämnar efter sig är mer än de tre filmer han gjorde. Han var mer än en cool kille med t-shirt och jeans. Han har inspirerat människor att leva på riktigt, att ta vara på sin ungdom och han är fortfarande en inspirationskälla för många stora namn i filmvärlden. Med sitt pojkaktiga skratt, de vilsna karaktärerna, det plågade kroppsspråket, de ångestfyllda utbrotten och de skuttiga stegen finns ett brett register att upptäcka och uppleva. Få skådespelare har gett ett så äkta intryck och spelat med en sådan närvaro som Dean, och det är därför som hans filmer har en så stark kraft som övervinner oss gång på gång.

Det finns ett skimmer över Dean, något abstrakt sken, en utstrålning med en ingrediens som inte går att sätta fingret på vad det är. Kanske är det det oberäkneliga i hans beteende som gör det, det improviserande, impulsiva karaktärsdraget som gör att han är så intressant? Nära vänner och bekanta har beskrivit hans närvaro som växlande, oförutsägbar – ena stunden kunde han dansa runt med ett leende på läpparna, för att sekunder senare sitta och stirra ut genom fönstret försjunken i djupa tankar. Vad han tänkte på får vi aldrig veta helt och hållet, den hemligheten bär han med sig än idag. James Dean kommer alltid att ha sin egen lilla vrå i mitt hjärta där han får köra sin Porsche, forma sina skulpturer och slå på sin trumma hur mycket han vill. James Dean är oförglömlig.

Avslutningsvis

Jim Dean of Indiana – Phil Ochs

Veckoresumé #21

2x 50-tal, 2x 60-tal, 1x 70-tal och 1x 00-tal utgör veckans uppsättning av filmer, allt från komedi och rysare till superhjältar och rikemansproblem.

BAREFOOT IN THE PARK (1967)

En småmysig komedi som lever mycket på sina två stjärnor, Robert Redford och Jane Fonda. Redford hade spelat rollen redan 1963 i en Broadway-uppsättning av originalpjäsen och fick fortsätta när den blev film fyra år senare. Det nygifta paret Bratter, Paul (Redford) och Corie (Fonda), avverkar en smekmånad på ett lyxhotell för att sedan ge sig ut i äktenskapsvärlden och flytta in i en liten etta i New York. Väl där upptäcker de ett hål i taket, att grannarna är skumma, fem trappor av ren utmattning och ett element som är det kallaste föremålet i hela lägenheten. Handlingen utspelar sig mestadels i denna spartanska boning, där det nygifta paret sällan får en lugn stund. De inser efter ett tag att Pauls behärskade advokatsliv kolliderar med den betydligt mer spontana Cories livsstil, vilket leder till ihärdigt vilda diskussioner som uppkommer gång på gång. Barefoot in the Park är inte hysteriskt rolig och kan inte beskrivas som en träffsäker komedi. Däremot är den sympatisk och genomgående trevlig, med ett tema som nog många kan känna igen sig i – flytta hemifrån gör ju de flesta någon gång i livet, och gifter sig gör många. Att sedan gifta sig med Jane Fonda vore ju hemskt trevligt.

THE RACK (1956)

Paul Newman gör som oftast en stabil insats i detta rättegångsdrama, men i övrigt finns tyvärr inte mycket att hämta i The Rack, trots ett manus från Stewart Stern, mannen som skrev James Dean-klassikern Rebel Without a Cause. Newman spelar en amerikansk soldat, nyss hemkommen från Koreakriget, som tvingas genomgå förhör och ställas inför krigsrätt hemma i USA, misstänkt för att ha kollaborerat med koreanerna. Han är mentalt instabil och har svårt att hålla känslorna under kontroll när han dessutom tvingas ta upp den stela relationen med sin far, även han en gammal krigsveteran. Här finns ett gyllene läge att ge oss en fördjupad bild av hur detta möte drabbar de båda karaktärerna, men istället fokuserar man nästan enbart på rättegången, vilken i ärlighetens namn inte är helt intressant hela vägen fram. Filmen är godkänd, men kunde ha blivit mycket mer gripande än vad den nu blev.

WATCHMEN (2009)

En annan film som har flera ljusglimtar och en enorm potential. Zack Snyder är en regissör som jag är mycket kluven till. Hans estetiska sida är å ena sidan grymt häftig och spektakulär, men tenderar å andra sidan att ta över från filmens egentliga innehåll som dramaturgi och dialog. Watchmen är extremt ojämn, vilket gör att den hamnar på det låga betyg jag gett den, men visst finns här ljuspunkter. Musikvalet är stundtals klockrent, atmosfären är bitvis riktigt cool och mörkret syns både på ett visuellt plan och på ett berättarmässigt plan, så länge inte slowmotion-effekterna och de stundtals meningslösa actionscenerna tar över alltför mycket – vilket de tyvärr gör alltför ofta. Berättelsen är spretig och känns i efterhand ologisk och manuset innehåller för många dumma repliker för att man till 100 % ska kunna ta den på allvar. Under den välpolerade ytan finns även innehåll, men det finns ingen fullgod leverans av detta. Det är filmens problem. Ett annat störningsmoment är att Jackie Earle Haley tvingas prata med en fruktansvärt löjlig och onaturlig röst som för tankarna till Christian Bales Batman. När vi dessutom bjuds på en av filmhistoriens mest patetiska sexscener med Malin Åkerman och Patrick Wilson som ”älskar” till Hallelujah kan inte betyget pressas upp till mer än en stark tvåa.

ROSEMARY’S BABY (1968)

Mästerregissören Roman Polanski har många bra filmer på CV:t, däribland The Pianist och Chinatown – och Rosemary’s Baby. Rosemary och Guy Woodhouse (Mia Farrow och John Cassavetes) gör precis som Redford och Fonda och flyttar in i en lägenhet tillsammans, i det här fallet visar sig dock lägenheten vara något mer hemlighetsfull. Detta är en film som man egentligen inte alls bör veta så mycket vad den handlar om, men kort och gott handlar den om det nyinflyttade parets försök att få barn, Rosemarys mentalt paranoida utveckling och mötena med det oerhört sociala pensionärsparet i lägenheten intill. När den kom klassades den som en skräckfilm, men i dagsläget bör den nog kategoriseras som en blandning av drama-, thriller- och rysargenrerna. Polanski är sannerligen en stämningens mästare och trots att det inte finns några rakt av läskiga eller övernaturliga scener så finns där ständigt en kuslig känsla som ju längre in i filmen man kommer övergår i rent obehag. Mia Farrow är lysande i huvudrollen, Cassavetes likaså, och filmens effektiva och välskrivna uppbyggnad får en att sitta med ögonen uppspärrade under hela upplevelsen. Ruth Gordon är fenomenal som den nästan obekvämt vänliga granntanten, en roll hon med all rätt fick en Oscar för. Rosemary’s Baby är en sådan där film som kan ge en rysningar längs ryggraden flera dagar efteråt.

THE WILD ONE (1953)

Under Marlon Brandos framgångsrika 50-tal med filmer som A Streetcar Named Desire och On the Waterfront gjorde han även rollen som motorcykelkillen Johnny Strabler i The Wild One. Han är ledaren av ett motorcykelgäng som mest åker runt och är allmänt stökiga. En dag åker de in i en liten småstad i Kalifornien, där det händer en hel del saker. De stöter på ett rivaliserande gäng, Johnny träffar den vackra Kathie Bleeker (Mary Murphy), som råkar vara dotter till sheriffen, och gänget hamnar på kollisionskurs med det mesta. Allt urartar, och mitt i kaoset finns en något vilsen karaktär i Brandos Johnny. Tyvärr har filmen inte åldrats särskilt väl och den når inte riktigt fram med något starkt budskap eller någon slående brännpunkt. Brando gör inte någon av sina bättre roller – han är godkänd, men inte i närheten så bra som i exempelvis A Streetcar Named Desire. Filmen i sig är även den klart godkänd, men inte mycket mer än så.

THE GREAT GATSBY (1974)

En av Robert Redfords mest ikoniska roller är rollen som Jay Gatsby i den Francis Ford Coppola-skrivna filmatiseringen av F. Scott Fitzgeralds klassiska roman med samma namn. Filmen utspelar sig under 20-talets högkonjunktur och kretsar kring denne Gatsby, en beryktad men för allmänheten okänd miljonär som anordnar stora fester i sitt palats utan att vara särskilt delaktig själv. Som officer under andra världskriget träffade han Daisy (Mia Farrow), som han älskat sedan dess, men som istället gifte sig med Tom Buchanan (Bruce Dern). Som nyrik ämnar Gatsby att vinna tillbaka Daisy, vilket utmynnar i ett komplicerat otrohetsdrama som får fatala konsekvenser. Filmen har av många avfärdats som ytlig och livlös och sagts sakna känslor, men personligen är jag av en annan åsikt. Nog för att den är välutsmyckad med flotta kostymer och glittrande fotofilter, men i grunden finns en mörk tragik och ämnen som besatthet, depression, samhällets struktur och i viss mån även meningen med livet. Redford är lysande medan Mia Farrow ligger precis på gränsen till överspel men klarar sig. I biroller ser vi bra insatser från bland andra Bruce Dern, Scott Wilson och, som berättaren Nick Carraway, Law & Order-bekantingen Sam Waterston. The Great Gatsby är en läcker men samtidigt tragisk film som blir bättre under hela speltiden – andra halvan är klart bäst – och till slut är snubblande nära en fyra i betyg. Full pott ges dock utan minsta tvekan till Robert Redfords garderob – jag är villig att betala mycket för att få klä mig i Jay Gatsbys luxuöst eleganta skjortor och kostymer!

Det var alltså veckans reportoar med det genomsnittliga produktionsåret 1971! Ni har väl förresten inte missat våra 85 Oscars och 33 Razzies?

Veckans topp 3

1. Rosemary’s Baby
   
2. The Great Gatsby
3. Barefoot in the Park