Academy Awards vs Dave Awards 2014

Årets text inför Oscarsgalan är skriven efter exakt samma mall som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag kammade hem 19 av 24 rätt och hoppas naturligtvis slå det i år.

Det har blivit dags att granska nomineringarna och plocka fram stryktipskunskaperna, och som vanligt när det gäller Oscars är det inte 13 rätt som är respekt, utan 24! Nu blir det fria profetior och löst spekulerande när jag kliver in i rollen som självutnämnd expert i tippningsleken inför Oscarsgalan. I texten under varje kategori finns tre punkter: vilken film/person jag tror kommer vinna, vilken film/person jag hoppas kommer vinna, och vilken film/person jag hade valt om jag fick välja vilken/vem som helst. Den filmen eller personen får trösta sig med en Dave Award, dvs utmärkelsen ”bäst enligt David” i den aktuella kategorin. Där har jag alltså bortsett från alla sannolikhetsparametrar, odds och redan fastställda nomineringar, och låtit pokalen vandra så långt som jag tycker behövts, om det så är till en sibirisk gammelfarfar som gått in och levererat stort skådespeleri i en helt okänd jordbruksthriller i södra Rumänien. Är man bäst ska man helt enkelt ha en Oscar, eller i alla fall en Dave Award!

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

BEST PICTURE

1. 12 Years a Slave. Egentligen ända sedan projektet lanserades har Steve McQueens amerikanska historieberättelse känts som en given Oscarsfilm. Det finns så mycket som stämmer i filmens tema, berättelse och utförande att den per tradition ligger juryn nära till hands. Gravity är väl den tänkbara utmanaren, men i min hjärna råder inga tvivel om att 12 Years a Slave tar hem detta.
2. Dallas Buyers Club. 12 Years a Slave var för mig inte någon av de större filmupplevelserna från året som gått och av någon anledning gav den mig inte så mycket. En film som gav mig något, och det på storslaget vis, är historien om den AIDS-sjuke Ron Woodroof som på 80-talet kämpade mot både läkemedelsbolag, fördomar och sig själv. En fantastisk film på alla sätt och vis, och för mig den värdiga vinnaren i kategorin för bästa film.
3. Mud. Ni som följer den här bloggen har kanske tröttnat på att läsa om Mud vid det här laget, så mycket som jag har hyllat den. Men Jeff Nichols natursköna indiedrama med Matthew McConaughey i titelrollen och en alldeles underbar coming-of-age-historia är ett varmt, vackert och enastående mästerverk som givetvis belönas med en Dave Award.

ACTOR IN A LEADING ROLE

1. Matthew McConaughey. Alright, alright, alright! 2013 var Matthew McConaugheys år och utöver att leverera en otrolig skådespelarprestation gick han i samband med Dallas Buyers Club även ner i vikt till obehagliga nivåer, en typ av fysisk transformering som brukar uppskattas av Oscarsjuryn. Kanske finns en pyttechans för Chiwetel Ejiofor (12 Years a Slave) att utmana, samt en mikroskrällchans för Leonardo DiCaprio (The Wolf of Wall Street), men jag är tämligen övertygad om att McConaughey plockar sin statyett.
2. Matthew McConaughey. Och det är helt jävla rätt! Med all respekt för DiCaprio, Ejiofor, Bruce Dern och Christian Bale så kommer ingen av dem i närheten av den briljans som McConaughey visar upp i Dallas Buyers Club. Ejiofor är bra och DiCaprio gör en av sina bästa roller, medan Dern (Nebraska) väl är nominerad mest för lång och trogen tjänst och Bale har gjort säkert tio roller som är bättre än den i American Hustle. McConaughey spelar i år i en egen liga.
3. Matthew McConaughey. Jag älskar Matthew och delar med glädje ut även en Dave Award till honom. För Mud eller för Dallas Buyers Club? Det kvittar väl – fantastiska roller båda två. För övrigt hade jag gärna sett nomineringar för Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal (Prisoners), Robert Redford (All Is Lost), Tom Hanks (Captain Phillips) och ett långskott: Mads Mikkelsen för Jagten. Och förresten, varför inte till Tye Sheridan, den egentliga huvudrollen, i Mud?

ACTRESS IN A LEADING ROLE

1. Cate Blanchett. Den kvinnliga huvudrollskategorin är nog den kategori som känts mest spikad hela vägen. Allt talar för att Cate Blanchett får en välförtjänt guldgubbe för sin mycket starka roll i Blue Jasmine.
2. Cate Blanchett. Även om jag verkligen gillade Meryl Streeps roll i August: Osage County slår den inte Blanchetts. Hon är verkligen lysande och gör kanske sitt livs roll. Judi Dench är som vanligt härlig i Philomena, men slår varken Blanchett eller Streep. Sandra Bullocks roll i Gravity är överskattad och Amy Adams har liksom Bale gjort massor av roller som är bättre än den i American Hustle.
3. Olivia Wilde. Mer indiefilm på galan! Kanske vill jag egentligen också prisa Cate Blanchett – hon är fantastisk – men eftersom en film som Drinking Buddies aldrig skulle ta sig in i dessa sammanhang tar jag på mig ansvaret att belöna densamma. En av den filmens största styrkor är Olivia Wilde, som jag ständigt finner intressant och som alltid erbjuder en naturlig energi i sitt skådespeleri. Därför får hon en guld-Dave. Om Adèle Exarchopoulos makalösa roll i La vie d’Adèle hade varit nominerbar hade jag dock valt den som vinnare. Två andra nämnvärda rollinsatser är Julie Delpys i Before Midnight och Felicity Jones i Breathe In, utöver Blanchetts och Streeps förstås.

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

1. Jared Leto. Matthew McConaugheys primäre motspelare i Dallas Buyers Club är favorittippad och en spik i mitt tips. Superliten outsider-chans på Michael Fassbender (12 Years a Slave), men det är nog inget snack om att Leto tar det.
2. Jared Leto. Och även här vore det helt rätt – Leto är bäst av de nominerade och gör en mycket skicklig och känslig prestation som. Fassbender är riktigt bra även han, och det är väldigt kul att Barkhad Abdi (Captain Phillips) fick en nominering. Jonah Hills och Bradley Coopers nomineringar är två stora skämt.
3. Jared Leto. Den här kategorin är svår att kartlägga, då man grundligt får kolla igenom vad man egentligen har sett under året. Det blir nog Leto som vinner även på Dave Awards, men i hyfsad konkurrens från en hel del andra bra biroller. Några av dem är, utan inbördes ordning, Chris Cooper (August: Osage County), Benedict Cumberbatch (Star Trek Into Darkness), Jake Johnson (Drinking Buddies), Vincent Cassel (Trance), John Slattery (Bluebird), James Franco (Spring Breakers) och Bruno Ganz (Night Train to Lisbon). Värt att poängtera är att jag räknar både Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman i Prisoners till huvudrollskategorin.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

1. Lupita Nyong’o. Här står det nog mellan främst Nyong’o (12 Years a Slave) och Jennifer Lawrence (American Hustle), vilket med tanke på att det är en av Lawrence sämsta roller är helt sjukt. Men hon älskas av allt och alla och kan alltså redan vid 23 års ålder ta sin andra Oscar. Jag tippar Nyong’o, då det har varit mest snack om henne under en längre tid, men oroas över att Lawrence nämns mer och mer som vinnarkandidat.
2. Lupita Nyong’o. Nyong’o gör en riktigt stark och uppoffrande prestation i 12 Years a Slave, och bör absolut prisas för den. June Squibb (Nebraska), Julia Roberts (August: Osage County) och Sally Hawkins (Blue Jasmine) är alla bra men ingen av dem är Oscarsvärdiga. J-Laws överspel är stundtals bedrövligt och hon är sämst av de nominerade.
3. Sarah Paulson. Jag står och velar här mellan en bunt namn, men mitt val har nog fallit på Sarah Paulson, som i mina ögon porträtterar den kanske mest ondskefulla personen i 12 Years a Slave, och det med stor pondus. Med ytterligare en fin roll i Mud har hon i år skrapat ihop till en liten Dave Award. Bland hennes utmanare finns Margot Robbie (The Wolf of Wall Street), Lupita Nyong’o (12 Years a Slave), Margo Martindale (August: Osage County), Amy Ryan (Breathe In), Rosario Dawson (Trance) och Ahna O’Reilly (As I Lay Dying). Léa Seydoux i La vie d’Adèle hade varit given här om den filmen hade varit nominerbar.

DIRECTING

1. Alfonso Cuarón. Ännu en kategori som ser given ut. Under Cuaróns femåriga arbete med Gravity skapade han ny teknik, nya sätt att regissera skådespelare och han har kanske lagt grunden för ett helt nytt filmskaparsätt. Han har vunnit i princip alla priser hittills och lär vinna även detta.
2. Alfonso Cuarón. Ja, visst. Det är bara att kapitulera för det engagemang, den passion och den tid Cuarón lagt ner för att möjliggöra en av de mest spektakulära bioupplevelserna jag har haft. Gravity har sina brister, men på bio finns det få filmer som uppnår den sensationella rymdvision som den gode Alfonso skapat för oss. Favoriten bakom Cuarón är för mig personligen Martin Scorsese, vars The Wolf of Wall Street är en i raden av högklassiga filmer i hans CV.
3. Jeff Nichols. Han har med Mud inte bara gjort den bästa filmen, utan han har även tagit sig an utmaningen att regissera två barnskådespelare i centrala roller och fått fram helt fantastiskt skådespeleri från såväl dem och Matthew McConaughey som från minsta lilla biroll. Med eget manus och en personlig berättelse och vision visar Nichols vad stort filmskapande kan vara och vad som kan ge en en Dave Award. Beröm riktas givetvis även till Alfonso Cuarón (Gravity), J.C. Chandor som regisserade en dialoglös överlevnadskamp på en båt (All Is Lost), Denis Villeneuve som gjorde en lysande och välspelad thriller (Prisoners), Jean-Marc Vallée (Dallas Buyers Club), Richard Linklater som gav ändlösa dialoger liv i Before Midnight och Joe Swanberg som använde improvisation på ett fräscht sätt i Drinking Buddies.

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

1. Her (Spike Jonze). I expertväg hålls generellt Her och American Hustle som de två stora favoriterna här, och någonting säger mig att juryn vill visa någon form av kärlek till Spike Jonze, och att då manuskategorin är det mest troliga stället för denna kärlek. Men vem vet, American Hustle är ju överallt. Pyttechans för Woody Allen, för att han är just Woody Allen, men jag tror att den chansen är ytterst liten (kanske försämras hans hans chanser ytterligare av blåsvädret han varit inblandad i den senaste tiden).
2. Blue Jasmine (Woody Allen). Mitt val står och väger mellan Woodys smarta och till stor del seriösa men ändå sedvanligt humoristiska manus å ena sidan, och Craig Borten och Melisa Wallacks välskrivna och engagerande Dallas Buyers Club-manus å andra sidan. Det blir nog Woody till slut, just för att Blue Jasmine är en film som så tydligt byggs på sitt manus och dess smarta upplägg. Nebraska och Her har manus som är bra men inte Oscarsbra, och American Hustle går fetbort efter att David O. Russell varit inne och kraschat det.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty. Paolo Sorrentino & Umberto Contarello). Ännu ett tight val som utgörs av treenigheten La grande bellezza, Mud och Prisoners. Valet faller nog till slut på Paolo Sorrentinos fantastiskt vackra skapelse om en man som vandrar runt i Rom, kritiserar sin egen livsstil och melankoliskt blickar tillbaka på sitt liv, som människa och som halvlyckad författare. Filmen använder mycket metaforer och symboler för att på något sätt ringa in huvudkaraktärens liv, och orden faller fint på plats.

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

1. 12 Years a Slave (John Ridley). Detta är som sagt en berättelse som bör falla Oscarsjuryn perfekt i smaken, och eftersom den är sann, historisk och till och med baserad på Solomon Northups bok finns mycket som talar för en vinst. Ska någon skrälla ligger Philomena närmast till hands, men jag tror att det är ett manus som i sina teman och värderingar uppskattas mer av européer än amerikaner.
2. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Det mest intelligenta, välskrivna och för mig imponerande manuset är Before-gängets text på vilken filmseriens tredje film baseras. Jag har ännu inte skrivit om den filmen, men i korta drag rev den upp stora sår i mig och den fick mig att fundera på hur många svårigheter jag, du och alla andra kommer att ställas inför genom livet. Jag stannar där, innan jag börjar låta alltför pretentiös, men den i princip uteslutande dialogdrivna filmen har ett otroligt kvalitativt manus som slår samtliga av övriga nominerade (12 Years a Slave, Captain Phillips, Philomena och The Wolf of Wall Street).
3. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Bäst även här. Se ovan.

DOCUMENTARY FEATURE

1. 20 Feet from Stardom. Jag har lärt mig att det tjänar på att ha koll på buzz och förhandsfavoritskap, hur illa dessa parametrar än överensstämmer med de kvalitativa jämförelserna. 20 Feet from Stardom, som är en högst medioker dokumentär, är favorittippad med The Act of Killing hack i häl, och således faller jag för det trycket och hoppas att alla experter har rätt. Eller hoppas gör jag ju egentligen inte, för egentligen vill jag att filmen nedan vinner! Vad som stärker 20 Feet from Stardom:s chanser är väl framförallt underdog-dimensionen, dvs att den handlar om människor som alltid fått stå i skuggan av andra, samt dess översentimentalitet och kända namn som tittar fram lite här och var. Den har drag som är typiska för Oscarsslisket, helt enkelt.
2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Varken 20 Feet from Stardom eller Dirty Wars tar sig över två stjärnor och har således ingenting att göra här. Cutie and the Boxer och The Act of Killing är bra, men den ända som är riktigt bra är den egyptiskamerikanska The Square, som handlar om revolutionen i Egypten utifrån den centrala platsen Tahrirtorget. Fotoupptagningarna är otroligt häftiga och placerar tittaren mitt i de brinnande kravalluppgörelserna. Det är en stark dokumentär som visar kraftfulla bilder, det är en lärorik dokumentär om viktig historia som skrivits de senaste åren och det är en fin dokumentär som håller sig nära sina huvudpersoner.
3. The Armstrong Lie. Det är jämnt mellan denna och The Square, men mest hänförd blev jag nog ändå av Alex Gibneys dokumentär om den dopade cyklisten tillika lögnaren Lance Armstrong. Jag kan inte sluta fascineras av att en så otrolig karriär, som gjorde honom till en världsikon och hjälte, visade sig vara byggd på lögner, svek, maktmissbruk och så vidare, och hur mycket som faktiskt pågått bakom stängda dörrar. Givetvis är filmen bättre för oss med redan stort intresse för hela historien kring detta, men rent filmiskt är den i mitt tycke mycket väl genomförd.

CINEMATOGRAPHY

1. Gravity. Supertungt favoritskap för Emmanuel Lubezkis storslagna arbete i Gravity, som är en visuell rymdfest för ögat. Just fotobiten i den filmen är möjligtvis något problematisk, eftersom man kan fråga sig hur mycket som egentligen handlar om foto och hur mycket som snarare handlar om specialeffekter, med tanke på att den utspelar sig i rymden. Hur som helst är den otroligt snygg och spektakulär. Om någon annan mot förmodan skulle vinna tror jag att Phedon Papamichaels svartvita Nebraska eller Roger Deakins arbete med Prisoners ligger bäst till.
2. Prisoners. Jag kan verkligen inte bestämma mig här – episkt rymdfoto vs gråmulet höstthrillerfoto vs vackert asiatiskt kampsportsfoto. Valet föll till slut på mittenalternativet, det vill säga Prisoners och Roger Deakins. Han tar fram det allra obehagligaste i den naturen och de omgivningarna som omfamnar det kidnappningsdrama som höll mig fängslad i ett stadigt grepp. Fotot är kanske inte av det spektakulära slaget, men det är snyggt och kliniskt hela vägen och perfekt för filmen i fråga. Prisoners är dessutom som film bättre än övriga och borde haft nomineringar i fler kategorier, så Gravity och The Grandmaster får nöja sig med delad andraplats, och efter dem finns Nebraska följd av Inside Llewyn Davis.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den här filmen är en av de allra vackraste filmerna jag någonsin har sett, och rent visuellt skulle jag vilja beskriva den som ett slags terapi för ögon, öron och andra sinnespåverkande organ. Långsamma åkningar på en flod skapar njutning i själen medan solen strålar in i kameralinsen och operamusiken sköljer över en som glasflaske-Coca-Cola en varm sommardag. Soluppgångar över Rom, där neonskyltarna överröstas av det annalkande skenet och festsekvenser där remixade klubblåtar dunkar till den smått hjärndöda dansen på en upplyst balkong i den italienska sommarnatten. Gryning på en klippa ute vid en fyr, där månskenet smeker vattenytan och harmoniskt lyser upp den kärleksnostalgi som hela filmen vill porträttera. Äh, nu får jag sluta. La grande bellezza och dess fotograf Luca Bigazzi får hur som haver en glänsande Dave Award. Andra nämnvärda filmer är Prisoners, Gravity, All Is Lost, Breathe In, Upstream Color, Side Effects, Trance och Only God Forgives.

FILM EDITING

1. Gravity. I flera av de tekniska kategorierna är Gravity med i leken, och eftersom det är en film som så kraftigt vilar på just sin revolutionerande teknologi vilar favoritskapet ofta på Cuaróns rymdfilms axlar. Så är fallet även här, även om Captain Phillips thrillereffektiva klippning kan bli en skarp utmanare. Ett litet, litet lillfinger lyfts för ett potentiellt skräckutfall, det vill säga att American Hustle skulle vinna här.
2. Dallas Buyers Club. Kanske är det oschysst att inte välja Gravity med tanke på hur nyskapande den filmen faktiskt är, men även filmer skapade utifrån en mer klassisk klippning ska också belönas om de är mycket väl utförda. Dallas Buyers Club går definitivt in i den senare kategorin, då jag verkligen uppskattade dess tempo, rytm, montage till musik och hela inramningen av den engagerande storyn, vars engagerande styrka kan ha en stor del av sin grund i en proffsig klippning. All heder åt Gravity, Captain Phillips och 12 Years a Slave som alla finns nära till hands. Ingen heder åt American Hustle.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den fantastiskt vackra resan jag på något sätt försökte beskriva under fotokategorin har även sin klippning att tacka, då hela filmen liksom flyter fram på något sätt och mjukt tar sig fram genom tid och rum. Andra nämnvärda kandidater är All Is Lost, Prisoners, Dallas Buyers Club, The Wolf of Wall Street, Rush, Upstream Color, och Mud.

PRODUCTION DESIGN

1. The Great Gatsby. Detta pris lär gå till Baz Luhrmanns green-screen-fest med bombastiska herrgårdsfester i 20-talsscenerier. Den filmen är liksom gjord för den här kategorin och känns rakt igenom väldigt production-design-ig. Gravity kan dock utmana, då dess rymdscenografi inte är att leka med, samtidigt som 12 Years a Slave är en outsiderdecimal. Själv funderar jag på om Her inte borde vara mer aktuell här, och egentligen American Hustle också. Men det spelar mindre roll eftersom The Great Gatsby känns så given.
2. Her. En av Her:s största styrkor är de läckra miljöerna med, för att citera mig själv, ”futuristiska storstadsmiljöer med höghus, stora fönster och en design med Apple-kompatibel kliniskhet”. Korsningen av Los Angeles och Shanghai är cool. Annars är Gravity också oerhört häftig.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). En av de svårare kategorierna att välja ut filmer i, tycker jag. Men La grande bellezza (som visat sig få väldigt mycket kärlek av mig) är vacker även i sin scenografi, som hittas i Roms alla möjliga hörn. Jag gillar även 70-tals-F1-estetiken i Rush, rymden i Gravity, havet och båten i All Is Lost, alla märkliga miljöer i Upstream Color, den surrealistiska neonsettingen i Only God Forgives och självklart Arkansas-naturen i Mud.

MAKEUP AND HAIRSTYLING

1. Dallas Buyers Club. Även om sminkteamet i Jackass Presents: Bad Grandpa gör ett mycket fint jobb med Johnny Knoxvilles transformering till gubbe kan jag inte riktigt se att den ska få något mer än en nominering. Dallas Buyers Club är kanske ingen typisk ”sminkfilm”, men där finns ändå en tydlig användning av smink som dessutom görs på ett bra sätt. The Lone Ranger, eller Johnny Depp har en kråka på huvudet, varken lär eller bör vinna.
2. Dallas Buyers Club. Jag är djupt imponerad av gubbsminket i Jackass-filmen, men håller ändå Dallas Buyers Club högre, då sminket är subtilt och ”osynligt”, på så vis att det smälter in i karaktärerna. Jared Letos transvestitsmink och Matthew McConaugheys sjukdomsförstärkande smink ger ytterligare spets till både en fantastisk film och två imponerande skådespelare.
3. Dallas Buyers Club. Här är det också svårt att sitta och tänka på i vilken film sminket har varit bäst. Men det blir nog Dallas Buyers Club här också.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

• Frozen

COSTUME DESIGN

• The Great Gatsby

DOCUMENTARY SHORT SUBJECT

• The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

• La grande bellezza (The Great Beauty)

MUSIC – ORIGINAL SCORE

• Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

• Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

• Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

• The Voorman Problem

SOUND EDITING

• Gravity

SOUND MIXING

• Gravity

VISUAL EFFECTS

• Gravity

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

• 7 Oscars Gravity
• 3 Oscars 12 Years a Slave, Dallas Buyers Club
• 2 Oscars Frozen, The Great Gatsby
• 1 Oscar 20 Feet from Stardom, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, Her, The Lady in Number 6: Music Saved My Life, The Voorman Problem

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de elva sista kategorierna) ser listan ut såhär:

Önskade vinnare

• 5 Oscars Dallas Buyers Club
• 2 Oscars Blue Jasmine
• 1 Oscar 12 Years a Slave, Before Midnight, Gravity, Her, Prisoners, The Square

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de elva sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

• 4 Daves La grande bellezza
• 3 Daves Dallas Buyers Club
• 2 Daves Mud
• 1 Dave 12 Years a Slave, The Armstrong Lie, Before Midnight, Drinking Buddies

Så, nu har jag suttit med det här så länge att jag tröttnat helt och hållet på den här galan. Men förhoppningsvis löser det sig med hutlösa mängder kaffe ikväll och lite Riesen så att man inte oroar några Oscarsjurygubbar i onödan. Följ mig på Twitter förresten, så kanske jag twittrar ut något roligt för er under natten. So long, amigos!

GIFF14: Child of God, Nepal Forever & Pine Ridge

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2014

Nu är det snart en vecka sedan festivalen tog slut, så jag känner att vi måste sätta punkt och gå vidare. Men först en kort liten avslutningstrippel!

CHILD OF GOD

James Francos regiäventyr fortsätter. Efter den experimentella, pretentiösa men intressanta och möjligen underskattade As I Lay Dying, som kunde ses på Stockholms filmfestival i höstas, filmatiserar han Cormac McCarthys roman om en enstöring i 60-talets Tennessee. Lester Ballard (mycket bra spelad av Scott Haze) bor i en stuga i skogen och har uppenbarligen hamnat snett i (utanför) samhället. Han lever som en grottmänniska, går runt med sitt gevär och beter sig allmänt illa. Vad som kan klassas som förargelseväckande beteende övergår med tiden i rent brottsliga handlingar, varav vissa är groteska, hemska och fruktansvärt motbjudande. Vi snackar riktigt fucked up, sjuka grejer. Han har uppenbara personlighetsstörningar och en skev världsbild. Filmen följer Ballard genom hans vardagliga liv och visar många av de handlingar han begår, vilket till en början bara känns skumt och bisarrt men som efter ungefär halva filmen blir mer och mer intressant i och med att man kommer närmare människan Ballard och en förståelse för hur han fungerar. Då blir också hans motgångar plötsligt gripande, vilket blir ganska märkligt – kan man verkligen känna ett uns sympati för den här mannen? Francos berättande är inte lika fragmenterat som i As I Lay Dying, men det är långt ifrån konventionellt och kommer definitivt inte tilltala alla. Han är out there och kör på och känns allmänt oväntad, vilket är kul. Child of God har stundtals stora problem i att den är svår att ta in och haltar en del i tempo, men den har något som är väldigt intressant.

Förresten, en uppmaning till festivalarrangörer runt om i landet, och i världen för den delen: Snälla, texta filmer med grova dialekter! Det är aldrig kul att missa en massa ord för att man helt enkelt inte kan urskilja dem. Detta var fallet med både Child of God och As I Lay Dying, och det känns bara så onödigt.

NEPAL FOREVER

Festivalens rörigaste film kan mycket väl vara denna ryska dokumentär/komedi om två superkommunister från vad som finns kvar av kommunistpartiet i Sankt Petersburg som får för sig åka till Nepal för att sprida Lenins ord och medla mellan två stridande kommunistiska partier. Väl där får de reda på att Kim Jong-il har dött, varpå de vill ta sig in på den nordkoreanska ambassaden och dela sin sorg. Detta och mycket annat. Filmen målar tydligt upp dessa två herrar som totalt inkompetenta individer som tror på en sedan länge utdöd politik, vandrar runt i gamla sovjetiska pälsmössor, klunkar vodka på flygplanet och gör sig själva till ett komiskt spektakel vart de än går. De är inte de skarpaste personerna man kan hitta direkt, men filmens montage och framställning förstärker deras clownighet kraftigt. Historien, resan, är bitvis oerhört rolig och skratten duggade tätt i salongen, men som film blir Nepal Forever ganska mycket av en röra. Särskilt när den gör försök att förklara det politiska läget i Nepal och addera kontext. Dessutom tappar den mot slutet och blir rätt tröttsam. Men cred till ryssarna, för att de är så roliga.

PINE RIDGE

Pine Ridge är ett reservat i South Dakota där en ung generation indianer bor. Den gamla indianmyten är avlägsen men gör sig ändå påmind. Idag är fattigdomen stor och självmordsstatistiken rekordhög. Svenska Anna Eborns dokumentär gör ett nedslag i detta dystra men oerhört vackra lilla samhälle och filmar flera olika människor i vardagliga situationer. Utan berättarröst eller någon tydlig struktur visas fint fotade bilder från prärien, inifrån husen, på en bensinmack och på gator, samtidigt som vi hör fragment från människornas egna berättelser eller vardagliga konversationer. Filmen har inte obefogat jämförts med Terrence Malicks stil, vilken också använder ett liknande foto och ofta sätter samman bilderna i en fri, abstrakt struktur. Pine Ridge känns anspråkslös i det att den inte tydliggör någon åsikt eller ställningstagande utan bara visar upp ett samhälle i dess aktuella tillstånd. Den känns allt annat än framtvingad och är dessutom oerhört snygg. På minussidan kan nämnas att den saknar lite tryck i berättandet och blir något tunn, man kommer inte jättenära personerna som medverkar. Detta är dock naturligt med tanke på filmens utformning. Kort och gott en bra och sevärd dokumentär.

SFF13: Alla betyg och recensioner

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

I söndags stängde biograferna för den här gången och årets filmfestival i huvudstaden är nu över. Men inte sörjer vi för det – det har varit roliga nästan två veckor med massor av spännande film från olika länder, filmskapare och kulturer. Här ges en sammanställning av de 17 filmer vi har sett och skrivit om, vars recensioner du hittar nedan. Mycket nöje, och visst har längtan inför att vara tillbaka nästa år redan börjat komma krypandes!

• 12 YEARS A SLAVE
• MUD

• THE ARMSTRONG LIE
• BREATHE IN
• COLD EYES (Gam-si-ja-deul)
• ENEMY
• FRUITVALE STATION
• MICHAEL KOHLHAAS
• THE REFEREE (L’arbitro)

• ALL IS BY MY SIDE
• AS I LAY DYING
• BLUEBIRD
• ESCAPE FROM TOMORROW
• THE ETERNAL RETURN OF ANTONIS PARASKEVAS (I aionia epistrofi tou Antoni Paraskeva)
• MISS VIOLENCE
• PHILOMENA
• TRAITORS

SFF13: Fruitvale Station

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

Michael B. Jordan, mest känd som Wallace i TV:s största mästerverk The Wire, och en av tre tonårspojkar som upptäcker att de har superkrafter i Chronicle porträtterar 22-årige Oscar Grant, en ung familjefar som på nyårsdagen 2009 blev ihjälskjuten av poliser vid tågstationen Fruitvale i staden Hayward, Kalifornien. Fruitvale Station följer Grants sista dag i livet från stunden han vaknar fram till hans död. Grant är en före detta fängelseintern som försöker leva ett lagligt liv i frihet med sin flickvän Sophina (Melonie Diaz) och dottern Tatiana (Ariana Neal). Men ekonomin är knaper och Oscar börjar nyårsmorgonen med att försöka övertala sin före detta chef att anställa honom igen trots att han nyligen fick sparken. Utan framgång fortsätter Oscars dag med diverse sysslor som att köpa mat till kvällens nyårsfirande och att hämta dottern på dagis. Det är ett vardagligt händelseförlopp som trots sin enkelhet är smått poetiskt vacker och ett obehagligt uppbyggande av det slut som redan är skrivet. Stämningen är både familjär och kärleksfull men också sorglig och tung att ta in.

Fruitvale Station:s stora styrka är skådespelet som är avslappnat, vardagligt och nyanserat. Oscarsvinnaren Octavia Spencer är fantastisk i rollen som Oscar Grants mor Wanda och delar ett par utmärkta scener med Michael B. Jordan. Melonie Diaz och den lilla och söta Ariana Neal gör också två riktigt bra prestationer. As I Lay Dying-skådespelerskan Ahna O’Reilly dyker också upp i en liten men välspelad roll och Kevin Durand gör en obehaglig och skrämmande porträttering av en av poliserna. Men det är Michael B. Jordan som är filmens store kung. Med en lekfull och sorgsen prestation gör Jordan en känslomässigt påfrestande roll som gör det svårt att hålla tårarna tillbaka. Jordan är en fräsch fläkt i dagens Hollywood med en realistisk syn på skådespelets ädla konst. Jordans skådespel får mig att rysa bara jag tänker tillbaka på några av filmens bästa scener. En av dem är en simpel men fantastisk scen som involverar en lekfull springtävling mellan Grant och hans dotter från dagisets bakgård till familjens parkerade bil vid gatan. Det är en otroligt välgjord och naturlig scen som skildrar en kärleksfull och rolig stund mellan en snart död far och hans dotter som ser upp till honom. Michael B. Jordan levererar en av årets bästa rollprestationer och förtjänar helt klart en Oscarsnominering.

Fruitvale Station är ett vackert men oerhört ledsamt drama som är välregisserat och otroligt välspelat. Långfilmsdebutanten, regissören och manusförfattaren Ryan Coogler håller fokuset på Oscar Grant och hans sista dag istället för att enbart djupdyka i allt som är fel med skjutningen. Det gör filmen ännu mer kraftfull än om den plötsligt hade tappat fokus och istället börjat diskutera polisbrutalitet och andra orättvisor. Coogler väljer istället att berätta händelsen genom Oscar Grant, något som gör den så mycket mer intressant som spelfilm. Det hade dock varit mycket intressant med en dokumentär som skildrade händelsen där mer reflektion kan få plats.

Fruitvale Station är en fantastisk film som förtjänar alla lovord den kan få. En film som behandlar en frustrerande och fasansfull händelse. Betyget rullar in till stationen som en halvstark fyra.

SFF13: As I Lay Dying

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

Amerikanske skådespelaren James Franco har haft en spännande och oberäknelig filmkarriär. Han har vunnit en Golden Globe för sin porträttering av James Dean i filmen med samma namn. Han har varit Green Goblins son i Spider-Man. Fått en Oscarsnominering som överlevande bergsklättrare i 127 Hours, spelat marijuana-junkie i Pineapple Express, hip-hop-gangster i Spring Breakers och sig själv i domedagskomedin This is the End. Men en av hans mer okända sidor är att han också är regissör. Med hela fem filmer i regissörsstolen, varav fyra kommer ut i år, har Franco visat prov på att han kan och hoppas på mer än ”bara” skådespelandet.

Francos näst senaste film, As I Lay Dying, är baserad på en roman med samma namn av den amerikanske författaren William Faulkner, vilken publicerades för första gången 1930. En bok som är känd för sina okonventionella berättargrepp med ett flertal berättare, samtliga med egna inre monologer. Franco står inte bara bakom kameran i sin filmatisering av boken utan han har även skrivit filmmanuset och spelar en av huvudrollerna.

As I Lay Dying utspelar sig i Mississippi och kretsar kring familjen Bundren bestående av pappan Anse (Tim Blake Nelson), äldste sonen Cash (Jim Parrack), näst äldste sonen Darl (James Franco), dottern Dewey Dell (Ahna O’Reilly), yngste sonen Vardaman (Brady Permenter) och deras halvbror Jewel (Logan Marshall-Green). Modern i huset dör plötsligt en dag och familjen tvingas samarbeta för att transportera hennes lik med häst och vagn till den lilla staden Jefferson, där hon har önskat om att begravas. Men familjemedlemmarnas relationer till varandra är inte alltid på topp då hemligheter och konflikter riskerar att uppdagas under resan.

Franco använder sig av bokens skiftande narrativ på ett effektivt sätt genom att låta bilden skifta mellan helbild och dubbelbild. I vissa scener delar två bilder på bioduken och visar samma scen (oftast men inte alltid) fast från olika perspektiv eller vinklar. En metod som i början av filmen känns annorlunda och aningen pretentiös. Det gav ett intryck av en konstinstallation och kändes onaturligt och oklart. Men efter kontinuerlig användning av denna metod var det lätt att vänja sig och det var då storheten i densamma gjorde sig tydlig. Genom att använda två olika bilder samtidigt tydliggörs filmens narrativ, som precis som sin förlaga använder sig av flera berättare. En scen kan ses från två olika karaktärer och deras syn på världen. I vissa scener flyter även bilderna ihop med varandra och bildar en bild. Dessa övergångar är exceptionellt snygga och välklippta och gör att metoden är både behaglig och logisk att titta på.

Skådespelet är stabilt hela filmen igenom från samtliga. De breda dialekterna känns autentiska och är sådär mysigt rostiga och grötiga som man kan förvänta sig från den amerikanska södern. Särskilt Blake Nelsons dialekt som gör hans ord nästintill omöjliga att uppfatta. Det hjälper inte att hans karaktär är nästan helt tandlös.

As I Lay Dying är inte en film för alla. Med ett långsamt tempo, okonventionellt narrativ, tunga dialekter och udda bild är det en film som kan frambringa tunga ögonlock och ett par gäspningar. Men om man söker något nytt och fräscht är As I Lay Dying en sevärd film som är både mysig, rolig, sorglig och som har ett oväntat slut. Stabil trea i betyg.

SFF13: Med ett varsitt öga på filmfestivalen

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

Årets stora biokavalkad närmar sig och självklart ska även vi vid ett flertal tillfällen befinna oss nedsjunkna i röda stolar under densamma. Någon fulltäckande rapportering kommer vi inte kunna erbjuda då vi samtidigt dras med heltidsstudier (undertecknad heltid + halvtid och dessutom med en slutuppsats som kolliderar alldeles perfekt med festivalen), men naturligtvis ska vi göra vad vi kan. 14 filmer blir det som minst, varav vi ämnar recensera samtliga, med reservation för uppdateringar och utökning av schemats antal visningar:

Uppdatering 15 november: The Armstrong Lie tillagd!
Uppdatering 17 november: All Is by My Side och Philomena tillagda!

• 12 YEARS A SLAVE
• ALL IS BY MY SIDE
• THE ARMSTRONG LIE
• AS I LAY DYING
• BLUEBIRD
• BREATHE IN
• COLD EYES
• ENEMY
• ESCAPE FROM TOMORROW
• THE ETERNAL RETURN OF ANTONIS PARASKEVAS
• FRUITVALE STATION
• MICHAEL KOHLHAAS
• MISS VIOLENCE
• PHILOMENA
• THE REFEREE
• SURPRISEFILM*
• TRAITORS

Mer om filmerna kan du läsa här.

* Surprisefilmen går alltså ut på att den aktuella titeln inte avslöjas förrän vid filmstart. Spännande med andra ord.